I flera av dagens tidningar har det förekommit artiklar om att riksdagsmännen formligen dignar under mängden mail som kommer in från upprörda väljare. Dataavdelningen har hjälpsamt ställt in så brev från pöbeln kan skickas till en speciell mapp. Låt mig gissa vilt och anta att den heter "papperskorg" eller möjligen "spam". Federley beskriver i Aftonbladet att han häromdagen raderade 1800 mail.

Förr kunde man kommunicera med politikerna genom att skicka meddelanden upp genom den egna politiska organisationen. Det fanns vägar för information från de små distrikten ute på landet, så att de kunde meddela om det började koka ute i stugorna. Den möjligheten försvann när det infördes vad man nog får kalla för ett tvåkammarsystem; det finns ett frälse (heltidspolitiker på riksnivå) och ett ofrälse (kommunnivå och deltidspolitiker) och aldrig mötas de tu. Ska man få fram ett meddelande den vägen nu får man nåla fast det på ryggen på någon partigångare som gjort sina trettio hundår och är på väg att få sina obligatoriska två perioder i riksdagen för lång och trogen tjänst. Ungefär så funkade det när Asarna skickade meddelanden också, de fäste dem på en ekorre som rusade omkring i världsträdet. I det här fallet är det mer sengångarfart.

När inom-partiet-kommunikationen blev enkelriktad nedåt började folk demonstrera i stället. Det funkade fram till 80-talet, då en ny modell av yrkespolitiker dök upp. Lite mer raffinerad, men med vissa brister. Ungefär som det blir när man avlar hundar lite för hårt. Den nya modellen hade nedsatt syn och hörsel, och med vidare förädling fram till våra dagar har vi nu en riksdagsmannakår som inte ens märker en rejäl demonstration direkt utanför fönstren.
Epost var en lösning fram till nu. Jag vet att i teorin kan man skicka papperspost också, men jag har aldrig hört att det lett till några resultat.
Så, hur ska man nu framföra sina synpunkter på politikernas handlande? Röksignaler? Kan man skicka fax eller telegram? Tar kd-medlemmar fortfarande mot meddelanden från brinnande buskar?

Allvarligt talat är politikernas syn på väljarna som "något besvärligt" ett ganska allvarligt demokratiproblem. De väljer genomgående att hellre lyssna till lobbyister än folkopinion. Lobbyisterna har inte alltid samma synsätt som resten av folket, men det märker givetvis inte politikerna eftersom de inte har något att jämföra med. Faktum är att det alltid, utan undantag, är lättare för företag och industrigrupper att få kontakt med riksdagsmännen än för vanliga privatpersoner. Om piratpartiet verkligen ville förändra lagarna snabbt borde man bilda något som kallar sig "Bilindustrigruppen för uppdatering av upphovsrätten". Det hade tagit 20 minuter att få audiens, och ett par dyra luncher senare vore förändringarna i hamn.
Hur det nu är så är faktiskt inte alla riksdagsmän hopplösa. Det brev jag skrev i IPRED-frågan häromdagen har raskt besvarats av Jan Ericson (m), Kalle Larsson (v), Jan Lindholm (mp), Hans Wallmark (m), Staffan Danielsson (c) och Ulf Holm (mp), och de har alla skrivit begripliga svar och inte bara tyckt "det där fattar du inte", vilket hänt tidigare från andra representanter. Den här gruppen har alltså inga problem att kommunicera med väljarna, till skillnad från de andra.
Om ni tänker rösta på ett av de äldre partierna i nästa val, så kryssa för någon av de ovanstående. De försöker inte fuska bort oss väljare.
Annars rekommenderar jag som vanligt det lila alternativet.
Vi lyssnar på våra väljare, och vi gör det inte med dolda mikrofoner i väggarna.