Opassande

Prenumerera på innehåll
Webbadress: http://opassande.se
Uppdaterad: 49 min 36 sek sedan

Hemkokad blåbärssylt

9 december, 2015 - 12:21

Jag tycker det är spännande att se när folk verkligen kämpar för att visa vilken skillnad det är mellan folk och folk. Ibland såpass att det nog inte ens kan anses vara folk, så stor skillnad är det-fenomen. Vi ser det när det gäller tiggare, vi ser det i genusdebatter, politiska diskussioner etc. Det är ingen ände på variationer av att lyfta våra olikheter – och omvandla dem till etiketter som man ska kunna sorteras under.

På Reddit som jag besöker nästan dagligen, är det ett enormt tryck på att det är skillnad mellan killar och tjejer. (Det är verkligen superviktigt att du förstår att det är skillnad mellan killar och tjejer, där.) I kölvattnet på detta dyker det även upp värderingar som går ut på att tjejer är sämre på ett eller annat, för att riktigt trycka på hur viktigt det är att folk förstår att det är skillnad mellan kvinnor och män.

Nu säger jag inte att det inte är skillnad på kvinnor och män – det är i och för sig större skillnad mellan oss som individer än det är mellan kön, men skitsamma. Olikheter är generellt sett inte farligt. Om något är det mest bara komplementerande i nåt slags universellt perspektiv.

Det är så himla intressant att så mycket av vår tid på jorden läggs på just såna här saker. Och nästan alltid för att skapa sociala relationer med de som man identifierar som “sin” etikett, ironiskt nog. Alla vänstermänniskor, och alla högermänniskor, som existerar bara för att jävlas (med varandra). Alla jävla idioter. Darwin Awards och soffpotatisar. Tjatiga kärringar, gnälliga gubbjävlar…

Det finns så många olika sociala konstruktioner som man kan välja bland, och försöka passa in i – men priset är nästan alltid att välja nån grupp att se ner på. Jag säger priset, för det är en ruskig sida av oss människor. Jag tycker det är skitjobbigt att se ner på människor. Man skulle kanske kunna tänka sig att jag är lite hemligt nöjd över mig själv, som är så “fin”, men det handlar inte om det över huvud taget. (Den enes ödmjukhet blir den andres anledning att känna överlägsenhet.)

Jag avskyr att se på medmänniskor som dumskallar och idioter, för det gör mig inte bara ensam, det gör mig även till en fullblodsidiot själv. Ingenting i min vardag indikerar att jag är så intelligent eller smart så att jag har nåt slags överläge i jämförelse med alla andra. Inte ett dugg.

Det intressanta är att när jag själv i goda vänners lag säger saker som att jag har medelmåttig intelligens, så säger folk (ibland i nån slags medlidsam ton t.o.m) att neeeeejdå, du är ju jättesmart. “Sluta göra ner dig själv”, säger andra. Sluta göra ner mig själv? Jag gör för tusan inte ner mig själv, jag är den jag är, jag är jättenöjd med mig själv (okej vissa saker önskar jag att jag var bättre på, men du fattar vad jag menar). Jag är inte kass bara för att jag råkat landa på nån slags kunskapsmedian. Implicit säger denne att man är sämre, för att man inser att man inte är bättre än alla andra.

En vansinnig tankevurpa, om du frågar mig, och fullkomligt nedlusad av en värdering som jag inte kan se har nån förankring i verkligheten. Det är värderingarna som är problemet, tror jag. Inte att vi är olika. Utan värderingen som följer. Det är en svaghet som vi faktiskt borde tackla på allvar. För kanske det största bekymret är att etiketter och rubriceringar i princip luras. Rejält.

Kategorier: Pirates, arr!

Vi får inte göra fel, men gör vi inget så gör vi fel

7 december, 2015 - 15:02

Man kan rätt tydligt se uppfostringstendenser i sociala sammanhang på internet. Hur man ska vara, vad man ska tycka osv. Tänker att det är så vi fungerar, vi människor. Det sociala är allt, på nåt vis. Jag funderar mellan varven på vilken typ av samhälle allt detta uppfostrande skulle kunna leda till.

En spaning som jag gjort, till exempel, är det där med att objektivitet som koncept för journalister är ett vanligt förekommande krav, och när journalister är “objektiva” (dvs inte tar ställning) så är de sillmjölkar. Som programledaren som ville att gästen i programmet skulle vara försiktig med att säga att SD är grundat av rasister. Vilket är faktualt korrekt, men omvandlats till något “icke-objektivt”, uppenbarligen.

Många gånger får tjänstemän på myndigheter o.dyl. rätt mycket skit. Lyssnade på några i helgen som lyfte några horribla exempel ur verkligheten på tjänstemän som agerat smått oetiskt på olika sätt. Vänskapskorruptionen som vi har väldigt svårt för att se, här i Sverige, om oss själva. Samtidigt är det lika verkligt med stukade tjänstemän som inte vågar säga något, ta några beslut såvida de inte sitter i grupp och slipper egna ansvaret. Strykrädda efter åratal av kritik och uthängningar.

Man måste vara beredd på att få kritik, lite skinn på näsan måste man faktiskt ha i ett slags offentliga sammanhang där saker diskuteras. Det är en skapligt vettig inställning i grunden, men en gränsdragning som var rätt länge sen vi passerade i offentliga samtal, upplever jag det som. Det är inte att ha skinn på näsan att acceptera hot på olika sätt. Det är heller inte yttrandefrihet att hota folk, vilket många verkar förvirra det med. Kravet på att tåla lite, har landat i att tåla jävligt mycket. Och inte minst från rätt många.

Åsikter tenderar dessutom att framställas som fakta, inte minst har det varit ganska intressant att följa debatterna kring Sveriges asylpolitik. Där det påstås att Sverige inte klarar av mer – när det egentligen verkar handla om att Sverige inte klarar av att justera byråkratin så att den funkar bättre. Det handlar inte om att vi står på ruinens brant heller, det går bra för Sverige, bättre än jag hade en aning om till och med.

