Lars Adaktusson har skrivit en utmärkt kolumn i SvD om situationen i Eritrea, mer specifikt den märkliga situationen att de håller en svensk fängslad sedan nästan sju år för brottet att ha gett ut en tidning. I Sverige skulle sju års fängelse betraktas som ovanligt hårt även om det begångna brottet var mord. Vad den Eritreanska domstolen tycker vet vi inte, Dawit Isaak har ännu inte fått någon rättegång. Svenska diplomater, UD och samlade politiker har inte uppvisat det actionbetonade dynamiska beteende de visade i starten av tsunamikatastrofen, det har varit synnerligen tyst. Man talar ibland om "tyst diplomati", men här är det dödstyst.

Samtidigt betalar EU ut miljarder i bistånd till Eritrea, som av allt att döma använder pengarna enbart till militär upprustning. Tortyr förekommer, men numera har vi ju en mer avslappnad inställning till tortyr och tycker att det är OK. Det är åtminstone inget problem att utvisa folk till länder där de blir torterade. Vi har en mer avslappnad inställning till demokrati också, för ingen begär av Eritrea att de skall ens göra små symboliska försök att återinföra folkstyre. Vi frågar inte ens vad de tänker göra med pengarna, och den Eritreanska ledningen släpper inte in hjälparbetare om de inte kontrolleras av staten, så ingen annan kan berätta för oss. Ingen insyn, ingen rättvisa, ingen lindring för den svältande och lidande befolkningen. Ändå väljer EU att skänka 115 miljoner euro.
Varför lever inte Sverige rövare om det här? För några år sedan var det faktiskt ett antal föreningar och politiker som engagerade sig i Dawit-frågan, men nu har det sjunkit undan så bara Adaktusson och en handfull andra journalister fortfarande driver ärendet.

Vilket värde har en svensk medborgare för de som styr landet? Är det så illa som det verkar, att vi bedöms i enlighet med råmaterialvärdet (mest vatten, lite kol, en del metaller i olika bindningsformer, totalvärde ett par tior i bästa fall) eller har vi ett värde som individer? OM vi har ett värde som individer, varför görs så lite för att få hem Dawit Isaak med de till buds stående medlen?
Om vi har ett värde, varför betraktar staten oss genomgående som problem? Alla myndigheter och instanser verkar se svenskar som fuskare, latmaskar, bidragssnyltare och/eller spioner. Vi kan avlyssnas, baktalas och kränkas av diverse myndighetspersoner utan att vi har någon egentlig rätt att protestera eller kräva förklaringar.
Jag vet när kronan devalverades, men när nedvärderades svensken?

Dagens fråga till högre makter är om riksdagsmännen nu arbetar (med tyst diplomati) för att åstadkomma en "bred överenskommelse" om FRA-situationen för att göra det så svårt som möjligt för den regering som ersätter den sittande att ändra på situationen. Jag misstänker det.
Jag ansluter mig till trenden som startats av Anna T och Opassande E att använda en musikreferens för att illustrera något. Jag väljer att citera Mikael Wiehe (och Imperiet för en något yngre generation) som skrev följande tänkvärda rader:

Med freden kommer tystnaden
allt ordnas under hand
Och folk och länder styckas upp
i samförståndets namn

Så är det verkligen fred vi vill ha?
Till varje tänkbart pris
Är vi alldeles säkra på det?
Att det värsta av allt är krig

Är vi verkligen säkra på att det minimala säkerhetstillskott som FRA:s ivriga lyssnande i kablarna ger, är värt det offer av trygghet som krävs? Är vi säkra på att vi verkligen vill ha en "bred överenskommelse" av ett litet fåtal personer som påverkar livet för miljoner?