Behåll eran vischa, vi vill inte ha’n.
Vi skäms ej att säga: Vi föredrar stan.
Behåll era ruckel och vägar av grus,
vi föredrar asfalt och riktiga hus.

Vi slipper att frysa ifall det är kallt,
vi har inte småkryp och mygg överallt.
Vi går inte klädda i avlagda kläder,
vi håller oss inne vid otjänligt väder.

Vi äter och skiter på riktigt porslin
och undviker tjat med en bänkdiskmaskin.
Vi käkar ej sånt som man hittar i skogen,
kebab finns hos turken och pizza på krogen.

Vi sitter bekvämt när vi tar oss ett järn.
Tar någonting slut finns det mer i affärn.
Vi larvar oss inte med midsommardans,
vill vi ta en sväng blir det disco nånstans.

Nä, åkern är öken, vi vill inte ha’t,
man är inte klok om man bor i spenat.
Behåll eran vischa, vi trivs bra ändå.
Vill vi se en bonnläpp så finns TV2.

…

Christian Engström, midsommar 1990

Jag inspireras mycket av oblandad färg. Det kan lika gärna vara burkar med färg, såväl som hur sylt i filmjölk råkar bli när man droppar i. Jag har även snöat in på utspilld bläck. Inspirationen tar sig uttryck på flera olika sätt, och jag har ritat ett antal teckningar som haft dessa som utgångspunkt, men ändå blir slutresultaten relativt olika. Det är lite som att teckningarna lever sitt egna liv, precis som det inte går att styra hur färg och bläck beter sig när man häller ut det och vispar runt.

Privacy: In a series of posts on this blog, we have shown how practically everything our parents took for granted with regards to privacy has been completely eliminated for our children, just because they use digital tools instead of analog, and the people interpreting the laws are saying that privacy only applies to the old, analog environment of our parents.

Once you agree with the observation that privacy seems to simply not apply for our children, merely for living in a digitally-powered environment instead of our parents’ analog-powered one, surprise turns to shock turns to anger, and it’s easy to want to assign blame to someone for essentially erasing five generations’ fight for civil liberties while people were looking the other way.

So whose fault is it, then?

It’s more than one actor at work here, but part of the blame must be assigned to the illusion that that nothing has changed, just because our digital children can use old-fashioned and obsolete technology to obtain the rights they should always have by law and constitution, regardless of which method they use to talk to friends and exercise their privacy rights.

We’ve all heard these excuses.

“You still have privacy of correspondence, just use the old analog letter”. As if the Internet generation would. You might as well tell our analog parents that they would need to send a wired telegram to enjoy some basic rights.

“You can still use a library freely.” Well, only an analog one, not a digital one like The Pirate Bay, which differs from an analog library only in efficiency, and not in anything else.

“You can still discuss anything you like.” Yes, but only in the analog streets and squares, not in the digital streets and squares.

“You can still date someone without the government knowing your dating preferences.” Only if I prefer to date like our parents did, in the unsafe analog world, as opposed to the safe digital environment where predators vanish at the click of a “block” button, an option our analog parents didn’t have in shady bars.

The laws aren’t different for the analog and the digital. The law doesn’t make a difference between analog and digital. But no law is above the people who interpret it in the courts, and the way people interpret those laws means the privacy rights always apply to the analog world, but never to the digital world.

It’s not rocket science to demand the same laws to apply offline and online. This includes copyright law, as well as the fact that privacy of correspondence takes precedence over copyright law (in other words, you’re not allowed to open and examine private correspondence for infringements in the analog world, not without prior and individual warrants — our law books are full of these checks and balances; they should apply in the digital too, but don’t today).

Going back to blame, that’s one actor right there: the copyright industry. They have successfully argued that their monopoly laws should apply online just as it does offline, and in doing so, has completely ignored all the checks and balances that apply to the copyright monopoly laws in the analog world. And since copying movies and music has now moved into the same communications channels as we use for private correspondence, the copyright monopoly as such has become fundamentally incompatible with private correspondence at the conceptual level.

The copyright industry has been aware of this conflict and has been continuously pushing for eroded and eliminated privacy to prop up their crumbling and obsolete monopolies, such as pushing for the hated (and now court-axed) Data Retention Directive in Europe. They would use this federal law (or European equivalent thereof) to literally get more powers than the Police themselves in pursuing individual people who were simply sharing music and movies, sharing in the way everybody does.

There are two other major factors at work. The second factor is marketing. The reason we’re tracked at the sub-footstep level in airports and other busy commercial centers is simply to sell us more crap we don’t need. This comes at the expense of privacy that our analog parents took for granted. Don’t even get started on Facebook and Google.

Last but not least are the surveillance hawks — the politicians who want to look “Tough on Crime”, or “Tough on Terrorism”, or whatever the word of choice is this week. These were the ones who pushed the Data Retention Directive into law. The copyright industry were the ones who basically wrote it for them.

These three factors have working together, and they’ve been very busy.

It’s going to be a long uphill battle to win back the liberties that were slowly won by our ancestors over about six generations, and which have been all but abolished in a decade.

It’s not rocket science that our children should have at least the same set of civil liberties in their digital environment, as our parents had in their analog environment. And yet, this is not happening.

