Jag skummade en artikel om kulturpropositionen. Slut på livslönen för 150 konstnärer. Omfördelningar av diverse medel och så klart skapandet av en ny institution av något slag som skall se var pengarna tog vägen. "Om man inte konstant skapar nya improduktiva nämnder, råd och kontroller av olika slag verkar man inte handlingskraftig." verkar många tro. Går någon verkligen på sådant fortfarande?

Totalt blev påslaget för nästa år 18 miljoner kronor, vilket var tre promille enligt Pagrotsky som suttit och räknat på fingrarna. Det gör mig nyfiken på om snutarna är medräknade. De där nya IT-poliserna och åklagarna som enbart skall ägna sig åt det Reinfeldt satt och ljög om under valrörelsen: att jaga en hel generation av fildelare. De där nya copyrightpoliserna är definitivt en beställningsprodukt från en liten vrå av kulturrörelsen, och i normala fall när någon till exempel vill bygga en bit motorväg nånstans så går motståndarna man ur huse och påpekar att de vägpengarna tas minsann direkt från kollektivtrafiken och den spårbundna etc etc. Jag antar att de här polispengarna också på exakt samma sätt är tagna från andra kulturverksamheter. Kan vi kanske få höra lite förslag från yngre musiker vad pengarna kunde användas till i stället för att jaga dem?

De 150 personerna med livslön leder till funderingar. Om vi plötsligt kan ta ifrån dem brödfödan, betyder det att vi kan göra det med en massa överflödiga militärer också?
En annan sak om de 150; borde inte deras verk automatiskt tillhöra allmänningen? Om de avlönas av samhället, borde inte samhället stå som beställare av verken då? Borde det inte vara normalförfarandet att teaterpjäser etc etc som satts upp med statliga bidrag också är folkets, med allas rätt att ta del och sprida och engagera sig? Jag har alltid tyckt att det borde vara så när det handlar om saker som skrivs på beställning för radio och TV till exempel. Samma sak med kartor. Den digitala allemansrätten, och att fylla den digitala allmänningen med material att skapa vidare med och bygga vidare på. Nog måste man kunna skapa en affärsmodell där den som ges bidrag både har chansen att ta betalt och samtidigt lämnar sitt material vidare till nya konstnärer.

Och medan jag läser om detaljerna som fru Adelsohn-Liljeroth presenterade i det här budgetförslaget så tänker jag på hennes namn. Adelsohn. Enligt Wikipedia presenterades hon för blivande maken Ulf Adelsohn av Carl Bildt. Det är trånga umgängeskretsar när man når en viss nivå. Vissa namn återkommer i politiken. Bodström. Lejon. Adelsohn.
Ibland önskar jag att Jan Guillou fanns på riktigt. Jag är fortfarande lite bitter över att han, precis som jultomten, visade sig vara påhittad. Den verklige Guillou är stolt över att inte använda någon teknisk (eller politisk) landvinning yngre än 100 år. Den fiktive var en modern, grävande journalist som osjälviskt rotade i saker folk ville veta mer om. Den verklige har i stället ett encyklopediskt kunnande om dyra viner och ett "autistiskt" om skjutvapen (se fotnot).
Jag hade gärna sett den fiktive Guillou ("Jan Guillou") göra en genomlysning av hur starkt arvsämbetestänkandet egentligen är bland våra politiker. Hur många av våra folkvalda är "folkvalda" för att de är sin faders son eller chefens fru? Den verklige Guillou ("Jag Guillou") kunde kanske wallraffa som sommelier på några toppmiddagar och samla information. Om det inte smutsade ned honom att utföra sådant arbete, förstås.
Jag är mycket skeptisk till arvsämbeten. Det funkar om de här positionerna man ärver inte hanterar så mycket makt. Jag tycker till exempel att Kungen funkar rätt bra. Jag tycker att förre förrä- jag menar justitieministern Bodström funkar väsentligt sämre. Jag tror att viktiga jobb borde delas ut baserat på vad folk verkligen kan och begriper. Hade den principen använts hade vi inte haft B- Ask som justitieminister i dag, och inte heller ett rättssystem som så uppenbart är i konflikt med vad folk vill ha och förväntar sig.

Fotnot: "autistiskt vetande" är ett uttryck jag lånat av Frode Overli (någon gång kommer jag att lära mig hur man skriver ett norskt Ö). Det är en term som beskriver det absurt detaljerade vetande som vissa människor samlar på sig om saker som intresserar enbart dem. Frode brukar illustrera det med folk som lärt sig utantill hur många mål som gjordes i lingonserien i engelsk fotboll 1958 (och av vem, och när i matchen). Detta uttryck är inte på något sätt avsett att vara kränkande för riktiga autister. Jag har båda sorterna i min bekantskapskrets, och mina sympatier ligger helt hos autisterna och inte hos fotbollsdårarna.