Det är skönt att se att presstödet, vars syfte väl i teorin är att bidra till en mångfald av tidningar som kan ge folk nyheter från många perspektiv, fungerar så bra. Jag sökte nyss på frasen "grönt ljus för antipiratlag", vilket gav 18100 träffar. Drygt ett dussin av de första 30 var dagstidningar jag direkt kände igen. Jag misstänker starkt att det är samma TT-telegram hela vägen. Mångfald eller enfald?

"Dra in stödet till tidningen Riksdag & Departement." Det föreslår Christian Holm (m) i en motion. Att riksdagen väljer att finansiera en tidning på det sätt som sker med R&D är en snedvridning av konkurrensen. Därför bör riksdagsförvaltningens finansiering av tidningen upphöra, anser Holm.
Låter genomtänkt. Varför ha kvar en tidning som rapporterar något så när neutralt och hyfsat täckande om vad riksdagen och departementen hittar på? Det vore säkert bättre, och inte på något sätt konkurrens-snedvridande, om man lade de pengarna på någon annan tidning som skriver mycket om Idoljuryn och Robinson-Majbjörns senaste fylleslag på Stureplan, och som inte håller ett så skarpt öga på politikerna. Det känns lite som "Wesayso Corporation" i den gamla TV-serien Dinosaurer. De hade TV-annonser som rakt ut sade "Om ni slutar jäklas med oss om var vi dumpar miljögifterna blir det trevligare för alla.". Jag uppskattar den sortens ärlighet och rakhet.

RoD är en av få tidningar jag prenumererar på, just för att det är minimalt med strunt i den och för att den inte har en egen agenda och vinkel på det som skrivs. Jag slipper lära mig allt om pseudokändisar i TV, eller om vilken sorts potatis som man upptäckt gör män skengravida och ger kvinnor abnormt hög kurvtagningsförmåga i slalom, eller vad som nu är på kvällstidningslöpsedeln i kväll.
Hur kommer det sig att det är omodernt att ge ut tidningar med riktiga nyheter i? Hur kan vi låta press och radio och TV komma undan med att ha summa fem utrikeskorrespondenter? Är det valuta för pengarna? Jag kan lära mig precis allt om Amy Winehouse och hennes problem, men det är helt omöjligt att få veta vad som händer i exempelvis Uganda, eller Burma, eller för den delen Japan. Det var inga problem på 70-talet till exempel, men nu när kostnaderna för kommunikation dyker spikrakt nedåt samtidigt som möjligheterna att kommunicera aldrig varit bättre, nu är det helt ogörligt för en tidning att ha utrikeskorrar eller ens inrikes. Hade tidningarna haft journalister anställda hade jag inte hittat exakt samma rubrik i flera dussin tidningar.

Neue Zürcher Zeitung har profilerat sig just genom att ha mängder med korrar utomlands. Jag hörde ett långt och intressant inslag om den i radioprogrammet "Vår grundade mening" för ett par år sedan, och de hade då knappt 40 heltidsanställda korrespondenter (plus en massa deltidare) och fasta storlekar på avdelningarna i tidningen. Alltid x sidor asien, y sidor afrika, z sidor sydamerika etc etc. Här får vi tre sidor hollywood, sex sidor pseudokändisar och skvaller, en sida politik, en sida kultur för vuxna, fem sidor kultur för ungdomar, en halv sida nyheter från asien och en halv sida om afrika. Sydamerika finns inte. Australien nämns bara om det är cancerlarm. Nya Zeeland är en förort nånstans i Australien. Våra grannländer samsas på en sida, men det finns sju sidor sport. Det görs för mig ganska märkliga avvägningar av vad som är viktigt att veta.
Det har i och för sig varit annorlunda. På 40- och 50-talet var det i amerikanska tidningar vanligt med en rejäl seriebilaga. Det kunde vara ett dussin sidor tecknade serier, så medan pappa läste sportdelen och mamma läste om kändisar kunde lille Krydolf läsa en oherrans massa serier. Jag tycker det är en mycket charmig idé, och jag önskar att någon nutida tidning hade modet att testa. Jag skulle hellre köpa en tidning med en följetong om Asterix än en tidning med en följetong om Britney Spears. Kanske skulle det till och med hjälpa barn och ungdomar att lära sig läsa, och vänja dem vid att läsa i en tidning?

Helst skulle jag köpa en tidning med verkliga nyheter om verkliga människor. Jag hörde i dag talas om Agnes Pareyio för första gången. Hon bedriver en kampanj mot kvinnlig könsstympning i Kenya. Hon verkar vara hård som flinta, hon driver ett räddningscenter för flickor som är på väg att bli stympade och hon försöker förändra de traditionella ritualerna som massajerna har, så att stympning inte längre är en del av steget in i vuxenvärlden. Det här är den sortens människor jag vill höra mer om, i stället för att få en massa detaljer om Pelle "Pellets" Petterzohns knäled som han överansträngt i hockeymatchen mot Luringsfors Screaming Eagles (alla hockeylag är numera på engelska). Zlatan intresserar mig mindre än Dawit Isaak. Allt, precis allt, är intressantare än de senaste utslagningstävlingarna i TV. Jag lär mig hellre något om masonitens inre liv än jag läser om hur folk blir bortröstade ur "Vem vill bli bonde?". Låt TV-programmen vara kvar i TV:n.

Det finns en i stort sett tom nisch i svensk dagspress; det finns utrymme för en tidning som skriver mycket om nyheter och människor på riktigt, och som har en nöjesdel som är tunn i stället för tvärtom. Vågar någon ta upp den handsken?