Our children are right to demand Analog Equivalent Privacy Rights — the civil liberties our parents not just enjoyed, but took for granted.

I fear the failure to pass on the civil liberties from our parents to our children is going to be seen as the greatest failure of this particular current generation, regardless of all the good we also accomplish. Surveillance societies can be erected in just ten years, but can take centuries to roll back.

Privacy remains your own responsibility today. We all need to take it back merely by exercising our privacy rights, with whatever tools are at our disposal.

Image from the movie “Nineteen-Eighty Four”; used under fair use for political commentary.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Europe: Slack has updated its Terms of Service to let your manager read your private conversations in private channels. Our analog parents would have been shocked and horrified at the very idea that their bosses would open packages and read personal messages that were addressed to them. For our digital children, it’s another shrugworthy part of everyday life.

The analog plain old telephone system, sometimes abbreviated POTS, is a good template for how things should be even in the digital world. This is something that lawmakers got mostly right in the old analog world.

When somebody is on a phonecall — an old-fashioned, analog phonecall — we know that the conversation is private by default. It doesn’t matter who owns the phone. It is the person using the phone, right this very minute, that has all the rights to its communication capabilities, right this very minute.

The user has all the usage rights. The owner has no right to intercept or interfere with the communications usage, just based on the property right alone.

Put another way: just because you own a piece of communications equipment, that doesn’t give you any kind of automatic right to listen to private conversations that happen to come across this equipment.

Regrettably, this only applies to the telephone network. Moreover, only the analog part of the telephone network. If anything is even remotely digital, the owner can basically intercept anything they like, for any reason they like.

This particularly extends to the workplace. It can be argued that you have no expectation of privacy for what you do on your employer’s equipment; this is precisely forgetting that such privacy was paramount for the POTS, less than two decades ago, regardless of who owned the equipment.

Some employers even install wildcard digital certificates on their workplace computers with the specific purpose of negating any end-to-end security between the employee’s computer and the outside world, effectively performing a so-called “man-in-the-middle attack”. In a whitewashed term, this practice is called HTTPS Interception instead of “man-in-the-middle attack” when it’s performed by your employer instead of another adversary.

Since we’re looking at difference between analog and digital, and how privacy rights have vanished in the transition to digital, it’s worth looking at the code of law for the oldest of analog correspondences: the analog letter, and whether your boss could open and read it just because it was addressed to you at your workplace.

Analog law differs somewhat between different countries on this issue, but in general, even if your manager or workplace were allowed to open your mail (which is the case in the United States but not in Britain), they are typically never allowed to read it (even in the United States).

In contrast, with electronic mail, your managers don’t just read your entire e-mail, but typically has hired an entire department to read it for them. In Europe, this went as far as the European Court of Human Rights, which ruled that it’s totally fine for an employer to read the most private of correspondence, as long as the employer informs of this fact (thereby negating the default expectation of privacy).

Of course, this principle about somewhat-old-fashioned e-mail applies to any and all electronic communications now, such as Slack.

So for our digital children, the concept of “mail is private and yours, no matter if you receive it at the workplace” appears to have been irrevocably lost. This was a concept our analog parents took so for granted, they didn’t see any need to fight for it.

Today, privacy remains your own responsibility.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Privacy: The dystopic stories of the 1950s said the government would install cameras in our homes, with the government listening in and watching us at all times. Those stories were all wrong, for we installed the cameras ourselves.

In the analog world of our parents, it was taken for completely granted that the government would not be watching us in our own homes. It’s so important an idea, it’s written into the very constitutions of states pretty much all around the world.

And yet, for our digital children, this rule, this bedrock, this principle is simply… ignored. Just because they their technology is digital, and not the analog technology of our parents.

There are many examples of how this has taken place, despite being utterly verboten. Perhaps the most high-profile one is the OPTIC NERVE program of the British surveillance agency GCHQ, which wiretapped video chats without the people concerned knowing about it.

Yes, this means the government was indeed looking into people’s living rooms remotely. Yes, this means they sometimes saw people in the nude. Quite a lot of “sometimes”, even.

According to summaries in The Guardian, over ten percent of the viewed conversations may have been sexually explicit, and 7.1% contained undesirable nudity.

Taste that term. Speak it out loud, to hear for yourself just how oppressive it really is. “Undesirable nudity”. The way you are described by the government, in a file about you, when looking into your private home without your permission.

When the government writes you down as having “undesirable nudity” in your own home.

There are many other examples, such as the state schools that activate school-issued webcams, or even the US government outright admitting it’ll all your home devices against you.

It’s too hard not to think of the 1984 quote here:

The telescreen received and transmitted simultaneously. Any sound that Winston made, above the level of a very low whisper, would be picked up by it, moreover, so long as he remained within the field of vision which the metal plaque commanded, he could be seen as well as heard. There was of course no way of knowing whether you were being watched at any given moment. How often, or on what system, the Thought Police plugged in on any individual wire was guesswork. It was even conceivable that they watched everybody all the time. But at any rate they could plug in your wire whenever they wanted to. You had to live — did live, from habit that became instinct — in the assumption that every sound you made was overheard, and, except in darkness, every movement scrutinized. — From Nineteen Eighty-Four

And of course, this has already happened. The so-called “Smart TVs” from LG, Vizio, Samsung, Sony, and surely others have been found to do just this — spy on its owners. It’s arguable that the data collected only was collected by the TV manufacturer. It’s equally arguable by the police officers knocking on that manufacturer’s door that they don’t have the right to keep such data to themselves, but that the government wants in on the action, too.

