Under större delen av gårdagen så engagerades hundratals — om inte tusentals användare på Reddit i det förskräckliga ödet en kille råkade ut för på Fars dag. När jag såg meme-bilden (kallad Scumbag Stacy) tänkte jag i mitt stilla sinne att det möjligen var en överdriven betydelse lagd på en missad möjlighet att bli avsugen… (Ja, jag himlar lite med ögonen här.)

Min misstanke var korrekt — det visade sig att historien, som postaren tillbringade dagen med att uppdatera och inte minst tacka för alla råd han fick vad gällde hur han skulle göra så frun inte skulle få några pengar eller fördelar vid en skilsmässa, var ett enda stort prank.

En del tycker att det var roligt, andra är förbannade. (Många vet nog fortfarande inte om att det här var grejen.) Själv blev jag ganska deprimerad över hur alla liksom bara accepterade premissen och utgick från att det som postades var trovärdigt. Att jag själv återkom till tråden var i förhoppning att se lite ifrågasättande, rent allmänt, vilket i egentlig mening inte hände. Postaren kunde under en hel dag manipulera tusentals människors engagemang.

Det är ganska vanligt förekommande online över huvud taget, att problem i förhållanden lyfts och folk genast köper premisser givna. Nånstans är det väl bra att folk vill vara hjälpsamma och ställa upp för den stackars illa behandlade postaren, generellt sett. Samtidigt så är uppmärksamhet åtråvärt och det är inte ovanligt folk försöker hitta vägar till att få den. På Reddit kallas det Karma, på andra plattformar är det tummar upp och plus.

Jag känner inga större förhoppningar om att folk tar lärdom av detta — tvärtom, så verkar fördomar och stereotyper befästas allt mer för varje dag som går, trots att de flesta antagligen har varit med om att bli lurade på ett eller annat vis. Kvinnor är evil, elaka, korkade, maktfullkomliga osv. Det bara är så, det är den gängse normen online. Även på ett ställe som Reddit, där trots att miljoner människor besöker det och antagligen är spridda över alla möjliga genus, åldrar och ursprung.

Vill man få uppmärksamhet — karma — så är det bra att anspela på stereotyper som är avsteg från att vara vit och man. Om det handlar om bekräftelse av en stereotyp på ett eller annat sätt, så finns det all anledning att dra åt sig öronen, helt enkelt. Tricket är väl att veta med sig när det handlar om en stereotyp eller inte. Jag är inte alls helt hundra på vilka stereotyper jag går och dras med, som jag tror är sanningar.

Vi är benägna att luta oss mot det som bekräftar det vi tycker oss veta. Så fungerar vi människor. Och då öppnar vi oss också för möjligheten att bli manipulerade. Kanske är det inte jätteskadligt, kanske är det så att vi måste ta det, för att motsatsen — att aldrig känna förtroende någonsin — skulle vara tusen gånger skadligare.

Intressant nog skrattar de flesta sig genom irritationen över tilltaget ovan. För att det förutsätts att det är en kille som skrivit det där, kommer jag på mig själv att tänka. Funderar på om den allmänna responsen skulle sett annorlunda ut om det visar sig vara en kvinna som står bakom?

Jag undrar eftersom i går stötte jag även på en bild som spreds på Google Plus, där någon tagit sig artistiska friheter om historiska framsteg inom datorvetenskap gjorda av kvinnor, medelst att överdriva i upplägget (om jag förstår saken rätt), som skapade bra många fler ifrågasättanden och ilska, än ovanstående påhittade historia gjorde. Där det till och med ansågs av någon vara extra oförskämt eftersom det råkade vara Fars Dag i USA igår.

Grundläggande kritiskt tänkande är viktigt, men ibland så undrar jag som den är grundläggande, faktiskt. Ibland får jag intryck av att det handlar om vem som hinner först att ange tonläget via kommentarer och sen följer vi alla bara efter. Där kan det ju vara relevant att fundera över vilka det är som får vad bekräftat och anser det vara värt att slänga dit en reaktion för att styra upp diskussionen.

Det är helt enkelt inte bara trovärdigheten i det postade längre, som är avgörande. Det är även vad kommentarerna anger för attityd som i allt högre utsträckning färgar inlägget. Tror det är läge att fundera på vad det innebär. Saker är inte sanna för att man vill tro på det. Men å andra sidan, hur ska man nånsin kunna hitta till nån sanning?

Mimmi Dahlström drog igång en diskussion om en språklig grej, och som så många gånger förr tog diskussionen alla möjliga vägar. Bland annat om problematiken med “att inte ha något att dölja”.  Det är en ganska lång diskussion, och jag skrev en likaledes lång kommentar där som jag tänkte att jag ville spara upp här på bloggen. Det handlar om huruvida man är dum som tror att det är okej att bli massövervakad. Jag upplever det inte vara så enkelt som att svara “ja” eller “nej” på det:

Okej — först och främst; att ha kontroll över sitt egna liv är en grundläggande rättighet. Den tror jag inte att någon motsätter sig när man snackar teoretiskt. Men, nu är det som så också att vi är ganska många i samhället som så att säga måste lita på att andra gör “vad som är bäst för oss” i olika situationer, där vi inte har minsta lilla möjlighet att idka nån form av kontroll. Det är inte ett nytt fenomen, ur ett kvinnligt perspektiv t.ex. har jag skrivit om det här.

Där illusionen av egen kontroll, det att man ger någon annan tolkningsföreträdet och det är bra att vara en teamplayer är det som är avgörande. Jag tror att de flesta som uppbärt någon form av anställning känner igen det i att inte vara alltför ifrågasättande, inte ta för stort utrymme och vara en schysst kollega som ställer upp för teamets skull.

Andra exempel kan vara skolan eller varför inte föräldrarskapet. Min poäng är att vi lever våra liv — de allra flesta av oss — med en känsla av att det är viktigt att vi passar in, att det är viktigt att vi ger avkall på den egna sfären för familjen, gruppen, jobbets eller samhällets bästa. Detta är en viktig psykologi som upptar våra liv i praktiken mycket mer än diskussioner kring våra individuella rättigheter. Det syns också i diskussioner där folk blivit petade, avskedade eller lämnade där den som utsatts i någon form oftast anses ha dragit på sig problemet själv genom att inte vara tillräckligt följsam eller bra nog på att kompromissa.

Den psykologin ska inte underskattas när man diskuterar övervakning. Den har alltid funnits där och inställningen är på intet vis unik eller konstig. Efter liv av att vara en schysst teamplayer är själva grunden lagd och det är här nånstans det blir lite extra krångligt.

Att anpassa sig och vara schysst, baseras på en grundläggande deal att inte utnyttjas eller bli sämre behandlad. Tanken är ju att man gör det för gruppens bästa, och förtroendet behöver därför vara åt båda hållen. Det kan man alltså inte lita på, är vad och såna som Danni Efraim (deltagare i diskussionstråden reds. anm.) och jag försöker förmedla.

Det finns inte någon reell kontroll över hur ens data används. Data är dessutom en industri, där man tjänar något på det. Det blir en helt annan deal här. En deal som vi inte kan påverka, förhandla om eller ens veta vad det innebär med tiden. Vi vet inte vad det innebär idag, och vi vet inte vad det kommer att innebära sen. Det är den totala bristen på insyn och kontroll som är ett av problemen här.

Mimmi och andra är fortfarande schyssta människor, enligt den etablerade psykologi och kultur vi levt efter i samhället. Men förutsättningarna har långsamt men säkert förändrats. Vi har frivilligt blivit en valuta, så att säga, och vi har att välja mellan att stå för det eller bråka om det. Att be någon sluta som levt rätt enligt alla — stat, arbetsgivare, kulturnorm — gör sig inte. Hur kan det som varit rätt alltid, plötsligt vara fel?

Den psykologin ska inte underskattas som sagt, och det är helt meningslöst att bli förbannad på det, för att några av oss hunnit före att se att det inte är vårt ansvar eller fel, att en part i “dealen” ändrat förutsättningarna. I blindo. Det måste gå genom hela lager av förståelse, och i viss mån till och med självinsikt, för att det behöver människor.

Ursäkta det långrandiga, och då har jag bara skrapat på ytan av det komplexa här.

Sitter och lyssnar på radioprogrammet där Sam Sundberg får frågor om Prism och övervakning. Där diskuteras det där med hur man använder data, och det är lite intressant. Folk vet att det är oerhörda mängder data det handlar om och förstår inte riktigt varför ens sketna sms skulle spela nån roll.

Det är där man använder sig av algoritmer — man kartlägger i princip stora mängder data och postulerar slutsatser utifrån det. Lite sådär som digital annonsering fungerar — du har besökt en viss typ av sidor, eller sökt en viss typ av information, och får annonser som är anpassade efter det. Nu kan man fråga sig, vad är problemet med det?

Ja, alltså, det kan till och med ha ett visst “humorvärde” när automagiska funktioner passar in en annons för Silja Line bredvid ett reportage om en färjekatastrof. De flesta av er har nog sett dylikt nån gång. Ni har alldeles säkert dessutom, reagerat på att ni fått direktriktad reklam — ibland helt galen och i vissa fall har en del till och med blivit direkt kränkta av det. Algoritmerna har alltså inte alltid fel, det funkar tillräckligt bra för att det ska vara en god affärsidé, men felen som uppstår är tillräckligt vanliga för att ni alla ska känna till det.

Likartat problem existerar, föreställer jag mig, när privata data hanteras i övervakningssyfte för staten. Det blir fel ibland. Felet kan t.ex. resultera i att en oskyldig familj i Göteborg får utstå en razzia. Det är vad vi vet. Det mest skrämmande är emellertid när vi inte vet vilken felaktighet vi utsätts för.

