Marie Demker skriver insiktsfullt och intressant i SvD om gränslinjerna i det nya politiska sverige. Jag vill kommentera ett par av hennes ståndpunkter;

De svenska medborgarna är numera oftare åskådare än deltagare i det demokratiska samhället. Men politiska partier bygger på idén att medborgarna är långvarigt aktiva och genom opinions­bildning skapar och uttrycker stora gruppers ­politiska visioner. När partierna tappar medlemmar och styrs av nationella eliter och anställda tjänstemän försvinner förutsättningarna för en sådan under­ifrånprocess.

Det stämmer delvis. De svenska medborgarna håller precis på att finna sin nya röst i det mer elektroniska samhället. Partierna tappade för länge sedan lyhördheten för "fotfolket" och den breda allmänhetens önskningar. Samtidigt som politik blev ett heltidsyrke för en utvald elit minskade inflytandet från "deltidarna" ute i landet, och man fick en maktkoncentration som ledde till något som mest kan liknas vid politisk lomhördhet. I partitopparna sitter ett antal personer som kommit dit på diverse meriter, "rätt" skola eller föräldrar till exempel, och som omges av ja-sägare som vet att om de inte håller med och följer partilinjen så kanske de inte får vara med och leka i framtiden.

Folket känner med rätta att de inte kan påverka vilka som sitter i toppen. Samtliga gamla partier är konstruerade på samma sätt, inflytande kommer uppifrån och inte underifrån. De som sitter i toppen har alltid möjlighet att ignorera de signaler som kommer underifrån. Det illustrerades till exempel i jämtland på 80-talet genom att en "lokal" förmåga ströks i förfärande omfattning i ett val, eftersom hennes lokala väljarkår ansåg att hennes handlingar inte längre representerade deras vilja. Trots detta behöll Partiet henne i riksdagen med oförminskat förtroende och hon blev senare ambassadör. Åtminstone för väljarna i jämtland var detta en bekräftelse att deras åsikter inom partiet inte hade något värde. Situationen har inte förbättrats under årens lopp, och att partierna har vikande medlemstal är alltså helt självförvållat.

I stället växer det personliga engagemanget fram på nätet, där alla har möjlighet att ställa sig upp och framföra sina åsikter till allmänheten. Att blogga kostar inget, och gör privatpersonens åsikt läsbar för alla som är intresserade. I stället för att passera genom nålsögat på en tidningsredaktion eller radions och TV:s hårt vinklade och snedvridna debattform är bloggarna ett medium där alla kan uttrycka sig på det sätt de vill, och få prata till punkt. När statsmakterna börjar bekymra sig över detta och funderar på att avlyssna alla eller reglera bloggandet så blir det följaktligen ett ramaskri bland nätanvändarna, både de som vill skriva och de som vill läsa. Ingendera är intresserade av att gå tillbaka till den monolitiska modell som vi hade tidigare, där enda chansen att göra sig hörd var just genom partierna.

När partierna slutade lyssna förlorade de en stor del av sitt existensberättigande. Partiernas raison d'etre är trots allt att framföra folkets röst och därmed styra landet. Detta är också anledningen till att nya, unga partier växer fram med sådan våldsam styrka; både inom Piratpartiet och andra nya partier finns ett stort intresse hos alla inblandade att verkligen lyssna på vad folk vill. Beslutsvägarna är korta och organisationerna är mycket plattare. Det gör att möjligheten att påverka är mycket större än i något äldre parti, och därmed blomstrar också demokratin och engagemanget inom de här partierna. Det kan med rätta upplevas som ironiskt att SD av många upplevs som ett mer demokratiskt parti än de äldre etablerade.

Sveriges politiska karta har i likhet med andra västeuropeiska länder färgats av skiljelinjen mellan arbetarklass och kapitalägare, till vardags kallad vänster–höger-skiljelinjen. Därutöver återfinns tre andra skiljelinjer som i varierande utsträckning satt sin prägel på västeuropeisk partipolitik: motsättningarna mellan centralmakt och regioner, mellan stadsliv och landsbygd samt mellan kyrka och stat.