There’s absolutely no reason our digital children shouldn’t enjoy the Analog Equivalent Rights of having their own home to their very selves, a right our analog parents took for granted.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Privacy: Our parents, at least in the Western world, had a right to hold private conversations face-to-face, whether out in public or in the sanctity of their home. This is all but gone for our digital children.

Not long ago, it was the thing of horror books and movies that there would actually be widespread surveillance of what you said inside your own home. Our analog parents literally had this as scary stories worthy of Halloween, mixing the horror with the utter disbelief.

“There was of course no way of knowing whether you were being surveilled at any given moment. How often, or on what system, the Thought Police plugged in on any individual device was guesswork. It was even conceivable that they listened to everybody all the time. But at any rate they could listen to you whenever they wanted to. You had to live — did live, from habit that became instinct — in the assumption that every sound you made was overheard.” — from Nineteen Eighty-Four

In the West, we prided ourselves on not being the East — the Communist East, specifically — who regarded their own citizens as suspects: suspects who needed to be cleansed of bad thoughts and bad conversations, to the degree that ordinary homes were wiretapped for ordinary conversations.

There were microphones under every café table and in every residence. And even if there weren’t in the literal sense, just there and then, they could still be anywhere, so you had to live — did live, from habit that became instinct — in the assumption that every sound you made was overheard.

“Please speak loudly and clearly into the flower pot.” — a common not-joke about the Communist societies during the Cold War

Disregard phonecalls and other remote conversations for now, since we already know them to be wiretapped across most common platforms. Let’s look at conversations in a private home.

We now have Google Echo and Amazon Alexa. And while they might have intended to keep your conversations to themselves, out of the reach of authorities, Amazon has already handed over living room recordings to authorities. In this case, permission became a moot point because the suspect gave permission. In the next case, permission might not be there, and it might happen anyway.

Mobile phones are already listening, all the time. We know because when we say “Ok Google” to an Android phone, it wakes up and listens more intensely. This, at a very minimum, means it’s always listening for the words “Ok Google”. IPhones have a similar mechanism listening for “Hey Siri”. While nominally possible to turn off, it’s one of those things you can never be sure of. And we carry these governmental surveillance microphones with us everywhere we go.

If the Snowden documents showed us anything in the general sense, it was that if a certain form of surveillance is technically possible, it is already happening.

And even if Google and Apple aren’t already listening, the German police got the green light to break into phones and plant Bundestrojaner, the flower-pot equivalent of hidden microphones, anyway. You would think that Germany of all countries has in recent memory what a bad idea this is. It could — maybe even should — be assumed that the police forces of other countries have and are already using similar tools.

For our analog parents, the concept of a private conversations was as self-evident as oxygen in the air. Our digital children may never know what one feels like.

And so we live today — from what started as a habit that has already become instinct — in the assumption that every sound we make is overheard by authorities.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Privacy: For our analog parents, a diary or a personal letter could rarely be touched by authorities, not even by law enforcement searching for evidence of a crime. Objects such as these had protection over and above the constitutional privacy safeguards. For our digital children, however, the equivalent diaries and letters aren’t even considered worthy of basic constitutional privacy.

In most jurisdictions, there is a constitutional right to privacy. Law enforcement in such countries can’t just walk in and read somebody’s mail, wiretap their phonecalls, or track their IP addresses. They need a prior court order to do so, which in turn is based on a concrete suspicion of a serious crime: the general case is that you have a right to privacy, and violations of this rule are the exception, not the norm.

However, there’s usually a layer of protection over and above this: even if and when law enforcement gets permission from a judge to violate somebody’s privacy in the form of a search warrant of their home, there are certain things that may not be touched unless specific and additional permissions are granted by the same type of judge. This class of items includes the most private of the personal: private letters, diaries, and so on.

Of course, this is only true in the analog world of our parents. Even though the letter of the law is the same, this protection doesn’t apply at all to the digital world of our children, to their diaries and letters.

Because the modern diary is kept on a computer. If not on a desktop computer, then certainly on a mobile handheld one — what we’d call a “phone” for historical reasons, but what’s really a handheld computer.

And a computer is a work tool in the analog world of our parents. There are loads of precedent cases that establish any form of electronic device as a work tool, dating back well into the analog world, and law enforcement is falling back on all of them with vigor, even now that our digital devices are holding our diaries, personal letters, and other items far more private than an analog diary was ever capable of.

That’s right: whereas your parents’ diaries were extremely protected under the law of the land, your children’s diaries — no less private to them, than those of your parents were to your parents — are as protected from search and seizure as an ordinary steel wrench in a random workshop.

So the question is how we got from point A to point B here? Why are the Police, who know that they can’t touch an analog diary during a house search, instantly grabbing mobile phones which serve the same purpose for our children?