Ett av problemen kring att försöka väcka opinion i de här frågeställningarna är att flera inte riktigt förstår vad problemet är. Det är ingen som dör, väl? Har inte hört talas om att några liv förstörs? Allan Widman, i diskussion med Anna Troberg på SVTs morgonprogram låter till och med påskina att terrorism är ett mycket större problem än det är egentligen, ett fenomen som ni kan läsa mer om här t.ex., och dessutom får det att låta som att inskränkt integritet skulle lösa det problemet.

Det är helt enkelt inte sant. Slentrianmässig övervakning löser inte det problem som motiverar införande av övervakning. Det kommer med största sannolikhet alltid att finnas terrorism. Ett friskt samhälle, som Anna Troberg uttrycker det, kan hantera ett sådant trauma. Visst måste det till någon form av säkerhetstänk, men det som pågår med FRAs signalspaningar och den nu avslöjade metoden, PRISM, från NSA är i stort sett säkerhetsteater. Det löser inte problemet med terrorism, och används därmed för saker som det faktiskt fungerar till. Vad? Det vet vi inte. För att vi ska vara ett friskt samhälle behöver vi vara informerade, var och en behöver veta att den inte går runt med ett kort fastspänt i pannan där  andra kan se utom en själv, var man rankar.

Det lilla vi vet är illa nog. Vi har läst om poliser som använt tillgång till datalagring för att kolla saker om vänner och bekanta — och till och med sälja information till skvallerpressen. Vi har fått tillgång till Siuns rapport om FRAs tabbar. Enstaka saker som letat sig ut, eftersom det egentligen inte finns någon direkt insyn eller ansvarsutkrävande.

Nej, det där med att vi inte vet hur datat används och vilka konsekvenser det har, gör det extra allvarligt. Vi vet inte hur datat används. Vi vet inte det. Och det är skrämmande bara i sig. Vår bristande insyn och möjlighet till påverkan i detta är extraordinärt viktigt att bråka om.

Tobias Brandel skriver väldigt bra i svenskan om Prism och bristen på reaktioner från allmänheten. Lite fin meta där också, när han lyfter statistiken för hur pass vällästa artiklarna är. Eller hur lite lästa de är. Det är lite sådant som jag syftade till med min lilla arga pepp igår; det krävs någon form av reaktion från folk för att det ska vara värt besväret att lyfta både medialt och politiskt. Själv har jag exempelvis inte kunnat hitta någon folkvald svensk politiker som kommenterat eller signalerat intresse för problematiken runt Prism, förutom Christian Engström. Trots problemet med att svenska myndigheter använder sig av amerikanska plattformar för sin kommunikation.

I mitt kommentarsfält under en liten lista med vilka fakta som finns att tillgå än så länge har det ramlat in en kommentator, som inte ens upplever att det här är särskilt viktigt. “Alla vet väl att allt avlyssnas.” Nu vet antagligen inte alla det, men det är definitivt väldigt få, om ens någon, som vet hur det som avlyssnas används och i vilka syften. Eller hur det kommer att användas om några år. För datan försvinner inte. Det, om något, torde ju inspirera till funderingar kring vilken typ av lagstiftning som är nödvändigt — vad man får och inte får göra. Och vad rättigheterna ska vara för de som bidrar med data. Det vill säga för oss, dig och mig.

Jag läste nånstans, kan inte hitta länken nu (edit: Sam Sundberg var det såklart), om att det är lite fel att använda sig av ordet “skandal” när det handlar om övervakning som allmänheten får reda på genomförs. Redan när Nixon fastnade med handen i kakburken var det inte en ytterlighet, ett unikum eller så, att någon avlyssnade menade skribenten. Det unika var och är att bli påkommen. Sedan dess har det alltmer blivit ett normaltillstånd att vara rättslös som medborgare. Kanske är det dumt att tala om det i termer av skandal. Kanske är det så att vi fortsätter att lura oss själva att tro att det är avarter med det språkbruket, istället för den vardag som det är i praktiken. Retoriken som går ut på att detta är något anmärkningsvärt kanske gör oss en björntjänst?

Brandel och andra tar dessutom upp jämförelsen med Stasi och jag kommer på mig själv med att undra om folk vet vad den jämförelsen innebär. Äldre generationer vet direkt, men yngre? Förstås verkligen konceptet? Förstår folk referenser till boken 1984? “Boken var inte en manual”, har det skämtats om ibland — men förstår folk vad den boken berättar om och vad det innebär? Har man berättat om något frivilligt online, så har man inte något att klaga på, verkar många anse.

Fundera på det ett slag: har du som människa sagt något, vad som helst, har du förverkat dina rättigheter för du antas kunna förutse att det du säger, var du säger det och vem du sagt det till ska kunna användas på olika sätt som du inte har någon kontroll över.

Det är inte regeringar eller maktkonstellationer som säger det. Det är din granne, dina kompisar, folket runt fikabordet. Det är dumt av medborgare att tro att de har några rättigheter att ställa några krav på de krafter som verkar i världen, verkar nån slags konsensus gå ut på. De som föreställer sig ha rent mjöl i påsen, är trygga i sin förvissning om att åtminstone de är säkra. Om det nu inte var för det där att det är inte folk i största allmänhet som bestämmer vilken kvalitetet deras mjöl innehar. Det gör någon annan. Någon som vill tjäna något på dina data.

I det ögonblick det finns något att tjäna på dina data är du inte trygg eller säker i någonting. Vi vet inte ens vad det är som genererar förtjänsten. Vi vet bara att det finns en stor industri. En industri där regeringar och företag ingår i en ohelig röra. Och det enda vi har att välja på, om vi tänker oss vilja stå utanför — är att stå utanför all social och teknisk utveckling helt. Att bli nån slags eremit. Att välja bort ett samhälle där man ingår och odla utanförskap och misstänksamhet.

Det är inte ett val. Kanske vet folk det redan instinktivt. Kanske har känslan av att man inte har något val slagit över i fullständig resignation. Kanske spelar det ingen roll att förespråka politisk tryck för våra rättigheters skull. Solen skiner ju i alla fall.

Har satt ihop en liten frågor och svar-lista för Prism, med den information som jag stött på runt om, inspirerat av BBC. Hjälp gärna till att fylla på med vidimerad eller relevant information i kommentarsfältet.

Vad är Prism? Det är ett program som drivs av amerikanska National Security Agency (NSA) och påstås ha direkt tillgång till data från flera av världens största internetföretag, t.ex. Facebook, Google, Microsoft, Apple, Yahoo och Skype.

Vad för slags data hämtas in? Detaljerad information om internetaktivitet, innehåll i mail och chattar.

Hur länge har detta pågått? Det etablerades 2007 då ett antal förändringar i övervakningslagar drogs igenom av George Bush, och förnyades 2012 av Barack Obama.

Hur avslöjades detta? Genom att delar ur en hemlig NSA-presentation för anställda läcktes till Washington Post, där hanteringen beskrevs som “insamlande direkt från internetleverantörers servrar”. Washington Post har emellertid sedan sitt originalinlägg justerat nyheten utan att vara öppna med vilka detaljer de ändrat eller varför.

Kan vi veta att detta stämmer? Den amerikanska regeringen förnekade inte sanningshalten i presentationen, utan fokuserade på att utreda vem som läckt bilderna. Det underliggande domslutet för Prism sägs dessutom vara av yttersta vikt att den förblir hemlig. Expressen skriver att presidenten bekräftat Prisms existens, men jag kan inte hitta någon bekräftelse vad gäller direkt tillgång till serverdata.

Hur har de berörda företagen svarat? De förnekar kännedom om Prism, eller att NSA ska ha direktaccess till deras servrar. Här ett uttalande från Googles Larry Page, här från Facebooks Mark Zuckerberg. (Företagen har ifrågasatts som framstår uttrycka sig väldigt likartat, men deras uttalanden baseras alltså på ordval som introducerades, och sedan ändrades, i Washington Posts ursprungsartikel.)

Frågan är om NSA tekniskt kan använda sig av utrustning som försöker tillgodogöra sig den information som företag som Google och Facebook har tillgång till, utan deras medverkan? Tar gärna emot lästips och tankar angående det.

Edit: Rick Falkvinge beskriver lite närmare vad tekniken kan handla om.

Det började med ett konstaterande att man faktiskt inte är osynlig bara för att folk inte ser. När Eva Franchell undrar var Piratpartiet håller hus kan jag tolka det både som att partiet behövs, eller som ett symptom på åratal av osynliggörande. Frågeställningarna som partiet drar i är minsann inga små saker och dessutom har det inte sällan sagts vara överdrivet att bekymra sig om det. Nu när det visar sig att det partiet varnar för är verklighet, är det så dags att undra. Men själva tankespåret landade så småningom i hur jäkla dumma vi väljare är. Som jag skriver i den här tråden:

Det är bara det att man måste förhålla sig till det där med att när jag lägger upp en reklamfilm från Adobe, så puttrar det in flera plus och gillningar, än när jag pekar på en frågeställning som denna. Det är frågeställningen som är krånglig, den är svår att ta in — jag har många gånger svurit över att en bild med simpel text på får hundratals gillningar och sprids över hela världen, men en genomtänkt analys får knappt nån uppmärksamhet alls. Det är vi. Det är inte media — det är vi.

Visst, kanske är det snuttifieringen från medialt håll som har en skuld i det hela, men vi läsare och användare gör minsann inget för att förändra det heller. Vi nöjer oss. Vi lever i en klickonomi idag och det är det vi har att förhålla oss till, och vi har hjälpt till skapat den själva. Det är det som redan skapar vågor i sociala medier som anses värt att plockas upp. Signalerar vi läsare inte intresse redan i tidigt läge, så struntar oftast medierna i det också. Folkbildningen är så gott som död, därvidlag.

