Opassande

Prenumerera på innehåll
Webbadress: http://opassande.se
Uppdaterad: 31 min 57 sek sedan

Kommer äganderätt att bli kriminellt?

27 april, 2015 - 07:06

Kanske har du läst om att bilindustrin vill sortera sina produkter under upphovsrättslagstiftning i USA? Det är vad rubriker som “vill förbjuda ägaren att meka med bilen” betyder. Traktorproducenten John Deere har även de gått ut med upphovsrättsligt utspel, och vill att folk ska förstå att även om du köpt en traktor av dem, så äger du den inte. Upphovsrätt är att göra undantag från äganderätt, nämligen.

Upphovsrättsdiskussionerna dröjer sig fortfarande kvar vid tanken om fildelning, och alla försök att kritisera lagstiftningen som växt upp kring detta slås allt som oftast ner med tanken på att folk vill ladda ner musik. Intressant nog har John Deere med det i sin retorik – den elektronik som används i traktorerna kan göras om för att piratkopiera musik. (Nej, jag skojar inte, läs själv får du se.)

Frågan är hur många det är som kommer att vända sig till lagstiftare för att få upphovsrättslagstiftningen justerad? Idag upplever jag de flesta direkt funderar på hur man kan kringgå lagstiftningen istället. Hitta andra vägar runt. Nog för att man vill fixa problemet, men väldigt lite förtroende verkar finnas kvar om att det ska vara möjligt.

Man kan se exempel på det när man läser kommentarerna kring rättegången mot domännamnet thepiratebay.se som dras igång idag. Åklagaren vill att namnet inte ska kunna registreras. Visserligen kommer det inte stoppa fildelning, men det är en viktig signal, anser han. När jag läser kommentarer runt den här nyheten så snackas det om lösningar runt det åklagaren försöker göra. Hur man tekniskt kan peka vilket namn som helst och folk landar rätt.

Som jag förstår det används alltså svenskt rättssystem i PR-syfte, och man är helt öppen med det, och mottagarna av budskapet drar sina slutsatser utifrån det. Kanske är det då inte långsökt att tänka sig att få kommer vända sig till lagstiftare när det är något som inte existerar för allmänheten utan mot allmänheten. Och samhällskulturen drar genast igång funderingar kring hur man ska klara sig förbi lagstiftning?

Nånting i hela den här nya framväxande kulturen landar i att alla människor är eller blir kriminella, tänker jag. Till och med när du köper en bil och behöver reparera den.

Kategorier: Pirates, arr!

Är kommersialismen verkligen viktigare än vår rätt att lagstifta?

21 april, 2015 - 18:19

Jag har vid tillfällen när frågan dykt upp om jag inte är rädd för “islamiseringen” av samhället, försökt att förklara att jag ser det som att organiserad religion är mer eller mindre döende som företeelse. Som en filosof uttryckte det – religionerna växer inte, den har blivit kraftfull i sin dödskamp. Men frågan är om inte en ny typ av religion smugit sig in och tagit in den mark som förlorats? Förr var det viktigt att ha kyrkan med sig. Nu är det viktigt att ha amerikanska korporationer med sig.

Kommersialismen genomsyrar det mesta här i världen, känns det som. Man kan räkna om det mesta i antal klick och försäljning, och när det nu till och med är en “naturlig” del av handelsavtal att länders lagstiftning kan bli åtalade om de förändras så förväntade vinster inte nås, känns det som att vi gått ganska långt. Handelsavtalen TTP och TTIP innehåller alltså den typen av klausuler, under rubriceringen “Investor-State Dispute Settlements“.

Nån förklarade att man som företag kan behöva nån typ av försäkring från länder man tänkt att investera i, att lagar inte förändras så att pengar som plöjts ner inte går förlorade. Jag funderar på om det även inkluderar utvecklingsländer som har låga kostnader för arbetskraft, om de skulle lagstifta för minimilöner som väsentligt förbättrar deras inkomster, om det skulle vara åtalbart i längden? Eller om något konstateras vara giftigt/dåligt för miljön, och förbjuds, så är det åtalbart?

Det händer redan idag, som John Oliver så förtjänstfullt rapporterar angående tobaksindustrins globala rättsliga manövrar. I Uruguay så står man inför en stämning, där man vill lägga in varningar på cigarettpaketen, sådär som det är i nästan alla länder i västvärlden. En rad olika exempel finns redan, så frågorna är inte hypotetiska. Moralen som behövs för att avkräva den sortens ansvar från olika länder, som skyddar deras investeringar verkar helt enkelt inte finnas.

Nu ska det sägas att jag egentligen är en sån där som “tror” på kapitalism – när den är sund och baseras på nåt slags socialt ansvar som vi enas om kollektivt. Men något har slagit över. “Marknaden” är allt, det är det som ska skyddas och det är det som man får känslan av får jorden att snurra. Snudd på meningen med livet, nästan. Vilket är en anledning till att jag får närmast religiösa vibbar av det hela.

När jag läser artikeln om att korporationer lobbat in klausuler i TTIP, som i princip går ut på att amerikanska företag ska ha rätt att granska andra länders lagstiftning ur sina vinstperspektiv, så inser jag att något väldigt viktigt har tagits bort från vanliga människor. Det kallas för “regulatory cooperation” (lagstiftningssamarbete) och “regulatory exchange” (lagstiftningsutbyte) och handlar om att amerikanska intressen ska få lov att säga sitt, när vi stiftar lagar.

“Laws will be evaluated on whether or not they are compatible with the economic interests of major companies. Responsibility for this screening will lie with the ‘Regulatory cooperation body, a permanent, undemocratic, and unaccountable conclave of European and American technocrats.”

Jag tycker det är hisnande. Det är lite av en ironi i samtiden att så mycket energi läggs på att vara rädd för islam, när vi snabb takt via EU håller på att förhandla bort vår rätt till egen lagstiftning. Förhandlingar som dessutom sker i hemlighet, och det enda vi känner till är det som läcks ut till allmänheten.

Nånting har gått väldigt fel här.

Kategorier: Pirates, arr!

Gästinlägg: “Hemlöshet ur ett nordiskt perspektiv”

19 april, 2015 - 17:59

Dagens gästbloggare heter Andreas Palmqvist, piratpartist som engagerar sig djupt i frågor om hemlöshet. Här nedan har han spaltat upp lite information om hur det fungerar i Norden. //emma

* * *

GÄSTINLÄGG: Sverige är ett fint land ur många aspekter. Landet har stora naturtillgångar, vacker miljö, vänliga människor och många organisationer som jobbar för en bättre värld. Det råder inga som helst tvivel om att Sverige gör ett gott arbete på många plan.

Jag skulle dock kunna kritisera många delar av landets politik. Jag skulle kunna kritisera den nuvarande regeringen för massvis med saker. Men istället tänker jag lägga min tid på att jämföra hur Sverige presterar inom ett specifikt område jämfört med övriga nordiska länder.

Området som har blivit min hjärtefråga inom politiken handlar om hemlöshet, eller om du så vill kalla det, bostadslöshet. Människor som trots att det är en mänsklig rättighet att ha ett eget hem, befinner sig olika långt ifrån den ordinarie bostadsmarknaden är mitt huvudfokus i det politiska spelet.

Sverige

För enkelhetens skull så kan jag börja med Sverige. Sedan ska jag gå igenom de andra nordiska länderna. Sverige är ett land med cirka 9 miljoner invånare. Vad många kanske inte riktigt känner till är att i Sverige finns det över 30 000 hemlösa medmänniskor. 2011 gjordes en stor rapport kring problemet och Socialstyrelsen lyckades registrera 34 000 hemlösa. Hur många det är i verkligheten är svårt att säga, det antas vara betydligt fler. Det är nämligen helt omöjligt att finna alla som saknar hem bland 9 miljoner människor.

Lägg därtill tusentals EU-migranter så får du en siffra som orsakar magont i min humanistkropp. Socialstyrelsen gör i sin stora rapport 2011 distinktioner kring vilka som är hemlösa. De delar in hemlösa i olika kategorier för att visa på att det inte finns en ”typisk hemlös”. Det finns fyra kategorier där akut hemlöshet är den absolut värsta, de så kallade uteliggarna.

Norge

Hur Norges motsvarighet till Socialstyrelsen gör sin distinktion kan skilja sig något men även där gör man skillnad på hemlösa och hemlösa. Den kategorin med hemlösa som sover på gatan är i Norge betydligt mindre än Sveriges dito. Det är istället vanligare att en hemlös löser sin situation genom att sova hos vänner. Då kanske du tänker att hen ju har tak över huvudet och inte bör ses som hemlös. Men det stämmer helt enkelt inte. Bara för att du löser din situation på en väns soffa betyder inte det att du inte är hemlös. Du saknar ju fortfarande en egen dörr att stänga om dig.

Intressant är att Stadsmissionen i Sverige 2010 ansökte om bistånd från Norge för att bekämpa problemet i Sverige. Detta tyder på att Norge gör någonting bättre än vad vi gör i Sverige för att lösa problematiken med hemlöshet. I Norges huvudstad Oslo har antalet hemlösa halverats på 10 år. Det är en utveckling som är väl värd att följa. 1996 fanns det i Oslo 2500 hemlösa, 2006 var siffran nere på 1200. Under samma period ökade antalet hemlösa i Stockholm med hela 40 %. Framgången i Oslo och Norge som land stavas Housing First, eller ”Bostad först”. Städer i Sverige så som Malmö har också testat den lösningen med varierad framgång.

Vad som också är intressant men även skrämmande med Norge är deras syn på fattiga människor. I februari i år skrev Daily Mail om att Norge planerar ett förbud mot att hjälpa utsatta människor. De menar att fängelse är rimligt om du hjälper en hemlös med mat, pengar, kläder och så vidare. Detta rimmar inte riktigt väl med det goda arbetet Norge som land gör på området. Tiggeriförbud löser inte problematiken.

Finland

Hemlösheten i EU ökar dramatiskt men vår granne i öst Finland gör uppenbarligen någonting rätt. De visar i rapport efter rapport på minskad hemlöshet. Imponerande. Även Finland har använt ”Bostad först”-modellen. Tanken är att man erbjuder bostad först och sedan sätter in sociala åtgärder. Istället för tvärtom.

Finland med något mer än 5 miljoner invånare har med lyckade insatser minskat antalet hemlösa dramatiskt. På 80-talet fanns det 18 000 hemlösa i landet, men så sent som 2014 var siffran nere på 7000. Det är imponerande statistik. Juha Kaakinen som är en av människorna bakom Bostad först-modellen kommenterar arbetet. Han menar att modellen är bra för att den vänder på hela sättet att tänka. ”Om du är hemlös ska du lösa dina problem för att kunna få bostad. Verkligheten ser inte ut så, ett boende är en bra start för att lösa andra problem”.

Något som Sverige borde ta efter är Y-stiftelsens strategi med bostäder. Stiftelsen erbjuder bostäder till de som står långt ifrån den ordinarie bostadsmarknaden. De köper upp bostadshus och bygger billiga sådana. Lägenheterna hyrs ut till enkom hemlösa.