Det offentliga samtalet verkar på flera håll ha tagit inspiration från nån Twitchkanal för nåt dataspel, där unga lär sig att social interaktion går ut på att ge och ta skit, lite lagom självdestruktivt. Sammantaget verkar vi som folk vilja uppfostra varandra till att vara misstänksamma, lite lagom psykopatiskt okänsliga för andra människor, och vara den som slår först.

Det blir en skaplig moment 22 av det. Folk vill såklart att andra ska göra rätt, men det mesta man verkar uppnå i längden är handlingsförlamning hos de som lyssnar. De som verkligen vill se förändring inspirerar mest bara till försiktighet. Vägen asfalteras för de oempatiska och psykopatiskt lagda och resten av oss måste välja våra strider lite oftare än som är bra för hälsan.

Kategorier: Pirates, arr!

Det naiva med övervakning

21 november, 2015 - 14:02

Funderar på ordet naiv – något av ett favorit-skitord i diskussioner om övervakning. Enligt synomer.se är jag som är motsträvig till nedmontering av mänskliga rättigheter “barnslig, godtrogen, troskyldig, blåögd”. Till och med Stefan Löfvén anser att Sverige är “aningslös, omogen; enfaldig”.

Nu är alla människor “lättlurad, lättrogen, dum, korkad” i nån bemärkelse. Alltid. För ingen vet eller kan allt. Inte ens när de har pipeline rakt in i våra hjärtan och hjärnor via teknologin.

Terroristerna i Paris använde sig exempelvis inte av kryptering. Trots att dådet används som anledning för att kunna förbjuda kryptering på olika sätt. Och i Sverige användes en man som hade sitt namn på dörren och öppen profil på Facebook som underliggande skäl för att tillåta statliga trojaner. Faktum är att all denna övervakning som existerar idag inte förhindrat terrorism.

Jag undrar – vad skyddar oss medborgare från “naiva” politiker och säkerhetsorganisationer? Inser de att även de kan agera utifrån naivitet? Till exempel vad gäller hur trojaner fungerar, om det ens skulle göra världen fri från terrorister? Vad skulle ett såpass intrikat och farligt instrument kunna göra när man inte vet att man kan söka efter folk på Facebook?

Nu anser jag nånstans att naivitet inte är ett relevant argument i debatter över huvud taget. Det är en variant av härskarteknik som är särskilt ondskefull. “Tycker vi inte samma så är du korkad” skulle inte funka som argument normalt sett, och naivitet sorterar under den sortens icke-argument.

Men även terrorister är naiva, uppenbarligen. Terrorister är inte i klass med James Bonds superskurkar och det verkar onekligen som att de teknologiska gadgets man vill använda inte gör ett dugg för att förhindra deras uppkomst och existens.

Det är märkligt att massor av övervakningslagar dras igenom, inga resultat redovisas, och branschen förutsätts behöva ännu mer, för att det ska funka. I vilka andra sammanhang skulle det vara acceptabelt i längden? På sätt och vis är till och med övervakningsindustrin beroende av terrorism, för sin fortlevnad. Just nu känns det som att man säger sig bygga världens bästa maskin som löser allt, men tyvärr är drivmedlet blod och människoliv.

Visst gäller det att inte vara naiv. Svårigheten är väl mest att klura ut om vad. Jag vill inte att människor ska bli offer för terrorism. Jag vill verkligen att de ska fångas in och föras inför rätta. Jag vill att förutsättningarna för gryende terrorverksamheter ska motverkas. Jag vill att den bästa utrustningen tänkbara ska hjälpa poliser när de utreder brottslighet och misstänkta. Jag vill verkligen att politiker, poliser och säkerhetsorganisationer ska göra sina jobb.

Jag tror bara inte på metoderna som sägs lösa problemet – av den enkla anledningen att det fortsätter att uppstå. Vi kan inte fortsätta betala med våra privatliv, för något som inte levereras.

Kategorier: Pirates, arr!

Engagemangsinception i sociala medier – vad är målet?

10 november, 2015 - 11:13

Ung Pirat la upp en faksimil på Twitter med rubriken “Engagemang ger flest följare på Facebook”. Eftersom Piratpartiet är prominent placerade, kommenterar Ung Pirat det med “tänk om folk röstade som de gillade”. Jag måste säga att jag gillar ordvitsen där, samtidigt drog det igång lite tankar om det där med inflytande via sociala medier som så ofta mäts på olika vis.

Människor som jobbar med sånt här, har olika smarta mätinstrument och analyserar vad som händer i sociala medier. Användare lyfts som inflytelserika, händelser lyfts som engagerande, trender mäts och redovisas – och jag förstår nästan aldrig vad det handlar om. Jag har varken verktyg eller förmåga att förstå det som redovisas. Om nån säger till mig att falukorvsklubben är jätteinflytelserik så tror jag på det. Kanske jag till och med nickar och tycker det är tänkvärt när olika kunniga personer analyserar varför falukorvsklubben är så populär online. Kanske efter ett antal diskussioner och kommentarer runt om, bildar jag mig min egna syn på varför, rent av.

Fast helt ärligt så vet jag ju inte. Jag vet faktiskt inte ens varför antalet klick är värdefulla. Det finns egentligen inget i min vardag eller mitt sätt att använda internet och förstå vad jag läser och ser, som hjälper mig med det.

När en tidning lyfter den sida som jag själv faktiskt styr innehållet på i viss mån – Facebooksidan för Piratpartiet – och berättar att engagemang skapar många gillare, så vet jag inte vad det betyder, måste jag erkänna. Jag vet inte vilken typ av engagemang ens det handlar om. Mitt och de som sköter sidan, eller användarna som gillat sidan? Eller kanske rent av de användarkonton som används för att skapa oro i trådarna på sidan?

För det sistnämnda är något som jag själv ser ofta. Alla dessa människor som kommenterar i syfte att defusera eventuella framgångar räknat i tummar upp. Och folk påverkas självklart av det, “astroturfing” är en verklighet online, där användarkonton används för att påverka flöden och intresse.

