Opassande

Prenumerera på innehåll
Webbadress: http://opassande.se
Uppdaterad: 1 tim 51 min sedan

Gästinlägg: Osäker på din Säkerhet eller Säker på din Osäkerhet?

1 mars, 2015 - 12:25

Det damp ner ett tips i min mailbox från signaturen /K, som växte att bli en hel radda med tips om hur man gör för att undvika att lämna spår efter sig online. Jag är själv oerhört tekniskt obegåvad, och erkänner rakt av att jag bär på ett enormt motstånd mot att “lära mig tekniska saker för att känna mig trygg”, för att i förlängningen riskera inse att tryggheten var falsk på ett internet som i grunden är trasigt, och, ptjaa… Hur som helst är jag glad för detta hjälpsamma inlägg om olika metoder och åtgärder att ta till för att försäkra sig om att vara anonym när så behövs, kanske fler som skulle uppskatta det. //emma

***

GÄSTINLÄGG: Säkerhet online är ett dilemma för väldigt många av oss, och en balansgång för alla. Så fort du skriver någonting personligt i ett fält på en sida så utsätter du dig för en personlig säkerhetsrisk.

Det kan vara sådana småsynder som att använda samma användarnamn på alla forum och din mailadress för att du använt det sedan Lunarstorm eller att återanvända lösenord. Lösenordet i sig kanske är bra, men hur bra är säkerheten på serven då lagrar det på? Du kanske använder samma mail för flera konton online och du kanske har hängt upp nyckeln till ditt privatliv på dörren bildligt talat genom att använda tjänster som är kända för att inte bry sig om ditt privatliv alls.

Det kan vara så att du inte bryr dig om huruvida dina personliga tankar och idéer knyts upp till din person tillsammans med all annan information du gett ut om dig själv på nätet. Men då tycker jag att du ska fundera över dina medmänniskor. Medmänniskor som lever under förtryck och tom. Strängare övervakning än vi gör i Sverige (vilket är omöjligt egentligen då varenda stavelse, bild, lösenord, felstavning och videoklipp med kattungar som spelar trummor idag lagras i det av EU icke godkända datalagringsdirektivet) och inte får uttala sig nedsättande om sin stat.

Minns ett mordfall som uppmärksammades i media, det med ”Ryttarinnan” (vilket är en ganska underlig titel då det knappast var hennes hobby som ryttarinna som gjorde att hon brutalt mördade och styckade sin rival). Naturligtvis påtalar jag inte en legalisering av mord här men jag fastnade vid att saker hon hade sökt på med Google togs upp i rätten. Som att det inte räckte med ett erkännande, en kropp i delar, ett mordvapen, en mordplats och säkrade bevis.

Sedan Snowden började läcka information om USA och dess övervakningsprogram så har intresset för kryptering ökat markant, men samtidigt så fortsätter människor med vanor som jag nämnde ovan. Samma användarnamn och lösenord t.ex, och bryr sig sedan inte om att kryptera sin trafik iallafall. Du behöver inte betala en enda krona. Inte en uppgift som kan bindas till dig behöver du ange. Du måste kanske ge upp ditt tuffa användarnamn som du ”alltid” har använt, men i utbyte får du behålla det som din mamma och pappa en gång gav dig.

Börja med Facebook. Du KAN INTE använda facebook på ett sätt där du skyddar ditt privatliv. I användaravtalet (du läste väl igenom det?) så har du gett bort all rätt till sekretess och Facebook kommer utan frågetecken att ge myndigheter tillgång till ALL information du NÅGONSIN angett eller tagit del av. Det är så Facebook tjänar sina pengar och det är hela affärsidén. Trodde du att det var ett projekt som en flottig liten nörd satt ihop för att du ska kunna hålla kontakten med dina kompisar från lekis? Läste du inte användaravtalet som du skrev på?

Du kanske också trodde att du skulle ha begått ett brott för att t.ex. Polisen skulle vilja titta på din inbox? Nej, det gäller telefonavlyssning och husrannsakan. I den digitala världen krävs det bara att du är vad som lite slarvigt kallas intressant. Detta gäller många lagar som vi i dagligt liv har tagit för givet. T.ex. Använder sig poliser och lobbyorganisationer av brottsprovokation, vilket numera är fullt tillåtet.

