Paywalls drive mass surveillance and give the NSA the advantage

Rick Falkvinge - 17 november, 2017 - 19:00

Copyright Monopoly: Putting network specifications behind subscription paywalls gives the NSA and other surveillance agencies a decisive advantage against the freedom of the Internet. That is the inescapable conclusion of the recent KRACK vulnerability.

There’s been a lot of debate about paywalls lately – not the least about whether so-called “journalism” of mainstream media is supposed to survive, as it consumes much more resources than the amateurs who are often (but not always) doing a better job at actual journalism. However, paywalls are controversial in more contexts than just mainstream legacy media – they’re also highly controversial with Elsevier’s lockup of research papers (more in piece on this a little later), locking up building codes and similar that laws refer to (do you need to pay to read the law?), and for technical specifications that concern security.

In short, there has never been a better case to be made for the old slogan that “information wants to be free”. That’s free as in flight, as in uncaged, as in unrestricted; not the twisted typical commercial “free” which means something more like “have-our-great-offer-completely-free just-pay-this-small-sum-first some-restrictions-apply not-valid-or-legal-in-all-states”.

In the case of the KRACK vulnerability, which was based on an IEEE standard locked up behind a corporate-level subscription paywall, we can trivially observe two things:

1) Ordinary open source coders did not see the specification, because of the paywall, and therefore did not discover the vulnerability in it.

2) For surveillance agencies like the NSA, who have unlimited budget for all intents and purposes, paywalls do not exist. (In the rare case where they can’t or don’t want to pay, they can walk in and take the documents anyway.)

As a result, the NSA and other surveillance agencies had ready access to the KRACK vulnerability for 13 years, which is how long it had been sitting behind that IEEE paywall in plain-but-commercial sight.

Therefore, from this one clear example and the logic it highlights, we can observe that paywalls drive mass surveillance, as they are tilting the playing field heavily in the favor of the surveillance agencies.

Privacy remains your own responsibility.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Kategorier: Pirates, arr!

What if new Google management decided that a search should cost $20, take eight hours, and be deliberately unreliable? (Bitcoin.)

Rick Falkvinge - 17 november, 2017 - 08:04

Bitcoin: Toy with the following idea: with people used to Google searches having been free, instant and reliable for years, a new Google management decides that a “price market” should develop for searches, with Google prices suddenly costing upwards of 20 dollars, taking hours to complete, and being notoriously unreliable. Does this sound like a good scenario? Does this sound like a recipe for winning? It’s what has happened to Bitcoin — the old bitcoin — under the new management of Blockstream (who keep insisting, against all evidence to the contrary, that they’re not “in charge” of bitcoin).

Nobody I know shows off bitcoin (Bitcoin Legacy) to their friends anymore. It’s painfully embarrassing. Nobody I know uses bitcoin for anything anymore, for the reason that transactions take hours to complete, cost upward of $20 (my last two transactions cost $30 and $70, respectively), and have been made unreliable by design, through something called RBF.

When I got into bitcoin in 2011, transactions were free, reliable, and instant. Not free as in “very cheap”, but actually free. The vast majority of transactions did not pay a transaction fee, and this was also Satoshi Nakamoto’s original intention, according to email archives. It makes sense: you want to be able to write code that optimizes your money across addresses and databases without paying a lot of transaction fees in the process just for moving your own data around. It was extremely useful, it was amazingly cool to show off

Around 2014, a couple of people hijacked Bitcoin, for all intents and purposes, stripped the original known coder (Gavin Andresen) of his coding access privileges, and set out in a new direction. Bitcoin transactions should cost money, they decided, a lot of money, because the network wasn’t sustainable otherwise (nevermind that it had worked just fine up until that point with subcent optional transactions, and was planned to do so for another 140 years). The company was called Blockstream, and they were met with such fierce opposition from the community, they literally had to start deleting every post off the bitcoin forums (bitcointalk, Reddit’s /r/bitcoin, and the mailing list) that challenged the narrative that it was utterly moronic to deliberately congest the network to make it slow, unreliable, and expensive.

Yes, it just so happened that the people who formed this Blockstream company also were the ones controlling all the discussion platforms. Slowly, over years of influx of new users, people would only see Blockstream’s message of how good it is that transactions are expensive, slow, and unreliable.

It was around this point that new forums, such as and Reddit’s /r/btc, slowly started to pop up and get attention — become a refuge, of sorts.

But the Blockstream fanboys were undeterred. “Look at how bitcoin rises in value!”, they would say. “Who cares about transaction fees! It’s a store of value, because the price goes up!” (This narrative also completely ignores what a economic store of value is, nota bene: it’s a predictable stable store.)

This, of course, is the equivalent of “Who cares about if Google is the slightest bit useful under the new management! Who cares if anybody uses Google anymore! Look how the stock keeps going up!”

The Blockstream fanboys would further point at bitcoin’s new uselessness as a sign of its success, believe it or not, drawing the analogy “nobody goes to that restaurant anymore, because it’s too crowded”, with the subtext that a crowded restaurant must be successful. But this is not success; this is utter failure to scale exponentially when you’re an Internet startup, and it spells dooooooooooom.

And so here we are in 2017, with a bitcoin that nobody I know uses for anything practical (last time I used it for something was about six weeks ago, when I bought a burger with bitcoin, which cost me about $2.50 in transaction fees, just as much as the burger itself; at least I didn’t have to wait eight to ten hours for the burger). What’s new on the scene in 2017 is something called a US Dollar Tether.

You see, you can’t buy big quantities of bitcoin — which is more or less “Blockstream stock” at this point — directly, not in amounts of millions of US Dollars. So this thing called Tether popped up, where a company named Tether claimed to issue US Dollar Tether, where one Tether was supposed to be good for exactly one US dollar. Today, the bitcoin price (the price of something that is unreliable, slow, and expensive, and which nobody uses anymore for anything remotely practical) isn’t driven up by people buying it for US Dollars anymore, but by institutions buying it for large amounts of Tether, which is “kind-of-dollars-but-not-really-but-we-still-pretend-so”.

The company Tether insists that they have backing; every Tether has a US Dollar backing it. There has been no proof to this. There have just been regular conjurings-up of new batches of ten, twenty, thirty million Tethers — not US Dollars, but Tethers — that are spent pushing up the bitcoin price as though the Tethers were dollars, and this happens basically every time the Blockstream PR machine happens to need a little boost. Maybe the Tethers are backed by dollars on a one-to-one ratio, as is asserted and refused to be proven. Maybe they aren’t. Sure as hell doesn’t look like they are.

This whole story reeks of a lot of people going to a lot of prison in a few years.

As to the people innocently claiming that it’s “cheap” with a $1 or $20 transaction fee to store data in the precious secure blockchain, I have this to say: get the fuck out of business, because you don’t have a clue as to how it works. If you’re deliberately saying that you have “costs that deserve to be met”, when there’s Google who offers people to search the entirety of humanity’s documents in milliseconds for free, you’re so mediocre you should sit down and bow your head in shame. Are your costs higher than the cost of searching the entirety of humanity’s documentation? In milliseconds? No? No they’re not. It’s you who suck at business. You’re so mediocre you’re not just hurting yourself but people around you, too. Get out.

Bitcoin needs to get back to instant, free, and reliable transactions.

Not “cheap”. Most of the transactions need to be free. All other dotcoms can do it, and therefore, bitcoin can too.

I remember the bitcoin I fell in love with in 2011. I remember the very few times a popup showed up when I tried to send money, saying “this particular transaction requires a fee”, as in requires a fee at all. It was a really rare event that this dialog showed up. The suggested fee would always be a sub-cent amount.

This is the promise of Bitcoin Cash, the bitcoin fork of August of this year. It’s about bitcoin being useful again. It’s about unwinding this idiotic bullshit new Google management that says it’s good if searches cost $20, are unreliable, and take eight to ten hours to complete, because it isn’t good, and I’m appalled that I have to write that out in cleartext to all the Blockstream fanboys insisting otherwise.

The promise of Bitcoin Cash is to bring transactions back to being instant, almost free, and reliable. To really succeed, it has to rewind a little further still — it needs the vast majority of transactions to be actually free, like the vast majority of Google searches are. But I have hope we’ll get there, too.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Kategorier: Pirates, arr!

A suggested definition for “Bitcoin to the Moon”

Rick Falkvinge - 3 november, 2017 - 22:52

Bitcoin: “Bitcoin to the Moon” has long been a common saying, but nobody knows what it really means. I propose it is time to define “bitcoin to the Moon” to mean the most literal interpretation possible.

In the bitcoin community — and I mean that in the most inclusive sense, in all communities that call themselves the bitcoin community, regardless of whether they are the Judean People’s Front or the People’s Front of Judea — there is a saying of “bitcoin to the moon”, meaning it will rise above the normally-scaled financial charts so high it will touch the moon.

With bitcoin starting out at $0.10 or so and now, with all forks included, approaching $10,000, people are starting to ask exactly what “the moon” is, seeing how bitcoin as an asset (and crypto in general) defies all previous investments and asset classes. Have we reached the Moon already? What value is it, precisely? What number value lies beyond the Moon? There is no hard definition of this.

A friend of mine on Facebook suggested in a comment on a post, half-jokingly, that the measure could be literal.

I suggest we make it so.

I suggest that we make “Bitcoin to the Moon” mean just that in the most literal sense possible. “Bitcoin to the Moon” is the point in time, when one bitcoin will buy you a return ticket to and from the moon as a tourist. Give this another ten years of SpaceX and bitcoin development in parallel, and this is not inconceivable at all.

It is exciting to live in the future, isn’t it?

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Kategorier: Pirates, arr!

The recent catastrophic Wi-Fi vulnerability was in plain sight for 13 years behind a corporate paywall

Rick Falkvinge - 29 oktober, 2017 - 19:00

Global: The recent Wi-Fi “KRACK” vulnerability, which allowed anyone to get onto a secure network (and which was quickly patched by reputable vendors), had been in plain sight behind a corporate-level paywall for 13 years. This raises a number of relevant, interesting, and uncomfortable questions.

