Opassande

Prenumerera på innehåll
Webbadress: http://opassande.se
Uppdaterad: 42 min 50 sek sedan

Låt oss sätta en prislapp på våra data

28 januari, 2015 - 21:22

Det är dags att ta betalt för allt data som vi delar med oss av. Big Data är en enorm industri, det känner de flesta till vid det här laget. Och de använder sig av våra data. Vi, vanliga privatpersoner, tillhandahåller en av vad jag gissar är de största tillväxtmarknaderna vi har i världen. När svenska telekomföretag säljer privata data, så ser jag inte riktigt varför vi som privatpersoner skulle låta bli att ställa krav på quid pro quo.

Kan man patentera växtrike, sniffa på att patentera vårt DNA, ljuga sig till marknadsandelar, så finns det egentligen inte några moraliska eller etiska begränsningar för att vi patenterar våra personliga data. Kan man ta betalt för precis vad som helst, finns det en marknad för precis vad som helst, så finns det ingen anledning för oss vanliga människor att låta bli att ta för oss. Våra användardata skapar enorma inkomster, och det vore ju nästan lite korkat av oss, att inte börja förhandla fram lite vettiga prislistor.

Människors privatliv är hårdvaluta, och det är dags att ta betalt. Det skulle kunna ske i former av skatter. Ska FRA ha tillgång till vår personliga kommunikation? Ja, då ska vi ha skattelättnader. Datalagring är ett måste, trots att EU-domstolen konstaterat att det bryter mot de mänskliga rättigheter vi skrivit under på? Ja, det ska kosta. När telekomföretag säljer våra uppgifter till gud vet vem, ja då ska vi ha en del av kakan.

Låt oss ta betalt för våra data. Låt oss nämna det så ofta vi kan, på alla möjliga olika plattformar. Vi vill ha något för något. Ja, även Facebook. Ge oss något för besväret. Ge oss kompensation. Var öppna med hur den här relationen fungerar. Vi tillhandahåller något alldeles fantastiskt användbart och det förtjänar vi erkännande för.

Låt oss sätta en prislapp på våra data. Det vimlar redan av prislappar på det, som vi inte är involverade i, eller ens anses förtjäna känna till. Systemet är redan uppe, det är bara att ställa krav på att produkten – vi – värderas rätt och riktigt. Sluta smussla med våra tillgångar, ge oss en bit av kakan. Vi har större rätt till den än någon annan. Låt oss räkna på hur mycket pengar vi luras på, varje dag, av big data-marknaden.

Kategorier: Pirates, arr!

Till den det vederbör

22 januari, 2015 - 10:46

Hejsan, jag har nu tagit bort blockeringen av dig, men skulle vilja att du är medveten om varför jag gjorde det. När du lägger ett ansvar på mig som går ut på att hålla dig på gott humör, skriva på ett sätt som du gillar (och helst inte för mycket heller), så gör du en tankevurpa. Dina förväntningar är inte mitt ansvar. Det hade varit enklare om du hade blockerat mig, om du inte klarar av mina texter, men eftersom du inte klarade av det själv så gjorde jag det åt dig.

När du dessutom avrundar med att skriva att du ofta ger dig, i diskussioner du haft med mig, måste jag förfärat inse att du innehar nån slags känslomässig värdering, där jag inte ens har något minne av att ha diskuterat med dig. Jag känner i och för sig igen ditt namn, men jag kan tyvärr inte påminna mig någon specifik diskussion med dig. Du lägger i praktiken en dimension av ansvar på mig, som jag är helt ovetande om, och som jag absolut inte medverkat till med annat att jag har deltagit i offentliga diskussioner och haft åsikter.

Alla kan inte gilla alla. Men jag har hittills inte haft det minsta registrerbara problem med dig. Även om jag valde att göra en illustrativ poäng att blocka, för att visa hur enkelt det är om inget annat funkar, att slippa någons input. Det är nämligen så jag förstår dina inlägg som handlar om mig som person. Att jag ska leva upp till en förväntning som du har, snarare än något jag lovat att göra.

Jag upplever det du skriver som att du har en förväntning när det gäller mig och mina insatser, som helt enkelt inte har med mig att göra. Jag har inte volonterat att fylla upp dina specifika ideal, det enda jag har att göra är att leva upp till mina egna.

Detta är helt säkert jätteförvirrande cirkelargumentation i dina ögon, så som du bemött mig i diskussionen ger du mig ingen anledning att tro att du är villig att förstå det här. Men jag vill verkligen vara tydlig med detta:

Om jag råkat trampa dig på tårna, skrivit på sätt som du inte förstått, sagt eller tänkt saker som du inte är med på – så är det inte för att jävlas med dig. Du är inte min nemesis, du är en helt vanlig person som jag ibland ser till i diskussioner, som ibland har bra saker att säga, och ibland saker som jag inte håller med om. Du är varken mer eller mindre viktig än någon annan.

Mina beslut att tycka och tänka saker är helt bortkopplade från dina förväntningar. Kanske kan det göra det enklare för dig i diskussioner där vi båda deltar, om du förstår att jag utgår från mig själv, mina tankar, åsikter och funderingar. För att uttrycka det bildligt: jag syr helst min egen rock och undviker modellarbete där andra får hänga sina kläder på mig.

Jag kan inte lova att det aldrig kommer att hända igen, att jag irriterar dig, men jag kan lova att det i princip aldrig är min avsikt. Jag är inte en provokatör. Så när du upplever att jag “gör saker som irriterar dig”, så kan du kanske behålla i minnet att då det är helt okej att du stör dig, är det din irritation, inte mitt ansvar.

Kategorier: Pirates, arr!

Underhållningsvåld blir lite bättre om den förbjuds

16 januari, 2015 - 11:55

Det känns som att det är läge att gratulera Jonatan Söderström och Dennis Wedin, skaparna av spelet Hotline Miami 2: Wrong Number som förbjudits i Australien. Det är nämligen den enda anledningen jag ens hört talas om spelet. Att det blivit förbjudet är för att spelet innehåller en våldtäktsscen. En kvinna (i bikini, no less) blir skjuten och kravlar sig bort, och det sägs att hon blir våldtagen, som grädde på moset.

Nu har inte jag googlat på precis varenda publicerad bild eller information om spelet, men mitt intryck är att detta är ett jäkligt våldsamt spel. Liksom, våldsamt av den typen som man kan återfinna i filmer som 300 som är staljade blodsprutande grafiska poser, fast i fallet med Hotline Miami 2 så handlar det om retrodesign, blodet splattar i fyrkanter, typ.

Jag tilltalas i och för sig av när saker har en grafisk tanke. Jag rekommenderade exempelvis filmen John Wick till min kollega – inte för att det är en “bra film”, utan för att den är så grafisk, plattityderna avlöser varandra och den är så himla medvetet stereotypisk och snygg att det blir roligt på flit. “Vi har gjort den här för att det är kul”-känslan är jätteviktig när man ser saker. Nån slags grundläggande kärlek till mediet. Som när Pulp Fiction kom till stan.

Så underhållningen i Hotline Miami är att man mördar och lemlästar, som när Quentin Tarrantino använde mer än 1700 liter fejkblod i Kill Bill. Jag undrar så smått vad det är som gör att just våldtäkten i spelet uppfattas som “näe, där går gränsen”, i ett sammanhang där man väljer en motorsåg som vapen och går in och mejar ner karaktärer i ett datorspel. (Även om jag inte kan utesluta att det var en naken rumpa och att något kunde ses som “sexuellt” kan vara en bidragande orsak till beslutet.)

Gränsdragningsproblematiken är alltid närvarande för såna här grejer. Vi lever exempelvis i en tid när det blivit väldigt tydligt att det krävs nån form av attitydförändring kring våldtäkter. Så visst kan jag på nåt vis förstå Australiens regelverk där. Men, visst vill vi få bukt med våld och hot också? Det vimlar av det i böcker, serietidningar, teaterföreställningar – till och med operor, som ofta är dramatiska och inte minst blodiga. Det kanske kan behövas en attitydförändring där också, måste man ju som djävulens advokat genast fråga sig.

Våldsamma mord är väl egentligen inte mindre våldsamma än våldtäkter. Jag påminns om våldtäktsscenen i Erik the Viking, där hjälten inte vill våldta en kvinna och situationen leder till att hon, med ett svärd genom kroppen säger: “Thank you for saving me from a fate worse than death”, när hon dör. Det är fascinerande varför just våldtäkten i spelet skulle vara så mycket värre än allt annat våldsamt.

Inte för att jag vill utsätta någon för varken det ena eller andra, men det är intressant att det här beslutet att förbjuda spelet sammanfaller med en global diskussion kring yttrandefrihet. Vi har våra begränsningar, vi människor. Yttrandefrihet är ett av de svåraste koncepten att leva efter, är det nog bara att inse. Frankrike har till och med lyckats med konststycket att plocka in en komiker i fängelse för något han skämtade om på Facebook.

Hur som helst – det är obehagligt att våld är så pass underhållande som det är, men det är väl lite lattjo nånstans att det även skapas en många gånger lukrativ marknad när gränser sätts upp. Kanske är även det en (omedveten) anledning för den till synes godtyckliga gränsdragningen vi ser så ofta. Vem vet, kanske den franske komikern med det av franska staten ogillade skämtet på Facebook även han, ska tacka sin lyckliga stjärna, i längden? Lite brrr-varning även på det, tycker jag.

Plötsligt framstår godtyckliga gränsdragningar vara bra för ekonomin. Go figure.

Kategorier: Pirates, arr!

Spegel, spegel, säg mig vem som dummast i världen är

13 januari, 2015 - 12:44

Som vanligt när jag får såna här utbrott svär jag en del i nedanstående postning, du får ta det för vad det är.

