En sak slog mig just om personers utveckling. Jag såg en hop barn från det lokala dagiset myllra förbi utanför köksfönstret: en rektangel av stojande ungar, tre-fyra barn bred och tio barn djup med en vuxen längst fram och en vuxen på slutet, pratande med Den Där Som Alltid Pratar Med En Personal. Och fem meter bakom dem tre stycken muslimska småtjejer, kompletta med sjalar och allt. De stojade inte det minsta. Jag brukar inte prata högt med mig själv, men den här gången sade jag "vad är fel i den här bilden?" när jag tittade ut.

Jag brukar försöka undvika den sortens gräsliga amerikanismer också, så det var mycket olikt mig, men jag blev faktiskt lite fundersam. Att de bildade en egen klunga kan jag väl ta, men att de till och med var efter den sista "personalen" som skall kolla att alla i svansen är med? Något kulturellt jag inte känner till? Subtil mobbing? Ömsesidigt uteslutande? Vem vet. Det där får jag aldrig svaret på. Däremot fick det mig att tänka lite på andra barn.
På 80-talet jobbade jag några månader på ett fritidshem. Det mådde jag inget vidare av, så det experimentet har vi inte upprepat. Under de nio månader jag var där träffade jag en rejäl hop med barn i en ganska harmonisk grupp. De äldsta gick i femte klass har jag för mig. Åldersgränserna förändrades precis i den veva jag slutade, så jag minns inte exakt.

I en så intensiv miljö ser man rätt snabbt de olika personligheterna. Barn är verkligen en produkt av sina föräldrar, och de som tror något annat borde testa att jobba sådär en sväng. Fördomar och mycket annat går direkt vidare genom modersmjölken, verkar det som. Det jag kom att tänka på nu var beteende i lekrummen. En del barn rafsar åt sig alla leksaker de kan, och ägnar sedan all tid åt att hålla i dem och säga åt de som kommer senare "Nä, den är min!" och slå dem på fingrarna. En del flyttar på sig och säger åt nykomlingen "här, du kan ta den här" och så lämnar de över en bil eller en docka eller vad det nu handlar om. Utan undantag verkade de som lämnade plats för fler ha roligare än de som likt små drakar ruvade på en trave leksaker och bara försvarade sitt byte i stället för att leka med det.

Nu har de i alla fall blivit vuxna. En av dem ser jag då och då, han blev vansinnigt snygg på högstadiet och borde ha blivit fotomodell, men han orkade inte bry sig utan jobbar i affär i stället. Andra ser jag glimtar av när de stressar genom mataffären på väg från jobbet till hemmet, och de verkar lika pressade som alla andra. En del av de här små illbattingarna är numera företagsledare. Andra har försvunnit från orten, och jag hoppas verkligen det har gått bra för allihop. Jag är säker på att en del av dem är pirater. Jag tror till och med att om jag ansträngde mig för att komma ihåg vem som gjorde vad i lekrummet skulle jag kunna gissa vilka av dem som nu sitter med ett litet magsår och ett stort bankkonto och har det lite lagom kul sådär, och vilka som har skitkul hela tiden och bara ser nya möjligheter i stället för problem när något nytt dyker upp.