Jag är naturligtvis jäkligt stolt över att så många gillat sidan, men jag vet å andra sidan att innehållet inte når alla som gillat den. Lägger vi upp ett inlägg på Facebook så får knappast 80000+ användare veta det. Några tusental kanske, får den. Gillar en stor mängd av dessa tusen personer inlägget (snabbt), släpps det ut till några tusen till. Osv. Tills Facebook känner sig klara, efter några timmar, då den inte pytsas ut alls. Det räknas inte att det är en massa som gillar sidan, varje inlägg måste även gillas och delas av många, för att få exponeras till dessa.

Facebook kan tänka sig att lägga upp den till flera som gillat, om vi betalar för besväret. Vilket ett parti som Piratpartiet inte riktigt har råd med. Vad man måste göra är att be folk att välja “ta emot notiser” från partiet, för att inte missa några inlägg. Nu ska det sägas att det skulle antagligen bli skapligt odrägliga flöden för användare om alla sidor de gillat, fick alla sina inlägg upplagda i flödet. Skulle nog kännas spammigt rätt kvickt. Samtidigt så handlar det om Facebooks affärsidé, att hålla tillbaka lite lagom för att skapa behov av köpt spridning av inläggen. Var lagom existerar som gränsdragning här har jag ingen aning om.

Så det finns många engagerade, helt klart. Facebook är en engagerad och inte minst påverkande part inte minst. Astroturfing tillhör vanligheterna. Det blir nästan ett slags engagemangsinception.

Kanske är den här funderingen mot mitt – eller kanske framför allt Piratpartiets – intresse här. Det är ju naturligtvis jäkligt nice att vi är såpass gillade på Facebook som i längden kan skapa möjligheter. Även om jag inte riktigt vet vilka de skulle vara eftersom det nödvändigtvis inte gett partiet parlamentariskt inflytande som väl ändå får ses som ett mål för ett politiskt parti.

Jag tänker i alla fall på hur jag inte vet vad det är som räknas som inflytande eller framgångar online, när det rapporteras om. Egentligen. Vad värdet handlar om, hur det angår mig, andra användare eller organisationer som försöker slå sig fram och få lite uppmärksamhet. Vilket jag kanske borde veta? Många är vi nog, som läser rapporter av det här slaget och försöker plocka upp ledtrådar och goda råd om hur man skapar en yta online för att nå människor – utan att egentligen veta vilket perspektiv det är som styr över vad som anses vara bra eller framgångsrikt.

Helt säkert är det Facebook som är de riktiga vinnarna i alla fall. Vad gäller resten av oss så vet jag helt ärligt inte riktigt var vi passar in eller vilka mål som är eftersträvansvärda ens. Jag fortsätter i alla fall att engagera mig, men det är lite småintressant att jag rör mig på en planhalva jag inte riktigt förstår reglerna för och där jag rent av riskerar tro att nån annans mål är det jag ska skicka in bollen i.

Kategorier: Pirates, arr!

Om Piratpartiet hade varit skitstövlar

24 oktober, 2015 - 18:49

Kom på nyss att släktforskning kan outsourcas: skriv något kritiskt om Assange/Wikileaks/Piratpartiet, låt Flashback göra jobbet. — Martin L. Fällman (@mlowdi) February 24, 2011

En gammal tweet dök av nån anledning upp i flödet härom dagen med en gliring om Piratpartiet (eller kanske mest om nivån på debatterna?). Den har några år på nacken, och det slog mig hur saker har förändrats. I PP har det under flera års tid arbetats målmedvetet mot s.k. näthat i partiets namn.

Jag tycker mig märka det på flera olika sätt. Såvida man inte själv är skadad och ser motstående ställningstagande som implicit hat (den skadan är vanligt förekommande ska sägas, inte minst bland höger- vänsterbashare) så tror jag det skulle bli något av en utmaning att hitta “jobbiga piratpartister” som kör sjölejonteknik eller på andra sätt beter sig dumt via sociala medier. Samtidigt så har det gett många vatten på kvarnen om att PP är dött, inte existerar eller whatnot längre. För att relativt få kamikazeförsvarare av PP syns till.

Det har hänt att jag tänkt att om partiet inte arbetat för att vara schyssta i debatterna, och lärt varandra var gränser går, så kanske partiet varit mer synligt. Om vi hade sysslat med motsvarigheten till att tillgängliggöra listor på placeringar av flyktingförläggningar efter att flera har bränts ned eller på andra sätt stött inhemsk terrorism.

Hade Piratpartiet fortsatt vara så hatiska och kantiga som de kritiserades för (många gånger helt utan fog, så funkar ju fördomar tyvärr), så kanske vi hade varit mer framgångsrika idag. Vi kanske hade varit en player som kunnat casha in på behov av att få utlopp för raseri (vi själva piskat upp) och som så småningom leder till våldsamheter, för att “försvara mänskliga rättigheter”.

Jag hade visserligen inte varit kvar i partiet, men det är en tanke som är rätt besvärlig. Det är inte kritik av politiker per se, utan vad som anses vara politik och politisk debatt idag.

Är inte folk arga, skriker eller på olika sätt beter sig, är man tydligen inte engagerad, säger samhällsdebatten. Klickonomin, har blivit drivande för vad som anses vara säljande även inom den politiska sfären. Såklart.

Faktum är att vi i Piratpartiet har varit så duktiga på att vara schyssta, att när jag häromdagen skapade ett inlägg på Piratpartiets facebooksida, fick jag kritik för att jag lyfte ett annat partis politik som ett sätt att sprida kunskap om Piratpartiets politik. Det var smutskastning, ansåg flera till och med, att jag sagt “även solen har sina fläckar” om SD:s representation av Sverige. Och då inte bara av SD-anhängare. “Piratpartiet ska vara bättre än så här.”

Vi har varit så duktiga på att hålla oss till sak, att vi inte räknas för många. Att vi inte anses ha något av värde att tillföra. Det är nästan så jag skrattar när jag tänker på det. Och det är nödvändigtvis inte “knäppgökar” det handlar om, det är människor som man generellt sett skulle anse vara smarta tänkande individer, som sitter fast i den där tankeloopen.

Piratpartiet hade kunnat vara framgångsrikt om vi var skitstövlar som sålde tändare när flyktingförläggningar brinner. Om vår makt var det enda som var drivkraften, vill säga. Att försöka hålla en gyllene medelväg, vara provocerande utan att vara svin, har dock visat sig vara svårförståelig för allmänheten.