Men du har inget att dölja säger du? Jag säger att du har rätt till ett privatliv. Jag säger att den rätten är medfödd och att den gäller precis alla människor men tyvärr är det någonting du måste ta idag. Så jag tänkte visa dig hur du utan att vara ett tekniskt snille kan, inte bara skydda ditt privatliv, utan markera ditt missnöje med att stat och organisation spionerar på dig.

Byt OS!

Windows är i sig en gren av NSAs övervakningsprogram. Kommer ni ihåg The Pirate Bay-rättegången? Tror ni inte Svenska myndigheter fick några verktyg i utbyte mot att man sänkte sajten och åtalade och fällde en samling unga människor som drev en söktjänst?

I vilket fall som helst så säger många experter på IT-säkerhet att om man använder Windows så spelar ytterligare åtgärder ingen roll. Personligen tar jag av mig foliehatten iallafall när jag sover och det jag skriver här är främst riktat mot Windows-användare.

De flesta kommer att fortsätta använda Windows, det förstår jag, men gör er själva en tjänst och titta lite närmare på alternativen, det är väldigt mycket enklare än att installera Windows faktiskt och om du inte prompt ska spela avancerade PC-spel på din dator så är det egentligen bara dumt att inte byta. Många spel går faktiskt att spela under Linux också genom olika emuleringsprogram, men jag går inte in på det här.

Men du använder Apple? Det är faktiskt ännu värre.

Här hittar du en bra guide med länkar till hur du byter till Linux, steg för steg.

Byt Browser!

Din browser sparar information om dig vare sig du vill eller inte. Byter du till samma browser finns informationen kvar. Börja på ny kula med ett säkerhetstänkande i fokus.

Klicka dig in i inställningarna och aktivera ”Spåra mig inte” och ta bort Google och/eller Bing! Och Yahoo! som sökmotorer. Avaktivera också funktioner för att automatiskt spara lösenord och fylla i fält.

Leta upp inställningen för spårbarhet. ”Do Not Track!” eller ”Spåra mig inte” brukar de heta. Markera att du inte vill bli spårad.

Installera tillägg i din nya browser!

NoScript finns för de större namnen och förhindrar att skript körs i din browser. Skripten kan användas (och används) för att spåra dig på internet och utröna personlig information om dig och dina vanor.

Https Everywhere – Tar dig automatiskt till en https-version av sidor vilket ger en relativt säker uppkoppling mot sidan.

Ghostery – Visar dig spårare på sidan du besöker och ger dig möjligheten att blockera dem.

Byt sökmotor!

Använd absolut aldrig under några omständigheter Google Eller Yahoo! Och verkligen inte Bing! Som är Microsoft-ägt. Det finns gott om alternativ som är bra mycket säkrare och när du väl lärt dig använda dem är precis lika bra.

DuckDuckGo | Starpage | PrivateLee | IxQuick

Det som gör ”De Stora” sökmotorerna så ”bra” är att de sparar information om dig och vad du söker på för att kunna visa dig de mest relevanta resultaten. Dessa sparade sökningar är knutna till dig, din dator och din person.

På de flesta browsers kan du högerklicka i sökfältet och välja ”Lägg till sökmotor” eller liknande.

Byt E-mail!

Använd absolut inte en Google eller Microsofttjänst. Deras stora dragplåster är att de inbjuder myndigheter att ta del av dina personliga mail.

Riseup – Gratis mailtjänst som både har webbmail och POP/IMAP för din mailklient. Man måste ansöka om ett konto och där finns socialistiska ideologier men det du lovar i användaravtalet är egentligen att du inte ska använda mailen för kommersiella ändamål eller för att göra världen till ett sämre ställe.

Protonmail – I beta. En Schweizisk tjänst som erbjuder stark kryptering och garanterar din säkerhet. Betaansökning på hemsidan. Endast webbmail av säkerhetskäl.

Hushmail – Kanadensisk mailtjänst med gratiskonton som måste besökas var tredje vecka för att inte tas bort. Betaltjänster finns och integritet utlovas.

