Emailing the Members of the European Parliament is easy

Right now, the European Parliament is considering changes to the European copyright legislation, and how it will apply to the internet. On October 10, 2017, the parliament’s Legal Affairs Committee JURI will vote on what the new EU Copyright Directive will contain.

Right now – before October 10 – you can help defending freedom on the internet by emailing the members of JURI, to ask them to vote no to the bad proposals and yes to the good ones.

The outcome of the votes in JURI hangs in the balance, and several important issues are too close to call. If there are enough emails from ordinary citizens that demonstrate that there are people out there who care, we have a good chance of achieving at least some improvements to copyright. But if nobody shows an interest, there is an overwhelming risk that the copyright lobby will win, and will introduce further restrictions and even more absurdities into copyright on the internet. Right now, you as and individual can make a difference.

The copyright proposal contains many different parts. Here is a list of five issues that have not been decided yet, and where the vote in JURI could go either way. Two of them are idiotic proposals that we need to stop, but the other three are positive opportunities to make at least some improvements.

1. Bad proposal: Automatic upload filtering – ”Article 13”

According to this proposal all internet platforms, like for example YouTube and Facebook, would be required to install automatic filters to block uploads that infringe copyright.

Can a computer really decide accurately what is an infringement, when it normally takes courts and highly trained copyright lawyers to determine if a publication falls under various exceptions and limitations or not? No, of course an automatic upload filter cannot do that. A computer has no way of telling if a certain film clip is satire or parody, for example, or represents some other kind of use that is covered by an exception in the copyright legislation. The result will be that the internet platforms will rather block too much than to little, in order to be on the safe side and avoid having to pay damages. This reduces both freedom of speech and artistic creativity.

Formally speaking this is not censorship, since censorship is when the government bans the publication of something. But in practice, the effect will be the same – except that there is no due process, and no way of appealing if you think your material has been blocked unjustly. This is a really bad proposal.

Read more:

• MEP Julia Reda: Censorship machines
• EDRI.org: Privatised censorship and filtering of free speech
• Copyright4Creativity: How to let private companies decide what goes and stays on the Internet
• Electronic Frontier Foundation: Users Around the World Reject Europe’s Upload Filtering Proposal
• Mozilla.org: A Copyright Vote That Could Change the EU’s Internet

2. Bad proposal: Link tax (or ”snippet tax”) – ”Article 11”

Newspaper publishers want to ban everybody from linking to news articles, unless they pay the media companies for the right to link. This proposal would apply to everybody, from Google to ordinary internet users and bloggers.

If the proposal goes through, most of the internet as we know it will become illegal overnight. That you can link to whatever you want without having to ask for permission is the foundation of the internet, and what has made the net what it is today. What kind of internet would we get if you ran the risk of being sued for damages every time you post a link? Most of the time nobody would of course bother suing you, but the risk would be there every time you link.

The old media lobbyists in Brussels are pushing this proposal because the media companies hope to extort money from Google every time Google links to a news article. But when legislation like this has been introduced in some countries (like for example Spain), Google just stopped linking to news articles, which made old media lose even more readers. And even if this was not the case and everything worked just like the newspaper publishers are hoping, the potential payouts from Google would be peanuts when divided between all actors who publish things on the internet.

But despite this, the legacy newspaper publishers are continuing to demand that it should cost money to link, in some kind of desperate hope that if they can just rein in those pesky internets, everybody will go back to reading Properly Authorized News on paper, and the natural order of things will be restored.

Read more:

• OpenDemocracy.net: The link tax threatens the internet as we know it
• Copyfighters.eu: We want a Europe where sharing, innovation and copyright go hand in hand

3. Good proposal: Allow remixes and user generated content

Remixes, mashups, fan fiction, and memes in the form of a picture with a text, are important and popular aspects of modern internet culture. Unfortunately, most of them are illegal according to today’s copyright legislation, since they rely on quoting pictures, film clips, and music.

To remedy this problem, the European Parliament’s Internal Market Committee IMCO has tabled a very good proposal (Amendment 55) to ”allow for the digital use of quotations […] within user-generated content for purposes such as criticism, review, entertainment, illustration, caricature, parody or pastiche”.

This is a very good proposal, that would help harmonize the single market if it becomes mandatory for all member states. If enough citizens show their support for it, it can become reality.

Read more:

• MEP Julia Reda: User-generated content / remixing exception

4. Good proposal: Freedom of panorama

In a recent verdict against Wikimedia, a Swedish court decided that it is illegal to photograph a public work of art and post it on the internet, unless the artist who created the work has been dead for at least 70 years. If you take a selfie in front of a public statue you may (at least in theory) be sentenced to pay damages to the organization that represents the dead artist.

The rules vary widely from country to country, but this is a problem in many European Union member states. According to French copyright law, it is illegal to post pictures of the Eiffel Tower taken at night, since the lighting arrangement on the tower is considered protected by copyright, and light technician who designed it has not yet been dead for 70 years. (You may, however, post pictures of the Eiffel Tower taken during daytime, since Gustave Eiffel died in 1923, which is more than 70 years ago.)

The proposal to introduce ”freedom of panorama” on the EU level would address this problem, and remove one of the more blatant absurdities from copyright legislation.

Read more:

• Communia: EU copyright should protect photography in public spaces
• Wikimedia.org: Freedom of panorama

5. Good proposal: Allow data mining

Data mining is a technique where you let a computer sift through large data sets (like, for example, data bases containing millions of scientific articles), and look for patterns and correlations that no human would be able to find because there is such a vast amount of data. This technique has proved very useful for finding new knowledge in many areas.

Today, however, data mining is often in breach of copyright, since it is considered that the authors of the scientific articles and other data would have to give an explicit permission for their articles to be used in that way. From a practical point of view it would be impossible to get such permissions from the authors of millions of different articles, so in practice, data mining is illegal today in many cases.

The EU wants to introduce a mandatory exception to copyright to allow data mining, and this is a good thing. But unfortunately, the proposal as it stands is too narrowly drafted. Data mining would become legal for ”scientific institutions”, but not for other actors such as independent researchers, research companies, journalists, or ordinary citizens. The proposal for an exception for data mining is basically good, but it needs to be extended so that it applies to everybody.

Read more:

• Julia Reda: Text and data mining

How to email the members of the JURI committee

Emailing the members of the committee is not at all difficult. Here is how to do it:

• Write yourself. If there are suddenly lots of identical emails where the text is just copy-pasted, the recipients will (quite rightly) see it as spam. This usually does more harm than good. It is more important that you have written the text of your email yourself than that it is perfect. Write in English, all Members can handle that.
• Be brief, roughly like an ordinary comment on Facebook. Pick one or two of the issues/arguments, and focus on those. If everybody chooses their own favorite issue or argument, there will be many different emails from different people highlighting different aspects. This is exactly what we want for the campaign to be as efficient as possible. You should not feel that you have to cover all arguments, one or two will do nicely. The entire email does not have to be longer that two or three paragraphs.
• Be polite. No matter how upset you are, write in a nice and polite way. The object is to convince the committee Members, not to vent anger (even if the anger as such may be entirely justified). If nothing else, remember that some of the Members that you will be writing to are already on our side and agree with us, and you would not want alienate or be rude to them.
• Email all the Members of the JURI committee. In the position we are now, before October 10, 2017, all the Members of the JURI committee are of interest, but only they. At a later stage, when there will be a vote in plenary, it may be that we want send emails to all the Members of the European Parliament. But not now, now it is JURI we should focus on.

