Jag läser på slashdot att Steven Metalitz, advokat för MPAA och RIAA, anser att det är självklart att den DRM-infekterade musik man "köper" inte kommer att vara spelbar för evigt. Det gör honom inte till den mest arroganta gris jag någonsin stött på, men det placerar honom på fem-i-topp-listan och det gör att jag personligen inte kan bärga mig tills skiv- och filmbolagen börjar gå i konkurs. Den här sortens idioti gör verkligen att jag önskar livet ur dem.

Det Metalitz och en del andra nötter fått för sig är att kunden skall betala om och om igen för det han vill ha. De har valt biografen som modell för köpupplevelsen: man går dit, man betalar det DE tycker att man skall, man går hem igen med tomma händer. Nej, det kan inte jämföras med en livekonsert, för det handlar inte om en live-upplevelse. Produkten är en inspelning som är masskopierad. Varför skulle vi gå med på att en skiva eller download vi betalar för plötsligt slutar fungera?
Det här visar återigen att frågan i fildelningen inte skall vara "hur skall artisterna få betalt?" utan "hur många gånger skall artisterna ha betalt för det jobb de gjort EN gång?", och varje gång jag kommer till den här slutsatsen blir jag mer och mer humorlös. Nej, jag är inte ute efter att ta brödet ur munnen på någon, men Metalitz är förbanne mig ute efter att plundra mig.

Varför skulle folk betala för DRM-försett skräp? Det här är svart på vitt att copyrightinnehavarna planerar att blåsa sina kunder. Det är inte ett olycksfall i arbetet att musikfilerna inte funkar i mer än en spelare. Det är strategin. Copyrightmaffian ser oss som får som skall klippas varje gång vi har lust att se eller höra något. Samtidigt som upplevelsen vi köper hela tiden tunnas ut.
Att gå på bio var en upplevelse då det fanns seriösa biografer. Det fanns en eller två salonger, med jätteduk, som bjöd på jätteupplevelse. Sedan gick trenden mot fler salonger per bio, och dukarna krympte. Skillnaden mellan en mindre biosalong och en bättre hemmabioanläggning börjar nu vara marginell, förutom att man inte kan justera ljudet på bio. Eller pausa filmen för att gå på muggen. Eller få klanten intill att sluta yra i mobiltelefon mitt i filmen. "Bioupplevelsen" är nu sämre på bio än hemma. Ändå är det den modellen - betala varje gång - som copyrightmaffian tror att vi skall köpa.
Topplistemusiken är så stereotyp att det som är de tio största säljarna låter som tio spår från samma skiva, och då menar jag inte "Absolute Drivel 661". Varför tror bolagen att det är en bra idé att styla artister så de inte går att skilja åt? Varför inte bara klona dem?

Vad kommer att hända med instrumenten i framtiden? När börjar RIAA kräva att det sitter en taxameter på varje synt så man måste betala per timme? När blir det månadslicens på att inneha en gitarr eller en saxofon, baserat på att du (din talanglöse typ) säkert kommer att spela musik som någon annan skrivit?
Ni vet väl att de redan försökt? På 70-talet bestämde sig musikbranschen för att Mellotronen var ett omedelbart hot, som skulle ödelägga all musikproduktion. Samma skillingtryck som vanligt, alltså. När Tangerine Dream turnerade i England och skulle spela i Albert Hall kom den lokala orkesterns intresseorganisation med ett krav på fem tusen pund för att de inte anlitats, utan TD tänkte "ersätta orkestern med en Mellotron". Fem tusen pund. Då. För att de INTE skulle spela.
Jag är så trött på de här skamlösa idioterna att jag mest blir illamående.

Men för att vara positiv vill jag föreslå något helt annat: en grej som Henry Rollins inspirerade mig till.
Henry är femjävlig på Spoken Word. Han var i Sthlm för ett par år sedan och gjorde ett gig på Rival. Jag hade inte råd att åka dit, för det skulle kosta ett par tusenlappar med resor och allt, men en kompis kände någon som hade med sig en inspelningsmoj dit. Jag fick föreställningen som mp3-fil. Eftersom jag konsekvent köper hans talskivor och filmer fick jag något senare tag på det mesta av Rivalmaterialet i officiell form också, med bättre ljud. Henry berättar inte sakerna likadant hela tiden. Som alla bra berättare lägger han till och putsar, och anpassar sig efter publiken. En av grejerna (I can't get behind that) var bättre berättad i Rival-versionen än i den officiella. Jag är väldigt glad att jag har båda.
Spoken word är ljudmässigt okomplicerat. Lätt att spela in, lätt att justera i efterhand. En mik, bara röst. Henry kunde med fördel spela in alla sina shower, göra volymjusteringar och småredigeringar själv och lägga upp mp3:an för download för de som varit på giget. Tryck lösenordet för hämtningen på biljetten. Kalla konceptet "Keep the show" och ge publiken extra värde för pengarna.
För den som var där blir det en bonus, att i detalj höra vad han sade och minnas hur han såg ut och vad han gjorde, vilket vi som inte var där aldrig får veta. För de som inte var där blir det ett dokument över hans berättande. Hur lät det just den kvällen? Var han i form? Finns det detaljer som inte finns i andra föreställningar? I Rivalfallet fanns en massa roligt om Adrian Belew som saknas i den "officiella" versionen, till exempel.
Jag tror inte han skulle förlora nämnvärt på det. Jag tror det skulle kunna ge honom en större publik. Det funkade för Grateful Dead. Jag är säker på att det skulle reta Metalitz och de andra DRM-idioterna, speciellt om det ökade hans försäljning.
Och just nu känns allt som kan tänkas motarbeta Metaliz & Co som en nödvändighet. Non illegitimo carborundum.