Vi måste hjälpas åt att sprida frågeställningarna. Visa att vi bryr oss. Vi måste klicka på den där förbannade tummen upp, plustecknet, retweeta och ha oss för att ha en rimlig chans att inte behöva förhålla oss som “osynliga” i debatterna. Vi — NI — behöver förstå att det som är en skitsak för er, är superviktigt för att få en chans att lägga sig i och förändra den obehagliga trenden av övervakning. Nu har vi den här realiteten — så se till att använda den.

Det är inte enbart mediernas fel att frågeställningarna inte lyfts, det är inte partiledaren Anna Trobergs fel att hennes hårda arbete går onoterat — det är, faktiskt, ditt fel också. Som nöjt dig med att läsa något och inte sprida det vidare. Som inte uppmuntrar att frågeställningarna tacklats. Som kanske rent av, den dagen du bemödade dig om att säga något, var för att vara kritisk mot att inte tillräckligt görs. Du, det är du, som är en bidragande orsak. Du som skulle kunna göra skillnad på ett aldrig så fjuttigt sätt som en tumme upp, och som inte gjorde det.

Ni behöver alla en spark i rumpan — jag vet att det finns mycket goda orsaker till varför ni är trötta. Varför det känns hopplöst. Anledningar som jag alltför väl känner igen mig i och letargin ni känner är ni inte ensamma om. Herregud, så hopplöst som det känns ibland. Men ni behöver orka. Ni behöver det för det som ni tycker är fel ska få en chans att förändras till det bättre. Ni måste börja tänka på er själva på riktigt.

Sprid, sprid, sprid. Låt ingen misstolka er trötta tystnad för acceptans av läget.

Och Eva Franchell — jag säger samma sak till dig som jag sa till Jan Helin: hjälp gärna till med det, du också. Det här behöver vi alla hjälpas åt med. Folk är inte osynliga, bara för att ni inte tittar.

Härom sistens skrev jag ett inlägg som reaktion på en kommentar Jan Helin gjorde. Några som läste inlägget la till att skillnaden mellan FRA och exempelvis Google är att det senare är något som är frivilligt. Jag svarade då att, jovisst, så är det principiellt — men i praktiken är det ganska svårt att se exakt vad det är man gått med på frivilligt, när det gäller ens data. Och det har vi nu fått ett exempel på i praktiken i och med ett avslöjande i USA: PRISM.

Nyheten om övervakningsprogrammet PRISM chockar USA. Att National Security Agency kartlägger amerikaners telefonsamtal och positioner är svårt att svälja redan det. Att de dessutom har bakdörrar till servrar hos Microsoft, Facebook, Google, Skype, Apple och andra globala it-företag är en världsangelägenhet.

Så skriver Sam Sundberg i SvD. Anna Troberg konstaterar detsamma:

Vita Huset har gått ut och sagt att PRISM inte är så farligt eftersom man inte övervakar amerikanska medborgare eller personer inom USA:s gränser. Jaha, det är ju bra. Om man är amerikan och om man råkar befinna sig i USA. Problemet är dock att de allra flesta människor på jorden inte uppfyller det kriteriet. Dessutom är det ett uttalande som jag, vis av erfarenhet, känner att det är bra att ta med en sund dos skepsis.

Så frivilligheten då, som har lyfts många gånger — och som är relevant i allra högsta grad, men som sagt blir ganska luddig när det visar sig att vi nog egentligen inte riktigt haft nån bra insyn i exakt vad det är vi tackat ja till. FRA är t.ex. inte frivillig, den är påtvingad oss alla. Liksom datalagringsdirektivet. Och andra regleringar som vi medborgare bara måste svälja eftersom det är lag på det. Och åtminstone i teorin enklare att kämpa mot; lagstiftarna ska ju föreställa att vara våra representanter. Google, Facebook, Twitter och andra företag bygger på frivillighet — du ska kunna hoppa av, eller rent av strunta i att hänga på. Där har vi varit lite för kassa på att använda vår konsumentmakt.

Personligen har jag upplevt det som väldigt svårt att agera som nån slags opinionsbildare utan att använda mig av sociala medie-plattformar, och får ofta kritik för det dessutom. Jag kan såklart ägna min tid åt att sitta på en begränsad plats där möjligen endast frälsta befinner sig, eller så vänder jag mig till människor som befinner sig på de där plattformarna. Det är såklart frivilligt — men ändå inte. Jag måste ge mig in i en lek och regeln tåla. Bara det att den där regeln är inte alltid så himla tydlig.

Dessutom, hade jag inte det där med att jag opinionsbildar med en tydlig politisk avsikt, så hade det som privatperson ändå varit oerhört svårt att vända de stora plattformarna ryggen. Där finns polarna, samtalen, det sociala… Den sortens timrad-stuga-i-skogen-resonemang att hoppa ur det, har med sig sin alldeles egna uppsättning krångligheter.

Nej, jag som sitter här och skriver bidrar med massvis med data — alldeles oavsett om jag är anonym eller inte — och du som läser gör detsamma. Vi klickar igång vår webbläsare och vi bidrar med data, så är det bara. Ibland används det för bra saker, andra gånger inte så bra saker. Ganska ofta, antagligen.

Andreas Ekström skriver i Sydsvenskan: “Vad skulle hända om allmänheten, vi alla, krävde att dessa databaser skulle göras tillgängliga för alla? Ingå i “the public domain”?” Det är en diskussion som har funnits ett tag, men som inte tagit fart riktigt. När jag själv skrivit om det här på bloggen, inspirerad av ett resonemang från Jocke Jardenberg, så har jag erkänt att jag inte är riktigt redo att fundera på det ordentligt. Eftersom det skrämmer mig nånstans.

Samtidigt så är det en tröst, på ett konstigt sätt, att fundera på att det faktiskt finns något slags motmedel till en högst läskig utveckling. Pest eller kolera, kanske? Eller kanske inte. Jag vet inte. Jag vet inte vilken ny uppsättning problem som skulle uppstå av det — och om den uppsättningen problem i så fall gör det “värt” att leva i en vardag där massövervakning är slentrian — och business, till och med.

Värt att fundera på är i alla fall att i den mån det pågår nån slags förhandling om människors privatliv sitter inte allmänheten med och tycker till.

Om skon passar är livet alldeles, alldeles underbart. När den inte passar skaver den, och då räcker inte en positiv attityd. Det dök upp en liten Askunge-referens i huvudet när jag läst och sett era tweets som dykt upp de senaste dagarna. “Kriget mot kvinnligheten”, eller vad diskussionen ska kallas. För egentligen så tror jag inte alls att det handlar om feminism som ni skällt på.

Jag har rätt nyligen förstått att det bor nån slags rädsla för att genusdebatterna handlar om att radera olikheter mellan människor. Att robotifiera människor till något lite lagom känslokallt och i-alla-lägen-neutralt. Och att mycket av den rädslan härstammar ur vad man upplever debatter med feministiska analyser i botten handla om.

Det är lite ironiskt, eftersom den rädslan kan ganska lätt identifieras även hos de som är uttalade feminister och debatterar öppet i ämnet. Att bli intvingad i en mall som helt enkelt skaver. Den som uppfattas som kvinnlig/manlig och alldeles för ofta nedvärderas på olika sätt, med löner och anställningsbarhet.

Så om du Isabella vill vara mjuk, sexig och ställa upp lite oftare att ha sex (eller vad det nu handlar om) så har väl du all rätt i världen att göra det. Väl bekomme, det är en ynnest att få göra det man själv vill och uppnå de mål man strävar efter. Verkligen, jag kan bara stödja och uppmuntra.

Där det blir ett problem är när jag uppfattas ingå bland de där, som ska leva upp till det som passar dig så bra. Att samtidigt som det är en bra deal för dig, så är det nåt fel på mig som har andra värderingar och prioriteringar. En del skulle uppfatta din tweet som att vara öppen för att bli våldtagen, till och med, och då kanske det blir lättare att förstå varför det är en devis inte alla klarar av att rätta sig efter? Kort sagt — för andra handlar det du skriver om tvång, inte om ett eget val.

I din tweet, Evelina, så blir det där med tvång rätt tydligt, om man säger. Det är inte någon som fördömer dig för att du rakar dig under armarna och på benen. Tvärtom skulle jag vilja påstå att det absolut vanligaste är att kvinnor gör det. (Jag gissar här att du inte menar att män som inte ansar sig är feminister, för övrigt.) Du verkar anse att alla ska göra som du, och du tar illa vid dig när du ser andra göra andra prioriteringar.

Såklart, om du kämpar med något och ser andra strunta i att göra det, så kan det nog uppfattas som oansvarigt. Du försöker ju följa “reglerna”, varför gör inte andra det? Ungefär. Men vi prioriterar alla annorlunda, efter våra egna förutsättningar, drömmar och mål. Och det du ofrivilligt visar med den här sortens uttalanden, är att du är tvingad att göra något och därför borde andra göra det också. Är det verkligen så du vill ha det?

Jag är ju till exempel inte mindre kvinna för att jag råkar bryta mot “reglerna” helt naturligt, genom ha skäggväxt på hakan. Som jag faktiskt kände mig trygg nog att låta få växa förra sommaren. Jag gjorde det inte för att jag tycker att det finns ett värde i feministiska analyser, jag gjorde det av ren nyfikenhet. Hur mycket var det egentligen, det där rackarns skägget, som jag tar bort dagligen. Kanske överdriver jag problemet med att det finns, kanske är det inte hela världen att det finns. Varför inte testa? Att jag kände att jag kunde testa — visserligen inte helt oproblematiskt, det trodde jag inte — men att jag kände så är ändå nånstans ett ganska bra testament av att saker går åt rätt håll.

