Jag blev riktigt, riktigt trött häromdagen. Jag satt och läste på nätet och hittade flera ledarspalter på rad som beskrev pp som "totalt dominerande bland bloggarna", som ett "enfrågeparti" och som "populistiskt". Bland annat. Ute bland bloggarna förekommer "rättshaverist" och saker i stil med "pedofilernas vänner". Så jag tänkte att jag skulle skriva lite om argumentation och de speciella ord man använder när man har slut på argument.

Sverige är Landet Lagom, som vi alla vet. Man skall inte väsnas, man skall inte sticka ut, man skall inte ta för sig utan hålla en låg profil. Även om det brinner skall man inte skynda sig ut på brandstegen, för det kan se egoistiskt ut och det är elakt att trängas.
Det sticker i ögonen på många som lever enligt de där reglerna, när ett parti (som vi kan kalla piratpartiet) ser ut att ha så stor del av den svenska bloggvärlden på sin sida. Det måste vara något skumt med det. Det måste vara en Komplott. Men tyvärr, I.C. och E.S., är det nog inte så enkelt att vi tvingat folk att blogga i enlighet med våra åsikter. Till skillnad från de Sju Systrarna får vi inte heller hundra miljoner i partistöd, som vi kan använda till att anställa publicister och bloggare. De som skriver och håller med pp gör det av egen fri vilja. Som individer.
När jag läser hos olika människor som "kommer ut som pirat", så skriver de ofta någon variant av "jag har röstat på X hittills, men de har svikit så hårt att jag helt enkelt inte kan rösta på dem längre.". Kanske det är så, kära ledarskribenter och politiska tyckare, att många av de som lever på och med nätet råkar ha just de värderingar som pp har. Kanske det ni ser faktiskt är folkets verkliga vilja och åsikt, och inte någon köpt konstgräskampanj eller beordrade repetitioner av partiets påbud.
Kanske läser folk just de här bloggarna (och Knuffar dem ihärdigt) för att några skriver bättre än andra och att en hel del av de som skriver bra råkar dela de här åsikterna? De politiska bloggarna har aldrig varit i närheten av livsstilsbloggarna när det gäller antal läsare. Blondinbella har alltid slagit oss med hästlängder, men när det gäller argumentation är det en annan sak. Vi skriver, och vi diskuterar med våra läsare och försöker presentera vår åsikt och bemöta andras. Interaktion i stället för kabel-TV som Falkvinge brukar beskriva det. Kanske det är anledningen till att pp-bloggarna placerar sig så högt i listorna?

Nå, när argumenten tryter kan man ägna sig åt att misstänkliggöra i stället för att debattera. Det är lätt, det är bekvämt och det fungerar om den som läser inte riktigt orkar tänka.
Ett ord man kan använda är rättshaverist, vilket för svensken i allmänhet betyder "någon som inte badat sedan Ingvar Carlsson var chef och som tillbringar all sin tid med att polisanmäla saker". Egentligen borde rättshaverist leda till nyfikenhet; varför tillbringar den här personen så mycket tid med att försöka få rätt i en viss fråga? Kan det vara så att han faktiskt har rätt? Min favorit-rättshaverist var en åkeriägare som nekades byggtillstånd för ett villagarage stort nog att ställa in lastbilen i. Grannarna i samma villaområde hade fått bygga ut sina garage till liknande storlek, men de hade inte skrivit något om "lastbil" i bygglovsansökningarna. Karln tillbringade nio år med att kämpa mot en byråkrat på kommunens planeringsavdelning som helt enkelt inte tyckte att man skulle köra in i villaområden med lastbil. Notera att missnöjesparti också hör hit, eftersom det av någon anledning är suspekt att vara missnöjd, oavsett hur illa makthavarna beter sig.
Ett annat bra ord är populist, vilket enligt nationalencyklopedin är en "rörelse eller ideologi som utnyttjar folkligt missnöje och underblåser det med enkel, demagogisk och opportunistisk argumentation". Med andra ord "om folk är missnöjda och någon lyssnar på folket, är det OK att kalla dem populister", med en redaktörs ögon. Att föra en väl genomtänkt argumentation om längden på copyright kan alltså inte rimligen vara populism. I ärlighetens namn är det inte heller populistiskt att säga "alla som laddar ned är tjuvar" som vissa antipirater gör, eftersom det inte på något sätt uttrycker folkets åsikt och vilja.
Lever man på att bli moraliskt upprörd kan man alltid antyda att någon är promiskuös eller för prostitution. Då måste man samtidigt hoppas att ingen minns alla de hundratals sexskandaler som varit inom olika religiösa samfund, eller att någon drar sig till minnet att det folk hittar på i sängkammaren bara borde angå dem själva (och de poliser som avlyssnar dem).
Om någon tycker att det är onödigt och konstigt att man måste övervaka alla människor hela tiden kan man påstå att de gillar pedofiler eller är drogliberala. Det här visar att man inte riktigt förstått att en av de grundläggande rättigheterna i ett demokratiskt samhälle måste vara rätten att få vara ifred. Lustigt nog är de som är snabba att yra om "rent mjöl i påsen" och annat dravel helt redo att införa totalövervakning av all telefoni och all nättrafik, men om man frågar dem om de vill ta bort valhemligheten eller rätten att hålla sin egen religion privat så ser de förstoppade ut och tar till något av nyckelorden ovan. Märkligt nog vill ingen bli förknippad med statligt krav på en gul stjärna på bröstet för judar eller blå hattar för alla homosexuella. Inte officiellt, åtminstone.
Vilket leder oss till det sista exemplet: Den som först drar upp paralleller med nazisterna har förlorat debatten, om det inte faktiskt är så att opponenten är nazist. Varje gång någon jämför förintelsen med något helt orelaterat ser den läsande allmänheten att "nu släppte det i huvet på NN" och så slutar de ta honom på allvar. Att likna bristen på ungdomsgårdar med utrotandet av hela folkslag är ingen bra jämförelse, gott folk.
Förresten, jag måste få med en till: enfrågeparti. När någon klipper till med det argumentet kan man fundera på när det blev fel att engagera sig i en viss fråga och verkligen sätta sig in i den. Skulle den som argumenterar hellre få hjärnan opererad av någon som kan lite allmänmedicin och dessutom är en klippa på stavhopp och svetsning, eller av en enfrågeläkare som till exempel en hjärnkirurg? I rest my case.