You can use this mailing (“mailto”) link to create an email to all 46 delegates of the JURI committee. The mail addresses come from this official page at the European Parliament.

It is easy to think that you cannot influence anything as an ordinary citizen, but this is completely wrong. When I was a Member of the European Parliament 2009-2014, I could see with my own eyes the enormous difference it makes when ordinary citizens take an interest and start emailing the parliament. This was how we won the fight against the ACTA agreement last parliamentary term. An individual citizen may be just a drop in the ocean, but many drops together can become an unstoppable flood wave.

Now we once more have the opportunity to show that committed citizens can beat the Brussels lobbyists!

Sit down today and start drafting your email to the Members of the JURI committee. You will make a difference.

Privacy: Hardware maker Sonos has a new privacy policy, and is telling users that unless they agree to it, their devices may cease to function entirely. Of course, since people bought these objects, they’re those people’s property. And since Sonos is taking an action that they know will break these devices, Sonos is effectively saying they’ll willfully destroy your property unless you comply and give up your privacy. This is a new low.

Sonos is a high-end sound system maker, famous for being the first brand to have synchronized music in different rooms with an off-the-shelf device system. This week, they announced a new privacy policy, where they say they’ll be collecting a lot of data about you, including listening in to your room and (in a roundabout way) recording it. People were justifiably quite upset. It is in response to this community reaction that Sonos does the unforgivable: Sonos states that if people don’t accept “the new privacy policy” — meaning give up their privacy in their own home completely — Sonos is going to willfully destroy those people’s property.

“The customer can choose to acknowledge the policy, or can accept that over time their product may cease to function,” the Sonos spokesperson said, specifically.

Sonos is particularly sneaky about the part where they record sound. They say in their blog post that they “don’t keep the recordings” of sound recorded in your home, with the new Voice Assistant. However, they point out that they share their collected data with a large number of parties, the services of which you have “requested or authorized” — where people tend to read “requested”, but where “authorized” is the large part. Further, they point out that they share recorded sound with Amazon under all circumstances, and Amazon is already known to keep recordings for later use by authorities or others, so the point is kind of moot. “We don’t keep the recordings, we let others do it for us” would be a more straightforward wording.

As ZDNet notes, the community’s reaction has been quite hostile to the manufacturer who threatens to destroy their property, and not without justification.

For my personal purchasing choices, behaving like this is enough to get on my blacklist of manufacturers, just like when Sony willfully infected its customers with rootkit malware in 2005, and Sony made it onto my blacklist. (It’s a high bar to get there, and still, hardware makers keep inventing new audacious ways to clear that bar.)

Syndicated Article
This article was previously published at Private Internet Access.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Activism: The German newspaper Die Zeit has a long feature this week about IMSI catchers and their countermeasures, words that were long heard only in countersurveillance cultures at Black Hat and Defcon. Observing this phenomenon make the jump from the obscure to the mainstream tells us a lot about the years to come: surveillance and countersurveillance will be a cat-and-mouse game for quite some time.

Most people have heard of their IMEI, their phone’s unique identifier. It’s short for International Mobile Equipment Identity, and a lot of people learn how to read this number. Originally, it was produced by typing ×#06# on your phone, a sequence that amazingly still works, but it’s also on the phone receipt, in the menus, and in a number of friendlier places. This is the number you can insure, and this is the number you can report stolen to brick the phone.

A more secretive number is the IMSI, the Subscriber Identity, which identifies not the phone but the SIM card inside the phone. In most parts of the world, you’re expected to buy these separately from the phone, and you can replace the SIM card to change carriers but keep the same phone. In some other parts of the world, where telco carries have exercised regulatory capture and have a dysfunctional market, the SIM is typically card prebaked into the phone, and in these countries, you might never have seen it – but it’s still there, identified by the IMSI.

There are many good technical reasons to keep this number a secret. For example, any reconfiguration instructions sent to the phone from the carrier – so-called Over-the-Air provisioning — must be signed cryptographically with the IMSI of the current SIM card, in order to prevent fraudulent configuration. It’s also the number used when the phone contacts the carrier network, and therefore, anybody intercepting that handshake will see the IMSI.

This is the technology used in so-called IMSI catchers. When there is a large number of people in an area that the regime — police or other forces — want to keep tabs on, they deploy high-powered fake celltowers that the phones connect to, believing that these fake celltowers are their carrier’s. The fake towers then contact the real ones in turn, performing what we call a man-in-the-middle attack, which is just what it sounds like, sitting between the phones and the real cellphone towers.

This is a fairly sophisticated attack, one made by law enforcement in a highly dubious legal area. That’s why it’s really interesting to see mainstream media cover the topic now.

It’s particularly interesting as law enforcement won’t immediately get identities out of this attack — it will merely read which IMSI numbers were in the area at the time of the man-in-the-middle attack. Some of the time, this could conceivably be translated into people’s actual names, by means of subpoenas or similar to the carriers. A lot of the time, it won’t (think anonymous prepaid SIM cards).

While this attack can be used to track an individual’s movements once you have their IMSI — and has been used for this, notably with the American-made Stingray devices — it’s more alarming that law enforcement is increasingly using the attack to keep a catalog over which people, or at least their phones, are present at a certain type of protest.

Die Zeit’s article also covers countermeasures to the IMSI catcher attack, and mentions that while there are numerous apps that detect IMSI catchers, the better ones can only detect about 90% of those attacks.

We can expect this to escalate in the coming years.

Syndicated Article
This article was previously published at Private Internet Access.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Att mejla EU-parlamentet och påverka framtidens upphovsrätt på internet är inte svårare än så här

EU-parlamentet arbetar just nu med att göra förändringar i copyright, och hur den ska gälla på internet. Den 10 oktober ska parlamentets rättsliga utskott JURI, som är ansvarigt för frågan, rösta om vad som ska ingå i EU’s nya upphovsrättslag.

Just nu – innan den 10 oktober – kan du göra en insats för friheten på nätet, genom att mejla ledamöterna i JURI och be dem rösta nej till de dåliga förslagen och ja till de bra.

Det är mycket osäkert hur det kommer gå i omröstningarna i JURI-utskottet, och flera viktiga frågor står och väger. Kommer det tillräckligt många mejl från vanliga medborgare som visar att det finns folk därute som bryr sig, då har vi en stor chans att få igenom åtminstone vissa förbättringar av upphovsrätten. Men om ingen visar intresse är risken stor att upphovsrättslobbyisterna vinner, och det blir ytterligare skärpningar och ännu fler orimligheter i upphovsrätten på internet. Just nu kan just du göra skillnad.

