1996 antog the Europeiska Unionen ett direktiv som heter Directive 96/9/EC on the legal protection of databases. Kortfattat kan man säga att det utsträcker ett slags upphovsrätt över samlingar av information som i sig inte skulle varit upphovsrättsskyddad. Exempel är telefonkatalogen där varje enskild abonnents uppgifter inte är upphovsrättsskyddade (det finns ju ingen svältande artist som skapat mitt telefonnummer och som måste ha betaaalt för det svettiga arbetet) men där hela katalogen är det genom det här direktivet. Den här närstående rätten kallas skydd för sui generis. Direktivet infördes i de flesta europeiska länder 2001 och ett av dess uttryckliga mål var att det ökade skyddet också skulle öka europeiska databastillverkares konkurrenskraft på den internationella marknaden och öka produktionen av sådana databaser och samlingar av data. Hur blev det, då?

Jo, kommissionen lät för en gångs skull göra en utvärdering av direktivet 2005. Här följer några citat ur den:

Introduced to stimulate the production of databases in Europe, the “sui generis” protection has had no proven impact on the production of databases.

It is noteworthy that the number of database “entries” dropped just as most of the EU-15 had implemented the Directive into national laws in 2001.

Nevertheless, the European publishing and database industries claim that “sui generis” protection is crucial to the continued success of their activities.

och de avslutar med den klarsynta insikten att:

(...) the assumption that more and more layers of IP protection means more innovation and growth appears not to hold up.

Produktionen sjönk när skyddet ökade. Samtidigt ökade produktionen i USA, så det är knappast fråga om någon global trend som råkade sammanfalla med nedgången. USA har inte motsvarande skydd, för övrigt.

Det är, generellt, precis samma sak med resten av upphovsrätten och patenten - de har ingen större effekt på faktisk skaparkraft, innovation eller produktion, men de industrier som berörs vill generellt ha dem ändå. Det finns en dissonans här som är väldigt intressant att gräva i - någon form av utbredd uppfattning om att skydd är bra, så då är mer skydd bättre - trots att fakta visar att så inte är fallet. Man väljer hellre en känsla av att något känns bra än något som faktiskt fungerar. Det här är inte juridik eller ekonomi, utan psykologi.

Det finns förstås statistik på hur det går om man inte har de skydden (vdg patenten så var både Schweiz och Nederländerna utan patent i många år runt förra sekelskiftet och deras industrier blomstrade, Nigeria har ingen fungerande upphovsrätt och producerar mer film än resten av Afrika tillsammans, den Brasilianska Tecno Brega-rörelsen har en helt egen vinkel på upphovsrätt, osv) men fakta är tydligen mindre värda än åsikter i både politikens och storfinansens världar.