Det är enkelt att knapra lite på våra samhälleliga rättigheter, speciellt om man har ett gott syfte. Vi måste till exempel stå ut med att bli övervakade och avlyssnade och kontrollerade på mer eller mindre kränkande sätt om vi vill kunna fånga den halva promille av befolkningen som är terrorister. Det antyds att anledningen till att vi inte har några terrorbombningar här är att vi har så grymt bra underrättelsetjänst. Det sägs att anledningen till att det sker så få terrorattacker rent allmänt är att folk inte längre får ha med sig vätskor ombord på flygplan eller att det finns kameraövervakning över samtliga platser i storbrittannien där det kan samlas mer än en person åt gången.

Hur högt är priset när det inte funkar? När vi avstått vårt privatliv, och ett gäng fundamentalister ändå kan bete sig hur som helst? Hur högt är priset när staten kan rota i allas socklåda, och det ändå begås mord? Kan vi begära återbäring då? Kan vi få kompensation för den insättning av integritet vi gjort i systemet, men inte fått valuta för?
Kan vi ställa någon till svars för att de släpper igenom terrordåd när det är deras jobb att förhindra det, och de har fått alla resurser vi kan ge dem för att göra detta?

Kanske svenska folket kunde fördra att bli fråntagna privatliv och integritet om vi visste att om de beryktade spionjägarna misslyckas så får de 50 rapp i direktsänd TV, som straff för att de svindlat oss på inte bara integritet utan också säkerhet. Kanske det är ett mått av givande och tagande av ansvar som krävs, i stället för enbart ett tagande av rättigheter. Kanske vi skulle lita på De Hemliga om vi visste att det skulle svida för dem om de sover på jobbet. Många tror nämligen att De Hemliga redan nu sover på jobbet, och i likhet med många politiker bara lyfter lön utan att prestera något. Därför får de ingen respekt, och därför litar ingen på dem. Respekt och förtroende är saker man förtjänar genom visad ansträngning. Hittills har det varit tunt med sådant, och rikligt med glidningar, rök och speglar.