Pirates, arr!

EU-kommissionen gör taktisk tillfällig reträtt om ISDS i TTIP

Christian Engström - 21 januari, 2014 - 19:02

ISDS – Investor State Dispute Settlement är en av de sämsta och ondskefullaste idéerna som någonsin har ingått i ett internationellt handelsavtal.

Det innebär att om ett land lagstiftar på ett sätt som ett globalt storföretag anser minskar deras framtida vinster, då kan storföretaget stämma det lagstiftande landet på miljarder i skadestånd.

Exempel på lagstiftning som (eventuellt) minskar ett storföretags vinster kan vara allt från skärpta miljökrav (som ju alltid kostar pengar), skärpta krav på produktsäkerhet (som också förstås kostar pengar), eller vad som helst i den riktningen.

ISDS-mål avgör inte av domstolar utan av speciella skiljedomsnämnder som består av handplockade affärsjurister. Blir ett land dömt får det betala det skadestånd som nämnden tycker är lämpligt. Avgörandena kan inte överklagas.

Du kan läsa mer bakgrund om ISDS här.

I TTIP-avtalet som har börjat förhandlas bakom lyckta dörrar av EU-kommissionen och den amerikanska administrationen, ingår ISDS. Amerikanarna trycker på för att få med det i alla handelsavtal de kan, och EU-kommissionen gillar att göra amerikanarna glada (även om det går ut över Europas medborgare och företag).

Men kritiken mot ISDS från aktivister i Europa har varit skarp sedan det blev känt att USA och EU-kommissionen planerade att lägga in det i TTIP. Nu ser det ut som den kritiken har givit resultat, i vart fall tillfälligt.

EU-kommissionen kommer att genomföra en offentlig konsultation där alla intresserade får säga vad de tycker om ISDS.

Det meddelade EU-kommissionen i ett pressmeddelande idag. Medan konsultationen pågår läggs förhandlingarna om ISDS-delen av TTIP-avtalet tillfälligt på is.

Det här är något positivt, och en liten seger för alla oss som är kritiska till ISDS och TTIP-avtalet. Fast med betoning på ”liten”, tyvärr.

EU-kommissionen gör en smärre taktisk reträtt i hopp om att kunna tysta den allmänna opinionen. Tro inte att den ansvariga EU-kommissionären Karel de Gucht (som var den som försökte driva igenom ACTA-avtalet också) plötsligt har tänkt om på något djupare plan. Det tror i vart fall inte jag.

Det är alldeles, alldeles för tidigt att börja ropa ”hej”. Det ska rinna väldigt mycket vatten genom den här bäcken innan vi vet vad slutresulatet blir. Kommissionen hoppas säkert att debatten lägger sig, så de kan stoppa in både ISDS och andra vidrigheter i TTIP-avtalet med USA.

Men den här lilla segern är ändå en påminnelse om det vi lärde oss när vi stoppade ACTA-avtalet: det gör skillnad när vanliga människor engagerar sig politiskt och uttrycker sin mening.

Det är det som gör att vi trots allt har en chans att förändra något i politiken.


Läs mer om ISDS och TTIP hos The Cato Institute: Does U.S. and EU Foreign Investment Need “Protection”?

Kategorier: Pirates, arr!

The Daily Show sammanfattar Obamas NSA-tal

Christian Engström - 21 januari, 2014 - 18:04

Se sammanfattningen av Obamas NSA-tal (8 min)

President Obama höll ett tal i fredags om NSA och den amerikanska massövervakningen av privatpersoner och företag världen över. Jag bloggade om talet under rubriken Obama tänker låta NSA fortsätta massövervaka. Det var kontentan av vad han sa.

Obamas tal var bortåt en timme långt
, så den som inte har oändligt med tid kanske inte orkar lyssna på hela.

Istället rekommenderar jag den här sammanfattningen gjord av den amerikanske komikern Jon Stewart på The Daily Show. Förutom att Stewarts sammanfattning är betydligt kortare (8 min istället för 43), hinner han också med att kommentera alla de viktigaste punkterna som Obama tog upp.

Se Jon Stewart på The Daily Show om Obama’s NSA-tal

Kategorier: Pirates, arr!

Wages For Facebook? Maybe It’s Not So Crazy

Rick Falkvinge - 20 januari, 2014 - 13:00

Swarm Economy – Zacqary Adam Green: On the one hand, the “Wages for Facebook” manifesto currently sweeping the web was never meant to be taken literally. The idea that a free social networking service should pay its users for their “labor” is, at face value, ridiculous. But underneath the sensational language, there’s something to this notion of Facebook as an exploiter.

The premise of the boisterous, all-caps manifesto is laid out in its first paragraph:


Well then. Stealing. Where have we heard that before, right? But further on in the text:


This is where it gets interesting.

The point of contention is that Facebook is collecting the data of its users, selling this to advertisers, and not sharing a cent of their massive profits with the users who generate that data. This is, arguably, unfair.

It’s not a situation that can be solved simply by “voting with your feet.” If you don’t like the deal you’re getting from Facebook, it’s not so easy to leave, because it’s become the de facto way that over a billion people interact online. For many people, quitting Facebook means cutting themselves off from their entire social circle. Or, as the text puts it:


Like a job, for example. Jobs are the model to which society asks us to conform, because if we don’t get a job, we can’t make money, and we can’t eat. Therefore, because Facebook is something we’re being forced into, the manifesto says we should be paid for it.

I never said its logic was perfect.

But let’s talk a little more about what Facebook is doing. Because through its illogic, what this “political perspective” points out is something our economy doesn’t really have the tools to deal with.

To use swarm terminology, Facebook is leeching. They’re taking something valuable from their swarm of users, benefiting from it, and then not giving anything back. This is definitely unfair. Individual users might not be unhappy with it or “feel” exploited, but exploitation isn’t always about your feelings — it’s a macroeconomic problem. When too many people go around leeching value instead of sharing and giving back, the balance of value gets tipped to favor a few leechers over everyone else. With the amount of wealth inequality in the world today, the last thing we can afford is more leeching.

Think about it. It’s frowned upon to profit from an open source project without sharing your improvements. It’s frowned upon to download a torrent without uploading anything back. And — believe it or not — it’s even frowned upon to get some digital media for free, truly enjoy it, while having money to spare and an easy way to donate to the creator and not a middleman, but then not to do so. (On a completely unrelated note, did you know there is a Flattr button at the bottom of every post on Falkvinge on Infopolicy?)

Unfortunately, our legal and monetary systems are incredibly bad at dealing with social mores.

Even though it’s unfair for Facebook to extract the theoretical concept of “value” from its users without giving back, even though it’s unfair for filesharers to receive theoretical “value” from creators without contributing anything to them, there is no reasonable way to solve these problems with the political and economic systems we have. It’s insane to grant monopolies on an idea and to lock away knowledge and culture, let alone to lock away people who violate the monopoly. It’s also insane to pay people for using Facebook.

Let’s also point out that to ask Facebook to share its profits with its users, when its profits come from advertisers, is to ask advertisers to pay the people to whom their advertising. Actually, I’d kind of enjoy that. But it’s ridiculous.

Politically, the most effective solution to the “unpaid Facebook labor” problem is the same as the “uncompensated artist” problem from filesharing: a universal basic income. Unfortunately, that’s it. There’s nothing more from a policy perspective that we can do to alleviate the inherent unfairness. It’s too problematic to force people to pay each other. What’s necessary is a cultural shift.

Back to the manifesto:


“Refusing to do it” isn’t just another tired “everyone stop using Facebook” plea that never seems to work because, well, all our friends are on Facebook. We do need to rediscover what friendship is, and that means moving into a culture where it’s considered unthinkable to leech. The relationship between Facebook and user is one of faceless corporation to faceless person. Neither one cares about the other. Neither one has any noticeable incentive to treat the other with any dignity, to share value, or to regard each other as anything more than a party to a transaction.

This is what I mean when I argue that artists are all street performers, and that creative industries are already donor-supported. Under the surface, the seed of a culture of sharing instead of truck, barter, and leeching lingers, but it’s kept from blossoming by a concrete layer of economic pretense poured and hardened on top, and only a cultural earthquake can break it down.

The irony of talking about pretense while using a metaphor like that is not lost on me.

Kategorier: Pirates, arr!

Let’s Send Books To Anakata!

Rick Falkvinge - 19 januari, 2014 - 10:52

Activism: Anakata – Gottfrid Svartholm Warg, one of the founders of The Pirate Bay, and an early technical assistant of WikiLeaks – is still held in Danish solitary confinement without much intellectual stimulus at all. I thought we could send some books to him, and I’m starting with sending one of my own.