Dumhet. Jag har funderat mycket på det. Till exempel så tror jag inte längre att det bor nån slags intellektuell styrka i organisationer av och för människor. Säg, FN. Jag tror att de som ingår i den organisationen är precis lika jävla dumma i huvudet, missunsamma och elaka som resten av oss i världen. Jag tror inte att det är extra begåvade människor ur ett intelligent perspektiv som sitter i riksdagen. Jag tror det är helt vanliga jävla medelmåttor som resten av oss i landet.

Det ska gå att mäta intelligens, så kallad IQ. Det finns även nånslags empatimätare i EQ. Olika skalor och på nåt vis så går det är mäta hur smarta vi är och vilken begåvning vi besitter. Såklart, de som genomför de här texterna är precis lika jävla dumma i huvudet, missunsamma, snåla och elaka som resten av oss. Visst finns det folk som är matematiska genier, som kan bygga raketer, fundera på svarta hål, om rymden osv. Men de är inte mer människor än resten av oss. De är precis lika jävla dumma i huvudet som resten av oss.

Precis hur dumma är vi egentligen, som mänsklighet? Även om vi kan skicka en robot till Mars, håller på att automatisera halva arbetsmarknaden, osv, så är vi aldrig mer än människor. Och människor är per definition extraordinärt mycket dummare än vi tror om oss själva. Ungefär sådär som att alla bilförare tror sig vara väldigt duktiga, och alla andra är idioter. Internet har outat oss en gång för alla – vi är inte särskilt intelligenta.

Vi är taskiga mot varandra, vi är översittare, vi är missunsamma, misstänksamma och jävligt usla generellt sett. Det finns ingen rim eller reson bakom intelligens eller dumhet. En utveckingsstörd person kan många gånger vara mycket trivsammare att umgås med, än den mest välbetalda höjdaren på något svenskt storföretag. Eftersom det nånstans är att föredra att hänga med avspända, opretentiösa människor som menar vad de säger, istället för uppblåsta viktigpettrar som ser sig som bättre än sin omgivning.

Det finns värden. Vi har själva satt upp dom. Vi säger att visa kvaliteter är mer värda än andra kvaliteter. Jag vet inte om det finns något system för att mäta det. Skulle i och för sig inte förvåna mig. Men det sitter nån självupptagen jävel, som subjektivt går igenom det och “analyserar” efter godtyckliga formler. Som att vi ska vara snälla. Visserligen ska vi inte vara så snälla så vi är dumma, men vi ska vara snälla. Om vi inte är dumma när vi är det. Och vi är väldigt dumma om vi inte är snälla mot de som vet bättre.

Jag är så trött på att alla tror att de är så jävla smarta. Kunskap kan man suga in, men frågan är om man någonsin kommer vara så intelligent som man tror själv att man är. Jag sa härom dagen att om mänskligheten var hälften så smart som den tror sig vara, skulle vi ha långt mindre problem med fattigdom, utanförskap, småsinthet och rent av mordiska tendenser, än vi har idag. Tänk om vi agerade efter vår intelligens på riktigt, hur mycket prestige vi skulle slippa.

Alltså, läs kommentarerna under inlägg. Läs inläggen. Läs vad som sägs på de sociala plattformarna. Ribban ligger inte särskilt högt, även om de som har nåt slags anlag för att vara underhållande, klarar sig bättre på såna platser. Men det är bara rök och speglar, som jag ser det. Spelar ingen roll om du är rolig – baslinjen är att vara dum. Att ha tunnelseende. Att vara elak, missunsam och taskig. Och betänk att människor i regeringen inte är ett dugg bättre (bara bättre på att servera sig själva säljbart), eller att FNs säkerhetsråd är precis lika dumsnåla som du själv är. De är varken mer eller mindre människa än du.

Det gäller alla. Det finns inga smarta människor i nån egentlig mening, ens när det handlar om hög IQ eller EQ eller vilken måttsticka man nu tar till. Alla är korkade jävla idioter ur ett kollektivt perspektiv. Det är mindre frustrerande än man kan tro att ha kommit fram till denna världsbild.

Jag behöver inte känna överdriven respekt för någon, känner jag mig dum vet jag att det bara är en schimär och jag är varken dummare eller sämre än de som råkar vara i ljuset där och då. Jämlikhet på riktigt, eller nåt, snarare än översitteri, som det antagligen går att tolka det som.

Allt går att tolka. Och tolka negativt. Och missförstå. Men faktum är att kejsarna har sällan några kläder och du är inte så jävla välklädd du heller.

Kategorier: Pirates, arr!

Dumma frågor är bra valplattform

13 januari, 2015 - 11:30

Vi lever i intressanta tider när premiärminister David Cameron går till val på att förbjuda kryptering (via appar som snapchat exempelvis). Det är hans löfte som reaktion på händelserna i Paris. Den händelse som inspirerat miljontals att lyfta vikten av att ha oinskränkt yttrandefrihet, ironiskt nog.

Jag undrar i alla fall vilka Cameron menar med “vi”, när han undrar om “vi verkligen vill tillåta kommunikation mellan människor”? För låt er inte luras av att han snitsar till det med att det skulle handla om terrorister. Du kan inte inskränka yttrandefrihet och privatliv litegrand. Det är alla eller inga. Det är antingen tillåtet med kryptering eller inte. Det är antingen tillåtet med privatliv eller inte. Där finns inga respektabla gråzoner i nån praktisk mening. Det ligger väl i linje med tidigare förd politik – vi ska inte glömma att Camerons regering besökte en tidning och slog sönder hårddiskar, efter Snowdenläckan. Gissningsvis för vår “trygghets skull”.

“In our country, do we want to allow a means of communication between people which […] we cannot read?”

Helt galet att vi på den här sidan om millenieskiftet kan råka på en sån frågeställning från en västerländsk, politisk ledare. Men det värsta är nog inte att Cameron går till val på att förbjuda privata samtal. Det värsta är nog att han upplever att det är en bra politisk plattform att få röster genom. Skräck säljer, eller nåt. Vill vi verkligen tillåta privata samtal som land? Det skär i hjärtat att man ska behöva besvara frågeställningen med ett “ja, snälla, låt oss vara tillåtna till det”.

* * *

Missa för övrigt inte listan av andra politiska makthavare som demonstrerat för yttrandefriheten de senaste dagarna. Dessutom tycker jag ni ska kika på PEN-institutets undersökning som visar att journalister censurerar sig själva.

Kategorier: Pirates, arr!

Det är dumjävla idioter som sätter yttrandefriheten på prov

9 januari, 2015 - 20:48

Jag var med om en riktig rysare igår – jag kom på mig själv med att uppleva att Birro har en poäng, när han lyfter att han mer eller mindre hamnat på undantag på grund av sina åsikter. Nu finns det massor av detaljer i hans resonemang som gör det lätt att avfärda – inte minst det där egotrippade  – men han har en poäng. I Sverige är vi faktiskt inte så “fria”, som man skulle kunna tro när man följer mediernas rättmätiga vrede över terrordådet mot satirtecknarna.

Ta Dan Park, som exempel. En svensk konstnär, och det mesta han producerar som jag sett till är renodlad skit. Det är rejält rasistiskt, hatfullt – såpass att han blivit dömd för hets mot folkgrupp. Det är alltså inte tillåtet att göra sig lustig över folkgrupper på det vis som man nu ser opinionen lyfta som en viktig princip att få göra i ett fritt samhälle. Jag har ingen större lust att försvara Dan Parks specifikt. Inte ens Lars Vilks. Jag upplever dem båda vara provokatörer som går ut på att skapa schismer mellan grupper i samhället, snarare än nån önskan om att utveckla den.

Jag tycker helt enkelt inte om vad de gör, gillar inte deras bidrag i samhället och tycker verkligen inte att det de gör är viktigt eller roligt. Man skulle kunna argumentera, “men du har inte ihjäl dem, i alla fall”, vilket såklart är en poäng. Jag tar specifikt inte till vapen och tar livet av dem, för att jag inte gillar vad de gör. Men hur ska man förhålla sig till ett samhälle där man har en lag och ett regelverk som går ut på att tysta människor av den här typen i alla fall, när allt kommer omkring?

Ambivalensen kring just Hets mot folkgrupp-lagstiftningen, dyker upp med jämna mellanrum och jag vet inte riktigt vilken fot jag ska stå på. Ur ett principiellt perspektiv så är det helt bisarr lagstiftning. Vi borde vara tillräckligt starka, etiska och moraliska i samhället för att inte oroa oss över att ge fotfäste åt den sortens usla åsiktsspridning som lagen är tänkt att tackla. Ur ett praktiskt hänseende, så måste man försöka skapa ett samhälle som är drägligt för de som är målet för hetsarna. Människor ska inte behöva leva i rädsla, och är särskilt viktigt nu när vi har ett rasistiskt parti i riksdagen.

Det blir ganska specifikt när Veronica Palm (s) polisanmäler Björn Söder (sd) för Hets mot folkgrupp, samtidigt som hela världen håller andan och följer jakten på de terrorister som skjutit människor för deras åsikters skull. Jag har sannerligen ingen lust att försvara Björn Söder heller, om man säger. Jag tycker att han har fullständigt vidriga åsikter, och det är helt klart otäckt att han sitter som talman och vräker ur sig det han gör.

Men att vårda yttrandefrihet handlar inte om att vårda det som ska anses vara rätt åsikter. Det är ju det som är kruxet. Yttrandefrihet handlar om att ge de där människorna rätt att säga och tänka det de gör, som inte är särskilt trevliga. För vad händer den gång jag har en åsikt som andra anser vara vedervärdig? Dealen är att få tycka fel. Galet. Uppåt väggarna. Och gå fri. Det är det yttrandefrihet handlar om, och det är det som vi som samhälle explicit syftar till när vi stormar mot terrorism av det här slaget.

När “vad ska man få skoja om” kommer på tal, så brukar jag säga att man får skämta om precis allt. Men man har ingen skyldighet att tycka att allt är roligt. Det är lättare sagt än gjort. När jag inte tycker att något är roligt har det till och med hänt att folk blivit aggressiva över det. Jag tycker mig märka det i flödena nu. Satir som snurrar runt och som jag upplever är osmaklig och inte det minsta rolig. Nästan översittaraktig och helt klart rasistisk mellan varven, men det finns ett värde i att det syns.