Jag skiter dessutom fullständigt i att raka benen. Eller under mina armar. Vem fanken tittar, liksom, tänker jag. De flesta som är intresserade av såna grejer tittar antagligen mycket mer på sig själva, håller kollen på att de är okej, än de mönstrar en medelålders tjockis på stan. Det är rätt skönt att slippa ingå i skönhetsgrejen, för jag har aldrig känt mig bekväm i det formatet. Inte ens när jag var ung och tidsidealiskt snygg.

Visst kan det handla om att försöka ha “rätt attityd” ibland, när man ska göra saker, som du Isabella skriver. Som att leva. Låta sig själv ha lite kul och så. Men en attitydförändring löser inte när skon inte passar. Med våld högg systrarna i Askungen av sig tår och häl, vill jag minnas. Och det är väl den sortens tvingande våld det är lätt att associera till när någon som trivs med sin situation, talar om för andra att det är fel på deras attityd.

Nej, jag tror inte att det ni pratar om här handlar om feminism, egentligen. Jag tror det handlar om var och ens heta önskan att få kunna vara som de är, leva sina liv och värderas rättvist, oavsett hur de ser ut eller passar in i eventuella stereotypa mallar eller inte. Tricket är att låta andra få göra som de vill då, utan att fördöma dem.

Gör era val, vårda era värderingar — men försök att undvika att predika att alla måste göra samma saker och se ut och tycka precis som er. För då blir det precis så robotifierat som ni kanske är rädda för. Avfärda inte de som inte har era förutsättningar. Värdesätt era egenskaper och unna andra att få göra detsamma.

Det oroar mig rent allmänt, att så många uppfattar sina livsval vara hotade för att någon annan vill leva sitt liv på ett annat sätt. Det borde faktiskt inte spela nån roll, och när ilska och oro väcks signalerar det inte trivsel med det egna läget, utan något helt annat. Ett slags tvång, en uppsättning regler som man är olydig som inte lever upp till. Och jag gissar att det inte alls är vad ni vill med era liv: Följa andras regler.

Bruce Schneier är en internationellt erkänd expert i säkerhetsteknologiska frågor. Han har gett ut ett antal böcker, och hans blogg är välläst och jag har själv inte minst, refererat till honom ofta. I slutet av maj publicerade han nedanstående text och jag bad om tillstånd att få översätta och publicera den här hos mig, vilket han vänligt nog accepterade. //emma

***

Terrorism orsakar rädsla, och vi överreagerar p.g.a. den rädslan. Våra hjärnor är inte särskilt bra på sannolikhets- och riskanalys. Vi tenderar att överdriva spektakulära och ovanliga händelser, och nedvärderdera ordinära, kända och vanliga händelser. Vi tror att ovanliga risker är mer vanliga än de är och vi är mer rädda för dem än sannolikheten säger att vi borde vara.

Våra ledare är precis lika benägna till överreaktioner som vi är. Vid sidan om denna grundläggande psykologi finns det emellertid andra anledningar till att det är smart politiskt, att överdriva terrorist- och säkerhetshot generellt.

Det första är att vi påverkas av en stark ledare. Ett känt uttalande från Bill Clinton lyder: “När människor känner sig osäkra, vill de hellre ha en ledare som är stark och har fel, än en ledare som är svag och har rätt.” Han har rätt.

Det andra är att göra någonting — vad som helst — är bra politik. En politiker vill bli sedd som en som tar tag i saker, avkräver svar, fixar saker. Det ser helt enkelt inte bra ut att luta sig tillbaka och påstå att inget finns att göra. Logiken fungerar ungefär så här: “Något måste göras. Detta är något. Därför måste vi göra det.”

Det tredje är att “domedagsprofeten” vinner, alldeles oavsett slutresultat. Föreställ dig två politiker idag. En av dem predikar rädsla och drakoniska säkerhetsåtgärder. Den andra är någon som jag, som säger att terrorism är en negligerbar risk, en risk som är en del av livet och där någon säkerhet är nödvändig, bör vi till största delen vägra att bli terroriserade och gå vidare med våra liv.

Vi spolar fram tio år. Om jag har rätt, och det har inte förekommit några fler terroristattacker, tar domedagsprofeten äran för det för att ha hållt oss säkra. Men om det skett en terrorattack, är min tid i regeringen över. Även om terrorism är så löjligt sällsynt som den är idag, så finns det ingen vinst för en politiker att chansa på att välja min sida.

Den fjärde och slutliga anledningen är pengar. Varje ny säkerhetsteknologi, från övervakningskameror till högeknologiska “fusionscenter” [samarbetskommittéer som delar information mellan sig; reds anm.], till fullkropps-scanners på flygplatser, har ett vinstmotiverat företag som lobbar för dess inköp och användning. Givet de tre anledningarna ovan är det enkelt — och antagligen lönsamt — för en politiker att göra dem glada och säga ja.

För varje politiker är implikationen av dessa fyra anledningar entydig. Att överskatta hotet är bättre än att underskatta det. Att göra något mot ett hot är bättre än att inte göra något. Att göra något som är uttryckligen reaktivt är bättre än att vara proaktiv. (Om du är proaktiv och har fel, har du slösat pengar. Om du är proaktiv och har rätt men inte längre i någon maktposition, får den som är i maktposition äran för vad du gjort.) Synlig är bättre än osynlig. Att skapa något nytt är bättre än att reparera något gammalt.

De två grundsatserna förklarar varför det är bättre för en politiker att lägga pengar på ett fusionscenter mot terrorism, än att satsa på fler arabiska tolkar åt NSA. Ingen kommer att se de extra anslagen i NSAs hemliga budget. Å andra sidan, skapar ett högteknologiskt datoriserat fusionscenter rubriker i tidningarna, även om det i praktiken inte gör någon verkan.

Detta leder till ett annat fenomen kring säkerhet och regeringar. I och med att ett säkerhetssystem satts på plats, kan det bli väldigt svårt att ta bort det. Föreställ dig en politiker som motsätter sig vissa aspekter av flygplatssäkerheten; vätskeförbudet, skoavtagningen — någonting. Om han pushar för att mildra säkerhetsåtgärderna, får han skulden om något skulle hända på grund av det. Ingen vill rulla tillbaka en polisåtgärd och få ta ansvaret för att det orsakat ett omskrivet dödsfall, även om det råkar vara en en-på-miljonen-chans att det skulle hända.

Vi ser denna drivkraft i praktiken i de uppsvällda s.k. no-fly- och övervakningslistorna av terrorister; agenter har massor av anledningar att sätta någon på listan, men absolut ingen anledning att plocka bort någon från den. Vi ser det också i TSAs försök att få bort förbud mot fickknivar på flygplan. Vid två tillfällen har de försökt att förändra det, och vid två tillfällen har rädda politiker förhindrat det från att gå igenom.

Massor av onödiga och ineffektiva åtgärder genomförs av en politisk byråkrati vars primära bekymmer är stabiliteten för sina representanters karriärer. De vet att väljare sannolikt straffar dem mer om de missar att säkra upp mot en upprepning av en tidigare attack, och mindre om de missar att förutse nästa attack.

Vad kan vi göra? Det första steget mot att lösa ett problem är att se att du har ett. Dessa är inte benhårda regler; de är tendenser. Om vi kan behålla tendenserna och dess anledningar i medvetandet har vi större möjlighet att få till förnuftiga säkerhetssystem som rimmar med hotet, istället för en massa säkerhetsteater och drakoniska polismetoder som inte gör det.

Våra ledares jobb är att motstå dessa tendenser. Vårt jobb är att stötta de politiker som motstår dem.

Text: Bruce Schneier

“Åh, vad bra att Jan Helin tar upp det här”, tänkte jag när jag började läsa hans söndagskolumn. Om “big data” och svårigheterna att veta hur de data vi producerar används i slutändan (jag skrev själv om det härom veckan). Men mot slutet av hans text sjönk modet, för tydligen så gick texten inte ut på att det är viktigt med folkbildning i frågeställningen, utan att de få individer som slitit hårt för att öka medvetandet om problematiken antagligen är korkade:

“När jag i dag läser om, och lyssnar på föredrag om vikten av att kunna hantera ”big data” för alla bolag som vill ha en affär online brukar jag tänka på de arga unga som gick ut på gatorna och demonstrerade mot FRA för något år sedan. De var rasande över hur gränsens för deras integritet bröts av några gamla signalspanare på Försvarets Radio Anstalt på Ekerö som scannade mailtrafik efter ord som kunde kopplas till terrorism.

Naiviteten i de demonstrationerna var magnifik. Samma personer gick sannolikt hem samma kväll, slog på sin dator och bokstavligen vräkte iväg information om sig själva och sina beteenden till en rad amerikanska bolag som får FRA att lika radioamatörer.”

Fem år har gått sedan de “arga unga” gick ut på gator och torg och protesterade mot FRA-lagarna. Den frågeställning som vi upplevde oss ha en liten möjlighet att påverka i, genom att påverka våra företrädare i riksdagen föll, och lagen drogs igenom. Big Data-marknaden är ett alldeles för stort och mäktigt segment för att vi som väljare skulle ha nån möjlighet att göra avtryck.