In a Danish solitary confinement, Anakata has finally received access to his own books, which he has presumably read and re-read a number of times, already knowing them mostly by heart anyway since he’s a hacker extraordinaire. The one-percent sociopolitical elite has come down on this individual like a ton of bricks, from the thoroughly banana-republic corrupt Pirate Bay trial, via a very strange extradition from a country without such an agreement which just happened to coincide with a $40 million one-time extra foreign aid package, to the current months-on-end torturous solitary confinement.

If it walks like a duck, looks like a duck and quacks like a duck, it’s a sign of the one-percent sociopolitical establishment throwing due process out the window in multidimensional corruption, in order to make an example out of an individual that pulled down their pants to enable a next generation of entrepreneurs to replace them.

And in a Danish solitary confinement, Anakata is bored out of his mind since months back. That’s unworthy. But at least we can do something here. I’m sending Anakata a book, one book, and I’m hoping many join me in this rather simple action.

It’s important that I’m not sending books because of what I think or don’t think of the facts in the current electronic trespassing case. That case is totally irrelevant in the big picture. I’m sending Anakata a book because he helped millions of people out of poverty into skilled craftsmanship by founding The Pirate Bay, giving the poor access to software kits and learning tools; because he drove innovation and consistently opposed censorship through that platform; and because he helped Wikileaks get off the ground in publishing the Collateral Murder video. Also, because he has been consistently hunted by the establishment to be made an example of through an entire sleeveful of dirty tricks and disregard for basic due process. “All for one, one for all.”

I’m sending a copy of my book Swarmwise. It may not be an overly technical book, but the point is that it’s something. Also, a lot of books arriving from many people is obviously a political statement as well.

I’m sending a book to Anakata today, for all he’s done for us and for humanity. Will you join me?

Send a book to this address;

Mr. Gottfrid Svartholm Warg
c/o krimass JH Jørgensen
DK-1567 København

Also, there’s the notable possibility that he’s not allowed to receive books from the outside. If so, do include a note that if this is the case, that the book should go to the jail library (“Koege’s Library”) instead, so he can request them from there – he needs author and title to do so. In order to do that, he must know what books have been sent, so he is able to request them from the library – he has no means of finding out what books have been sent otherwise. Please tweet author and title using hashtag #bookstoanakata, like this:

#bookstoanakata Rick Falkvinge - Swarmwise

…and I’ll enter them into the list below, and then Anakata’s mother @KSvartholm will forward the list on the next short visit, for Anakata to finally get some intellectual stimulus in months-long solitary confinement, whether it’s from books sent to him directly or requested from the jail library once he gets the list.

UPDATE: Apparently, some of the restrictions were lifted a while back, and Anakata is now allowed to see other inmates, as well as one hour per day of walking about in an exercise yard. This means he’s technically no longer in solitary confinement, as was erroneously stated above. Still, restrictions remain on any kind of intellectual stimulus, specifically including books and reading materials, so the point of the article remains.

Books Sent So Far

Rick Falkvinge – Swarmwise
Tomas Sedlacek – Economics of Good and Evil [Jan20]
Ernest Cline – Ready Player One [Jan22]
Jimmy Corrigan – The Smartest Kid on Earth [Jan24]
Daniel Suarez – Daemon [Jan24]
Daniel Suarez – Freedom [Jan24]

Kategorier: Pirates, arr!

Debattare: Tullens beslag av e-cigg strider mot EU’s inre marknad

Christian Engström - 18 januari, 2014 - 18:32


Läs artikeln hos SVT Debatt

Tullen beslagtar elektroniska cigaretter och nikotinvätska som ska användas i vaporisatörer – så kallade ”vejps”. Det är troligen ett brott mot EU:s gällande lagar för den inre marknaden. Dessutom gör de folkhälsan en stor otjänst genom att försvåra för rökare att byta till dessa dramatiskt mycket mindre skadliga alternativen. Det är omoraliskt, skriver jag idag hos SVT Debatt.

Läs debattartikeln hos SVT Debatt


Andra om ämnet: DN, The Local,

Kategorier: Pirates, arr!

Obama tänker låta NSA fortsätta massövervaka

Christian Engström - 17 januari, 2014 - 22:57

Så höll president Obama sitt upphajpade tal om NSA och massövervakningen av internet. Om det var någon som trodde att Obama skulle tillkännage att han tänkte lägga om kursen, eller minska NSA’s anslag och befogenheter, var talet en stor besvikelse. Men nu var det väl knappast någon som trodde det.

Övervakningen fortsätter, men Obama vill göra om systemet marginellt. Istället för att NSA själva lagrar alla metadata om vilka vi har kontakt med, ska istället teleoperatörerna göra det. Sedan ska NSA få be om datat som ligger lagrat hos operatörerna när de vill ha tillgång till det.

Det är precis samma lösning som Datalagringsdirektivet påbjuder här i Europa. Det framställs i debatten som att det skulle skydda oskyldiga medborgare mot övervakningen.

Men den enda skillnaden mot att övervakningsorganisationen sparar allt datat själv, är att det blir operatörerna som får stå för kostnaderna.

Om det här datalagringssystemet införs i USA innebär det ingen skillnad alls för vare sig amerikanska medborgare eller oss andra. Vi vet ju att NSA kan hacka sig in i vilken dator som helst. Hur många hemliga eller icke-hemliga domstolar man än sätter upp, kan NSA ändå gå in i operatörernas databaser och läsa vad de vill utan att behöva ett enda papper eller stämpel.

Och som vi sett i Sverige, kommer det ju inte dröja länge innan NSA skaffar sig automatisk tillgång även på officiell väg. I Sverige pressar Säpo redan operatörerna att ge dem automatisk tillgång till registren, mindre än ett år efter att lagen trädde i kraft. Detsamma kommer förstås ske lika fort i USA.

Obamas tal var en bekräftelse på att han inte har tänkt om en millimeter. Massövervakningen fortsätter som förr. NSA tänker fortsätta underminera säkerheten på internet genom att installera bakdörrar i den kritiska infrastrukturen.

USA tänker behålla och fortsätta utveckla sin globala övervakningsapparat, som redan går vida bortom vad någon totalitär stat har haft till sitt förfogande tidigare i historien.

Läs om talet hos SVT


Andra om ämnet: Hax, En Snel Hest, Free and ThinkingSvD, Glenn Greenwald, EFF,

Kategorier: Pirates, arr!

Varumärken är i första hand konsumentskydd som är bra, men…

Christian Engström - 17 januari, 2014 - 16:52

Ska det va, ska det va the real Real Thing

Piratkopierade varor fortsätter öka, rapporterar Sveriges Radio. Den här gången handlar det alltså inte om fildelning eller kopierad musik, utan om counterfeit goods, varuförfalskningar. Allt från lyxväskor till elektroniska prylar till verkningslös och kanske hälsofarlig Viagra på nätet.

Piratpartiet tycker att varuförfalskningar är någonting dåligt som ska vara förbjudet, vilket det ju är idag. Varumärkenas första och viktigaste funktion är att skydda konsumenterna. Det är någonting bra.

Står det Coca Cola på burken ska jag veta att The Coca Cola Company garanterar kvaliteten, och att jag kan vända mig dit om jag av någon anledning är missnöjd med produkten. Det konsumentskyddet är den primära funktionen hos varumärken.

Men varumärket gör ju också att jag vet hur jag kan få tag på fler burkar om jag gillade produkten. Det gör att produkter och företag som håller vad de lovar med tiden bygger upp ett gott rykte, som blir förknippat med varumärket.

Det gör att ett välskött varumärke får ett värde som kan mätas i pengar, och det är också bra. Eftersom varumärket är en ekonomisk tillgång för företaget får det ett egenintresse av att sköta om varumärket, så det behåller sitt goda rykte och därmed värde. Företagen vet att om de beter sig alltför illa (och det blir känt, vilket det ju blir i dagens värld), då förlorar varumärket i värde. Det är det ekonomiska egenintresset som gör att det är möjligt att påverka företag som Nike att bete sig lite bättre än de gör genom att dra igång eller hota med bojkotter.

Men den allra viktigaste funktionen hos varumärket är att fungera som konsumentskydd. Det är därför Piratpartiet tycker att varumärken kan rättfärdigas.

Just nu arbetar vi i EU-parlamentet med att revidera varumärkeslagen i Europa. Det är inga riktigt stora dramatiska förändringar utan mest finjusteringar, men det finns ett par frågor som är högintressanta ur piratperspektiv.

