Vår EU-minister, Cecilia Malmström, uttalade sig nyligen i aftonbladet om att folk verkar engagera sig mer och mer. Det tyckte hon var utmärkt, men hon sade lite mysko saker mot slutet av artikeln:
Hela integritetsdebatten har blivit väldigt känslosam. Det skapas mycket rykten. Det är viktigt att ta debatten och att vara saklig. Vi måste visa varför en del av de här lagarna behövs och visa på att vi från svensk sida försöker balansera genom att föra in integritetsaspekten. Det här är väldigt viktigt bland annat för många ungdomar, säger Cecilia Malmström.

Tro det? Alla uttalanden om att "det är viktigt att ta debatten" kan vi ta med en nypa salt efter att ha sett Reinfelds gäng försöka tiga ihjäl FRA-eländet och till och med Reinfeldts kommentar att "det vore bäst om den här debatten lade sig". Med andra ord: facit säger att politikerna inte alls är intresserade av att "ta debatten" utan av att jobba ostörda med vad de nu hittar på.
Det är just för att makthavarna inte står för vad de gör som det blir ryktesspridning. När man håller på med ett hemligt avtal som ACTA där man inte ens kan ge en ledtråd om vad som sägs förrän efter det att allt är underskrivet och klart, så är det inte så konstigt om folk tycker att det verkar skumt. Öppenhet leder till förtroende. Hemlighetsmakeri leder till politikerförakt typ 1 (folk föraktar politiker). Politikerförakt typ 2 (politiker föraktar folket) är vad vi ser när politikerna omyndigförklarar oss när vi vill vara delaktiga i processen, och i stället säger "nu skall vi vuxna reda ut det här" (Beatrice Ask i frågan om fildelning).
Uttalandet att vi från svensk sida försöker "föra in integritetsaspekten" känner jag inte alls igen (med tanke på FRA-lagen och IPRED) om hon inte menar någon form av sodomi med den stackars aspekten, för folkets integritet har inte behandlats som något prioriterat av de senaste tre regeringarna. Utvecklingen av Bodströmsamhället går i rasande takt, trots att Bodström själv inte får vara med och leka just nu, och det långsiktiga målet verkar vara övervakning 24/7 av alla medborgare. En kamera i varje gathörn och en mikrofon i varje sovrum. Att säga att detta är "något viktigt bland annat för våra ungdomar" är att vara väldigt återhållsam. Det lär vara något viktigt för varje medborgare som inte är direkt anhängare av övervakning-som-livsstil.
Så vad skall man göra? Man skall rösta. Man skall rösta bort de här personerna som tycker att integritet är en fjärde rangens fråga!

Vad skulle då jag göra annorlunda?
Jag skulle införa samma försiktighetsprincip som när det handlar om nya kemikalier. Man gör först en konsekvensanalys och ser hur det liggande lagförslaget kommer att påverka miljön (i det här fallet folkets välmående och rättssäkerhet). Om något tyder på att miljön/integriteten skadas gör man en utvärdering av om detta är ett rimligt pris att betala för den förbättring den nya lagen/produkten ger. Målet är alltid att miljön skall vara opåverkad. Det här skulle tvinga lobbyisterna att komma med konkreta fakta och belägg för varför lagen skall säga si eller så, i stället för varmluft och ludd som det är nu. Ärendena skall utvärderas av experter inom sina områden, som omsorgsfullt väljs baserat på egen kompetens och inte på partitillhörighet. Dessa expertgrupper skall ha flera medlemmar med olika bakgrund i frågan, för att vara säker på att det inte "råkar" bli så att alla som utreder massavlyssning är voyeurer eller gamla SÄPO-spanare som tillbringat de senaste fyra decennierna med att avlyssna kurder i en källare någonstans. Alltså: sakkunniga, men inte fackidioter.

Jag skulle sätta en tidsgräns för de nya lagarna, och om de inte visat konkret resultat efter ett år skall de hävas automatiskt, och markeras som "testade och överflödiga" så inte nästa flock politiker försöker införa dem igen. Ta som exempel terroristlagen, "lagen om särskild utlänningskontroll", som använts exakt noll gånger under förra året. Större än så var alltså inte just det terroristhotet i verkligheten. Vi behöver inte fler lagar som geggar igen våra juridiska artärer, och vi behöver definitivt inte fler lagar skapade på grund av hysteri över inbillade hot. Se "häxprocesser" nedan.