Nåväl – det går hur som helst att jobba mot hat och polarisering, det har Piratpartiet bevisat. Det oroar mig lite att vi möjligen i debatterna framstår bevisa att det är meningslöst att vara hygglig och hederlig, dock.

Kategorier: Pirates, arr!

Dags att bränna register?

22 oktober, 2015 - 09:40

Att vara en nyttig idiot är något som jag upplever är en av de största riskerna med att delta i tyckonomin online. Å ena sidan är det en rättighet att tycka saker, å andra sidan kan det användas av andra i andra syften, eller rent av lite lagom richelieuskt användas mot en själv. Men man behöver såklart inte ens delta i tyckonomin, man kan vara lika mycket nyttig idiot när man är tyst.

När jag var barn och fick lära mig om koncentrationslägren i Tyskland, så frågade jag ofta de vuxna hur det kunde gå till. Visste ingen vad som hände? Fattade man inte vad man gjorde? Hur? Nu skaver min barndoms frågeställning mer än nånsin, för nu ser jag precis varför det kunde hända – och hur. Hur jag än bär mig åt så är jag en nyttig idiot, och den våldsamma rasismen tycks vara omöjlig att förhindras få fotfäste. Nu tävlar till och med gamla demokratiskt värderande partier om att få  väljarröster ur den här gruppen.

Säger jag emot är jag SDs hantlangare, de tjänar på det, de får uppmärksamhet. Säger jag ingenting tjänar de på det. De får gå obehindrat framåt med sin retorik.

Och den har gått framåt, om det råder det inga tvivel. Hade SD kommit undan med att låta människor hetsa till att sätta eld på flyktingförläggningar i deras namn för säg 5 år sedan? Då det var som allra viktigast att framhärda att de inte var en plattform för rasism? Jag vet inte. Men det känns som att positionerna flyttats rejält på bara fem år.

När vi debatterade FRA-lagarna 2008 möttes jag ofta av attityden att det där med att den här sortens maktmedel skulle kunna hamna i fel händer, om man nu inte ansåg det vara fel även när den finns i “de rätta”, var en överdriven oro.

Idag pågår terrorverksamhet i Sverige, vilket hyllas av Sverigevänner. Idag låtsas man inte längre, idag är det fullt krig säger de. Spridda grupperingar vill säkert vara lite försiktigare med ordvalet när det kritiseras, men det går liksom inte att komma runt detta. En moderat inställning ställs mot brinnande flyktingförläggningar.

Åren med fokus på muslimsk terrorism har skapat avtrubbning för att se vår egna, tänker jag. Och ironin här är väl att den övervakningsapparat som skapats i terrorismens namn, önskas hamna i händerna på de som vill se flyktingförläggningar brinna. Jimmy Åkesson borde bli statsminister skrivs det överallt.

SD har möjlighet att bli herren på vår övervakningstäppa. Vi tycks vara helt oförmögna att förhindra nedmonteringen av demokratin. Kanske behöver vi köra lite bränt land själva och förstöra alla register och möjligheter att samla in register. Stänga ner FRA och kasta ut datalagringen som sker omedelbums. Radera alla hårddiskar och förhindra kartläggning och avlyssning.

Det tar emot rejält att rassla med den här typen av retorik. Men det som 2008 sågs som inte särskilt troligt är idag en realitet och vi behöver nog fundera på vad sjutton vi ska göra. Den omedelbara oron är de som bränner ner möjliga flyktingförläggningar. Frågan är vad vi ska göra, då vi inte lyckats förhindra att sånt här sker. När de som bränner ner förläggningarna i princip sitter på makten?

Helt enkelt – vad ska vi göra, idag, som man misslyckades att göra historiskt? För jag vill inte vara en nyttig idiot åt andra hållet, som sagt. För mig spelar det ingen roll vem det är som har möjlighet att kartlägga hela våra liv. Ingen borde få kunna göra det – särskilt inte när de har våldsmonopol.

Snälla, glöm inte bort vilken typ av samhälle vi lever i idag. Glöm inte bort konsekvenserna av att vi lever i ett övervakningssamhälle här och nu, där människor som gjort det till politik att bedöma om en är misshaglig, eller inte förtjänar medborgarskap, sitter i riksdagen.

Kategorier: Pirates, arr!

SD-anhängarnas tystnad skrämmer mig

29 september, 2015 - 20:18

Det skrämmer mig att SD-anhängare inte luftar ilska om e-mail-övervakning som partiet sysslar med. I normala fall protesterar en massa människor i sociala medier, när saker de uppfattar som fel, orättvisor mot partiet osv dyker upp. Det är ofta en attityd av att vara rakryggade dessutom: “Ingen vågar säga ifrån och här är vi, SD-gänget, som ska ändra på det. Inget mer PK.”

Så när partiet själv i sin interna kommunikation konstaterar att de nog ska hålla det hemligt att de övervakat mailtrafiken för SD-politiker, tänkte jag att nu, kanske, så ska vi få se hur partiet gör när de behandlas som det riktiga parti, de anser att de är.

Visst, det har funnits många tillfällen kan man ju tycka som utomstående. Men nu handlar det om röta internt. Om maktmissbruk. Om kontroll och styrning på ett sätt som yttrandefrihetsälskande SD-anhängare nånstans måste ta tag i och protestera mot. Men det syns verkligen inte till något – inte i närheten av den sortens engagemang man ser när andra politiker gör fel.

Om du nu trodde att detta handlar om att kritisera anhängare av partiet så tror du fel.

I går kunde vi läsa om de enorma databaser som finns insamlat – kallat Karma Police, no less – som helt och hållet handlar om kartläggning av individer. I dag har vi kunnat läsa om hur den typen av informationsinsamling fungerar i Kina där man är helt öppen med att dina digitala spår har betydelse och kan kosta på.

Mindre skala, absolut, men principiellt jämförbart är alltså SD:s taktik mot oliktänkande. I öppna diskussioner online är du inte vatten värd om du inte tänker som SD, och riskerar att få rejält med pisk om du säger något. Inom partiet är det tydligen samma sak: du får inte vara fri att tycka vad du vill, det är så viktigt att de kontrollerar din kommunikation.

