När det uppmärksammades att Ungpiraterna var det tredje största ungdomsförbundet i svensk politik blev det liv i luckan i pressen. En företrädare för ett av de äldre partierna sade att han trodde att bara betalande medlemmar räknades, och då det är gratis att bli medlem i UP så skulle de diskvalificeras från bidrag. Det synsättet är intressant, och underligt.

Det finns ett mycket utbrett tankemönster att något som är gratis absolut inte kan vara bra. Man stöter på det till exempel hos ett par av de tongivande författarna på Piratförlaget (inte på något sätt relaterat till Piratpartiet), som har en bestämd uppfattning att gratis måste vara dåligt, och som följdeffekt att något skrivet av amatörer inte kan vara läsvärt. Många personer i företag och förvaltningar har inställningen att en gratis programvara är en osäker programvara, just för att man inte har betalat den. Om den är gratis och finns överallt "där ute", hur ska man då få hjälp när något går snett? Då är det bättre och tryggare att betala tio tusen för en kommersiell programvara som kan nästan lika mycket, men där man kan få ringa till en telefonkö och kanske, med lite tur, få prata med någon underbetald supportcenter-slav som kan lika mycket om programvarans inre funktioner som han eller hon kan om hjärnkirurgi. Den här konstiga inställningen att gratis är dåligt, varifrån kommer den egentligen?

"Amatör" betyder i grunden "person som gör något av kärlek". En människa som älskar att hålla på med vad det nu kan vara, och som gör det utan tanke på egen vinning. Förr var det något respektingivande. I cricket, detta obegripliga spel, såg man ned på professionella spelare som ställde upp för snöd vinning men man hyllade amatörerna som inte lät sig smutsas av något så världsligt som pengar. I cricketens märkliga spegelland berodde det delvis på att alla amatörer var adel, med ärvda pengar och helt utan behov av att förtjäna sitt levebröd, men kärleksaspekten fanns också där. Det visade sig också i de moderna olympiska spelen, som från början bara var öppna för amatörer (lustigt nog har de olympiska spelens anseende sjunkit i takt med spelens kommersialisering). Nu har ordets klang förändrats till "sekunda", trots att jag misstänker att en stol tillverkad för hand av en amatörsnickare har bra mycket bättre livslängd än en spånskivekonstruktion från IKEA. "Handtillverkad" har fortfarande den goda klangen kvar, men "gratis" verkar allt mer ge folk känslan av "suspekt".

I politiska sammanhang blir det hela milt vansinnigt. Tänk efter en sekund; varför skulle man ta betalt av någon för att han eller hon har en politisk åsikt? På vilket sätt blir medlemsskapet i ett parti mer legitimt om man får offra en del av lönen för att bli medlem? Räcker det inte med att man offrar sin tid och sitt engagemang? Är det en modern version av att betala tionde som folk tänker sig? För mig är det något extremt positivt att folk kontaktar ett politiskt parti och säger "jag håller med er, hur kan jag hjälpa till?" för det visar att de vill något. De har inte fastnat framför TV:n utan de kan fortfarande tänka själva. Jag håller inte nödvändigtvis med dem i deras åsikter, men att de engagerar sig i stället för att låta sig passiviseras är underbart. Att begära pengar av dem i det läget tycker jag nästan känns fräckt. Resonemanget "Du får inte vara med i vår hemliga klubb om du inte ger oss varsin klubba!", det är väl något som hör barndomen till?

Gratis är inte alltid bra, men det kan vara fantastiskt. Internet har gett oss många nya gratis sätt att umgås, nya sätt att få kontakt med folk från hela världen, och ändå är en del misstänksamma bara för att det är just gratis. Jag har tillbringat en nästan oroväckande stor del av mitt vuxna liv med att skriva saker, både för pengar och som ett sätt att hålla kontakten med folk över nätet. Det program jag skrivit i särklass mest i under årens lopp heter emacs. Det är ett redigerings- och ordbehandlingsverktyg som är onödigt svårt att lära sig, men som kan allt. Om det var en schweizisk armékniv skulle emacs ha fem tusen blad, och väga åtta kilo. Den första version jag använde är en kommersiell variant, men den "riktiga" versionen av programmet är fri programvara. Fri och gratis (det är inte samma sak) och tillgänglig för alla som behöver den. Häcklarna tycker att emacs är en vit elefant och alldeles för klumpig, men för mig har den varit oöverträffad. Att den är gratis är bara grädde på moset. Den kommersiella varianten, som heter epsilon, kostar 250 dollar. Lugaru software har sålt sin kommersiella variant sedan 1984, och de lever fortfarande på att sälja sin egen version av något som är gratis. Det finns en intressant läxa här, som RIAA och MPAA och deras hejdukar aldrig kommer att förstå. Bara för att något är gratis är det uppenbarligen inte omöjligt att leva på det.

De som direkt slår ifrån sig och säger "jag skulle aldrig lita på linux, det är ju gratis" eller "den där kan väl inte vara bra, den var ju gratis" eller för den delen "han kan inte vara seriös, han är ju inte proffs" går miste om mycket. Allt i världen kan inte vara gratis, det vet jag likaväl som alla andra, men att avfärda något bara för att det inte kostar känns som att man begränsar sig i onödan. De gratis epostsystemen på nätet (gmail, till exempel) har en driftsäkerhet som en dyr mailserver från en Marknadsledande Skummis inte kommer i närheten av. Halva internets infrastruktur består av fri programvara som vi aldrig ser eftersom den arbetar bakom kulisserna. Gratis kan vara bra. "Fri" är nästan alltid "stark". "Amatör" och "volontär" borde vara hederstitlar. Att inte ta ungdomarna som engagerar sig i politiken på allvar för att de inte betalar för att bry sig, är ett märkligt sätt att värdera människors åsikter. Till skillnad från de flesta partimedlemmar i äldre partier verkar ungpiraterna vara mycket aktiva och de vill ge sig ut och påverka och affischera och sprida budskapet. Jämför det med de trötta förstamajtåg (och motsvarande på axelmaktssidan) som är den enda parti-insats majoriteten av svenska folket gör. Skillnaden i engagemang är tydlig. Viljan finns helt klart bland de här ungdomarna, och de kommer så småningom att forma världen som de vill ha den.
Det blir intressant att se hur de hanterar de som fnyser åt dem nu.