Island

Island är ett litet land med få invånare. Hemlöshet är inte ett jättestort problem där. De jobbar med flera lösningar. I huvudstaden Reykjavik finns flera långsiktiga lösningar utöver härbärgen. Finanskrisen för några år sedan tros ha orsakat att fler hamnat i hemlöshet men antalet hemlösa i Reykjavik är nere på låga 100. Det finns dock saker som tyder på att mörkertalet är stort på Island.

Anledningen till mörkertalet är att många på Island väljer att bo i tält istället för på härbärgen, stödboenden och så vidare. Att många bor i tält gör det svårt att ”fånga in” de hemlösa för berörda myndigheter.

Under dagarna håller många hemlösa i Reykjavik till vid busstationen eller vid kaféer i centrum. Om nätterna tältar många alltså. På grönområden.

Danmark

Sydsvenskan rapporterade i maj 2013 om att antalet hemlösa i Danmark har ökat de senaste två åren. En halv miljard danska kronor har satsats för att få bukt med problemet men antalet hemlösa har ändå ökat från 5300 till 6000. Det är sannolikt ett visst mörkertal även där. Klart är alltså att Danmark misslyckats med att få bukt med problemet. De följer efter övriga EU, med undantaget Finland.

Ask Svejstrup från organisationen Sand går så långt att han kallar Danmarks hemlöshetspolitik en skandal. ”Det är skandal att det blir fler hemlösa i en period där man haft som mål, och spenderat en massa pengar, på att få ned antalet. Och att så många av dem är unga”, säger han.

~Andreas Palmqvist

Foto.

Kategorier: Pirates, arr!

6 punkter om övervakning och datalagring som kan vara bra att känna till

15 april, 2015 - 19:17

Ibland hamnar jag i samtal med folk om datalagring. Avlyssning. FRA, NSA, Facebook och Ica blandas i en salig röra och de allra flesta verkar ha sina funderingar i ämnet. Att nån kan lyssna, som inte borde det, osv. När är datainsamling bra, när är det dåligt, när vet jag ens om att det sker. Det är ganska stora ämnen, som vi som svenssons får sköta tämligen själva i det stora hela. Och mytbildningen som uppstår ska inte underskattas. Så jag tänkte punkta upp några saker som kanske kan vara bra att ha som grundläggande tankegods, som vanlig svensson när ämnet är på tapeten:

1. Vår trasiga infrastruktur. FRA/NSA – statliga organisationer inom säkerhetssektorn är inte superteknologiska, futuristiska eller ligger i framkant med teknologiska tjuvlyssningsmackapärer. De är i grund och botten framgångsrika pga att våra digitala infrastrukturer i princip är trasiga. Säkerheten har inte varit högsta prioritet när vi byggt upp saker, vilket nånstans nästan är en lite trevlig egenskap hos oss, men bristen på bra lås på dörrar gör helt enkelt att det är lätt att ta sig in varstans på servrar.

2. Vår personliga hygglighet. Försök att låta bli att tänka/säga att du inte har något att dölja, även om det är helt sant. För du tänker antagligen ur ett perspektiv “saker som i så fall är viktiga för att fånga terrorister” vilket du inte är involverad i, men vi vet faktiskt inte vad datat används till. Ett problem med att vara retoriskt generös på det här viset, är i längden att privatliv nånstans blir likställt kriminalitet. Att få/kunna stänga dörren om sig och dölja något innebär inte att det är något kriminellt man tänkt göra. Ett annat problem är att vi i narrativet “spär ut” det tryck som behöver finnas på makthavare att redovisa ordentligt vad detta handlar om.

3. Vår möjlighet att påverka. Vitt mjöl i påsen är inget som du kan påverka eller avgöra. Det är alltid någon annans bedömning av ditt mjöl. Som exempel, kan du – har du – haft någon möjlighet att vara med och påverka vad som är “vitt mjöl” nånsin, i något sammanhang alls? Ens i val? Många är exempelvis helt ovetande om att FRA får samla in information om en individs sexualitet, politiska åsikt och andra saker som vi tar för givet stater inte har med att göra annars – och t.o.m. skicka till andra länder (för de byter data med varandra).

4. Politiker ska representera oss. Offentlighetsprincipen har i flera steg försämrats medan genomlysningen av våra privatliv och personliga kommunikation har ökat lavinartat. Det har skett en slags maktförskjutning som är viktig att hålla ögonen på. Hur bra är det egentligen när politiker vet allt om oss, men vi vet väldigt lite om politiker och politik? Det behöver inte vara skadligt för oss enskilda individer här och nu, men de flesta av oss har nog en förståelse för hur problematiskt detta antagligen blir i längden.

5. Konsumentmakt. Det börjar bli allt större anledning att ställa lite krav på hur våra data används. En slags konsumentmakt vad gäller felaktigt behandlade data. Läckande servrar, trasiga system och skrala skydd behöver i större utsträckning tas ansvar för, av de som tillhandahåller tjänster. Visserligen kan man göra dumma saker av ren okunskap som individ, men ofta upplever jag det som att man i branschen lutar sig mot sagda okunskap för att smita undan ansvar.

Det är inte helt orimligt att tänka sig att om Big Data-företag riskerar att behöva böta när deras system visat sig vara undermåliga, kan det motivera till tryggare lösningar, som exempel. Som idé kanske den inte är perfekt, men vi behöver glida in på de här spåren i tankarna, snarare än att alltid landa i att vi är “offer”, som om det är en naturkatastrof vi talar om. Makt över våra egna data behöver kännas av mer som alternativ, när vi diskuterar och funderar.

6. Insamling av data är inte nödvändigtvis dåligt. Det här är riktigt klurigt – man kan t.ex. tänka sig att tycka att det vore kanon att kunna hjälpa till med forskning på olika sätt. Forskningen idag skulle till och med behöva mer möjligheter att kunna “byta data” med varandra, vilket de ofta inte kan. Det är även ganska bra att kunna få erbjudanden som passar en, och varför inte tips om var man kan hitta till läsbart som intresserar en. Att utkräva ansvar av politiker eller bransch innebär inte säkert att det måste handla om förbud av att samla in data, rakt av. Det kan handla om behov av att reglera olika marknader. Vettiga insatser för att fixa transparens. Ökad information och tydlighet. Möjlighet för oss som individer att engagera oss i vad vi vill göra med våra data, rent av.

* * *

Ovanstående lista är mina egna slutsatser som jag dragit efter åratal av omvärldsbevakning i de här ämnena. Den har säkert sina brister. Men den grundläggande poängen är att försöka undvika att hamna i de retoriska återvändsgränder, och myterna, som är designade att hålla oss i okunnighet. Att försöka hitta bra, konstruktiva vägar ut ur det här med att vi som medborgare måste bjussa på allt, för att det påstås inte finnas några alternativ.

För det stämmer helt enkelt inte. Och det är viktigast av allt, när vanliga människor funderar på detta, att de inte blockeras av psykologin bakom PR och marknadsföring. Utan faktiskt landar i en förvissning om att vi som individer och medborgare har rättigheter. Och påstår branscher och politiker att de inte klarar av att leva upp till det, så har vi åtminstone justerat ansvaret dit där det ska ligga.

Nån gång framöver hoppas jag på en lite mer jämlik debatt angående våra data. Där branscher och politikers behov av att hålla saker hemliga av konkurrensskäl inte går ut över samhällets och människors behov av transparens, kunskap och möjligheter att göra informerade val.

Kategorier: Pirates, arr!

Se mig!

9 april, 2015 - 11:04

Utseenderelaterade fenomen på sociala medier är inte något som jag är jätteintresserad av, men jag blir förvånad över den fientlighet som ofta dyker upp i sammanhang när det diskuteras. Det tycks inte som att duckface är något som kan tänkas vara okej.

Jag tänker att kritiken kommer från flera olika åsikts- och kulturella läger i samhället. Å ena sidan att tjejer är mer än sitt utseende. Ska vara mer än sitt utseende. Å andra sidan att fenomenet bara illustrerar att tjejer inte är djup, bara yta, och bekräftar att tjejer inte är värda nåt. Gemensamt är i alla fall att utseendeselfies är dåligt, ungefär. Men jag upplever det som en slentrianåsikt, som baseras på något vi inte riktigt verkar vara medvetna om.

Så här skrev jag när jag gjorde min första spaning av Amal Clooney i svensk media:

Nu lånar jag visserligen retoriken från Poehler och Fey, men men. Amal Clooney är bland annat specialist på internationell lag, mänskliga rättigheter och brottsmålsadvokat. Hon representerar Julian Assange, och har även representerat ukrainska premiärministern Yulia Tymoschenko. När jag för första gången ser henne lyftas i svensk media är det för att se bilder på vilken fin klänning hon har. Och så undrar folk varför tjejer är så “menlösa” och sitter med duckface på instagram.

Det är inget fel att Clooney är välklädd. Hon kanske har det som hobby, i ett annars ganska krävande liv av hög intellektuell kapacitet och kunskap. Min syrlighet handlar om en generell (i det här fallet medial) omgivning där det är utseendet som belönas och lyfts, kontinuerligt, och då kan man kanske inte sätta sig på några höga hästar när unga tjejer tar till duckface.

Handen på hjärtat – i vårt samhälle är det ganska vanligt förekommande att man som tjej aldrig nånsin kan göra saker riktigt rätt. Som jag skrev i en diskussion på gplus, de kan inte göra rätt även när de lever upp till stereotypen av sig själva som tjejer, ens.

Jag tänker ofta på de här reflexerna när mina bidrag i det dagliga bruset, som varken är ytliga eller kombinerade med bekräftelse och är av samhällsinriktad natur, ignoreras generellt. Jag vet vad du tänker, ”men vaddå, så jäkla bra är du inte” – och det jag ifrågasätter är just din reflex, här och nu att tänka så.

Saker som jag funderar på är viktiga, men jag som person är antagligen inte viktig för dig. Distinktionen där är viktig att känna till och känna igen. En del har till och med svårt att förstå mig eller anse mig viktig, för att jag är kvinna och den självinsikten börjar blir akut att ta till sig.

Klicka på bilden.

Nu är det antagligen så att flera av er som läser detta tänker att jag menar män. Att män specifikt inte riktigt fixar att se mig som nån slags auktoritet att respektera. Men det handlar om alla. Om mänskligheten. Att vi till och med tar ljusa röster på mindre allvar än mörka. Att det är såpass ingrävt i hjärnan att vi inte ens märker när vi gör de här värderingarna, och lägger sen ansvaret för det på individen vi bedömer.

En del i detta är såklart problemet att jag inte kan lyfta detta utan att låta bitter eller så. Även om jag skriver här och nu att jag inte är det. Tvärtom, det är ganska skönt ibland att veta att vi som människor verkligen inte kan hjälpa eller är medvetna om detta, och gör att jag orkar fortsätta ett tag till. För det handlar inte om mig som person.

Det handlar om en struktur som man helt enkelt behöver förhålla sig till, som bara ”finns där”. Jag vet att jag inte ignoreras i stort för att jag har eller gör fel. Ibland är det för att jag har fel kön. Ibland är det för att jag inte är kändis. Osv. Nu för tiden är det ju dessutom enorm konkurrens om uppmärksamheten.

Om jag fick önska mig något så är det en större medvetenhet hos folk, individuellt, att det är viktigt att lyfta Bra Grejer TM. Alla vet detta antagligen, men av sociala skäl så är det roligare att slänga upp exempel på dårskaper, idioter och galet beteende.

