Den kallas "Limbo", den dansform där man tävlar om vem som kan åla sig under en ribba som sänks en liten bit för varje gång dansaren passerar den. Den som kan lägga sig plattast mot golvet och fortfarande röra sig vinner i slutändan. Just i dag sägs det att IPRED-proppen ska läggas, och då får vi se exakt hur platt regeringen kan lägga sig för den industri som gjort sig själv omodern och inte vill följa med in i nutiden (för att inte tala om framtiden).

"How low can you go" var stridsropet när dansen introducerades i USA för en massa år sedan. Som alla flugor blev den ganska kortlivad, men begreppet lever vidare. I stället för att åla under en mätsticka ägnar sig nu lagstiftare världen runt åt att krypa för en bransch som överlevt sin naturliga livscykel och är i behov av speciella livsuppehållande åtgärder. Som Oscar Schwartz påpekade är exemplarframställningen inte längre en livsduglig bransch. Han är inte den ende som är inne på det här spåret, men han är den som formulerat det bäst på svenska hittills.
I USA, som är föregångslandet i det här ivriga bakåtsträvandet, sysslar man med att kriminalisera lite av varje. Det framförs på fullt allvar argument om att det borde vara olagligt att snabbspola genom reklam i TV-program. Mediaföretagen försöker införa spärrar på hårdvarunivå så man inte kan spela in TV-program. Det finns lagar som förbjuder den som köper en sak att räkna ut hur den fungerar.
Det är en störtflod av lagar som är rena vansinnet ur en privatpersons synvinkel, och de har alla det gemensamt att de har sina rötter i någon önskning från TV- film- eller musikbranschen.

Hur kommer det sig då att en skivbolagsdirektörs önskning väger så mycket tyngre än tiotusen väljares? Direktören kan ge kampanjbidrag som i teorin hjälper politikern att köpa fler röster än de tiotusentals han förlorade på att driva igenom önskelagen åt direktören. Detta funkar så länge folket inte har möjlighet att sortera bort de som tar emot kampanjbidrag på det här sättet. Ett system av den typen skulle givetvis inte fungera i sverige, tänker man då. Här har vi ju partistöd som utgår åt de som är värdiga.
Visst, men de svenska partierna får också mängder av stöd från andra håll. S får pengar från LO. M får pengar från nånstans-de-inte-vill-tala-om. Man försökte genomföra regler för att partierna skulle vara tvingade att redovisa varifrån pengarna kom, och m lade öronen bakåt och vägrade direkt. Visst är det intressant?

IPRED är en lag som, om den innehåller det som läckts om den hittills, är ogenomtänkt och kommer att leda till omfattande mer eller mindre kriminell verksamhet. Uppsåtet är ur politikersynpunkt gott; den är till för att den utdöende plastbitsindustrin ska kunna hota barnfamiljer med krav på fantasisummor, för förluster som de låtsas att de haft. Helt OK ur politikernas perspektiv, för inget skiv- eller filmbolag är så dumt att det ger sig efter politikerbarn. Det som också kommer att hända är att "Mettronome" och "Svenska Film" och "SONYmusic" och andra företag som låter misstänkt lika riktiga företag kommer att skicka kravbrev på måfå för att se om de kan få in lite stålar. Det kallas fakturaskojeri och är en helt kriminell verksamhet (med vinstintresse), som till skillnad från fildelning (utan vinstintresse) inte verkar bekämpas nämnvärt, trots att den pågått i decennier. Man öppnar för helt nya fält för de här skojarna. Allt för att gynna en bransch som är på repen för att tiden sprungit ifrån den.

Förr i tiden fanns det något man kallade svågerpolitik. Jag letar efter ett ord för det här. Det värsta är att det nog bara är början. Än vet ingen hur djupt våra lagstiftare kan sjunka.