Jan Helin verkar anse att när staten samlar data så är det mindre farligt än när privata aktörer gör det kommersiellt. Vore det inte så tragiskt, hade det nästan varit komiskt att en chefredaktör som under sina år på posten sett meddelarskyddet eroderas till en punkt där det inte kan garanteras längre, skriver så. Men det där med att granska makten är inte något som görs enkelt — eller ens frivilligt? — längre. Hax lyfter i ett exempel i ett inlägg om hur politik handlar om att lura människor, på hur media snällt agerar megafon åt renodlat oärliga utspel:

För att ta ett exempel, så skrev Aftonbladet följande… “Från och med söndag kan du surfa på mobilen när du är på semester, utan att riskera en räkning motsvarande hela reskassan när du kommer hem.” Vilket helt enkelt var fel. Läs mer: Länk 1 » | Länk 2 » Frågan är vad man skall kalla detta? Lögn? Spinn? Politik och media i symbios?

När så Helin raljerar lite om de som på gräsrotsnivå åtminstone försöker lyfta problematiken så ekar han ofrivilligt ett förakt för människor som gör det så oerhört mycket lättare att ignorera relevant kritik och förmaningar om den pågående utvecklingen. Dessutom blir det konstigt att Helin inte verkar känna till att förutom “några arga unga härom året”, finns svenska EU-parlamentariker som löpande jobbar hårt på detta. Det har exempelvis varit oerhört svårt att nå ut medialt med Dataskyddskampanjen tills helt nyligen, som Henrik Brändén beskriver det:

Piratpartiets EU-parlamentariker har gjort vad de kunnat för att lägga moteld. Tillsammans med några aktivister har man skapat webbplatsen Dataskyddsförordningen, där man löpande lägger upp ny information om frågan.  Jag och HAX har bloggat om det hela. Men frågan har inte velat ta fart. Massmedia har inte orkat skriva. Folk har inte orkat bry sig.

Jan Helin har helt rätt i att det behöver sättas tryck på reglering av insamlandet av datat om oss. Han får gärna hjälpa till med det — inte minst genom att ge tusan i att vara överlägsen mot, eller rent av ignorera de få som faktiskt gör något, när ämnet är på tal. Och han behöver revidera det där med att svenska FRA skulle föreställa vara snälla små okunniga får i jämförelse. De konkurrerar, på en överlappande marknad och det får han gärna se till att hans läsare får veta.

Kort sagt — det duger inte att medverka till okunskap och sedan anklaga menigheten för dumhet.

Stötte på den här ilskna tråden på Facebook (bild i länk nederst om du läser detta på bloggen) och drog igång en fundering hos mig. Nog lite "skadad" av att surfa på Reddit, men det är nog andra också som tror att de behöver hänga på den debatten om kristendom som pågår där. I Sverige har vi inte den sortens kristna fundamentalism som amerikanarna opinionsbildar mot, och behöver lobba mot. Att "få" vara ateist är något som de måste kämpa sig till att få rätt att vara.

Så är det inte här. Jag kan säga hur många gånger som helst att jag inte tror på gud, utan att nån bryr sig eller fördömer mig. Rättigheten att få vara kristen, blir "placebon" till att kunna driva frågan i svenska debatten, ironiskt nog. Stör mig på det. Artikeln som hänvisas till är denna: http://www.svt.se/nyheter/sverige/behandlingshem-far-be-for-sjuka Det är inte en åldringsvård jag själv skulle välja, men ska ingen annan få välja den heller då? Typ.

(Dessutom är jag av den åsikten att om placebo fungerar är det väl helt i sin ordning att applicera, generellt sett? Eller?)

Läs gärna Joshens inlägg om den amerikanska utvecklingen i religionsfrågor: http://scriptorium.se/josh/2013/05/25/ateister-forenen-eder/

#opassande  

Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Så vad tycker politiker själva om att övervakas? Ptjaa, de gillar det inte. Och i rättvisans namn handlar det då inte ens om övervakning av det grova integritetskränkande slag som vi som medborgare ska acceptera — nej, det handlar om vanlig insyn i politiska sammanhang. Som till exempel när Ölandspartisten filmar kommunfullmäktige i Borgholms möte i syfte att låta väljare se processen, och blir utkastad.

Eller när EU-kommissionären De Gucht tycker att det är en bisarr tanke, att väljare ska ha insyn i viktiga förhandlingsprocesser. Jag nämnde även härom sistens hur Thomas Bodström tackade nej att lämna kissprov, när media bad honom göra sig själv till föredöme för alla de tonåringar som var tänkta att utsättas för “frivillig” drogtestning. Det vimlar av sådana här exempel. Politiker behöver arbetsro, är tanken. Så även poliser.

När det talas om klyftor i samhället så nämns sällan den här diskrepansen — att vi människor ska vara fullständigt transparenta men myndighetsutövare och politiker ska ha lugn och ro. Nu tycker väl jag iofs att dessa absolut ska få åtnjuta lite lugn i tillvaron — men ur ett demokratiskt perspektiv handlar offentlighetsprincipen om att vi ska ha insyn i makten. Tanken är väl ändå att vi ska vara något sånär upplysta när vi går till valurnorna. Eller?

Det blir så tydligt att övervakning ur ett mänskligt perspektiv innebär något väldigt invasivt, när de som har makt upplever det som störande att förhålla sig öppna gentemot sina väljare. För oss andra räcker det med att existera för att vara skyldiga att redovisa allt om oss själva, men de upplever sig inte ens säkert vara skyldiga att redovisa öppet vad de gör på sitt offentliga ämbete. Här finns det mycket väl utrymme att fundera på eventuella olagligheter till och med, med tanke på att vi tidigare uppfattat offentlighetsprincipen som en viktig politisk oundgänglighet.

Nej, politiker tycker inte om övervakning — när det gäller dem själva. Det borde faktiskt fler väljare ta intryck av.

Vad innebär det när myndigheter uppfattas som lite oberäknerliga — rent av farliga — vad hände egentligen? Min föräldrageneration såg myndigheter som något som var till för dem. De var stolta över det. Idag är känslan i allt högre utsträckning den motsatta. Vill de mig väl? Kan jag bli personligt ansvarig trots att jag uppfattar mig som ett offer för en politisk miss?

Det har snackats om politikerförakt i ett antal år nu — men när ska vi tackla medborgarföraktet? Det andra sidan av samma mynt, det som ingår i denna onda cirkel av växande klyftor i samhället.

Funderar på om vi som folk kommer ihåg varför vi börjat med massiv övervakning på bred skala? Jag vet inte ens om jag är säker på det. Det var såklart det där med terrordådet i New York 2001. Det som började med att “de ska jäklar i mig inte få hota vår livsstil” växte till ett slags “okej, vi ändrar allt”. Tyvärr har ju inte terrorism försvunnit i och med övervakningen. Jag har personligen inte sett någon rapportering om att övervakning förhindrat den typen av brottslighet i alla fall.

Nu är inte alla lagar som har till syfte att underlätta övervakning och intrång i privatlivet på olika sätt, till för just terrorism — även om det antagligen är den vanligaste associationen i retoriken. Ett tag användes visserligen även “grov kriminalitet” som term, en term som i praktiken fick en smått godtycklig betydelse, där var och ens egna associationer lades in. Klart ingen vill ha grov kriminalitet, men få var nog på det klara vad som egentligen avsågs med det, åtminstone är jag personligen inte helt säker än i dag vad det betyder. Människohandel och barnpornografi har även använts retoriskt.

Jag har som sagt inte plockat upp några indikationer på att dessa typer av brottslighet har minskats eller påverkats av de lagar som dragits igenom som inneburit minskade rättigheter för individen. Såklart, vi snackar ju om “underrättelseverksamhet” när det gäller FRA exempelvis, så vi kanske måste nöja oss med att det “sägs göra skillnad”. Om behovet fanns i allmänheten så skulle det kanske synas tydligare, eller lyftas på nåt sätt? Men det finns ju inte, så man slipper till och med det som utlovades under stora publika former genomföra en s.k. “kontrollstation” för FRA, 2011.

Vissa former av kontroller har genomförts, i och för sig. T.ex. har Siun genomfört ett par kontroller och konstaterat allvarliga problem med FRAs verksamhet. Men det är också allt de kan göra — konstatera. För det finns inget som reglerar FRA (trots att lagarna som drogs igenom 2008 påstods vara av den anledningen), annat än deras goda vilja, möjligen. Fanns det något tryck från allmänheten om att FRA skulle sköta sig, kanske det sett annorlunda ut? Då kanske inte heller FRAs resurser hamnat hos polisen, vilket utlovades 2008.

Must, en annan organisation, med militär anknytning, har även de konstaterats handskas ovarsamt med människors privatliv, rapporterade Datainspektionen för någon månad sedan. Med tanke på den kritik som JK riktade mot Must nyligen, så ter det sig som en prestigefylld organisation i största allmänhet, vilket är oroande. Om det fanns ett ordentligt tryck från allmänheten om att saker behöver skötas bättre, kanske det skulle vara annorlunda?

Igår läste jag att upphovsrättsindustrin i USA vill få rätt att lägga in spionmjukvara och dylikt i privatpersoners datorer. Ett privat särintresse kanske får det, eftersom det inte finns något tryck från allmänheten om att de behöver sköta sig bättre och historiskt har de fått nästan allt de pekat på. Så när åklagare här i Sverige vill ge fildelare hårdare straff, så är det inte otroligt det blir så, för det finns ju liksom inget tryck från allmänheten som motsätter sig detta.

Inget nämnvärt tryck från allmänheten skapar onekligen en tämligen obehaglig grogrund för allsköns konstigheter som börjar i en allmänmänsklig önskan om trygghet. Vår integritet är en handelsvara både i militära och kommersiella syften.

Det finns en stor och aktiv industri som tar alla chanser, när vi låter garden falla. Nån god vilja, självsanering eller medvetet etiskt arbete står i praktiken inte att finna. Och hela tiden rör sig retoriken kring inskränkningarna av våra rättigheter om att det handlar om att tackla brottslighet på olika sätt, när det i praktiken handlar om olika former av makt och vinstsyften i allsköns organisationer.