Ibland blir jag bisarrt nog nästan avundsjuk på kvinnor som anses representera extrema feministiska åsikter. För att de får den allra största andelen av uppmärksamhetskakan. De får en plattform att agera från. Det är närmast strategiskt vettigt att vara extrem och hatisk, om man behöver få uppmärksamhet ur andra perspektiv än det slentrianmässigt ytliga, som kvinna.

Att hitta en gemensam nämnare i att tycka att någon är idiot är dock en av de bästa sätten att skapa grupptillhörighet och ha något att prata om. Jag anser inte ens att det är mänskligt att begära att man ska sluta med det. Men det behöver blandas upp med annat.

Jag skulle vilja se att folk generellt lyfter fler goda exempel. Och då inte med texten ”här ett gott exempel på vettig kvinna” (eller motsvarande gruppering man själv inte representerar), så denne då framstår vara ett undantag från en regel. Utan lika naturligt som man lyfter vilka andra människor som helst man anser är tänkvärda eller värda uppmärksamhet.

Och uppskattning. Jag saknar det något enormt. Inte för mig som person, utan generellt som tonläge i flödena. Ett parallellt flöde av bra och tänkvärda insatser i samhället som uppskattas. Saknar på riktigt länktips till icke-posörer, av blandade valörer. Alla de som lyfter sånt gör mig (och gissningsvis hela samhället) en jättetjänst som de antagligen inte tackas för ordentligt.

Att göra rätt idag är på sin höjd att inte bli näthatad på har jag inspirerats att tänka lite för ofta. Att slippa verbal bestraffning är inte liktydigt med att vara respekterad. Att tystnad är medhåll (som jag ofta får höra), skulle funka om det inte var så att jag ser mina egna tankar remixade och lyfta av andra hyllade som ”briljant tanke”, nån eller några dagar senare.

Och jag ser det som ett exempel på hur mätinstrumenten mellan kvinnor och män skiljer sig på ett generellt plan, men många gånger sker omedvetet. Som i längden indikerar att man aldrig kan göra riktigt rätt som kvinna, eftersom män så ofta behandlas annorlunda. Och jag vill vara väldigt tydlig med att jag inkluderar mig själv i den här problemformuleringen.

Det är i alla fall en för mig lite lattjo kuriositet i samtiden – att de som gör rätt (lever upp till stereotypen) ändå gör fel, och de som gör fel kanske gör rätt ändå trots allt. Tycker hur som helst att alla överlag gott kan vara lite mer överseende med tjejer (och killar!) som tar selfies. Kanske det är läge för oss alla att göra lite ”invärtes-selfies” regelbundet, om våra reflexer kring sånt här.

För det är som sagt inte fel att Amal Clooney är välklädd. Det anmärkningsvärda här är inte att hon lyftes som stilikon, utan att hon sannolikt inte lyfts alls annars. Trots eller på grund av att hon gör det mesta rätt, kan man fråga sig.

Sen är det såklart symptomatiskt att jag ens tänker på detta ur perspektivet göra ”rätt” eller ”fel”…

Kategorier: Pirates, arr!

När man läst om både tiggare och it-lagstiftning på samma dag…

7 april, 2015 - 18:49

Jag har ganska dålig koll på hur en lag kommer till, hur den ändras, eller kanske rent av tas bort. Jag vet inte heller hur pass detaljerad en lag behöver vara för vad som är avsikten. När folk föreslår lagar mot tiggeri (vilket uppstår oroväckande ofta i samtal runt om i vardagen), menas även barn som säljer majblommor? Eller crowdfunding? Alla former av tiggeri, men vissa lite mer glamourösa än andra? Man kan ju välja att tänka på skänkta pengar som sponsring. Men för mig personligen kan det då lika gärna vara att jag sponsrar tjejen utanför apoteket som tigger… var ska gränsen dras?

Hur en lagstiftning mot tiggare skulle behöva se ut, så att den inte förhindrar en själv från att tigga “rättfärdigt”, har jag ingen aning om. Jag vet inte ens om det går att skriva lagar så specifikt. Som typ, “man får inte tigga pengar om man är romsk”. Låter närmast rasistiskt – och inbillar mig att majoriteten i den lagstiftande församlingen skulle uppleva som problematisk. Så det gäller väl att skriva det lite lagom generellt, och framför allt kanske, rättvist. Lagen ska ju vara lika för alla.

För oss i samhället så är det enklare om vi förstår principerna bakom lagar, tror jag. Ponera att vi alla skulle tycka det vore bra att bli av med specifikt rumänska tiggare, så skulle vi kanske acceptera att låta bli att skänka pengar till andra välgörande ändamål. Även om barnens klassresa inte kan sponsras (lagligt) då, eller nåt. Kanske är det “värt det”. För vissa alltså. Jag tycker inte det, ska sägas. Det pågår något jättekonstigt i samhället, där vi inte vill se det jobbiga och som tar sig uttryck i snack om lagar och försök att mota bort hemlösa medelst design.

Å andra sidan har vi en del lagar som bara efterlevs ibland, om ens alls. Amelia Andersdotters polisanmälan av DN som bryter mot kaklagen, uppfattar jag som ett bra exempel på lagar som gäller ibland och ibland inte. Det är en helknasig lag, kaklagen, som jag har fattat den. Jag tror inte den riktigt förstås av allmänheten, heller. Polisen tycker i alla fall inte att DN begått nåt brott, som inte agerat enligt lagen, enligt artikeln i länken.

Gissningsvis tänker de att det är en okynnesanmälan, rent av. Ett sätt att skapa uppmärksamhet och inte behöver tas på allvar. Kanske beror det på vem som anmäls och i vilket subjektivt syfte man tycker sig kunna läsa in i det? Den sortens inställning kanske skulle vara Frälsningsarméns smala lycka, om de skulle polisanmälas för tiggeri när de är ute med sina bössor. Såvida nu inte opinionens vindar skulle råka blåsa mot dem.

Men helt oviktigt är det inte att poliser viftar undan it-relaterade brott, som ju DN lyfter själva. I artikeln kallas det för hemlig kod som spionerar på våra surfvanor. Och jag riskerar outta mig själv som en fullständig idiot nu, som visserligen uppfattar det som helt riktigt (låter förfärligt), men ser ingen jätteskillnad mellan DN och programmet de lyfter som värre än det andra. Eller vilka andra program som helst. För en simpel användare som jag, ser allt likadant ut. Herrregud, till och med staten envisas ju med att vilja datalagra mina digitala förehavanden via datalagringsdirektivet.

Jag upplever det personligen som närmast omöjligt att greppa. Alla vill åt data, data är kung. Nästan som man känner sig som en spelbricka i nåt slags konkurrenskrig, där till och med stater deltar. Vid vilket tillfälle är någons “spionage” av mig dåligt, och vid vilket tillfälle är det acceptabelt? Vilka lagar tacklar detta? Nån lag som gäller alla generellt, eller “bara vissa”?

Nåväl, jag vet som sagt inte så mycket om lagstiftning. Som minstaläge skulle jag i alla fall vilja se att det är något som alla måste leva efter, och att det är bra lagar som folk förstår och kollektivt inte upplever som särskilt svåra att leva upp till. Jag får hur som helst känslan av att it-lagstiftning många gånger fungerar sådär som folk verkar anse att tiggerilagstiftning borde funka: den varken kan eller ska gälla för alla. Det gäller väl bara att veta när man lagstiftar så?

Kategorier: Pirates, arr!

Bristen på kvinnor inom it-sektorn är ett samhällsproblem

2 april, 2015 - 09:16

It-branchen hotas av brist på kvinnor, kan man läsa i en artikel i DN. Det är inte nödvändigtvis bara ett jämställdhetsproblem i sig:

I framtiden kan bristen på kvinnor inom it-sektorn bli ett akut problem, inte nödvändigtvis ett jämställdhetsperspektiv. Jan Gulliksen pekar på EU-kommissionens prognos att det i slutet av året kommer att saknas närmare en miljon personer inom it-sektorn i EU.

Som jag förstår det, kommer det alltså inte finnas tillräckligt med programmerande män, för att fylla framtida behov? Sen är det retoriskt genomgående ett jämställdhetsproblem när det här ämnet tacklas i artikeln i övrigt. Alla som på något vis skulle kunna påverka “har ett ansvar” både säger de själva, och får höra av sin omgivning. Samhälle, företag och utbildningssektorer har ett ansvar att försöka förbättra “jämställdheten” inom it-sektorn, helt enkelt.

Jag tänkte att det är ett ganska stort ansvar som läggs på it-sektorn, som i stort inte backas upp av samhälle och marknader i stort runt omkring. Hur ska en sektor kunna göras jämställd om inte resten av samhället hänger med, kommer jag på mig själv att tänka. Det vill säga det underliggande – att det till varje pris måste vara skillnad på kvinnor och män. Så till den milda grad att leksaksaffärer är indelade i kill- och tjejavdelningar.

Det genomsyrar allt, runtomkring oss, tänker jag. Det är superviktigt att det är skillnad på killar och tjejer. Och med det kommer dessutom nedvärderingen av endera kön beroende på perspektiv. Vi är inte bara olika vi är dessutom kassa.

It-sektorn, som inte består av annat än människor som precis överallt annars, ska alltså tackla ett problem som inga andra av oss tycks ha nån fallenhet för att tackla. Känns onekligen ganska hopplöst. Jag tänker att it-sektorn har ett ansvar, men det är inte en ansvar som kan enbart läggas på dem utan att vi andra tar ett ansvar också.

Ansvaret är dock lite lurigt. Jag tänkte på det när jag läste artikeln om festivalen Sommarrocken, som inte lyckats hitta några kvinnliga artister i nåt nämnvärt antal. Närmare bestämt bara 1 av 84 artister är kvinna, skriver Sydsvenskan. Det finns mycket att reagera på i artikeln, men det som dröjde kvar var festivalgeneralens brist på integritet. Det är “publiken som vill ha det så här”, menar han.

Om vi bortser från “kvinnor lönar sig inte” som ligger där och skvalpar nånstans, så tänkte jag att det måste vara ett ganska andefattigt arbete att inte kunna ta med sig sig själv in i sitt arbete. Som i det här fallet handlar om att hitta ett bra gäng artister till en festival. Att man själv inte har något att säga till om, för att publiken “vill ha det så”. Så som han uttrycker det så har han inget att tillföra, för det som säljer säljer. Ingen glädje att tala om, eller yrkesstolthet. Han har egentligen inget ansvar här, tycks han säga.

Publiken kanske tycker såhär. Samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka på Nokia, som var jättebra med sina kunder och frågade dem vad de ville ha – men det föll i längden på att ingen visste att de ville ha smartphones. Eftersom de inte visste att det fanns som alternativ. Smartphones kommer så småningom att gå samma öde till mötes, om tillverkarna av dessa inte tänker framåt och innovativt och försöker få till nya saker, som vi “inte visste att vi behövde”.

Det är inte som att tiden står still. Det är inte att man som kunnig och insatt måste göra precis som publiken vill. Särskilt om man sitter i en position där man har möjlighet. Det går utmärkt att introducera oss för nya grejer, som vi kommer att vilja ha mer av.

