I lördags dök ett spöke ur mitt förflutna upp. En otroligt märklig känsla, och ganska obehaglig.
Som de flesta andra gjorde jag en del rätt obegåvade saker när jag gick i gymnasiet. Jag tror det är en del av gymnasistgrejen. Man är en idiot under en period, och jag avundas inte de stackars lärarna.

De flesta dumheter jag gjort står jag för. Det är sällan jag gjort något som gått ut över andra, och ärren och mitt dåliga rykte har jag förtjänat alldeles själv (med ETT undantag, men det är en annan historia).
Nån enstaka gång har det faktiskt gått snett på riktigt, och mina avsiktliga fånerier har haft effekter för utomstående som inte skulle bli indragna. Så är det med den här klasskamraten som vi kan kalla C.
C var helt okänd för mig när vi började i samma klass. Kort, söt och på många sätt en tabula rasa. De flesta av busarna och busorna i klassen hade erfarenheter av diverse syndande. Mest alkohol och tveksam kultur. C var däremot obefläckad. Hon hade aldrig ens druckit lättöl, och saknade alla kulturreferenser som resten av klassen delade. Hon var också obrutet positiv. Det spelade ingen roll vilket kaos andra ställde till med så var hon glad men lite förvånad över hur vi betedde oss. Att vara otrevlig mot C kändes som att sparka en valp ungefär, det fanns inte ens på kartan. När hon tittade på en med de där stora ögonen kände åtminstone jag att här är en person som jag vill svepa in i en filt och mata med soppa och beskydda från allt ont. C var kramvänlig och en smula naiv.
Hon var den sortens människa som fick en att känna att antingen kommer allt att gå perfekt och hon blir avdelningschef i nåt jätteföretag nånstans, eller så går hon ner sig i crackträsket vid 20 och blir utnyttjad av Alla. Antingen eller.

Tanken "beskydda från allt ont" där uppe tar inte med i beräkningen att JAG ingår i "allt ont".

I vår kulturskolning ingick ett teaterprojekt som jag engagerade mig minimalt i - som allt annat i gymnasiet - men jag var olyckligtvis en del i projektet. Pjäsen kan vi förbigå med tystnad, men i en passage beställer pjäsens huvudperson ett glas whisky som tas ifrån honom av en rådgivare, som förlorar det till en tredje person etc etc, tills det når ceremonimästaren som är berättarröst. Spelad av C, förstås. Alla i kedjan tar en slurk ur det där glaset tills berättaren tar sista klunken och fortsätter förklara handlingen utan att reagera.
Även om alla var världsvana och blasé (gymnasieslynglar med ennui, ni vet) förekom en viss rampfeber, så jag och en annan idiot bestämde oss för att det var lika bra att "spräcka nollan" och köra ett hyss på premiärföreställningen. Första föreställningen är ju strängt taget bara sista repet, och att det gnisslar lite första gången har alla överseende med. Alltså skaffades en kvarting Doctors' Special fram - en whisky så tveksam att den knappt duger för matlagning - och i stället för äppeljuice var första glaset laddat med riktig sprit. Bara jag och bartendern i pjäsen var medvetna om det. Ingen av oss tänkte på att sista personen i kedjan aldrig druckit alkohol. Doctors' Special är som att svälja en rasp.

Jag insåg misstaget när jag hörde den första personen på scen hosta. Sedan kom nästa hostning, och nästa, och nästa, och jag kallsvettades som Lille Skutt. Sedan svalde C resten. Hon gav ifrån sig en liten kvidning, och harklade sig. Sedan fortsatte hon som om inget hänt, hur proffsig som helst. Resten av pjäsen flöt, stressen hade släppt. Ridån gick så småningom ned, och C kom runt bakom scenen för att fråga vem det var som var rolig.
Sällan har jag känt mig så billig.
Medan hon skällde sade de där vackra sorgsna ögonen "jag trodde du var OK, varför gjorde du såhär mot mig?" och jag hade inget svar annat än "jag är en idiot, jag beklagar". Jag tror jag sade det högt också. Jag har inget minne av vad jag egentligen sade, jag minns bara den svikna blicken och att jag skämdes som en hund.

I lördags satt jag och fikade med en kompis och längre in i fiket satt några damer tillsammans med ett stim mycket oregerliga barn. Min kompis och jag var som vanligt inbegripna i ett politiskt bråk, och jag tittade lite förstrött på damerna och kände igen en av dem som en f.d. klasskompis. Två minuter senare kände jag igen en till. C har blivit äldre, men inte lika mycket som jag. Hon har fortfarande samma stora vackra ögon.
Hela mitt dåliga samvete blommade upp igen och jag tänkte "måtte hon inte känna igen mig". Det har gått 30 år men jag skäms fortfarande för det där övertrampet. Lyckligtvis gick hon förbi oss i djupt samtal med vår gemensamma klasskompis som hon fikat med, och jag drog bokstavligen en lättnadens suck.
Sedan kom hon tillbaka, eftersom den gemensamma klasskompisen pekat ut mig. Ångest.
Så det blev ett par extremt pinsamma fraser, C var lyckligtvis stressad för hon skulle hinna med en buss och barnen i hennes sällskap höll på att vända upp-och-ned på hela torget utanför medan hon pratade med mig så samtalet blev kort. Och även den här gången var jag för feg för att verkligen be om ursäkt för den där idiotin 30 år tidigare.
Jag kommer att ta det här med mig till min grav.

Jag gjorde en handfull riktigt dumma grejer på gymnasiet men jag tror det är tre som jag fortfarande skäms över. Det här är en av dem. Det var en impulshandling som var enfaldig och ogenomtänkt och även om ingen blev direkt fysiskt skadad så var det så otroligt onödigt.
Hon förtjänade bättre, och vi svek henne.

Jag lärde mig i alla fall något av det, och jag har aldrig gjort en tabbe som den där igen. Jag har gjort många andra dumheter, men den där står för sig själv. Min personliga enfalds hapax legomenon. Ett monument över min kortsynthet. Förlåt, C.