I senaste numret av Riksdag & Departement finns en artikel om att JK kritiserar SÄPO för "bristande noggrannhet". Det handlar om att R&D försökt få ut allmänna handlingar (regeringskansliets brevväxling angående tsunamibanden) vilket SÄPO avslagit två gånger med hänvisning till rikets säkerhet. Efter dessa två försök drogs ärendet inför kammarrätten, som underkände SÄPOs sekretesstämpling.

Det intressanta med det här är inte bara att SÄPO hjälpte till i regeringskansliets försök att mörklägga bandens existens. Det intressanta är att det är första, och enda, gången som kammarrätten hävt en av SÄPOs sekretesstämplar. SÄPOchefen tillsatte genast en intern utredning, och i och med det ansåg JK att det räckte med kritik, och inga andra åtgärder vidtas.
Förutom detta konstaterar JK att det är av "grundläggande betydelse för enskildas rättssäkerhet och för förtroendet för våra myndigheter att offentlighetsprincipen upprätthålls". Att mer eller mindre slentrianmässigt avslå en begäran att få del av handlingar kan ge intryck av att myndigheten tagit "ovidkommande hänsyn när uppgifter hålls hemliga", enligt JK.

Säger ni det? "Kan ge intryck av"?
Hur skall det annars tolkas? Konstiga beslut fattas av människor som har ett ansvar inför oss. De vill inte svara på frågor. När journalister begär ut offentliga handlingar hemligstämplar man dem i stället med hänvisning om "rikets säkerhet" och försöker tiga ihjäl det hela. Som om politiskt fummel på grund av för hög maktkoncentration inte i sig skulle vara ett hot mot säkerheten?
Tsunamibanden handlar i slutändan om att våra politiker och tjänstemän var oärliga mot oss, av diverse anledningar. När de väl vecklat in sig i sina lögner blev banden ett hot mot diverse karriärer, och därför måste de försvinna på något sätt. Det var plötsligt viktigare att rädda de här karriärerna än att sanningen kom fram. Vår trevliga halvhemliga säkerhetspolis ställde tjänstvilligt upp med stora stämpeln för att få de jobbiga journalisterna att sluta gräva.

När något radikalt händer verkar sanningen vara första offret, och det behöver inte vara så radikalt som krig. Så snart man kan dra slutsatsen att någon politiker eller tjänsteman gjort ett misstag så dras vagnarna ihop i en cirkel och en stark bunkermentalitet sprider sig. Det blir "vi" mot "dom", och i det här fallet är "dom" svenska folket som vill veta hur saker egentligen sköts. Plötsligt är vi fienden, och måste hållas okunniga om hur saker hanteras och hur landet sköts. Det här är viktigt att komma ihåg när olika myndigheter får allt fler möjligheter att kontrollera och avlyssna oss. Det är VI som är fienden, för en del av de som fattar beslut.
Hur hamnade vi i den här idiotiska situationen?

De som hoppas på rättssäkerhet bör fundera lite mer på faktumet att SÄPO fått backning i sekretessärenden EN enda gång. Betyder det att alla deras övriga säkerhetsstämplingar varit korrekta, eller att ärendet för en gångs skull var så hett att Kammarrätten inte kunde trolla bort det? Det kan vi givetvis inte få reda på. Detta kallas alltså rättssäkerhet.
Med det här i minne, hur tror ni det blir när telekompaketet klubbas igenom, och myndigheterna har fria händer att kontrollera internettrafiken och stänga av misshagliga individer?

Dagens fråga till högre makter är: hur kommer det sig att utskottens resor går till länder som Australien, Malawi, Brasilien och Sydafrika när det uttryckligen sägs att deras "studieresor" skall ge vidgade kunskaper om respektive utskotts arbete, och att de skall ha hög relevans för arbetet? De två senaste talmännen har påpekat att meningen är att resorna skall företas inom EU, men ändå görs 90% av studieresorna utanför europa. Är verkligen vårt politiska system så likt till exempel Kinas att ett besök där har hög relevans, eller är det så att det här är ovanligt påkostade skolresor för en klass som inte har årskursnummer utan enklast beskrivs som "överklassen"?