Många kämpar förtvivlat för att baxa igenom IPRED för att få stopp på den här helt hämningslösa fildelningen som lett till att underhållningsbranschen gjort rekordvinster. Vi kan inte ha det såhär, helt uppenbart. Andra länder har det ju inte såhär, i alla fall inte på papperet. Finland införde regler liknande IPRED och fildelningen där har ökat. Beklagar finskan, en sammanfattning på svenska finns här.

Dagens Nyheter skriver om att regeringen avvisat EU-kommissionens förslag om "förlängd skyddstid på inspelad musik från 50 till 95 år". Argumenten emot är att förslaget var hafsigt skrivet (så nästa gång kommer skivbolagen att använda en bättre ordbehandlare och ha raka marginaler) och att det är en "för komplicerad modell", vad nu det kan betyda.

Någon gav mig en länk till en blog som heter s-kultur. Där fanns en lista med de meddelanden som deltagarna vid "Samling för kulturen" lämnat. Listan innehåller en del tänkvärt, och en del snömos. Precis som man kan förvänta sig när vanligt folk har åsikter om något. Jag plockar några punkter och kommenterar dem. Notera att jag inte är ute efter att håna någon, för att använda kvällspressens favoritord. Jag vill kommentera vad jag tror att man tänkt.

Dagens goda nyhet är att IPRED-eländet inte skall gälla retroaktivt, så de filer man tankat "innan det blev olagligt" skall man få behålla, eller nåt. Det är så det ser ut i tidningarna i alla fall.
Fundera på det här en stund. Lagen skulle införas retroaktivt. Tänk om det vore så med andra regler också. "Nu sänker vi hastigheten till 50 på den här sträckan, och alla som körde 70 medan det var lagligt får lämna in fem tusen spänn var i fortkörningsböter."

Den kallas "Limbo", den dansform där man tävlar om vem som kan åla sig under en ribba som sänks en liten bit för varje gång dansaren passerar den. Den som kan lägga sig plattast mot golvet och fortfarande röra sig vinner i slutändan. Just i dag sägs det att IPRED-proppen ska läggas, och då får vi se exakt hur platt regeringen kan lägga sig för den industri som gjort sig själv omodern och inte vill följa med in i nutiden (för att inte tala om framtiden).

Enligt DN Jobb tror 7 av 10 personalchefer att bakgrundskontrollerna av de arbetssökande kommer att öka de närmsta åren. Man vill göra fler kontroller än i dag, och enligt Stockholms Handelskammare vill var tredje göra kreditupplysning.
Ännu en del av Bodströmsamhället. Ännu fler irriterande krav från de som har en smula makt att få veta allt man gör och vad man tänker.

En god vän gjorde mig uppmärksam på två bloggar i dag. De är båda IPRED-förespråkare och de ger varsin inblick i hur respektive bloggare tänker.

I flera av dagens tidningar har det förekommit artiklar om att riksdagsmännen formligen dignar under mängden mail som kommer in från upprörda väljare. Dataavdelningen har hjälpsamt ställt in så brev från pöbeln kan skickas till en speciell mapp. Låt mig gissa vilt och anta att den heter "papperskorg" eller möjligen "spam". Federley beskriver i Aftonbladet att han häromdagen raderade 1800 mail.

När Andreas Ekström på Sydsvenskan är missnöjd med bloggarnas reaktion på medieföretagens upprop häromdagen så sjunker han till ett språkbruk som mer liknar kvällspressens: det är ett hån och inget annat.
Jag kan inte svara för vad andra skriver, men jag tycker själv att jag gjorde ett ganska bra försök att inte håna någon. Jag kanske inte är en av de "gapigaste bloggarna" så jag behöver nog inte ta illa upp när han skriver så, men vi kan ju konstatera att hånet ligger nära till hands för alla i debatten.

I dagens aftonblad tar trettiosju artister och kreatörer av olika slag aftonbladet från munnen och påpekar att den lilla högljudda klicken av pirater helt felaktigt gjort sig hörda i debatten. Det finns inget behov av att se över copyrightsystemen, det finns ingen anledning att kika på de gamla affärsmodellerna och det finns all anledning att använda privatpoliser att sätta åt de här få piratglina. Sägs det.