Tänk om de som annars hänger på sociala medier för att hjälpa sitt parti framåt, nu inte vågar kritisera partiet? De vet ju att de kan komma få pisk, de har ju hjälpt till när andra behövts “sättas på plats”. Tänk om detta är ett litet, men talande, exempel för just den här psykologin som Kina ogenerat implementerat och resten av västvärlden verkar vara sugna på?

Potentiellt är SD just nu en av Sveriges smalaste åsiktskorridorer, där makten är vad som är viktigt, och att ingen avviker från de riktlinjer makten satt upp. Det kan finnas massor av SD-väljare som av interna (och för all del externa) skäl, nu inte vågar säga något. De riskerar följder och som i Kina få en prick i sitt protokoll som förföljer dem för resten av deras liv.

SD är ett riktigt parti. De sitter i riksdagen, och har ett av världens mest omfattande kontrollverktyg inom räckhåll (FRA, datalagring). Partiet har redan som det ser ut, lyckats tysta sina interna kritiker. Skulle det vara som så att det är så här SD-väljarna vill ha det, så är det ju som det ska.

Men faktum är att då hade dessa människor vimlat på plattformarna och försvarat detta, för så har det sett ut tidigare när partiets kommits på med oegentligheter. Nu hörs inget alls. Inte ett ljud.

Upplever det som att det pågår en generalrepetion av karmapolis-staten. Och det skrämmer mig.

Kategorier: Pirates, arr!

Allt avvikande ska bestraffas

23 september, 2015 - 09:12

När människor slår på tv-n för att titta på Lyxfällan eller andra program om människor som alldeles uppenbart behöver hjälp på ett eller annat sätt, så är det inte för att skapa samhörighet eller identifikation. Det handlar om att må bra över hur himla bra man är själv. En vanligt förekommande grej är att man äter choklad och tittar på Biggest Loser – för att man kan, gissningsvis, och inte behöver bekymra sig om det.

Feta människor ska skämmas, smala människor ska skämmas. Flyktingar borde skämmas. Tiggare ska skämmas. Folk som säger saker, eller syns i största allmänhet borde skämmas. Det är ett underliggande tema som genomsyrar samtal och samhälle, som jag ser det. Har du inte ouppfostrade ungar, är din hund alldeles för närgången. Du är i vägen, du duger inte, du borde inte ha sagt det där, du borde veta bättre. Vad det än gäller.

När stora delar av underhållningsindustrin går ut på skämma ut folk, och när vi hur seriös journalistik vi än säger oss vilja ha, klickar på länkar som handlar om snaskigheter eller sensationalism så säger det något om oss som människor. Och jag tycker det är superintressant att fundera på det ur perspektivet övervakningssamhälle.

Nånstans tycker vi kollektivt att människor ska stå till svars för sina “livsstilsval”, och nånstans är det den sortens psykologi som övervakningsindustri lutar sig mot. Det vita mjölet-resonemanget går djupt.

Igår la jag ut en bild om FRAs ökade anslag på PP:s plattformar. Här och var dök det upp kommentarer av typen “jamen, de kollar väl inte om du fildelar?” – som om det är problemet med den typen av verksamhet. Dvs, gör du bara rätt så är allt okej. Utan en tanke på att det där med att göra rätt är helt och hållet upp till någon annan än dig själv.

Så lätt väger självbestämmande.

Kollektivt är vi as i vardagen ur det här perspektivet. Så vi har verkligen inte rätt till någon övervakningsapparat. Vi kan inte hantera det, för vi tycker att det är vår sak att snaska i, när folk är annorlunda mot oss själva. Mångfalden kämpas det för med ord, men inte i praktik. Nånting behöver ge med sig här, upplever jag personligen.

Vilka ska marginaliseras? Vilka har rätt till mänskliga rättigheter? Vilka ska få synas och höras? Vilka politiska inkorrekta ställningstaganden är acceptabla..?

Vi har under rådande mognadsnivå i samhället inte råd att lägga en miljard om året på ett verktyg som kan hamna i händerna på människor som på allvar tycker att utrensningar av avvikande och osvenskt är respektabelt. Att man ska få kasta ut människor ur landet som är misshagliga. Och det är många nu, det är bara att kolla på opinionsmätningarna av riksdagspartierna och de politiska utspel som görs.

Kategorier: Pirates, arr!

Vilka är politik till för?

7 september, 2015 - 08:51

Malena Ernman hade en åsikt i en politisk fråga och Björn Söder och Jimmie Åkesson (SD) hade en åsikt om att hon som är sångare borde hålla sig till det. Det finns i och för sig en poäng i att skomakare ska förbli vid sin läst. Kan nog vara bra för oss alla att inte tro oss vara experter bara för att vi har en åsikt, lagom är bäst eller nåt. Men jag reagerar på att en politiker skriver så här.

Att vara politiker är i grunden ett representantskap. I princip kan vilken okunnig idiot som helst bli politiker till och med. Om inte annat är han själv ett exempel på det. Söder var inte expert, men blev invald i riksdagen ändå. Åsikter, för övrigt, som väldigt många experter inom migrationsfrågor – alldeles utan att vara politiker – anser honom ha direkt fel om.

Vem som helst kan ha åsikter om vad som helst. Och göra politisk karriär av det hela, om det vinner momentum på ett eller annat sätt. Vem som helst kan ha åsikter om vad som helst, som sedan politiker tar fasta på och lovar att representera. Politik är inte en expertsysselsättning.

Politik är vardag och nästan allt vi ser runt omkring oss. Det är precis varenda människa i varenda sammanhang, och det är deras visioner och viljor som är tänkta att representeras i riksdagen, i ett demokratiskt samhälle.

Tycker Björn Söder ska låta alla möjliga människor ha synpunkter om politik, liv och vardag. För ironin här är ju, att om expertis hade varit en faktor i hans egna liv, hade han fortfarande jobbat inom livsmedelsindustrin. Även om det nu i sig, kan ses av vissa som ett argument för ett mindre demokratiskt samhälle.

Kategorier: Pirates, arr!