Samhällsdebattören Marie Andersson har skrivit intressant om att nya skiljelinjer växer fram mellan de som kan tekniken och de som inte kan den. Förutom de som har och inte har, får vi (grovt förenklat) de som kan googla och de som inte kan det. Replikskiften i blogvärlden går i en helt egen hastighet, radikalt mycket snabbare än det närmast glaciala tempot i politiken, något snabbare än tidningarnas debattsidor som låter de utvalda komma fram med någon dags fördröjning, men ändå långsammare än debattprogrammens hetsiga klipp på fem sekunder där ingen har tid att väga sina ord. Det här gör att debatt via blog passar utmärkt för folk i allmänhet, de får tid att tänka efter och formulera sig i stället för att bara rabbla det som de tidigare lärt in, vilket ofta är fallet i till exempel TV- och radiodebatter. Det gör bloggandet till den enda debattform där man faktiskt kan övertyga någon om något, i stället för att två eller flera personer i praktiken står och skriker slagord till varandra. Detta gör också att folk tar till sig bloggarna på ett helt annat sätt än de tar till sig tidningarnas mer polerade artiklar och inlägg. Bloggarna är råare, men samtidigt ärligare eftersom de representerar en persons åsikter och inte en redaktions framförhandlade politiska linje.

Blogg­debatten kring FRA-lagen och det samlade motstånd mot lagen som spontant uppstått kring hemsidan stoppafralagen.nu är ett exempel på skiljelinjen mellan nationalstatens intressen och de transnationella nätverkens. Nationalstatens traditionella säkerhetsintresse ställs emot rätten till gränsöverskridande och fri kommunikation i transnationella nätverk. [...] Den så kallade bloggbävningen kan därför förklaras av att principerna bakom FRA-lagen – liksom många andra övervakningslagar – hotade nätets oberoende och därmed betydelsen för en gränsöverskridande politisk åsiktsbildning.

Just i fallet med FRA-lagen är inte ”Nationalstatens traditionella säkerhetsintresse” riktigt den term jag skulle valt, eftersom FRA-lagen är en unikt vedervärdig konstruktion vars like vi inte sett tidigare i det här landet. Den öppnar för en otroligt omfattande kartläggning av vanliga medborgares privata förehavanden, något som inte tidigare var vår stats normala beteende. Den nya nätbaserade demokratin ser total avlyssning av all kommunikation modell FRA:s kabelspaningsmandat som ett försök att tysta eller åtminstone kontrollera denna sista (eller åtminstone senaste) väg för vanliga medborgare att göra sig hörda. Det handlar mindre om gränsöverskridande än om oron att förlora denna frihet igen.

Nu väntar vi bara på att de politiska partierna återigen skall anpassa sin syn på medborgarna till den nya verkligheten. Partierna har haft en stark anpassningsförmåga över åren och lär nog klara den här omställningen också.

Kanske. Hierarkier som är så starka som de i de äldre, konventionella partierna är så rigida att de snarare knäcks än formar sig. Förutsättningen för att en sådan genomgripande förändring skulle ske är antagligen att hela den gamla partiledningen, inklusive alla grå eminenser och anonyma byråkrater och pärmbärare, byts ut mot nytt friskt blod. Det är snudd på omöjligt att tänka sig. Det som snarare kommer att ske är att inom två-tre val kommer så många väljare att ha tytt sig till nystartade partier att vi kommer att få en större omvälvning i riksdagen och en koalitionsregering av en typ vi inte tidigare sett. Det kan mycket väl vara en samlingsregering mellan S, V, M och C för att förhindra att PP, Svp, JL, EPB och andra nya partier får chansen att ta över. Gränslinjerna kommer att gå mellan nytt och gammalt, mellan de som kan googla och de som inte kan.