Frågan är när den principen övergår i andra principer, när det gäller oss själva. Jag har exempelvis ingen som helst lust att hjälpa till att sprida bilder som jag nånstans i själ och hjärta upplever som rasistiska eller tveksamma, även om jag för den sakens skulle inte ställer mig på nån barrikad och förespråkar förbud av dem. Men jag upplever det som likaledes problematiskt att försöka försvara yttrandefriheten på riktigt, när det handlar om Birro, Söder eller Parks.

Som vanligt blir jag smått avundsjuk på de som bara kan ta ställning för det ena eller andra, rakt upp och ner. Tvärsäker om vad som är rätt och riktigt för en frisk och sund yttrandefrihet och i förlängningen ett sunt samhälle där människor känner sig trygga och fria från hot och hat, kan i alla fall inte jag känna mig.

Det är oftast dumjävla idioter som sätter yttrandefriheten på prov. Men det är inte bara yttrandefriheten, utan även oss som individer och samhällsbyggare.

Kategorier: Pirates, arr!

Jag är inte rädd för terrorister

8 januari, 2015 - 15:53

Vi kommer vara döda längre än vi kommer att leva, som Louis CK sa. Vi är alla otroligt oviktiga. Vi har ingen “mätbar” plats i universumet, vi är helt oviktiga på en skala som inte ens snuddar vid nån slags värdering, utan är renodlat faktual. Vi är ingenting, vi människor. Jorden har till och med genomgått radikala klimatförändringar genom årmiljonerna, utan att vi ens haft med det att göra, för att slå an till en samtida oro för mänsklighetens tillkortakommanden och makt.

Så går mina tankebanor när jag drabbas av nån slags ambivalens av min reflex att skriva något om terroristerna som mördade 12 människor i Frankrike igår. Jag vill säga något om orättvisor, om avtrubbning, kanske om hopp till och med. Om riskerna av att tycka en själv vara viktigare än liv och utveckling. Men allt blir så jäkla pompöst, när jag formulerar mig.

Allt jag läser, till och med, låter pompöst i mina öron. Grandiosa utspel, helt rätt ord, men av någon (för mig) oförklarlig anledning ryser jag och upplever det som precis så självrättfärdigande som de som tog till mord som medel.

Jag brukar säga att vi har alla tillgång till ett begränsat antal verktyg, som vi använder för olika saker. Jag måste kunna hantera likheter, för vi har inga andra verktyg att tillgå. Men nånstans kan jag inte släppa att min ambition och mina ord ekar i takt med den sorts förvissning som driver människor att begå mord i syfte att opinionsbilda. Vad är det för skillnad på min förvissning i jämförelse med andras, kommer jag på mig själv att tänka.

Vi är alla ingenting, som försöker göra någonting. Men jag undrar vad detta “någonting” ska vara för att det ska få ett riktigt värde. Och hur det i så fall mäts.

Jag är inte rädd för terrorism i alla fall. Jag bävar möjligen för de politiska utspel som kommer att dyka upp i kölvattnet, det är ju en lärdom vi gjort sen gammalt. Men jag är inte rädd för terrorism. Däremot är jag lite rädd för mig själv, och mina känslor just nu. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Kategorier: Pirates, arr!

Framtiden är både spännande och läskig

30 december, 2014 - 02:38

Läste ni artikeln där Bill Gates säger att en massa jobb kommer att försvinna? Han tror att vi inom 20 år kommer att se en stor förändring på arbetsmarknaden, där arbetskraft kommer att ha ersatts av mjukvaror. Han tror även att vi i samhället inte är riktigt förberedda för den här typen av förändring.

Nu är han inte ensam om att konstatera problemet. Om ni inte sett TED-föreläsningen med Jeremy Howard, så kan jag rekommendera det. Han pratar om vad som händer när vi lär datorer att lära sig själva, och vad vi behöver förbereda oss för i en utveckling som går fortare än vi kanske är medvetna om.

-

Det börjar synas på flera olika sätt, förändringarna. 2015 kommer exempelvis Google lansera sina självkörande bilar som i längden innebär att yrkesgruppen chaufförer kommer att minska drastiskt. Diskussionerna dyker numer upp regelbundet i åtminstone Piratpartiet, om vad man behöver göra för att möta den här utvecklingen på bästa sätt. Alla människor kommer inte kunna få jobb. Arbetsmarknaden kommer inte, vi vet det redan, inte kunna svälja alla som behöver arbete. Och vi pratar inte om hundratals år, vi pratar om en tjugoårsperiod, berättar experterna.

Troed Spångberg skrev i en diskussion om medborgarlön (eller basinkomst som det även kallas):

Angående tidigare påstående om att teknikskiften alltid inneburit att nya jobb tagit över nära gamla automatiserats bort: Det stämmer inte. Vi har sedan industrialiseringen tog fart arbetat allt färre timmar – världen över. Det leder fram till frågan: Vad ska vi göra när det krävs 40h arbete i veckan för att försörja sig – och det inte finns 40h-jobb till alla?

De här frågorna som dyker upp är förhållandevis lätta att ställa. Att komma fram till några svar däremot, är inte helt lätt. Det finns inga garantier, inga specifika lösningar enligt formulär 1A. Gissningsvis kommer det att krävas flera överlappande lösningar. Men någon diskussion om detta existerar inte. Politiskt pratar vi fortfarande om arbetsmarknad på ett sätt som inte är relevant längre.

Jag läste en kommentar nånstans, som ekade det gamla mantrat “marknaden kommer att lösa det”. Jag har svårt att tro på det. Marknaden kommer att tackla en viss del av problematiken, absolut. Nya yrkesgrupper kommer att skapas, där gamla försvinner. Men marknaden är inte ett altruistiskt väsen, det handlar alltid om självändamål där. Så länge självändamålet gagnar alla möjliga olika intressen är det bra. Men inget av det vi ser idag, pekar på att arbetsmarknaden någonsin kommer att tillgodose alla människors behov av att försörja sig.

-

Vi lever redan i den där framtiden som det pratats om ett tag nu. Den kryper in i alla olika vindlar och vrår i våra liv och vi vänjer oss vid att det finns, men i våra diskussioner och debatter lever fortfarande gamla förutsättningar kvar. Vår framtid innebär allt färre jobb, och vi behöver fundera på vad det kommer att innebära. Hur förbereder man sig för detta som oundvikligen kommer att komma? I en chattkanal började Leffe Deldén associera:

“Nu lottar vi ut det här jobbet som kassörska på ICA i Flen. De som har slutnummer 856 kan ringa in och få chansen!”

Tycker det sätter lite fingret på hur lite vi vet och kan sätta prägel på den kommande utvecklingen. Jag tror att det måste till en diskussion om hur vi själva ska lösa detta. Men vi verkar inte riktigt vara redo för det. Jag kan faktiskt inte klandra någon för det, men det är nog viktigt att sätta på sig tänkarmössorna och brainstorma lite friare än hittills.

Tankar om medborgarlön/basinkomst och liknande, ger mig personligen hopp om en ljus framtid vad gäller försörjning. Alldeles oavsett om man håller med om det eller inte, tror jag en hel del huvuden behöver dras upp ur sanden, även om jag själv erkänningsvis haft en del sand i öronen som är svårt att skaka ur.

Det här borde vi i alla fall ha pratat om i år. Jag hoppas att vi kommer igång ordentligt nästa år! God ny framtid på er, allihopa! ;)

Kategorier: Pirates, arr!

Jag känner mig lite dum som inte förstår konsekvenserna av extravalet

27 december, 2014 - 21:32

Skillnaden mellan Socialdemokraterna och Nya Moderaterna är för mig lite som skillnaden mellan Ica och Coop. Det handlar inte om priser ens, utan nischning och varumärke. Båda siktar sin sig på samma köpare – väljare, menar jag – och båda gör det mesta för att vara tillmötesgående för sin konsumentgrupp. När man konkurrerar om samma väljare är det extraordinärt små skillnader det handlar om, som jag ser det och jag har många gånger av den anledningen pratat om “politisk teater”.

För tongångarna är minsann rätt höga mellan varven. Mellan S och M alltså – Ica och Coop har ännu så länge inte dragit igång några “turf wars”, vad jag känner till. Det vore lite intressant i och för sig att se reklamfilmer som riktas mot hur kassa de andra matvarubutikerna är i jämförelse med den egna, men de tycks ännu så länge klara sig utan att låtsas vara osams med konkurrenter.

När jag försöker hänga med i diskussionerna om extravalet (det som nu inte bli av), inser jag att det mesta jag läser handlar om ett slags perspektiv som handlar om okunskap. Delvis min okunskap om vad hela grejen handlade om (jag kan fortfarande inte släppa intrycket av att det i mångt och mycket var politisk teater för att etablera skillnader som inte finns). Delvis även om de som kommenterar det, och deras okunskap.

Ska man tänka långsiktigt behöver man antagligen förstå lite mer ingående vad som hänt, och det finns ingen välspridd kanal för information och kunskap vad jag kunnat se. Valrörelsen drog igång direkt, och analyserna kom generellt sett från egenintressen som jag uppfattade det.

Gunnar Hökmark hade en rätt bra rubrik på sitt inlägg där han kommenterar det hela: “Minoritetsregeringar måste vinna stöd, inte garanteras det”. Nånstans gick den rubriken rakt in i hjärtat. Inte av den anledning som Hökmark skriver det, utan för vad just den formuleringen betyder principiellt, och hur långt bort jag uppfattar vår politiska verklighet befinna sig från den principen. Vi har exempelvis en fyraprocentsspärr till riksdagen:

“När spärren infördes i samband med reformen av riksdagen i slutet av 1960-talet var syftet att underlätta bildandet av handlingskraftiga regeringar genom att motverka en splittring av riksdagen i många småpartier.”

