Hax skriver en liten blänkare om att EU-parlamentet tänker reglera bloggandet. Tydligen är det fria ordet alldeles för fritt för de känsliga politikernas själar. Det måste bli Ordnung. Man får inte vara anonym, och det måste (borde) finnas någon slags avgift på "användarskapat material". Det låter som en rötmånadshistoria, men är tydligen sant. Geniet som ligger bakom förslaget är Marianne Mikko, som jag tycker genast borde börja arbeta som parkvakt eller korvförsäljare i stället. Vad det handlar om är ett försök att få tyst på det fria ordet.

Satiriker har i alla tider arbetat under "falsk flagg", det vill säga med artistnamn eller någon form av signatur. Oftast för att de satiriserat mot överhögheten och inte velat bli kastade i fängelse för sina ord. Politiker, press och poliser saknar nämligen humor överlag när det gäller dem själva. Ett krav på registrering kväver alltså först av allt dessa anonyma häcklare. Det tystar också de som befinner sig i en utsatt situation, till exempel människor som jobbar under orimliga förhållanden och vill få detta uppmärksammat, utan att själva få sparken först av allt. Det tystar alla som har en politisk åsikt som är komplicerad att stå för ute i dagliga livet, eller en sexuell läggning som inte är socialt accepterad. Rättigheten att få vara anonym på nätet är värd att slåss för. Nästa steg är nämligen att anonymitet i samhället rent allmänt hotas. Steget efter det är ett chip i armen och en streckkod i nacken, och JAG vill inte se den utvecklingen.

Tanken på att det borde vara någon slags skatt på "användarskapat material" betyder att skivbolagslobbyn och filmlobbyn har lyckats korrumpera politikerna totalt. När man måste betala för att säga sin åsikt har makthavarna verkligen gjort felvärderingar. Sjävklart måste jag ha rätt att säga vad jag vill utan att betala en avgift för det. På samma sätt måste jag ha rätt att sjunga en sång eller vissla, om jag så vill, utan att någon halvmaffia försöker kräva in STIM-pengar för det. Tanken att "gratis information är fel" är så sinnessvag att endast en yrkeslobbyist skulle komma på den. Alla ni som berättar sagor för era barn, alla ni som har ett instrument hemma, alla ni som skriver och lägger texterna i byrålådan borde stå upp och slåss för er rätt att tänka själva, utan momspåslag.

De här tilläggen i utskottstexten om mediekoncentration i EU kanske är ditlagda som giftpiller, något som är tänkt att vara så svårsmält att man inte under några omständigheter kan tänka sig att rösta igenom förslaget. Det vore intressant om det vore så. Tyvärr tror jag inte på det, och jag blev inte mycket gladare om den teorin vore sann. Det skulle nämligen vara ganska roligt om de stora (stora) medieägarna tvingades redovisa sina avsikter, mål och syften. Det vore underhållande om FOX news var tvingade att tydligt ange att "fair and balanced" bara handlar om deras bokföring och inte om deras åsikter och vinklingar. Det vore kul, men det vore fel. Det andra stora feltänket i texten är nämligen att man måste sortera saker i "trovärdiga och icke trovärdiga", och tar exemplet att någon fri radikal som bor i Gaza måste vara mindre trovärdig än en fjärran professor i internationella relationer. Personligen skulle jag tro att den som fått sitt kvarter SCUDdat har mer brännande saker att säga i ämnet än den akademiker som aldrig lämnat sitt tjänsterum. Det är trots allt så att folk kan avgöra själva vad som är trovärdigt och vad som inte är det. Visserligen köper oroande många svenskar kvällstidningar, men få av dem tror blint på det som skrivs. Samma sak gäller på internet - efter ett tag inser man vilka bloggare som är sansade och trovärdiga, och vilka som är dravel. Därefter väljer man vilka (om några) man vill ha som kompass i livet. Detta behöver inte regleras av några byråkrater med millimeterlinjal. Jag behöver ingen "vuxen" som "skyddar mig" från farliga tankar. Jag tänker själv.

Internet är den store jämlikaren. Att köpa en tryckpress är svårt, dyrt och jobbigt så det är inte så många "små människor" som gör det. Att få in sina åsikter i en tidning kräver ofta att man är god vän med någon på redaktionen eller redan är känd för något. Oändliga mängder "småfolk" vägras tillträde till DN Debatt varje vecka, eftersom deras åsikter av någon anledning inte räknas lika mycket som politikers eller popstjärnors. På internet, däremot, kan vem som helst göra sig hörd. Jag, till exempel. Du, till exempel. Det här betraktas uppenbarligen som ett hot av många politiker, Marianne Mikko och Fredrik Reinfeldt, till exempel. Men trots deras önskningar är det inte så att alla tjänar på om debatten lägger sig. I det här fallet tjänar alla, alltså hela samhället, på att så mycket väsen som möjligt görs så att det helt fria ordet inte tystas. En liten början är att ställa sig upp och göra sin röst hörd när det gäller FRA-lagen och dess förmåga att tvinga oss till självcensur. Vägra vara tyst!

Dagens fråga till de högre makterna är; Var är de vettiga personerna i EU-parlamentet med omnejd? Jag vet att ett fåtal kämpar emot sådana här vansinnesförslag (Hax har mer info om detta), men hur står de övriga ut med sig själva?