Efter att ha funderat på varför vi har så många riksdagsmän med tanke på det nuvarande tvåpartisystemet har jag kommit att fundera på ett par saker till.
Den första är Gudrun S, som slutade i sitt parti men satt kvar i riksdagen som "politisk vilde". Vissa, vanligen män, anser att hon alltid varit en vilde medan andra tycker att hon är en helt egen art. Egenarten må det vara hur som helst med, men det intressanta är att hon valdes in för ett parti som hon sedan avvek från utan att lämna ifrån sig "ämbetet".
Har vi partival eller personval? Får man byta parti utan att lämna sin post? Kan socialakrobaterna i så fall helt kallt betala nog mycket pengar till tio personer från modereringen, anställa dem i sitt parti och DEN vägen ta makten? Finns det något som hindrar detta?
Om inte, varför har vi i så fall val?
Den andra frågan är varför vi egentligen har ett landsting? Landstingen sägs ansvara för sjukvård, kultur, lokaltrafik och regionplanering.
Landstingsfullmäktigeledamöternas antal varierar från 31 i landsting med 140000 personer eller mindre, och upp till 149 i Stockholms läns landsting, Västra Götalandsregionen och Region Skåne. Det betyder alltså ett minimum av 527 + 447 = 974 landstingsfullmäktigeledamöter (vilket härligt ord, det måste ge rena chockvinsten i alfapet) som sitter och bestämmer något. På något sätt. Det finns också landstingsstyrelser. Det finns landstingsråd i olika smaker. Skall vi chansa vilt och gissa att de här trevliga personerna har diverse assistenter och sekreterare också?
En del av de här sakerna känns som om de kanske skulle kunna centraliseras utan att man riskerade några försämringar. Till exempel sjukvården och kulturen. Lokaltrafik och regionplanering känns mer som något som kommunerna borde hantera, eftersom de redan har fingret på pulsen och vet vad som behövs och var.
Hur många undersköterskor får man för en landstingsfullmäktigeledamot, rent lönemässigt sett? Vilka tror ni bidrar mest till att korta vårdköerna?
På vilket sätt är landstingspolitikerna en "närande" del av samhället i stället för en "tärande"? För några år sedan var politikerna mycket förtjusta i de där två termerna, och just nu skulle jag verkligen vilja höra en av dem förklara sin egen roll med hjälp av något av de där två orden.
Allt blir så enkelt när man gör det till svartvitt. Närande eller tärande. Höger eller vänster. Söta änglar eller små röda djävlar. Pirater eller svältande artister. Riktiga journalister eller Markus i småland. Lyckligtvis är inte världen så enkel egentligen, det finns gråskalor och nyanser. Det finns politiker som gör stor nytta, och det finns bloggare som borde hålla truten i stället för att vara otrevliga. Samtidigt är det dags att fundera lite över hur många politiker vi har råd med. De är inte billiga i drift. De har utlägg som är mycket svåra att kartlägga. De sysslar med de mest säregna saker på arbetstid, vilket avslöjas då och då när någon tas på bar gärning. Hur många yrkespolitiker behöver vi verkligen? Hur många politiker går det på varje fattat beslut?
Har vi råd med den här vildvuxna mängden av mellanpolitiker, eller är det dags att trimma buskens storlek till en elegant bonsai i stället för den här yviga halvdöda rishögen vi har nu?
Kommentarer
Tror att du resonerar fel
Jag tror att du principiellt sett resonerar, om inte fel, så ialla fall lite tveksamt.
Kostnaderna för att ha politiker och politiska församlingar är en omkostnad för demokratin, det kan liksom aldrig motiveras på effektivitetsgrunder. Det allra "effektivaste" vore ju att inte ha några politiker alls....
Ett av de största problemen är att politikerna har för lite kontakt med väljarna och vice versa. Det löser man inte med färre politiker, snarare fler!
Antalet politiker har sjunkit sedan 50-talet när man började med kommunsammanslagningarna fram till nån gång på 80-talet. Dom var på många sätt nödvändiga för att få tillräckligt stora enheter när kommunernas ansvar ökade, men konsekvensen blev också att det blev mycket längre till närmaste politiker. Innan dess kände de flesta nån som satt i kommunfullmäktige och politikerföraktet kunde inte frodas på samma sätt, det var ju Kalle och Rune på jobbet som var politiker, och den politiska debatten kom därmed också närmare de flesta. Politiker var på den tiden ganska respekterade för man visste vad de sysslade med, och de visste vad folk förväntade sig av dem.
Samtidigt som de större enheterna gav möjlighet att bedriva verksamheten mera effektivt, så kom de också att ge effekten att politiken professionaliserades. Det krävdes heltidsanställda politiker för att väga emot tjänstemännen som annars hade tagit över ruljansen helt. Deltidspolitiker hade helt enkelt inte haft en chans att hänga med i kunskapsinhämtningen, utan varit helt i händerna på tjänstemännen.