Jag kan, i min erkänningsvis stora okunskap som sagt, inte riktigt se vad som gjorts för att stärka demokratin i nån egentlig mening – kanske handlar det om det berömda tillkortakommandet i hjärnan att man tenderar att “bekräfta” det man tror sig veta, snarare än att ta in verkligheten som den är. Det mesta jag ser handlar om att positionera sitt parti. Partiet har ett slags självändamål, och Sverige som helhet stöps om för att det ska kunna fungera eller rent av överleva. (Det bor nån jämförelse med underhållningsindustrin här också, men hoppar över det denna gång…) Gissningsvis lider även politiker av den begränsningen, by the way.

Jag har ingen aning om det var bra eller dåligt att extraval utlystes. Jag landade mest bara med en känsla av att alla i riksdagen failat, som jag skrev. Jag har heller ingen aning om det är bra eller dåligt att extravalet nu är avblåst. Är demokratin död eller levande? Ar blockpolitiken död eller levande? Är tvåpartisystemet á la USA på intåg..? Ptjaa, jag har ingen aning. Jag vet inte. Jag tror en massa saker, men vem fan är jag att tycka om sånt jag inte vet nåt om, liksom?

Det sägs av väldigt många nu att politikerna har lurat oss väljare. När man inte vet vad som händer, eller förstår det, så ligger det nära till hands att tro på det. Det oroar mig så smått. Å ena sidan vill jag inte tro att politikerna medvetet lurar väljare (alldeles oavsett parti), å andra sidan kan jag inte utesluta att politiker lurar sig själva och snurrat in sig för mycket i självändamål.

Men kanske värst av allt: det är inte bra om svensk politik uppfattas som för svår att förstå.

edit: Jacob skriver informativt om vad som hänt och varför.

Kategorier: Pirates, arr!

Så, vem kan anförtros med register?

16 december, 2014 - 14:03

Alla samlar data idag. Ditt lokala Ica gör det. Min bloggsida gör det (och jag fattar knappt själv vad det går till eller hur det används). Tidningarna gör det. Alla gör det. Det analyseras och används på olika sätt, mestadels för att skapa vinster eller så, tänker jag mig. Det är fullständigt normalt att registrera och kartlägga. Kanske är det då inte alls märkligt att Björn Söder och gänget blir lite putta när folk blir förbannade över deras värdemätare – vem som får vara svensk, eller ens kvar i landet. Alla registrerar och etiketterar. Det är ju normen.

En annan grej som jag funderar på, är det oväntade problemet att använda läckande register som ett slags argument när jag diskuterar övervakning. Allt som samlas kan hamna var som helst – det finns folk som betalar för olika sorters informativa databaser, både lagligt och olagligt till och med. Men idag är i alla fall jag personligen ganska jäkla tacksam över att polisens register över kvinnor som anmält misshandel, har läckt, om man säger.

Ett problem med varning-för-läckor-retoriken är såklart att det någonstans då blir “okej” att någon datalagrar, slår det mig, beroende på vem det skulle vara. Är det verkligen rätt signal att skicka ut? Det vill säga, det är inte ett större problem att datat samlas in, så länge det stannar på rätt ställe. Även om det nog i princip alltid saknas nån slags grundläggande kunskap om vad eller vem det som samlar på sig informationen och i vilka syften det används.

Generellt sett, så skulle man ju ändå kunna tänka sig att poliser borde få samla in data, exempelvis. Det är ju som så att de har tillgång till lagliga registreringar av våra vanor, för att det ska underlätta att klara ut brottslighet och det är ju dem man vill ringa när man utsätts för brott. De flesta av oss är benägna att tycka att det är acceptabelt, ur nåt slags teoretiskt perspektiv. En del går till och med så långt som att säga att de gladeligen delar med sig av sina data, för de har ett såpass stort förtroende för polis och myndighet.

Fast när poliser samlar data – för det gör de, om romer, om syrianer, om kvinnor som misshandlats – så är det inte lagligt ens. Många har med rätta blivit förbannade idag, inte minst jag själv. Här uppstår en slags dissonans som jag tycker känns viktig att adressera: poliser diskvalificerar sig själv löpande, med undermålig etik, och ändå får de fortsätta ha tillgång till datalagrat material och ses ur andra perspektiv som helt acceptabla att handskas med våra privatliv i form av data.

Något som är lagligt är när FRA samlar in information om oliktänkande, ursprung och sexuella läggning. Jupp. Det som är oetiskt för de flesta, är helt lagligt för FRA. Och den shoppen är öppen för olika myndigheter, bland andra Polismyndigheten, för övrigt.

Egentligen är ingen lämpad att befatta sig med register fulla av känsliga uppgifter. När vi har ett riksdagsparti som vill sortera människor utifrån sina egna godtyckliga regler om ursprung och svenskhet, är det sannerligen inte långt bort från samma psykologi som Södertörnspoliser som “diagnosticerar” kvinnor som anmält någon för misshandel. Det gäller att tillhöra rätt grupp, för att få behålla sitt vita mjöl i påsen, kan man väl säga utan att överdriva.

Alla samlar in data. Det kanske handlar om vem det är som gör det. Det kanske är det man ska diskutera. Att man gör det, verkar vara helt omöjligt att adressera eller idka nån form av ansvarsutkrävan om, där opinionen är sval, minst sagt. Så vilka ska få samla in data? SD? Polisen? FRA? Myndigheter? Företag? Vilka av alla intressenter är särskilt lämpade att förvalta och föra register? Finns det någon över huvud taget som är det?

Inte ens jag skulle vara ett alternativ (i en värld där man alltid utgår från sig själv). Som sagt, jag har knappt själv koll på vad som händer med datat jag samlar ihop på min egna blogg, som ska föreställa vara nån slags insatt i problematiken vi lever med idag. Pinsamt nog.

Kategorier: Pirates, arr!

Var reklamerar jag riksdagen?

4 december, 2014 - 15:31

Förlåt en ventilering. Jag tycker vi ska vara förbannade på riksdagsledamöterna. Jag tycker vi ska vara förbannade på de folkvalda som låter som rakt utstigna ur Järnkaminerna. Jag tycker att vi ska skälla på precis varenda ett av partierna i riksdagen, och ge dem underbetyg i att det har blivit så här, att de inte hanterat situationen. Jag tycker att vi ska vara så jäkla förbannade på dem att det blir ett värde för dem att lova att undvika dyra sandlådor.

De vill ha våra röster, vi vill ha deras… alltså, jag vet inte ens vad jag vill ha av dem längre. Professionalitet? Hederlighet? Något mer och bättre än denna politik som på något vis “konsumeras” snarare än utvecklas i så många år nu, i alla fall.

Vi borde i alla fall vara jätteförbannade på dem, inte minst för att höja värdet på våra röster. De har strävat efter huliganpolitik för att det är PR-mässigt och lättmanipulerat, och det är huliganpolitik de har idag, de har gått på sina egna strategier. Det som var ett verktyg nån gång i tiden, är verklighet idag. Sängen är bäddad. De har fått precis som de ville, även om de står och pekar finger på varandra. Riksdagen ser precis ut så som de själva har skapat förutsättningarna för. Politiska marknaden är precis så utformad som de själva styrt upp och velat ha.

Det finns inga regeringsdugliga partier i riksdagen, är den stora ironin jag går runt och bär på i hjärtat när jag följer detta. Man pratar ledarskap utan att ens verka veta vad det är. “Ansvar? Pfft, det har alla andra inte jag!” läser jag attityderna som.

Detta är politiskt konsumtionsteater. Lägsta priser med bästa kvalisort, “barnarbetare” har använts för färdigställande av produkten, men det spelar ingen roll för rätt lag är enda fokuset och är man en god lagkamrat ställer man inga krav utan är bara blint hängiven. Folk tänker i allt större utsträckning på att “rösta ut partier” istället för att rösta in goda krafter, till och med.

Men… grejen är, trots att jag tycker att vi ska vara förbannade, så är jag inte det. Inte egentligen. Jag är nog mest bara trött. Kanske finns det något engagemang i pillerform att sälja på mig framöver. Nån smart PR som kan tända gnistan på ett eller annat sätt. Får mig att glömma, och välja favoriter bland laguppställningarna. “Jamen, den och den har åtminstone inte gjort det där och det där.” Fortsätta ett varv till i det här poänglösa racet.

Är folk så förbannade som de har rätt till att vara, idag? På varenda parti i riksdagen, ingen nämnd, ingen glömd? Eller är det färgen på laget som gäller? Det senaste dygnet har jag i alla fall förfärats så smått över hur villiga många verkar vara att köra lagstuket, och börjar valkampanja omedelbums för rött, blått eller superblått. Eftertänksamhet verkar hur som helst vara livsfarligt.

Kategorier: Pirates, arr!

Det är bra om debatten inte lägger sig

1 december, 2014 - 23:33

Jag är ledsen att Anna Troberg inte ställer upp som partiledare för Piratpartiet efter att hennes mandat gått ut och kommer att sakna henne. Vi var nog rätt många som hade sett henne sitta ett tag till, men jag stöttar hennes beslut till 100 procent. När hon publicerade sitt beslut, så passade hon på att ge Piratpartiet ett par kängor, även om det nu medielogiskt heter att “hon avgått pga homofobin i partiet” och får det att låta som att hon är nåt slags offer eller nåt. (Så har hon inte uttryckt det, budskapen hon lyfter är illa nog kan jag tycka, men det vill väl till lite mer säljande dramaturgi nu för tiden.)

Det är faktiskt illa nog att partiet med den bästa hbtq-politiken i landet alltid får slåss för sin rätt att tycka som de gör i några slags sammanhang som vi upplever som internt. Och det är inte en politik som Anna Troberg har hittat på, det är något som medlemmar varit med och tagit fram — och inte minst röstat fram — under medlemsmöten. Och visst är det intressant att läsa kommentarerna runt om. De där kommentarerna som ger henne rätt i kritiken. De där som skriver att det varit alldeles för mycket hbtq i partiet. Att partiet nu “äntligen” ska handla om “riktiga saker”, dvs, inte alla människors rättigheter, eller?

