Vi är en ordningsam art, vi sorterar och grupperar allt vi stöter på i olika system, skapade för att vi ska få en överblick av världen omkring oss. Ingen entomolog kan hantera miljontals insektsarter alla på en gång utan behöver ordna in dem i grupper, undergrupper, arter, raser och varianter i en hierarki som vår egen nationalsamordnare Linné lade grunden för. Samma sak i alla skalor, från kvarkar till galaxer - vi delar in allt i grupper.

Är det fel?

Känner sig steklarna förfördelade enbart därför att de har vissa fysiska karaktäristika som skiljer dem från nattfjärilarna? Är charmkvarkarna bättre kvarkar än särkvarkarna? Ja kanske, men det beror ju enbart på vår definition av bättre, inte på den faktiska egenskapen hos kvarken ifråga.

Vi tar det igen, lite långsammare. Det är viktigt.

Annorlunda är inte sämre. Det kan vara sämre, men det beror i så fall aldrig på någon objektivt mätbar egenskap hos den eller det som är annorlunda, utan sitter alltid i en värdering hos den som mäter egenskapen.

Om vi har en stor låda med hundratals blå bollar och en röd, blir den röda automatiskt fulare därför att den är avvikande? Om vi har en gruva med en miljard grå stenar och en blank, blir den blanka mobbad därför att den är annorlunda?

Nej, naturligtvis inte.

Så varför gör vi så med varandra?

Jag hävdar att det är två djupt liggande mekanismer som samspelar här:

Dels vår vilja att identifiera sig med de som är mest lika oss - vi inordnar oss själva i grupper med liknande människor därför att det validerar oss själva och ger oss trygghet - vi befinner oss ibland de som är lika oss.

Dels vår tendens att stärka "vår" grupp genom att skapa en motsättning till en "yttre fiende" som man på något sätt känner osäkerhet eller rädsla inför - och eftersom vi av naturen (och nödvändighet, man ska inte slösa energi) är lata så tar man dels den som finns närmast och dels är enklast att identifiera, man hugger alltså på något som syns eller märks - utseende och/eller beteende.

Maria Ferm skriver till en början insiktsfullt om vad det sitter i hos Arvid Falk men slinter lite i slutet eftersom jag vill påstå att just den lagstiftning som hon vill utvidga i själva verket cementerar att de avvikande ÄR avvikande som måste skyddas mot "de normala" och deras onda ingrupperande.

Jag tror mer på upplysning - att annorlunda inte är sämre och att även om vi t.ex. sorterat in en grupp personer som blattar pga deras hudfärg så kommer det att finnas en mängd undergrupper där - allt från hemmapappor och företagsledare till biltjuvar och bidragstagare - precis som bland den vita medelklassen. Vi grupperar alltså inte för mycket ibland, vi grupperar för lite. När DEN insikten äntligen sjunkit in i rasisternas medvetande (i brist på bättre ord) - att annorlunda kan vara bättre lika väl som sämre och att deras fördomar egentligen bara passar in på en liten minoritet invandrare (och passar in exakt lika bra på ungefär motsvarande mängd infödda och inavlade svennar) lär de implodera. Good riddance.

Nu tog jag rassar som exempel, men det är exakt samma sak med bögknackare (fega idioter med stjärtklåda, allihopa - se, jag kan också gruppera och generalisera!) militanta feminister och anti-feminister, ja alla som fått för sig att alla andra i en viss stor folkgrupp är på ett visst sätt. Så fort nån säger något i stil med "Ja, de där vet man ju hur de är, de är lika allihopa" så är det bara att sluta lyssna.

Alla de är likadana och inte värda att höra på. Eller hur?