Det känns lite som att alla väntar på något som andra ska göra. Inom företagsvärlden är man nog inte alltid så jäkla sugna på att ligga i framkant, de vill väl ha lugn och ro och sälja som vanligt. Det märks ju inte minst på storföretagen i USAs lobbyverksamheter, där man påverkar lagstiftare att stanna klockan och få tjäna pengar på det “man alltid gjort”, utan att behöva anstränga sig.

Runt omkring oss finns ett system som inte alltid gagnar samhället eller samhällsutvecklingen, och var och en av oss har antagligen möjlighet att påverka lite. Men vi tycker nog inte riktigt att det är vårt ansvar att göra. Det är antagligen någon annans.

Jag tror i alla fall att ett bra ställe att börja på, är om vi ger fan i att tvinga barn att tänka att det är så himla stor skillnad mellan pojkar och flickor. För oss i vuxenvärlden är det nästan försent, men vi skulle kunna ge ungarna en chans. Frågan är vems ansvar det är. Många har i alla fall möjlighet att skapa positiv förändring den vägen. Sen så småningom kanske vi kan lära oss att individuella skillnader inte är könsbetingade. Och inte farliga. Och inte behöver värderas olika.

För jag tror det är ett stort problem att människor tvingas in i annorlundaskap. De flesta vill och behöver känna samhörighet. Även när vi är olika på ett eller annat sätt.

Kategorier: Pirates, arr!

Den bisarra yttrandefrihetsdebatten i skogen

30 mars, 2015 - 19:42

Jag säger egentligen inget om att Ung Pirat kunde ha varit vassare moderatorer. Ställt bättre frågor eller så. Styrt upp debatten och gjort den mer intressant. Det kunde kanske ha skötts mycket proffsigare. Jag hoppas verkligen inte att Åsa Linderborg var irriterad på dem för att de var ungdomar?

För jag fick den associationen. Var det arrangörernas ålder som var problemet, eller att en konstnär bevakas av beväpnade poliser och att en debatt inte fick ta plats på något bättre ställe än i en skog(!). Jag vet inte, men det är ett kvardröjande intryck av hennes redogörelse av den (fullständigt bisarra) debatten hon och Peter Sunde var inbjudna att delta i.

Själv upplever jag det som lite väl höga krav, att ett gäng ungdomar i Sverige borde ha fattat vilken enorm kostnad det skulle innebära att debattera om yttrandefrihet. Att det skulle krävas tokbeväpnade poliser, och värsta spionromansupplägget för att prata i en husbil. De har lärt sig något om vuxenvärlden, om världen och politik, som jag aldrig behövde förhålla mig till i min uppväxt. Det är nästan lite läskigt att tänka på.

Nu var jag inte där, jag vet inte. Kanske var Ung Pirat jätteklantiga och borde ha vetat både det ena och det andra bättre. Men det är något med hela den där historieupplägget, att Ung Pirat är klandervärda, som skaver obekvämt. Nånstans är det ju till och med lite märkvärdigt i sig att ett gäng unga människor är de enda som försöker få till debatten, som inte fick plats nån annanstans.

Jag tänker att det inte är unga piraters fel att den här galna, kostnadskrävande situationen kunde uppstå. Men som sagt, det var kanske inte så Linderborg menade.

Kategorier: Pirates, arr!

Zlatan och Sarkeesian kanske hänger i nån IRC-kanal nånstans?

24 mars, 2015 - 23:34

Jag råkar i princip aldrig ut för näthat. Ja alltså, det händer att folk hatar på mig, men inte så till den milda grad att jag får hot-mail eller så. Överlag kan mitt internet vara ganska trevligt, där jag tjötar med folk lite överallt ifrån, och där jag och andra kan mötas och nörda ner oss i saker som vi har gemensamt där och då. Om Anita Sarkeesian nånsin har den glädjen av nätet, tar jag för osannolikt. Om hon inte har något sidokonto eller så, där hon kan få vara sig själv med hjälp av anonymitet.

Sarkeesian hade en åsikt, och rent sakligt, så får man vara beredd på att folk har synpunkter eller egna åsikter att bidra med. Vad jag själv kunnat se runt om dock är inte riktigt vad man brukar föreställa sig när man snackar om att vara beredd på att andra har synpunkter. Jag behöver inte ha tillgång till hennes inbox, för att veta att jag kan förstå att hon försöker minimera sig själv som måltavla så mycket som möjligt, genom att aldrig visa känslor eller skoja, eftersom det då kan användas som slagträ mot henne, som hon berättar i länken ovanför.

Detta är inte något som endast drabbar henne. Zlatan Ibrahimovic, vår svenska stolthet, behöver lära sig hålla tand för tunga och inte visa känslor. Den spaningen gör Croneman, när han kommenterar den rådande övervakningsmentaliteten i samhället. Kändisskap är en ursäkt för att gå över alla möjliga gränser för oss i publiken, det vet vi ju sen gammalt. Och nu tillåter teknologin oss att krypa rejält under skinnet på människor vi antingen beundrar eller är sura på.

Både Zlatan och Anita har säkert stora behov av att slippa känna sig övervakade och påpassade. Men de har båda valt att finnas i det offentliga. Att ta plats, att provocera. De ingår i en ny stor grupp vi behöver vårda rätten till att få vara anonym online för, tänker jag. För jag missunnar verkligen inte någon möjligheten att förfäras över flygplanskrascher utan att någon drar växlar av det. Eller glädjas över att X-files ska spela in en ny säsong i sommar, utan att förlöjligas som ytlig eller rent av dum som gillar serien när det finns andra, mycket viktigare saker… och så vidare.

Det är många som patrullerar i det offentliga, synar i sömmar och bedömer och dömer ut. Snart får ingen vara människa utan att riskera skit, på ett eller annat sätt. Eller kanske är det redan för sent?

Hur som helst började jag fnissa för mig själv, när jag funderade på att de som jagas och vars aktiviteter hotar möjligheterna till anonymitet online till vardags, möjligen blir vankelmodiga vid tanken på offentliga personers behov att “gömma sig”. Kanske, rent av, finns det ett och annat anonymt troll därute som tycker att det borde vara förbjudet för kändisar att vara anonyma online. I vår emellanåt galna värld full av rättfärdiga, skulle det inte förvåna mig.

Under tiden så funderar jag på om det möjligen är så att det bor en liten judge Judy i alla, och det är varför integritetsdebatterna får så lite utrymme. Som en ferengi (Star Trek DS9) svarade på kommentaren om att de behandlades förfärligt på arbetsplatsen: “It’s every Ferengi’s dream to become the oppressor.”

Kategorier: Pirates, arr!

Kan mina kulturmärkta skattepengar föras över på svenska kyrkan istället?

17 mars, 2015 - 09:40

Jag är inte en skattemotståndare, även om jag “betalar” för saker som jag inte direkt har glädje av själv. Som vägunderhållning, eller dylikt. Jag är en sån där människa som tycker att det är helt okej att betala skatt. När jag ser mig omkring i samhället, ser vad det kan ge, så ger det mig mestadels en rätt skön känsla i magen att jag faktiskt är med och ser till att det kan funka så bra, som det ofta gör.

Jag betalar till och med skatt till svenska kyrkan, trots att jag är ateist – eftersom jag tycker att de som organisation gör en massa bra saker för människor. Galet, säger några av mina kompisar, men men, så funkar jag.

Jag vill emellertid inte att ett öre av mina pengar ska gå till svensk filmproduktion. Inte en krona. Därför att de pysslar med såna här grejer:

Svenska filmbolag tar nu i med hårdhandsk­arna mot piratkopiering på nätet. På kort tid har fildelare krävts på tiotals miljoner kronor, visar DN:s kartläggning.

Jag har sedan några år tillbaka vägrat se svensk film. Jag laddar inte ner svenskt, jag tittar inte på svenskt, jag undviker allt sådant eftersom detta inte är första gången de sänker sig i mina ögon, moraliskt och etiskt. Men jag betalar för det via mina skatter. Kulturstöd är en sån där grej som jag är helt okej med – men jag är inte okej med att mitt (om än blygsamma i jämförelse) tillskott till filmproduktionsindustrin ska gå till den typen av frivolösa rättsliga spel som DN rapporterar om.

Inte en spänn vill jag bidra med. Om det är som Per Bill (m) skriver i Expressen så att den nuvarande regeringen hotar svensk filmindustri så har regeringen mitt fulla stöd i så fall. Inte en krona ska industrin ha. Men gissningsvis handlar det inte om att förneka industrin understöd för att driva civilrättsliga processer mot väljare för en aktivitet som bevisligen varken skadat industri eller samhälle. (Det finns åratal av forskning på det, varsågod och läs.) Det är nog bara ett bråk om hur många miljoner det ska handla om.

Tanken har väckts redan tidigare – som att jag har ansett det vara helt okej med public service, bra till och med. Bra i det stora hela. Tills de ingår i en rättstvist som sätter budbärarimmunitet och nätneutralitet ur spel. Detta kan jag med gott samvete inte låta mina skattepengar gå till. Jag vägrar vara med och betala för det. De må ha andra bra sidor, precis som svensk filmindustri, men det är deras värsta sidor som tynger ner hela konceptet, vad mig anbelangar.

Ja, jag är förbannad. Förbannad och besviken.

När jag handskas med andras pengar är jag enormt etiskt driven, och jag förväntar mig det från de som handskas med våra gemensamma tillgångar. Fildelning är inte skadligt för samhället. Jag är så förbannat trött på att toppskiktet i vårt maktspektrum tillåts presentera sig som offer. Upphovsrättsindustrin är inte offer. De tjänar pengar. Fildelare är till och med de som betalar mest, visar mer eller mindre all tillgänglig forskning.

Fildelning är inte ett samhällshot – upphovsrättsindustrierna är det däremot. På riktigt. Och det vill jag inte att mina skattepengar ska användas till. Kan mina kulturmärkta skattepengar föras över på svenska kyrkan istället? För de sparkar åtminstone inte nedåt.

Kategorier: Pirates, arr!

Robert Aschberg tjänar pengar på gratiskulturen online

15 mars, 2015 - 11:11

Robert Aschberg tjänar pengar på att “jaga troll” på bästa sändningstid. Genom (vad jag förutsätter är) emellanåt läckt material, har han kunnat hitta till personer bakom anonyma konton online. (När folk outtas som Flashbackmedlemmar, har jag väldigt svårt att tro att det skulle vara som av en händelse att Aftonbladet och Researchgruppens läcka handlar om Flashback, exempelvis.)

Ibland är det helt i sin ordning att hänga ut någon, kan säkert många känslomässigt tycka. Men själv upplever jag det som att polisen borde vara inblandad, istället för att ge möjlighet åt till konstig reklam i programmet om att försäkra sig mot näthat, no less, eftersom man kan behöva hjälp som kostar pengar då inte samhället tacklar det.

Det där försäkringsbolaget som sponsrar #trolljägarna vad är det för bolag? https://t.co/g3d80vCmcG Känns lite oseriöst?

— Emma Marie Andersson (@opassande) February 24, 2015

När så Robert skriver ett argt kåseri i Aftonbladet om fildelning, blir jag lite fundersam. Han avslutar dessutom med en kommentar om Piratpartiet:

“Det tynande Piratpartiet gillar fildelning i alla former. Företrädarna anser att allt på nätet ska vara fritt. Samtidigt vill de slå vakt om den personliga integriteten. Man behöver inte vara astrofysiker för att begripa att det är en omöjlig ekvation.”