When last week’s KRACK wi-fi vulnerabity hit, I saw a series of tweets from Emin Gür Sirer, who’s mostly tweeting on bitcoin topics but seemed to know something many didn’t about this particular Wi-Fi vulnerability: it had been in plain sight, but behind paywalls with corporate level fees, for thirteen years. That’s how long it took open source to catch up with the destructiveness of a paywall.

In this case, close scrutiny of the protocol would have (and in fact, did) uncovered the nonce reuse issues, but didn't happen for 13 years.

— Emin Gün Sirer (@el33th4xor) October 16, 2017

Apparently, WPA2 was based on IEEE standards, which are locked up behind subscription fees that are so steep that open source activists and coders are just locked out from looking at them. This, in turn, meant that this vulnerability was in plain sight for anybody who could afford to look at it for almost a decade and a half. There are so many issues and followup questions on this, it deserves at least two more articles on the same topic, just for headlines to cover one important point at a time (yes, that’s necessary today).

This also means that one of two things were true: one, those who could afford to look at it didn’t bother to look at it, or two, those who would bother to look at it and understand it couldn’t afford to do so. Both are problematic. (There’s also a third option, even more problematic, below – when an actor who can both afford and understand it keeps the research to themselves as a zero-day sploit.)

The first obvious point is that security doesn’t work if it’s not out in the open. If this wasn’t the final nail in the coffin for security through obscurity – where paywalls are definitely included in the obscurity concept – then I don’t know what would be.

The second point is that this isn’t the only standard we rely on for security that is based on locked-up evidence of security. As has been shown, it may be that each component of the security stack passed its unit test, but the integration tests clearly were insufficient. In other words, it doesn’t matter if all proofs of security come out right, if you’re not sure you’ve proven the whole system to be secure (as opposed to just individual pieces of it). We can expect several more severe vulnerabilities to be in plain sight behind corporate paywalls.

The third point, which is going to be expanded in the first followup article, is that while ordinary activists and coders were locked out of reviewing these documents, the NSA and the like had no shortage of budget to pay for subscriptions to these specifications. Thus, the IEEE’s paywall was lopsiding the security field toward mass surveillance, away from security.

The fourth point, which also merits expansion, is that if something as severe as this was unread for thirteen years because it was behind a paywall — what does that say about legacy media’s current infatuation with paywalls to protect their “genuine journalism”?

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Kategorier: Pirates, arr!

FASIT 2016 — Alla avdrag från inkomstskatten

Christian Engström - 23 oktober, 2017 - 12:49

En stor fördel med den FASIT-körning för 2016, som jag har bloggat om tidigare, är att man har alla siffror samlade på ett ställe. Varje enskild siffra går oftast att hitta någon annanstans i officiella publikationer, som Statistiska Centralbyråns statistiksidor eller olika myndigheters årsredovisningar. Men det kräver ju att man vet vad man ska leta efter. Då är det en stor fördel att ha en sammanställning som FASIT, så att man kan se vilka poster i budgeten som är värda att undersöka närmare. Och minst lika viktigt är att man kan avgöra när man är färdig, och har fått med allting viktigt.

De avdrag och skattereduktioner från inkomstskatten som jag har bloggat om hittills är de enda som är intressanta när man funderar på hur man kan finansiera ett basinkomstsystem. Resten av avdragen är bara småpengar i sammanhanget.

Här är en sammanställning av de viktiga avdragen och skattereduktionerna. I det förslag till finansierad basinkomst som jag själv har presenterat rör jag inte något av de här avdragen. Istället löser jag finansieringen genom att dels avskaffa ett antal bidragssystem och myndigheter som inte längre behövs, dels genom att införa enhetlig moms (alltså att höja i första hand matmomsen).

I sammanställningen nämner jag för vart och ett av avdragen varför jag inte har valt att ta bort det. Men andra som vill presentera andra basinkomstförslag kan tänka annorlunda, så det är bra att ha en sammanställning som visar vilka valmöjligheter man har.

Jag har skrivit om följande skattereduktioner och avdrag från inkomstskatten:

  • Jobbskatteavdrag 105 miljarder. Att ta bort hela eller delar av jobbskatteavdraget blir en ren höjning av inkomstskatten. Det vill jag inte göra, så jag lämnar jobbskatteavdraget orört. Läs mer >>
  • Ränteavdrag 17 miljarder. Ränteavdraget borde avskaffas nu omedelbart, medan räntan är så låg som den någonsin kommer vara. Vi har inte tid att vänta med att ta bort ränteavdraget tills det kan ligga ett skarpt basinkomstförslag på riksdagens bort, så därför kan vi inte räkna med de här pengarna till finansieringen. Läs mer >>
  • ROT- och RUT-avdrag 15 miljarder. Det är visserligen sant att de här avdragen till största delen går till höginkomsttagare, men jag kan inte utesluta att de trots allt skapar en del nya vita jobb i tjänstesektorn. Därför låter jag de avdragen vara kvar. Läs mer >>
  • Reseavdrag 6 miljarder. Jag har valt att behålla avdraget för arbetsresor med bil, eftersom jag inte vill höja inkomstskatten alls. Men avdraget är minst sagt tveksamt ur miljösynpunkt, så i förslag som tänkt kombinera basinkomsten med en grön skatteväxling är ett borttagande av reseavdraget en naturlig del. Läs mer >>

Totalt blir det här 143 miljarder i uteblivna skatteintäkter för staten. Jobbskatteavdraget står för nästan tre fjärdedelar av den summan, men det skiljer sig från de andra avdragen i och med att det inte motsvarar några kostnader som den skattskyldiga har haft, utan bara är ett krångligt sätt att ändra i skatteskalorna för löntagare.

De fyra ”r-avdragen” — ränte-, ROT-, RUT- och reseavdrag — kostar tillsammans 38 miljarder per år för staten.

Övriga avdrag är bara småpengar i budgeten

Det finns ytterligare ett antal avdrag från inkomstskatten, men det rör sig inte om några stora belopp i sammanhanget. Det här avsnittet i FASIT-körningen visar hur mycket den totala beskattningsbara inkomsten minskas av övriga avdrag:

Den här tabellen visar hur mycket inkomsten sänks med, inte kostnaden för staten. För att räkna ut hur mycket staten förlorar i skatteintäkter får vi multiplicera med någon rimligt uppskattad genomsnittlig marginalskattesats, precis som vi gjorde med reseavdragen.

Räknar vi med en genomsnittlig marginalskatt på 40% kommer 4,7 miljarder i avdrag kosta 1,9 miljarder i uteblivna skatteintäkter.

Avdraget för dubbel bosättning är den största kvarvarande posten, som reducerar löneinkomsterna med 2,4 miljarder, och alltså kostar staten ca 1 miljard. Det är inte jättemycket pengar, och just det avdraget kanske är ganska sakligt motiverat. Om det nu är så att vi inte vill att folk ska arbetspendla alltför långa sträckor av miljöskäl, då kanske dubbel bosättning är ett miljömässigt bättre alternativ.

Avdragen för tjänsteresor och ”övriga kostnader” blir tillsammans 2,3 miljarder i reducerad inkomst, och 0,9 miljarder i uteblivna skatteintäkter för staten. Här gäller samma sak: det är inte särskilt mycket pengar, och det är inte omöjligt att det finns vettiga argument för att behålla avdragen, så det är inte värt besväret att försöka avskaffa dem för att kunna finansiera basinkomst.

Under avsnittet om skattereduktioner i FASIT-körningen finns det ännu mindre kvar att hämta:

Jag vet inte alls vad skattereduktionerna för sjöinkomst eller för mikroproduktion av el innebär eller om de är motiverade, men för en struntsumma som 0,06 miljarder tänker jag inte ta reda på det heller.

Kategorier: Pirates, arr!

Pirates enter another parliament: Congratulations to the Czech Pirate Party!

Rick Falkvinge - 21 oktober, 2017 - 15:51

Czech Republic: The Czech Pirate Party is entering Parliament at an estimated 9.7% with half the votes counted. The Czech pirates have fought long and hard, and overcome frustrating setbacks like missing the parliamentary threshold by just 0.2% in the last election. Congratulations to Ivan Bartoš, Mikuláš Ferjenčík, Jakub Michálek, and the entire Czech team!

The Czech Pirate Party is the fourth to reach a national or federal parliament, after Sweden, Germany, and Iceland. The party leader, Ivan Bartoš, has been hanging in there for as far back as I can remember the movement – I can’t recall if we first met at the international meeting in Friedrichshafen in 2011 or in Prague in 2012. I’ve met with numerous other passionate Czech pirates over the years, whose hard work finally paid off in the elections closing today.

This is the ninth election for the Czech Pirates, who have been doing well in some local elections earlier, and even have a Pirate Mayor in the city of Mariánské Lázně. However, this is the Czech Pirates’ first entry into legislation on a nationwide poll, and as it stands with half the votes counted, it seems Europe and the Czech Republic is about to gain just-over-fifteen new pirate legislators.

Some media will probably focus on the fact that another dark horse came out of nowhere and got about 30% of the votes in this Czech election, but make no mistake, the Pirates are in this for the long game and is the bigger difference in this election. (Disclaimer: The names I mention here are just people I happen to have met personally.) Go, go, go!

Congratulations to the entire Czech team on your hard work and huge success — and for some, your new job!

The photo is from this election campaign video.

UPDATE 1: The final score appears to be close to 10.79%, which makes the Czech Pirates the third largest party, ahead of such parties as the Social Democrats (7.27%), Christian Democratic Union (5.80%), and Greens (1.46%). It also means the Pirates are getting a full 22 seats, tentatively indicating that all fourteen districts’ list-toppers and some of the list-seconds have a new job. At this time (20:07 on Saturday), the list of new MPs is not yet presented by the Czech Election Authority.

It is noteworthy that the Czech Pirates scored a full 17.59% in Prague, the capital.