När jag läste Marit Deldéns inlägg, som även hon kliver av, så satt jag och nickade sorgesamt. Det är tung läsning, men det känns så väldigt sant. De dubbla budskap som vi ger varandra inom partiet. Även Henrik Brändén kliver av från sin post, och beskriver vad han upplevt problematiskt under sin tid som partisekreterare och är både läs- och tänkvärt. Jag tycker absolut att vi ska passa på att ta lärdom. Ta till oss det vi behöver för att komma ur vissa onda cirklar.

Som nyinvald styrelseledamot känns det idag inte jättepeppigt. Men jag skriver det med ett litet leende i mungipan, ska väl sägas. När jag läste någon tweet där någon sammanfattade PP med att det är “fullt inbördeskrig” i partiet, var min första reflex att tänka “näää, så är det väl inte..?”. Men, ptjaa, under mina år i partiet – och jag har varit med från början – har jag helt ärligt aldrig upplevt det som särskilt lugnt i leden. Det är på gott och ont, som man brukar säga, men poängen som behöver göras är det goda får allt smalare utrymme. För mig råder det inga tvivel om flera saker av det Anna, Marit och Henrik lyfter kommer att behöva tacklas på olika sätt.

I min eftervalsanalys lyfte jag själv flera saker, som jag upplever att PP behöver bli bättre på. Vård av aktivister, till exempel. Man blir väldigt mycket inkastad i saker, och får lite väl ofta ett massa skit kastad på sig för besväret. Det behöver vi vara vakna för, och fundera på hur vi tacklar. Allt ingår i en partikultur vi behöver vara mer medvetna om och bemöta på ett mer medvetet sätt. Jag tycker inte det känns pinsamt eller att det är ett svaghetstecken att vi har nån slags insikt om problem och fortsätter att utveckla både vår organisation och vår politik, helt enkelt.

Anna Troberg är i alla fall inte ett offer. Hon har gjort ett kanonbra jobb, som stretat i flera år och verkligen tagit partiet flera kliv framåt. Jag tycker det är bra att hon, Marit och Henrik lyfter några av de problemformuleringar som vi har att tackla kollektivt och att de förhåller sig föredömligt sansade när de gör det. Kanske blir deras avslut lika värdefulla i form av väckarklocka, som deras insats varit i partiet när de arbetat för det? Jag hoppas det. Jag räknar i alla fall kallt med att de kommer att fortsätta vara tillgångar i partiet, kunskapskällor som de ska ses som.

Det ska i vilket fall som helst bli jättespännande att följa och delta i debatterna som kommer att ta avstamp ur detta.

Kategorier: Pirates, arr!

Runka snippan?

7 november, 2014 - 13:09

Jag och brorsan var på bio och såg filmen “Me, myself and Irene” med Jim Carrey, och en scen där Carrey kissade ner ett helt badrum (och därför insåg att hans inre alter ego hade haft sex på natten) rev ner värsta skrattsalvorna i biomörkret. Jag fattade ingenting, vänder mig till brorsan som torkar skratt-tårar och frågar vad tusan det var som var roligt. Lite lagom generad fick han förklara för sin storasyster om vissa fysiska följder av en orgasm i samband med kisseriet. Det finns helt enkelt vissa fysiska skillnader. Konsekvenser som uppstår pga kroppsligheter. Så det är inte som att jag säger att män och kvinnor är precis samma, att vi inte kan ha olika upplevelser, jag vill vara fullständigt tydlig med det.

Dock ser jag ingen som helst anledning till att det behövs ett annat ord än runka för att beskriva onani, för både kvinnor och män. Ja, alltså, kärt barn får såklart ha många namn, men jag personligen, förvånades lite av mina funderingar av RFSUs kampanj för att hitta ett bra ord för kvinnlig onani, sådär som runka fungerar som ord för män.

Pulla existerar sen gammalt, vilket är ett ord jag absolut bara totalvägrar att använda, då nån äckelgubbe besudlade det rejält i min tidiga ungdom, som regelmässigt lyfte det genom att fråga “pullar du, nåt då?”. Och det säger väl kanske en del om problemet – det är inte helt lätt att förhålla sig till onani som kvinna. (Kvinnors sexualitet är ju ofta till förnöjelse för andra, inte för en själv eller nåt, på nåt märkligt plan.) Så när frågan uppstod, vilket ord ska man använda, så kände jag spontant – varför kan inte alla få runka, ba’ liksom?

Ibland dyker det upp kommentarer i trådar jag följer där någon berättar att de “gråtrunkat“, av en eller annan anledning. Det är faktiskt något som jag som kvinna absolut kan känna igen, inte något mysterium alls på det vis som kissande Carrey var. Jag inser ofta att man antar att en tjej inte ska fatta, genom att lägga in “sånt som killar förstår”, som hintar. Gissningsvis finns motsvarande när tjejer snackar om saker. Det är ett socialt bygge nånstans, kanske, snarare än nån äkta skillnad på hur våra sexorgan fungerar individuellt?

Jag har nämligen gråtrunkat, inbillar jag mig, långt innan jag än sett det existera som ord. För att inte tala om att jag “mensrunkat” (fortfarande oslagbart som painkiller när man har kramper, och något som jag fick lära mig i ett halvviskande samtal med min mamma en gång i tiden). Att runka är liksom inte liktydigt med – eller ens alltid “istället för” – sex, utan något som har sitt alldeles egna värde, och inte alls behöver vara särskilt fluffigt, fint, känslosamt eller så, som jag ser det.

Efter att ha slängt upp frågan, varför egentligen det behövs ett nytt – eget – ord för tjejer, så tänkte någon att det kanske “är annorlunda för tjejer”. Nu är det säkert annorlunda för tjejer. Det är definitivt annorlunda mellan individer, så även bland män gissar jag. Attitydsmässigt så händer det sällan att nån tjej suckar och säger att hon “gråtonanerat” nån kväll när hon känt sig ymlig, eller “såsat med snippan” för att kunna sova, men det vette fanken om det handlar om själva ordet, ärligt talat?

Riskerar inte ett eget ord bli bara en ytterligare särskiljning som befäster kvinnors sexualitet som något annorlunda, och därmed något man måste leva upp till i ytterligheter och stereotyper? Jag har ingen aning! Spontant tänker jag att äckelgubben från mina tidiga tonår antagligen inte kunnat påverka mig lika mycket om han varit tvungen att uttrycka sig med “runkar du, nåt då?”, eftersom det är ett ord som ägs av alla, och har fler… uhm, ambassadörer eller nåt.

Tror nån verkligen att det kommer att kunna hända? Att snacka om att runka mellan kvinnor (och varför inte kvinnor och män) som en slags social byggsten, så som runka kan fungera för män? (Avundsvärt, kanske, om man bortser från det där som kallas “runka bulle” jag för några år sedan hörde talas om…) Det krävs nog mer i längden, om man nu ska vara lite seriös.

Så när jag nu känner att detta riskerar framstå som om jag är lite besläktad med de där människorna som blir kränkta över att säga chokladboll, eller inte vill acceptera ordet “hen”, så vill jag bara lägga till en disclaimer att jag verkligen inte är upprörd, det har varit en kul tankeprocess nånstans, och varit kul att läsa andras kommentarer. De av er som känner er taggade av ett nytt eget ord, kör hårt! Själv röstar jag på runka – en mening jag aldrig trott att jag nånsin skulle skriva.

Kategorier: Pirates, arr!

I natt mördades en mamma

5 november, 2014 - 20:04

I morse tuggade jag på en macka framför datorn, och klickade på en tråd på Reddits frontpage och upp dök en skärmdump från 4chan, med en kvinna som var död. Strypt av postaren, som dessutom berättade att det var svårare än hen trott att det skulle vara. En kvinna i trettioårsåldern, som visade sig ha en son i 7-8-årsåldern, som hittade henne när han kom hem från skolan. Mördaren planerar en så kallad “suicide by cop” – dvs, begå självmord, genom att bli skjuten av polis.

Historien (som inte är en historia, utan verklighet) har spökat för mig hela dagen, och jag har gjort lite sökningar då och då, för att se hur det utvecklat sig. Läste nyss om styvmamman till kvinnan, som förtvivlat postat på Facebook att dottern är död. Läst några kommentarer av arga anhängare av 4chan som upprörs över att mördaren nu eventuellt hotar sidans fortsatta tillvaro(!). Läst andra kommentarer från folk som “önskar de vore mer uppbragda”, och, ptjaa det har redan ordvitsats om händelsen kan jag meddela.

Här sitter jag och skriver ett inlägg jag egentligen inte vill publicera, eftersom jag tänker att det möjligen nånstans, innerst inne, känns som att den mördade kvinnan hade levt idag, var det inte för lusten att imponera på det allt mer empatilösa sociala bygge som sidor som 4chan och liknande, bidragit med till mänskligheten. Genom att skriva om detta, riskerar jag bidra till de inbillade krigslinjer mellan könen – gamergates, feminism, quinspiracys osv – som jag sedan en tid har varit rädd för ska leda till något fasansfullt.

Det här är fasansfullt, som jag ser det, och jag gör en känslokoppling helt klart, men jag ser mordet som ett symptom på något alldeles vedervärdigt som pågår på internet. De allra flesta människor som varit involverade i den alltmer ökande oron för “kvinnomakt” på olika sätt, är inte psykopater. Men jisses, psykopater har fått sig en rejäl lekpark att härja i. Det har skapats en nisch där kvinnor slutat vara människor. Människor som upplever sig som rättfärdiga har blivit nyttiga idioter för något mörkare, värre, än de antagligen trott varit möjligt, får jag ibland känslan av.