Den första punkten är att vi i Piratpartiet tycker det är fel att konsumenter som har blivit lurade att köpa en vara som är förfalskad kan få den beslagtagen av tullen. Det är helt rätt att tullen beslagtar containers och andra försändelser som uppenbart är i kommersiellt syfte. Men det är fel att de ska jaga konsumenter som själva är brottsoffer.

Idag har tullen tyvärr redan den rättigheten och skyldigheten, både genom olika nationella lagar och EU’s tullförordning, som antogs 2011. Jag la ner mycket energi i utskottet där jag sitter på att försöka få bort jakten på lurade konsumenter då 2011, men tyvärr var jag chanslös mot den samlade majoriteten av socialdemokraternas, moderaternas och ”liberalernas” grupper.

Det nya förslaget till varumärkeslag som parlamentet nu har antagit i det rättsliga utskottet JURI innehåller tyvärr inga förbättringar på den här punkten. Jag har försökt kämpa för det den här gången också, men i och med att det redan är bestämt och den majoriteten finns kvar, finns det inte mycket att göra.

Men det finns en riktigt bra sak i den nya varumärkeslagen, som vi pirater har drivit på för att få med.

Vi skriver uttryckligen in i lagtexten att det är fritt fram att använda andras varumärken för satir, parodi, eller vilka konstnärliga uttryck som helst.

Egentligen är det redan så enligt gällande varumärkeslag, för varumärken ger innehavaren ensamrätt bara på att använda märket i handel. All annan användning faller utanför varumärkeslagen, och är därmed oreglerad och fri. Så är det redan idag.

Men eftersom det inte står uttryckligen i lagen att man får använda andras varumärken hur man vill i kulturella skapelser, är det svårt för en vanlig lekman att veta och vara säker på det.

Därför har fler och fler varumärkesjurister tyvärr börjat skicka cease-and-desist letters (alltså otrevlig brev där de kräver att man tar bort saker), trots att de vet att de inte har något lagligt stöd för det. Men eftersom konstnären eller vem det nu är inte kan få veta att det är så utan att själv anlita en jurist (och betala juristen en bra slant), så viker sig konstnären ofta för att han eller hon inte törs annat.

Målsättningen är att det här tillägget till lagen ska sätta stopp för det ofoget.

Vi har precis antagit förslaget till ändringar i varumärkeslagen i det rättsliga utskottet JURI, där jag är ledamot. Cecilia Wikström (FP) är rapportör, alltså ansvarig för att driva ärendet framåt och försöka hitta kompromisser som så många som möjligt kan leva med. Hon har gjort ett jättebra jobb, och vi har haft ett väldigt bra samarbete.

Resultatet har blivit att utskottet kommit med ett förslag som jag stöder (i egenskap av skuggrapportör för den Gröna gruppen i den här frågan). Det blir visserligen tyvärr ingen förbättring när det gäller skyddet för konsumenter som handlar på nätet, men vi får med att det uttryckligen står att man får använda varumärken hur man vill för satir och i andra kulturella sammanhang.

Nästa steg i processen är att parlamentet förhandlar med ministerrådet om vi kan komma överens om den slutgiltiga texten för den nya lagen. Min bedömning är att det här med mycket stor sannolikhet kommer bli klart före valet, men helt säker kan man inte vara, för det beror på vad ministerrådet gör och tycker.

Men om ministerrådet går med på parlamentets skrivning om att det är fritt fram att använda varumärken när man skapar kultur, då har vi i så fall tagit ett litet steg i rätt riktning, och gjort lagen tydliga så att oskyldiga artister förhoppningsvis får färre otrevliga brev från varumärkesjurister i framtiden.

Det här är det vi pirater i EU-parlamentet som har drivit fram. Det skulle inte ha hänt om inte Piratpartiet hade suttit i parlamentet.

Kategorier: Pirates, arr!

Imagebygge medelst discutainment

Opassande - 17 januari, 2014 - 11:51

Jag har förlorat vänner på att jag kallar mig för feminist. Exempelvis blev jag inte inbjuden till en årlig sammankomst runt jul för att killen som ordnade det inte tycker om att jag är det, vilket gjorde mig ledsen. Det tycks mig som en sån där stor ironi i samtiden, att bli bestraffad för något som andra upplever inte behövs. Om det är oviktigt är det oviktigt, men när man är på den mottagande sidan av en ilska för att man ens kan överväga att kalla sig för feminist, så är det väldigt svårt att se det som att det inte behövs, på sätt och vis. Det finns andra vänner, visst, men jag tänkte mycket på hur det sociala trycket sätter sina spår.

Välja sina vänner efter åsikter är en ganska vardaglig grej på internet. Vi filtrerar våra flöden så att de inte irriterar oss alltför mycket, vi söker oss till de som tycker ungefär som oss, och ibland — när det visar sig att människor som framstått som tajta, exploderar i en hätsk diskussion kring något så är det obehagligt. Vilka får “behålla flödet”, när vänner i sociala medier gör slut med varandra. Nu är det inte som i skilsmässor, där man väljer den ena eller andra till middagsbjudningen, folk kan fortfarande följa båda två, men söker någon av parterna nån form av stöd eller affirmation av just deras relation, lär det bli ganska kallt och tyst, förutom att nån enstaka försöker “medla”. Tanken är nog att man efter dramatiska uppgörelser offentligt, helt enkelt inte pratar om det mer, för det gör det besvärligt för oss andra.

Dramatiska uppgörelser är lite luriga — själv har jag väldigt svårt för att ragequitta saker, möjligen behöver jag pausa mitt deltagande här eller där, men att göra en Birro är som att måla in sig i ett hörn. Integritet är viktigt — men för en del människor är drama lite av en kick. Jag vill inte hamna i situationer där jag gör saker för att “upprätthålla skenet” av något som jag i ren ilska tagit beslut om. Men för andra är det av underordnad betydelse och de går vidare med en kul anektdot i livet och rebootar på den plats de tidigare smällt igen dörren för. Erkänner att jag har väldigt låg respekt för de som skriker och lämnar, men sen kommer tillbaka. Egentligen är det emellertid varken rätt eller fel, det är en värdering som jag nånstans ansett vara viktig, som andra värderar annorlunda.

De här tankarna surrar runt i huvudet när jag ser den enorma twitterfloden av synpunkter kring ett program som Belinda Olsson satt ihop. Tre avsnitt om feminism — eller rättare sagt, hennes uppgörelse med feminism. Har den gått för långt, ungefär. Jag har själv inte ens sett programmet, men vad jag förstår är folk upprörda på olika sätt. Å ena sidan, av reaktionerna att döma, har Olsson lyckats med ovanligheten att vara en kvinna vars åsikt om något spelar roll, och får bre ut sig i tv-mediet. Vilket väl nånstans kan anses vara ett tecken på framgång för feminism på nåt vis. Å andra sidan reagerar folk på att för att få respekten, måste man vara mot eller göra sig lustig över feminism. Välja lag.

Olsson har nånstans här lyckats uppnå ett jätteintressant privilegium. Tidigare som utformare av nån slags svensk feminism, och talesperson för det. Nu som motståndare till svensk feminism, den som hon själv varit med och utformat. Hon har visserligen valt att gå mellan “två lag”, men har på sätt och vis helt lyckats omförhandla sin roll i samhällsdebatten. På gott och ont, får man väl säga. Det inmålade hörnet går alltså att komma ur. Inte utan förmåga till viss drama, visserligen, men ändå. Konsekvensen är Belinda Olsson, inte feminism eller antifeminism — hon sätter sin egna agenda och profilerar sig starkt. Detta ser jag som en konsekvens av alla reaktioner, jag har inte ens sett programmet.

Jag tänker att det handlar om marknadsföring, eller paketering som Linda Skugge skriver med anledning av Olssons programserie. Det här är feminism i praktiken, på nåt vis, även om det handlar om att ta avstånd från densamma. Det är en karriärmöjlighet, ett imagebygge och kommer framledes att stå med i nån liten lista av hennes framgångar (mätt i uppmärksamhet) under hennes namn i media nån gång i framtiden. En resumé i vardande, för hennes egna person. Det unnar jag henne, särskilt ur ett feministiskt perspektiv.