Så här står vi, utan att applicera tryck och låter oss luras för att vi är hederliga, ironiskt nog, för ingen vill ju “hjälpa brottslingar”. Det är dags att döda den myten. Vi måste börja hjälpa oss själva.

“Integriteten på undantag” står det i rubriken på DNs ledarsida. Det som står där är viktigt och tänkvärt, om än nu inte ett ämne som skapar det största intresset runt fikaborden. Under ledarartikeln finns en kommentar som illustrerar en av anledningarna till det:

Många tror att det finns ett sådant här samband — de flesta av oss gör ju inget fel, och har inga problem med att redovisa lite extra genom “transparens i vardagen”. Vi ställer upp, om det handlar om att få tag i busarna. Problemet är att alla busar är inte brottslingar. Edris sammanfattning av hur övervakningsdata använts av privata skäl, av de som haft tillgång är en skrämmande läsning och väl värd att ha med i tankarna när ämnet är på tapeten.

Det är aldrig du som bestämmer om huruvida ditt mjöl i påsen är rent eller inte, och det är därför det är så viktigt att prata om integritetsfrågeställningarna.

Med en allt mer ingående insyn i människors liv så skapas ett samhälle av lögnare. Det Thomas E skriver under inlägget är att om du tillhör en given norm, som för ögonblicket tas för acceptabel, så är du trygg. Hamnar din färg lite utanför ramarna, är du körd.

Även om det egentligen inte innebär att någon är en brottsling, bara för att de inte är konformistiskt inpassade i de modeller som gäller. “Alla brottslingar ljuger till vardags” skriver han, och det är inte en synvilla han är ensam om att bära med sig. Att du ljuger kan vara för att du inte passar in. Att du ljuger blir rent av samma sak som att du är en brottsling. Att samhället på olika sätt kanske tvingar dig att ljuga (i form av att undanhålla privata ensaker) verkar inte oroa så mycket.

Till exempel är det som så att även om det är så att vi i Sverige är progressiva och blir lite glada och stolta över att två män pussas på Eurovisionsschlagerfestivalet, och stöttar Finland med sina två tjejer på scenen som pussas — så infördes lagar 2008 som ger staten rätt att samla in och använda den sortens “avvikande sexualitet”. FRA har en alldeles egen personuppgiftslag där de tillåts samla in sådana uppgifter. Och använda.

Just det där med att integritetsinskräkningar är för den “goda sakens skull” är en väldigt svår psykologi att ta sig igenom. Ämnet i DNs ledare tar upp patientjournaler som exempel. Trots det sitter alltså människor och tänker att “det gör inget, för det är till för att hitta brottslingar som integritetskränkningar är till för”. Är sjukhuspersonal poliser? Är sjuka människor kriminella?

Thomas Bodström (S) lanserade uttrycket “de som har rent mjöl i påsen har inget att oroa sig för”. Är du vit, heterosexuell och frisk, har du inte något att oroa dig för, ungefär. Men när Bodström själv ombads att lämna ett kissprov för att avdramatisera det där med att tvinga ungdomar i skolan att drogtesta sig, tackade han nej.

Du kanske tänker att han döljer ett eventuellt drogmissbruk, reflexen är ju sådan nu för tiden — döljer du något är du skyldig till något. Bodström har möjligen sig själv att skylla som drog igång den här sortens tänk, men det är vi andra som betalar priset för det misstaget.

Emellanåt funderar jag även på vad det innebär när samhället får allt vidare klyftor, där arbetslösa görs till ansvariga för en politik som inte fungerar, där folk utförsäkras och där mobbing och elakhet gått och blivit en trappstege till framgång. Att sådant växer i samma takt som övervakning är en intressant knut att försöka nysta i. Förtroendet för vanliga människor sjunker, folk är inte värda respekt utan kan till och med föraktas öppet, vilket belönas frekvent. Makten hamnar allt längre bort och blir allt abstraktare för var dag som går.

Övervakning är makt och inte brottsbekämpning. Att tvinga fram konformitet och lydnad, är inte brottsbekämpning. Att vara annorlunda från dig är inte att vara brottsling. Minskad integritet minskar inte brottslighet. 

Stark personlig integritet är en viktig bit av ett samhälle som är tryggt på riktigt. Vi ska inte behöva bevisa oss vara oskyldiga i livet, till dagligdags. Vi ska kunna ha något sånär kontroll över våra egna liv och beslut. Det skapar en enormt farlig psykologi att vi hela tiden behandlas som potentiella brottslingar och där lögnen i slutändan blir vår enda vän.

Det är emellertid vi som förstår detta som har ett slags ansvar att förklara det så att det går fram ordentligt. Inte ens Thomas Bodströms plötsliga vändning förändrade den myten.

Låt mig mest bara få ur vägen på en gång: jag tycker att Monsanto är ett jävla skitföretag. De agerar med en slags etisk kompass som går ut på att “alla grödor ska det tjänas pengar på” och enligt den logiken behandlar de exempelvis (emellanåt brutalt fattiga,) vanliga bönder som odlar för mat för dagen, och kanske en extra peng, som om de vore globala affärsmässiga konkurrenter, juridiskt. De använder sig av patent på ett rent av naturvidrigt sätt, där markägare som råkat få Monsanto-registrerade frön överblåsa från tomten bredvid, antas vara rättslösa i princip till fördel för deras produkter. Företaget verkar ha ett fast grepp om politiker och drar gärna nytta av det så ofta som möjligt.

Okej, jag använder ett starkt språk här, men jag vill verkligen vara tydlig med att jag upplever Monsanto som en värdig representant för titeln “jordens avskum”. För jag är nämligen inte helt säker på att det är just bara Monsanto som det protesteras mot idag runt om i världen, utan får en stark känsla av att det är oron för genetiskt modifierade grödor som inspirerar till de flesta protester. Och där drar jag öronen åt mig, en anings.

Det bor en farlig psykologi i att ta avstånd från forskning och utveckling. Av olika anledningar har vi idag — sällan utan fog — en slags inneboende misstänksamhet kring de saker vi stoppar i oss, många gånger helt ovetande om konsekvenser som hälso- såväl som miljörisker. GMO-forskningen, som det kallas, är emellertid en av de där viktiga komponenterna när det till exempel gäller att hantera befolkningstillväxten i världen, och vi behöver mer mat. Mycket mer mat, på sikt. Jag är inte helt hundra på att det är en bra lösning (eller ens långsiktig), men det är ett av de ytterst få alternativ som finns och vill inte stänga dörren om det.

Monsanto och dess gelikar har monetära behov, vilket driver forskningsrädslan till sin spets: är det farligt eller inte, hur pass stor hänsyn tas det till människors hälsa när det finns pengar att tjäna? Jag är helt med på att ställa mig på barrikaderna mot det. Jag kan tänka mig att protestera dubbelt mot Monsanto ur det perspektivet till och med: de sabbar människors förtroende för vetenskap och forskning, rent av, med sin girighet.

Så det är med viss ambivalent tillförsikt jag kommer att följa rapporteringen och den efterföljande debatten efter demonstrationerna. Sätt gärna koppel på Monsanto, jag stöder och uppmuntrar kritik och nogsam kontroll över deras räckvidd — men inte på forskning kring GMO i största allmänhet. Det misstänker jag nämligen sätter koppel på oss själva, och vår egna utveckling istället.

En ny förkortning har seglat upp på listan över pågående åtgärder som hotar internets infrastruktur: TPP — the Trans-Pacific Partnership Agreement. Vi börjar kunna den här dramaturgin nu — förhandlingar hålls utan insyn, och läckta dokument letar sig ut.

Jag kan ibland tycka att det är besvärligt att läsa och förstå engelska texter, så det händer att jag sätter mig och översätter för att få ett grepp om vad det handlar om, vilket jag gjort även denna gång. Tänkte att ni kanske också skulle ha glädje av det; i en översikt skriven av EFF, så sammanfattas följande åtgärder:

“Det läckta amerikanska IP-kapitlet inkluderar flera detaljerade krav som är mycket mer restriktiv än nuvarande internationell standard och skulle kräva signifikanta ändringar i andra länders upphovsrättslagar. Dessa inkluderar skyldighet för länder att:

Öka ansvaret hos internetförmedlare: TPP skulle tvinga antagandet av den amerikanska DMCA i sin helhet. Till exempel skulle det krävas att Chile skriver om hela sin framtidsblickande upphovsrättslag från 2010 som för etablerat en juridisk varning-och-ta-ner-regel, vilket tillhandahåller ett bättre skydd för internetanvändares privatliv och yttrandefrihet, än DMCA gör.

Reglera temporära kopior: Behandla tillfälliga reproduktioner av upphovsrättsskyddat material utan innehavarnas tillåtelse som upphovsrättsintrång. Detta diskuterades och förkastades under den internationella diplomatiska konferensen 1996, som genererade två nyckelavtal för upphovsrätt — WIPO Copyright Treaty och WIPO Performances and Phonograms Treaty.

Uppföra ett “trestegstest”-språk, som begränsar s.k. Fair Use: USTR (amerikanska handelsrepresentanter) sätter “fair use” i fara, med sitt restriktiva språk i TPPs imaterialrättskapitel. USA och Australien föreslår båda en restriktiv text, och Peru är villiga att godkänna det dåliga språket.

Utöka upphovsrättsvillkoren: Skapa upphovsrättsliga begränsningar som går långt över de internationellt överenskomna villkoren i 1994 års Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights (TRIPS). Livstid + 70 år för arbete skapade av individer och en uppföljande överenskommelse i the US-Oman Free Trade Agreement, antingen 95 år efter publicering eller 120 år efter skapandet för företagsägda arbeten (som Musse Pigg).