“Because they can”, is the short answer. “Also because nobody put their foot down” for advanced points on the civics course. It’s because some people saw short term political points in being “tough on crime” and completely erasing hard-won rights in the process.

Encrypt everything.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Mattias Lundbäck gör intressanta observationer, men hamnar i helt fel slutsats

Mattias Lundbäck skriver intressant om marginaleffekterna i olika bidragssystem, men hamnar i en helt feltaktig slutsats. Han landar i att vi borde utforma våra bidragssystem som barnbidraget, alltså helt utan avtrappning för folk som har jobb eller är miljardärer. Det är en idé som inte håller alls.

Det är visserligen sant att barnbidraget inte ger några marginaleffekter, och att det iofs är bra. Men det gör också att barnbidraget är otroligt dyrt för staten.

Redan på nivån 1050 kronor i månaden (som inte är i närheten av vad det kostar att försörja ett barn) kostade barnbidraget 25 miljarder om året. Det är lika mycket som hela polisen eller halva försvaret.

Därför är det helt orealistiskt att tro att man skulle kunna höja barnbidraget med tusenlappar (så att det närmar sig den verkliga kostnaden för ett barn), för det skulle bli på tok för dyrt. Ännu mer orealistiskt är att tro att man skulle kunna använda barnbidraget som modell för någon form av generellt trygghetssystem för vuxna.

Barnbidraget är dålig fördelningspolitik. Eller om man ska uttrycka det krångligare: barnbidraget har en mycket begränsad fördelningspolitisk effekt, eftersom nästan alla pengarna går till familjer som egentligen inte behöver dem. Det säger sig självt i och med barnbidragets konstruktion. Om vi definierar de fattigaste 10 eller 20 procenten av familjer som behövande, då följer det automatiskt att 90 eller 80 procent av barnbidraget går till familjer som inte är behövande.

Det skulle gå hur bra som helst att bygga om trygghetssystemen så att vi får bort de nästan-100-procentiga marginaleffekterna, samtidigt som vi garanterar alla en grundtrygghet och kan finansiera det på ett rimligt sätt i budgeten. Men då funkar inte barnbidragsmodellen med mer pengar till alla.

Så länge de som förespråkar ett robustare trygghetssystem (vilket jag håller med om att vi desperat behöver) insisterar på att låtsas som att barnbidraget är ett föredöme bland bidrag, kommer det inte bli någon reform, eftersom det inte går att få ihop kalkylen. Designar man fel händer inget, helt enkelt.

Läs Mattias Lundbäck: Lönar det sig för flyktingar att arbeta?

”Kriget mot narkotika har blivit ett krig mot sjuka, fattiga, utslagna och icke-vita” skriver Ivan Olausson Klatil, känd som artisten och låtskrivaren General Knas.

Läs debattartikeln hos Aftonbladet

Privacy: In the analog world of our parents, it was absolutely unthinkable that the government would demand to know every footstep you took, every phonecall you made, and every message you wrote, just as a routine matter. For our digital children, government officials keep insisting on this as though it were perfectly reasonable, because terrorism, and also, our digital children may be listening to music together or watching TV together, which is illegal in the way they like to do it, because of mail-order legislation from Hollywood. To make things even worse, the surveillance is retroactive — it is logged, recorded, and kept until somebody wants all of it.

About ten years ago, a colleague of mine moved from Europe to China. He noted that among many differences, the postal service was much more tightly controlled — as in, every letter sent was written by hand onto a line in a log book, kept by the postmaster at each post office. Letter from, to whom, and the date.

At the time, three things struck me: one, how natural this was to the Chinese population, not really knowing anything else; two, how horrified and denouncing our analog parents would have been at this concept; three, and despite that, that this is exactly what our lawmaker analog parents are doing to all our digital children right now.

Or trying to do, anyway; the courts are fighting back hard.

Yes, I’m talking about Telecommunications Data Retention.

There is a saying, which mirrors the Chinese feeling of normality about this quite well: “The bullshit this generation puts up with as a temporary nuisance from deranged politicians will seem perfectly ordinary to the next generation.”

Every piece of surveillance so far in this series is amplified by several orders of magnitude by the notion that it you’re not only being watched, but that everything you do is recorded for later use against you.

This is a concept so bad, not even Nineteen-Eighty Four got it: If Winston’s telescreen missed him doing something that the regime didn’t want him to do, Winston would have been safe, because there was no recording happening; only surveillance in the moment.

If Winston Smith had had today’s surveillance regime, with recording and data retention, the regime could and would have gone back and re-examined every earlier piece of action for what they might have missed.

This horror is reality now, and it applies to every piece in this series. Our digital children aren’t just without privacy in the moment, they’re retroactively without privacy in the past, too.

(Well, this horror is a reality that comes and goes, as legislators and courts are in a tug of war. In the European Union, Data Retention was mandated in 2005 by the European Parliament, was un-mandated in 2014 by the European Court of Justice, and prohibited in 2016 by the same Court. Other jurisdictions are playing out similar games; a UK court just dealt a blow to the Data Retention there, for example.)

Privacy remains your own responsibility.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Privacy: At worst, our analog parents could be prevented from meeting each other. Our digital children are prevented from talking about particular subjects, once the conversation is already happening. This is a horrifying development.