Förslaget till förändrad upphovsrätt innehåller många delfrågor, och här kommer en lista över de fem frågor som det är hårdast strid om. Två av dem är idiotiska förslag som det gäller att sätta stopp för, men de andra tre är positiva möjligheter att göra åtminstone vissa smärre förbättringar.

1. Dåligt förslag: Automatisk filtrering av uppladdningar (automatic upload filtering).

Enligt förslaget skulle alla plattformar på internet, som till exempel YouTube och Facebook, installera filter som automatiskt bestämmer om något som laddas upp strider mot upphovsrätten.

Kan en datamaskin verkligen avgöra det med säkerhet, när det i vanliga fall krävs domstolar och högt utbildade upphovsrättsjurister för att utreda vad som är tillåtet och inte inom upphovsrätten? Nej, naturligtvis kan ett automatiskt filter inte göra det. En dator kan inte avgöra om ett visst klipp till exempel är satir, eller något annat som det finns lagliga undantag för. Följden blir att internetföretagen kommer ta det säkra före det osäkra och hellre blockera för mycket än för lite, för att undvika skadeståndskrav. Det inskränker både yttrandefrihet och konstnärlig kreativitet.

Rent formellt räknas det här inte som censur, eftersom censur är när staten förbjuder publicering av något. Men i praktiken blir effekten densamma – förutom att det inte sker någon rättslig prövning, och att det inte går att överklaga om man tycker att ens material har blivit blockerat felaktigt. Det här är ett riktigt dåligt förslag.

Läs mer hos MEP Julia Reda: Censorship machines, hos EDRI.org: Privatised censorship and filtering of free speech, hos Copyright4Creativity och hos Electronic Frontier Foundation

2. Dåligt förslag: Länkskatt (link tax).

Gammelmedia vill förbjuda alla att länka till nyhetsartiklar om de inte betalar mediaföretagen för att få länka. Enligt förslaget ska det här gälla alla, från Google till vanliga internetanvändare och bloggare.

Om det här förslaget går igenom, innebär det att det mesta av det internet vi känner idag blir olagligt över en natt. Att man kan länka till vad man vill utan att behöva fråga är ju själva grunden för internet, och det som har gjort nätet till vad det är idag. Vad skulle vi få för internet om man riskerar att få betala skadestånd varje gång man postar en länk? I de allra flesta fall skulle förstås ingen bry sig om att stämma en, men risken skulle finnas varje gång man länkar.

Att gammelmedias lobbyister i Bryssel driver det här förslaget beror på att mediaföretagen hoppas kunna pressa Google på pengar för att Google länkar till nyhetsartiklar. Men när sådan här lagstiftning har införts i en del länder (till exempel i Spanien) har Google bara slutat länka till nyhetsartiklar, vilket gjort att gammelmedia förlorat ännu fler läsare. Trots det fortsätter gammelmedia att driva kravet att det ska kosta pengar att länka, i någon sorts desperat förhoppning om att allt ska bli som förr om de bara kan kväsa dom där internetten.

Läs mer hos OpenDemocracy.net och hos Copyfighters.eu

3. Bra förslag: Tillåt remixer och användarskapat innehåll (remixes and user generated content).

Remixer, mashups, fan fiction och memer i form av en bild med text är viktiga och självklara inslag i den moderna kulturen på internet. Tyvärr är de i dagsläget oftast olagliga enligt upphovsrätten, eftersom de bygger på att man citerar bilder, film och musik. Enligt dagens upphovsrätt har man rätt att citera text, men det finns ingen motsvarande generell rätt för bilder, film och musik.

För att råda bot på det här problemet har EU-parlamentets kulturutskott CULT lagt ett bra förslag (ändringsförslag 56) om att ”tillåta den digitala användningen av citat eller utdrag ur verk […] i användarproducerat innehåll i kritik-, gransknings-, underhålls-, illustrations-, karikatyr-, parodi- eller pastischsyfte” (så länge det inte orsakar större ekonomisk skada).

Det här är ett mycket bra förslag, och om tillräckligt många medborgare visar sitt stöd kan det bli verklighet.

Läs mer hos MEP Julia Reda: User-generated content / remixing exception

4. Bra förslag: Panoramafrihet (freedom of panorama).

Enligt en dom mot Wikimedia för några månader sedan är det förbjudet i Sverige att ta en bild där det ingår ett offentligt konstverk och lägga upp den på internet, om inte upphovsmannen till konstverket har varit död i 70 år. Vill du ta en selfie framför Poseidon-statyn på Götaplatsen och posta på sociala media får du vänta till år 2025, eftersom konstnären Carl Milles inte dog förrän 1955. Struntar du i förbudet kan du (åtminstone i teorin) bli dömd att betala skadestånd till organisationen som företräder den döda konstnären.

Det här är ju uppenbart orimligt på alla sätt, och är ett problem i många EU-länder. Enligt fransk lag är det förbjudet att posta bilder av Eiffeltornet när det är upplyst nattetid, eftersom själva belysningsarrangemanget anses vara skyddat av upphovsrätten och den som gjorde belysningen inte har varit död i 70 år ännu. (Däremot går det bra att fotografera tornet dagtid, eftersom Gustave Eiffel dog 1923.)

Förslaget om ”panoramafrihet” skulle råda bot på det här problemet, och ta bort en ren absurditet ur dagens upphovsrätt.

Läs mer hos Communia: EU copyright should protect photography in public spaces och hos Wikimedia.org

5. Bra förslag: Tillåt data mining (data mining).

Det har visat sig vara ett effektivt sätt att få fram ny kunskap på många områden genom att låta datorer gå igenom mycket stora datamängder (till exempel databaser med miljontals vetenskapliga artiklar), och leta efter mönster och samband som ingen människa kan hitta i och med att det är så väldigt mycket data. Den här metoden kallas data mining, och har som sagt ofta visat sig vara mycket framgångsrik.

Idag bryter data mining ofta mot upphovsrätten, eftersom det anses att författarna till vetenskapliga artiklar och annat skulle behöva ge uttryckligt tillstånd till att deras artiklar används på det sättet. Rent praktiskt finns det ju ingen möjlighet att i efterhand få fram sådana tillstånd från författarna till miljontals olika artiklar, så därför är data mining i praktiken olagligt idag i många fall.

EU vill införa ett obligatoriskt undantag i upphovsrätten för att tillåta data mining, och det är bra. Men tyvärr är förslaget alldeles för snävt formulerat. Data mining bli tillåtet för ”forskningsinstitutioner”, men inte för andra aktörer som till exempel oberoende forskare, forskningsföretag, journalister eller vanliga medborgare. Förslaget om ett undantag för data mining är i grunden bra, men det behöver utvidgas så att det gäller alla.