Mördaren kanske skulle ha mördat ändå. Det är ju inte som att det är ett nytt påfund. Men vad jag försöker beskriva är känslan av att det möjligen, kanske, är som så att kvinnan hade varit vid liv idag, hade det inte funnits en publik att tillgå. Som dagligen spottar ur sig vedervärdigheter. Där empatilöshet är något av en statussymbol. Jag kan inte skaka av mig den känslan. Ett utrymme för skådespel med villig publik skapat av ett hittepåkrig mellan könen.

Nån som läser detta kommer tänka att jag “skyller” på någon, på män kanske rent av (om man tar åt sig av att ha varit delaktig i företeelserna jag nämnde ovanför, eller så). Men det här är en förklaring, inte en anklagelse. Det är en beskrivning av rädslan i maggropen. Av rädslan vad allt detta hat, all denna ilska, kommer ta sig uttryck i i längden. Oro. Sorg.

Existerar inte ett enda dugg av det hat som rapporteras om, finns det inte ett enda belägg för den hatiska stämning som piskas upp kring kvinnor, är det fullständigt hittepå att män agerat empatilöst och dehumaniserat kvinnor, någonsin, så är det fortfarande en verklighet. Den här rädslan är sann. Den är äkta. Den existerar.

Idag åt jag frukost ackompanjerad av bilder på en mördad kvinna online. Den dök upp mellan en bild på tre jättesöta hundar och ett recept, på det som kallas för “internets front page”. Må detta bli viktigt nog för nån slags förändring, för det här är inte hållbart. Användaren som blev arg över mordet, för att 4chan nu kan hotas av nedstängning har väl i och för sig anledning att vara orolig för det. Jag har nog anledning till det också, nånstans – även om jag just nu mest dröjer mig kvar vid det faktum att mördaren visste att den unga sonen snart skulle komma hem och hitta sin mamma död. Och kanske, möjligen, är det lite mitt fel, som ju ingår i den här världen.

Kategorier: Pirates, arr!

Fildelningen är död

4 november, 2014 - 14:49

Men, om nu fildelning är död, varför satsar branschorganisationen på att utmåla exempelvis en fildelningssida som The Pirate Bay som “ett hot mot de mänskliga rättigheterna”? Fildelning är ju död som frågeställning, varför lägger fortfarande industrin tid och pengar på det här viset? Jag tycker själv att “fildelning är död som fråga” utifrån perspektivet, att det på något vis är omöjligt att stoppa tillbaka tandkrämen i tuben som nån sa. Teknologin är här för att stanna, eller nåt. Samtidigt som vi matas med att fildelningen är död och inte behövs som debattörer, fortfarande jagas vi och blir som grädde på moset utnämnda till “ett hot mot mänskliga rättigheter”, no less.

Funderar lite på hur det sett ut hittills. För tiotalet år sedan var det populärt att prångla terroristkortet på fildelare, minns ni? Tillsammans med argumentet att branschen inte kunde tjäna några pengar. Ja, alltså, att fildelare var egentligen terrorister som “finansierade bombdåd”, ungefär. Idag vet vi ju att branschen överdrev problemet en smula, det har deras egna årsredovisningar visat med sina rekordresultat.

Jag tänker på hur mycket det är som förändrats – och hur lite det är som förändrats – när jag läser ett PM om att Fredrik Neij, en av grundarna till The Pirate Bay nu fängslats i Thailand. Några andra av de som jag själv såg som grundare, har prestigefyllda profiler inom media, någon jobbar till och med med Carl Bildt, nån forskar, flera är sakkunniga om internefrågor – och några sitter i fängelse. Det framstår mig som slags godtycklighet nånstans. Tur nästan, även om det antagligen är ett visst mått av skicklighet på individnivå. Men tur att man har karriär och inte sitter i fängelse i stället, ungefär.

Nåväl. Så nu när industrin tjänar pengar och fildelningen är död som frågeställning, så kan man undra varför det ändå engageras i att slås på fildelning. Det är marknadsföring tänker jag. Det blir antagligen “värt mer” att satsa på några profilerade personer/saker, det är inte så mycket som att det handlar om att bekämpa nån slags kriminalitet, det handlar om att skapa grogrund för sina egna intressen, få ett övertag på en marknad osv. (En parallell till detta är exempelvis historien om kvinnan som brände sig på McDonaldskaffe, och det lyckades bli allmänt känt som att kvinnan antagligen var lite rubbad i huvudet, se dokumentären om hur marknadsföring och PR kan fungera. Rekommenderas att ses.)

Fildelning är inte bara fildelning, det är ju en upphovsrättsfrågeställning. Det ingår i en slags helhet. Som att museum måste genomföra en protest för att upphovsrätten förhindrar dem att ställa ut brev från döda soldater, för att inte tillräckligt lång tid har gått sedan första världskriget. Bibliotekens vara eller inte vara? Ska blinda få tillgång till böcker? Föräldralösa verk, hur borde det funka? Ska man verkligen licensiera “Happy birthday”-sången? Borde statligt finansierad forskning vara tillgänglig för alla? Hur skiljer man åt mellan ett plagiat och en kopia, är det ens nödvändigt att fundera på det? Är det fel att göra satir och använda sig av andras material? Ska man få remixa? Vad gör det om någon bäddar in nån annans film på sin sida? Vad gör man när upphovsrätt används för att censurera människor? (Nu senast reflexreagerade Åsa Romson, MP med att lyfta upphovsrätt till en tidnings rätt att publicera en artikel.) Får lärare använda sig av upphovsrättsskyddat material hur som helst? Har organisationer verkligen rätt att ta ut en platt avgift och “ge bort” andras rättigheter?

Det finns hur mycket som helst, som är tokaktuellt, och som lika gärna berör viktiga demokratiska aspekter, såväl som praktiska mindre saker i vardagen (man helst inte vill hamna i fängelse för). Detta diskuteras inte i särskilt stor omfattning. När det rapporteras om The Pirate Bay är inte The Pirate Bay en egen liten grej i nåt slags eget universum orelaterat till allt annat i samhället. Det är en bit av det stora upphovsrättspusslet. En bit av en hel bild som verkligen inte borde vara död, om man tycker att samhällsvärde är ett perspektiv att ta hänsyn till.

Om vi vill att fildelningen ska vara död som fråga, om vi verkligen vill det, så går det utmärkt att låta den dö. Nån borde tala om det för lagstiftarna så kan de omgående skrota Acta, kloning av Acta, TTP, TTIP, Sopa och kloning av Sopa och nya akronymer som alla går ut på att äga en del av allmänningen och kunna äga både människor och utveckling på kuppen, med fildelning som argument till varför de ska få som de vill.

Personligen har jag ganska svårt att “sluta jämställa antipiratåtgärder med censur”, som branschen citeras vädja medborgare i länken överst, särskilt när åtgärderna faktiskt kan jämställas med censur. Sen så kan det såklart vara enormt höga tongångar mellan varven. Eller rättare sagt, det kunde vara det, förr, innan fildelningen dog och slutade vara ett problem. Nu är det gamla fördomar det handlar om, möjligen. Det är ganska intressant att PR-modellen “frågan är död” verkligen har slagit igenom med kraft, och jag hoppas verkligen att det blir en backlash mot detta så småningom.

Kategorier: Pirates, arr!

Kommer man kunna få vara utan digitalt förflutet i framtiden?

28 oktober, 2014 - 22:09

Hamnade i en diskussion med en användare som inte var så noggrann med vad han kallade folk för något när han ansåg dem dumma, som gav mig en sidofundering: när jag har gjort korkade saker i livet så har jag sluppit en massa “herregud vad dum i huvudet jag var”-spår på internet. Det har varit illa nog att köra en invärtes “groan” när jag plötsligt påminns om något osedvanligt dumt jag gjort… Fortfarande kan jag vara korkad såklart, man lär så länge man lever, och det finns helt klart ett och annat blogginlägg eller inlägg i nåt kommentarsfält som jag inte är superstolt över precis.

Men idag växer kidsen upp med mobiltelefoner och precis allt dokumenteras. Plötsligt kommer jag på mig själv med att tänka ”vilken tur att jag var vuxen när jag började internetta”. När saker landar på nätet så försvinner det liksom aldrig, på sätt och vis. Jag kom på mig själv att tänka att när den där killen nån gång framöver inte riktigt vill framstå som världens största idiot, så kanske man börjar radera gamla kommentarer eller så, och då slog det mig: hur kommer det att se ut när ens internetprofil plötsligt inte finns mer än något eller några år tillbaka?

Ju längre vi lever med internet, desto mer förväntas man finnas på google, eller facebook eller vilka plattformar det nu kan handla om framöver. Det kommer kanske att se konstigt ut – misstänksamt rent av – att inte ha digitala fotspår, kanske rent av ända från barndomen. Man kan ju se varianter av det redan idag, som bekanta som ifrågasatts som inte funnits på fb, och jag har själv har varit med om det flera gånger, “för det är så praktiskt att ha alla där”. Men i förlängningen, kan det få konsekvenser? Hur fanken kommer det att påverka i längden?

Tänker att det knyter an lite till det där med att vi snart antagligen inte kommer vara tillåtna att kryptera saker. Anonymitet nosas det på att försöka få slut på, med jämna mellanrum. Det är inte av helt värdelösa skäl, ska sägas, men konsekvenserna är tämligen oproportionerliga om du frågar mig. Hur långt kan den här redovisningsivern komma att gå? De som är unga idag och beter sig som fullständiga idioter för att det ger nån slags credd i kompisgänget, och då pratar jag inte näthat eller så, utan vanlig normal dumhet som kan vara nog så irriterande. Kan de riskera behöva leva och ses som oansvariga idioter för resten av sina liv?

Själv har jag alltid tänkt att i takt med att vi har öppna liv där en och annan fyllebild kan bli googlingsbar, taggad och klar med ens identitet, så kommer vi som människor behöva vara mer toleranta för att vi inte är sådär jäkla skitperfekta jämt. Och i grupper som vi identifierar oss med, är det nog inte så jättesvårt att tänka sig att man har den förståelsen inbyggt, men i de grupper man inte identifierar sig med – kan man lära sig det då?