When our digital children are posting a link to The Pirate Bay somewhere on Facebook, a small window sometimes pops up saying “you have posted a link with potentially harmful content. Please refrain from posting such links.”

Yes, even in private conversations. Especially in private conversations.

This may seem like a small thing, but it is downright egregious. Our digital children are not prevented from having a conversation, per se, but are monitored for bad topics that the regime doesn’t like being discussed, and are prevented from discussing those topics. This is far worse than preventing certain people from just meeting.

The analog equivalent would be if our parents were holding an analog phone conversation, and a menacing third voice popped into the conversation with a slow voice speaking just softly enough to be perceived as threatening: “You have mentioned a prohibited subject. Please refrain from discussing prohibited subjects in the future.”

Our parents would have been horrified if this happened — and rightly so!

But in the digital world of our children, the same phenomenon is instead cheered on by the same people who would abhor it if it happened in their world, to themselves.

In this case, of course, it is any and all links to The Pirate Bay that are considered forbidden topics, under the assumption — assumption! — that they lead to manufacturing of copies that would be found in breach of the copyright monopoly in a court of law.

When I first saw the Facebook window above telling me to not discuss forbidden subjects, I was trying to distribute political material I had created myself, and used The Pirate Bay to distribute. It happens to be a very efficient way to distribute large files, which is exactly why it is being used by a lot of people for that purpose (gee, who would have thought?), including people like myself who wanted to distribute large collections of political material.

There are private communications channels, but far too few use them, and the politicians at large (yes, this includes our analog parents) are still cheering on this development, because “terrorism” and other bogeymen.

Privacy remains your own responsibility.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Privacy: Our analog parents’ dating preferences were considered a most private of matters. For our digital children, their dating preferences is a wholesale harvesting opportunity for marketing purposes. How did this terrifying shift come to be?

I believe the first big harvester of dating preferences was the innocent-looking site hotornot.com 18 years ago, a site that more seemed like the after-hours side work of a frustrated highschooler than a clever marketing ploy. It simply allowed people to rate their subjective perceived attractiveness of a photograph, and to upload photographs for such rating. (The two founders of this alleged highschool side project netted $10 million each for it when the site was sold.)

Then the scene exploded, with both user-funded and advertising-funded dating sites, all of which cataloged people’s dating preferences to the smallest detail.

Large-scale pornography sites, like PornHub, also started cataloging people’s porn preferences, and contiously make interesting infographics about geographical differences in preferences. (The link is safe for work, it’s data and maps in the form of a news story on Inverse, not on Pornhub directly.) It’s particularly interesting, as Pornhub is able to break down preferences quite specifically by age, location, gender, income brackets, and so on.

Do you know anyone who told Pornhub any of that data? No, I don’t either. And still, they are able to pinpoint who likes what with quite some precision, precision that comes from somewhere.

And then, of course, we have the social networks (which may or may not be responsible for that tracking, by the way).

It’s been reported that Facebook can tell if you’re gay or not with as little as three likes. Three. And they don’t have to be related to dating preferences or lifestyle preferences — they can be any random selections that just map up well with bigger patterns.

This is bad enough in itself, on the basis that it’s private data. At a very minimum, our digital childrens’ preferences should be their own, just like their favorite ice cream.

But a dating preferences are not just a preference like choosing your flavor of ice cream, is it? It should be, but it isn’t at this moment in time. It could also be something you’re born with. Something that people even get killed for if they’re born with the wrong preference.

It is still illegal to be born homosexual in 73 out of 192 countries, and out of these 73, eleven prescribe the death penalty for being born this way. A mere 23 out of 192 countries have full marriage equality.

Further, although the policy direction is quite one-way toward more tolerance, acceptance, and inclusion at this point in time, that doesn’t mean the policy trend can’t reverse for a number of reasons, most of them very bad. People who felt comfortable in expressing themselves can again become persecuted.

Genocide is almost always based on public data collected with benevolent intent.

This is why privacy is the last line of defense, not the first. And this last line of defense, which held fast for our analog parents, has been breached for our digital children. That matter isn’t taken nearly seriously enough.

Privacy remains your own responsibility.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Tant Rumptumme, riksdagsledamoten Lena Emilsson (S), vill på alla sätt motverka att patienter med kronisk smärta får tillgång till medicinsk cannabis som hjälper

Satirprogrammet Svenska Nyheter tog upp frågan om medicinsk cannabis i senaste avsnittet (från 12:50 in i videon), och gjorde det på ett alldeles utmärkt pedagogiskt sätt. Det handlar om ryggmärgsskadade patienter som lider av kronisk neuropatisk smärta. Översatt till begriplig svenska betyder det fullständigt outhärdlig överjävlig smärta, som de här patienterna upplever varje sekund av varje minut 24 timmar om dygnet utan uppehåll.

Det har visat sig att cannabis kan hjälpa många av de här patienterna att bli kvitt smärtan och kunna leva ett drägligt liv. Ett exempel är Andreas Thörn, som är rullstolsbunden med skadad ryggrad efter en motorcykelolycka för över 20 år sedan. Han lider av neuropatisk smärta, och han har bokstavligen provat alla smärtstillande medel som finns på apoteket, inklusive de allra tyngsta opiaterna. Men inga av dem hjälper mot smärtan.