Och det är ett problem där den kulturen möter människors behov av ett privatliv. Ett problem som diskuteras ofta i just Piratpartiet, och vad jag kan se inte diskuteras alls av andra politiska partier särskilt seriöst. Det är en ganska specifik brytpunkt – Snowden är hjälte, men det är inte den som läcker privata bilder på sitt ex för att hämnas. Det är samma sorts teknik bakom, förutsättningarna och möjligheterna är samma. Men problemfritt är det verkligen inte, och det har knappast någon låtsats heller.

Jämförbart med att aktioner mot fildelning i slutändan måste handla om att montera ner människors möjligheter till privat kommunikation. Där särintressen vill få tillgång till kommunikationen för att kunna kolla om någon delat med sig av en upphovsrättsskyddat låt, olovligen. För att använda Aschbergs terminologi – man behöver inte vara astrofysiker för att förstå att det är en omöjlig ekvation. Vi borde aldrig i livet gå med på den sortens utveckling.

Problematiken dras till sin spets när jag läser artikeln om vår nuvarande kulturminister, Alice Bah Kuhnke. Anmärkningsvärt är såklart att det parti hon representerar säger sig tycka helt annorlunda än det hon signalerar. Men mest anmärkningsvärt tyckte jag den här passagen var:

Även filmbranschen befinner sig i en svår situation som på många sätt påminner om tidningsbranschens, med minskade intäkter från annonsörer och att många människor tar del av materialet utan att betala.

– Vi har inom kulturdepartementet initierat en process där vi samlat branschen – allt från regissörer till finansiärer till skådespelare – för att se över hur ett nytt filmavtal eller en ny filmpolitik skulle kunna se ut. Det arbetet har nu gått in i en fas där vi arbetar inom departementet och planerar sända ut ett förslag på remiss innan sommaren, säger Alice Bah Kuhnke.

Det går inte en dag utan att jag hittar saker på Aftonbladets framsida som är direkt plockad från Reddit. En användargenererad sida, där miljontals besökare hänger och gör arbetet väsentligt mycket enklare för kvällspressens medarbetare. Hur mycket problem man än har med gratiskulturen online, så får man nog lov att inse att gratiskulturen genomsyrar internet, så till den milda grad att medierna numer inte klarar sig utan den. Har Kuhnke någonsin haft för avsikt att prata med contentskapare online?

Nyheterna som utgår ifrån vad som folk spridit och gillat är många. Artiklar som byggs utifrån instagramuppdateringar av kändisar och andra, är jättevanliga. Artikelidéer och fördjupningar som dyker upp efter att man sett det diskuteras öppet på twitter. Inga här får betalt. Andra skapar material och det sprids via internet. Och ändå sitter kulturministern och bestämmer vilka det är som ska ha något att säga till om kring detta. Trots att vi alla bidrar till flödet online idag och det är hart när omöjligt att se skillnaden mellan rapporter och kopior.

När Roberts kåseri och Kuhnkes informativa citat publiceras, är de alltså omgärdade och använder sig av just den internetkultur som de påstår har behov av att bekämpas.

Det Robert Aschberg borde göra är att kräva att polisen tacklar den brottslighet som han nu istället väljer förtjäna sitt uppehälle genom. Sätta lite tryck på politiker med samma ferventa engagemang som fildelning väcker hos honom. Frågan är varför hans känselspröt kring moral inte plockar upp det.

Kategorier: Pirates, arr!

Det är ingen idé att försöka förändra människor

10 mars, 2015 - 09:24

Jag hatar känslan av “det är ingen idé”. Det är en regelbundet återkommande känsla och kan triggas av lite allt möjligt. Som idag, när jag läser att ett gäng politiker i USA snurrat ihop en ny plan för att ta bort nätneutraliteten. Ett politiskt utspel som framstår vara köpt av industriintressen. Jag har inte tillräckligt med pengar för att köpa lagstiftning som är bra för samhället, snarare än industriintressen.

Många gånger misstänker jag dessutom att känslan “det är ingen idé” handlar om att jag nånstans förväntar mig att människor ska ändra på sig. Jag tror nämligen inte att det är möjligt. Kanske målar jag in mig själv i ett omöjligt hörn.

Förändring är en långsam process. Att ha bråttom är att göra sig själv en otjänst. Samtidigt så är det fruktansvärt frustrerande. Vi har inte hängt med i den allmänmänskliga utvecklingen lika snabbt som den tekniska utvecklingen flyger fram. Vi är kollektivt inte förberedda, vi har ingen kunskap att luta oss mot, vi är inte redo, signalerar vi ständigt. Det är ingen idé att försöka få till positiv förändring.

Om vi vill se förändring hos andra så måste vi vara beredda att förändra oss själva. Det är ett slags motto som lever starkt hos mig. Jag är därför ganska flexibel. Jag lyssnar och läser, jag förändrar saker som jag inser varit dumt av mig att envisas med tidigare, jag är helt med på att jag ingår i ett sammanhang som påverkar andra. Men jag upplever inte samma slags ansvarstagande från min omgivning. För i det stora hela är det inte en Bra Grej TM.

Aggression och konfrontation belönas hela tiden, jag får inte ens en klapp på axeln som är foglig och inte vrålar. Jag har bekanta och läsare som varit skitnoggranna med att påpeka när jag tagit ut svängarna, men det enda som händer när jag är vardagshygglo är att jag inte får någon uppmärksamhet alls. Jag blir osynlig istället. Ni vet vilka ni är. Ni som kritiserar folk för att i sak ha rätt, “men sättet det gjordes på är under all kritik”. Ni belönar inte de som gör det rätt heller.

Varför i himmelens namn ska jag vara lågmäld, trevlig och icke-konfrontativ – för det anses väluppfostrat och “bra” – när inte ens politiker som sägs vara representanter för mig är det? Varför ska jag hålla mig till sanning och moderation, när jag ständigt utsätts för lögner, positionerande och PR?

Jag har tjatat om detta i flera år, hur uppmärksamhet är hårdvaluta, men ändå tycks folk verkligen vara helt ointresserade av att belöna det de säger sig vilja ha. Människor förändrar sig inte. Människor får inte det de vill ha, och ironiskt nog verkar det i praktiken vara så de vill ha det. Jag är säkert inget undantag.

Vi har de politiker vi förtjänar, sägs det. Och så är det väl. Men jag har även börjat urskilja en själviskhet, man vill ha fiender, man vill ha dessa som plattformar för att få ut sitt egna budskap. Skitsamma vem det är, behovet av att ha en motståndare är högre än behovet av förändring. Om inte det skapar en känsla av “det är ingen idé” hos de av oss som faktiskt ser fram emot att utvecklas, så är det kanske läge för ett Turingtest.

Det är ingen idé att kämpa för förändring, om du själv inte inser att du i praktiken sitter i vägen för den. Förändring börjar hemma. Hos dig själv. Är du minsta involverad i opinionsbildning och förändringsarbete har du ett ansvar att analysera din egna insats också. Men gissningsvis är det ingen idé att förvänta sig något av ett sådant önskemål. Folk vill ha det de vill ha, för så liten ansträngning som möjligt.

Jag vill ju dessutom också saker. Frågan är vilka det är som ska vara följsamma. För så mycket som det anses vara en god egenskap hos mig (och gissningsvis som grupper betraktat, kvinnor och barn) ses det ner på när det handlar om att diskutera och ifrågasätta i syfte att utveckla maktfrågeställningar.

Jag tror inte att det är någon idé att försöka förändra människor. Ironiskt nog behöver jag fundera på vad jag behöver förändra hos mig själv för att hantera det.

Kategorier: Pirates, arr!

Får SVT tycka vad som helst?

5 mars, 2015 - 17:48

Härom dagen efterlyste jag lite debatt kring SVTs inblandning i en rättegång som pågår just nu, mot Bredbandsbolaget. Det har diskuterats, sen dess, mycket tack vare Emanuel Karlsten som skrivit både i GP och gjort en uppföljning på sin blogg efter ett svar som publicerades av SVT som är läsvärda.

Själv började jag fundera på hur man bär sig åt för att få till en granskning av SVTs beslut att ingå i den där typen av organisation (som driver rättegången mot Bredbandsbolaget) och kanske framför allt nåt slags ansvarskoll på den typen av uttalande som SVT gjorde till följd av frågeställningen. För som Emanuel lyfter – är det verkligen okej att SVT skriver att Bredbandsbolaget borde blockera allt som är olagligt på nätet?

Det är som sagt inte som att Vattenfall behöver stänga av brottslingar som använder el. Posten behöver inte “banna brevlådor”, de heller. Det är inte ett självklart uttalande nånstans i hela världen, och det kliar lite särskilt obekvämt – eftersom SVT är public service. När jag drog en fråga till Myndigheten för radio och tv, så fick jag efter ett par dagar svaret att de inte gör den typen av granskningar av SVT. Deras uppgift är att kolla att programmen inte bryter mot några regler, och inte mer, samt kunde inte bidra med någon information eller kunskap om alternativ plats att vända sig till.

I det här fallet handlar det dessutom om att jag inte ens vet om de bryter mot några regler – som public service betraktat, i deras beslut att propellera den typen av åsikt som uppluckring av nätneutralitet innebär.

Jag tänker att de är (och nånstans borde vara?) fria att göra vad de anser att de behöver göra, som vilket mediabolag som helst. Men nu är det ju public service som sagt. Med en massa förväntningar på nån form av regelverk, så jag undrar. Kanske är det så att de inte alls har nån anledning att behöva redovisa sina ställningstaganden enligt stadgar nånstans jag inte känner till – men vad tusan, internet är ju inte en helt oviktig infrastruktur i samhället, och det är ganska anmärkningsvärt att de väljer den ståndpunkten.

Det får självklart gärna diskuteras mer om hur deras ställningstagande passar in i en roll som public service har att leva upp till. Det senare är emellertid lite svårt då det är högst individuella förväntningar som ställs mot nåt som jag inte riktigt vet hur det är definierat. Jag vill inte sparka på SVT nödvändigtvis, jag vill veta vad deras ansvar är. Kanske rent av lära mig vad jag kan förvänta mig.

Är det någon som vet hur man gör för att få till nån slags granskning? Jag är kanske helt ute och seglar, ni som vet lite mer får gärna informera mig! Var ska jag “anmäla” (i brist på bättre ord för en önskan om en slags granskning)? Eller kokar detta helt ner på individers åsikter om hur denne anser att det borde vara, och det finns egentligen inte något officiellt att förhålla sig till?

Kategorier: Pirates, arr!

Gästinlägg: Osäker på din Säkerhet eller Säker på din Osäkerhet?