UPDATE 2 – these are the 22 elected Pirates in the Czech Parliament, in order of the applied D’Hondt election logic:

Dana Balcarová, Lukáš Bartoň, Ivan Bartoš, Lukáš Černohorský, František Elfmark, Mikuláš Ferjenčík, Radek Holomčík, Martin Jiránek, Lukáš Kolářík, František Kopřiva, Lenka Kozlová, Jan Lipavský, Tomáš Martínek, Jakub Michálek, Mikuláš Peksa, Vojtěch Pikal, Ondřej Polanský, Jan Pošvář, Ondřej Profant, Olga Richterová, Petr Třešňák, and Tomáš Vymazal. Congratulations again!

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Kategorier: Pirates, arr!

British government announces 15 years in prison for reading banned literature

Rick Falkvinge - 20 oktober, 2017 - 19:00

Repression: British lawmakers have announced 15 years in prison for taking part of banned literature. However, the threat of prison only covers new story formats that lawmakers think don’t deserve the same kind of protection as old-fashioned books: it’s only people who watch video on the Internet who will be put in prison, and only when they watch something that promotes terrorism, whatever that means this week.

The BBC reports that people reading banned books will face 15 years in prison.

Except, it’s not books; were it books, lawmakers would understand the value of open debate and art, and would never dream of putting people in prison for reading. No, it’s the new “moving pictures” format, video, which British lawmakers have learned from experts that it’s only used for violence-promoting dangers-to-society like the Texas Chainsaw Massacre.

And it’s not just in the violence-glorifying video format, it’s also on the horrible Internet, which British lawmakers have learned can’t be any good; at best the Internet is a luxury that can be taken away from citizens when they’ve been misbehaving.

So the title of this story is a little off: it’s not honorable books that are being banned, it’s this horrible thing called the Internet and the worst of the worst, video on the Internet, and only when it promotes terrorism, which is basically anything a government doesn’t like on a particular Wednesday afternoon.

This, again, shows why we need to think in terms of Analog Equivalent Rights: the notion that our children must have the same rights in their digital environment, as our parents had in their analog environment. Correction: our children should have at least the same rights. This shouldn’t even be controversial.

Lawmakers would never dream of banning books, any books, much less put people in prison for reading one. They understand what a book is, they’ve seen what happens to societies that ban and burn books, they grew up with stories (books!) about dystopias where you could go to prison for reading the wrong book.

It is obvious to the net generation that reading text on the Internet is no different from reading a book.

It is obvious to people born after 1970 that watching video can be just as educational as reading, be it current affairs debate, formal education, political commentary, or anything else; it is no different education-wise than reading a book.

Therefore, putting people in prison for watching video on the Internet is conceptually no different from putting people in prison for reading a book the government doesn’t like. But the offline-born politicians don’t understand this, and are putting society as a whole at risk through digital book burning.

As to the government’s definition of terrorism, it has lost all meaning: remember that a peaceful protests are formally classified as “Low-level terrorism” in government training material. Yes, that’s a peaceful assembly to petition a grievance about policy, exactly that is considered terrorism. That’s why new special police units handle both — kind of like in those old stories, where police were dispatched for your protection if you read the wrong book.

As for viewing actual “terror content”, like bomb-making instructions — such instructions can be found in any high school chemistry book, if one were to look for the word “exothermic reaction”, which you learn to calculate with precision early in high school chemistry.

Privacy and freedom of speech remain your own responsibility.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Kategorier: Pirates, arr!

Basinkomstförslag av Lennart Fernström, Tidningen Syre

Christian Engström - 18 oktober, 2017 - 11:36

Lennart Fernström, Tidningen Syre

Lennart Fernström på Tidningen Syre har presenterat ett förslag till basinkomstsystem.

I förslaget ingår en jämförelsevis hög basinkomst (13.000 i månaden skattefritt), samtidigt som alla får sänkt inkomstskatt, även höginkomsttagare.

Det finansieras med en stor grön skatteväxling med rejält höjd koldioxidskatt, skatt på finansiella transaktioner och ett antal andra skattebaser. Hela förslaget omfattar totalt runt 350 miljarder kronor per år.

Läs mer hos Tidningen Syre (29 juni 2017)

Kategorier: Pirates, arr!

FASIT 2016 — Reseavdrag ca 6 miljarder

Christian Engström - 18 oktober, 2017 - 11:14

Reseavdragen, alltså att man får dra av för att ta bilen till jobbet om man tjänar tillräckligt med tid på det, kostar statskassan mellan 5 och 8 miljarder om året. På rad 64 i kalkylarket FASIT-körning för 2016, som jag har bloggat om tidigare, ser vi att reseavdragen sänker den beskattade inkomsten med totalt 14,6 miljarder:

Observera att siffran 14,6 miljarder inte är kostnaden för staten, utan hur mycket den (totala) beskattningsbara inkomsten sänks. Hur mycket kostnaden i utebliven skatt blir beror på marginalskatten för var och en av dem som får avdraget beviljat.

För att räkna ut den exakta kostnaden skulle vi behöva veta hur avdraget är fördelat på människor med olika inkomster, men den statistiken har vi inte tillgång till. Därför får vi nöja oss med att göra en uppskattning.

  • Om alla som får reseavdrag har marginalskatten 32% (enbart kommunalskatt), blir kostnaden för staten 4,7 miljarder
  • Om alla som får reseavdrag har marginalskatten 57% (kommunalskatt + statsskatt + värnskatt) blir kostnaden 8,3 miljarder

Sanningen ligger rimligen någonstans däremellan. Det är inte troligt att precis alla som får reseavdrag bara har 32% i marginalskatt, men det är inte heller troligt att precis alla har 57%. (Alla påståenden som innehåller ordet ”alla” är falska.

Kategorier: Pirates, arr!

Reminder: In government training material, “terrorism” includes peacefully disagreeing with administration policy in public

Rick Falkvinge - 16 oktober, 2017 - 21:00

Global: Governments are still using “terrorism” as a scareword to get any insane law passed – like Britain’s digital book-burning law. But with its other hand, those same governments are expanding the definition of terrorism way beyond what the public could possibly imagine: the government’s own training material says that peaceful street protests in disagreement with administration policies are examples of terrorism.

“Terrorism” is still a fnord. If you look up the word “fnord” in a somewhat modern lexicon, you’ll come across an explanation that says it’s a word, any word, that makes people break out in a fearful sweat everytime it’s mentioned on the news and agree to any insane laws. “Communism” filled the same role in the early 1950s in the United States, and it’s an actual studied phenomenon in manipulation of public opinion.


When we hear a fnord, like Terrorism (or Communism), we’re supposed to fill in the blanks with our most fearful images, regardless of what the word actually means. When the British Home Secretary says people will be imprisoned for fifteen years for “repeatedly watching terrorist material”, we’re supposed to interpret that as Middle Eastern jihadists promoting cutting people’s heads off with a dull knife for being too happy, or something equally reprehensible.

And so, the public agrees to insane laws that target “terrorism”, all while the government has a completely different definition of what these laws cover.

It is in these moments that is it crucial to remember that street protests are labeled “low-level terrorism” in actual government training material. Yes, you read that right: the word “terrorism”, according to the government, includes peacefully disagreeing in public with administration policies.

Among the multiple-choice questions included in its Level 1 Antiterrorism Awareness training course, the [Department of Defense] asks the following: “Which of the following is an example of low-level terrorist activity?” To answer correctly, the examinee must select “protests.”

Yes, you’re reading this right: watching training material on how to organize a peaceful street demonstration to make a political point falls completely within the definition of what’s punishable by fifteen years in prison according to the new British law. It may not be enforced that way, but it’s still what the law says when connected to the government’s own training material – and so it can be enforced that way, should it prove expedient.

So next time you hear “terrorism”, remember that it includes the flower-haired woman doing the V sign in the middle of a peaceful petition for redress of grievance.

Privacy remains your own responsibility.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Kategorier: Pirates, arr!

Why does Britain want to put the public in prison for fact-checking claims in the mainstream media?

Rick Falkvinge - 15 oktober, 2017 - 19:00

Corruption: British Home Secretary Amber Rudd has announced a fifteen-year prison sentence for watching terrorist propaganda, whatever that means this week. There is an exception for academics and journalists with “legitimate reason” to watch the material firsthand. But this also means the general public is going to be banned, under threat of a long prison sentence, from fact-checking such stories in the mainstream media.

In the last post about Britain’s announced law putting people in prison for “repeatedly watching terrorist content”, which amounts to putting people in prison for reading banned literature, there is a catch that deserves particular attention.

There is an exception to the announced law, where you may have a “legitimate reason” to watch such “terrorist content”, and therefore should not have to be in prison for fifteen years for doing so. The announced legislation still doesn’t sound sensible in the slightest, but at least you can detect that somebody with a bit of sense had a small amount of say to mitigate the worst effects of this digital book burning law.

But there’s a catch.

The exception where you may be allowed to watch such material firsthand only applies if you’re an academic or journalist. Only then is it even considered whether you have a “legitimate reason” to view such material, whatever reason the government considers legitimate on a particular day. It is also noteworthy that the definition of “academic” and “journalist” is highly debatable; for example, most governments consider only full-time professional reporters to be journalists, even though serious bloggers — who do not have a boss breathing down on them with pressure to get a story out quickly — can and have produced higher quality stories than your average paid reporter.

However, for the general public, there is never a right to view the material firsthand. This also means there is never a right for the public to verify claims made by academics or journalists by checking against their firsthand sources, even though these sources are as available to the public today as they are to journalists.

Let’s take that again, because this is the consequence of these laws: the general public will be put in prison for fifteen years for verifying claims made by the mainstream media, by checking the claims against the primary sources.

This leads us to the inescapable question:

Why does Britain want to put the public in prison for verifying claims made in the mainstream media?

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Kategorier: Pirates, arr!

FASIT 2016 — ROT- och RUT-avdrag 15 miljarder

Christian Engström - 14 oktober, 2017 - 14:51

ROT- och RUT-avdragen kostade statskassan 15 miljarder i uteblivna skatteintäkter 2016. ROT-avdraget kostade 11,2 miljarder, och RUT-avdraget 3,7 miljarder.