Läs mer hos MEP Julia Reda: Text and data mining

Så här mejlar du ledamöterna i JURI

Det är inte alls svårt att skriva mejl till EU-parlamentarikerna. Gör så här:

• Skriv själv. Kommer det mejl från en massa olika personer där texten bara är kopy-pejstad och likadan, uppfattas det som spam av mottagarna, och kan ofta göra mer skada än nytta. Det är viktigare att du själv har skrivit texten i mejlet än att den är perfekt. Skriv på engelska, det kan alla ledamöter hantera.
• Skriv kort, som ett vanligt Facebook-inlägg ungefär. Välj ut en eller högst två punkter/argument, och fokusera på det. Om alla väljer sin egen favoritpunkt kommer det komma olika mejl från olika människor som lyfter fram olika aspekter. Det är precis så det ska vara för att kampanjen ska fungera bäst. Du behöver inte alls känna att du måste lyfta fram samtliga argument, utan det räcker med något eller några. Hela mejlet behöver inte vara mer än ett par-tre stycken långt.
• Håll en trevlig ton. Hur upprörd du än är, skriv hövligt och sakligt. Målet är att övertyga ledamöterna, inte att släppa ut ilska (även om ilskan i sig kan vara helt sakligt motiverad). Om inte annat kan du tänka på att en del av ledamöterna som du mejlar redan är på vår sida och tycker som vi, och dem vill du ju inte skälla ut eller vara oförskämd mot.
• Skicka till samtliga ledamöter i JURI-utskottet. I läget just nu, inför den 10 oktober, är det bara ledamöterna som sitter i JURI-utskottet som är intressanta. I ett senare skede, när det ska bli votering i plenum, kan det eventuellt bli aktuellt att skicka till alla ledamöter i hela parlamentet. Men inte nu, nu är det JURI som gäller.

Här hittar du mejladresserna till ledamöterna i JURI

Det är totalt 46 ledamöter inklusive suppleanter (substitutes), så det innebär lite klickande att gå in på var och en av dem för att kopiera mejladressen. Men det tar inte så jättelång tid att bara göra det, när man väl har mejlet färdigt att skicka.

Det är lätt att tro att man själv som vanlig medborgare inte kan påverka något, men det är helt fel. Det kan man visst. När jag själv var ledamot i EU-parlamentet såg jag med egna ögon vilken enorm skillnad det gör när vanliga medborgare engagerar sig och börjar mejla parlamentet. Det var så vi vann striden om ACTA-avtalet under förra mandatperioden.

Nu har vi än en gång chansen att visa att engagerade medborgare kan ge Bryssel-lobbyisterna smisk på fingrarna!

………

Uppdatering: I en tidigare version av den här bloggposten angav jag ett datum i september för omröstningen i JURI, men det datumet var fel. Enligt den senast tillgängliga informationen är det den 10 oktober som gäller – men även det kan komma att förändras. Men under alla omständigheter kommer omröstningen ske nu snart, i början av hösten 2017.

Caspian Rehbinder

Caspian Rehbinder, vice ordförande för Centerstudenter, har skrivit en mycket bra essä hos Timbro om basinkomst:

Medborgarlön är effektiv och rättvis

Uppdatering:

Andreas Bergh, välfärdsforskare och docent i nationalekonomi, skriver också ett utmärkt bra inlägg i samma artikelserie:

Basinkomst är inget radikalt förslag

Jag var programmerare innan jag halkade in i politiken, och jag tycker AI-diskussionen som försigår lite överallt är fascinerande.

Men det finns inget sätt för ett dataprogram att utvecklas till en självständig intelligens av samma slag som människan. Det skulle strida mot själva grunden för vad ett dataprogram är och hur datorer fungerar.

Ett dataprogram, hur komplicerat det än är, är bara en matematisk formel som för varje uppsättning indata genererar en viss uppsättning utdata. Dataprogram kan vara stora och komplicerade och bestå av miljontals rader kod, men i grunden fungerar de på precis samma sätt som de enkla formler vi lärde oss i matematiken och fysiken i skolan. Stoppar man in vissa värden i formeln kommer det ut vissa andra värden. Processen är helt deterministisk, och om man kör om ett dataprogram med exakt samma indata får man alltid exakt samma resultat.

För att förstå kan man jämföra med en enkel formel från skolan, till exempel formeln A = b * h som räknar ut arean på en rektangel. För bestämda värden på b och h kommer formeln alltid att leverera exakt samma värde på A som utdata. Precis så fungerar varje dataprogram. Samma indata genererar alltid samma utdata, på ett helt och hållet mekaniskt och upprepningsbart sätt.

Att räkna ut areor är iofs förknippat med intelligens: människor kan det, men schimpanser och daggmaskar kan det inte. Skriver vi ett dataprogram som räknar ut arean på rektanglar kommer det programmet uppvisa ett beteende som för en utomstående betraktare kan framstå som lika smart som en femteklassare. Men själva formeln är inte intelligent. Den har inget medvetande, och det beror inte bara på att det är en väldigt enkel formel som kan skrivas på en enda rad. Även om formeln/dataprogrammet består av en miljon rader, är det fortfarande bara ett mekaniskt räkneschema, inte en intelligens. Så länge det inte uppstår något hårdvarufel i datorn som programmet körs på, blir det alltid exakt samma utdata från en viss uppsättning indata, enligt de mekaniska reglerna i formeln/dataprogrammet.

Det här gäller även så kallade ”självlärande” program. När ett program ”lär sig” innebär det inte att något medvetande inne i programmet får djupare insikter, som det gör när en människa lär sig något. Det enda som händer när ett dataprogram ”lär sig” är att vissa interna parametrar i programmet får bättre värden, så att programmet blir bättre på att leverera det önskade resultatet.

Det går att skriva fullständigt fantastiskt användbara program på det här sättet, och vi är alla djupt imponerade av framstegen som görs med ”självlärande” program för bildanalys, rösttolkning, bilkörning, schack/backgammon/go eller vad som helst. Men hela ”inlärningsprocessen” är precis lika mekanisk och förutbestämd som allting annat som en dator gör. Med en viss uppsättning indata kommer programmet alltid ”lära sig” exakt samma sak, och därefter bete sig på exakt samma sätt varje gång det körs med samma indata.

Om vi för resonemangets skull ändå tänker oss att ett (tillräckligt komplicerat) dataprogram på något sätt skulle kunna utveckla ett medvetande, då skulle jag tycka väldigt synd om det medvetandet. Det skulle i så fall befinna sig i samma situation som en människa som har medvetandet och alla sinnen helt intakta, men är totalförlamad utan någon som helst möjlighet att kommunicera med omvärlden. För hur intelligent och medvetet dataprogrammet än skulle vara, finns det inget sätt för det att påverka vad det blir för utdata när programmet körs. Vad det blir för utdata är ju fullständigt och entydigt bestämt av de matematiska uttrycken som är skrivna i dataprogrammet. Även om formeln A = b * h på något magiskt sätt kunde bli sjävmedveten och intelligent och känna att arean av en rektangel borde vara något annat än vad formeln säger, skulle ju den intelligensen inte kunna påverka vad resultatet blir när man tillämpar formeln.