Har man fått avsmak för någon, så är det väldigt svårt att bryta det intrycket. Då hamnar man nog snarare i tänket “alla gör dumma saker ibland, med nåt jäkla dumt har jag i alla fall inte gjort”. Särskilt vi som är lite äldre och inte behövt påminna oss själva om dumheter via raderingsprocesser… vår hjärna är ju högst behjälplig med minnesluckor när det behövs, om man säger.

Hur som helst kan jag inte riktigt skaka av mig tanken på att ungdomar idag skulle antagligen behöva lite stöd och hjälp som vi i vuxengenerationerna antagligen inte har någon referens eller kunskap för. De kommer dock vara suveräna föräldrar sen, och veta bra mycket mer än min generation, det är jag säker på. Funderar på om man som förälder ska förbereda två konton och lära kidsen att lägga det rumsrena för vuxenlivets kontrolliver på ett, och lajja lite friare på ett annat.

Jag vet inte. Det bara slog mig i alla fall, att så korkad som jag tyckte tjommen jag nämnde inledningsvis var, så är det inget han borde behöva straffas för i all tid och evighet. Men men, jag kanske är orolig i onödan – kidsen hittar kanske nya vägar? Det är ju inte som att det är nåt nytt att nya behov skapar nya möjligheter. Hmm… det blir nog bra trots allt, tills slut. Vi säger så.

 

Kategorier: Pirates, arr!

Vad är en framtidsminister och vad gör den?

27 oktober, 2014 - 10:20

Sverige har i och med den nya regeringens tillträde en framtidsminister. Jag vet vad jag lägger för innebörd på titeln, som är helt ny för mig, det är dock inte första gången den titeln använts. När jag rotar runt bland länkarna på Socialdemokraternas hemsida bland sökresultaten för “framtidsminister” hittar jag t.ex. att Ingvar Carlsson var framtidsminister samtidigt som han var vice statsminister, 1982–86. Ingvar fick medalj och kallades partiets “ständige framtidsminister”, 2012, av Stefan Lövén:

“Fast än du inte har posten längre, så är du vår ständiga framtidsminister, och en av de yngsta socialdemokraterna i sinnet. Du har ständigt drivit på för en modern och ung socialdemokrati, och därför blir det så symboliskt att vi får möjlighet att ge dig den här medaljen i samband med ett seminarium om partiets föryngring.”

I Socialdemokraterna är uttrycket etablerat som något som handlar om att driva på för socialdemokratin in i framtiden, läser jag citatet som. Och därför är det väl inte så konstigt att när företrädare i Jämtland kommenterar tillsättningen, så används ordet “framtidstro”, i samband med publiceringen av regeringen:

“Nu startar arbetet för mer av framtidstro i Sverige. Regeringsförklaringen pekar ut vägen till jobb och företagande, bättre utbildning, välfärd och miljö i hela landet.”

Jag vet som sagt på ett ungefär vilken slags betydelse jag lägger i ordet framtidsminister. Och kanske är det därför inte konstigt att den nya framtidsministerns smått utdaterade syn på sociala medier, skapar viss munterhet runt omkring. Nu ska jag säga att jag faktiskt inte anser att “alla måste finnas på twitter” som politiker, så länge de har goda kommunikationskanaler med folk ändå, det är väl mest bara själva inställningen som osar lite “oframtidsaktigt” när man inte ens är med i samtiden, så att säga.

Efter att ha rotat runt lite så inser jag emellertid att det möjligen inte betyder samma sak för regeringen som det gör för mig och några till. En framtidsminister handskas inte med vår framtid, nödvändigtvis, utan med socialdemokratins framtid. Kanske är det därför lite överraskande för framtidsministern att folk tycker det är konstigt att hon inte är på sociala medier?

Det ska bli intressant att se om allmänhetens förväntningar kommer att påverka den rollen på ett för framtidsministern helt oväntat sätt. Vi får se. Jag blir i alla fall gärna positivt överraskad, men ett hett tips är att reda ut eventuell begreppsförvirring med allmänheten som minst, i alla fall.

* * *

Edit: Blev tipsad om den här länken, en transkribering av ett tal av Kristina Persson: Det är alltså inte enbart framtidsminister hon är, utan “minister för strategi, framtid och nordiskt samarbete”. Här verkar just framtids-etiketten handla om just framtidstro, som lyfts ovanför, och själva arbetet sammanfattar Kristina Persson med: “Det är samarbetsregeringens uttryckliga vilja att Sverige ska vara en global förebild, genom vårt sätt att organisera samhället och driva på för en hållbar utveckling, kort sagt visa ledarskap.” Mitt intryck är att posten handlar om demokratiska värderingar (vilket inte är fy skam), snarare än förberedelse för framtida förändringar via exempelvis teknologi, en association åtminstone jag lägger på själva titeln.

Kategorier: Pirates, arr!

Ständigt övervakad, men aldrig sedd

23 oktober, 2014 - 07:42

Till alla pirater: Jag har en jättejobbig fundering, som jag tänkte att någon kanske har fler infallsvinklar för. När vi navelskådar oss själva som parti, har jag ofta försökt ta positionen att vi måste vara lite hyggliga mot oss själva, ur ett kollektivt perspektiv. Att vi behöver lära oss att lita på varandra, att vi inte kommer att ta oss nånstans om vi hela tiden förutsätter att vi suger. Jag tänker dock ofta att jag är lite orättvis som lägger detta på oss, eftersom samhället i stort faktiskt går ut på att inte lita på andra.

Allt, i princip allt, runt omkring oss går ut på att misstänkliggöra varandra, och det är en trend som pågått länge. Jag vet inte om ni läst/lyssnat på reportageserien om arbetsgivare som övervakar sina anställda, men det tillsammans med hur vi övervakas i sociala sammanhang, arbetet, och ptjaa, livet i största allmänhet av precis alla som har möjlighet påverkar ju självklart oss människor.

En kollega till mig berättade hur hennes son tyckte att det var skitkonstigt av henne att tycka att övervakning var fel – han har växt upp i en skola där en kamera ständigt har funnits. För ungar finns det liksom inte några nyanser av att “stå ut med något”, de måste acceptera, och det blir en verklighet. Hela generationer växer nu upp med att det är fullständigt självklart att vara övervakad.

Olika grupper kontrolleras och övervakas på olika sätt, visserligen har det “alltid” varit så, men verktygen idag är ju som bekant lite mer närgångna. Lite skarpare. Kvinnor har ständigt varit något att “titta på”, det har alltid handlat om att bete sig “rätt”. Barn ska kontrolleras (min barndom känns oerhört annorlunda än det liv som barn har idag, t.ex). Äldreomsorgen tar hjälp av övervakningskameror. Anställda ska övervakas och kontrolleras. Bidragstagare måste registreras och kontrolleras. Medborgare behöver registreras och kontrolleras. Medborgarskap måste kontrolleras.

Vissa av oss passar in på flera av de här grupperna, men det som är intressant är att vi alla även passar in i grupper där vi har intresse av att kontrollera andra, att de gör rätt. Säger rätt saker, ser rätt ut, osv. Det är liksom inte bara att kontrolleras, det är även ett enormt behov av att kontrollera.

Detta skapar som sagt en slags samhällspsykologi som jag gissar att väldigt få klarar av att sätta sig över. Vi ingår alla i den, på gott och ont. Hur ska vi som parti undvika att nagelfara varandra, när hela samhället går ut på att nagelfara varandra, ungefär. Det är ju normen, det är det normala, det är mänskligt nästan.

Jag har många gånger tänkt att det är därför så många inte verkar bry sig om den här samhällstrenden. Den har växt fram ur något naturligt, allmänmänskligt, vi har alla behov av att kontrollera andra, så accepterar att vi i viss mån blir kontrollerade själva. Att lägga nåt slags ansvar på enskilda pirater, att vi internt nånstans skulle klara av att sätta oss över detta, att göra bättre, att visa att genom att lita på varandra så får vi ett bättre klimat överlag, är av den anledningen smått orättvist, som jag ser det.

Men ändå finns behovet av det där. Spelet är ju riggat, som jag brukar säga. Det är ju meningen att vi inte ska kunna ta ut svängarna, kontrollaspekten handlar inte enbart om att vi ska se till att vissa inte gör dumma grejer, det är ju även att se till att vi inte gör FÖR ANDRA dumma grejer. Distinktionen är att det inte finns några självklarheter om vad som är dumt, om man bortser från renodlad brottslighet. Och bortser från renodlad brottslighet gör nästan alla, i princip, när det handlar om övervakning och kontroll som man har behov av i ett egenintresse.

Hur ska vi som organisation klara av det samhället i stort inte klarar av att göra. Att lita på folk i största allmänhet?

Kategorier: Pirates, arr!

Det här kommer inte att förändra ditt liv

21 oktober, 2014 - 19:48

Har suttit och funderat på varför jag inte är ett dugg intresserad av ubåtsjakten i skärgården. Det är iofs kul med en del av memerna som dyker upp i kölvattnet (höhö), men annars är jag fullständigt ointresserad av ämnet. Det liksom betyder inte ett dugg, och nånstans tänker jag att det är konstigt att jag inte bryr mig.

Sen slog det mig, det är inte ubåtsjakten per se som är ointressant, det här är nån slags vargen kommer-backlash. Kvällspressen brassar på med sina krigsrubriker, om det så är ubåtar, Paradise Hotell eller kändisbröllop, och de har gjort det lite för många gånger. Jag tar signalerna de skickar från sidan som att det handlar om att lura mig att klicka. Det har satt sig nånstans i hjärnbalken.