1 mars, 2015 - 12:25

Det damp ner ett tips i min mailbox från signaturen /K, som växte att bli en hel radda med tips om hur man gör för att undvika att lämna spår efter sig online. Jag är själv oerhört tekniskt obegåvad, och erkänner rakt av att jag bär på ett enormt motstånd mot att “lära mig tekniska saker för att känna mig trygg”, för att i förlängningen riskera inse att tryggheten var falsk på ett internet som i grunden är trasigt, och, ptjaa… Hur som helst är jag glad för detta hjälpsamma inlägg om olika metoder och åtgärder att ta till för att försäkra sig om att vara anonym när så behövs, kanske fler som skulle uppskatta det. //emma

***

GÄSTINLÄGG: Säkerhet online är ett dilemma för väldigt många av oss, och en balansgång för alla. Så fort du skriver någonting personligt i ett fält på en sida så utsätter du dig för en personlig säkerhetsrisk.

Det kan vara sådana småsynder som att använda samma användarnamn på alla forum och din mailadress för att du använt det sedan Lunarstorm eller att återanvända lösenord. Lösenordet i sig kanske är bra, men hur bra är säkerheten på serven då lagrar det på? Du kanske använder samma mail för flera konton online och du kanske har hängt upp nyckeln till ditt privatliv på dörren bildligt talat genom att använda tjänster som är kända för att inte bry sig om ditt privatliv alls.

Det kan vara så att du inte bryr dig om huruvida dina personliga tankar och idéer knyts upp till din person tillsammans med all annan information du gett ut om dig själv på nätet. Men då tycker jag att du ska fundera över dina medmänniskor. Medmänniskor som lever under förtryck och tom. Strängare övervakning än vi gör i Sverige (vilket är omöjligt egentligen då varenda stavelse, bild, lösenord, felstavning och videoklipp med kattungar som spelar trummor idag lagras i det av EU icke godkända datalagringsdirektivet) och inte får uttala sig nedsättande om sin stat.

Minns ett mordfall som uppmärksammades i media, det med ”Ryttarinnan” (vilket är en ganska underlig titel då det knappast var hennes hobby som ryttarinna som gjorde att hon brutalt mördade och styckade sin rival). Naturligtvis påtalar jag inte en legalisering av mord här men jag fastnade vid att saker hon hade sökt på med Google togs upp i rätten. Som att det inte räckte med ett erkännande, en kropp i delar, ett mordvapen, en mordplats och säkrade bevis.

Sedan Snowden började läcka information om USA och dess övervakningsprogram så har intresset för kryptering ökat markant, men samtidigt så fortsätter människor med vanor som jag nämnde ovan. Samma användarnamn och lösenord t.ex, och bryr sig sedan inte om att kryptera sin trafik iallafall. Du behöver inte betala en enda krona. Inte en uppgift som kan bindas till dig behöver du ange. Du måste kanske ge upp ditt tuffa användarnamn som du ”alltid” har använt, men i utbyte får du behålla det som din mamma och pappa en gång gav dig.

Börja med Facebook. Du KAN INTE använda facebook på ett sätt där du skyddar ditt privatliv. I användaravtalet (du läste väl igenom det?) så har du gett bort all rätt till sekretess och Facebook kommer utan frågetecken att ge myndigheter tillgång till ALL information du NÅGONSIN angett eller tagit del av. Det är så Facebook tjänar sina pengar och det är hela affärsidén. Trodde du att det var ett projekt som en flottig liten nörd satt ihop för att du ska kunna hålla kontakten med dina kompisar från lekis? Läste du inte användaravtalet som du skrev på?

Du kanske också trodde att du skulle ha begått ett brott för att t.ex. Polisen skulle vilja titta på din inbox? Nej, det gäller telefonavlyssning och husrannsakan. I den digitala världen krävs det bara att du är vad som lite slarvigt kallas intressant. Detta gäller många lagar som vi i dagligt liv har tagit för givet. T.ex. Använder sig poliser och lobbyorganisationer av brottsprovokation, vilket numera är fullt tillåtet.

Men du har inget att dölja säger du? Jag säger att du har rätt till ett privatliv. Jag säger att den rätten är medfödd och att den gäller precis alla människor men tyvärr är det någonting du måste ta idag. Så jag tänkte visa dig hur du utan att vara ett tekniskt snille kan, inte bara skydda ditt privatliv, utan markera ditt missnöje med att stat och organisation spionerar på dig.

Byt OS!

Windows är i sig en gren av NSAs övervakningsprogram. Kommer ni ihåg The Pirate Bay-rättegången? Tror ni inte Svenska myndigheter fick några verktyg i utbyte mot att man sänkte sajten och åtalade och fällde en samling unga människor som drev en söktjänst?

I vilket fall som helst så säger många experter på IT-säkerhet att om man använder Windows så spelar ytterligare åtgärder ingen roll. Personligen tar jag av mig foliehatten iallafall när jag sover och det jag skriver här är främst riktat mot Windows-användare.

De flesta kommer att fortsätta använda Windows, det förstår jag, men gör er själva en tjänst och titta lite närmare på alternativen, det är väldigt mycket enklare än att installera Windows faktiskt och om du inte prompt ska spela avancerade PC-spel på din dator så är det egentligen bara dumt att inte byta. Många spel går faktiskt att spela under Linux också genom olika emuleringsprogram, men jag går inte in på det här.

Men du använder Apple? Det är faktiskt ännu värre.

Här hittar du en bra guide med länkar till hur du byter till Linux, steg för steg.

Byt Browser!

Din browser sparar information om dig vare sig du vill eller inte. Byter du till samma browser finns informationen kvar. Börja på ny kula med ett säkerhetstänkande i fokus.

Klicka dig in i inställningarna och aktivera ”Spåra mig inte” och ta bort Google och/eller Bing! Och Yahoo! som sökmotorer. Avaktivera också funktioner för att automatiskt spara lösenord och fylla i fält.

Leta upp inställningen för spårbarhet. ”Do Not Track!” eller ”Spåra mig inte” brukar de heta. Markera att du inte vill bli spårad.

Installera tillägg i din nya browser!

NoScript finns för de större namnen och förhindrar att skript körs i din browser. Skripten kan användas (och används) för att spåra dig på internet och utröna personlig information om dig och dina vanor.

Https Everywhere – Tar dig automatiskt till en https-version av sidor vilket ger en relativt säker uppkoppling mot sidan.

Ghostery – Visar dig spårare på sidan du besöker och ger dig möjligheten att blockera dem.

Byt sökmotor!

Använd absolut aldrig under några omständigheter Google Eller Yahoo! Och verkligen inte Bing! Som är Microsoft-ägt. Det finns gott om alternativ som är bra mycket säkrare och när du väl lärt dig använda dem är precis lika bra.

DuckDuckGo | Starpage | PrivateLee | IxQuick

Det som gör ”De Stora” sökmotorerna så ”bra” är att de sparar information om dig och vad du söker på för att kunna visa dig de mest relevanta resultaten. Dessa sparade sökningar är knutna till dig, din dator och din person.

På de flesta browsers kan du högerklicka i sökfältet och välja ”Lägg till sökmotor” eller liknande.

Byt E-mail!

Använd absolut inte en Google eller Microsofttjänst. Deras stora dragplåster är att de inbjuder myndigheter att ta del av dina personliga mail.

Riseup – Gratis mailtjänst som både har webbmail och POP/IMAP för din mailklient. Man måste ansöka om ett konto och där finns socialistiska ideologier men det du lovar i användaravtalet är egentligen att du inte ska använda mailen för kommersiella ändamål eller för att göra världen till ett sämre ställe.

Protonmail – I beta. En Schweizisk tjänst som erbjuder stark kryptering och garanterar din säkerhet. Betaansökning på hemsidan. Endast webbmail av säkerhetskäl.

Hushmail – Kanadensisk mailtjänst med gratiskonton som måste besökas var tredje vecka för att inte tas bort. Betaltjänster finns och integritet utlovas.

Countermail – Svensk tjänst med gratis prövoperiod. Rekommenderas, men inte personligen då jag inte har någon erfarenhet av tjänsten.

MailNull – Egentligen inte en ”riktig” mailtjänst, men den erbjuder dig ett sätt att ta emot mail när du inte vill ge ut ditt vanliga mailkonto. Du kan också skicka mail med tjänsten då du vill dölja din identitet. Rekommenderas starkt då du skapar konton på t.ex. forum. Aschberg har med Trolljägarna lärt oss vilket sällsynt dålig idé det är att använda samma mailkonto på olika forum.

Använd en VPN!

Det behöver varken kosta pengar eller vara krångligt! Det här är egentligen det enda sättet att kringgå datalagringsdirektivet då man skapar en krypterad tunnel mellan sin maskin eller nätverk och en VPN-server någonstans i världen och din internetleverantör kan inte se vad du gör på internet. Den kan se att du använder dig av en VPN-dock och enligt vissa så drar denna vetskap uppmärksamhet till dig, men jag vill ändå tro att de flesta internetleverantörer tycker om sina kunder då de faktiskt lever på dem.

Har du varit klok och installerat en version av Linux så har det aldrig varit enklare att börja använda en starkt krypterad anslutning inom loppet av ett par minuter med hjälp av Bitmask. Men om du använder Windows så är du beroende av tredjepartsklienter (rekommenderas starkt framför den inbyggda klienten i Windows som är känd för att skicka information lite hur den vill). Open VPN är väldigt bra men ganska bökig att konfigurera men är Open Source så det finns många versioner ute som är betydligt mer användarvänliga.

Här finns en bra guide om hur du konfigurerar en VPN-anslutning till riseup.net’s stabila och säkra servrar. Använd en klient som secure point så behöver du bara ladda ner två filer från Riseup.net så är du igång.

Kolla dns leak test för att försäkra dig om att du inte läcker DNS-information. Där finns också bra guider och en liten app som reparerar problemet åt dig.

Ett problem som man kan stöta på som Windowsanvändare är att du när du startar din dator inte får kontakt med internet. Lös detta genom att högerklicka på din nätverksstapel i aktivitetsfältet och felsök problem, som uppstår med anslutning till DHCP-servern i din router och koppla sedan upp din VPN-klient mot servern.

Använd Tor!

Tor är egentligen en typ av VPN där information studsas runt i ett världsomspännande anonymiseringsnätverk. Du får också tillgång till .onion-siter på deep web där du kan köpa vapen och knark och liknande. Tor i en VPN-tunnel är vad världen terrorister använder för att säkert kommunicera med varandra och dra till sig nya användare. Tjänsten kan användas till mycket bra också men nätverket är inte jättesnabbt direkt.

Läs mer och ladda hem.

Suck, äntligen färdig!

Nej, inte riktigt än. Nu har du gjort det betydligt besvärligare att spåra dig online och utröna din identitet direkt! Nu måste du tyvärr ändra dina surfvanor för att det ska spela någon roll. Byt ut alla dina lösenord. Jag rekommenderar att du använder dig av KeePass och låter programmet slumpa fram nya lösenord åt dig.

Spara dem sedan och sätt ett minst 20 tecken långt lösenord på själva programmet som du sparar på en lapp bakom porträttet på kungafamiljen. På det här sättet har du bara ett lösenord att oroa dig för att komma ihåg. Backa också upp databasen, dvs. ta en kopia på databasen som KeePass skapar. Jag sparar min på min telefon t.ex. Och den är i sig obrukbar utan lösenordet bakom kungafamiljen.

Har du inget porträtt på någon kungafamilj går det naturligtvis bra med ett annat gömställe. Har du fotografiskt minne är det det allra bästa men om du som jag har glömt bort huruvida du har ett fotografiskt minne eller inte så funkar de flesta säkra platser så länge du inte glömmer bort var platsen är. Du fattar.