Utöka skydd för digitala lås: Det kommer också tvinga länder som skriver under att skapa lagar som förbjuder att kringgå digitala lås (teknologiska skydd eller s.k. TPM) eftersom det speglar DMCA och behandlar överträdelser av TPM som separat brott, även i de fall man inte begår ett upphovsrättsintrång. Detta skulle göra att länder som Nya Zeeland måste skriva om sin innovativa upphovsrättslag från 2008, såväl som åsidosätta Australiens noggrant utarbetade TPM 2007 som innehåller undantag för regionskodade filmer på DVD, videospel och spelare, och för inbäddad mjukvara i utrustning som begränsar tillgång till material och service för utrustningen — en genomtänkt ansträngning av Australienska lagstiftare med syfte att undvika de fallgropar de amerikanska digitala låsen skapat. I USA har konkurrenter använt sig av DMCA för att försöka förhindra bläckåterfyllningsutrustning till skrivare, konkurrerande garageportöppnare och försök har gjorts att låsa mobiltelefoner till enskilda nätaktörer.

Förbjuda parallellimport: Förbud mot parallellimport av autentiska varor inhämtad från andra länder utan tillåtelse från upphovsrättsinnehavare.

Införa kriminella påföljder: Införande av kriminella påföljder för upphovsrättsintrång som är gjorda utan kommersiella motiv, baserat enligt the US No Electronic Theft Act från 1997.

I korthet — länder skulle behöva överge alla ansträngningar att lära sig från misstag gjorda i USA med sitt DMCA över de senaste 12 åren, och tvingas införa några av de mest kontroversiella aspekterna av amerikansk upphovsrättslagstiftning i sin helhet. Samtidigt håller man tillbaka de fördelar som finns, som exempelvis s.k. Fair Use som har gett visst utrymme för yttrandefrihet och teknologisk innovation att växa i USA. Det inkluderas endast en platshållare för undantag och begränsningar. Detta väcker en allvarlig oro för andra länders autonomitet och möjlighet att genom nationella lagstiftningsförsamlingar skapa sina egna lagar och regler för att sköta sina regionala prioriteringar.”

Ovanstående ska inte blandas ihop med TTIP om jag förstår det hela hela korrekt (rätta mig gärna, hade lite svårt att reda ut det) — det är en annan fin lite förkortning. Hojta också gärna till om något av det jag översatt kan ha en bättre formulering.

Uppdatering: Fått en lite bättre förklaring av Christian Engström om TPP och vilka det angår:

TTIP är mellan USA och EU, och har inte börjat förhandlas ännu, utan vi diskuterar just nu EU-kommissionens förhandlingsmandat och hur öppna förhandlingarna ska vara TPP står för “Trans-Pacific Partnership” och är mellan USA och en massa asiatiska länder runt stilla havet. Det är någonstans i slutfasen efter att ha förhandlats en massa år.

När det brinner i förorterna till Stockholm slås jag av hur lite det angår mig. Min vardag fortsätter som vanligt, jag ruttnar på vägbygget på Lilla Västerbron som korvar ihop trafiken, velar om vilken lunch jag ska välja, funderar på hur jag ska lösa de olika jobbrelaterade uppgifterna jag har framför mig. Husby, och alla andra förorter det brinner i, är “nån annanstans”. Visst är det förfärligt, men det är inte i min verklighet. Det är anmärkningsvärt att vi kan bo och leva på samma plats och ändå existera i så skilda världar.

På de ställen Husby diskuterats och jag deltagit har jag erkänt att jag inte är helt benägen att liksom se det som att de som bränner bilar är helt fel ute. Visst, det är fel ute på ett teoretiskt principiellt plan, men samtidigt så finns ju den där känslan av att jag inte är förvånad. Och blir jag inte förvånad, så säger det ju sig själv att jag antagligen har anledning att välja mindre bombastiska fördömanden, så att säga.

Lars Lindström skriver i Expressen om hur vi till och med kan förvänta oss att det händer igen. Jag vet inte varför det här händer, även om jag nånstans i magen antagligen vet ändå. I vintras skrev jag en fundering om hur vi lägger ansvaret på arbetssökande där vi kollektivt bestämt oss för att använda oss av ett system som kräver arbetslösa. Jag upplever det som att det är lite samma sorts psykolog här: underförstått är det de som lider i våra bristfälliga system som ska betala för det. För att systemet ska fungera, på sätt och vis.

Så när jag sitter här och är lagom priviligierad — t.ex. så skulle det vara en överreaktion av guds nåde, om jag själv skulle dra ut på gatorna och bränna bilar, i protest mot nån av de hjärtefrågor som jag engagerat mig i — kan jag inte med gott samvete påstå att mina förutsättningar är facit. Mitt största problem till daglig dags just nu är ju att Stockholms stad förbättrar körbanan på Lilla Västerbron…

Nånstans där, är väl svaret på varför sånt här händer.

Rasmus Fleischer ifrågasätter i ett inlägg varför inte domännamnskriget uppmärksammats av Piratpartiet generellt, och av mig specifikt.

Vi måste fråga oss varför det är nästintill helt tyst om den stora nätpolitiska konflikt som just seglat upp i Sverige: statens försök att konfiskera domännamnet thepiratebay.se. En konflikt som tar sig den juridiska formen av att staten stämmer staten i Stockholms tingsrätt.

Så här skrev jag i en kommentar under:

Tycker nästan att du besvarar varför i ditt inlägg, faktiskt — hur skapa ett tryck som “känns av”, inte minst medialt, när intresset är så lågt? Jag blir nästan lite larvigt glad över att du efterlyser varför just jag inte skrivit något om det, till och med. Nu har inte det tåget gått för mig personligen, det gäller mest att hitta till orden, men det har inte ens föresvävat mig att någon satt och väntade på att jag skulle skriva något.

Så lågt som intresse och feedback är (till och med från dig och andra som i normalfallet är intresserade) från allmänheten, så har det helt enkelt känts meningslöst — jag har till och med skrivit saker som “pliktskyldigast” fram till en punkt när jag insåg att jag inte pallade det längre. På ett helt personligt plan har det helt enkelt inte känts som att det haft någon betydelse, även om ämnet är viktigt.

När det gäller Piratpartiet som helhet har ämnet (självfallet) diskuterats en hel del. När Henry skriver att det diskuterats på de sociala medieplattformarna stämmer det, och jag tycker du gör lite dumt i att avskriva det, eftersom det är där eventuella idéer om vad som kan göras dyker upp. Där får man den feedback om eventuellt engagemang finns. Det är superviktigt t.ex. att det där delas vidare information och opinionsbildning.

Men när den feedbacken är låg (det är ju onekligen ett enormt brus att konkurrera med) är det svårt att se exakt hur man gör för att synas bättre. Svärmen är rejält viktig, och jag upplever det som att till och med svärmen är trött i största allmänhet. Det är onekligen en farlig psykologi.

Som jag skriver i min kommentar under inlägget, så har jag uppfattat det som att det inte är någon som lyssnar, att det rentav är meningslöst. Tystnaden från de som till och med är intresserade av frågeställningarna har varit tämligen kompakt. Den feedback jag väl får är “jamen är du förvånad” eller “det är meningslöst” och jag har kanske påverkats av det? Jag vet inte. Jag visste i alla fall inte att det faktiskt var så att någon förväntade sig att jag skulle skriva något om det, eller att det skulle leda till något.

En fråga jag fick återkommande tidigare var “hur orkar du?” när mitt engagemang i internetrelaterade frågeställningar var på tapeten. Svaret är egentligen “det gör jag inte”. Det låter mer depressivt än det är egentligen, men det är i alla fall sant. Jag orkar inte, men på sätt och vis försöker jag hitta vägar att orka med den insikten mer eller mindre framgångsrikt.

När jag som person får kritik för att jag inte gör tillräckligt mår jag oftast dåligt, men i längden så är inte det här ett ensamrejs som hänger på vad jag gör. Det är orealistiskt att tro att just jag kan förändra sakernas tillstånd, när det är något som måste ske gemensamt med andra. Det är mer nedbrytande att stå i ett rum och skrika där ingen lyssnar eller reagerar, än att ta några steg tillbaka och vänta in bättre lägen.

Men det här är meta. Ta och läs länkarna i Rasmus inlägg ordentligt — det är en superviktig frågeställning och även om uppmärksamheten tar vägen via anklagelser om vem som behöver göra vad, så är den viktig att lägga på domännamnskriget.

Ofta när jämställdhet är på tapeten verkar flera anta att det handlar om att “alla ska vara likadana”. Rätt nyligen fick jag något av en aha-upplevelse när jag förstod att ordet “hen” uppfattas som ett vapen i en strategi vars syfte att göra samhället könlöst, till exempel. Det tas ganska mycket för givet från de olika sidorna i debatten, kan man säga generellt sett och det är lite bekymmersamt. Den som lagt den värderingen äger problemformuleringen och bestämmer sedan i lugn och ro om vad andra handlar om, upplever jag det som.

Där hen är en språklig grej som kan vara lite bekväm för att variera uttryck som “hon eller han”, så är det ändå intressant att ordet även kan användas för att klistra på egenskaper hos den som använder det, som inte nödvändigtvis är sanna. Den perfekta bakdörren för att slippa sätta sig in i vad någon specifikt tycker eller tänker, till och med. Någon har redan tagit något för givet — och har ursäktat sig själv debatt-tekniskt.

