Att politikerna har för lite kontakt med väljarna, det är vi helt överens om. Det bevisas om inte annat av röran kring FRA-lagen där politikerna inte förstått vad folket är upprört över, och alltså säger att folket inte begriper vad det handlar om. Man talar förbi varandra. Lösningen på det problemet är däremot inte att man bygger en större och klumpigare administration, utan att folket på något sätt ges möjlighet att kommunicera mer eller mindre direkt med politikerna.
Som det är nu har man i bästa fall chansen att få tag i en lokal kommunpolitiker, och mycket riktigt är föraktet för sådana inte alls lika utbrett som föraktet för de som är högre upp och oåtkomliga, just för att det är "Rune på hörnet" som är politiker. Det är riktiga människor som påfallande ofta också haft riktiga jobb, vilket mer sällan är fallet med de drivhusplantor som styr i partitopparna. De har putsats för "yrket" politiker från skolåldern och har aldrig haft tid att ha ett normalt liv. Jag tror att de har ytterst vaga idéer om hur folket egentligen har det.

Du skriver att det behövdes heltidspolitiker, för deltidare hade varit helt i händerna på tjänstemännen. Det är så det är nu. Politikerna presenteras våldsamma luntor som de läser omslaget på och sedan röstar de enligt partilinjen. Detta sprider sig dessutom nedåt även till kommunal nivå, jag har sett med egna ögon hur ledamöter kommit till möten utan att ha en aning om vad som skall beslutas eftersom de inte hunnit läsa ärendelistan, och de sitter i tio minuter före mötet och skummar listan, ser vilka som föreslagit olika saker och vet därmed hur de skall rösta. Precis lika oinsatta som de var tio minuter tidigare. Helt i händerna på de som sätter ihop materialet de skummar. Om det inte varit så, hur skulle t.ex. skivbolagen ha fått igenom de groteska lagar och regler vi har när det gäller artistframträdanden, radiosändningar och copyright på skivor? Lobbyisterna styr i förfärande omfattning, hand i hand med tjänstemännen.

Eftersom det är så det faktiskt fungerar känns det som om vi kunde rationalisera systemet (tvåpartisystemet, som jag tidigare påpekat) genom att ta bort en massa poster som bara är tillsatta för syns skull och för att ge "reträttposter" till folk som gjort lång och trogen tjänst inom partiet och måste få en belöning, eller folk som gjort en tabbe och degraderats från riksdagen till landstingen.

Landstingen är en egen liten verklighet som är frikopplad från landet. Man har sin egen lilla moms, sin egen lilla regelsamling och sin egen hord av politiker och matchande tjänstemän, men det finns ingen rimlig nisch att fylla på den nivån. Besluten bör tas en trappa upp, dvs på riksnivå så vi får saker som fungerande sjukhus och skolväsende över hela landet, eller mer lokalt så vi får fungerande lokaltrafik och "hushållsnära tjänster" som äldrevård och övrig kommunal verksamhet. Som du ser vill jag gärna flytta upp både skola och primärvård, eftersom jag anser att det är saker som är så viktiga för nutid (vården) och framtid (skolan) att de måste ha Riktiga Pengar i ryggen. De pengarna finns på statlig nivå, inte på kommunal. Att besluta var sjukhus skall ligga är måttligt komplicerat, en karta med demografisk information ger all information man behöver. Att besluta om busslinjer kräver däremot kännedom om lokalt klimat och vägarnas skick, vilket gör att det bör vara ett kommunalt område, om inte ännu lägre.

Det som smärtar mig är att Landstinget lägger pengar på att hålla tusen svenska politiker och säkert tre gånger så många tjänstemän igång, när pengarna kunde användas bättre i den faktiska vården. Ingen kommitte har någonsin blivit bättre av att vara större. Varför har vi minimum 31 landstingsfullmäktigeledamöter (ooh, jag gillar det där tusenfotingordet) oavsett hur litet landstingsområdet är? Vad säger att de inte kunde jobba precis lika effektivt om de var tio? De kunskaper de hämtar in hämtas från tjänstemän och påtryckare, och det förändras inte om de är fler eller färre. Fram till det att vi åstadkommer en bättre form av demokrati är detta systemet som vi lever i och vi bör göra det så effektivt som möjligt. Jag har inga bra förslag på hur en bättre demokratiform skulle se ut, förutom att den lämpligen bör innehålla ett större mått av personligt ansvar från alla inblandade.
Jag har under min korta karriär i kommunala sammanhang (jag är stor i truten) sett tjänstemän nästan slå knut på sig själva för att undvika att bli antecknade som ansvariga för beslut, även när det varit små beslut om vardagliga saker. Ingen vill ta ansvar. Det tyder på ett allvarligt systemfel. Det gäller så vitt jag sett för alla politiker och de flesta tjänstemän, på alla nivåer. Det räcker med att se hur man hanterat katastrofer (Tsunamin, Estonia) för att se hur reaktionen att slå ifrån sig är utbredd.

Om vi skall ha den här gyllene horden, med saftiga löner och soft livsstil, på bekostnad av tusentals arbetstillfällen inom vård och skola, så är det minsta vi kan begära att de tar ansvar för sina handlingar och är raka och ärliga när misstag begås.
Jag tror fortfarande att effektivitet nås genom att man har små grupper som fattar beslut, och som tar ansvar för dessa beslut.