Vänstern är kritisk till de här avdragen, eftersom de till allra största delen går till de rikaste hushållen. Det är i och för sig alldeles sant, så ur fördelningspolitiskt perspektiv skulle det kunna vara helt rimligt att avskaffa de här avdragen för att hjälpa till att finansiera ett basinkomstsystem.

Men i det förslag till basinkomst som jag har presenterat har jag inte tagit bort ROT- och RUT-avdragen, utan låter dem vara kvar som idag. Mitt skäl är att även om det stämmer att avdragen i första hand går till de rika, kan man inte utesluta att de trots allt skapar ett antal nya jobb (eller i vart fall gör om en del svarta jobb till vita). Därför vill jag inte ta risken att ta bort dem samtidigt som vi inför basinkomsten.

I kalkylarket FASIT-körning för 2016, som jag har bloggat om tidigare, hittar vi ROT- och RUT-avdragen på rad 122 och 123. Det formella namnet på RUT-avdraget är ”Skattereduktion för hushållsnära tjänster”:

År 2016 ändrades reglerna för ROT-avdraget, så att man bara får dra av 30% av kostnaden för reparations-, ombyggnads- och tillbyggnadsarbeten, mot tidigare 50%. Det avspeglade sig direkt i kostnaden för ROT-avdraget. I Ekonomistyrningsverkets rapport Utfallet för statens budget 2016 skriver de på sid 16:

ROT-avdragen uppgår till 11,2 miljarder kronor [år 2016], vilket är en minskning med 9,1 miljarder kronor jämfört med 2015. Orsaken är att ROT-avdraget för 2016 sänktes från 50 procent till 30 procent av arbetskostnaden.

ROT- och RUT-avdragen utnyttjas mest av rika

Hur avdragen är fördelade mellan fattiga och rika hushåll går inte att utläsa ur FASIT-körningen, men de uppgifterna går att hitta hos Statistiska Centralbyrån SCB. Dels finns det en sida där man kan göra egna sökningar i statistiken över skattereduktioner, och på så sätt få en bild av fördelningen. Dels publicerade SCB år 2015 en mycket bra artikel där redan rubriken säger det mesta: ”Mest ROT-, RUT- och ränteavdrag till hushåll med höga inkomster”.

Exempelvis såg fördelningen för RUT-avdraget ut så här, om man delar in alla hushåll i tio grupper (deciler) efter inkomst:

Det här diagrammet är baserat på 2013 års siffror, men fördelningen är ungefär densamma vilket år man än väljer. Och fördelningen för ROT-avdraget är likartad.

Ur ett rent inkomstfördelningsperspektiv är det alltså svårt att motivera RUT- och ROT-avdragen. Staten har ju ingen särskild anledning att införa eller behålla specialregler som bara syftar till att gynna de rika på alla andras bekostnad.

Men avdragen skapar kanske en del nya vita jobb, trots allt

Att jag ändå låter både ROT- och RUT-avdragen vara kvar i mitt förslag till basinkomstsystem, beror på att jag inte kan utesluta att de här avdragen har lett till att det skapats en del nya jobb, och/eller har gjort en del svarta jobb vita.

– Fan, nu lönar det sig ju knappt att jobba svart längre! hörde jag en hantverkare säga någon gång i början när ROT-avdraget var nytt. Även om det var på skämt han sa det, tror jag att det ligger någonting i det. ROT- och RUT-avdragen gör det lite mindre lönsamt att skattefuska när man köper den typen av tjänster. Det har av allt att döma lett till att det tillkommit fler vita jobb inom de här sektorerna.

När det gäller ROT-avdraget för hantverkare kan man argumentera för att det knappast behövs just nu, i dagens byggkonjunktur. När avdraget infördes var det under en lågkonjunktur i byggbranschen, när många hantverkare och byggarbetare gick arbetslösa. Då var ROT-avdraget ett sätt att ge dem sysselsättning i väntan på nästa högkonjunktur.

Men just nu är situationen den motsatta, med en byggboom som skapat stor brist på utbildade hantverkare. Det är jätteknepigt att ens få tag på en elektriker eller rörmokare som vill åta sig ett småjobb, det vet varje villaägare som försökt. Just idag finns det ingen anledning att ha skatteavdrag för att skapa byggjobb, för problemet i branschen är inte arbetslöshet utan arbetskraftsbrist.

Men samtidigt kan vi inte gärna hålla på och hatta fram och tillbaka med ROT-avdraget efter konjunktursvängningarna i byggbranschen. Någorlunda fasta regler, så att man vet vad som gäller från år till år, har ett egenvärde i sig. Det man får titta på är den långsiktiga effekten av ROT-avdraget över konjunkturcyklerna.

Leder ROT-avdraget till att det skapas fler riktiga, vita jobb för hantverkare på lång sikt? Jag tror att det kanske gör det. Därmed har jag svårt att argumentera på ett tvärsäkert sätt för att avdraget ska tas bort, trots att den fördelningspolitiska profilen är att det mesta av avdraget går till de rikaste hushållen.

För RUT-avdraget för hushållsnära tjänster verkar arbetsmarknadsargumentet vara ännu starkare än för ROT. Efterfrågan på  städning, fönster­putsning och barn­­passning (som ger RUT-avdrag) är mer konstant, och varierar inte med någon vilt svängande byggkonjunktur. Här är det ingen arbetskraftsbrist.

Många av RUT-jobben är i kategorin ”enklare arbeten”, som vi rent allmänt behöver fler av. För många flyktingar som fått uppehållstillstånd i Sverige har ett städjobb varit det första steget in på arbetsmarknaden.

Många av de nya RUT-företagarna är utrikes födda kvinnor och en stor del av deras anställda är också utrikes födda” skriver SCB i en artikel där de tittar närmare på just den aspekten av RUT och ROT. Att få in så många som möjligt av de nyanlända på arbetsmarknaden är en av de viktigaste utmaningarna som Sverige står inför de närmaste åren. Det verkar någorlunda sannolikt att RUT-företagen kan bidra på ett positivt sätt till att lösa den uppgiften. Då känns det fel att ta bort avdraget som fått branschen att växa.

Så för att sammanfatta vill jag behålla både ROT- och RUT-avdragen. Det är visserligen sant att det mest är de rika som utnyttjar avdragen, men en hel del tyder på att avdragen ändå bidrar till att skapa vita jobb.

Och eftersom kalkylen för att finansiera basinkomst går att räkna hem i alla fall, utan att röra ROT och RUT, föredrar jag att inte ta risken att göra förändringar som påverkar arbetsmarknaden negativt i samband med att vi inför basinkomst.


Nästa inlägg: Reseavdrag ca 6 miljarder

Kommentarer på Facebook

FASIT 2016 — Index

Kategorier: Pirates, arr!

FASIT 2016 — Ränteavdrag 17 miljarder

Christian Engström - 12 oktober, 2017 - 13:29

Ränteavdraget kostade staten 17 miljarder i utebliven skatt år 2016. Vi hittar den siffran på rad 107 i kalkylarket FASIT-körning för 2016, som jag har bloggat om tidigare.

Jag har inte tagit med ett avskaffat ränteavdrag i mitt förslag på hur man kan finansiera ett basinkomstsystem för Sverige. Skälet till att jag inte har gjort det är lite ovanligt: Det är en alldeles för bra idé.

Ränteavdraget bör avskaffas omedelbart

Ränteavdraget bör definitivt avskaffas, men jag vill inte vänta med den saken tills vi fått politisk majoritet för att införa basinkomst. Även under det mest optimistiska scenario som tänkas kan, kommer det ta åtminstone fem eller tio år innan det är rimligt att tro att det ligger en proposition om basinkomst på riksdagens bord. Det är alldeles för lång tid att vänta med att ta bort ränteavdraget. Det bör göras nu, så fort som möjligt.

Just nu är ränteläget så lågt som det överhuvudtaget kan vara. Riksbankens ränta när den lånar ut pengar till bankerna är till och med negativ, och har varit det sedan 2015. Ju lägre räntan är när man tar bort ränteavdraget, desto mindre blir chocken för de högst belånade hushållen. Ett bättre läge än just nu, med negativ riksbanksränta, kommer aldrig att inträffa.

Ränteavdraget blåser upp bostadsbubblan

Den främsta effekten av att man får dra av för räntor är att hushållen blir mer okänsliga för hur stora lån de tar. Ju lägre ränta man behöver betala efter skatt, desto mindre roll spelar det för hushållen om de behöver låna en extra miljon eller två för att köpa en bostad. Det driver på bostadspriserna, som redan för länge sedan har tappat all rimlig kontakt med verkligheten. Men så länge det är så billigt att låna att månadskalkylen går ihop, kommer budgivningarna som trissar upp bostadspriserna fortsätta.

Tills kraschen kommer, vill säga.

Att bostadspriserna i Sverige är en bubbla som en dag kommer att spricka är alla överens om. Frågan är bara när det händer och hur brutalt det blir. Den exakta tidpunkten kommer bero på någon oväntad yttre händelse som inte går att förutse, så den går det inte att göra så mycket åt. Men vi kan mildra brutaliteten i den kommande kraschen genom att börja lägga om politiken redan nu, medan det kan ske under kontrollerade former.

En snabb och resolut avveckling av ränteavdragen löser inte hela problemet med bostadsbubblan, men är åtminstone ett någorlunda stort steg i rätt riktning.

Ränteavdraget är en gökunge som kan stiga till 60 miljarder eller mer

Med 17 miljarder år 2016 var ränteavdraget en stor post i budgeten. För att få något att sätta det i relation till kan man jämföra med den totala kostnaden för polisen, som var 22 miljarder år 2016 (sid 85 i Polisens årsredovisning), eller med barnbidraget, som kostade 26 miljarder (rad 149 i FASIT-körningen).

Men till skillnad från anslagen till polis eller barnbidrag, har politikerna ingen direkt kontroll över kostnaden för ränteavdraget. Med dagens regler beror statens kostnad för ränteavdraget inte på några politiska beslut, utan på hur högt ränteläget råkar vara.