Men cannabis fungerar mot smärtan för Andreas Thörn, och för många andra patienter i samma situation. Därför började Andreas odla cannabis, som han använde för att framställa en olja som han tog en tesked av i kaffet varje morgon. Då försvann smärtan, och han kunde återigen börja fungera som far till sina barn och till och med börja jobba 100%.

Men så kom polisen, som tog cannabisplantorna i beslag och åtalade honom för narkotikabrott. Smärtorna kom tillbaka, och Andreas fick sluta jobba och återgå till att sitta i rullstolen och lida helveteskval. I november 2017 fastslog Högsta Domstolen domen mot Andreas. Cannabis är knark, sa domstolen, och att Andreas hade befunnit sig i en nödsituation hjälper inte. Sådan är lagen idag.

Men lagar kan ändras om politikerna i riksdagen bestämmer sig för att göra det, och en liten uppmjukning för medicinsk cannabis har skett. Efter domen i HD har Andreas Thörn blivit beviljad en dispens av Läkemedelsverket som innebär att han kan få cannabisbaserad medicin utskriven av läkare. Han är en av tolv (12) patienter som fått en sådan dispens i Sverige. Det är väldigt lite i förhållande till hur många patienter som kanske skulle kunna få lindring av kronisk smärta med medicinsk cannabis. Men det är en början i alla fall.

Lena Emilsson (S) är en riksdagsledamot som har engagerat sig i frågan om medicinsk cannabis. Men inte för att hjälpa Andreas Thörn och andra patienter i samma situation. Tvärtom. Hon vill på inga villkor göra det möjligt för patienter med nervsmärtor att få tillgång till laglig cannabismedicin som kan hjälpa dem. Hon har skrivit en motion till riksdagen (2017/18:1639) där hon vill göra det ännu svårare för patienter med kronisk smärta att få chansen att prova cannabis för att se om det hjälper. Hon är motståndare till varje försök att mjuka upp lagstiftningen runt medicinsk cannabis.

”På detta vis slås det in en kil i den tidigare så solida svenska narkotikapolitiken” skriver hon i sin riksdagsmotion.

Det är en ganska olycklig formulering, konstaterade Svenska Nyheter när de lyfte fram Lena Emilssons motion i programmet. Den neuropatiska smärtan som de här patienterna upplever kan beskrivas just som att någon har slagit in en kil i den tidigare så solida ryggraden, och sedan håller på och vickar och drar i kilen för att kontrollera att den sitter riktigt ordentligt fast i sagda ryggrad. Den smärtan tycker Lena Emilsson att de får lov att fortsätta utstå, hellre än att hon och andra politiker ska behöva erkänna att de har haft fel och ändra på lagstiftningen.

”Tant Rumptumme” döpte Svenska Nyheter Lena Emilsson till. Inte i första hand för att hon formulerar sig som en rumpnisse när hon skriver ”på detta vis” i riksdagsmotionen. Utan för att Lena Emilssons engagemang mot smärtlindring för ryggmärgspatienter verkar komma sig av att hon var tulltjänsteman innan hon blev invald i riksdagen.

Hon är mot införsel av cannabispreparat i landet. Men hon är för införsel av tulltjänstemäns fingrar i … ja, ni fattar.

Vi kanske kan peta Lena Emilsson (S) ur riksdagen med personkryss

Lena Emilsson framstår som ett perfekt exempel på någon som inte borde sitta i riksdagen. Och möjligen har vi en god chans att göra så att hon faktiskt åker ut nu i valet i höst. Om vi kan hitta en bättre kandidat längre ner på Socialdemokraternas lista i Lena Emilssons valkrets, då kan vi driva en personkrysskampanj för den socialdemokraten, och förhoppningsvis göra så att han/hon tar Lena Emilssons mandat och hon åker ur riksdagen. Det vore välförtjänt.

Nu vet vi inte om Lena Emilsson ställer upp till omval och i så fall på vilken plats på listan. Det får vi inte veta förrän runt den 10 april, när riksdagslistorna för de olika partierna publiceras på Valmyndighetens sajt val.se. Men vi kan titta på det förra riksdagsvalet 2014 för att få en bild av hur det var då.

Lena Emilsson stod på plats nummer 4 på Socialdemokraternas lista i valkretsen Skåne läns västra inför valet 2014. Socialdemokraterna tog 4 mandat i den valkretsen, så hon kom in i riksdagen på det sista S-mandatet tack vare sin placering på listan. Hon fick bara 1,5% personkryss, så hon var långt ifrån de 5% som hon skulle behövt för att bli inkryssad på personröster. Med andra ord:

Lena Emilsson var petningsbar i valet 2014.

Om vi hade haft en kandidat på sossarnas riksdagslista i Skåne västra och vi hade lyckats kampanja ihop 5% personkryss till den kandidaten, då hade Lena Emilsson inte suttit riksdagen.