SLUTA ANVÄNDA FACEBOOK! (OCH GOOGLE+!)

Det finns gott om alternativ som du säkert vet, men alla alternativ är inte säkra även om precis alla är säkrare än Facebook. Använder du Facebook har du sagt ja till att vem du känner, på vilket sätt du känner dem, om du gillar kattungar och vad du mailar till din mamma används i kommersiella och myndighetssyften. Allt.

Du kan ”nästan” ta bort din Facebook och dina data där, men länkarna är inte offentliga. Som tur är har du mig som gärna hjälper dig. Här kan du avsluta ditt medlemskap. Testa librenet som är en del av Diaspora-nätverket som är helt Open Source och ger dig kontroll på vad du vill dela och med vem. Har du inga vänner så blir jag gärna din vän!

Ladda hem TorChat – en liten chatklient som är anonym och använder sig av Tor-nätverket. Högerklicka i fältet för chattfönstret och lägg till följande kontakt: mksqu3uib3ndi2ed, så har du mig där också och jag svarar gärna på frågor för att göra internet till en trevligare plats.

Slutligen; Använd ALLTID ALLTID ALLTID Open Source (Öppen källkod) framför sluten. Med Open Source har alla fri insyn i programvaran och inga spionprogram kan på ett bra sätt smyga sig in och spionera på dig. Det finns öppna alternativ till de flesta program du använder idag, ta en titt på Sourceforge och klicka dig runt i de olika kategorierna. Duger inte säkerheten som argument så är alltid gratis en attraktiv prislapp.

~/K

Om författaren:

Frilansjournalist med ett intresse för kryptering, anonymitet, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och videoklipp på kattungar som gör människo-saker såsom vindsurfing, strykning av skjortor eller matlagning.

Finns på IRC: DALnet/ #sweden där han/hon/den ubåtar och ibland muttrar någonting spydigt
TorChat: mksqu3uib3ndi2ed
E-mail: mhn.777ub@mailnull.com
Librenet*: https://librenet.gr/i/936920fc9a3b

Kategorier: Pirates, arr!

SVT vill förbjuda människor att vara sexuella

26 februari, 2015 - 08:13

Nätneutralitet är ett sånt där uttryck som dyker upp mellan varven, som jag misstänker att folk kanske inte riktigt greppar vad det betyder eller innebär. Tanken är att nätet inte ska gå att manipulera så att vissa företag har tekniska fördelar framför andra. Att man som konsument ska kunna ha valfrihet. Att man som aspirerande företagare ska kunna konkurrera rättvist på den marknad man tänkt sig ge sig in på. Nätneutralitet är kort sagt enormt viktig.

I dag ska det tas beslut i USA om huruvida nätneutralitet är något som borde få finnas kvar. John Oliver gjorde ett uppmärksammat inslag om saken, som jag rekommenderar att ni kikar på.

Så… kan vi prata lite om det problematiska i att svensk public service, SVT, är involverade i en rättegång mot Bredbandsbolaget? Rättegången som sätter nätneutraliteten ur spel. Att amerikanska och för all del svenska företag vill äga marknader, skapa oligopol eller rent av monopol (supervinstlott) och kunna sätta prislappar och utvecklingstakt själva är en sak. När svensk public service gör det, medelst svenska skattepengar, är det rejält svajigt etiskt och moraliskt.

Som jag ser det skulle det blivit klart fler reaktioner om SVT plötsligt var med och stämde svensk postverksamhet för att de inte gillar vad vissa brev innehåller, som jämförelse. Men budbärarimmunitet är ett sånt där ord som inte skapar jättemycket reaktioner heller.

I USA pågår massiva kampanjer inför beslutet senare idag från det amerikanska FCC angående nätneutraliteten. Som vi alla vet har företag och koncerner stort inflytande över lagstiftningen i USA, och vi missar sällan tillfällen att kritisera denna ojämna fördelning av påverkan av makt. Om våra egna gråzoner i detta ämne, som SVTs inblandning, är diskussionerna mer lågmälda, och sker via rättegångar som vinklas som kamp mot fildelning istället.

Jag skulle vilja att SVT ställs till svars för detta och skulle vilja se en mer medveten diskussion i ämnet. SVT ska ju själva föreställa vara en neutral oas i medieutbudet, så det skaver väldigt obekvämt att de är inne och påverkar den här skadliga utvecklingen mot nätneutralitet.

Kanske är det som John Oliver säger alldeles för tråkigt för att sätta sig in i. Nätneutralitet och budbärarimmunitet är alldeles för osexigt för att det ska skapa rubriker och engagemang. Men lattjo nog är det just sexualitet som är en av de där stora grejerna som det antagligen kommer att sättas käppar i hjulet för, om just amerikanarna ska få fortsätta lägga sig i vad som är tillåtet eller inte online, av moralistiska skäl.

Brist på nätneutralitet slår hårt och brett, men ordet i sig har inte lyckats förmedla det värdet. Det är dags att gräva ner hälarna ordentligt i marken och ifrågasätta. Så ni får ursäkta mitt rubrikval.

Kategorier: Pirates, arr!

Vette fanken om jag vill vara så jäkla smart, faktiskt

25 februari, 2015 - 22:29

En sak som händer mellan varven är när jag konstaterar att jag är medelmåttigt intelligent, att folk jag pratar med försäkrar mig att det inte stämmer. “Du är ju skitsmart, Emma!” Det är socialt begåvade människor, som jag tolkar vilja stärka min självkänsla när jag kommenterar saker åt det hållet. Men innerst inne blir det nästan lite värre när det tolkas som en självförtroendegrej, snarare än självinsikt. Att försöka försäkra mig om att jag är smart blir nästan att fördumma mig: att det är viktigare att tro att jag är smart, än att faktiskt vara det.

Jag mår inte dåligt av att vara medelmåttigt intelligent. Jag är smart nog att veta att jag inte är smart nog att veta allt. Det har hjälpt mig många gånger. Det har varit min inkörsport till ödmjukhet och det har varit ett sätt att ha kvar en fot i backen i situationer där jag annars kunnat sväva iväg på nåt hybrismoln. Jag är av medelmåttig intelligens och helt okej – om inte lite stolt rent av – för det. Länge leve medelmåttorna, brukar jag säga.

Men så säker på att jag tillhör genomsnittets mitt, lika osäker är jag på vad intelligens är. En kompis som är med i Mensa, tack vare eller på grund av, sin höga IQ, är en sån där kille som jag ibland undrar har alla hästar hemma. Han är smart, absolut. Skitgullig till och med mellan varven, men det är något som slår slint, rejält. Lite för ofta greppar jag efter skämskudden när grodor trillar ur munnen. Jag undrar vad den där IQ-n är, vad det är det mäter. Jag tänker själv att det handlar om inlärningsförmåga. Att kunna ta till sig information och processa det. Vara något sånär logisk.

IQ verkar till exempel inte skydda mot dåligt självförtroende. IQ överlag, verkar inte skydda människor från att vara människor, även om det är populärt att framställa intelligenta människor som närmast oförmögna att hysa mänskliga känslor eller inneha social kompetens i populärkulturen. Intelligens kan antagligen sägas vara användbart till och med när man gör jävligt dumma grejer. Det bor nån slags värdering i intelligens, i IQ, som inte förtjänar att bo där, tänker jag ibland.

Att vara intelligent ska väl nånstans vara hjälpsamt för en, att ta sig fram i tillvaron i alla fall. Ju högre “poäng” desto bättre borde det väl gå för en. Att ha hög IQ kan dock vara ganska jobbigt att leva upp till. Plötsligt ska man ha bättre förutsättningar och därför måste man lyckas bättre än andra. Jag läste om en kille som var en sån där superunge – värsta mattegeniet från barnsben, och som inte ville jobba på Nasa. Jag kan inte hitta länken precis nu, men han berättar om folks oförståelse för att han inte vill glassa på Nasa, utan tycker det är kanon att vara stadsplanerare i Indien istället.

Det är en trygghet att ligga på medel. Jag har inget att leva upp till, och gör ingen besviken. Lite fegt, men ändå. Men sanningen är att jag många gånger ser skitsmarta människor agera i egenintresse, göra svindumma saker och tänker i mitt stilla sinne att de som är så smarta, borde göra bättre ifrån sig. Det är inte en jättetrevlig inställning precis.

Förväntningarna som kommer på den som är intelligent är antagligen inte baserade på vad som är i den intelligentes intresse, om man säger. Jag är såklart jätteglad om de allra smartaste ägnar sig åt samhällsbärande utveckling. När Stephen Hawking varnar om att vi behöver kolonisera rymden inom 200 år för att kunna överleva som mänsklighet, inser jag att jag inte har så mycket mer än glada tillrop till de som kan “matematik”, att bidra med. Nånstans är det ju tacksamt om de med hög IQ slår sina kloka huvuden ihop och fixar till saker här i världen.

Men det är lite som med religion, kommer jag på mig själv med att tänka. Om de nu är så smarta, varför har vi så stora problem i världen fortfarande, ungefär. Så vad är intelligens? Och varför anses det vara så himla mycket bättre än att vara medelmåttig? Var kommer värderingen ifrån, och förtjänar värderingen att finnas? Är kunskap samma sak som intelligens? Är kunskap viktigare än intelligens rent av? Jag, i min begränsade(?) medelmåttighet blir ofta förvirrad när jag landar i de där tankebanorna.

Hur som helst tänker jag på allt det här när jag kollar på en ny serie som heter Scorpion. Som handlar om ett gäng superintelligenta människor, som har med sig en “vanlig människa” i gruppen för att lära sig att vara… människor. Eller filmen om Alan Turing, som valde att ta sitt liv då han inte fick vara människa. Och det är väl just det där jag fingrar på i tanken – jag vill inte vara en “omänniska”, supersmart och omöjlig att umgås med. Varför i hela fridens namn skulle det vara eftersträvansvärt någonsin? Var kommer statusen att vara intelligent är bra ifrån, när det är ett så pass högt pris kopplat till det?

Kanske är tanken att jag ska känna mig nöjd med min begränsade intelligens. Kanske är det mitt sätt att undermedvetet välja att vara lite dummare än jag annars skulle kunna ha potential för. Kanske är det ett sätt att förhindra att jag söker kunskap. Jag vet inte. Men det blir nästan som att välja trygghet och anonymitet. Men men, om jag var jätteintelligent säger fördomen att det här inte borde förvirra mig, ironiskt nog. Var det ett tecken på intelligens att jag funderar ihjäl mig över saker, så vette fanken om det är så jäkla smart det heller.

Intelligens verkar helt enkelt inte räcka till. Vad det nu är tänkt att användas till.

Kategorier: Pirates, arr!

Kan vi lagstifta bort lite fler störande saker i vardagen?

18 februari, 2015 - 09:25

Tycker det är svårt varje gång rökning på offentliga platser är på tapeten. Eftersom jag är rökare själv. Tycker det är svårt när den nya folksjukdomen fetma är på tapeten. Eftersom jag är fet själv. Jag funderar ibland varför det är så, varför jag drar mig för att ha en åsikt eller “lägga mig i” när mina laster debatteras. Är det för att jag inte är objektiv? Det är jag väl aldrig, när jag tycker till? Ingen är objektiv när de uttrycker sina åsikter, kan man till och med säga. Man har ju sina anledningar att tycka det man tycker.

