När Andreas Ekström på Sydsvenskan är missnöjd med bloggarnas reaktion på medieföretagens upprop häromdagen så sjunker han till ett språkbruk som mer liknar kvällspressens: det är ett hån och inget annat.
Jag kan inte svara för vad andra skriver, men jag tycker själv att jag gjorde ett ganska bra försök att inte håna någon. Jag kanske inte är en av de "gapigaste bloggarna" så jag behöver nog inte ta illa upp när han skriver så, men vi kan ju konstatera att hånet ligger nära till hands för alla i debatten.

Det är sant att ingen pratar om upphovsrättens grundfrågor. Det beror på att ingen tar upp det. Ingen är på allvar intresserad, för mediebranscherna är paniskt rädda för förändring. Allt som kan leda till förändring är farligt, som till exempel skivorna (som skulle ta död på liveframträdandena på 30-talet) och för den delen disco (som skulle ta död på dansbanden på 80-talet) eller varför inte videobandspelaren (som skulle ta död på hela filmbranschen). Så länge den ena parten inte är intresserad av att ens fundera över grundfrågan är det meningslöst att försöka.
Samtidigt är det inte det här IPRED-bråket handlar om. Det IPRED-bråket handlar om är vem som har rätt att skipa rättvisa. Har polisen monopol på brottsbekämpning, eller ska vi öppna för privata alternativ. DET är frågan som just nu engagerar delar av svenska folket. Det vore lätt för mig att påstå att det inte bara är fildelare som är oroade över de underliga halvpolisiära rättigheter som ska gå till privatspanare, men antagligen är det bara fildelare som är med i anti-IPRED-gruppen. Den teorin baserar jag på att det finns någon miljon fildelare i landet (lågt räknat) och att de verkar något bättre informerade än genomsnittet. Vi pratar alltså inte om en liten gapig klick, vi pratar om en rejäl del av svenska folket.

Ekströms formulering "Deras egen rätt, som är den starkares rätt." är också spännande. Ekström ser alltså en mängd vanliga medborgare, med vanliga löner, som den starkare parten i en fight emot skivbolag som lägger ut miljontals dollar per år på att underhålla staber av advokater. När fidelningsförlikningar föreslås i utlandet handlar det om att man begär årslöner av de som är misstänkta. "Misstänkta" är ett nyckelord här, för ett IP-nummer (vilket är vad privatspanarna får ut) är inte en säker identifiering av en person. Det är att betrakta som en gatuadress i bästa fall. Vem som gjort vad i huset på den adressen är inte klart, så det är mycket trubbig information. Det är lätt att se osäkerheten i det här systemet. Möjligheten för upphovsrättsinnehavaren att knacka på hos någon och kräva en penningsumma som skulle sätta personen i konkurs, med hot om värre om man törs bestrida uppgifterna. Ändå skriver Ekström om fildelarna som de som har styrkan på sin sida. Styrkan i antalet, javisst. Juridisk styrka? Icke.

Jag tror att piratpartiets ordförande med glädje skulle ta debatten om kärnfrågorna med Ekström. Jag vet inte, men jag misstänker det. Det har nämligen aldrig funnits en chans att ta den diskussionen eftersom den hela tiden skymts av annat när piratpartiet och Piratbyrån försökt få upp debatten på principplanet. Just nu skyms den av kampen om privatpoliserna och om vi ska återinföra skampålen i svensk straffsats, vilket också ingår i IPRED-förslaget. Där kan man tala om hån på riktigt, men den frågan undviker Ekström helt eftersom han väljer att i stället skriva om "organiserade och storskaliga fildelare". Något brokigare och mindre organiserat än fildelarna får man leta efter. Var gränsen för storskalighet går vet jag inte riktigt. Kanske är det vid att man kopierar hela sin skivsamling (9000 låtar) och ger sina kolleger i ipod-format, som aftonbladet skrev om att Per Gessle gjort 2005-11-30? Jag vet inte om det är sant, men jag vet att ingen skrivit något om att det gått till förundersökning, eller att ifpi & co pressat Gessle på en årslön för det här påstådda brottet. Med tanke på att det är aftonbladet vi talar om är jag benägen att tro att det var en anka, för inte skulle väl en upphovsrättsvän som Gessle vara så aningslös att han gjorde något sådant? Det vore ju att legitimera den här sortens brottslighet, om han gjorde så och branschen teg om det.

I slutändan har inget förändrats. Ekström hoppas på en debatt, medan han uttalar sig om en helt annan. Jag hoppas att han får chansen att ha den debatt han önskar, och att frågorna om upphovsrätten och vad den får kosta (mätt i pengar, i frihet och i ansvar) faktiskt tas upp till nyktert betraktande.