Jag fixade nyss lunch och stod och halvsov vid mikron och önskade att jag hade en mp3-mikro av modellen som lanserades i Genius. En mikro där du slår in ett antal minuter på displayen, den väljer en låt ur ditt mp3-arkiv och spelar nånting du gillar och när låten är slut är maten klar. Mycket roligare än "hmmmm-ding".
Det slog mig i alla fall att det är lite lustigt att folk skäller oss pirater för att vara "generation gratis". Med tanke på vad vi nyss gjorde framstår det som ett ganska patetiskt argument. Dessutom har vi väl visat att vi är mer än bara en generation vid det här laget?

Vi gav oss nyss in i en valrörelse mot de sju systrarna och ett par halvsyskon till dem. De stora motståndarna delar på hundratals miljoner i partistöd varje år. De har reklambyråer, anställda talskrivare och en massa speciella fördelar eftersom de är "etablerade". Vi har inget av det där, vi har övertygelse i stället. Helt egenfinansierat, utan att ta några pengar från skattebetalarna för att leka med, hoppade vi in valrörelsen. Om vi vann eller inte beror på hur man vill se siffrorna, men helt klart är att vi fick många fler röster än systrarna och halvsyskonen hade tänkt sig.
Vi betalade valsedlarna själva. Vi distribuerade dem för egna pengar. En del av oss donerar pengar för att hålla partiledaren kvar som partiledare på heltid. Vi hade ingen välgörare till miljardär som stack åt oss en miljon som bonus. Vi hade med råge de snyggaste valaffischerna jag såg häromkring, designade av en partivän som satsade sin fritid på det. Jag vet inte om hon måste vara anonym när hon gör sånt här frivilligarbete, så jag får kalla henne Maria kort och gott. Maria, du är hur frän som helst!
Vi aktivister satsade egen tid och egna pengar och det funkade.

Argumenten var "internet är för viktigt för att fuskas bort av idioter", "patentsystemet är trasigt och måste fixas om det skall gå att vara innovatör", "copyright i 70 år efter döden är vansinne och hindrar nya artister från att komma fram" och "ge fan i att övervaka folk som inte gjort något fel". Bemötandet av dessa argument från Janne G är "Jag skall ha mina pengar, och era författare säljer färre böcker än jag". Bemötandet från APB är "Vi skall ha massor av pengar, och vi tänker ändra lagarna tills vi får dem". Bemötandet från Björn U var "Skall det vara så förbannat besvärligt att betala för sig", med bisatsen "till mig" som inte riktigt fick plats i rubriken.
Så vid en hastig titt på det där, vilken av sidorna är det som skriker "ge mig" hela tiden?
Frestelsen är extremt stor att fråga Björn var han skattar för de miljoner han drar in på den musik han skrev för 40 år sedan. Skattar han här, och om inte: ska det vara så jävla svårt? Skriver han fortfarande musik? Om inte: varför? Är det bekvämare att fortfarande leva på de saker man gjorde för en mansålder sedan?

En kompis påpekade häromdagen att Janne G:s inblandning i IB-härvan i stort sett också var fiktion, precis som allt han gjort de senaste 25 åren. Det var nyhet för mig, men kompisen hävdar att det var Bratt och hans källa som stod för majoriteten av jobbet. Jannes bidrag var att vara snygg och maskulin och se bra ut i byline. Jag vill verkligen inte tro att det är sant, för om det stämmer har jag haft respekt för dåtidens Janne i en hel massa år helt i onödan. Den nuvarande Janne, som jag inte respekterar alls, mäter kvalitet i försäljningssiffror eller möjligen tonnage. Liksom hans affärspartner Liza har han inställningen att "gratis är uselt", för det som ingen tar betalt för kan inte ha den kvalitet som något dyrt har. Varje gång någon häver ur sig den stereotypen vill jag fråga hur deras sexliv fungerar, men jag håller mig.

För mig är piratpartiet än så länge partiet som gör rätt för sig. Vi lever på egna inkomster, och har hittills inte fått ett smack av någon annan, annat än av våra egna aktivister. Ingen som är mot vår politik har varit tvungen att finansiera oss. Vi tar inte ut någon fast avgift från våra medlemmar, för vi tycker inte att pengar skall vara ett villkor för politiskt engagemang. Alla är välkomna, oavsett plånbok. Det är den uppenbara motsatsen till Alexanders elitparti där bara utvalda får komma in. Vad skall man kalla det? Stureplansmodellen för politiskt tänkande? Det har inte mycket med folkets röster att göra i alla fall, och det känns helt OK. Vi har plats för folket, för vi finns i hela resten av landet och inte bara på Stureplan. Ha det så trevligt bakom dörrvakterna, hörni, så räknar vi röster så länge.

Så vad gör vi nu? Nu tar vi och samlar oss och förklarar våra ståndpunkter bättre i nästa uppsättning flyers. Vi ser till att vara tydliga om medicinpatent och kameror, om övervakning och lobbykrafter som köper domare i det fördolda, och vi ser till att folk upptäcker att det inte är vi som tycker alla skall ge oss pengar. Vi fortsätter föregå med gott exempel och visa att vi finns, till exempel genom bloddonationerna och liknande. Vi fortsätter utöva grävande journalistik och visa när rättsamhället brister. Någon måste göra det, och vi är bäst lämpade. Om inte vi räddar samhället, vem skall då göra det?

Som avslutning vill jag bara påpeka för alla som malt på om att "man inte kan konkurrera med gratis": säg det inte till mig, säg det till Ramlösa. De konkurrerar med "gratis" genom att ha förutsägbar kvalitet, deluxevarianter, portabilitet och en produktinramning som folk är redo att betala för. De säljer världens mest anonyma produkt, vatten, och de tjänar pengar på det. Om inte dagens artister klarar att vara mer attraktiva än vatten, så kanske de måste fundera på vad de sysslar med.