Behåll eran vischa, vi vill inte ha’n.
Vi skäms ej att säga: Vi föredrar stan.
Behåll era ruckel och vägar av grus,
vi föredrar asfalt och riktiga hus.

Vi slipper att frysa ifall det är kallt,
vi har inte småkryp och mygg överallt.
Vi går inte klädda i avlagda kläder,
vi håller oss inne vid otjänligt väder.

Vi äter och skiter på riktigt porslin
och undviker tjat med en bänkdiskmaskin.
Vi käkar ej sånt som man hittar i skogen,
kebab finns hos turken och pizza på krogen.

Vi sitter bekvämt när vi tar oss ett järn.
Tar någonting slut finns det mer i affärn.
Vi larvar oss inte med midsommardans,
vill vi ta en sväng blir det disco nånstans.

Nä, åkern är öken, vi vill inte ha’t,
man är inte klok om man bor i spenat.
Behåll eran vischa, vi trivs bra ändå.
Vill vi se en bonnläpp så finns TV2.

…

Christian Engström, midsommar 1990

Mattias Lundbäck gör intressanta observationer, men hamnar i helt fel slutsats

Mattias Lundbäck skriver intressant om marginaleffekterna i olika bidragssystem, men hamnar i en helt feltaktig slutsats. Han landar i att vi borde utforma våra bidragssystem som barnbidraget, alltså helt utan avtrappning för folk som har jobb eller är miljardärer. Det är en idé som inte håller alls.

Det är visserligen sant att barnbidraget inte ger några marginaleffekter, och att det iofs är bra. Men det gör också att barnbidraget är otroligt dyrt för staten.

Redan på nivån 1050 kronor i månaden (som inte är i närheten av vad det kostar att försörja ett barn) kostade barnbidraget 25 miljarder om året. Det är lika mycket som hela polisen eller halva försvaret.

Därför är det helt orealistiskt att tro att man skulle kunna höja barnbidraget med tusenlappar (så att det närmar sig den verkliga kostnaden för ett barn), för det skulle bli på tok för dyrt. Ännu mer orealistiskt är att tro att man skulle kunna använda barnbidraget som modell för någon form av generellt trygghetssystem för vuxna.

Barnbidraget är dålig fördelningspolitik. Eller om man ska uttrycka det krångligare: barnbidraget har en mycket begränsad fördelningspolitisk effekt, eftersom nästan alla pengarna går till familjer som egentligen inte behöver dem. Det säger sig självt i och med barnbidragets konstruktion. Om vi definierar de fattigaste 10 eller 20 procenten av familjer som behövande, då följer det automatiskt att 90 eller 80 procent av barnbidraget går till familjer som inte är behövande.

Det skulle gå hur bra som helst att bygga om trygghetssystemen så att vi får bort de nästan-100-procentiga marginaleffekterna, samtidigt som vi garanterar alla en grundtrygghet och kan finansiera det på ett rimligt sätt i budgeten. Men då funkar inte barnbidragsmodellen med mer pengar till alla.

Så länge de som förespråkar ett robustare trygghetssystem (vilket jag håller med om att vi desperat behöver) insisterar på att låtsas som att barnbidraget är ett föredöme bland bidrag, kommer det inte bli någon reform, eftersom det inte går att få ihop kalkylen. Designar man fel händer inget, helt enkelt.

Läs Mattias Lundbäck: Lönar det sig för flyktingar att arbeta?

”Kriget mot narkotika har blivit ett krig mot sjuka, fattiga, utslagna och icke-vita” skriver Ivan Olausson Klatil, känd som artisten och låtskrivaren General Knas.

Läs debattartikeln hos Aftonbladet