Dagens Nyheter skriver om att regeringen avvisat EU-kommissionens förslag om "förlängd skyddstid på inspelad musik från 50 till 95 år". Argumenten emot är att förslaget var hafsigt skrivet (så nästa gång kommer skivbolagen att använda en bättre ordbehandlare och ha raka marginaler) och att det är en "för komplicerad modell", vad nu det kan betyda.

Dessutom påpekar regeringen att ett annat skäl är att de inte just nu kan gå ut och förlänga skyddstiden när det är folkstorm om hur upphovsrätten egentligen är utformad. Så vad ger det här oss? Beatrice Ask har redan sagt att vi inte kommer att bli överens, så regeringen tänker slå dövörat till mot folkviljan och genomdriva IPRED. Därefter är skivbolagen välkomna tillbaka med sitt förslag och då klubbas det igenom utan debatt. Det är i alla fall vad jag misstänker, regeringen har inte visat några tendenser att se någon annan synvinkel än skivbolagens hittills.
Vad det egentligen handlar om, är Beatles. Sir Paul McCartney har enligt uppgift ångest över att Beatles tidiga inspelningar är på väg att bli allmän egendom. Visserligen har han mer pengar än drottningen, vilket är en prestation, men tydligen räcker inte en och en halv miljard dollar så långt som man tror.
För att hålla Sir Paul på gott humör ställer EU-kommissionen upp, den har nämligen aldrig mött en miljonär den inte gillat. Samma sak gäller för övrigt i USA, där copyrightskyddet förlängs några decennier varje gång musse pigg är på väg att hamna i public domain. Så småningom kommer bolagsrepresentanterna att lämna in sin önskelista igen och då är vi ikapp även här i Sverige. Det kallas "harmonisering" när alla lägger sig platt på samma sätt för ett särintresse, har jag lärt mig.

Vad ska vi göra åt det här? Är det inte vettigt att inte bara kreatören själv, utan även hans barn och barnbarn ska kunna leva på något som gjorts 80 år tidigare? Hur vågar vi pirater kräva att barnbarnen till Doctor Bombay ska behöva arbeta, och varför skulle något någonsin behöva hamna i public domain? Vore det inte bättre att vi fick betala dyrt varenda gång något skall användas som inspiration för något nytt?
Tja, varför inte. Jag känner mig inspirerad.
Låt oss klubba igenom att upphovsrätten gäller 200 år efter kreatörens död. Låt oss därefter sätta ihop en "sanningskommission" som går igenom all musik som producerats i det här landet de senaste 100 åren, och varje gång kommissionen hittar en tonsekvens som inte är helt ny skall artisten betala tillbaka de pengar han tjänat genom att stjäla någon annans material. Med ränta på ränta. Om det råkar vara så att ingen arvinge till den ursprunglige upphovsmannen går att hitta kan pengarna gå till ett av mina favoritprojekt: resandet av en 80 meter hög staty av Lars Vegas på toppen av Frösöberget. Jag ber att få återkomma till det projektet med fler detaljer senare.
Det är nämligen så att man får inte låna någonting med nuvarande regler. Det betyder i sin tur att om någon "lånat" fyra takter så kan kommissionen komma och ta kosingen. Givetvis retroaktivt, för det är ju så skivbranschen vill ha det. Törs någon komma med en gissning om hur många av till exempel Gessles låtar som är helt nyskrivna och inte har något DNA gemensamt med tidigare verk? Hur många olika toner kan man åstadkomma på en gitarr?
Kan vi kanske också åtala skivbolagen som medbrottslingar i den här musikstjälarorgien, som dessutom är för vinnings skull? Amerikansk lag satte visst straffskalan på 150.000 dollar per låt. Jag undrar hur många låtar som svenska skivbolag gett ut under de senaste 100 åren?

Ska vi ha en skyddstid som är fånigt lång så ska vi göra det ordentligt. Ska vi jaga folk med blåslampa för att de "stjäl andras verk" så ska det rimligen gälla alla. Det jag argumenterar för här är egentligen bara en förlängning av ifpis och stims med flera våta drömmar, med skillnaden att de nog aldrig tänkt sig att någon skulle begära pengar av dem. Visst är det otäckt när den lag man köper visar sig ha dolda bieffekter?
Men om vi bortser från skadeglädjen att få rensa lite pengar ur fickorna på diverse företag och skumma branschföreningar så vore det kontraproduktivt. Vad som behövs är en rejäl genomgång av upphovsrätten, där man med friska ögon ser på vad som är rimligt och hur det bör fungera i denna tid när det är i stort sett gratis att tillverka enkla saker som skivor, och där kostnaderna för distribution sjunker snabbt. Vem ska tjäna pengar på vad, och hur ska det gå till? För att få till stånd en sådan dialog behöver vi först och främst desarmera den sittande regeringen som reflexmässigt skulle lägga krokben för processen. Vi behöver också få till en dialog med upphovsmännen själva och inte deras hussar i branschföreningarna. Det behövs en genomtänkning utan de snyltare vars tid är förbi.

En som skrivit riktigt bra om copyrighttidens utsträckning är Spider Robinson. Det är skönlitteratur, inte en kruttorr ekonomisk avhandling. Ta dig tid och läs novellen som länken pekar på, den säger det hela hundra gånger bättre än jag kan.