Countermail – Svensk tjänst med gratis prövoperiod. Rekommenderas, men inte personligen då jag inte har någon erfarenhet av tjänsten.

MailNull – Egentligen inte en ”riktig” mailtjänst, men den erbjuder dig ett sätt att ta emot mail när du inte vill ge ut ditt vanliga mailkonto. Du kan också skicka mail med tjänsten då du vill dölja din identitet. Rekommenderas starkt då du skapar konton på t.ex. forum. Aschberg har med Trolljägarna lärt oss vilket sällsynt dålig idé det är att använda samma mailkonto på olika forum.

Använd en VPN!

Det behöver varken kosta pengar eller vara krångligt! Det här är egentligen det enda sättet att kringgå datalagringsdirektivet då man skapar en krypterad tunnel mellan sin maskin eller nätverk och en VPN-server någonstans i världen och din internetleverantör kan inte se vad du gör på internet. Den kan se att du använder dig av en VPN-dock och enligt vissa så drar denna vetskap uppmärksamhet till dig, men jag vill ändå tro att de flesta internetleverantörer tycker om sina kunder då de faktiskt lever på dem.

Har du varit klok och installerat en version av Linux så har det aldrig varit enklare att börja använda en starkt krypterad anslutning inom loppet av ett par minuter med hjälp av Bitmask. Men om du använder Windows så är du beroende av tredjepartsklienter (rekommenderas starkt framför den inbyggda klienten i Windows som är känd för att skicka information lite hur den vill). Open VPN är väldigt bra men ganska bökig att konfigurera men är Open Source så det finns många versioner ute som är betydligt mer användarvänliga.

Här finns en bra guide om hur du konfigurerar en VPN-anslutning till riseup.net’s stabila och säkra servrar. Använd en klient som secure point så behöver du bara ladda ner två filer från Riseup.net så är du igång.

Kolla dns leak test för att försäkra dig om att du inte läcker DNS-information. Där finns också bra guider och en liten app som reparerar problemet åt dig.

Ett problem som man kan stöta på som Windowsanvändare är att du när du startar din dator inte får kontakt med internet. Lös detta genom att högerklicka på din nätverksstapel i aktivitetsfältet och felsök problem, som uppstår med anslutning till DHCP-servern i din router och koppla sedan upp din VPN-klient mot servern.

Använd Tor!

Tor är egentligen en typ av VPN där information studsas runt i ett världsomspännande anonymiseringsnätverk. Du får också tillgång till .onion-siter på deep web där du kan köpa vapen och knark och liknande. Tor i en VPN-tunnel är vad världen terrorister använder för att säkert kommunicera med varandra och dra till sig nya användare. Tjänsten kan användas till mycket bra också men nätverket är inte jättesnabbt direkt.

Läs mer och ladda hem.

Suck, äntligen färdig!

Nej, inte riktigt än. Nu har du gjort det betydligt besvärligare att spåra dig online och utröna din identitet direkt! Nu måste du tyvärr ändra dina surfvanor för att det ska spela någon roll. Byt ut alla dina lösenord. Jag rekommenderar att du använder dig av KeePass och låter programmet slumpa fram nya lösenord åt dig.

Spara dem sedan och sätt ett minst 20 tecken långt lösenord på själva programmet som du sparar på en lapp bakom porträttet på kungafamiljen. På det här sättet har du bara ett lösenord att oroa dig för att komma ihåg. Backa också upp databasen, dvs. ta en kopia på databasen som KeePass skapar. Jag sparar min på min telefon t.ex. Och den är i sig obrukbar utan lösenordet bakom kungafamiljen.

Har du inget porträtt på någon kungafamilj går det naturligtvis bra med ett annat gömställe. Har du fotografiskt minne är det det allra bästa men om du som jag har glömt bort huruvida du har ett fotografiskt minne eller inte så funkar de flesta säkra platser så länge du inte glömmer bort var platsen är. Du fattar.

SLUTA ANVÄNDA FACEBOOK! (OCH GOOGLE+!)

Det finns gott om alternativ som du säkert vet, men alla alternativ är inte säkra även om precis alla är säkrare än Facebook. Använder du Facebook har du sagt ja till att vem du känner, på vilket sätt du känner dem, om du gillar kattungar och vad du mailar till din mamma används i kommersiella och myndighetssyften. Allt.