Landstingen ÄR en udda konstruktion, men att avskaffa dem vete sjutton om det är en bra lösning. Sjukvården är en stor och tung apparat som är för stor att driva för de flesta kommuner, och samtidigt är jag tveksam till att förstatliga den, det finns ett värde i att bestämma lokalisering av sjukhus och sånt så nära medborgarna som möjligt. Jag tycker att det är en i grunden bra princip att lägga beslut så nära medborgarna som möjligt.
Å andra sidan är det väl ganska känt att partierna inte sätter sina största stjärnor på landstingslistorna. Jag tror att det är så att problemet med landstingspolitiken ofta är att det politiska manöverutrymmet är ganska litet, där finns nog ett ganska omfattande tjänstemannastyre som politikerna inte har så mycket att sätta emot, och därför upplever man ofta att dom inte gör så mycket nytta, vilket bidrar till att man inte är så noga med vilka man sätter på dom listorna.
Det är lite ett olösligt dilemma, antingen går man vidare på den inslagna vägen och gör större och effektivare enheter vilket resulterar antingen i fler heltidspolitiker som lever långt från väljarna, eller i politiker som inte har nåt att säga till om mot tjänstemännen. Den omtalade storregionsreformen är väl ett steg i den riktningen.
Eller också "kommunaliserar" man och riskerar att få små enheter som inte är rationella. Eller så driver man större enheter via en massa ytterligt förvirrande mellankommunala samarbeten som det blir väldigt dålig insyn i från väljarna och ytterligare risk för tjänstemannastyre.
Äsch, jag har ingen lösning, men jag tror inte att färre politiker är svaret, utan snarare något som resulterar i att politikerna är mer i kontakt med väljarna men ändå inte ger tjänstemännen för mycket makt. Hur det ser ut vet jag inte....
Fel? Ja, kanske.
Att politikerna har för lite kontakt med väljarna, det är vi helt överens om. Det bevisas om inte annat av röran kring FRA-lagen där politikerna inte förstått vad folket är upprört över, och alltså säger att folket inte begriper vad det handlar om. Man talar förbi varandra. Lösningen på det problemet är däremot inte att man bygger en större och klumpigare administration, utan att folket på något sätt ges möjlighet att kommunicera mer eller mindre direkt med politikerna.
Som det är nu har man i bästa fall chansen att få tag i en lokal kommunpolitiker, och mycket riktigt är föraktet för sådana inte alls lika utbrett som föraktet för de som är högre upp och oåtkomliga, just för att det är "Rune på hörnet" som är politiker. Det är riktiga människor som påfallande ofta också haft riktiga jobb, vilket mer sällan är fallet med de drivhusplantor som styr i partitopparna. De har putsats för "yrket" politiker från skolåldern och har aldrig haft tid att ha ett normalt liv. Jag tror att de har ytterst vaga idéer om hur folket egentligen har det.
Du skriver att det behövdes heltidspolitiker, för deltidare hade varit helt i händerna på tjänstemännen. Det är så det är nu. Politikerna presenteras våldsamma luntor som de läser omslaget på och sedan röstar de enligt partilinjen. Detta sprider sig dessutom nedåt även till kommunal nivå, jag har sett med egna ögon hur ledamöter kommit till möten utan att ha en aning om vad som skall beslutas eftersom de inte hunnit läsa ärendelistan, och de sitter i tio minuter före mötet och skummar listan, ser vilka som föreslagit olika saker och vet därmed hur de skall rösta. Precis lika oinsatta som de var tio minuter tidigare. Helt i händerna på de som sätter ihop materialet de skummar. Om det inte varit så, hur skulle t.ex. skivbolagen ha fått igenom de groteska lagar och regler vi har när det gäller artistframträdanden, radiosändningar och copyright på skivor? Lobbyisterna styr i förfärande omfattning, hand i hand med tjänstemännen.
Eftersom det är så det faktiskt fungerar känns det som om vi kunde rationalisera systemet (tvåpartisystemet, som jag tidigare påpekat) genom att ta bort en massa poster som bara är tillsatta för syns skull och för att ge "reträttposter" till folk som gjort lång och trogen tjänst inom partiet och måste få en belöning, eller folk som gjort en tabbe och degraderats från riksdagen till landstingen.
Landstingen är en egen liten verklighet som är frikopplad från landet. Man har sin egen lilla moms, sin egen lilla regelsamling och sin egen hord av politiker och matchande tjänstemän, men det finns ingen rimlig nisch att fylla på den nivån. Besluten bör tas en trappa upp, dvs på riksnivå så vi får saker som fungerande sjukhus och skolväsende över hela landet, eller mer lokalt så vi får fungerande lokaltrafik och "hushållsnära tjänster" som äldrevård och övrig kommunal verksamhet. Som du ser vill jag gärna flytta upp både skola och primärvård, eftersom jag anser att det är saker som är så viktiga för nutid (vården) och framtid (skolan) att de måste ha Riktiga Pengar i ryggen. De pengarna finns på statlig nivå, inte på kommunal. Att besluta var sjukhus skall ligga är måttligt komplicerat, en karta med demografisk information ger all information man behöver. Att besluta om busslinjer kräver däremot kännedom om lokalt klimat och vägarnas skick, vilket gör att det bör vara ett kommunalt område, om inte ännu lägre.