Vi andra i flödet, är nån slags valuta för hur viktig det där framtida omnämnandet kommer att bli. När kommentarerna svämmar över i taggen på twitter så tänker jag på hur ett socialt tryck, samtidigt kan bli en framgångsmetod för en individ. Hur det är två olika saker, men ändå samtidigt har släktskap. Hur det är bra att en kvinna och individ kan slå sig in på åsiktsmarknaden och få bre ut sig i tv som tonsättande i debatten. Hur det är synd att det fortfarande är så att framgångsreceptet behöver vila på smått stereotypa egenskaper. Hur svårt det är att lämna företräde åt det ena utan att förhindra det andra, och hur det i sig blir en intressant filosofisk dilemma att klura på.

En annan sak är väl att feminism rent allmänt borde hålla för granskning, kan jag tycka. En grej, bland alla dramatiska proklamationer igår under twittertaggen, tänkte jag på. Det där med att när hon kritiserades, av feminister företrädesvis, användes ord som att hon pladdrade, var ytlig och egoistisk, lite korkad blondin rentav. Så det här handlar inte så mycket som att hon har mage att ha en si eller så åsikt, som det handlar om hur andra refererar till henne när de uppfattar henne ha fel. 140 tecken är i och för sig begränsande, men det var jätteintressant att se hur reflexerna landade i det språkbruket ganska ofta.

Jag har i alla fall inte några problem med att det finns de som inte vill kalla sig för feminister. Väl bekomme, jag skiter i det, de flesta säger sig tycka att det är viktigt med jämlikhet och jag kan leva med det.

Det handlar om att jag existerar i ett socialt sammanhang där det är fult att vara feminist vilket till och med yttrat sig i att inte bli inbjuden till ett julkalas. Mitt personliga imagebygge och vardagsliv skulle antagligen må bättre av att jag förnekade feminism som relevant spår i samhällsdebatten överlag, och släppte problemformuleringsdiskussionen till andra som… jag vet inte, vet bättre, eller nåt. Och det, ironiskt nog, hintar möjligen om att jag kanske gör världen en tjänst som kallar mig feminist ett tag till.


Kategorier: Pirates, arr!

Outage Post Mortem

Rick Falkvinge - 17 januari, 2014 - 11:12

Metaposts: This site (and all other sites hosted on the same server park) have been offline for 72 hours. That’s completely unacceptable, of course, and the underlying fault still isn’t fixed. Here’s what happened.

At 08:45 UTC on January 14, I noticed that my server farm (including falkvinge.net and multiple other websites, as many as you can run on some thirty-odd servers), my main workstation, and the wi-fi in my place was offline. Scrambling to troubleshoot and checking piece by piece, it took me twelve minutes to arrive at the conclusion that my uplink provider was broken – the worst possible scenario, since it means I can’t fix it myself.

The last recorded activity on the server farm had taken place at 08:15 UTC. The event at 08:30 UTC had failed to connect upstream.

It’s dangerous to go alone. Take this!

There was a good link to the upstream ISP, but nothing above the link level. I had a good 100Mbit full-duplex connection upstream, but my assigned gateway IP did not respond to pings from the perimeter firewall. Double-checking the physical uplink cable with a laptop (to make sure the switch or firewall weren’t broken) gave the same result.

No joy, no joy.

At this point, I fired up my mobile 4G broadband as a spare way out, so that I could at least communicate with the outside world via laptop and tablet, even if I had lost the ability to publish articles, thoughts, and ideas. (More on that insight in a later article.) I used that 4G connection to file an outage report with my ISP, and I was being quite specific in my troubleshooting (“this is how I know there’s an error, and these are the steps I’ve taken to make sure it’s not in my equipment. By the way, here’s my IP config.”). They wanted my mail address in that outage report. Good thinking, there.

Here’s my mail server, right outside the kitchen window.

Here’s my mail server. It’s on my balcony. Go right ahead and send me mail to here. By the way, please fix its upstream connectivity first. That will assist the mail in, you know, actually arriving at the server.

After nothing had happened for two hours, I decided to give the techs a voicecall as well. The first tech I spoke to was everything I had hoped for – I was prepared for “have you tried turning it off and on again”-level support, but they apparently saw from my outage report that I was past that level, and the first question was for the MAC address of my perimeter switch or firewall, so they could debug the link to a known endpoint. I was totally not prepared for that level of technical respect, but appreciated it.

However, the tech told me that this can take a while, that they’re submitting a fault ticket to the municipal broadband station and that they will take at least two days. This obviously wasn’t what I wanted to hear. Then, nothing happened for the rest of that day.

The second call to support – on Wednesday – was much less of a joy, where they started by telling me “but you’ve only been offline for a day?”. After I had detonated, explaining not very patiently that downtime is measured in seconds or minutes and not in days, essentially told me that it would take two to five days per round trip to the technical staff, and that he couldn’t care less if I was offline.

These are the times when I’m happy I have my rather large offline music collection, so I’m not totally dependent on Pandora.

I have a blog with a million visits a month, I need that bloody uplink, and this is what I get for fifteen years of continuous custom (yes, I’ve had that fiber uplink since 1999)?

What did they think I was going to do with four static, public IPv4 addresses – that I pay a monthly rent for, nota bene – for a consumer-grade connection? I was outraged, but I was just being stonewalled. I realized no amount of anger would change this person’s mind, and decided to settle for the day.

On Thursday January 16, I woke up with the uplink still down, and figured it would be up by lunch. No joy. Nothing happened at all. I realized that the “two to five business days” was actually intended as serious, and as Thursday’s business day came to a close, I realized that Friday may come and go as well, and if so, this already-unacceptable outage is going to last past the weekend.

The situation just isn’t okay by any measure. So I created a makeshift uplink from spare parts, one that isn’t intended for any kind of long-time use or stability, but one that will work until the primary uplink is restored. On Friday morning, I think I got most of it working, breaking pretty much every best practice in existence, but honoring “if it’s stupid but works, it ain’t stupid”.

If you can read this, then that makeshift uplink – using sort-of mobile 4G broadband, spare homemade antennas and firewall multi-uplink failover configurations – has worked.

Now, for another angry phonecall to my ISP who still haven’t fixed my fiber connection as of 09:00 UTC on Friday Jan 17…

Kategorier: Pirates, arr!

Skärpta straff för dataintrång kan vara bra, om de ansvariga för FRA blir dömda

Christian Engström - 16 januari, 2014 - 11:43

Regeringen vill skärpa straffen för dataintrång, rapporterar SVT. Idag är maximumstraffet två års fängelse. Regeringen vill införa en ny brottsrubricering ”grovt dataintrång”, som ska kunna ge upp till sex års fängelse.

Det här är en fråga som är värd att fundera på.

Dataintrång ett jävla oskick, som definitivt ska vara straffbart med tillräckligt höga straff för att avskräcka. Men å andra sidan är redan två års fängelse ett mycket långt straff, som signalerar att det är ett mycket allvarligt brott.

Straffet för dråp är i Sverige mellan sex och tio års fängelse. Är det rimligt att jämställa grova dataintrång med dråp när man mäter ut straff?

Om det ska vara rimligt med ett så hårt straff bör det reserveras för de allra allvarligaste fallen.

Om det rör sig om en organiserad verksamhet för att systematiskt bryta sig in i många datasystem för att plantera bakdörrar och underminera hela internets infrastruktur, då kanske det bör bedömas så pass hårt.

De intrång som FRA ägnar sig åt har den här omfattningen. Det vet vi från Uppdrag Gransknings avslöjande att FRA hackar datorer. Det är en uppenbart samhällsskadlig verksamhet som ökar vår sårbarhet. I ett worst-case-scenario skulle kunna få mycket allvarliga följder, som det kanske inte är helt orimligt att jämställa med dråp.

Men är det teknikerna på FRA som ska dömas i så fall? På den frågan vill jag svara nej. Ansvaret måste ligga hos de svenska politiker som har beordrat och sanktionerat FRA’s verksamhet.

Jag tycker det skulle vara helt rätt att döma dem som är ansvariga för FRA’s verksamhet för grovt dataintrång, och om regeringen tycker att två år är för lite så är jag beredd att lyssna på det argumentet.

Men i så fall är det statsminister Fredrik Reinfeldt och försvarsminister Karin Enström som ska dömas i första hand. Om det är det justitieministern vill, har hon för en gångs skull en poäng.


Andra om ämnet: SVT, SR, Hax,

Kategorier: Pirates, arr!