Du kan ”nästan” ta bort din Facebook och dina data där, men länkarna är inte offentliga. Som tur är har du mig som gärna hjälper dig. Här kan du avsluta ditt medlemskap. Testa librenet som är en del av Diaspora-nätverket som är helt Open Source och ger dig kontroll på vad du vill dela och med vem. Har du inga vänner så blir jag gärna din vän!

Ladda hem TorChat – en liten chatklient som är anonym och använder sig av Tor-nätverket. Högerklicka i fältet för chattfönstret och lägg till följande kontakt: mksqu3uib3ndi2ed, så har du mig där också och jag svarar gärna på frågor för att göra internet till en trevligare plats.

Slutligen; Använd ALLTID ALLTID ALLTID Open Source (Öppen källkod) framför sluten. Med Open Source har alla fri insyn i programvaran och inga spionprogram kan på ett bra sätt smyga sig in och spionera på dig. Det finns öppna alternativ till de flesta program du använder idag, ta en titt på Sourceforge och klicka dig runt i de olika kategorierna. Duger inte säkerheten som argument så är alltid gratis en attraktiv prislapp.

~/K

Om författaren:

Frilansjournalist med ett intresse för kryptering, anonymitet, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och videoklipp på kattungar som gör människo-saker såsom vindsurfing, strykning av skjortor eller matlagning.

Finns på IRC: DALnet/ #sweden där han/hon/den ubåtar och ibland muttrar någonting spydigt
TorChat: mksqu3uib3ndi2ed
E-mail: mhn.777ub@mailnull.com
Librenet*: https://librenet.gr/i/936920fc9a3b

Kategorier: Pirates, arr!

SVT vill förbjuda människor att vara sexuella

26 februari, 2015 - 08:13

Nätneutralitet är ett sånt där uttryck som dyker upp mellan varven, som jag misstänker att folk kanske inte riktigt greppar vad det betyder eller innebär. Tanken är att nätet inte ska gå att manipulera så att vissa företag har tekniska fördelar framför andra. Att man som konsument ska kunna ha valfrihet. Att man som aspirerande företagare ska kunna konkurrera rättvist på den marknad man tänkt sig ge sig in på. Nätneutralitet är kort sagt enormt viktig.

I dag ska det tas beslut i USA om huruvida nätneutralitet är något som borde få finnas kvar. John Oliver gjorde ett uppmärksammat inslag om saken, som jag rekommenderar att ni kikar på.

Så… kan vi prata lite om det problematiska i att svensk public service, SVT, är involverade i en rättegång mot Bredbandsbolaget? Rättegången som sätter nätneutraliteten ur spel. Att amerikanska och för all del svenska företag vill äga marknader, skapa oligopol eller rent av monopol (supervinstlott) och kunna sätta prislappar och utvecklingstakt själva är en sak. När svensk public service gör det, medelst svenska skattepengar, är det rejält svajigt etiskt och moraliskt.

Som jag ser det skulle det blivit klart fler reaktioner om SVT plötsligt var med och stämde svensk postverksamhet för att de inte gillar vad vissa brev innehåller, som jämförelse. Men budbärarimmunitet är ett sånt där ord som inte skapar jättemycket reaktioner heller.

I USA pågår massiva kampanjer inför beslutet senare idag från det amerikanska FCC angående nätneutraliteten. Som vi alla vet har företag och koncerner stort inflytande över lagstiftningen i USA, och vi missar sällan tillfällen att kritisera denna ojämna fördelning av påverkan av makt. Om våra egna gråzoner i detta ämne, som SVTs inblandning, är diskussionerna mer lågmälda, och sker via rättegångar som vinklas som kamp mot fildelning istället.

Jag skulle vilja att SVT ställs till svars för detta och skulle vilja se en mer medveten diskussion i ämnet. SVT ska ju själva föreställa vara en neutral oas i medieutbudet, så det skaver väldigt obekvämt att de är inne och påverkar den här skadliga utvecklingen mot nätneutralitet.