Det enda sätt som dataprogrammets tänkta medvetande skulle kunna påverka vad det blir för utdata skulle vara om det på någon sorts telekinetisk väg kunde förorsaka exakt rätt hårdvarufel i datorn där programmet körs, så att resultatet blir något annat än det som var skrivet i programkoden. Men att det skulle fungera på det viset tror jag ingen av oss tror, så den möjligheten kanske vi kan bortse ifrån. Och om vi utesluter holistisk telekinesi finns det inget annat sätt för det tänkta medvetandet att påverka omvärlden. Datorer är uttryckligen konstruerade för att göra exakt det som det står i programkoden, varken mer eller mindre. Därmed finns det inget ”wiggle room” som en hypotetisk datorbaserad intelligens skulle kunna använda för att ta sig ur programkodens deterministiska boja. Det enda ett tänkt medvetande i ett dataprogram skulle kunna göra vore att med bestörtning och frustration se på när datorn slaviskt följer varje instruktion i dataprogrammet om och om igen, hur dum det artificiella medvetandet än tycker att den ursprungliga programkoden är. En dator kan helt enkelt aldrig bli intelligent, för det skulle strida mot hur datorer är konstruerade.

Men tittar man på internet som helhet, då är det inte omöjligt att det är en framväxande intelligens. Hade internet bara bestått av en massa sammankopplade datorer, då hade invändningen att datorer är deterministiska också gällt för internet som helhet. Massor av deterministiska delar sammankopplade med varandra på ett deterministiskt sätt, blir fortfarande en deterministisk helhet.

Men internet består inte av miljarder sammankopplade datorer. Det består av miljarder sammankopplade människor. Därmed faller invändningen att delarna är deterministiska, för det är de ju inte när noderna utgörs av människor istället för maskiner.

Själv är jag fullständigt övertygad om att internet som vi känner det idag är början på en emergent intelligens, med människor som noder. Det är otroligt spännande. Det är förstås ingenting jag kan bevisa, men det är vad jag personligen tror, och det som är viktigt i det här sammanhanget: Det faktum att datorer bara är deterministiska räknesnurror motsäger inte på något sätt hypotesen att miljarder sammankopplade människor skulle kunna bilda något som är mer än summan av delarna. I varje enskild mänsklig nod finns det wiggle room så det räcker och blir över, så ”internet of people” är inte en mekanisk maskin som kan beskrivas i matematisk programkod. Det uppvisar en massa spännande egenskaper som vi normalt förknippar med intelligens och medvetande.

I och med det blir hela den etiska och filosofiska diskussionen om AI relevant igen, även om vi accepterar att varken datorer eller nätverk av datorer kan göra något annat än att räkna ut matematiska uttryck utan att förstå varför. Det är inte sladdarna och programkoden som håller ihop internet som gör det intressant. Det är människorna som använder internet för att koppla ihop sig med varandra som är det fantastiska. Och att en massa intelligenta noder tillsammans skulle kunna bilda en hyperintelligens som går utöver vad någon enskild nod kan prestera, det tycker jag varken känns omöjligt eller ens konstigt.

Jag är helt övertygad om att det är det som vi nu ser hända inför våra ögon, och att det är det mest magiska som har hänt mänskligheten sedan en apa kom på att krossa skallar med ett ben. Men om jag har rätt på den punkten eller inte återstår förstås att se.

Bitcoin: In 2011, I went all-in into bitcoin. As I described in a blog post at the time, I took all my savings and my entire credit line and put it into the fledgling currency, once I had realized its disruptiveness, and I did so at about $3 valuation (to simplify events a bit). People mocked me relentlessly.

I tend to be good at predicting events five years out that the large majority considers unforeseeable black swans. I’ve done so twice now for particular high-profile events: once when founding the Pirate Party – which was a “career ending decision” according to some colleagues, until I had succeeded wildly in what I had set out to do, sending people to the European Parliament on basically no budget using a novel set of leadership techniques. The other time was when I predicted the massive breakthrough of cryptocurrency in 2011, and said I predicted bitcoin to increase in value hundredfold-to-thousandfold over the next three to four years. (Do note that the actual breakthrough has not happened yet.)

Coindesk's price index broke $3,000 today, June 11 2017.

In both these cases, people basically said I was mad, even though I made no secret of going all-in into bitcoin — I’m not the “haha, I got rich five years ago with my secret method” type of person. Rather, I announced to the entire world that I was going all in, and being very specific about my reasons, giving anybody who wanted the ability to copy my actions. (A lot of people did; I get people coming up to me today saying I got them into bitcoin with these posts. Good for us, good for all of us.)

A key to these kinds of high-risk decisions, of course, is to trust your own intelligence and judgment when you know you’re going against the grain and against common wisdom. If you try to do something halfway, it’s the equivalent of taking the average between two sidewalks and walking in the middle of the road. I quickly lost count of how many times various well-meaning people told me to “sell and collect profits and come out ahead” – but that simply wasn’t the analysis I had made. Most people didn’t even try to be well-meaning, but instead had fun at and mocked my decision to go all-in outright.

To illustrate this, this is the highest-voted comment — not a random comment, but the highest-voted comment — from the Reddit thread six years ago when I announced I was going all in. Particularly note that this is a comment made by, and voted to the top, by bitcoin enthusiasts.

“I can’t even begin to comprehend the depths of the stupidity of that kind of reasoning”. To be fair to the commenter, it took a little over five years to get there, and not my estimated three to four years.

It’s quite funny in hindsight, actually, that even the people who were most devoted to the technology expressed themselves like this at the time.

In any case, as a followup to the original post, I just wanted to highlight that it reached the target I predicted. I was, as people say, right on the money.

Or maybe I should say that bitcoin reached the first target I predicted. Today, I refrain from making predictions for bitcoin until scaling is properly resolved with good engineering, and the obstructing company Blockstream has been kicked out of the community; the currency really has no future until this event has taken place as Blockstream has negated all the utility I originally pointed out through insanely tone-deaf non-business, but cryptocurrency as a whole remains extremely disruptive, be it the first-mover variant (bitcoin) or a second-mover variant.

If you love Blockstream and/or Bitcoin Core, but started doing so after I went all-in, I would urge you to consider the rational possibility that my analysis holds water this time too.

(Oh, and the market cap total for cryptocurrency just hit a hundred billion US dollars. And it’s still just the beginning. When cryptocurrency is ready, it won’t make sense to measure it in US Dollars any longer.)

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Politicians do not understand the Internet. It is not so much that the politicians in power today in their 60s weren’t born with it, even if that’s also true. It’s more that politicians as a profession are institutionally incapable of understanding it, just because it functions without – even despite – political interference.

Businesspeople are not much better in this regard. Where politicians understand power in terms of what they can regulate, businesspeople understand power in terms of ownership. But the Internet is neither; it cannot be owned nor regulated. As pointed out succinctly by Searls and Weinberger, the Internet is an agreement. It is a technical agreement between billions of people how to get a packet of data from point A to point B, where no point is worth more than any other.

In this, the Internet is best understood like a language, shared by billions. While there are certainly those who try to describe languages with authority, and publish dictionaries that some follow to the letter, at the end of the day, users of a language speak however they want, regardless of any attempts to correct them or make them do otherwise. In this, a language is an agreement between millions or billions of people, and no regulation is going to change the agreement; no governmental threat of force against any person or group of persons is going to change the meaning of a word, and no user of a language has more power over it than any other user, except by voluntary following from other users of the language, voluntary being the key word.