Ett gäng frågor om uppsåt och lagstiftning

Opassande - 15 januari, 2014 - 10:16

Tror de flesta har läst om killen som inte blev dömd för våldtäkt, eftersom det inte var hans uppsåt. Jag blev som andra förfärad och förstod inte riktigt hur lagarna kan fungera så och tog upp det i en diskussion. Som jag kommenterade, om jag slår någon i huvudet med en påk, kan jag bli frikänd om jag säger att jag inte hade uppsåt? Tydligen kan jag teoretiskt bli det, om jag ska tolka artikeln om killen som blev knivhuggen och vars attackerare går ostraffad för det.

Det verkar onekligen som att vi har en uppfattning som medelsvenssons om vad lagarna gör (eller borde göra), som inte stämmer. Vad exakt, är det t.ex. som gör att uppsåt är viktigt i lagstiftningen för att kunna fälla någon för ett brott? När domaren Ralf G Larsson försvarar den uteblivna domen mot killen uttrycker han det som att han minsann inte tänkte böja sig för den allmänna pöbeln, och det jag saknar är en redogörelse för varför det här är en viktig del i en rättstat? Det verkar vara en kunskap som rätt många av oss saknar och att döma av den allmänna attityden så är det något som antagligen behöver lyftas ordentligt.

Det har framförts på flera håll att det är viktigt med samtyckeslagstiftning, pga den här sortens problem. Jag är själv sorgligt okunnig om vad samtyckeslagstiftning är eller innebär. Men jag gissar att det inte förändrar något för de som utan uppsåt blivit nedstuckna med en kniv? Så vad handlar vikten av uppsåt om rent generellt?

Sen blir ju frågan såklart vad som skulle hända med vår rättssäkerhet om det är som så att det där med uppsåt skulle försvinna ur lagstiftningen, och den som bevisligen orsakat någon annan skada garanterat kan fällas? Som alltid behöver dåliga saker ställas mot varandra och en avvägning göras, det förstår ju jag också. Och där behöver kunskap finnas om alla olika nyanser så man vet vad man snackar om. Lagar kan och ska förändras, inte bara följas i blindo. Men vi ska inte heller vara blinda när vi föreslår förändringar i lagarna, som jag ser det.

Kanske är det rent av så att vissa brott behöver uppsåt och andra inte, kanske är det helt i sin ordning att inte jämföra olika brott med en “precis på öret”-attityd, eller så — jag har ingen aning? För att problematiken bakom har olika förutsättningar eller vad det nu kan vara? Men jag upplever inte att den generella debatten grundar sig på den typen av kunskap som krävs för att kunna dra några slutsatser om hur såna undantag skulle se ut, eller vad det skulle ha för konsekvenser.

Kunskapen om lagstiftningen och varför den ser ut som den gör är dessutom bara en del i det stora hela. Vad säger det om kvinnors rättigheter som utsätts för våldtäkter och inte kan räkna med att attackeraren fälls? När jag läser Tankar av Tuss inlägg om hur alla män är potentiella våldtäktsmän i en tjejs vardag, så kniper det till lite i hjärtat. Jag känner igen så mycket av det där. Det är inte av frivillighet man tacklar vardagen på det viset.

När hon sen ifrågasätts på twitter förstår inte folk vad det är hon har skrivit, de tror hon anklagar alla män för att vara våldtäktsmän när hon beskriver en vardag av att ständigt behöva förhålla sig till män som våldtäktsmän för det är något vi lär oss tidigt. Det är en enorm skillnad där. Vad måste hända för att folk ska förstå den här skillnaden? Det krävs antagligen rätt mycket mer överlag för att tackla den här kulturen, men där inbillar åtminstone jag mig att lagstiftningen kanske kan behöva reflektera det på något vis, för att agera som motpol till en form av praktisk laglöshet halva befolkningen befinner sig i? Jag vill inte köpa första bästa grej som quick fix, som sen visar sig vara en falsk trygghet — men nåt behöver dock förändras tror jag.

Det är helt enkelt en stor grupp människor där ute, som inte upplever sig stöttade av stat och samhälle, och vad betyder det ur ett rättstatsperspektiv? Jag upplever att jag mest bara har en jäkla massa frågor om detta, ett behov av nyanser och kunskap som inte tillfredsställs. Det grävs skyttegravar kring något som synes mig handla om att halva folkbeståndet i landet ska acceptera något som i grunden är djupt orättvist, till förmån för något som inte är riktigt klart vad det är.

Medier agerar efter sin klickonomi där lynchmob inte är en dålig dragare. Debattörer online attackerar varandra som regisserade av Dramaten, och saker dras till spetsar som är helt förvirrade och jag misstänker ofta ovidkommande. Det förutsätts vilt om allt möjligt, och jag vet inte vad det är folk vill. Eller vet nåt om, även om jag nu anser att man inte ska behöva vara jurist för att förstå sina rättigheter och skyldigheter. Det tycks jävligt mycket dock, och jag känner som de flesta ett tryck på att tycka något jag också.

Men vad är det jag ska tycka här? Att det är okej att kvinnor våldtas? Om rättstaten skulle försämras av att det här problemet tacklas via lagstiftning, tycker jag att vi borde få veta på vilket sätt. Så vi kan “bestämma oss” för om vi är villiga att fortsätta leva i den här sortens vardag för “allas bästa”…

Edit: Passar på att lägga in en länk till en artikel om hur samtyckes-lagstiftning inte löser det problem som diskuterats, och att det eventuellt behöver vara som så att uppsåt behöver ses över.

Kategorier: Pirates, arr!

USA tänker fortsätta spionera på Tyskland

Christian Engström - 14 januari, 2014 - 15:25

Ilskan växer i Tyskland över att USA vägrar träffa ett avtal om att inte spionera på Tyskland, och på Tysklands politiska ledning. Det rapporterar SVT Nyheter idag.

Det kanske kan låta konstigt med no-spy-avtal mellan länder, men USA har redan sådana avtal länder som de betraktar som ”pålitliga” allierade: Australien, Kanada, Nya Zeeland och Storbritannien.

Men USA betraktar tydligen inte Tyskland som lika pålitligt, så därför vill inte USA skriva något motsvarande avtal med Tyskland. Enligt Süddeutsche Zeitung, som SVT citerar, vägrar USA också att svara på frågan om när de började avlyssna Angela Merkels mobiltelefon, eller om de har avlyssnat andra tyska toppolitiker. Och de vill heller inte svara på om de tänker fortsätta spionera på tyska politiker i framtiden.

Precis som vår egen statsminister tycker USA att alla tjänar på om debatten lägger sig. Men det är inte säkert att tyska politiker håller med.

Jag frågade en tysk kollega i EU-parlamentet hur han ser på den här affären. Han sa att vanliga tyska medborgare är skitförbannade på hur USA beter sig, men att det fortfarande är en öppen fråga om de tyska (nationella) toppolitikerna verkligen är så upprörda som de verkar i sina officiella uttalanden. Det är möjligt att de bara spelar.

Men det är också möjligt att tunga tyska politiker faktiskt är på väg att ruttna ur på USA’s agerande.

I så fall kan det förhoppningsvis börja hända saker på riktigt, både i Tyskland och i EU-parlamentet. Tyskland är ju det största och viktigaste landet i EU, så vad som händer där påverkar hela EU.

I vart fall hoppas jag att Tyskland fortsätter pressa USA på besked i avlyssningsskandalen. Det har ju visat sig att USA inte bara betraktar allierade länder som lovliga mål för politiskt och ekonomiskt spionage, utan dessutom har underminerat säkerheten på hela internet genom att installera bakdörrar.

För att reda upp det problemet behöver vi få veta mer om vad USA har haft för sig, även om det kommer bli pinsamt för USA när det kommer ut. Därför är det mycket välkommet om Tyskland fortsätter att sätta press på USA i den här frågan.

Läs mer hos SVT Nyheter

Kategorier: Pirates, arr!

NSA-avlyssningen stoppar ingen terrorism

Christian Engström - 13 januari, 2014 - 17:37

Washington Post skriver idag:

An analysis of 225 terrorism cases inside the United States since the Sept. 11, 2001, attacks has concluded that the bulk collection of phone records by the National Security Agency “has had no discernible impact on preventing acts of terrorism.”

Hela den gigantiska NSA-övervakningen av oss alla har ingen märkbar effekt när det gäller att stoppa terrorism, alltså.

Det som har lett till att terroristkomplotter har kunnat avslöjas vid ett antal tillfällen i USA har istället varit traditionellt polisarbete, skriver Washington Post.

Det här kanske inte kommer som någon överraskning för den som har följt övervakningsdebatten någon tid, men det är värt att upprepa:

Massövervakningen fångar inga terrorister. Den kostar mångmiljardbelopp och den kränker våra medborgerliga rättigheter. Men den ger inga positiva resultat.