2016 års kostnad på 17 miljarder är mer eller mindre ett all time low. Bara några år tidigare, när räntan var högre, var kostnaden för staten 30 miljarder (det framgår inte i artikeln exakt vilket år det gällde, men en annan källa tyder på att det var år 2013).

När räntan går upp igen, vilket den kommer att göra, kommer kostnaden för ränteavdraget öka igen helt automatiskt. ”Om tio år beräknas statens årliga kostnad för ränteavdraget nästan ha fyrdubblats till över 60 miljarder kronor” skriver SvD i ingressen till en (låst) artikel från 2017. Men siffran 60 miljarder är bara en gissning baserad på prognoser om det framtida ränteläget. Det kan bli mindre, men det kan också bli ännu mer. Notan för staten bestäms av räntemarknaden, inte av politiska beslut i budgetprocessen.

Ränteavdraget går till de rika

Fördelningspolitiskt har ränteavdraget en mycket tydlig profil: Det gynnar de rika på de fattigas bekostnad.

Att det blir så är inte det minsta konstigt. När banker lånar ut stora belopp gör de det till rika låntagare, inte till fattiga. Ingen som är fattig och arbetslös får låna 10 miljoner till en bostad, men är man rik och har goda inkomster möts man av glada leenden och positiva besked om man kommer in på banken och ber om ett sådant lån.

Statistiska Centralbyrån har tagit fram statistik där de har delat in alla hushåll i tio grupper (deciler) från de fattigaste till de rikaste, och tittat på hur mycket de har i ränteavdrag i medeltal. Fördelningsprofilen är glasklar:

Just den här statistiken är från inkomståret 2013, men profilen är densamma varje år. Ränteavdraget går till de rika.

Att så är fallet gör att det är svårt att se några objektiva argument för att bevara ränteavdragen. Att staten flyttar runt pengar och inför specialregler för att gynna fattiga hushåll går att motivera, eftersom ett visst mått av inkomstutjämning ingår i den välfärdsstat som har ett mycket brett politiskt stöd.

Men regler och system som aktivt flyttar pengar i motsatt riktning, från fattiga till rika, är det väldigt svårt att motivera ur ett objektivt perspektiv. I synnerhet när det gäller regler som har så uppenbara negativa samhällseffekter som ränteavdraget, som blåser upp bostadsbubblan och om några år kommer bli en gökunge i statsbudgeten.

Men givet att läget är som det är idag, är det ändå positivt att det mest är de rika hushållen som har glädje av ränteavdragen. Det gör det lättare att argumentera för en förändring.

Hur och när man än väljer att ta bort eller reducera ränteavdragen, kommer det alltid bli vissa enskilda hushåll som hamnar i kläm. Det är tråkigt, men det är tyvärr oundvikligt. Enkelt uttryckt handlar det om hushåll som har köpt de allra senaste åren, men som inte var så rika som de egentligen borde ha varit för att dra på sig så stora lån som de gjort.

Men i första hand kommer de borttagna ränteavdragen mest påverka de hushåll som har det så gott ställt att de har råd med det. De kommer säkert dra på sig offerkoftan och gråta i media i alla fall, och SVT kommer med all sannolikhet lyckas hitta någon familj som det blir ganska synd om på riktigt, och som kan väcka sympati för att bevara den här subventionen till de rika. Vi kan bara hoppas att de politiska partierna klarar av att stå emot, för att avskaffa ränteavdragen är en reform som behöver göras.

Det politiska läget idag

Att reducera eller ta bort räntebidragen är en extremt känslig fråga politiskt, eftersom den direkt påverkar många människors ekonomi på ett konkret och påtagligt sätt, som går att räkna ut på öret.

”Chockförslag: Si och så mycket mindre i plånboken!” är alltid medias favoritrubrik när de ska rapportera om politik. Därför har de politiska partierna (utom Vänstern, som ju inte har något emot att chocka de rika) varit rädda för att ta i den här heta potatisen.

Men kanske är det en förändring på gång, för vad de än vågar eller inte vågar säga offentligt med mindre än ett år kvar till nästa val, är alla partierna medvetna om att det här är en fråga som måste hanteras.

Finansministern: Ränteavdraget kan trappas ner” var Aftonbladets rubrik på en artikel för några veckor sedan. Hon är inte beredd att gå så långt att hon lägger något konkret förslag, och lär knappast göra det före valet. Men hennes varning att ”bostadsköpare bör räkna med att avdraget kommer att justeras” kanske ändå är ett tecken på att något är på gång.

Jag hoppas att det är så. För vare sig det är valår eller inte, är det nu vi har ett historiskt lågt ränteläge.

Om de politiska partierna inte kan samla sig till att genomföra den här nödvändiga reformen nu, när omställningseffekterna är så små som de någonsin kommer bli, då lär de inte klara av det senare heller, när räntan har börjat krypa uppåt igen. Då kommer vi att fortsätta i samma hjulspår tills vi hamnar i diket och kraschar. Och när det väl händer, då kommer det bli en gigantisk omställningschock som kommer drabba många hushåll hårt och blint, vid en tidpunkt när de redan har problem för att räntan har börjat stiga.

Det här går att undvika om politikerna är beredda att ta sitt ansvar och agera nu, innan det window of opportunity som det låga ränteläget innebär har försvunnit.

Vänsterpartisten Ann-Margarethe Livh, som är bostads- och demokratiborgarråd i Stockholm, skrev en utmärkt debattartikel för ett par år sedan där hon föreslog att ränteavdragen ska trappas ner med 5 procentenheter per år från dagens 30 procent, så att avdragen är helt avvecklade om sex år. I artikeln argumenterar hon med siffror för varför sex års avvecklingstid skulle vara en rimlig takt. Personligen tycker jag kanske att även sex år skulle vara på gränsen till för långsamt, men jag kan vara beredd att köpa hennes argumentation — om vi börjar nu.

Gör vi det nu kan det ske under någorlunda ordnade former. Väntar vi tills nästa finanskris tvingar oss, kommer det ske på ett kaotiskt sätt som blir mycket mera smärtsamt för alla berörda.

Det framtida basinkomstsystemet får vi finansiera på annat sätt, för utfasningen av ränteavdragen är en reform som inte kan vänta.


Nästa inlägg: ROT- och RUT-avdrag 15 miljarder

Kommentarer på Facebook

FASIT 2016 — Index

Kategorier: Pirates, arr!

Big Canadian ISP is actually asking the Canadian Government for Internet censorship

Rick Falkvinge - 11 oktober, 2017 - 19:00

Uncategorized: Bell Canada, one of Canada’s major ISPs, is requesting the Canadian government to create a governmental censorship regime, blacklisting resources that Canadians shall not be reading. According to Bell Canada, this is necessary to “prevent people from leaving regulated television and turning to piracy instead”. It is not explained how leaving the regulated TV system, or forcing new services onto the market by turning to unlicensed distribution, is a bad thing in itself.

Bell Canada, one of Canada’s major ISPs, is outright requesting the Canadian government to give them a blacklist of resources that its citizens shall not be allowed to read — a textbook example of governmental censorship. It is doing this in the “fight against piracy”, without realizing that the so-called cure may be many times worse than the problem.

Several ISPs have come under fire by the copyright industry in the past decade for not voluntarily preventing access to sites that allow people to manufacture their own copies of music, movies, and games outside of the licensed distribution channels, sites such as The Pirate Bay. Even though such constant barrage is a bother to ISPs, it is fundamentally of little difference from people who are annoyed by politics they don’t agree with, and react with trying to de-platform their opponents instead of improving their own message, just like the copyright industry appears hellbent on preventing the present time from occurring instead of offering a service people want to buy.

In this, it is understandable if a company tries to take an easy way out and ask the government for some sort of authoritarian list of what’s allowed and what isn’t, essentially in an attempt to get the copyright industry to stop bothering them. But understandable in this context should not be confused with excusable, for two reasons:

First, censorship is never the answer to anything, and in particular not to people manufacturing their own copies, because it is overreaching, ineffective, and counterproductive; and second, because we know the copyright industry will never stop asking for more: they discovered in 1905 that throwing constant tantrums simply works, and have done so ever since. (In 1905, the tantrum was against the self-playing piano, which was supposed to be “an end to a vivid, songful humanity”.)

In particular, it is quite noteworthy that Bell Canada is asking for censorship to prevent people leaving scheduled television programming:

“People are actually leaving the regulated [TV] system, not just because they want to watch Netflix but because they want to watch free content,” Rob Malcolmson, Bell’s senior VP of regulatory affairs, told federal politicians last week. He was speaking at a government hearing in Ottawa on NAFTA negotiations. — Canadian Broadcasting Corporation

In summary, this is wrong on basically every conceivable level.

It is utterly horrifying to see an Internet Service Provider, which is supposed to be the last line of defense for free speech and information, actually outright demanding governmental censorship — and this for something as fickle as people having grown tired of scheduled television programming once they discover they don’t need to watch passive entertainment on somebody else’s schedule anymore.

Privacy remains your own responsibility — as does your Freedoms of Speech and Information, in the face of events like these.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Kategorier: Pirates, arr!

FASIT 2016 — Jobbskatteavdrag 105 miljarder

Christian Engström - 11 oktober, 2017 - 12:51

Jobbskatteavdraget kostade staten 105 miljarder i uteblivna skatteintäkter år 2016.

Det framgår på rad 120 i kalkylarket FASIT-körning för 2016, som jag har bloggat om tidigare. Det formella namnet på jobbskatteavdraget är ”skattereduktion för arbetsinkomster”:

105 miljarder är väldigt mycket pengar, och det kan få det att vattnas i munnen och klia i fingrarna för vem som helst som vill finansiera någon reform, vare sig det är basinkomst eller någonting annat.

Jag vill inte ta bort jobbskatteavdraget

Men trots det har jag valt att inte röra jobbskatteavdraget alls i mitt förslag på hur man kan finansiera ett basinkomstsystem för Sverige.

