Om vi ska ha kvar blockpolitiken och partipiskorna kan vi dra ned antalet riksdagsledamöter till en femtedel, det vidhåller jag fortfarande, men det har slagit mig att de kanske borde få bättre betalt än de har nu. Kanske är våra underbetalda politiker ett problem som behöver åtgärdas?

Den vanligen utmärkta tidningen Riksdag och Departement berättar att varannan ledamot som slutat får inkomststöd. Här talar vi inte om maximalt 15000 i stämpling, utan dryga 42000. Det råkar slumpa sig så att ledamöterna inte har samma sorts skyddsnät som vi andra.
De har säkert inte beslutat om det här själva, det finns en separat liten organisation som sätter politikernas löner. Så kommer det att funka när jag startar aktiebolag också. Jag kommer att ha en liten anställd som heter Börje, som är ansvarig för inköp av lysrör OCH sättandet av VD:ns lön. Varje gång det är lönesättningsdags kommer jag att säga till Börje "Höj min lön lite lagom.", och han kommer att föreslå tre procent ungefär. Då säger jag "vill du ha någon budget till inköpen nästa år, Börje?" och då föreslår han femton procent i stället och så får jag ett bra lönepåslag. Det fina i det här är att det är HAN som sätter lönen, så jag har rent samvete och kan skylla ifrån mig.
Man lär sig en massa praktiska saker när man läser om hur riksdagen fungerar.

Det som fick mig att inse att riksdagsmännen (och givetvis även -kvinnorna) har för låga löner var återigen de fantastiska förslagen på hur lagarna måste anpassas till skivbolagen och filmbolagen så de ska må bra. För den oinsatte kan det verka som om ledamöterna redan nu tjänar minst dubbelt så mycket som en normal medborgare, men uppenbarligen lämnar de här låga lönerna utrymme för vissa industrier att på ett eller annat sätt påverka ledamöterna för att få dem att gå med på att gynna pyttesmå särintressen i stället för att försöka förnya ett föråldrat system för copyrighthantering. Vi måste få upp deras löner så de inte längre är frestade att ta emot vad det nu är de tar emot, utan börjar tänka klart i stället. På samma sätt kunde vi få "spilleffekter" på integritetssidan; om de tjänade ordentligt med pengar kanske de skulle ha bättre råg i ryggen och känna att de inte behöver överimplementera alla förslag från EU-sidan som kostar oss privatliv och integritet. De kanske kände att de faktiskt betyder något och lät oss behålla brevhemligheten, till exempel?

Frågan är bara hur mycket det skulle kosta oss. Frågan är om det finns så mycket pengar att vi kan köpa ledamöternas ärlighet?