I Sverige är det precis samma sak. Den massövervakning som FRA utsätter oss för är dyr (närmare en miljard kronor per år) och kränkande för oss medborgare. Men den fångar inga busar. FRA har aldrig hittat en enda terrorist i Sverige.

Och precis lika dåligt resultat ger alltså hela den amerikanska massövervakningen.

Läs artikeln hos Washington Post

Kategorier: Pirates, arr!

Balans(m)akten i politisk media

Opassande - 11 januari, 2014 - 13:22

Resultatet i det amerikanska valet år 2000 avgjordes inte förrän flera veckor efter valet, i en domstol. Redan under valnatten emellertid, deklarerade medierna att det var Bush som vann, utan att egentligen ha på fötterna. Det började med att ett bolag gjorde det, sen följde alla andra medier efter. Jag minns hur det länge efteråt ansågs att Al Gore var för “hygglig” som erkänt segern till Bush, för att inte vara den som var den. Medierna hade skapat den situationen, där Al Gore kunde framstå som bråkig som ifrågasatte Bush seger, vars presidentskap medierna själva hade satt. En bisarr situation, som belyser en emellanåt schizofren maktsituation för medier.

Jag tänker på det där ibland när jag ser medierna rapportera om politik i Sverige. Hur saker ofta framställs som självklart och hur det i sig skapar situationer man måste förhålla sig till. Journalister ska försöka förhålla sig objektiva är tanken, även om nog ingen i egentlig mening kan påstå att det går att vara helt objektiv (vi är ju människor, inte maskiner). Undrar om det finns nån slags medvetenhet kring när man hjälper politiker, rätt eller fel, att uppnå saker? Det kan inte vara helt lätt.

I julas var det exempelvis intressant att se hur tre av de stora tidningarna (SvD, DN, Expressen) hade flera debattartiklar från regeringen. Jag undrar om debattredaktionerna kände sig en smula smutsiga efter att ha ingått i en bred politisk PR-front? Antagligen planerad före julhelgerna för att kunna lägga upp ledigheter osv.

Det finns nåt slags underliggande samförstånd att SvD, DN och Expressen är “högerpartiernas organ” och Aftonbladet vänsterpartiernas dito för övrigt. Det är nog alla medvetna om på ett eller annat sätt, och tanken är väl att man därmed ska läsa och filtrera beroende på plattform man hittar politisk rapportering och debatt, antar jag. Ledningsredaktionernas politiska hemvist redovisas i vilket fall som helst på de flesta tidningarna, och där är materialet inte nödvändigtvis journalistiskt, det är åsiktsbaserat.

Ledningssidorna ska emellertid inte blandas ihop med den allmänna rapporteringen och granskningen av svensk politik, tror jag att de tänker. Hur långt bort ifrån åsiktsvärderingen ligger då nyhetsvärderingen, eller överlappar de rent av? Jag antar att det finns nån slags gråzon att navigera i?

Här undrar jag exempelvis vad Lena Mellins kommentar i Aftonbladet om att Jonas Sjöstedt (V) står på för slags värdering. Vänsterpartiledare vill gärna ha en ministerpost skulle de röd-gröna få majoritet i riksdagen efter valet senare i år. Mellin beskriver, vänligt, att sorry det kommer inte gå. Ska vi förstå det som att Sjöstedt inte har pejl på vad hans partis möjligheter är? Eller betyder det något annat? Frågan är om Mellin tycker det är trist att Sjöstedt inte får en ministerpost eller att vinster i välfärden är något som (S) gillar. Hon säljer i alla fall båda de sakerna, i sin text, för i alla fall en läsare: mig.

Mellin berättade en gång att hon själv inte röstar i valet, hon tycker det är viktigt att hon förhåller sig objektiv som politisk kommentator och det är hedersamt. Tidningen är dock inte politiskt obunden, och jag tänker att Mellin knappast är en maskin som klarar av att vara tokobjektiv. Mellin är i praktiken en aktiv deltagare, bland många andra representanter i mediehus, i valarbetet. Medier styr i stor utsträckning hur valresultaten blir. Även om de säger sig vara politiskt obundna, tänker jag.

Sveriges Radio är politiskt obundna. När jag sitter och lyssnar på radiodebatten mellan Christian Engström (PP) och Allan Widman (FP) om det där med att EU i en skrivelse bett bland andra Sverige se över sin lagstiftning kring FRA pga brott mot de mänskliga rättigheterna, så funderar jag på den inledande informationen av journalisten Jens Möller. Han räknar antalet gånger Sverige och FRA nämns i den 52-sidiga rapporten, och i alla fall jag får intryck av att “jamen jaha, då var det inte något att lägga vikt vid då”, ungefär.

Där saknas dock lite information och jämförelse, sånt som alltid är ett problem — hur mycket utrymme finns det, hur pass lättfattligt det behöver vara osv. Jag vet ju i det här fallet inte vad Möller drar slutsatsen ifrån för slags kunskap, eller åsikt för den delen: varför är det oviktigt att som land i EU-rapporter utpekas som bryta mot viktiga regler, “få” gånger? Hur många gånger är det ett värdehöjande antal gånger, och när uppstår anledning att reagera på det? Åtminstone jag fick en huvudklia-session av det.

Det blev väldigt lätt för mig att anta att Möller möjligen inte var särskilt objektiv som la den värderingen han gjorde. Som sagt, han är ju ingen maskin, det är praktiskt taget omöjligt att vara tokobjektiv. Men kanske det rent av handlade om att han inte ville förstora betydelsen, och då råkade det landa lite väl långt bort i förminskad betydelse istället. Ungefär, fokus på att ens journalistiska insats inte ska utnyttjas åt ett håll, kan riskera landa i att andra får gratis draghjälp, utan att det var avsikten.

Nyhetsvärdering möter åsiktsvärdering. Och eftersom jag själv knappast kan räknas som objektiv — ingen kan — så läggs och dras ifrån värderingar utifrån egna perspektiv. Hur som helst är det nog omöjligt att framstå som objektiv, hur man än vänder och vrider på det. Det som framförs får betydelse, påverkar människor.

Hade inte så mycket uppmärksamhet lagts på SD som politiska “bad boys” som var efterlängtade bland många politiskt trötta väljare, så kanske arbetet gått mycket trögare för dem, har flera påpekat. Jag har läst att Mona Sahlin behandlades med en annan värdeskala i rapporteringen, på hennes tid. Jag har sett kommentarer och analyser om hur medierna på olika sätt varit instrumentala i vår politiska utveckling. Listan kan göras lång. Medierna påverkar och deltar i valarbetet, vare sig det är avsikten eller inte.

Jag bävar så smått inför det här valåret erkänningsvis, där folks agendor kommer att konkurrera stenhårt. Balansjongleringen mellan försök till objektivitet, nyhetsvärdering och åsiktsvärdering med maktperspektiv är väl antagligen upp till var och en att försöka hålla. Både som mottagare av budskap och sändare av det.

Kategorier: Pirates, arr!

Debatt i Studio Ett om EU’s nya avlyssningsrapport

Christian Engström - 11 januari, 2014 - 10:42

Studio Ett i Sveriges Radio skriver:

Nu om kritiken mot den svenska FRA-lagen, för Sverige är ett av de länder som pekas ut i en ny rapport från ett utskott i EU-parlamentet som granskat USA:s massövervakning efter Edward Snowdens avslöjanden i somras. Enligt rapporten behöver Sverige se över lagstiftningen som styr FRA:s signalspaning. Jens Möller, Sveriges Radios korrespondent i Bryssel, Christian Engström (PP), EU-parlamentariker för Piratpartiet och Allan Widman (FP), riksdagsledamot för Folkpartiet och ordförande i EU-nämnden.

Lyssna på inslaget i Studio Ett (11 min)

Lyssna också på radioinslaget Sverige får bakläxa av EU för FRA-spaning (2 min)


Uppdatering: Läs Hax’ kommenar till radiodebatten: Halvsanningar och dimridåer om FRA

Kategorier: Pirates, arr!

Det ska kännas rätt, inte se rätt ut

Opassande - 10 januari, 2014 - 09:24

Jag vet väldigt sällan hur protagonister i böcker ser ut. Jag har försökt att förklara det nån gång, och det låter jättekonstigt har jag förstått, men jag visualiserar väldigt sällan nåt slags utseende, och även om hjärnan ibland släpper in nån utseendedetalj som påverkar, så har jag väldigt sällan nån klar bild. För mig är det här en helt naturlig sak, det har alltid varit så — jag saknar inte att “se ett utseende” på karaktärerna.