Jobbskatteavdraget skiljer sig från andra avdrag genom att man inte behöver redovisa några kostnader eller speciella omständigheter för att få det. För att få ränteavdrag måste man ha betalt räntor, för att få RUT- och ROT-avdrag måste man haft kostnader för RUT- och ROT-tjänster, för att få avdrag för resekostnader måste man ha haft resekostnader, och så vidare. Men för att få jobbskatteavdrag behöver man inte ha haft några kostnader alls. Man får avdraget automatiskt bara genom att man haft arbetsinkomster som man ska betala skatt på. Jobbskatteavdraget är bara ett ovanligt krångligt sätt att göra sänkningar i tabellen för inkomstskatt.

Tar man bort hela eller delar av jobbskatteavdraget blir det en ren höjning av inkomstskatten för vanliga medelinkomsttagare. Så kan man i och för sig göra för att finansiera basinkomst om man vill. Basinkomst är fördelningspolitik för att hjälpa de mest utsatta i samhället, och det finns ingen regel som säger att man inte kan finansiera det med höjda inkomstskatter för medelklassen om man så önskar. Det som vill lägga ett sådant förslag är välkommen att göra det.

Men personligen vill jag inte finansiera basinkomsten med höjda inkomstskatter. Det är av två skäl.

Robotarna kan göra inkomstskatten till en krympande skattebas

För det första är ett av motiven för att införa basinkomst att det ger vårt samhälle en bättre beredskap om det skulle bli som många tror, att automatiseringen och robotarna kommer göra att jobben inte räcker till alla, utan vi får vänja oss vid att färre kommer ha lönearbeten i framtiden. Händer det kommer dagens trygghetssystem inte klara belastningen. Det är alldeles för mycket byråkrati och kringkostnader runt varje arbetslös för att det ska gå att fortsätta med samma system vid en radikalt högre nivå på arbetslösheten. Då måste vi ha ett mer strömlinjeformat system, som basinkomst.

Men ju mer basinkomstsystemet är finansierat av inkomstskatter, desto svårare blir det att få finansieringen att gå ihop om mängden lönearbete i samhället minskar. Inkomstskatterna är idag den i särklass viktigaste intäktskällan för staten och kommunerna, så det här problemet kommer vi få om antalet jobb minskar radikalt. Men vi behöver inte förvärra situationen genom att göra staten ännu mer beroende av inkomstskatten som skattebas.

Inkomstskattehöjningar ställer medelklassen mot de arbetslösa

Men mitt andra skäl för att inte vilja höja inkomstskatten för att finansiera basinkomsten är viktigare. Jag ser det som politiskt väldigt svårt att få igenom ett sådant förslag. Då låter jag hellre bli att lägga det. Jag vill se ett basinkomstförslag som är både ekonomiskt och politiskt rimligt, så att det faktiskt kan bli verklighet. Då är bedömningen av vad man tror kan vara politiskt möjligt lika viktig som att den ekonomiska kalkylen går ihop. Spricker någon av dem blir det ju ingenting.

Om man skulle vilja finansiera basinkomsten med höjda skatter för vanliga medelinkomsttagare, bäddar man för att den politiska skiljelinjen blir mellan ”oss i den hårt arbetande skötsamma medelklassen” mot ”dom där andra där nere, som säkert mest är latmaskar”. Media, som alltid vill rapportera om politik ur ett konfliktperspektiv, kommer utmåla det som en ett nollsummespel mellan medelklassen och de arbetslösa, där den som inte koras till vinnare blir förlorare.

Den falska politiska konfliktlinjen vill jag inte ha. Syftet med basinkomstreformen är att skapa ett bättre samhälle för oss alla, inklusive ett robustare och tryggare skyddsnät för alla som visserligen har jobb idag, men som kanske inte har det i morgon eller i övermorgon. Det är inte medleklassen mot de arbetslösa, utan vi alla mot bristerna i trygghetssystemen. Men väljer man att finansiera basinkomsten med höjd inkomstskatt är jag rädd för att det direkt kommer leda till en politisk låsning mellan vi och dom, och att visionen om hur vi alla kan tjäna på ett bättre samhälle trängs ut ur debatten.

Därför har jag själv valt att inte göra några inkomstskattehöjningar alls i mitt förslag. Det innebär att jag inte rör jobbskatteavdraget, utan låter det vara kvar precis som idag.

Men som sagt, andra kan vilja göra annorlunda, och då kan man få fram upp till 105 miljarder (2016) genom att sänka eller avskaffa jobbskatteavdraget, vilket leder till en höjning av inkomstskatten.


Nästa inlägg: Ränteavdrag 17 miljarder

Kommentarer på Facebook

FASIT 2016 — Index

Kategorier: Pirates, arr!

Sveriges befolkning 2016 var 9.995.153 personer — men vilka ingår?

Christian Engström - 10 oktober, 2017 - 11:11

Befolkningspyramid Sverige 2016

Sveriges befolkning var 9.995.153 personer den 31 december 2016, alltså nästan exakt 10 miljoner. Av dem var 5,8 miljoner i arbetsför ålder mellan 19 och 65.

För att bli folkbokförd i Sverige när man flyttar hit krävs att man rätt att stanna i Sverige i minst ett år, och har för avsikt att göra det. Asylsökande som väntar på beslut räknas inte in i befolkningen. De blir folkbokförda om och när de får ett uppehållstillstånd som gäller i minst 12 månader.

Befolkningsstatistiken finns hos SCB

Hos Statistiska Centralbyrån SCB finns Statistikdatabasen, där man kan hitta befolkningssiffror från 1860 och framåt. Jag har plockat ut siffrorna för 2016 och redigerat dem till ett kalkylblad där man lätt kan summera befolkningen i olika åldersintervall. Det kalkylbladet ligger som Ark 2 i FASIT-körningen för 2016 (öppnas i eget fönster), som jag började blogga om igår. Här är en sammanställning ur Ark 2 i kalkylbladet:

Själv är jag mest intresserad av dem som är i arbetsför ålder, eftersom jag håller på och räknar på vad det skulle kosta att införa basinkomst. Jag definierar ”arbetsför ålder” som 19-65, alltså de som har fyllt 19 år men inte fyllt 65. När man fyllt 65 får man ju pension, så de som är 65 eller äldre har i praktiken redan basinkomst (även om den kallas för garantipension).

Att jag valt startåldern 19 beror på att det är då de flesta går ut gymnasiet. Ungefär 70% av varje årskull går ut gymnasiet under det år de fyller 19. Fram tills dess är de enligt lag försörjda av sina föräldrar. Efter det övergår försörjningsansvaret på dem själva. Därför är det rimligt att räkna på basinkomst från 19 års ålder.

Men i andra sammanhang kan det vara intressant med andra åldergrupper. I så fall är det lätt att summera ihop önskat intervall i kalkylbladet med befolkningen 2016.

Vilka ingår?

Nästa fråga är vilka som anses ingå i ”befolkningen”. Här är vad SCB skriver på sin hemsida om vilka som ingår:

Statistik om invandring – frågor och svar Vi på SCB får en hel del frågor om hur asylsökande påverkar statistiken över folkmängden i Sverige. Vilka räknas in i statistiken över befolkningen och vilka gör det inte? Därför ger vi här svar på vanliga frågor om hur Befolkningsstatistiken fungerar.

Vilka är det som ingår i befolkningsstatistiken?

I folkmängden som vi på SCB publicerar ingår personer som är folkbokförda i landet. För att den som flyttar till Sverige ska bli folkbokförd ska personen ha för avsikt och rätt att stanna i Sverige i minst ett år.

  • För personer som inte är medborgare i ett EU-land innebär det att det krävs ett uppehållstillstånd som gäller minst 12 månader för att bli folkbokförd.
  • EU/EES-medborgare behöver uppehållsrätt i Sverige vilket den har som arbetar, studerar, driver eget företag eller har tillräckliga medel för din försörjning.
  • De nordiska länderna har en överenskommelse om fri rörlighet, vilket innebär att en medborgare från de nordiska länderna har rätt att folkbokföra i Sverige.

När räknas de som nu söker asyl in i befolkningen?

De som nu söker asyl blir folkbokförda om och när de får uppehållstillstånd som gäller i minst 12 månader. Hur lång tid det dröjer att få uppehållstillstånd beror på handläggningstiden hos Migrationsverket.

Var hittar jag uppgifter om antalet asylsökande?

Den aktuella statistiken över asylsökande hittar du enkelt på Migrationsverkets webbplats.

I SCB:s databas finns uppgifter från föregående år om asylsökande och ensamkommande flyktingbarn. Där kan du se hur många som kom till Sverige varje år och fördelningen på ålder, kön och medborgarskap. Den statistiken uppdateras i mars varje år.

Hur räknas de som stannar i landet trots att de inte har fått uppehållstillstånd?

Papperslösa invandrare ingår inte i befolkningen. Detta gäller oavsett om de är utom-europeiska medborgare som har fått avslag på sin asylansökan eller EU/EES-medborgare som bor i landet längre tid än tre månader utan uppehållsrätt.

Hur vet man vilka som har utvandrat från Sverige?

Personer som flyttar från Sverige och har för avsikt att bo utomlands längre än 12 månader ska meddela sin flytt till Skatteverket. Då räknas de som utvandrade. Detta gäller såväl svenska som utländska medborgare.

Skatteverket gör regelbundna kontroller på personer som är folkbokförda men som saknar registrerade händelser och avregistrerar de som antas ha utvandrat. De nordiska länderna har ett samarbete, vilket innebär att en person som folkbokför sig i ett annat nordiskt land automatiskt avregistreras från folkbokföringen i Sverige. På det sättet undviks dubbelregistrering.

Mer information

Här hittar du statistik om invandring och utvandring

Här hittar du information om SCB:s befolkningsprognoser

De som räknas in i befolkningen är alltså alla som bor och jobbar här och som har rätt att göra det, vare sig de är svenska medborgare eller inte.  Asylsökande, papperslösa, turister och EU-migranter som är här för att tigga ingår inte i befolkningen, och inte heller svenska medborgare som har flyttat ur landet.

