Dravel

Jag får ibland påpekat för mig att det jag skriver är dravel, och jag har haft ett par så genuint ruttna dagar att jag inte orkar vara fokuserad. I stället har jag suttit och funderat på hur beskrivningen av något påverkar mottagaren av informationen. Dessutom har jag tänkt på mandatperioder.

En av de saker jag tänkte på var detta: tänk dig att du äger ett torg. Det finns lite rutor på det så man kan ställa upp sina torgstånd rakt om man vill, men ingen tvingar en. Du äger det här torget, och folk använder det till torghandel. Du tar inget betalt av dem, för du har inga större kostnader för torget och du tycker att det är viktigt att det finns ett torg för alla.
Folk ställer upp sina bord, de kommer och går. Så en dag kommer polisen och säger att du, som torgets ägare, är ansvarig för vad några av privatpersonerna gör. Några av dem har gett varandra saker, och det är ditt fel. Du har ingen aning om vem som kommer och går, det enda du gör är att se till att torget finns där och är rimligt städat. Ändå tycker några att det är ditt ansvar. Människor som tjänar friskt med pengar säger att de hade tjänat mer pengar om inte ditt torg fanns, och baserat på hur mycket reklam de tror att folk läser på ditt torg skall du betala hundra miljoner kronor (till de som redan tjänar pengar) och sitta i fängelse i flera år. De som vill ta dina pengar för att folk ger varandra saker på ditt torg gör inte själva affärer på ditt torg. De har aldrig ens varit på ditt torg.
Sheriffen i Nottingham, eller någon som liknar honom en hel del, håller rättegång. Det visar sig att de som företräder de som vill ha pengar är med i samma riddarorden som sheriffen. De kommer snabbt överens om att det där med hundra miljoner kanske var att ta i en smula, men 30 miljoner låter helt rimligt. Visserligen är det hundra årsinkomster för en vanlig människa, men här handlar det om principer och inte verklighet. I verkligheten har ju inte de här som vill ha mer pengar bevisat att de förlorat något. De har inte bevisat att du gett någon något på torget. De har inte ens bevisat att du tjänat pengar på reklam på torget. Det enda som bevisats, och det har bevisats av andra, är att Sheriffen av Nottingham är jättekompis med en del av de vars trovärdighet han skall bedöma.
Så kan det gå om man bygger ett torg och vill hjälpa människor att göra affärer med varandra. Någon som är för lat för att bygga ett eget torg kommer och tar ditt liv ifrån dig.

Det här var så deprimerande att jag bladade lite i en tidning i stället. Där frågade man sju politiker "Behövs ett tak för hur många mandatperioder en ledamot får sitta?". Svaren kommer från Andreas Norlén (m), Stefan Tornberg (c), Cecilia Wigström (fp), Ingvar Svensson (kd), Berit Andnor (s), Anki Ahlsten (v) och Mikael Johansson (mp). Bara Mikael Johansson tyckte att rotationsprincipen var så viktig att den borde slås fast i en regel. Majoriteten av de övriga svarande anser att det är partierna (i ett fall väljarna) som skall avgöra vilka som skall nomineras. Hur lätt är det då för väljarna att påverka urvalet? Om jag hade en krona för varje socialdemokrat jag pratat med som sade att om det bara fanns något sätt att bli av med Göran Persson, utom direkt överfall eller total valförlust, hade de aldrig röstat på "högern". Folkets möjlighet att påverka den socialdemokratiska nomineringen var ungefär samma som när en liten våg slår emot en vågbrytare av betong. Samma situation som i USA, där Bush var nere på så låga förtroendesiffror att man baxnade men inte för en sekund erkände han att fel hade begåtts.
Av de sju personer som yttrar sig i frågan är fem födda innan sverige fick högertrafik. Ändå tycker jag att åldersfördelningen var riktigt hyfsad den här gången.
Sexton personer yngre än 29 år gamla valdes till riksdagen senast. Av de fick två svara på den här frågan. Möjligen valde man att knuffa fram de yngsta representanterna i fp och m för att det skulle se snyggt ut. Det vet vi inte.
Man kan väl ärligt säga att m och s är ganska tongivande i svensk politik. Enligt scb grävde m fram sju kandidater under 29 års ålder som kom in i riksdagen. S fick in tre. Det märks att ett av partierna har lättare att engagera ungdomar. Det märks också att pp inte är med i statistikblocket.
När jag och mina vänner diskuterar hur man skall få mer rotation i riksdagen brukar de riktigt kreativa förslagen dyka upp på småtimmarna efter några flaskor Murphys eller Cola (eller Siddni i mitt fall). Det senaste var att för identifierings skull tatuera en tår för varje år man suttit i riksdagen, precis som ungdomsgängen i latinamerika gör för gallertid. Ser man någon med sju tårar i ett fängelse vet man att det där är en person man bör gå ur vägen för. Ser man en riksdagsman (eller kvinna) med tolv tårar vet man att det var ett tag sedan den personen hade ett förvärvsarbete och ett mer konventionellt liv, och man kan sätta sina förväntningar därefter vad gäller insikt i väljarnas vardag.
Den sortens yrslighet kan man givetvis avskriva helt för att den är sprungen ur "ond saft" av olika sorter. Att föreslå tatuerade identifieringskoder i ansiktet på medborgarna är inte ett förslag pp någonsin kommer att driva. Jag tror Bodström har mutat in det som sitt område. Däremot känns det som om det är dags att fundera på hur länge man skall få sitta och bita sig fast i makten. Det borde finnas ett bäst-före-datum på alla folkvalda i positioner där de påverkar samhället.

Nu skall jag sluta yra, och i stället fortsätta grubbla över mitt brustna vattenledningsrör och hur i hela friden jag skall ha råd att laga det.

Trackback URL for this post:

http://webhackande.se/trackback/213

Kommentarer

Ansvarsutkrävande

Idag har vi en demokrati som går ut på att ge vårt förtroende utifrån fagra ord, den rätt vi en gång hade att faktiskt utkräva ansvar genom att stryka personer på valsedeln blev vi ifråntagna. Synd att inte fler protesterade, jag tänker osökt på talesättet att det enda som behövs för att de onda skall vinna är att de goda inte gör någonting.

Dagens sytem där vi inte längre kan utkräva ansvar med mindre än att rösta bort hela partier har lett till att riksdagen idag befolkas av lydiga smilfinkar utan vare sig ansvar eller integritet. Först smörjs folket med fagra ord så att de får röster, sedan vänds inställsamheten till partiledningen som har makten att hålla dem kvar. Det följer samma mönster som redan Platon beskrev för över 2 tusen år sedan, lydigt smilfinkeri leder till en extrem toppstyrning där ingen tar ansvar för egna handlingar och lyder ledarens minsta vink. Platon kallade dem för de med tyranniskt sinnelag, inte för att de önskar tyranneri, utan för att deras ansvarslösa jag-lydde-bara-order handlingsmönster leder till det.

Dagens system ger incitament att bejaka sina begär efter positioner, inte att göra rätt. Vårt gamla system med strykningar var en säkerhetsventil som såg till att det fanns ett incitament att göra rätt och de få som inte mäktade med att stå emot när begären tog kontrollen åkte ut eller blev omplacerade av ledningen när strykningarna blev besvärande många.

För övrigt tycker jag du gjorde en bra liknelse mellan torget och TPB.

Alternativ för kommentarvisning

Välj ditt önskade sätt att visa kommentarerna och klicka på "Spara" för att verkställa dina ändringar.

Skriv ny kommentar

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Mer information om formateringsmöjligheter