Visionen och verkligheten är inte nödvändigtvis motsatser

5 september, 2015 - 10:40

Jag är, som många vet, engagerad i Piratpartiet. I en diskussion under ett inlägg på facebook som jag lagt upp för PP:s räkning, så uppstod en diskussion, om realitet och vision. Piratpartiet har en vision som går ut på att gränser i praktiken pensioneras, och att människor ska kunna röra sig fritt. En kille upplevde det som oansvarigt, då han mest bara ser en massa praktiska problem med det, baserat på vad han ser just nu.

Vision möter realitet, lite förenklat uttryckt, och jag tänkte på hur sällan visioner diskuteras. Politik är sedan länge reducerat till fyra år i taget. Vi är nog medvetna om det allesammans, långtidsperspektiv och strävan finns nog där nånstans, men inte så tydligt. Inte så vanligt att prata om. Snarare anses det vara ganska flummigt att ha visioner om framtiden, generellt sett.

Samtidigt är all politik som diskuteras och genomförs idag av oerhörd betydelse för framtiden. Det finns robotar och förarlösa bilar. Vi behöver fundera på att dra ut i rymden och kolonisera, är det många som påpekar. Vi har lämnat industrisamhället och behöver tänka om hur samhällsstrukturerna ska vara bättre lämpade för det som kommer.

Härom dagen skojade jag lite på twitter om att massor inom scifi-genren numer är “på riktigt”. EU håller t.ex. på att ta fram grunderna för digitala gränser – där våra fingeravtryck, och som jag förstår det våra ögon (retinaskanning) – ska avgöra om vi har på platsen att göra. Minority Report! Ett annat exempel är skämtet om vem som var först med paddor, Gates, Jobs – eller Star Trek. Vi lever i framtiden, ur mitt perspektiv, det som för mig under större delen av min uppväxt varit fantasi, är på riktigt.

Det känns lite som att Hollywood till största delen varit de som tacklat framtiden, på nåt sätt, kanske är det förklaringen till varför vi så ofta ramlar in i reflexen att det är flum. Att det inte är på riktigt. Att man måste vara realist.

Öppna gränser är en högst respektabel vision om framtiden. De minnesgoda vet att det inte minst var en ideologisk tanke bakom bildandet av EU – även om nu digitala gränser verkar handla om motsatsen – där tanken var att alla länderna skulle samarbeta, och gränserna i praktiken inte skulle existera.

Nu används EU som front ganska många gånger. Sverige kan klappa sig på axeln för god asylpolitik, bättre än de flestas inom EU. Men samtidigt har vi genom vårt deltagande i EU sett till att inga kan komma hit för att söka asyl i praktiken. Vi har som land till och med en reglering kallad “transportörsansvar”, som ser till att flyg- och färjebolag blir en förlängd myndighetsarm. Det är därför människor dör efter att ha betalat smugglare att ta dem över gränserna för att komma till den utlovade asylprocessen.

Som Hans Rosling uttryckte det – det tar migrationsverket månader att komma fram till ett beslut om asyl, men en människa vid en incheckningsdisk nånstans, ska på ett ögonblick avgöra om personen har rätt att resa till Sverige. Bolagen som transporterar människor får böter, nämligen, om de släpper igenom “fel” person.

Visionen om EU har failat därvidlag. Jag förstår om några därför har problem med visioner om öppna gränser i ännu större omfattning. Realiteten kan ju tyckas bevisa något om dess inneboende problem. Men egentligen så har ju inte EU öppna gränser, så alltså är det ju inte som så att det är öppenhet som medför problemen. Kanske kan man till och med argumentera att visionen inte nått tillräckligt långt?

Ibland måste vi hur som helst drömma. Mycket oftare än i dag. Drömmarna i sig inspirerar och skapar möjligheter. Realism handlar sällan om att utveckla, växa och förbättra. Det handlar snarare om att bita ihop och böja huvudet i det offentliga narrativet. Vi behöver ha lite mer visionerande politiska samtal, tror jag. Skapa utrymme för hopp och drömmar.

Framför allt tror jag att människor måste vara medvetna om skillnaden mellan vision och realpolitik. Hur de ena inte utesluter det andra. Kanske till och med är bra för varandra då kort- och långsiktighet behöver vara i synk mellan varven. Det är inte farligt med visioner, helt enkelt, det borde till och med uppmuntras.

Ur det kortsiktiga perspektivet kan i alla fall regeringen idag slå ett slag för de tidigare långsiktiga visionerna om människors rättigheter. De kan se till att flytta asylprocesserna närmare de som behöver det, genom mobila lösningar, eller låta ambassader hantera det. De kan även befria flyg- och färjebolag från ansvaret att avgöra vilka som ska få komma till Sverige, så människor slipper köpa tjänster av smugglare.

Realpolitik och vision i harmoni. Det funkar, det är görbart.

Kategorier: Pirates, arr!

Dina data, du och jag

4 september, 2015 - 22:18

Ibland funderar jag på det där med att vi borde få nån slags “kompensation” för våra data. Nu menar jag inte 10 bitar data = 2 spänn, eller så, men nån slags värdering som i sig skapar respekt för datainsamling. Jag tänker mig att det exempelvis ska kunna gå att stämma företag och myndigheter för att sumpa mina data på olika sätt, genom exempelvis läckor eller dylikt.

Amelia Andersdotter sa till mig en gång (på ett ungefär) att om företag måste böta när de gjort fel, så ökar det deras motivation att behandla datat bättre. Det tror jag hon har rätt i. Har datamarknaden ansvar, så kan det påverka utvecklingen för hur det används och förvaras, för oss vanliga svenssons på positivt sätt rent av.

Som hur diskussionerna runt läckor skulle kunna förändras och därmed en ganska rejäl bit av attityder kring det digitala, tänker jag spontant. När Apple-molnet visade sig vara ett såll och kändisars privata nakenbilder läckte, skulle kanske narrativet “kändisarna var dumma som inte förstod att det inte var säkert”, bytts ut mot “Apple är ena jäkla klantarslen, det här blir dyrt för dem”.