Den gängse definitionen hos SCB och andra myndigheter om vilka som ingår i befolkningen stämmer alltså mycket bra med de allmänna reglerna för vilka det är som har rätt till de svenska trygghetssystemen som sjukvård, försörjningsstöd och annat. Vart och ett av de svenska trygghetssystemen har iofs en egen uppsättning detaljregler, så vilka som ingår i befolkningen och vilka som har rätt till trygghetssystemen stämmer kanske inte riktigt till 100% på individnivå.

Men på det hela taget är det de som ingår i befolkningen som omfattas av trygghetssystemen, så det är rätt population vi tittar på. Och totalt var vi 10 miljoner år 2016, varav 5,8 miljoner mellan 19 och 65.


Nästa inlägg: Jobbskatteavdrag 105 miljarder

Kommentarer på Facebook

FASIT 2016 — Index

Kategorier: Pirates, arr!

FASIT-systemet från SCB — Sveriges ekonomi 2016

Christian Engström - 9 oktober, 2017 - 11:31

När regeringen gör ändringar i skatte- och bidragssystemen presenterar de alltid beräkningar över hur mycket förändringarna kommer kosta, alternativt ge, i statskassan. De beräkningarna är gjorda i ett system som heter FASIT, som finns hos Statistiska Centralbyrån SCB. I grunden ligger en databas med alla som är folkbokförda i Sverige, med uppgifter om vad var och en tjänat, hur mycket skatt de betalar, vilka bidrag och avdrag de får, och en hel del annat.

Med FASIT kan man göra noggranna simuleringar av vad effekten av olika politiska förslag blir. Regeringen och departementen (i synnerhet Finansdepartementet) använder systemet i sin dagliga verksamhet. Alla riksdagspartier har tillgång till systemet via Riksdagens Utredningstjänst RUT, där de kan beställa körningar för att räkna på politiska förslag som de kan tänkas vilja lägga fram. Utomstående aktörer, som till exempel tankesmedjor, forskare eller media, kan också beställa mer eller mindre vilka specialkörningar de vill från SCB mot betalning.

Men redan i grundutförandet, med en körning på dagens skatte- och bidragsregler, ger FASIT en god överblick på makronivå över den svenska ekonomin och de offentliga finanserna. Det kan vara intressant i många sammanhang när man diskuterar politiska förslag.

Att räkna på basinkomst

Ett sådant sammanhang är om man vill räkna på basinkomst, och hur ett basinkomstsystem kan finansieras. FASIT-körningen i grundutförande räcker inte för att räkna ut vad ett basinkomstsystem skulle kosta. För det behöver man ytterligare statistik, som visar inkomstfördelningen hos befolkningen.

Men däremot kan man hitta tänkbara finansieringskällor i FASIT, i form av olika avdrag som kanske (eller kanske inte) kan tas bort i samband med en reform, för att hjälpa till med finansieringen.

Jag har fått en FASIT-körning för 2016 i form av ett kalkylblad. Jag har tänkt skriva en serie med några blogginlägg där jag först går igenom FASIT-körningen rent allmänt, och sedan tittar på de olika skatteavdrag som kan vara intressanta att diskutera i samband med basinkomst.

I det förslag till basinkomstsystem som jag själv har presenterat tidigare, har jag inte tänkt röra något av de här avdragen för att få ihop finansieringen. I samband med att jag går igenom de olika avdragen ska jag för vart och ett av dem berätta varför jag inte valt att ta bort dem för att få pengar till finansieringen. Men andra kan vilja föreslå andra system, och då är det bra att ha siffrorna lätt tillgängliga.

Don’t Panic!

När man tittar på en FASIT-körning första gången känns det som ett gytter av obegripliga siffror och ännu obegripligare bokstavskoder. Så här ser början av FASIT-kalklybladet från SCB ut i original:

Men det finns ingen anledning att gripas av panik. Tar man det lugnt och metodiskt går det att förstå tillräckligt mycket för att man ska få ut värdefull information ur körningen. Allt man lyckas begripa är av godo, även om man inte lyckas begripa allt.

Två dataset

FASIT-körningar innehåller två olika dataset som redovisas bredvid varandra för att vara lätta att jämföra. När man ska utvärdera ett visst politiskt förslag gör man normalt så att Dataset 1 innehåller alla variabler så som de ser ut under dagens gällande regler, medan Dataset 2 visar hur det skulle bli med de nya föreslagna reglerna. Då kan man direkt se var det blir skillnader och hur stora de är. För att underlätta sådana jämförelser innehåller kalkylbladet från SCB kolumner som visar skillnaden mellan Dataset 1 och Dataset 2, både i absoluta tal och i procent.

I körningen som jag presenterar här finns det inget nytt politiskt förslag inbakat. Både Dataset 1 och Dataset 2 visar hur det är med dagens regler. Skillnaden är istället att Dataset 1 omfattar alla individer som är folkbokförda i Sverige, från 0 års ålder till 100+, medan Dataset 2 bara omfattar dem som är i arbetsför ålder, och har fyllt 19 år men inte 65. (Att jag valt just 19 som startålder beror på att det är den ålder då de flesta ungdomar går ut gymnasiet, och föräldrarnas försörjningsansvar upphör.)

Dataset 1 med totalbefolkningen är intressant dels när man vill jämföra totalbeloppen med siffror man hittar på andra ställen för att utröna vad som är vad, dels när man vill veta vad olika avdrag och bidrag kostar staten totalt. Dataset 2 med alla mellan 19 och 65 är intressant när man vill titta specifikt på den del av befolkningen som är i arbetsför ålder.

Individ- och hushållstabeller

SCB´s originalversion av FASIT-körningen för 2016 innehåller flera olika flikar med olika uppsättningar data:

  • ITAB2015 – Individtabell
  • HTAB2015 – Hushållstabell
  • BTAB2015 – Bostadshushållstabell
  • FDITABHB – Fördelningstabell med individer
  • VTAB – Olika statistiska mått på fördelningen av disponibel inkomst

Även om de tre första flikarna har namn som slutar på 2015, återspeglar datat inkomståret 2016.

Individtabellen innehåller en massa variabler summerade över alla individer i populationen. I de två hushållstabellerna är summeringarna istället gjorda över alla hushåll (enligt två olika definitioner av vad som är ett hushåll), för att man ska kunna se fördelningseffekter på hushållsnivå. FDITABHB innehåller medelvärden för disponibel inkomst för olika ålders- och inkomstgrupper, och VTAB fler statistiska mått på den disponibla inkomsten.


Individtabellen är den tabell jag kommer fokusera på här. För att göra den lite lättare att läsa har jag gjort en redigerad version av Individtabell FASIT 2016 (öppnas i eget fönster). I den redigerade versionen är alla belopp uttryckta i miljarder (istället för miljoner), och jag har valt ut de intressanta kolumnerna ur originalfilen och flyttat runt dem för att öka läsbarheten.

Jag har tagit bort kolumnerna som visar skillnaden mellan Dataset 1 och Dataset 2 i absoluta tal och i procent. De är inte så intressanta i det här fallet, eftersom det är dagens regler som gäller för bägge dataseten, och Dataset 2 bara är en delmängd av befolkningen snarare än något specifikt politiskt förslag som ska utvärderas. (Och skulle man vara intresserad av skillnaderna är det ju lätt att räkna ut de kolumnerna igen, eftersom det är ett kalkylblad.)

Så här ser början av den redigerade versionen av kalkylbladet ut:

Det är fortfarande mycket information, men förhoppningsvis är den redigerade versionen lite lättare att läsa.

Till exempel kan vi se att den samlade löneinkomsten (enligt någon definition) uppgick till 1.637 miljarder efter avrundning. I den siffran ingår delposterna ”- Sjuklön” med 15 miljarder, och ”- Avtalsersättning som lön” med 3 miljarder. Att det rör sig om två delposter som ingår i den föregående totalen ser man på att beskrivningen börjar med ett bindestreck.

På samma sätt kan man se att posten ”Total pension” innehåller ett antal delposter med olika typer av pension, som (nästan) summerar sig till totalen 466 miljarder.

I kommande blogginlägg ska jag dyka lite djupare i siffrorna för att se vad man kan få fram för politiskt intressant information.


Nästa inlägg: Sveriges befolkning 2016 var 9.995.153 personer — men vilka ingår?

Kommentarer på Facebook

FASIT 2016 — Index

Kategorier: Pirates, arr!

Bloggserien FASIT 2016 — Index

Christian Engström - 9 oktober, 2017 - 10:00

Statistiska Centralbyrån har ett ekonomiskt simuleringssystem som heter FASIT. Det används för att ge en bild av Sveriges ekonomi på makronivå, inklusive inkomstskatter och bidrag.

Här är en serie blogginlägg som jag skrivit med utgångspunkt från en FASIT-körning för 2016 (öppnas i nytt fönster). Bakgrunden är att jag är intresserad av att räkna på hur förslag om basinkomst kan finansieras, men siffrorna kan förstås vara lika intressanta om det är något annat politiskt förslag man vill räkna på.

FASIT 2016
  1. FASIT-systemet från SCB — Sveriges ekonomi 2016. Inledande översikt och förklaring till FASIT-körningen.
  2. Sveriges befolkning 2016 var 9.995.153 personer — men vilka ingår? De som ingår i befolkningsstatistiken är nästan exakt de som omfattas av trygghetssystemen. Bosatta i landet ingår, men inte asylsökande och inte svenska medborgare som flyttat utomlands. Vi var 10 miljoner totalt, varav 5,8 miljoner i arbetsför ålder 19-65.
  3. Jobbskatteavdrag 105 miljarder. Att ta bort eller minska jobbskatteavdraget är en ren höjning av inkomstskatten, och det vill jag inte göra. Men om man vill, finns det upp till 105 miljarder att hämta här.
  4. Ränteavdrag 17 miljarder. Ränteavdraget borde avskaffas nu omedelbart, medan räntan är så låg som den någonsin kommer vara. Vi har inte tid att vänta med att ta bort ränteavdraget tills det kan ligga ett skarpt basinkomstförslag på riksdagens bort, så därför kan vi inte räkna med de här pengarna till finansieringen.
  5. ROT- och RUT-avdrag 15 miljarder. Det är visserligen sant att de här avdragen till största delen går till höginkomsttagare, men jag kan inte utesluta att de trots allt skapar en del nya vita jobb i tjänstesektorn. Därför låter jag de avdragen vara kvar.
  6. Reseavdrag 6 miljarder. Jag har valt att behålla avdraget för arbetsresor med bil, eftersom jag inte vill höja inkomstskatten alls. Men avdraget är minst sagt tveksamt ur miljösynpunkt, så i förslag som tänkt kombinera basinkomsten med en grön skatteväxling är ett borttagande av reseavdraget en naturlig del.
  7. Sammanfattning: Alla avdrag från inkomstskatten. Jobbskatteavdraget kostar 105 miljarder och de fyra ”r-avdragen” 38 miljarder. Övriga avdrag från inkomstskatten är bara småsummor i sammanhanget.


