Gregers mobil vibrerade till, mitt under den sista lektionen. Han tittade ner på displayen och såg att Lisa ville skicka en fil. Han sneglade bort mot henne, men hon höll masken och han såg inte vad det var för sorts fil.

Ända sedan piratpartiet tagit fem mandat i EU-parlamentsvalet 2009 så hade friheten och kulturen blomstrat. De hade fått nya möjligheter att förklara för gammelpolitikerna hur Internet egentligen fungerade, och vad det betydde för miljontals människor att kunna kommunicera och dela med sig av sina erfarenheter, kunskap och kultur. Den nya öppenhetsprincipen och integritetsdirektivet tvingade fram en massa lobbyister i ljuset, ett par politiker fick avgå i mutskandaler och ordet demokrati återvände äntligen till sina ursprungliga rötter.

Greger tog emot filen utan att tveka. Det var musik.

Fritt licensierad, förstås. Sedan STIM hade tillåtit Creative Commons som tillval på prov 2009 hade allt rasat på som en lavin, först permanentades provet och efter bara tre år var en majoritet av deras musik CC-licensierad. De gamla skivbolagen rasade, men musikerfacket jublade. För första gången sedan de började föra statistik på 50-talet så sjönk arbetslösheten för musiker under 20%-strecket och det stod klart att upphovsrätten aldrig varit någon stor intäktskälla för annat än ett försvinnande litet fåtal superstjärnor och mellanhänder. Det sista stora internationella skivbolaget försvann 2013, begärt i konkurs av en advokatbyrå som inte fått betalt för den sista stora vågen av stämningar mot studenter. I dess ställe hade det växt upp en blomstrande flora av specialiserade småföretag som nischat in sig på olika saker; en del var bra på marknadsföring i sociala medier, en del tryckte fortfarande skivor, en del var konsertagenter och andra var musikförlag. De samarbetade med varandra på nätet i nätverksföretag, för att kunna erbjuda en så flexibel och effektiv hjälp som möjligt till de artister, låtskrivare, författare och andra skapare som behövde det. Och i en tid när snart sagt alla var skapare och alla deltog i kulturskapandet och remixandet på nätet så blomstrade affärerna.

Greger strömmade låten från mobilens VLC (en mediaspelare med öppen källkod som kunde spela så gott som alla mediafiler som någonsin skapats, eftersom den var öppen kunde alla bidra med egna codecs till de mest obskyra filformat) till de trådlösa öronsnäckorna och fick höra något oväntat - han visste att Lisa gillade gammal synthpop från 80-talet, men det här lät som en remix av en gammal körsång. "Sjung om studentens lyckliga dar" sjöng de, fast som om Daft Punk gjort en version på höjden av sin karriär.

På rasten gick han fram till Lisa och bad att få prata med henne. Det visade sig att hon gjort mixen själv - hittat en gammal studentsång på The Swarm och sedan suttit med sin dator tills hon fått till precis rätt sound. Hon tänkte lägga ut den på fanclubens community, det var en sport att hitta udda låtar och Daft-Punka dem, som det kallades. Inte för att det var några pengar i det, men för att det var kul och för ärans skull - de bästa mixarna hamnade i Hall of Fame och deltog i en tävling om att vinna konsertbiljetter. Daft Punk hade nämligen återförenats några år tidigare, släppt ett album fritt på The Swarm och levde nu gott på donationer, konserter och merchandise. Även om de totala intäkterna inte hade ökat nämnvärt så fick de behålla mycket större andel själva numera samtidigt som ingen sade åt dem hur det skulle låta, utan de hade god kontakt med fansen via communityn och fick direkt feedback på allt de gjorde.

När Lisa vann ett par biljetter för sin remix var det förstås Greger hon bjöd med på konserten.