Lite sådär som de flesta andra marknader fungerar, alltså. Blir du lidande av kassa tjänster eller varor, är det generellt sett få som kallar dig för idiot som litat på ett företag eller tjänst. Eller moraliserar över dig. Eller försöker ge dig lektioner som kräver specialistkunskaper i hur man behöver göra och tänka, osv.

Vi är inte där. Ännu så länge äger vi inte våra data, det är inte som att vi ens anses ha något rätt att veta när, var och hur det samlas in, lattjo nog. Men jag tror faktiskt att något håller på att hända.

Många är i dag mer medvetna om värdet på ett helt annat sätt än bara för några år sedan, exempelvis. Nu är det inte ovanligt att man använder sig av tjänster som unvis.it för att undvika att skänka klick till en sida man länkat till. Man kan även undvika kakor, blockeringar och distraherande reklam på det viset.

Man installerar Adblock som ren hygienåtgärd, det börjar tillhöra allmänbildningen nästan. Allt fler installerar kakätare, och “väktare” i sin webbläsare som rensar bort företag som i hemlighet samlar in data om en. Sakta men säkert börjar folk förstå att det de gör online har ett värde, för någon, någonstans och det är inte alltid man är sugen på att bidra till det. Särskilt inte när det görs i smyg.

Tekniskt kunniga har vetat det länge, men frågan är om det inte blivit bli mer vardag av de här typen av kunskap. Kanske kan den ökande medvetenheten bidra till att rikta lite tryck om var ansvaret bör ligga?

Jag tänker att det antagligen behöver bli aktuellt framöver att kräva att företag som samlar in data måste be om ens tillstånd för att få göra det. Tänk om det kanske rent av blir en slags byteshandel av det, “vi samlar in och använder dina data, och för det får du detta för besväret”? Det kanske rent av kan uppstå en marknadsföringspotential i detta.

Nåväl. Titta gärna över till Amelia och läs hennes läsvärda text om att tvinga myndigheter att sätta individen i centrum, som drog igång de här tankespåren hos mig. Kanske finns där nåt för dig att inspireras av också.

 

 

Kategorier: Pirates, arr!

Människor kan vara rädda för journalister – men jag är räddare för SD och dess svans

31 augusti, 2015 - 22:17

En pseudonym vid namn Julia Caesar (JC) skrev om sin skräck över att ha blivit avmaskerad* av ett par journalister, som dykt upp vid hennes dörr och velat intervjua. Nu ska jag vara lite jobbig: jag tycker inte att det är konstigt att Julia Caesar är rädd för media. Aschbergs trolljägare och kvällspressens Flashbacksoutningar inte minst, har grundat för det. Jag är ledsen att behöva säga det. Många människor är rädda för media, och det är väldigt tacksamt att exploatera.

Jag tror emellertid inte för ett ögonblick på att Orrenius och Hamrud varit aggressiva i sina försök att kontakta JC. De företräder en helt annan typ av journalistik än den jag lyfter ovanför. Observera att de under ett års tid känt till kvinnans identitet utan att röja den, som exempel. Det handlar om viktig (och riktig) journalistik, om att granska maktförhållanden i Sverige.

Av någon anledning har det spridits en masspsykos kring vad man får säga och tänka om SD. Man får inte granska och man får inte kritisera. Man får inte ens ha en avvikande åsikt. Detta från en gruppering som tjatat om åsiktskorridorer och PK i så många år nu. Det som är fel för andra är rätt för dem.

Det visar intention och tankar som annars inte uttalas så tydligt: när SD-anhängarna använder sig av uthängning som metod – för det gör de, mot barn, mot oskyldiga, mot flyktingar – så är det för att skrämmas. Skrämma till tystnad. Skrämma till undfallenhet. Det är en metod de använder utan betänkligheter, trots att de protesterar mot att en kvinna känt sig hotad om att få sin identitet röjd.

De vet mycket väl vad det innebär och de använder strategin dagligen. Och vi ska helst inte påpeka det eller granska det. Anhängarna till Sveriges tredje största parti tycker inte om oliktänkande. De tror inte på yttrandefrihet. De tycker inte att människor har rättigheter.

Så mycket som jag kritiserat Aschberg och kvällspressjournalistiken, så har jag i alla fall inte känt någon tveksamhet över att göra det. Jag har aldrig fått hotbrev från Mattson, och Helin har inte skapat ett drev eller hängt ut mitt telefonnummer. Jag har kunnat kritisera dem utan risk för reella repressalier – och gudarna ska veta att jag ansett att det funnits anledningar. Medier mår precis som alla andra maktfaktorer i samhället, bra av att få mothugg mellan varven.

Men SD, och “svansen” ska jag inte få röra, är ett allt starkare budskap. För det kan innebära följder. Och jag är helt säker på att de som ägnar sig åt detta är helt medvetna om skillnaden mellan rädsla och rädsla, som jag lyfter här. Det anser jag att helgen och dagens aktiviteter har visat tydligt.

med viss nervositet klickar jag submit och hoppas på det bästa.

Uppdatering 2 september: Känns riktigt trist att behöva göra den här uppdateringen, men idag på morgonen så hängde Expressen (med Hamrud som skribent) ut Julia Caesars identitet. Mitt försvar av behovet av riktig journalistik består, men tråkigt att få det bekräftat, som jag skrev inledningsvis, med mindre kvalitativa nyhetsvärderingar.

Nyhetsvärderingen verkar vara att hon är anonym, vilket i sig hamnar i krock med tanken om att granska makt. Det blir då snarare en inlaga mot möjligheten för medborgare att förhålla sig anonyma. Man sparkar nedåt, helt enkelt. I sig ett pikant inslag när det nu i dagarna parallellt diskuteras om hur svårt det är för journalister att garantera källskydd, i och med datalagringen.

Nånstans lär inte något som säkert kommer att ses som en medial hämndaktion öka förtroendet för journalistiskt arbete. Riktig och viktig journalistik, alltså.

*Avmaskerad är ett uttryck som används emellanåt i SD-kretsar. Det fick jag lära mig härom dagen, på ett högst personligt vis, efter att jag adminnat på PPs fbsida.

Kategorier: Pirates, arr!