To understand how this contrasts utterly and completely with the worldview of a politician, we need to look at some specific present-day cases where they have been, and are, involved. Let’s take autonomous cars, autonomous delivery drones, and Hyperloop constructions.

In each of these cases, long-term planning is required to first relax the present regulations enough to allow for trials of autonomous vehicles (on road, in air, and on new rail), land zoning may be required for air and rail, investments must happen in cooperation with banking or rich companies, after which trials can proceed, and political committees can evaluate the results against some sort of safety criteria established by experts which is added to the value systems of the politicians in charge. Once the results are evaluated, the politicians may allow – allow! – mass market adoption of the new, disruptive technology. This is the worldview of a politician, this is how everything they know has come into being.

Now, compare this with the Internet, where no politicians at all were involved in its coming into being, with the possible exception of Al Gore. Politicians who are used to cooperating with state-owned, state-controlled, or at the very least state-subsidized media are finding themselves circumvented by something they didn’t allow, something that just emerged.

This is why I’m getting questions from most politicians, when I claim fiber is a necessity, why “this download speed is not enough”. For users of a language, it’s not enough to be able to listen; you must also be able to talk. One of the fantastic things about the Internet’s good connections is that download is on equal footing with upload — nobody’s a consumer, everybody’s an equal participant. Politicians absolutely do not get this, and therefore, good connections (where upload speed is equal to download speed) are still rare, even in 2017.

Everything exists only on the edges. There is no center point. There is no bottleneck. From a regulation standpoint, there is no chokepoint which can be regulated. “The Internet interprets censorship as [technical] damage to the network and routes around it.” In this context, “censorship” is any undesired regulation.

I could think of only one Internet regulation necessary at the moment, and that’s net neutrality. Still, even that is regulation only necessary to patch up previous bad regulation – a lack of competition in the telecommunications market – and one needs to be very careful to avoid so-called regulatory capture, where telco insiders take over the agency regulating them through a selection of means. (Wouldn’t it be better if you just had a selection of two dozen service providers? Bad actors like Comcast would be dumped like a bad habit.)

It’s therefore important to realize that the need for net neutrality regulation is a consequence of the telecommunications industry having been created through the political regulatory process described above. Where there are internet service providers who are not also telecom providers, where internet entrepreneurs leapfrogged the entire telecom industry and don’t have last-century luggage, the concept of net neutrality is an absolute no-brainer. (“It’s the whole service and the entire point of the service, why would we want to sell a substandard service?”.) In contrast, the telecom industry will be utterly disintegrated by the Internet — who would want to pay by the minute for 9.6 kilobits-per-second of bandwidth that can only be used with one mediocre voice application, when you have 100 general-purpose flatrate megabits-per-second in the wall? — and so, the telecom industry has every strategic incentive to delay and prevent the utility of the Internet.

Privacy remains your own responsibility, especially in the face of clueless politicians.

Syndicated Article
This article was previously published at Private Internet Access.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

Copyright Monopoly: Denmark’s ISPs are collectively putting their foot down and will no longer surrender identifying subscriber information to the copyright industry’s lawyer armies. This follows a ruling in neighboring Norway, where the Supreme Court ruled that ISP Telenor is under no obligation to surrender subscriber identities, observing that the infraction of the copyright distribution monopoly is not nearly a serious enough issue to breach telecommunications privacy. This has the potential to end a long time of copyright industry free reign in Denmark, and will likely create a long series of court cases.

Denmark has long been an ugly stepchild when it comes to civil liberties online, giving the copyright industry basically everything they want in their efforts to prop up a crumbling distribution monopoly at the expense of any and all liberties. Denmark was the first country to re-introduce governmental censorship just to censor The Pirate Bay off the net, it was where the copyright industry’s plan was devised to use horrifying child abuse imagery as a battering ram against net neutrality, with the end goal of censoring any and all sites they felt threatened their established analog-era business.

Partially as a result of this, some of the more innovative legal defenses also popped up in Denmark first, among them the open wireless defense, which states that you can’t be held liable for something that happened on your open wireless network. When the first case of this type was ruled on by a court, extortion letters in Denmark from the copyright industry and their troll lawyer armies dried up overnight.

Regardless, the extortion attempts have continued against people sharing knowledge and culture with each other — which, in the eyes of public perception, is not and should not be a crime. This is one of the areas where public perception of justice collides hardest with the old analog world which insists on maintaining its analog privileges at any cost to society and the digital generation’s liberties.

And so, in the past year alone, the demands on Denmark’s ISPs to identify subscribers have risen by 250 per cent, according to Danish ITWatch.

On April 26, the Supreme Court in neighboring Norway ruled that the telecoms provider Telenor is not under any obligation to surrender identifying information to the copyright industry, justifying its ruling that simple sharing of culture and knowledge was not nearly aggravating enough to breach the telecommunications privacy.

Last week, after this ruling in the neighboring country, the Danish Internet Service Providers are collectively putting their foot down and not giving the copyright industry’s trolls who engage in so-called “speculative invoicing” — an action that would be prison-time criminal in any other industry — any more time of day. The ISP have decided that their customers are more important to them than obeying the tantrums of an obsolete distribution industry on its last legs.

What’s really puzzling is how ISPs could even consider it any other way; at any other time or in any other place — not standing up for your customers, and taking their enemies’ side instead, is simply not very good business.

Regardless, the ISPs will still have your identity and may be compelled by a court of law to surrender it, which is why a no-log VPN (or a no-log ISP, if you can find one) remains a very good defense.

Syndicated Article
This article was previously published at Private Internet Access.

(This is a post from Falkvinge on Liberty, obtained via RSS at this feed.)

När nyheten dök upp om att PKU-registret skulle utredas för att öppnas upp för polisanvändning, så missade jag helt att det även öppnades upp för användning av försäkringsbolag. När jag läste en artikel om det, kunde jag inte för mitt liv begripa varför det ens inkluderades i en utredning. Jag trodde inte att kommersiellt intresse skulle vara meriterande för att ens övervägas få tillgång till ett forskningsregister.

Jag kan emellertid inte förutsätta att det handlar om kommersialitet. Jag vet faktiskt inte den riktiga anledningen bakom. Eftersom jag råkade stöta på nån artikel eller så, där Anders Ygeman (S) uttalade sig kring utredningen drog jag en fråga till honom på twitter. Som jag inte fått svar på.

Emma Bouvin tipsade mig om kommittédirektivet bakom utredningen, där just försäkringsbolagen nämns. Jag erkänner att jag inte riktigt kan utläsa anledningen till varför det finns med, men uppskattar verkligen att få feedback. Jag blev även tipsad om att det möjligen är Morgan Johansson som är pappa till utredningen.

Hela diskussionen om varför försäkringsbolag ens är med i utredningen består av spekulationer och gissningar. Visserligen inte helt från det blå, men ändå. “Det är väl bra att det utreds”, sa någon till och med, och det är väl aldrig principiellt fel att göra ordentligt grundarbete. Såklart.