Hur det ser ut inför valet 2018 får vi som sagt veta någon gång runt den 10 april. Kanske kandiderar inte Lena Emilsson till omval, och då slipper vi ju henne automatiskt i nästa riksdag. Eller så har hon blivit uppflyttad så högt på Socialdemokraternas lista att det inte är realistiskt att tro att vi kan få bort henne genom att personkryssa någon annan. Då får vi kämpa mot henne på andra sätt. Men den tredje möjligheten är att hon kandiderar igen och står på samma plats på riksdagslistan som hon gjorde i förra valet.

I så fall kan vi ha en chans att peta ut Lena Emilsson ur riksdagen genom att personkampanja för någon bättre socialdemokrat i hennes valkrets.

Men som sagt, svaret på om det är möjligt får vi runt den 10 april när riksdagspartiernas listor publiceras. Det ska bli spännande.

Håll gärna tummarna – men håll dem borta från andra människors rumpor!

Se Svenska Nyheter – avsnitt 3 (inslaget om medicinsk cannabis börjar 12:50 in i videon)

Riksdagsledamöterna Maria Abrahamsson (M), Anders W Jonsson (C), Hillevi Larsson (S), Karin Rågsjö (V), Christina Örnebjär (L) och Anders Schröder (MP) på seminarium för en förändrad narkotikapolitik

Riksdagsledamöter från sex olika partier (alla utom SD och KD) ordnade ett mycket intressant seminarium om narkotikapolitik i riksdagen igår den 14 mars.

Temat för seminariet var #stoppabegravningarna, alltså vår katastrofalt höga narkotikadödlighet. Det inleddes av tre mammor som alla har förlorat ett barn till följd av en överdos, och som har berättat om sina tragedier i en bok. Det är väldigt gripande att så konkret bli påmind om att bakom varje siffra i statistiken, finns det människor som råkar ut för det värsta man kan tänka sig.

Tonen på seminariet var helt inriktad på att vi måste förändra narkotikapolitiken för att få ner dödligheten. Det pratades mycket om att vi bör avkriminalisera bruket av narkotika, så att brukare med problem vågar söka hjälp, och inte blir behandlade som brottslingar och andra klassens medborgare när de gör det. Alla politikerna på scen var i princip överens om att så bör vi göra, eller i vart fall röra oss i den riktningen. Det var alltså en alltigenom konstruktiv och positiv diskussion, som var inriktad på vad vi ska förändra för att minska skadorna.

Men innan alla som vill se en förändrad narkotikapolitik blir alldeles för glada ska jag lägga till en viktig sak. Med ett enda två undantag var det inte de olika partiernas talespersoner i narkotikafrågor som hade ordnat seminariet, utan enskilda ledamöter som uttryckligen har en annan (och mer progressiv) syn på narkotikafrågan än sina partier. Det är alltså just de här politikerna som är bra, inte deras respektive partier.

– Vill du personligen avkriminalisera? frågade moderatorn uttryckligen, och begärde ett rakt ja/nej-svar av politikerna.

• Anders W Jonsson (C) var den enda av politikerna som svarade nej på om han ville avkriminalisera. Det var inte så förvånande, för han var den enda av politikerna som var sitt partis officiella talesperson i narkotikafrågor, så han svarade vad Centern som parti tycker. Centern vill inte avkriminalisera. Just Anders W Jonsson var iofs vettig inom ramen för vad C står för, och han pratade varmt för att vi måste se till att narkotikapolitiken bygger på vetenskap. Men han verkade mer intresserad av att utreda ytterligare, istället för att försöka sätta in konkreta åtgärder direkt. Och som sagt, han vill inte avkriminalisera, så han är knappast aktuell för några personkryss.
• Maria Abrahamsson (M) hade bra och vettiga åsikter, men hon gjorde väldigt klart att hon sa vad hon själv tycker, inte vad partiet anser. Hon ställer tyvärr inte upp till omval.
• Anders Schröder (MP) vill avkriminalisera, och står på riksdagslistan i Gävleborgs län på plats nummer 6. MP har idag 1 mandat i Gävleborg, så om han inte får tillräckligt med personkryss har han ingen chans att bli omvald.
• Christina Örnebjär (L) vill också avkriminalisera. Hon står på plats 2 på listan i Örebro län, där L bara har 1 mandat. Behöver rimligen personkryss för att ha en chans.
• Hillevi Larsson (S) framstod i mina ögon som att hon ville avkriminalisera när moderatorn frågade alla på scen, men när jag pratade med henne efteråt menade hon att det ville hon nog inte egentligen. Hon sa många bra saker om att vi bör byta till en nollvision för antalet narkotikadöda (istället för nollvision mot bruket), och att vi ska satsa på skademinimering som till exempel sprutbyten och Naloxon, så hon har en vettig inställning i narkotikafrågan rent allmänt. Men det är lite oklart om hon faktiskt vill avkriminalisera cannabis, och det är i vart fall inget hon kommer driva aktivt. Hon står på plats 2 på listan för Malmö. Där har Socialdemokraterna 3 mandat idag, så hon kommer in vare sig hon får kryss eller inte.
• Karin Rågsjö (V) är Vänsterns talesperson i hälsofrågor (vilket innefattar narkotikapolitiken) och vill avkriminalisera allt bruk, precis som V som parti vill. Jag hann tyvärr aldrig säga mer än hej till henne, så jag vet inte exakt vad hon har för inställning till personligt innehav (som V inte vill avkriminalisera). Jag vet inte heller om hon kommer kandidera för omval, men jag hoppas förstås att hon gör det. Vi får se när listorna presenteras på Val.se (vilket jag tror kommer hända i mitten av april).