Jag skulle införa riktiga kontroller av vad våra domare egentligen håller på med. Vi har rent etiskt inte råd att ha domare som extraknäcker med gud vet vad och därmed gör sig jäviga i olika situationer. Om domarna inte kan leva på sina löner är det nästan dags att fundera på vilka levnadsvanor de har. De är inte lågavlönade från början. Det är också "lite tveksamt" med poliser som sitter på flera stolar. Googla efter "Keyser" för mer information.

Jag skulle tillsätta en stor, muskulös och framför allt snabb utredning som gick igenom alla straffsatser och tittade på hur de används och om de är rimliga ur ett helhetsperspektiv. Att någon kan dömas till högre skadestånd för medhjälp till att ha skickat en film till någon än för misshandel ser jag som en kränkning av precis allt som har med rim och reson att göra. Likaså de fall där lagen medger längre fängelsestraff (rattfylleri) men man av tradition bara dömer till en månad, även i fall där förövaren är så välkänd i rätten att han har sitt eget namn på stolsryggen i båset för anklagade. Antingen är det fel på straffsatsen eller praxis. Endera bör ändras.

Jag skulle försöka införa en broms mot häxprocesser. Någon form av system där tingsrätten snabbt kan döma "33-åringen" till ett års frihetsberövande och om ett halvår (eller en vecka) när kvällstidningarna hittat något annat att skrika om så kan rätten ta upp fallet igen och behandla det neutralt utan att ha en massa murvlar flåsande i nacken. Om det visar sig att "33-åringen" är oskyldig får han ett skadestånd för det förlorade halvåret i karantän och en mycket offentlig ursäkt. Om det visar sig att han är skyldig som fan så räknas halvåret av från den slutgiltiga domen. Det här skulle hindra att folk hängs ut för evigt av oseriösa kvällstidningar och annan skvallerpress. Ett halvårs väntan med fotboja måste vara att föredra framför en snabb men helt orättvis häxprocess. För exempel, ta vilket uppmärksammat rättsfall som helst sedan 1980 ungefär. "Obducenten i styckmordsfallet" till exempel.

Jag skulle se till att polisen fick vara polis och inget annat. Genom att förse polisen med rikligt med kontorspersonal kunde vi få loss en massa nyttiga människor från skrivborden så de kan vara ute och faktiskt förhindra brott. Att vi skall ha poliser som är högt utbildade på målskytte och stoppande-av-buse sittande inne på kontoret i färd med att fylla i blanketter är slöseri med deras tid och kompetens. Administrativ personal hos polisen borde inte belasta polisens vanliga budget. Jag har hellre poliser ute i cirkulation så de kan stoppa krogslagsmål än jag har dem framför varsin uråldrig Halda.

Jag skulle också se till att ryktet om polisens ofelbarhet omedelbart monterades ned och sänktes i en tjärn nånstans. Poliser gör misstag, precis som alla andra människor, och det måste de få göra. Det betyder också att det måste vara möjligt att göra riktiga kontroller av vad som egentligen hänt när något tveksamt händer i en polisutredning. "Osmo Vallo" är det första och största namnet på listan över fiaskon i den här kategorin. Jag tror inte att det var meningen att skada honom, men jag är helt övertygad om att polisen oavsiktligt dödade honom. Om man hade kunnat medge detta hade man kunnat förändra polisens arbetsmetoder och undvika andra liknande händelser. När det nu av någon anledning ses som helt omöjligt att erkänna att ett misstag begåtts blir det i stället en rättsskandal av enorma mått, med lager på lager av lögner, som verkligen är en skam för det svenska rättssystemet.

Här ger jag mig, för det var inte meningen att det skulle bli en roman. Det här är de förändringar jag skulle vilja göra första månaden som beslutsfattare i det här landet. Det finns mycket mer att göra, men det här vore en start.