Men jag erkänner att det ens utreds är för mig lika främmande som att segelsällskapet i Årsta skulle utredas för att få tillgång till PKU-registret. Jag skulle vilja veta varför. Direktivet hintar om nån EU-relaterad motivation, samt något om “second opinion” vid patientskador. Vad nu det betyder och innebär. Varför det kommit med i utredningen, är för mig fortfarande mest bara underlag för gissningar.

Jag passade på att ställa frågan till några försäkringsbolag, om de har någon insyn i detta. Det är ju rent av möjligt teoretiskt att de inte ens bedrivit lobby om detta, eftersom det inte finns någon “paper trail” att tillgå. Utan riktig information och transparens, så är det skitsvårt att ha en synpunkt över huvud taget om man har lite stolthet. Vem vill låta som en konspiratorisk dåre, liksom.

Jag får lov att nöja mig med att peta på omgivningen om att jag inte får svar. Det är emellertid jättesvårt att undvika gissningar och spekulationer även om det. Kanske handlar det om min personliga oförmåga att inhämta information, kolla källor osv. Kanske är det strategier kring kommunikation. Kanske lite av båda – och andra saker jag är för oinsatt för att ta hänsyn till.

Jag kan ha ställt frågan till helt fel person. Men jag hade i och för sig uppskattat om Ygeman informerat mig om vem jag borde fråga istället då – hade varit jätteenkelt kan man tycka. Det är en lite trist spaning att en seriöst, icke-konfrontativt ställd fråga inte får svar. Dels ur ett öppenhetsperspektiv, men berör även en nivå av samtidens behov av källkoll. Kanske är det till och med symptomatiskt för det ömsesidigt låga förtroende som existerar mellan politiker och väljare.

Vi är inmålade i ett ganska omöjligt politiskt hörn idag, när det gäller massövervakning. Trots att övervakningen i sig inte förhindrar terrordåd, finns det inga som har det politiska modet att riva upp de lagar som idag gör det möjligt att övervaka alla medborgare på olika sätt. För, om det händer något, om ett terrordåd genomförs efter ett sådant beslut, så blir det konsekvenser och man kan riskera få bära skulden.

En av anledningarna till att det inte fungerar är för att det försvårar för analytiker pga mängden information. Det är en ond cirkel på alla sätt och vis. Det fungerar inte med massövervakning för att förhindra terrorism, och det går inte att ta bort massövervakningen för det är så tätt sammankopplat med förhindrande av terrorism.

Kritiker av den slentrianmässiga massövervakningen stöter på det här problemet från andra hållet. Att förespråka brottsmisstanke, relevans eller rent av proportionalitet tolkas oftast som att man inte är intresserad av att fånga in terrorister. Narrativet är så hårt knutet till att övervakningen ska göra det jobbet, att samtalen om problemen inte går att föras.

Nu är massövervakning användbart för andra saker. Politisk dissidens kan spåras och kartläggas. Man kan zooma in på helt lagliga, men obekväma, personer. Man kan antagligen redan idag använda det till att följa och påverka opinion så man får politiska fördelar, det är bara en tidsfråga innan det blir vardag. (När möjligheter finns, tenderar de att användas.)

Fortfarande lider debatterna av att riskera framstå som en foliehatt, när ämnet är på tapeten. Eller som indikerat tidigare i texten – vara nån som inte tycker att kriminella ska sättas i fängelser. Ur ett politiskt perspektiv är det galenskap att förändra det som inte fungerar. Ur ett opinionsbildande perspektiv är det galenskap att kritisera det.

Politikerna bär en stor del av ansvaret som dragit poängerna så hårt, men vi bär även som medborgare ett stort ansvar som inte klarar av debatter som inte är polariserade: vi vill ha de enkla förklaringarna, det svarta och det vita. Och detta är ett globalt problem, inte bara något som vi har att tackla på hemmafronten.

Som kritiker av det som pågår känner jag ofta ett slags ansvar för att komma med en politisk lösning. Ett alternativ. Problemet är bara att det är just den reflexen, att framstå aktiv, att ”göra något”, som gjort att vi hamnat i den här situationen från första början. Vi trängs alla i det här inmålade hörnet.

Jag upplever det emellertid som viktigt att allmänheten en gång för alla förstår att massövervakningen inte fungerar mot det som vi drillats att förstå det som. Det var då, det var under debatterna. Idag lever vi med det, och kan se att det inte gör det jobb som det var sagt att det skulle göra. Förhindra terrorism.

Att ändra narrativet till “ensamma galningar” har säkert hjälpt till en del för att skingra fokuset på denna dissonans i samhället, men borde inte få göra det som jag ser det. Det blir inte mindre terrorism för att man väljer andra ord. Det får plötsligt inte vara okej att säga att det är svårt, eller rent av omöjligt, att hitta terrorister. Det är något vi inte borde gå med på.

När vi väl förstår att massövervakning inte gör jobbet vi övertalats att det är viktigt för, är det läge att ställa frågan vad det används för istället. Kanske är det en ända att börja nysta i, som kan leda nånvart.

Det pratas om att PKU-registret ska tillgängliggöras för polis, för att hitta människor som begått brott. Det finns ju där – det hjälpte till att hitta Anna Linds mördare, inte minst. För vissa är det självklart att man då ska utvidga forskningssyftet (som många ställt upp och lämnat dna-prov från sina nyfödda till). Ett gott syfte, eller nåt.

Jag har funderat mycket genom åren på det där med att vi idag inte tycks ha några problem med att leva i ett övervakningssamhälle. De allra flesta jag pratar med i vardagen tycker inte att det är bra, men det existerar inte något reellt motstånd.

Det är bara så himla konstigt att vi är där vi är idag. Skulle kravet ställas rakt ut – ”ni måste som medborgare acceptera att ni ständigt är redovisningsskyldiga vad det än gäller” – så skulle vi antagligen inte gå med på det. Vi har lärt oss det gång efter annan, att ett sådant samhälle är ett helvete att leva i.

Ändå så fortsätter politiker att smyga in just den här sortens verklighet, hela tiden. Det skulle aldrig falla dem in att säga att vi inte har rätt till något privatliv, det handlar i princip alltid om att hitta de som begår brott av olika slag. Terrorister är väl det mest använda argumentet i de här sammanhangen.

Vi har blivit lurade gång efter annan av politiker, som sen blir inröstade igen. Om och om igen. Vi blev lurade när det gällde FRA-lagarna – den där kontrollstationen dök aldrig upp, nån utvärdering av deras arbete syns inte till, och nån redovisning av konsekvenser och eventuellt drabbade av felaktigheter existerar inte.

Jag ser politiker som lovade att det skulle vara en bra, rättssäker process, sitta dagligen och komma undan på sociala medier, som om de aldrig sagt såna saker. Många är i grunden bra politiker antar jag, men deras svek när det gällde FRA borde inte vara så lätt glömt. Om man ens förstår att de svikit. Det kanske finns de som verkligen trodde på dem, 2008, och deras ”punkter av åtgärder”, och tror att det är en välfungerande process. Det är det inte.

