Bloggolalia or writing in tongues is the fluid writing of speech-like syllables, often as part of religious or political practice. Though some consider these utterances to be meaningless, others consider them to be a holy language.
Den nya metoden:
Man håller ett val, räknar (kanske) rösterna och kastar omedelbart bort dem. Som nu.
Sedan lägger man till de två kandidaternas respektive deklarerade förmögenhet, som man faktiskt skattar för. En dollar blir en röst. Sedan väljer elektorerna den som har flest röster totalt. Hela den förmögenhet som använts för att köpa röster placeras i statskassan. Detta gäller även den förlorande kandidaten.
Den legendariske journalisten Philbert Desanex arbetade på en tidning som efter diverse sammanslagningar hette "the Muthalode Myopic Post-Intelligent". Jag kommer osökt att tänka på honom när jag läser Joris Luyendijks artikel om orsakerna till att den brittiska folkomröstningen fick det resultat den fick. Inte för att Luyendijk är en dålig journalist eller för att DN skulle vara en dålig tidning. Det handlar mer om de media som nämns i artikeln.
Brexit. Himlen faller ned, högerhuliganer smyger bakom varje knut och kaos, snörök och mögliga russin kommer att överskölja oss.
Jag såg en tabell i natt där man visade hur många år folk måste leva med det här beslutet. Artonåringarna har 68 år att leva i plågan etc.
För det är ju som bekant att när man väl gått ur är man inte välkommen tillbaka. EU är precis som en MC-klubb och man får inte hålla en omröstning till. Någonsin. En stor otäck EU-byråkrat kommer med en vinkelslip och kapar bort rösträtten på en.
I lördags dök ett spöke ur mitt förflutna upp. En otroligt märklig känsla, och ganska obehaglig.
Som de flesta andra gjorde jag en del rätt obegåvade saker när jag gick i gymnasiet. Jag tror det är en del av gymnasistgrejen. Man är en idiot under en period, och jag avundas inte de stackars lärarna.
Jag försökte köpa ett par musikalbum nyss. Det visade sig vara mycket svårare än jag tänkt mig.
För en massa år sedan fanns det en radioserie som hette Birger Ballongen Bengtssons Bravader. Det var en absurd och surrealistisk historia inspirerad av Bröderna Marx och Goon Show. Precis som Goon Show och dess parallell I'm Sorry I'll Read That Again utnyttjade BBBB radiomediet maximalt, och det var helt naturligt att två personer kunde klättra uppför ett berg genom att ställa sig på varandras axlar om och om igen tills de nådde toppen. Försök göra det med trickfilm!
I ett avsnitt av BBBB tog dess motsvarighet till en Bondskurk (den hemske Alias Persson) makten över Gränna och utropade sig till diktator.
Ett par av mina kompisar är deprimerade. Inte ”fel låt vann”-deprimerade utan ”jag vet hur hagelgeväret smakar”-deprimerade, och det är ett medicinskt tillstånd som inte går över bara för att man säger åt dem att gaska upp sig. De har förklarat mycket tydligt att den sortens ”hjälp” mer är en förolämpning än något annat.
När vi nu tydligen ägnar oss åt moralpanik på riksnivå och ingen vågar säga nej till någonting eftersom "folk" omedelbart kallar alla som försöker tänka klart för pedofiler vill jag passa på att dra mitt strå till stacken. Jag vill också förbjuda saker jag inte förstår eller bara ogillar.
1977 var ett speciellt år. Commodore PET visades upp. Apple computer inc grundades. Carter tog över i vita huset och blev möjligen den första (och sista) hederliga mannen på posten på många år. Elvis och Biko dog. Jag åkte till London och hamnade mitt i punkens allmänna genombrott (ren tur). Voyager tog med sig skivor till stjärnorna. Om 200 år kommer allt detta att vara damm, utom Voyagersonderna som kommer att fortsätta att sprida mänsklighetens musik och bilder där ute.