På 80-talet fanns ett skolgårdsskämt som löd "2015 kommer varannan människa att vara kines. Frågan är: du eller jag?". Nu har vi facit. 2010 tog svenskarna första steget mot att bli kineser. Inte på så sätt att vi lyckades bli ekonomiskt framgångsrika eller på annat sätt mäktiga, utan genom att "våra ledare" började övervaka oss alla på bred front. För ordningens skull, som det heter.
Det finns ju sällan onda avsikter bakom de märkliga beslut som fattas. Berlinmuren var inte alls till för att hindra avlyssnade människor från att fly till väst, utan den var avsedd att hindra fascister från att smyga sig IN i östtyskland och vara kontrarevolutionära. I stort sett ingen trodde givetvis på det skitsnacket, precis som i stort sett ingen tror på svamlet om hur FRA-lagens bukett av tillstånd, undantag och extra rättigheter är till för att begränsa FRA:s handlande. Kanske kunde det dubbelspråket ha funkat i nordkorea, men vi är inte riktigt där än.
Bodström, mannen som gav mikrofoner i sängbenet ett ansikte, har ju precis gått ut och förklarat att Sahlins vallöfte att riva upp FRA-idiotin och analysera om det hela inte alls var ett vallöfte. Det känns befriande på ett sätt. Inte för att det visar att S tänker fortsätta avlyssna svenska folket så mycket de bara kan, utan för att Bodström faktiskt lägger korten på bordet. Han visar till exempel vem som bestämmer i partiet. Hans integritetsfientliga handlingar under oförklarligt många år som justitieminister har ju påverkat både EU:s övervakningsmönster mot de egna medborgarna och gett oss en ny justitieminister som fortfarande följer Bodströms plan för fler och större poliser, fler och bättre kameror och fler och längre fängelsestraff. Strängt taget har alla hennes presenterade förslag kunnat komma direkt ur hans portfölj.
Så, när han nu har sådant inflytande, varför låtsas pressen att Sahlin har något att säga till om? Om hon hade ryggrad (och makt) skulle hon rimligen gå ut och säga "jag står för mitt ord, och det här är vad jag lovat". En Centerpartist vid namn Fälldin gjorde sådana saker. På hans tid fick Centern över 25% av rösterna. Nu när C betraktar integritet som en icke-fråga ligger de och flämtar i ytan vid fyra procent. Tror ni det finns ett samband mellan föraktet mot de egna väljarna och valresultaten? En koppling mellan politikernas oförmåga att stå för vad de säger och deras usla trovärdighetssiffror?
Kom ihåg att när det görs mätningar av vilken partiledare som folk har mest förtroende för, och Fredruk får 51% och Måna får 49% så var det bara de två som folk hade att välja på när de kryssade. Hade Sverker Olofsson funnits med som ett alternativ hade han fått 91%, Fredruk 5 och Måna 4. För vi minns vad de gjort. Kunde vi rösta på något annat så skulle vi. Vi minns glidningarna och "löftena" som visade sig vara "målsättningar" och de artiga lögnerna om att man ju inte kan jaga en hel generation med polis. Vi minns.
Och plötsligt är det valår igen och se, man KAN rösta på något annat än de två blocken. Det finns två cementkolosser till partiblock som ser ut som två miljonprojekthus: identiska, stendöda, opåverkbara. Och så finns det tredje alternativet, som kommer upp vid sidan av: en liten blomma som slår igenom asfalten med kraften hos en slägga. Piratpartiet. För färskt för att vara korrupt. Utan intresse av att ta någon slags stilpoäng på att omfördela en miljarddel av statens budget från parkarbete till operastädning. Det vi vill är att folk skall få vara folk, oövervakade och med bättre chanser att förbättra sina liv. Billigare medicin genom ett vettigt patentsystem. Tillgång till billiga läromedel för alla. Likhet inför lagen i stället för speciella lagar för vissa. Transparens i maktens korridorer, så folket ser vad de valda gör.
Mot oss står ett system som är konstruerat för att hindra nya partier från att komma fram.
Ge oss ett handtag i september så besegrar vi systemet. Vi behöver inte Bodis och Reinis och vi behöver inte bli kineser. Basta.