Nästa inlägg: FASIT-systemet från SCB — Sveriges ekonomi 2016

Kategorier: Pirates, arr!

Why shouldn’t copyright monopoly law apply on the Internet?

Rick Falkvinge - 2 oktober, 2017 - 19:00

Copyright Monopoly: Every so often, you hear copyright industry lobbyists ask “why copyright law shouldn’t apply on the Internet”, suggesting that the Internet is a lawless land with regard to people sharing what they like. They have a point, but not the point they think: Our laws have checks and balances that prevent enforcement against sharing culture and knowledge in the offline world, and there’s no reason why these check-and-balance laws shouldn’t apply online too.

Every so often, you will hear people from the copyright industry pull the cliché, “why shouldn’t copyright law apply on the Internet!?”, with the understanding that laws apply everywhere in society, and so obviously copyright law should apply on the Internet too.

This question is misleading and false. If the offline laws applied fully online, which they don’t, then copyright law could not be enforced at all against ordinary file sharers — and that would be a good thing.

In the offline world, there are many laws that provide checks and balances against each other. It’s important that these checks and balances carry over to the digital world, and today, they don’t — the checks and balances haven’t been carried over at all.

For example, you’re technically not allowed to send a copy of some creative work under copyright monopoly in the mail — but nobody is allowed to open your mail to check if you did. You’re not allowed to play a song to your friend in a phonecall (yes, really), but nobody is allowed to listen in to your phonecall to determine if you do.

In this way, the copyright industry executives have a point; the offline laws regarding copyright don’t fully apply online. If they did, no file sharing would ever be punished, ever, because privacy is considered more important than noncommercial copyright infringement in the offline law book.

In our transition to digital, very important liberties have been lost — such as the important right to send a private letter.

Our children can still send an analog letter the way our parents did, but they don’t have nearly the same rights when performing the equivalent action in their digital environment — and there’s really no reason for that other than copyright industry lobbying. (I predict that’s going to be regarded as one of the greatest failures of our generation: our failure to carry the civil liberties of our parents over to our children.)

Let’s take a look at the analog letter. It has a couple of properties we associate with proper law and order: it is untracked, it is anonymous (or can be, that’s entirely up to the sender), the carrying courier has immunity from liability, and it is never opened in transit (except in the case of prior individual suspicion of a serious crime — note the words prior, individual, and serious).

This letter can even contain a copy of something: sheet music, a poem, something that makes sending the letter a copyright infringement. It would not matter, and precisely that is the point — the rights above would still apply: the letter would still be untracked, anonymous, unopened, carried without liability. It would still reach its recipient unopened and untracked.

This is what we call Analog Equivalent Rights — the idea that a civil liberty that existed in the analog world should also exist in the digital world, in its equivalent action, completely regardless of whether that means somebody needs to make money in a different way, or not at all. It isn’t rocket science. It should not even be controversial to say that our children should have at least the same amount of civil liberties in their environment as our parents had in theirs.

In other words, privacy law completely trumps copyright law offline, as far as private noncommercial copies are concerned, and there’s no reason it should not do so online as well. The laws should apply online exactly as they do offline.

So the next time you hear this argument, respond with a “yes, all the laws should apply on the Internet. Especially the laws that say we can send an anonymous package to somebody with a copied film or cassette, without the letter being opened in transit, the courier being responsible for carrying the package, or the letter being traced to its sender — even if it is a copyright infringement. That’s what the laws look like outside of the Internet, and there’s absolutely no reason they shouldn’t apply on the Internet as well!”.

They will typically respond something like, “But then we can’t make money!”, or possibly with some nonsense like “then the artists won’t create”. It doesn’t matter.

At that point it’s just a matter of driving the point home; “A business exists for the purpose of making money within existing laws. If you can’t do so, you don’t get to dismantle civil liberties just because you don’t know how to run a business.”

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Kategorier: Pirates, arr!

With the World Wide Web Consortium captured by the copyright industry, who will step up to lead web development next?

Rick Falkvinge - 27 september, 2017 - 19:00

The World Wide Web Consortium (W3C), which used to develop standards for the Web, has been captured by the copyright industry. In a doubly controversial vote, the W3C decided that media companies and not the user should be in control, ending their longstanding commitment to openness and the Internet’s core values. The open question is what new body web developers will choose to follow for future generations of standards.

This week, the World Wide Web Consortium (W3C) formally adopted Digital Restriction Measures (DRM) as part of the Web, thereby ending a policy of “the user is in control of their experience” and replacing it with “the copyright industry is in control”. The standard in question is called EME — Encrypted Media Extensions — and was pushed by all the pre-internet giants with vested pre-internet interests and Netflix.

Why is this bad? For all the reasons.

The W3C is — was — the body that defined standards for the World Wide Web, which browser developers implemented in turn into web browsers like Firefox, Chromium, Opera, and Safari. Having a third party publish the standards meant that no one browser team is in charge of standards development at the same time as they are making a browser, thereby encouraging interoperability between different browsers.

Now, having Digital Restriction Measures (DRM) as part of the Web means a number of very bad things, both principal, technical, and legal. First and foremost, on the principle level, the control of the experience has always been with the user. You don’t like a particular website’s color scheme? Turn it off. You don’t like ads? Turn them off. You’re blind? Have the page read out loud to you instead of displayed. The page scripts are annoying? Disable their scripts. The notion that the information is served, complete with a suggested layout, but with yourself as final arbiter as to how the website is allowed to show on your screen, has always been front row center to the development of the Web. Until this week, that is.

It’s important to realize that this encryption is not to the benefit of the user, like https is, but to the benefit of the copyright industry. In Cory Doctorow’s words, when somebody gives you a locked piece of data without the key, that lock is never there for your benefit.

From a technical perspective, this means that attacks delivered over the web — which are most of them today — can now be delivered in a standardized encrypted format, which means virus and malware checkers can’t intercept and prevent infection the way they can today.

From a legal perspective, it’s even worse, because it’s now illegal to research and prevent such attacks that are delivered over a channel protected by Digital Restriction Measures (DRM) in some of the biggest economies, like the United States and Europe. All other related research that seeks to circumvent the copyright industry’s control to the benefit of the user is also illegal, like providing accessibility to blind people (no, the standards don’t require it).

So why all this fuss just for a delivery channel of movies, in practice, which everybody gets from their favorite “unofficial sources” anyway?

Because there’s nothing limiting this delivery channel to just a movie. In theory, the entire web experience could be encrypted using new layers of technology. Yes, that includes mandatory advertising. Mandatory. Advertising. Yes, on your screen. The principal shift here, to put the media companies in control instead of the user, is the most important one with far-reaching ramifications.

When the RIAA calls a decision “a victory for common sense”, you know you’ve got it exactly wrong, W3C. — John Sullivan, FSF

This happened in a doubly controversial vote. Doubly because first, up until today, standards were never decided by vote, but by consensus, a threshold quite far above simple majority; and second, the vote passed by a mere 58%.

To quote John Sullivan, director of the Free Software Foundation, who tweeted at the W3C: “When the RIAA calls a decision ‘a victory for common sense’, you know you’ve got it exactly wrong, W3C.”

This is a textbook example of Regulatory Capture, this which just happened. The W3C was captured by the copyright industry.

Regulatory Capture is a term describing a form of government failure that occurs when a regulatory agency, created to act in the public interest, instead advances the commercial or political concerns of special interest groups that dominate the industry or sector it is charged with regulating. When regulatory capture occurs, the interests of firms or political groups are prioritized over the interests of the public, leading to a net loss to society as a whole. Government agencies suffering regulatory capture are called “captured agencies”. (Quote from Wikipedia.)

Seeing this regulatory capture firsthand, taking place against its formal objections, the Electronic Frontier Foundation immediately resigned from the World Wide Web Consortium.

The concept of regulatory capture is not an easy nut to crack. During the drafting of the U.S. Constitution, the Founding Fathers complained about this problem, which they called factions, and discussed how they could prevent the capture of regulatory bodies by those who would be regulated by it. In the end, it was one of the problems the Founding Fathers didn’t solve in creating the United States of America, and so it remains unsolved.

Except maybe not in this case, because the W3C has no formal authority. Its recommendations are — were — followed only based on trust in having done the right thing up until this week. It was a leader in the truest sense; somebody who others voluntarily chose to take advice from. The W3C was a standards body, but nobody is coerced into following their standards.

Therefore, the field is now open for a new publisher of web standards, one that doesn’t bend the knee to the copyright industry, and more importantly, a standards body that continues to put the user in control of their own computer and experience.

For once the developers see where the path goes when you put the copyright industry in charge of the experience, they will balk at that and do something else.

Failing that, there’s the next level of safety valve, the users themselves, which are likely to reject such an experience and lack of control altogether — just remember how Adblock started out as a niche plugin for Firefox, then gradually spread to a plugin for all browsers, and are now working its way into the mainline browser distributions. When many enough users say that they’ve had enough of something, that also counts for something.

In any case, the field is now open for somebody to step up to the plate and take charge of the future of web standards, with users front row center where they belong. The EFF themselves, perhaps?

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Kategorier: Pirates, arr!
Prenumerera på innehåll