Jag älskar internet

22 augusti, 2015 - 11:45

Jag säger ibland att jag älskar internet, även om det ibland lämnar sittringen uppe och klämmer tandkrämstuben på mitten. Kärlek fungerar lite så, att man hanterar det som irriterar, tänker jag. Köper hela paketet, på gott och ont. På sistone har internet irriterat jättemycket. Eller det är väl egentligen inte internet, det är människorna som befolkar det. Alla dessa knäppskallar.

Det är inte alls ovanligt att se frågor och kommentarer om att lägga ner internet, för att man helt enkelt inte orkar med allt hat och alla aggressioner. Internet pendlar mellan total naiv ytlighet med roliga kattbilder, och nattsvart mörkerdjup med lögner om medmänniskor.

Men faktum är att om jag inte landat på internet, så hade jag varit en annan människa idag. Jag hade framför allt vetat mindre. Jag hade varit mer okunnig. Jag hade haft en väldigt begränsad världsbild, och jag hade antagligen haft helt andra värderingar än jag har nu. Jag är inte akademiker, kommer från en arbetarbakgrund. Inget i min omvärld uppmuntrade mig att gräva i saker, rota i tankegångar, ifrågasätta mig själv och mina slutsatser.

Idag lägger jag upp en fundering i en chatt, eller på nåt socialt medie, och får input om saker som sagts för hundratals år sedan. Något som jag kommer på själv, är något som någon sagt på en grekisk ö en gång i tiden. Internet har för mig skapat en koppling till människor som för länge sedan är döda. Jag delar något med människor som inte ens existerar längre. Och det jag bidrar med i dag, även om det antagligen aldrig kommer att handla om mig som individ, kommer att koppla ihop mig med människor som inte ens är födda ännu, i framtiden.

Kunskapen om att det finns en massa knäppskallar här i världen, inkluderar även att det finns en massa smarta människor i världen. Idag lärde jag mig t.ex. om Gerda Lerner som bekämpade nazister och dessutom har delat med sig av sin lärdom om hur kvinnor exkluderats i det historiska narrativet.

Plötsligt är jag någon att räkna med i historien, för att jag klickade på en länk på internet. Och det är internet som möjliggjort den insikten. Jag älskar verkligen internet. Den gör mig irriterad, sorgsen, arg, glad och inte minst trött. Internet är livet, det är möjligheterna, det är det som visar mig att livet är mer än “jag”, och att jag ingår i världen.

Vi kämpar med våra medfödda reflexer, där vi egentligen inte kan hantera så mycket information och så mycket mänsklighet på en och samma gång. Det kan yttra sig i att försöka göra en “by” av hela världen, för att den ska kännas överblickbar och förståelig. Det är en tillfällig begränsning vi har, tror jag. Eftersom jag själv har förändrats. Jag tror att frustrationen som existerar är ett symptom på förändringsprocessen som är oundviklig.

Det sägs att dumhet smittar. Men även kunskap smittar. Jag är en bättre människa tack vare internet. Jag vet mer. Jag vet hur lite jag vet, inte minst. Trots all dumhet jag utsatts för under vägens gång.

Kategorier: Pirates, arr!

E-hälsomyndigheten hanterar inte patientdatat på ett tryggt sätt

21 augusti, 2015 - 08:39

För några veckor sedan skrev jag, Erik Lönroth och Janne Lundstein ihop en debattartikel om problemen med att E-hälsomyndigheten använder sig av en amerikansk tjänst för att lagra och förvalta vår patientdata. E-hälsomyndigheten har tänkt sig sätta upp en tjänst, en app, där var och en av oss ska kunna komma åt våra uppgifter. För detta krävs det en teknisk lösning, och E-hälsomyndigheten har alltså valt att använda sig av Microsoft, som kommer att placera patientdatat i Nederländerna och på Irland.

Det finns flera problem med detta – hur ska exempelvis svenska myndigheter kunna kontrollera att datat hanteras så som vi lagstiftat? Kan vi exempelvis skicka ner Datainspektionen till Nederländerna, och förvänta oss att insyn ges? Kan vi om detta är möjligt, förlita oss på att eventuella överträdelser åtgärdas, när det handlar om ett annat land, med egen lagstiftning?

Problemen stannar inte vid den typen av frågeställning. Tekniken kräver att väldigt många människor på vägen ges full tillgång till patientdatat. Inte bara Microsoft (som väl iofs inte är så “bara”), deras underleverantörer kommer också behöva det. Själva arbetsgången kräver alltså att datat görs tillgängligt för en lång kedja av människor.

Sen fortsätter det att dyka upp saker som vi behöver fundera på i sammanhanget. Som det där med att amerikanska myndigheter anser sig ha rätt att få tillgång till data som amerikanska företag samlar in. Även om platsen för det sker i ett annat land.

For U.S. federal prosecutors now consider that virtually all data stored overseas may be theirs for the taking with a simple warrant. The cloud provider need not even be American. So long as it is subject to U.S. jurisdiction, the prosecutors believe they can compel the provider to rifle through its overseas sites and hand over any data.

Microsoft, och liknande företag, får antagligen inte ens berätta för sin kund att de amerikanska myndigheterna inhämtat uppgifter från datainsamlingen, även om de skulle vilja. Detta har framkommit i rapporterna kring en rättslig process som pågått, där Microsofts servrar i Irland är på tapeten. Irland, ett av de länder som vår patientdata placeras.

Det är oerhört svårt för regionala leverantörer av sådana här tjänster att konkurrera i pris med de amerikanska jättarna. Men frågan är om vi inte behöver ta den kostnaden. För värdet av vår rätt till privatliv borde smälla högre.

Privatliv är inte en hög prioritet i dag. Varken hos myndigheter, stat eller för allmänheten, vad det verkar, som inte reagerar på detta. Kanske handlar det om att man inte förstår tekniken, jag vet inte. Men det är faktiskt jäkligt läskigt att detta genomförs utan att detta lyfts som ett problem i större utsträckning.

Hjälp oss gärna att bråka om detta lite mer. För när det uppdagas att sjukvårdspersonal kikat in i journaler som de inte haft med att göra, så har faktiskt folk blivit förbannade tidigare. Om det är ett problem, så är det här problemet hundra gånger värre.

Kategorier: Pirates, arr!