Enligt DN Jobb tror 7 av 10 personalchefer att bakgrundskontrollerna av de arbetssökande kommer att öka de närmsta åren. Man vill göra fler kontroller än i dag, och enligt Stockholms Handelskammare vill var tredje göra kreditupplysning.
Ännu en del av Bodströmsamhället. Ännu fler irriterande krav från de som har en smula makt att få veta allt man gör och vad man tänker.

Så, efter drogtestet och psykologens utvärdering och den rekryterande konsultens utfrågning (komplett med frågor som "äter du p-piller" eller "Vilket är viktigast för dig: din fru eller ditt jobb?") kommer kreditupplysningen och troligen hembesöket då man tittar i munnen på dina anhöriga för att se hur de sköter tänderna. Viljan att tränga sig på är hur stor som helst. Ringer man någonstans sitter FRA och lyssnar så man inte säger något som kan riskera livet på våra kommandosoldater i Afghanistan. Surfar man någonstans så vill ifpi och stim noga följa det som händer (och om möjligt lyssna genom mikrofonen till din webkamera så du inte visslar nånting och alltså ska betala avgifter till något skivbolag). Allt det här är mycket nödvändigt för diverse företag, och som alla förstår är företagens vinstmarginaler viktigare än människors integritet. Om någon tror något annat, fråga en politiker.

När man söker jobb är man automatiskt i en beroendeställning, om det inte är så att man har någon extra speciell egenskap och blir direkt "headhuntad", som det heter på de lite dimmigare nivåerna av jobbpyramiden. Är man redan styrelseledamot för Bolag X och Bolag Y hör av sig så kan man säga åt dem att ta sig i kragen (eller nåt liknande). Är man vanlig löneslav, som 80-90% av befolkningen trots allt är, så behöver man det där jobbet och har inte råd att stå på sig.
Men man borde.
Det är hög tid för de som söker jobb att börja ställa egna frågor. Nu när ekonomin är skakig för hela världen finns det en massa saker som den arbetssökande borde få veta. Till exempel: Hur går det för det här företaget egentligen? Hur ser finansnetto ut? Kommer ni att klara att betala ut löner de kommande sex månaderna? Är ni inblandade i juridiska strider av typen patentintrång eller liknande? Befordrar ni chefer med psykopattendenser (det är mycket vanligt att sociopater blir mellan- eller toppchefer eftersom de anses ha bra egenskaper för dessa jobb)? Har någon av arbetsledarna här erbjudit sina underlydande pengar i utbyte för sexuella tjänster, och i så fall hur mycket? Har arbetsledningen favoriter, och hur mycket svågerpolitik förekommer?
Det borde vara självklart att den som söker sig till ett nytt jobb skulle få chansen att prata en halvtimme med två redan anställda som den arbetssökande själv väljer, för att få reda på eventuella konstigheter inom företaget.

Det här ska inte förväxlas med någon slags fackliga insatser eller något som "parterna på arbetsmarknaden" ska enas om, för de där parterna är arbetsgivaren på ena sidan (som representerar sina intressen, som inte sammanfaller med den arbetssökandes) och facket på andra sidan (som gör exakt likadant). Det här är rättigheter som den arbetssökande borde ha utan att någon annan part är inblandad. Det gnisslas mycket från arbetsgivarhåll om att det är hopplöst att bli av med folk om man anställer fel, därför ska man få göra vadsomhelst med de arbetssökande. Det är faktiskt inte bättre för den arbetssökande om han hamnar på ett jobb med inkompetent ledning som beter sig svinaktigt, och som för alltid är ett drivankare i CV:n och förhindrar chansen att avancera på nya ställen.
Så vad säger ni, ambitiösa lagstiftare? Kan vi för första gången få en lag som tullar på företagens integritet och rätt till privat sfär, eller kommer det att fortsätta vara jaktsäsong enbart på småfolkets privatliv?