Några undantag har jag upplevt — som det otroligt märkliga att jag liksom “såg” Tom Hanks när jag läste Gröna Milen. Min totala chock när filmen kom, var nog svårt för de stackare i min omgivning att greppa, misstänker jag. Inte nog med att jag för en gångs skull faktiskt av någon outgrundlig anledning visualiserade helt hur någon i en bok såg ut, någon annan hade gjort samma association. Det var jättestort på flera plan, för mig.

Jag undrar ibland om Stephen King möjligen planterade något i boken som gav den associationen. Jag köpte däremot inte Harrison Ford (om jag minns rätt) som planterades som “utseendemall” i boken ganska ogenerat av Dan Brown, i Davincikoden. Det störde mig, rent av. Det är som energier snarare än utseende, jag plockar upp. En energi som behöver kännas likartad skulle boken/berättelsen filmatiseras. (Det blev Tom Hanks som spelade den rollen också, förresten.)

Jag undrar ibland om det hänger ihop med min svårighet att känna igen folk ibland. Att det är något i min hjärna som liksom bara inte fungerar på det viset. Röster känner jag av nån anledning igen, men ansikten är lite svårare om än jag inte är ansiktsblind eller så. Kanske inte jättekonstigt att jag inte lägger så jättestor betydelse vid utseende, i alla fall. Ingen aning.

Nåväl, det är jättespännande att läsa diskussioner om huruvida filmatiserade karaktärer “stämmer” med folks intryck. Det verkar vara ganska specifikt vad folk förväntar sig. Jag vet att min bror var osäker på om han ens skulle se filmen om Jack Reacher, där Tom Cruise spelar huvudrollen och i min brors huvud är Jack Reacher en stor kille. En riktigt stor kille. När Hunger Games släpptes var det många som var upprörda över hudfärg på någon karaktär, som de uppfattat annorlunda när de läste boken, osv.

Här nånstans blir det lite krångligt — jag vet ärligt talat inte om det är något som författaren gjort, eller läsaren. Jag gissar att de som skriver är olika noggranna med att beskriva utseendet, men har ibland undrat om det mest bara är ytterligare en sån där grej min hjärna inte plockar upp ordentligt. De kanske är minutiösa som regel, men jag plockar inte upp informationen. Nåt undermedvetet kanske, fast åt andra hållet då.

Det skulle vara lite intressant att försöka ge sig på att skriva en bok, utan att beskriva utseendet alls, och sen höra vad folk föreställt sig. Eller varför inte helt könlöst, för att höra om folk associerat till att det är en kille eller tjej. Om det är författarens bild som är viktig, eller om det är läsarens. Vad vet jag, det kanske har gjorts såna försök redan? Kanske finns forskning på det?

Viktigt blir det i alla fall även för mig när jag sen ska se dramatiseringar av berättelser. Jag har t.ex. suttit och funderat på vilka skådespelare jag skulle vilja se gestalta karaktärerna i American Gods, en av mina favoritböcker av Neil Gaiman, som ska bli tv-serie. John Goodman som Wednesday, har jag tänkt. Nu föreställer jag mig inte honom så i boken, men energin känns rätt. Huvudkaraktären Shadow, dock? Ingen aning. Helst inte någon jag känner igen alls, tror jag? Men en stor kille. Helt klart. Inte nån Tom Cruise helst, om man säger.

När regissören till Constantine castade Tilda Swinton som ängeln Gabriel ur serietidningen med samma namn var det ett oerhört lyckat drag, om du frågar mig. Det måste liksom inte vara bokstavligt, det kan mycket väl vara själva energin som är viktigare. Och den är väl oerhört subjektiv, antar jag. Men berättelserna i sig är viktigare att kännas rätt, än att själva utseendet på karaktärerna stämmer, tänker jag i alla fall.

Kategorier: Pirates, arr!

EU-rapport ber Sverige se över FRA-lagen

Christian Engström - 9 januari, 2014 - 13:46

I eftermiddag (torsdag) 14.00 presenteras första utkastet till EU-parlamentets rapport om massövervakningen och NSA-skandalen i utskottet LIBE för mänskliga rättigheter.

Rapporten finns att läsa här.

Den innehåller många bra punkter, men ett par stycken är värda att lyfta fram särskilt.

I paragraf 20 i rapporten står det (med fetstil tillagd av mig):

20. Calls on certain EU Member States, including the UK, Germany, France, Sweden and the Netherlands, to revise where necessary their national legislation and practices governing the activities of intelligence services so as to ensure that they are in line with the standards of the European Convention on Human Rights and comply with their fundamental rights obligations as regards data protection, privacy and presumption of innocence; [...]

Sverige nämns alltså uttryckligen i den här uppmaningen att göra nödvändiga ändringar i den nationella lagstiftningen (FRA-lagen) och dess tillämpning, så att den uppfyller Europakonventionens krav på persondataskydd, privatliv och principen att alla ska betraktas som oskyldiga tills dess motsatsen har bevisats.

Det här är precis vad Piratpartiet har sagt hela tiden.

Paragraf 44 och 45 handlar om Swift-avtalet, eller TFTP (Terrorist Financing Tracking Program) som är dess formella namn.

Enligt Swiftavtalet mellan EU och USA skeppas rådata i bulk till USA om europeiska företags och privatpersoners banktransaktioner.

Det här avtalet lyckades Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström (FP) pressa igenom i juli 2010. Piratpartiet kämpade emot, men vi förlorade. Sedan dess har det visat sig att USA antagligen ger blanka fasen i allt de lovade i Swiftavtalet, och använder all information de kan komma över.

Men det tycker Cecilia Malmström inte är tillräckliga skäl till att säga upp avtalet, eller ens att lägga det på is, trots att EU-parlamentet uttryckligen har bett om det i oktober 2013. Nu upprepas det kravet i paragraf 45 i rapporten:

45. Reiterates its resolution of 23 October 2013 and asks the Commission for the suspension of the TFTP Agreement;

Rapporten kommer presenteras idag i LIBE-utskottet klockan 14. Som (nästan) alla utskottsmöten i EU-parlamentet är det offentligt, och kommer webstreamas live här.

Det som presenteras idag är en så kallad ”draft opinion”, alltså en första grundversion av rapporten. Nästa steg är att ledamöterna får lägga ändringsförslag på rapporten, som LIBE-utskottet sedan kommer rösta om. Därefter kommer rapporten komma upp i plenum för att antas av hela parlamentet.

Rapporten som den presenteras idag är alltså inte den slutgiltiga versionen, men den är en viktig milstolpe.

Det ska bli spännande att se vad som händer i den fortsatta behandlingen. Kommer Folkpartiet försöka få bort eller vattna ur paragraferna om Swiftavtalet för att skydda sin partikollega Cecilia Malmström? Och hur kommer Moderaterna (och Socialdemokraterna) hantera kritiken mot den svenska FRA-lagen?

Det kommer vi att få veta i sinom tid. Det finns också en hel massa andra punkter i rapporten som det mycket väl kan bli politisk strid om. Även om rapporten bara är en resolution och inte är lagstiftande i sig, kan det här bli en mycket intressant politisk fråga under de närmaste månaderna.

EU-parlamentets utfrågningar, som på Twitter går under taggen #EPinquiry, kommer att fortsätta. Idag på morgonen var jag i LIBE-utskottet och röstade för att vi ska bjuda in visselblåsaren Edward Snowden att vittna inför utskottet (via videolänk, på ett sätt som gör att vi inte äventyrar hans säkerhet).

Dagens omröstning om att bjuda in Snowden vann vi med siffrorna 36 för, 2 mot, och 1 som avstod. Nu återstår att se hur de praktiska detaljerna runt att låta Snowden vittna kan lösas.

Tills dess är rapporten som presenteras idag mycket intressant läsning.

Läs EU-parlamentets DRAFT REPORT on the US NSA surveillance programme, surveillance bodies in various Member States and their impact on EU citizens’ fundamental rights and on transatlantic cooperation in Justice and Home Affairs (2013/2188(INI))


Pressmeddelande från Piratpartiet: Europaparlamentet presenterar rapport om massövervakningen

Andra om ämnet: Hax, Europaportalen, Greens/EFA

Kategorier: Pirates, arr!

