De som känner mig vet att jag sen min 40-årsdag refererar till Boken (stor bokstav, bestämd form singularis) och då menar det signerade och numrerade exemplar av Sled Driver som jag fick av min vän Barkman.

Jag har inte skrivit en recension om den Boken. Jag har inte skrivit en recension om en bok sen jag gick i gymnasiet och aldrig frivilligt. Jag berättar det här för att ni ska förstå att det är något alldeles exceptionellt och speciellt med den här boken, och dess författare.

Fredrik Backman skriver inte på samma sätt som Picasso inte målade eller Gustave Eiffel inte skruvade lite meccano. Han skapar. Han bygger känslor av ord och bilder av meningar. Det framgår tydligt av hans blogg och hans övriga böcker (och det var nära att jag skrev det här redan när jag läste En man som heter Ove).

När jag läste Britt-Marie var här så skrattade jag högt. Jag suckade igenkännande, myste belåtet och jag grät sådär som man gör när man förlorat något eller någon som man bryr sig mycket om. Det är en historia om kärlek - kärlek till människor, bollar och drömmar. Jag är själv uppväxt i en liten by, bara marginellt större än Borg, och även om min by var lite för stor för att uppnå den kritiskt låga massa som krävs för att implodera till Borgs storhet, så känner jag väl igen karaktärerna och händelserna som Fredrik skildrar i boken. Livet händer och så här är det. Om man har tur.

Det är en fantastisk bok där man verkligen lever sig in i och med människorna i Borg. Jag älskar inte fotboll, sannerligen inte, vad skulle folk tro? I den här boken förstår man de som gör det. Kanske förstår jag inte fullt ut de som håller på Aston Villa, men jag dömer ingen. Bokstäverna dansar riverdance på sidorna så man inte kan lägga ner boken utan måste fortsätta uppleva strömmen av känslor som flödar ur orden.

Fredrik Backman har en speciell gåva. Det märks att han vet om det, och är ödmjuk inför det. Men varför han envisas med att lägga besticken fel, det begriper jag inte. Det är förmodligen nån slags uppmärksamhetsgrej som han ännu inte förstått att han inte behöver. Ett par osorterade Nobelpris torde råda bot på det.

I slutet av boken så tackar Fredrik läsaren för dennes tid. Jag vill tacka Fredrik för att du fyllde den tiden med det finaste en människa kan ge en annan: Meningar.

Tack, Fredrik.