Ibland när jag skriver "Pro tip" är det ett retoriskt grepp. Den är gången är det inte det. Jag har varit driftansvarig för ett läkemedelsbolag med lagkrav på att bevara data utan bortre tidsgräns, skött backuperna för en av AP-fonderna och jag var Piratpartiets förste IT-ansvarige, dvs så nära man kan komma titeln King of the Nerds. Jag har konsultat på en myndighet i försvarsbranschen och varit CTO på en koncern där det kostade $5000 USD för varje timmes nertid. Jag vet vad som händer och vad det kostar om man inte har backuper.

När jag var liten såg jag ett naturprogram på TV om vulkaner. Tidigare vilande, till synes helt vanliga berg, kunde plötsligt vakna till liv och utan förvarning börja spy ut lava, död och förintelse. Vi bodde på en kulle, så givetvis blev jag ett tag rädd för att kullen skulle explodera under kåken på ett sätt som skulle få Krakatoa att skämmas.

Den legendariske journalisten Philbert Desanex arbetade på en tidning som efter diverse sammanslagningar hette "the Muthalode Myopic Post-Intelligent". Jag kommer osökt att tänka på honom när jag läser Joris Luyendijks artikel om orsakerna till att den brittiska folkomröstningen fick det resultat den fick. Inte för att Luyendijk är en dålig journalist eller för att DN skulle vara en dålig tidning. Det handlar mer om de media som nämns i artikeln.

Brexit. Himlen faller ned, högerhuliganer smyger bakom varje knut och kaos, snörök och mögliga russin kommer att överskölja oss.
Jag såg en tabell i natt där man visade hur många år folk måste leva med det här beslutet. Artonåringarna har 68 år att leva i plågan etc.
För det är ju som bekant att när man väl gått ur är man inte välkommen tillbaka. EU är precis som en MC-klubb och man får inte hålla en omröstning till. Någonsin. En stor otäck EU-byråkrat kommer med en vinkelslip och kapar bort rösträtten på en.

Då och då dyker diskussionen upp om vilket som fungerar bäst; hårdare straff eller större risk för att åka fast.

Jag lade nyligen upp en bild på middagsmaten på Facebook (sådär som man gör på sociala medier) och fick kommentaren "Utgår från att du bjöd in alla tiggare som du vörmar så varmt för...". Eftersom jag anser att dumma frågor förtjänar, nej KRÄVER, dumma svar, så replikerade jag med "Klart jag gjorde, men de hade personalfest på Café Opera."

Skinkan slinker ner i utspänd buk,
kulorna hänger under min stora...

...grans gren.

Vi njuter av grisens griljerade hull,
i hörnet sitter svärmor, redigt...

...pigg och glad.

Här är kusinen, rolig och kul,
men han är ju faktiskt väldigt...

fin i sin kostym.

Vi öppnar klappar natt å da,
man får alltid nån man inte vill...

...skiljas från.

Ställ klockan på tre så man inget missar,
ute vid busken står far och...

...tar på sig skägget.

Vid Jul får man öva sitt samvete,
fast man helst vill be alla dra åt...

...paketsnörena ordentligt.

De som känner mig vet att jag sen min 40-årsdag refererar till Boken (stor bokstav, bestämd form singularis) och då menar det signerade och numrerade exemplar av Sled Driver som jag fick av min vän Barkman.

Jag har inte skrivit en recension om den Boken. Jag har inte skrivit en recension om en bok sen jag gick i gymnasiet och aldrig frivilligt. Jag berättar det här för att ni ska förstå att det är något alldeles exceptionellt och speciellt med den här boken, och dess författare.

Med jämna mellanrum (OK, ska jag vara ärlig sker det precis hela jävla tiden, utan mellanrum) dyker det upp någon sorts metadiskussion om att man minsann inte får diskutera det som just diskuterats eller inte får säga det som just sagts. Jag ska inte påstå att jag förstår hur det fungerar i huvudet på de som påstår de här sakerna - rent logiskt borde ju något brinna ihop alldeles.

Fast det kanske är exakt det som redan skett, förstås.