Vad är det då som gör att jag känner enormt tveko att tycka till i just de här ämnena? De som jag rimligtvis förväntas ha en åsikt kring? Jag tänker att det kanske är för att jag nånstans köper tanken på att jag är fel ute, som röker och äter choklad. (Ibland till och med samtidigt.)

Jag tänker på hur min “rökarvardag” ser ut. Hur jag fimpar cigaretter under skosulan för att kunna slänga dem i papperskorgar. Hur jag alltid går undan från hållplatser när jag röker. Hur jag alltid har våtservetter i väskan, för att kunna göra rent händerna som luktar förfärligt efter att jag rökt. Hur ofta jag tvättar händerna av samma anledning. Hur jag hänger min jacka på annan plats på jobbet, för att mina ytterkläder inte ska stinka ner mina icke-rökande kollegors kläder. Jag är en sån människa. Som tar hänsyn.

Till exempel så tränger jag mig aldrig in i vagnar eller bussar utan att släppa av folk först. Eller ställer mig längst fram och surfar så folk får stå som gamar runt chauffören för det går inte att gå bakåt då någon hittat en bekväm plats att luta sig mot och sträcka ut benen. Håller åt mig på sätet, särskilt med tanke på att jag är en tjockis. Jag tar hänsyn, för mina livsstilsval inte ska störa andra. Jag gör detta mer eller mindre omedvetet. Det går på automatik.

Det är ju jag som gör fel som röker. Och inte motionerar tillräckligt mycket. Mina laster syns, och jag har dem inte för att jävlas med andra. Det finns de som är långt mindre hänsynsfulla såklart. Som röker i busskuren (fattar inte hur de tänker). Som tränger sig före i köer, trampar en på fötterna, tutar ilsket när alla är i samma trafiksituation. Som knuffas, vrålar i sina telefoner, luktar illa om käften, fiser i smyg på bussen, dunkar in sina ryggsäckar i ansiktet på folk i t-banan. Smetar sina prillor lite varsomhelst, och bor man nära en krog så får man snubbla över deras ölflaskor på morgonen.

När man bor i en stad så “drabbas man” av andra människor hela tiden. Ibland är det irriterande. Alltid är det ofrånkomligt. Jag tar hänsyn. Skulle jag sluta röka i morgon, och utveckla motivation och styrka att skippa sockret i mitt liv, skulle jag fortfarande ta hänsyn, för jag är sådan som människa. Men gissningsvis kommer ingen lagstiftning i världen kunna rädda oss från att vi störs av våra medmänniskor i vardagen, ens om de tar hänsyn. Alltid är det något som stör.

Nåja, jag är sak i målet, så jag borde nog hålla käften. Tänker i ett egenintresse, så min synpunkt är i sig inte riktigt lika värdefull.

Men om det nu är acceptabelt att försöka tvinga in förändring där man stör sig på människor så kanske det finns ett antal andra lagstiftningar man skulle kunna tänkas fundera på. Förbud mot hundar kanske? Eller frigående katter som äter upp alla fina fåglar? Förbjuda personbilstrafik i innerstan…? Jag bara undrar. Jag är inte part i målet för någon av dessa företeelser, och jag råkar dagligen ut för den nedskitning i näromgivningen som dessa saker orsakar, och som ibland varit nära att ta mitt liv till och med. Kan vi få till några lagar om det…?

Kategorier: Pirates, arr!

Ni behöver min åsiktskorridor

15 februari, 2015 - 15:39

Härom dagen så fick jag ett smärre utbrott av trötthet på alla idioter. Varför, varför ska man behöva försvara idioters rätt att vara idioter, ständigt, varför kan de aldrig hjälpa till. Ungefär. Frustrationen gick över ungefär lika fort som det tog att skriva och posta, men själva grundtanken har dröjt sig kvar. Jag twittrade en tanke som utkristalliserats ur detta; Det är ditt ansvar att du väljer att provocera. Det är mitt ansvar att inte förbjuda provokationer.

Jag får bli trött på alla idioter. Jag får tycka att folk är idioter. Men jag får inte under några omständigheter förbjuda människor från att vara idioter. Där nånstans går brytpunkten. Eller som Piratkatten skrev:

“Nej, du får inte skjuta honom i huvudet, hur dumt detta huvud än må vara”

— Nom le chat (@piratkatt) February 15, 2015

Frågan är hur man retoriskt förhåller sig till de nödvändiga gränser man måste ha för att få kalla sig ett demokratiskt samhälle, som när går ens ilska över i hets, exempelvis. Men det slår mig för att denna avvägning ska kunna existera alls, behövs de så kallade åsiktskorridorerna. Det nya ordet för politisk korrekthet.

Jag är i stort politiskt korrekt. Förhåller mig till flera åsiktskorridorer som jag tycker leder nånstans. Jag ser exempelvis inget som helst behov av att få rita nidbilder på Muhammed, eller skriva scenarior till datorspel med radiopratare man inte gillar. Jag känner till och med ett djupt motstånd mot att tala om för folk vad de ska tycka. Eller att generalisera. Eller att köpa stereotyper som det vore naturligt. Jag har inte ens behov av att välja sidor i debatter, blir mest bara trött av tävlingspisserier. Jag är lyhörd för grupper som jag inte tidigare identifierat mig med eller förstått, när de försöker förklara hur de kan bli sårade av okunskaper som sprids.

Traditionellt sägs det att de som provocerar är de som vågar, och att de som tycker att man “inte säger vissa saker” är fega. Men när jag gång på gång hamnar i situationer där jag ändå försvarar en princip trots att de som symboliserar problematiken är praktarslen – så är det inte av feghet. Jag inser att jag är modig som vågar förhålla mig känslig till andras känslor, öppen för kunskap om andra gruppers problem, stark som tar idioter i försvar. Jag inser att jag behöver bidra med det smalare spåret. Jag behövs. Lika mycket som satiriker och konstnärer som provocerar.

Så för ovanlighetens skull så tänker jag nu provocera medvetet: Ni behöver mig. Ni behöver min PK. Ni behöver min känsla för att inte trampa på folk i onödan. Det vore nog inte så dumt med fler som är som jag. Som strävar att tycka utifrån kunskap och respekt för människor, tar hänsyn till deras olika försättningar och respekterar de problem som följer med det – utan att för den sakens skull förbjuda förekomster av knäppskallar. Ni som avskyr åsiktskorridorer och politiskt korrekthet behöver mig mer än nånsin.

För så lite som jag förstår behovet av att vara ett arsel, så mycket förstår jag behovet av att det är tillåtet att vara det. Och vi behöver vara många fler, innan vi plötsligt hamnar i ett samhälle där det blir jävligt svårt att tycka nåt alls, över huvud taget.

Kategorier: Pirates, arr!

Så jävla trött på idioter

10 februari, 2015 - 09:45

Jag kom på mig själv igår med att känna mig enormt jävla skittrött på att försvara idioters rätt att vara idioter. Jag är så trött på det fula i mänskligheten och att behöva förvara det. När försvarade Flashback mänskligheten senast? När gjorde de något för världen och samhället, något som förbättrade och gjorde livet lite ljusare? När ställde Flashback upp för Sverige, på riktigt?

Det är naturligtvis jätteorättvist av mig, eftersom så många olika människor hänger där. Men jag kan inte hjälpa känslorna som väller upp. De som är “goda krafter”, passar samtidigt på att bära och stötta de dåliga krafter som Flashback är alldeles åt helvete för närvarande i, i den svenska samhällsutvecklingen. Jag är helt enkelt skittrött på alla som å ena sidan tycker att en nioåring är skyldig själv till att få huvudet dunkat i marken för att ha gjort en sån jävla skitsak som att planka, å andra sidan sitta och böla om att det är synd om folk på Flashback.

Folk som är läkare, politiker och avlönas av skattepengar, ska sägas. Det är de som outtas, Aftonbladet är inte dummare än att de ger sig på de som på ytan förtjänar det. En jäkla balans mellan manipulation och demokratiskt grundläggande förutsättningar, här.

Därmed sagt så kommer jag aldrig att byta åsikt om vikten av anonymitet. Eller yttrandefrihet.  Jag är bara så inni helvete jävla skittrött på att försvara alla jävla svin och idioter som är översittare, trots att de har det rätt bra. Problemet är inte Flashback, problemet är människor. Och just nu är det jävligt ansträngande att vara en.

Kategorier: Pirates, arr!

När nånannanismen landar på en nioåring, vad gör vi då?

9 februari, 2015 - 22:42

Nånting som jag återkommer till ofta är ansvar. Vem tar ansvar, och för vad? Det kan vara småsaker – som att man är försenad till något och är ett praktarsel mot en taxichaufför, som underförstått ska både bära ansvaret och lösa problemet genom att köra in minustiden som kunden själv orsakat. Vardagen är fylld av småsaker som handlar om att ta hänsyn, men slutar i nån annans ansvar. Ibland undrar jag om det är en tidsrelaterad grej. Att vi på nåt vis befinner oss i en tidsålder där vi lider av nån slags kollektiv hybris, och ser ansvaret som något som andra bär? Eller om det alltid varit så?

När en nioårings huvud dunkades mot marken av några väktare, såg jag till min förvåning hur folk faktiskt tyckte att nioåringen hade nåt slags ansvar. Det pratas om att nioåringen var efterlyst, för att ha avvikit från sitt flyktingboende – men inte bara för att ha avvikit, utan för att ha varit “kriminell”. Så kommenterar Jernhusen, företaget som anlitat säkerhetsföretaget vars personal filmats göra, vad som för mig ser ut som ett renodlat övergrepp på ett barn.

Nioåringen är kriminell säger Jernhusen och de som tycker det är kanon med lite ordning och reda. Kriminell. Nånstans går mitt hjärta sönder lite. Ungar kan vara utomordentligt jävla jobbiga. Jag kan förstå de föräldrar som ibland förbannar att det inte är tillåtet att lappa till dem, och som jag lika mycket beundrar för att de inte ger efter för den reaktionen. Barn, det är liksom vårt ansvar att ta hand om. Ungar är brutala tålamodsmaskiner, och det är därför vi behöver vara vuxna.

Vi som är vuxna ska ta hand om kidsen. Jag vet inte när den magiska gränsen går där det är dags att ställa krav på barn. Lära dem om ansvar. Men det slår mig att det måste vara svårt när vi lever i en vardag där väldigt få steppar upp och tar ansvar. Det är oftast nån annans fel. Det är det som hörs mest. Exakt när lever vi som vi lär? I vilket läge lär sig ett barn att ta det ansvar vi som samhälle anser att de borde ta?

Med facit i handen har vi här minst två företag, Jernhusen och vaktbolaget, tillsammans med en jäkla massa tyckare online, som i praktiken anser att en nioåring bär ansvaret – om inte hela, så åtminstone en stor del. Tillräckligt för att de själva inte ska behöva ta något. Det slår mig som rejält ironiskt – alldeles oavsett om detta är en ny företeelse eller om det alltid varit såhär – att man avkräver av ett barn det vi som vuxna inte klarar av. Att ta ansvar.

Kategorier: Pirates, arr!