Det skaver lite, men bara lite, inte tillräckligt för att jag ska få dåligt samvete. Men funderar på hur pass skadade vi är av klickonomin när rubriker av typen “den här filmen kommer att förändra ditt liv” dyker upp dagligen, och ptjaa, inte förändrar ens liv. När saker har potential att verkligen förändra våra liv har jag svårt att se att vi kommer att lägga märke till det. Ja, alltså, vi och vi, jag får väl tala i egen sak här. Andra kanske är bättre på att skilja agnarna från vetet än jag.

Okej, båda kvällstidningarna försöker åtminstone med olika layout-knep signalera att den här gången, nu, för en gångs skull, är det allvar. Men det tycks som om mina synapser har bestämt sig för att det är för lite och försent. Där ser man.

Btw, har ni läst det där om att svenska banker ska hjälpa USA att kartlägga svenska bankkunder? Det skulle nog kunna rubriksättas bra mycket mer intressant. Och jag undrar jag, om inte detta kommer att påverka våra liv mer än det mesta som rapporteras i dagarna?

Kategorier: Pirates, arr!

Andras integritet är inte mindre viktig än din egna

14 oktober, 2014 - 07:43

Nedanstående är en remix av ett antal inlägg jag skrev som kommentarer i en tråd på Facebook, där en diskussion uppstod med anledning av att nakenbilder läckts på kändisar. Väldigt många – obehagligt många – tycker att det hela kokar ner på att personerna som tagit dessa privata bilder har sig själva att skylla som använt sig av molntjänster. Men jag gillar inte “skyll dig själv”-argumentationen, särskilt när den sker under ett politiskt tak, där man tagit ett ansvar för att försvara privatliv och integritet. Detta behöver diskuteras ordentligt, som jag ser det.

Jag vill berätta om den skammens rodnad som bränner på mina kinder när jag läser igenom den sortens diskussioner och ser pirater delta i den. Skulle nån av de, som suttit och nedvärderat en människas rätt till integritet pga dennes kön eller det faktum att hen är “kändis”, skulle nån drabbas skulle jag tveklöst dra en lans till dennes försvar och er rätt till privatliv. Jag skulle ställa upp för er alldeles oavsett om ni är kvinnor, män, var ni kommer ifrån, har för sexualitet eller vilken etikett man än kan tänka sig. Jag skulle kämpa för er och er livsviktiga rätt till att få besluta om era egna kroppar och era egna identiteter. För det är det jag gör med mitt engagemang i Piratpartiet. Det är det mitt engagemang grundar sig på.

Det finns nyanser här – bristande kunskap om säkerhetstänk, bristande förmåga att ta ansvar för egna handlingar, bristande insyn i lagstiftning och dess konsekvenser, bristande kunskaper rent allmänt. Men i den stund du gör de som drabbas av övergrepp till skyldig, så sviker man den viktigaste av Piratpartiets kärnfrågor: allas rätt till integritet. Detta måste folk förstå, en gång för alla. Integritet är inte förhandlingsbart, det är i själva verket den sortens attityd som Piratpartiet valt att bedriva politisk verksamhet kring, och det är ur det perspektivet fruktansvärt pinsamt att detta ens diskuteras.

Var ska vi dra gränsen för när man får “skylla sig själv”? Ska vi skylla oss själva för FRA? Ska vi skylla oss själva för datalagringsdirektivet? Ska vi lägga oss ner och självdö, och skita i att bedriva politiskt arbete för mota bort den sortens kränkningar som sker DAGLIGEN, varje minut, varje sekund, mot våra privatliv och vår integritet, och acceptera skulden för den själva? När/om dina privata tankar eller bilder (eller varför inte ditt bankkonto) sprids, så kommer jag att försvara dig också, och inte säga till dig att du får skylla dig själv som över huvud taget “väljer” att använda dig av digitala verktyg i din vardag. För det är vårt löfte i Piratpartiet. Kämpar för din rätt att få ha hemligheter. Det gäller även de som tar privata nakenbilder.

Jag tänker att det hela kokar ner på “vem man identifierar sig med”. Som pirat måste man försöka släppa den mycket allmänmänskliga begränsningen att inte uppleva människor som “människor” om de inte har samma identifikationsmarkörer som en själv. Det måste till mer än att kunna identifiera sig med någon som får sin integritet kränkt om man engagerar sig politiskt i frågor kring just privatliv och integritet.

Alldeles för ofta ser jag ursäkter göras för att slippa ta hänsyn till någons rätt att ta beslut i sina liv, för att man helt enkelt inte identifierar sig med denne. Detta är en brist, en diskvalificerande brist ur ett politiskt perspektiv, om man säger att det gäller “alla” och bara menar några få. Jag vill verkligen att alla tar sig en ordentligt funderare över sitt engagemang mot övervakning och privatlivskränkningar, och sträcker ut den att verkligen inbegripa alla och inte bara “de som är som jag själv”.

Detta är en princip som är oomkullrunkelig för Piratpartiet, inga ursäkter, inga men, inga krumbukter. Vi är här för att försvara den personliga integriteten, vi har tagit på oss det ansvaret. Vi ber människor rösta på oss av den anledningen. Det går inte att välja och vraka och sen tro att man ska på något vis framstå som särskilt valbar, konsekvent eller ens hederlig, om man börjar förhandla om vilka grupper som har rätt till ett privatliv.

Detta är skitviktigt och handlar om hela vår politiska trovärdighet.

Det finns definitivt en aspekt av skambeläggande, som egentligen inte borde ingå i ett modernt samhälle om din invändning handlar om att om det inte var skamligt med naket skulle det inte vara några problem. Och det finns det alldeles särdeles goda skäl att kämpa mot. Men det handlar inte om nakenbilder i sig, det handlar om att göra ett intrång för att man kan och för att det ger en makt över människor. För att vända på det: om det var helt skuldbefriat att vara naken, om det var helt okej med nakna människor överallt, så är det fortfarande det egna, personliga, fria valet som är grejen. När saker “läcker” är det utanför ens kontroll och per definition en överträdelse.

Vi kan inte å ena sidan varna för att saker läcker och vara emot datainsamling av människors privatliv, för att i nästa ögonblick – när det händer – säga att det är de som drabbats av läckan har sig själva att skylla. Det bor en jättedissonans där som var och en verkligen behöver fundera över.

Denna överträdelse kan vara ursäktlig när det handlar om hemligheter som inte borde hållas, av politiker gentemot väljare, till exempel. Det är inte som att det aldrig är ursäktligt att begå dataintrång, så att säga. Att begå övergrepp mot andra, att göra något mot deras uttryckliga vilja, när det handlar om personliga saker av privat natur är däremot ett problem och inte ursäktligt.

Ponera att det inte handlar om skam för det nakna. Ponera att kändisen är helt okej med sin nakenhet och inte skäms för det. Ponera att vad det handlar om är att det gjordes en kränking av dennes privatliv. Att någon grävde fram något djupt personligt och privat, och spred det vidare. Förresten, du behöver inte ponera det, det var precis vad som hände. Det är helt enkelt två olika saker här – och inte motstående. Ja, det är för jävligt att det är skämmigt med nakenhet. Men ja, det är alldeles åt helvete att ge sig in i någons privatliv och hänga ut personliga saker för sitt höga nöjes skull.

Vad jag försöker säga är att det är inte ditt fel när systemen failar dig. Det är inte de som drabbas när de som vet mer och/eller har mer makt använder sig av dig och ditt privatliv. Min poäng är att som engagerad i Piratpartiet, så är det inte enskilda individers fel att världen ser ut så här som den gör, och att vårt engagemang borde inte gå till att skuldbelägga människor som drabbas, utan helt enkelt vara de föredömen som så akut behövs politiskt.

Integriteten är något vi som parti sagt oss vilja ställa upp som beskyddare för. Det finns liksom inte några omständigheter där det är “okej” att integritet och privatliv kränks. Det är inte den som drabbas som bär skulden – såklart det är bra att veta hur man krypterar av den anledningen, det är bra att veta att man bör undvika Facebook, det är bra att tänka sig för vad man delar vidare, men det är fortfarande inte de individers fel som beslutat sig för att lita på olika tjänster att oetiska grejer görs mot en.

Det är som att man försöker separera en princip från sig själv, och det fungerar helt enkelt inte. Nån gång försöker någon smeta på dig att du får skylla dig själv, som finns på Facebook. Eller har digitalt bankkonto. Eller har något digital över huvud taget, för du borde veta bättre, borde ha gömt ditt liv under en analog madrass. Varför är detta ett så svårt koncept att förstå?

Ibland måste det vara lite skit i hörnen för att man inte ska behöva leva i ett rent helvete. Paparazzis är ett bra exempel på hur svårt det är att få till lagstiftning som fungerar utan att bli skadligt för samhället i stort, men för den sakens skull så anser nog få att deras offer har sig själva “att skylla”. Precis som folk antagligen borde fundera på att inte köpa den typen av skvallertidningar som göder den marknaden, borde folk antagligen fundera på att inte köpa reflexen att de som drabbas av intrång har sig själva att skylla.

Själv ser jag den här reflexen som vi sett prov på i de här diskussionerna, som en variant av “rent mjöl i påsen”. Om man inte har något att dölja, alternativt, om man varit alldeles för dålig på att dölja saker. Hela gejmet blir riggat, du har aldrig rätt, alldeles oavsett. Döljer du saker är du fel ute och antagligen skum, döljer du inte saker ordentligt är du fel ute och antagligen dum.

Hur man än gör går det inte att få respekt eller förståelse, och jag tycker det är allvarligt, som sagt, att denna situation uppstår och den efterföljande diskussionen nästan helt handlar om att man inte ska “tycka synd om sig själv” eller rent av skylla sig själv, som får sin integritet trampad på. Pirater värnar om integriteten och ska vi tas på allvar behöver vi leva upp till det på riktigt. Det finns alldeles för många krafter i samhället som vill sätta hela grupper på undantag – hela befolkningar till och med – och det borde vi hålla oss för goda för att delta i.

Kategorier: Pirates, arr!