Så för att sammanfatta: ett mycket bra seminarium som var både gripande och konstruktivt, ordnat av sex riksdagsledamöter som vill lägga om narkotikapolitiken för att #stoppabegravningarna. De har inte sina partier med sig ännu, men det är en början.

Det är på väg att vända i narkotikafrågan!

Video från seminariet (90 min)

Kommentarer i Facebook-gruppen Avkriminalisera Cannabis

Om du blir utsatt för utpressningskrav från advokater som påstår att du fildelat: Betala inte!

Vad gör man om man får ett kravbrev på posten från en juristfirma där de påstår att man har fildelat olagligt, och kräver att man betalar X antal tusen kronor till dem för att slippa bli dragen inför domstol?

Sanna Wolk, professor i upphovsrätt vid Uppsala universitet, ger bra råd i en intervju hos Ny Teknik:

– Betala inte. Du behöver inte ens svara på det. I slutänden är det domstol som ska bedöma om man ska betala eller inte. Vi har sett den här typen av brev tidigare, och det är väldigt få gånger som de som står bakom kraven har tagit det vidare till domstol. Men om ärendet skulle gå vidare till inkasso är det viktigt att meddela inkassobolaget att man bestrider kravet.

Så lyssna på professor Wolk när det gäller att hantera utpressare som använder upphovsrätten:

• Betala inte, utan skit i det första kravet som kommer med posten
• Bestrid fakturan om/när den går till inkasso. Bestridandet kan med fördel vara in blanco, alltså att man inte ger några skäl alls till varför man bestrider, utan bara berättar att man gör det. När jag själv har fått andra orättmätiga krav brukar jag ta en kopia på kravet, skriva BESTRIDES tvärs över med tjock rödpenna och underteckna, och skicka tillbaka.

Tvistemål om mindre värden (förenklade tvistemål)

Om motparten väljer att gå vidare till en domstolsförhandling (vilket inte på något sätt är säkert) kommer den förhandlingen såvitt jag förstår gå enligt det som kallas ”lagen om tvistemål om mindre värden”, eller ”förenklade tvistemål” som den också kallas. Det är en stor fördel för en själv som tilltalad.

Ett inlägg på Domarbloggen.se ger mer information om tvistemål om mindre värden:

• mål som rör tvister vars tvisteföremål uppenbart understiger ett halvt prisbasbelopp, för närvarande 22 400 kr, handläggs som huvudregel som förenklade tvistemål.
• i tvistemål om mindre värden blir man inte skyldig att betala motståndarens advokatkostnader även om man förlorar. Oberoende av utgång står vardera parten för sina egna advokatkostnader om den haft några (tanken är att man inte ska ha någon advokat, utan representera sig själv)
• att lämna in ett tvistemål om mindre värden kostar utpressaren (advokatfirman) 900 kronor. Om man som utpressningsoffer förlorar målet i slutändan får man betala de 900 kronorna förutom själva utpressningskravet. Men mer än så blir det inte ens i värsta fall. Och om man inte förlorar får utpressaren själv stå för de 900 kronorna, vilket förstås försämrar riskkalkylen för denne.

Själv kan jag tillägga att såvitt jag vet har ingen fildelare i Sverige någonsin blivit dömd mot sitt nekande. Alla domar som har fallit har varit mot personer som var dumma nog att själva erkänna att de fildelat olagligt.

Så som sagt, lyssna på professor Wolk och ignorera första kravet, och bestrid in blanco om/när det kommer papper från inkassobyråer och/eller domstolar. Och grips inte av panik, för även om utpressaren mot förmodan drar det till rättegång och vinner, behöver man i vart fall inte betala några dyra advokater.

Disclaimer: Jag är förstås inte jurist, utan det här är bara så som jag har förstått det hela efter att ha följt upphovsrättsfrågan politiskt i ett drygt decennium.

Lagen om upphovsrätt behöver reformeras så att det blir lagligt att fildela.

Sharing is Caring!

Nu är ett datum för rättegången mot The Pirate Bay satt. Processen i Stockholms tingsrätt väntas pågå i flera veckor.

"Vi tycker att upphovsrätten ska värnas, men vi vill inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration. Det gäller att hitta den balansen," sade Fredrik Reinfeldt i partiledardebatten. Det här är nästan precis vad han sa i valrörelsen 2006, när han blev pressad i fildelningsfrågan. Nu upprepade han alltså lögnen ikväll i teve, bara en vecka efter att justitiedepartementet har lagt fram piratjägarlagen

Tidningen Riksdag & Departement kan i dag publicera det interna dokument som övertygade tvivlarna inom alliansen om förslaget till signalspaningslag.

Den illegala nedladdningen av musik minskar. Trendbrottet redovisas av undersökningar i Storbritannien och Sverige.

Camilla Lindberg, den enda borgerliga riksdagsledamot som röstade nej till FRA-lagen i somras, petas från sin plats i justitieutskottet.