Ibland kan vi se det i medier, när SIUN prickat FRA. (Tio gånger enligt TT, hittills, har jag förstått – media rapporterar det knappt längre.) FRA har ingen skyldighet att göra något åt dessa. SIUN har ingen möjlighet att sätta något tryck på dem och i år ska Datainspektionen utreda dem, och gissningsvis vara precis lika tandlösa. Själva systemet är upplagt så att FRA är självgående och gör sin grej, utan redovisningskyldighet eller ha något ansvar för eventuella konsekvenser. Det var vad lagarna som drogs igenom 2008 gjorde.

Datalagringsdirektivet är ett annat exempel. Det skulle endast röra sig om grov kriminalitet, terrorism, människohandel som trafficking osv. Det var superviktigt att våra data sparades (till stora kostnader) för att förhindra kriminalitet ingen av oss vill stötta. Det drog ut på tiden, Sverige blev till slut ”tvungna” att föra in direktivet sa de. De sa att de tyckte att det var ett skitdåligt direktiv, men vi var tvungna. Så det fördes in till slut.

Och så gick EU-domstolen och dömde ut direktivet, som bröt mot flera regler om mänskliga rättigheter och rätten till privatliv. Då beslutade samma politiker som uttalade missnöje över att vara tvungna, att de minsann vill behålla det. Och alla de där kriminella som man vill åt med hjälp av datalagringen? Fildelare.

Så nu vill polisen ha tillgång till ett forskningsregister för att kunna klara upp brottslighet. Finns det något förtroende kvar för en något sånär etisk bedömning eller rättssäkerhet finns med när detta planeras? Nej. PKU-registret tas nu upp igen (det har provats tidigare) och folk anses idag vara “mogna” för att acceptera det här. Också. Väl värt att fundera på varför politiker resonerar så.

Riksdagen har under de senaste 15 åren underminerat våra rättigheter något enormt. Och de har lurat oss i princip hela vägen, för att få till det. Varför? Ingen aning. Kanske handlar det om politisk teater där de framstår ”göra något”, kanske handlar det om dumhet. Det är ju väldigt lätt att tänka sig att de är korkade när de föreslår så idiotiska saker som statliga trojaner.

Kanske handlar det om renodlat maktsug som leder gud vet var. Kanske något så löjligt som att vilja vara kompisar med stormakter som köper och säljer data dagligen.

Jag vet inte. Ingen av oss vet. Och det borde göra fler än mig förbannade. Men framför allt borde det göra alla försiktiga i att acceptera ytterligare ändamålsglidningar från stat och myndighet. Vi måste börja lära oss att det är sånt här som händer varenda gång. Inget riksdagen gjort hittills, har indikerat något annat.

Idag spreds tydligen en fejknyhet med SVT som avsändare, som spred virus. Igår fick vi fejkfaktura till jobbet (som även andra hade fått). Idag fick även en kollega ett fejksms, om att “nån installerat Angry Birds” på en enhet Apple inte kände igen, så vänligen logga på här… blablabla. Varje vecka får jag samtal från “microsoftsupporten“, som vill komma åt mina inloggningsuppgifter. Fejk är en del av vardagen.

Tidigare kände jag mig någotsånär trygg, tyckte jag kunde avgöra när det var något skumt, ändå var det jättenära härom veckan, att jag klickade på en fejklänk som såg ut att vara från gmail. Mailet råkade komma när jag höll på och gjorde om en massa saker i gmail, så nånstans var reflexen “att jag kanske hade råkat komma åt något”. I sista sekund insåg jag att det var något knas.

Allt detta fejkande sker per nån slags automatik. Miljontals mottagare, och alltid är det nån som betalar, alternativt laddar ner trojaner, även på sina telefoner. Många bäckar små. Trojaner som bland annat skapar s.k. “botnets”, dvs, nätverk av datorer som gör som någon på fjärr vill att den ska göra. Som att sänka tidningssidor en lördagskväll, eller så. Det går tydligen att köpa den tjänsten, har jag förstått.

Överlag är det ett jätteproblem att det blir allt svårare att skilja mellan fejk och äkta. Jag har kompisar som är duktiga på det där med tekniken, så jag har ett antal tillägg installerade i min browser pga deras tips. Som Adblock, uBlock Origin, Privacy Badger och så vidare. De förhindrar reklam, enkelt uttryckt. I princip är det hygien – för “reklam” är en vanlig bärare av trojaner. Tänker på det ofta när jag läser olika kommentarer om hur “AdBlock sabbar affärsmodeller”.

Mycket görs för att förhindra hot och hat via nätet. Vi pratar om det, även om jag ibland tänker att det antagligen inte riktigt går att “lösa” med mindre än att vi människor muterar och blir lite smartare plötsligt. Men vi pratar om det i alla fall. Hur det påverkar den offentliga diskussionen, hur det riskerar landa i självcensur (vilket faktiskt borde oroa de som rasar över politisk korrekthet, att de kan ha orsakat det till och med). Det finns där, det kampanjas och det snackas och tycks saker.

Fejkandet har vi däremot inte riktigt tacklat. Tänker att det antagligen påverkar en hel del. Under tiden har vi världens konstigaste dissonans i debatterna, där man pratar om inkomster för medier när AdBlock är på tapeten, och att poliser inte kan göra sina jobb om de inte får statliga trojaner, no less. Vi verkar leva i en slags digital medeltid, just nu. Smittorna sprids vitt och brett, och kunskap om simpel hygien som skulle kunna göra skillnad icke-existerande.

Tyvärr finns inga tillägg som skyddar mot politiker som fejkar problemlösning medelst trojaner. Där måste du själv försöka ha lite koll.

Nu är ett datum för rättegången mot The Pirate Bay satt. Processen i Stockholms tingsrätt väntas pågå i flera veckor.

"Vi tycker att upphovsrätten ska värnas, men vi vill inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration. Det gäller att hitta den balansen," sade Fredrik Reinfeldt i partiledardebatten. Det här är nästan precis vad han sa i valrörelsen 2006, när han blev pressad i fildelningsfrågan. Nu upprepade han alltså lögnen ikväll i teve, bara en vecka efter att justitiedepartementet har lagt fram piratjägarlagen

Tidningen Riksdag & Departement kan i dag publicera det interna dokument som övertygade tvivlarna inom alliansen om förslaget till signalspaningslag.

Den illegala nedladdningen av musik minskar. Trendbrottet redovisas av undersökningar i Storbritannien och Sverige.

Camilla Lindberg, den enda borgerliga riksdagsledamot som röstade nej till FRA-lagen i somras, petas från sin plats i justitieutskottet.

FRA-lagen sägs vara till för att skydda Sverige från yttre hot, men vad detta skall vara för sorts hot får det Svenska folket inte reda på.

Det svenska tillägget i Telekompaketet som skyddar medborgarnas grundläggande rättigheter försvinner i "korrektion" - trots att en majoritet i Parlamentet röstade för.