Jag vet att jag är oviktig

Opassande - 9 januari, 2014 - 10:48

Rätt som det är dyker det upp någon som säger att man som person inte är viktig för FRA eller datalagring, en del insinuerar till och med att man möjligen är lite väl egocentrisk som oroar sig. “Du är oviktigt, vad gör du som skulle vara värt att kolla upp”, ungefär, riktat mot de som på olika sätt motsätter sig massövervakningen. Det finns några problem med det argumentet.

Ett av problemen är att det då blir jättekonstigt att om jag nu är såpass oviktig, ska behöva ställa upp på att inte ha något privatliv. Om nu jag är en oviktig människa, som inte FRA eller andra liknande organisationer intresserar sig för, så förstår jag inte hur det är någon slags motsats till vad de som kritiserar slentrianmässig övervakning av alla säger. Spana på människor som är misstänkta för brott, istället.

Vanligt polisiärt arbete förutsätter att någons privatliv måste granskas, men inte allas. Det är så elementärt nånstans. Jag förstår faktiskt inte varför argumentet används över huvud taget. De säger inte emot de av oss som engagerat oss i frågeställningen, de säger emot sig själva.

Nu tycker jag att det finns anledning att ha poliser och spanare. Anledningar som använts just för att genomdriva lagar som FRA och datalagring till exempel ska föreställa grunda sig på. Men, problemet är att det inte fungerar. Nu kan vi t.ex. läsa i DN där FRA berättar om industrispionage. Är FRA till för att förhindra sådant? Okej, kan nog vara rätt bra — men om det nu är ett problem har ju således inte FRA fungerat för det syftet? För det är väl det artiklarna handlar om? Att intrång görs — trots FRA? Och hur gör mina, personliga data skillnad?

Jag har många gånger sagt och skrivit att ett av de största problemen med den slentrianmässiga övervakningen är att vi inte vet vad datat används till. Vi vet inte. Det går att gissa, extrapolera ur hur data används under andra omständigheter. Att Google kan förutse influensaepedemier, som exempel. Att enskilda kan “taggas” som intressanta för vad det nu kan vara man tjänar på, annonser eller så. Men vi vet inte hur datat används när staten bedriver den här sortens verksamhet.

Vi vet att det inte används till att hitta terrorister, för då skulle terrorister ha hittats. Massvis med pengar läggs på en verksamhet som uppenbarligen gör något som anses vara värdefullt — men värdet för oss vanliga medborgare har egentligen inte synts till. Premissen var att hitta terrorister. Den premissen var en lögn har vi nu kunnat konstatera. Vad mer kan vi då anta är lögnaktigt och var kommer detta behov av att lura medborgare från?

Personligen så är jag inte emot gott arbete där data används på olika sätt. Det är inte själva användningen i sig som är problematisk, det är hur den används, i vilka syften och om datat är frivilligt överlämnat och under ärliga premisser eller inte.

Jag vet att jag är oviktig. Helt oväsentlig i universum, skulle inte ens generera en blipp på vilken mätbar skala som helst, som person. Jag är helt med på att jag är en oviktig människa. Så förklara för mig varför jag då måste acceptera att bli övervakad? För du menar väl inte, du som anser att folk har hybris som anmärker på övervakningen ur ett personligt perspektiv, att det är för att jag är oviktig, som min åsikt inte har någon betydelse..?

Kategorier: Pirates, arr!

Dagens desinformation från FRA

Christian Engström - 8 januari, 2014 - 11:58

FRA och alla andra spioner är experter på att ljuga. Det ligger ju så att säga i sakens natur. De vet att när man vill förmedla en osann bild är det bäst att säga så få direkta lögner som möjligt. Det är mycket effektivare att köra med halvsanningar och att undanhålla delar av sanningen, så att man helst inte har sagt någon formell lögn, men att man ändå givit en totalt missvisande bild.

I dagens DN visar FRA’s talesperson hur man spelar det här spelet. DN skriver:

Utländska underrättelsetjänster genomförde förra året flera dataintrång mot svenska myndigheter, företag och universitet. Det uppger FRA och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap för DN.

Det här är alldeles säkert sant. Det är också sant det som FRA’s talesperson säger i nästa mening:

– Det urholkar Sveriges konkurrenskraft som nation.

Till stor det handlar det om industrispionage mot företag, och det är riktigt att det skadar Sveriges konkurrenskraft som nation.

Men det som FRA inte säger är att attackerna till stor del kommer från FRA’s samarbetspartner och bästa vän, den amerikanska spionorganisationen NSA.

Genom Snowdens avslöjanden vet vi att NSA spionerar hej vilt även på myndigheter, företag och privatpersoner i vänskapligt sinnade nationer (som Sverige). Vi vet att NSA har förmågan att göra precis den typen av dataintrång som beskrivs i DN-artikeln. Och vi vet att FRA är en mycket aktiv och uppskattad partner till NSA, som hjälper till med den här verksamheten.

Gör FRA själva intrång hos svenska myndigheter? Nej, troligen inte. Det skulle nog vara ett steg för mycket till och med för FRA. Det är i alla fall min gissning.

Men däremot vet vi från Uppdag Gransknings avslöjanden att FRA är en uppskattad partner till NSA även när det gäller den aktiva signalspaningen (alltså dataintrång).

Allt som FRA säger i DN-artikeln är troligen sant om man läser det bokstavligen. Men genom att inte nämna elefanten i rummet blir summan ändå fullständigt missvisande.

Det är alldeles säkert sant som FRA’s talesperson säger, att ”det finns fall där det har varit fullbordade intrång från utländska underrättelsetjänster”.

Men det blir fullständigt missvisande när han underlåter att nämna att FRA’s partner NSA har stått för många av de intrången. Och när han (som vanligt) inte vill svara på vilken hjälp de amerikanska spionerna har fått, direkt eller indirekt, av FRA själva.

Läs artikeln hos DN

Och när du gjort det, läs gärna om Uppdrag Gransknings avslöjanden om hur FRA hjälper NSA att begå dataintrång.

Kategorier: Pirates, arr!

Beatrice Ask visar hur lite hon förstår om cannabis

Christian Engström - 7 januari, 2014 - 20:06

Justitieminister Beatrice Ask (M) har återigen lyckats trampa i klaveret och visa hur olämplig hon är på sin post. Den här gången har hon gjort bort sig genom att visa hur lite hon vet om cannabis, trots att hon som justitieminister är ytterst ansvarig för polisens upprätthållande av den svenska narkotikapolitiken.

Det började med en satirisk fejkad artikel som påstod att 37 personer hade dött av överdos av marijuana i Colorado första dagen efter att cannabis legaliserades där (vilket var nu den 1 januari i år). Beatrice Ask förstod uppenbarligen inte att det var satir, utan kommenterade ”nyheten” i beklagande ordalag på Facebook.

Att hon kunde gå på den här spoofen ens för ett ögonblick visar verkligen på noll kunskap om fakta från justitieministerns sida.

Cannabis är inte en dödlig drog (till skillnad från de flesta andra droger, inklusive alkohol). Det borde justitieministern faktiskt veta. Att 37 personer plötsligt skulle ha dött av cannabisöverdoser första dagen efter att Colorado ändrade lagen är en fullständigt orimlig uppgift.

Även om hon missade att namnen på personerna i den fejkade artikeln var hämtade ur populära TV-serier (det missade jag också när jag först läste artikeln), så borde hon ha insett att historien föll på sin egen orimlighet. Trots att den råkade stämma med hennes egen syn på narkotika.

Piratpartiet vill avkriminalisera innehav och användning av narkotika för eget bruk, utan att drogerna i sig för den sakens skull skall legaliseras. Vi vill se en human narkotikapolitik baserad på fakta och medmänsklighet, inte på dogmer och straff.

Vi borde omedelbart sluta använda polisens resurser till att jaga människor som använder olika former av droger. Istället ska samhället fokusera på att erbjuda bra hjälp till dem som behöver det och själva vill.

Erfarenheterna från andra länder visar att en sådan politik räddar liv. Det är vår moraliska skyldighet att ompröva den nuvarande svenska narkotikapolitiken, och sikta in den på skademinimering och att rädda liv även i Sverige.

Jag tycker Beatrice Ask bör avgå, men det är det ju inte första gången vi har anledning att tycka det, så jag tror tyvärr inte att det kommer hända den här gången heller.

Men jag hoppas att hon åtminstone kan ta sig tid att läsa den här utmärkta debattartikeln från 2011: Nu rasar grunden för svensk drogpolitik. Den är en svidande kritik av den typ av okunnig dogmatism som Beatrice Ask företräder.

Kategorier: Pirates, arr!
Prenumerera på innehåll