Det som smärtar mig är att Landstinget lägger pengar på att hålla tusen svenska politiker och säkert tre gånger så många tjänstemän igång, när pengarna kunde användas bättre i den faktiska vården. Ingen kommitte har någonsin blivit bättre av att vara större. Varför har vi minimum 31 landstingsfullmäktigeledamöter (ooh, jag gillar det där tusenfotingordet) oavsett hur litet landstingsområdet är? Vad säger att de inte kunde jobba precis lika effektivt om de var tio? De kunskaper de hämtar in hämtas från tjänstemän och påtryckare, och det förändras inte om de är fler eller färre. Fram till det att vi åstadkommer en bättre form av demokrati är detta systemet som vi lever i och vi bör göra det så effektivt som möjligt. Jag har inga bra förslag på hur en bättre demokratiform skulle se ut, förutom att den lämpligen bör innehålla ett större mått av personligt ansvar från alla inblandade.
Jag har under min korta karriär i kommunala sammanhang (jag är stor i truten) sett tjänstemän nästan slå knut på sig själva för att undvika att bli antecknade som ansvariga för beslut, även när det varit små beslut om vardagliga saker. Ingen vill ta ansvar. Det tyder på ett allvarligt systemfel. Det gäller så vitt jag sett för alla politiker och de flesta tjänstemän, på alla nivåer. Det räcker med att se hur man hanterat katastrofer (Tsunamin, Estonia) för att se hur reaktionen att slå ifrån sig är utbredd.
Om vi skall ha den här gyllene horden, med saftiga löner och soft livsstil, på bekostnad av tusentals arbetstillfällen inom vård och skola, så är det minsta vi kan begära att de tar ansvar för sina handlingar och är raka och ärliga när misstag begås.
Jag tror fortfarande att effektivitet nås genom att man har små grupper som fattar beslut, och som tar ansvar för dessa beslut.
drivhusplantor
Jag håller med om att det är ett problem med proffspolitiker utan annan yrkesbakgrund men hur utbrett är det bland riksdagsledamöterna egentligen?
Partitopparna ser säker annorlunda dock!
T ex moderaterna har följande titel enligt riksdagens hemsida:
(vet inte hur tillförlitligt det är men ändå)
Politisk sekreterare II
Kommunalråd I
Fil.mag., f.d. kommunalråd I
Civilekonom IIIIII
Marknadsekonom I
Ekonomie licentiat I
Ekonom III
Affärsutvecklare I
Personaladministratör I
Försäkringskonsult
Byggnadsingenjör II
Civilingenjör III
Ingenjör I
teknologie doktor I
Direktör I
Verkställande direktör I
Distriktschef I
Informationschef I
Informationsadministratör I
PR-konsult I
Kommunikationskonsult I
Skolledare/Rektor I
Lågstadielärare I
Adjunkt II
Högskoleadjunkt I
Alumnikoordinator I
Bokförläggare I
Redaktör III
Chefredaktör/Journalist I
Redaktör/Publicist I
Professor/Överläkare I
Dr.med.vetenskap I
Biomedicinsk analytiker I
leg.läkare I
Handikappkonsulent I
leg. sjuksk., fil.mag. I
Vårdlärare I
Tandläkare I
Undersköterska I
Polisinspektör I
Kriminalinspektör I
Poliskommissarie I
Polis I
Rådman I
Advokat I
Jurist I
Jur.kand. II
Jur.pol.mag. I
Juris doktor I
Jurist/Journalist I
Tullinspektör/Jur.kand. I
Fil.kand II
Fil. Mag. I
Docent I
Lantbrukare III
Agronom I
Lantmätare/Terapeut I
Skogsmästare/Gymnastikdirektör I
Yrkesfiskare I
Kock I
Företagare II
Småföretagare I
Saknar titel IIIIIIIII
projektledare I
Handläggare I
Studerande I
Lokförare I
Kapten i amfibiekåren I
Officer/Överstelöjtnant I
Officer I
Jag drar inga speciella slutsatser av det här men det var intressant att sammanställa det dock.
Få militärer, många inom "lag och ordning", "information och utbildning" "vård omsorg" och Ekonomi. Kategorin "utan titel" var populär (dock säger det inget om arbetslivserfarenhet).
tvinga mig inte att fylla i ett ämne :(
Du väcker synnerligen intressanta frågor här. Tyvärr inga svar. :( Men jag måste höra av mig och meddela att jag tycker ämnet är skitspännande och bör ta större plats i rampljuset.
Skriv ny kommentar