Personligen är jag väldigt mån om att folk ska få vara som de är, slippa inrätta sig i obekväma former och utrymmen. Det handlar om värderingen, inte skillnaden. När man ofta i genusfrågor diskuterar kvinnors rättigheter så sägs det att (helt riktigt) att kvinnor har det så oerhört mycket bättre idag — till exempel kan kvinnor klä sig i byxor utan att nån skulle höja ett ögonbryn — och drar slutsatsen att feminismen är därför något som inte behövs längre. (FMSJ skriver tänkvärt om den aspekten här.)

Det som gör att jag drar en annan slutsats än FMSJ och andra är för att män inte kan ha en klänning på sig till vardags. Vad det gör, är att tala om för mig att det finns en värdering av det s.k. kvinnliga, som anses sämre och det i sin tur borgar för att det fortfarande finns ett existensberättigande för den feministiska analysen. Det är i sin ordning att kvinnor ska och kan aspirera på att göra saker som är traditionellt manliga, men så länge det anses att vara sämre att vara “kvinnlig”, finns det ett problem i värderingen som genomsyrar rätt mycket i samhället.

Så för mig handlar det verkligen inte om att sträva mot ett könlöst, robotifierat samhället befolkat av människor som är McDonaldifierade — helt tvärtom. Man måste få vara kvinna, kvinnlig, och göra kvinnliga saker utan att det nedvärderas på olika sätt. Även som man, kan jag tycka. När jag säger leve mångfalden, så menar jag verkligen det.

Vi är nog som människor mer lika än vi tror, även om vi ofta säger saker som att “vi är olika”. Skillnaderna är antagligen mycket mindre kontrasterande än vi nånstans behandlar det retoriskt, gissar jag. Ändå så är det något av ett problem att vi är lite obenägna att “tillåta” annorlunda i samhället. Att sträva mot något som är bättre är inte fel, men att bestämma vad som är bättre kollektivt, landar ofta galet. Ilskan över att andra bryter mot reglerna kan till och med vara ett uttryck för att man själv jobbar hårt på att passa in.

Jag såg en tjej som gjorde en uppdatering där hon skrev att vissa dagar kräver läppstift. “The world is a battlefield and lipstick is my weapon”, skrev hon. Jag blev påmind om hur det värkt till i hjärtat ibland av att män inte får tänka så. De får inte välja bland roliga färger, de får och ska inte vara annat än män. Generellt sett. En del jobbar runt systemet, och har sina små privata och inte fullt så synliga vardagsrebell-tendenser. I stort får män emellertid anpassa sig till sin grupps uniform, om det så är kostym eller grunge. Klär de sig efter kvinnliga förtecken så handlar det om könstillhörighet, för det allmänna, bristfälligt nog.

Striden och stressen en man behöver ta för att bryta igenom den värderingen är inte att leka med. Därför blir jag glad och lycklig när jag läser om exempelvis Bronies (män som är fans av animationen My Little Pony). Jag blir alldeles varm i magen när jag ser killar som sminkar sig eller använder kjol helt naturligt (vilket händer sällan, men ibland så..). Så sakteliga börjar fördämningarna brista åt det hållet också, men är i stort en ganska eftersatt rörelse.

Ord får förändrad betydelse med tiden. För en del innebär det att själva ordet måste släppas, för andra betyder det att analysen behöver justeras för att vara i samklang med tiden. För mig är det det senare. Själva ordet feminism är fortfarande en bra indikator på hur värderingarna ändå fortfarande lever och frodas. Ordet sätter specifikt fingret på just den värdering som handlar om att kvinnligt är sämre än manligt, för mig.

För även om ordets betydelse och analys omvärderas, så består det faktum att det som är eftersträvansvärt — värt något till och med — är det manliga, i det stora hela. Och det är inte helt oproblematiskt, vare sig för kvinnor eller män. Har vi inget ord för det, blir det ännu svårare att tackla, som jag ser det.

Problemet med att debattera med människor som har fundamentalistiska attityder är att man då förhåller sig till “det värsta”. Många framstår kanske som mer fundamentalistiska än de är, ska sägas, kanske för att det är retoriskt enklare att förhålla sig till absoluter. Men svart-vita resonemang leder till svart-vita lösningar, om de leder nånstans alls. För att utveckla: kompromissar du med en fundamentalist för att hitta en konsensus, hamnar du alldeles för långt ifrån nån slags median för att det ska vara en bra eller relevant kompromiss.

Det här tror jag de flesta känner undermedvetet — man vill inte liera sig eller förhålla sig alltför medgörlig till “fel” saker. Vilket ironiskt nog leder till precis samma problem; en blir själv fundamentalistisk utan att man förstår det.

Till exempel: I mina diskussioner med människor som är livrädda för feminism har jag förhållit mig till en ytterlighet att min inställning — “Piratpartiet behöver inte erkänna sig till feminismen” — i praktiken blivit en slags kompromiss som sviker en grundläggande princip i partiet: allas lika rättigheter och vikten av att förhålla sig till de mänskliga rättigheterna, vilket blev påtalat för mig i går i en chatt med medlemmar. Jag har i ett slag, debattekniskt, kompromissat bort en rättighet, som röstats fram som viktig princip på Piratpartiets medlemsmöten, om än det är underförstått.

Till alla i Piratpartiet vill jag härmed be så mycket om ursäkt. Det var självfallet inte min mening. Att jag lyfter detta får belysa problematiken med att diskutera där “det värsta” är navet för diskussionen. Varken jag eller nån annan har rätt att åsidosätta det vi under medlemsmöten och många års framtagande av principer och piratideologi kommit fram till. Även om det är bra för “husfriden” på sociala medieplattformar att ligga lågt eller rent av inte låtsas om vissa aspekter i samhället, så är det PPs principer som gäller.

Partiet har gemensamt kommit fram till att vi tror på upprätthållande av mänskliga rättigheter. Det är rätt och riktigt, precis så ska det vara. Det är därför tråkigt att några få förvandlat den offentliga debatten till något som vi ju i praktiken inte är och tagit beslut om: motståndare till feminism.

En förklaring till att jag tappade bollen var att jag drabbades av att en styrelseledamot skrev formellt till Piratpartiets styrelse och klagade på att jag diskuterade ämnet på PPs plattformar (Google Plus där jag sammanställde diskussionen med mina egna och andras inlägg i ämnet). Jag vill naturligtvis inte förstöra för andra, tänker jag, och har sedan dess inte lyft mina inlägg för partiet. Dessvärre innebär det i praktiken att jag dessutom undvikit att skriva om PP-relaterade ämnen. (En ytterligare sorts backlash, som jag väl också behöver tackla framöver.)

Tyvärr känner jag mig föranledd att lyfta det här problemet eftersom det ju i praktiken är ett exempel på hur snett det kan gå när man förhåller sig till det extrema. Jag vet inte hur många fler än jag det är som tacklats på det här viset, heller. Även om jag inte kan uppfattas som nån slags feminist-extremist på något vis i världen, får jag det i knät av andra som påstår att det är jättevanligt överallt och måste försvara mig och berätta vad jag inte är. Till människor som följt mina inlägg i åratal och torde veta vad jag är för en slags människa.

Det är en uthållighetskamp som dragit mig på avvägar, helt enkelt. Jag blev förblindad i det allmänna bruset, vilket ledde helt fel. Återigen: Jag ber tusen gånger om ursäkt för detta. Det var egoistiskt av mig och jag vill verkligen att alla förstår att jag ställer mig bakom Piratpartiets principprogram och tycker det är en otroligt fin och välgenomtänkt grund att stå på.

Debatterna på Piratpartiets plattformar i den här frågeställningen är inte representativ. Få orkar ge sig in och skänka nyans och balans i frågeställningarna och åsiktsspammarna som bara har sitt egna bästa för ögonen, dominerar i hög utsträckning.

Det möter en annan princip, den om yttrande- och åsiktsfrihet. Vi kan inte tysta de som tycker annorlunda. Vi ska och får inte göra det. Men det som är rätt, det genuina och det som faktiskt har nån slags konsensus behöver synas tydligare. Faktum är, det behöver synas alls, över huvud taget. Det går inte an att behöva leta efter den verkliga nerven i partiet, den som säger bra saker om människors lika värde.

Vi lever mitt i hur yttrande- och åsiktsfrihet funkar i praktiken. Så här ser den ut. Den enes rätt till åsiktsspam skapar tystnad för den andre — och även om jag får, så är jag inte tillåten att ha en åsikt som baseras på en feministisk analys. Vilket syns genom handling när till och med protestbrev inlämnas till styrelsen. Av en styrelseledamot. (Som inte lett någonstans vad jag vet, jag har i alla fall inte fått någon officiell tillsägelse eller så.) Även om jag får, är jag inte tillåten i praktiken.

Nu kommer det alltid att finnas antifeminister — vare sig de är piratpartister eller inte. Men det som är viktigt här är att Piratpartiet och vad det står för är vad som syns minst lika tydligt, som de som vill motarbeta vissa gruppers rättigheter. Piratpartiet är inte anti-feministiskt. Och kommer antagligen aldrig att bli det, för att majoriteten sagt det på olika sätt genom åren. Alla påståenden som låter påskina något annat är direkt felaktiga. Alla försök att försöka dra partiet i den riktningen har misslyckats och kommer att misslyckas. Ett stort mörkertal av medlemmar anser till och med att Piratpartiet per definition i exempelvis ställningstaganden kring mänskliga rättigheter, de facto är feministiskt.

Mångfalden och nyanserna behöver i rättvisans namn synas tydligare. Hjälp mig.

* * *

Här är förresten ett exmpel (eller 33 exempel) på definition av feminism, kolla gärna in det.

Uppdatering: Anton och Dennis gav mig tillåtelse att lägga ut ett litet utsnitt ur vår diskussion i går kväll där ämnet diskuterades, så har uppdaterat inlägget med den bilden.