Kanske är det som John Oliver säger alldeles för tråkigt för att sätta sig in i. Nätneutralitet och budbärarimmunitet är alldeles för osexigt för att det ska skapa rubriker och engagemang. Men lattjo nog är det just sexualitet som är en av de där stora grejerna som det antagligen kommer att sättas käppar i hjulet för, om just amerikanarna ska få fortsätta lägga sig i vad som är tillåtet eller inte online, av moralistiska skäl.

Brist på nätneutralitet slår hårt och brett, men ordet i sig har inte lyckats förmedla det värdet. Det är dags att gräva ner hälarna ordentligt i marken och ifrågasätta. Så ni får ursäkta mitt rubrikval.

Kategorier: Pirates, arr!

Vette fanken om jag vill vara så jäkla smart, faktiskt

25 februari, 2015 - 22:29

En sak som händer mellan varven är när jag konstaterar att jag är medelmåttigt intelligent, att folk jag pratar med försäkrar mig att det inte stämmer. “Du är ju skitsmart, Emma!” Det är socialt begåvade människor, som jag tolkar vilja stärka min självkänsla när jag kommenterar saker åt det hållet. Men innerst inne blir det nästan lite värre när det tolkas som en självförtroendegrej, snarare än självinsikt. Att försöka försäkra mig om att jag är smart blir nästan att fördumma mig: att det är viktigare att tro att jag är smart, än att faktiskt vara det.

Jag mår inte dåligt av att vara medelmåttigt intelligent. Jag är smart nog att veta att jag inte är smart nog att veta allt. Det har hjälpt mig många gånger. Det har varit min inkörsport till ödmjukhet och det har varit ett sätt att ha kvar en fot i backen i situationer där jag annars kunnat sväva iväg på nåt hybrismoln. Jag är av medelmåttig intelligens och helt okej – om inte lite stolt rent av – för det. Länge leve medelmåttorna, brukar jag säga.

Men så säker på att jag tillhör genomsnittets mitt, lika osäker är jag på vad intelligens är. En kompis som är med i Mensa, tack vare eller på grund av, sin höga IQ, är en sån där kille som jag ibland undrar har alla hästar hemma. Han är smart, absolut. Skitgullig till och med mellan varven, men det är något som slår slint, rejält. Lite för ofta greppar jag efter skämskudden när grodor trillar ur munnen. Jag undrar vad den där IQ-n är, vad det är det mäter. Jag tänker själv att det handlar om inlärningsförmåga. Att kunna ta till sig information och processa det. Vara något sånär logisk.

IQ verkar till exempel inte skydda mot dåligt självförtroende. IQ överlag, verkar inte skydda människor från att vara människor, även om det är populärt att framställa intelligenta människor som närmast oförmögna att hysa mänskliga känslor eller inneha social kompetens i populärkulturen. Intelligens kan antagligen sägas vara användbart till och med när man gör jävligt dumma grejer. Det bor nån slags värdering i intelligens, i IQ, som inte förtjänar att bo där, tänker jag ibland.

Att vara intelligent ska väl nånstans vara hjälpsamt för en, att ta sig fram i tillvaron i alla fall. Ju högre “poäng” desto bättre borde det väl gå för en. Att ha hög IQ kan dock vara ganska jobbigt att leva upp till. Plötsligt ska man ha bättre förutsättningar och därför måste man lyckas bättre än andra. Jag läste om en kille som var en sån där superunge – värsta mattegeniet från barnsben, och som inte ville jobba på Nasa. Jag kan inte hitta länken precis nu, men han berättar om folks oförståelse för att han inte vill glassa på Nasa, utan tycker det är kanon att vara stadsplanerare i Indien istället.

Det är en trygghet att ligga på medel. Jag har inget att leva upp till, och gör ingen besviken. Lite fegt, men ändå. Men sanningen är att jag många gånger ser skitsmarta människor agera i egenintresse, göra svindumma saker och tänker i mitt stilla sinne att de som är så smarta, borde göra bättre ifrån sig. Det är inte en jättetrevlig inställning precis.

Förväntningarna som kommer på den som är intelligent är antagligen inte baserade på vad som är i den intelligentes intresse, om man säger. Jag är såklart jätteglad om de allra smartaste ägnar sig åt samhällsbärande utveckling. När Stephen Hawking varnar om att vi behöver kolonisera rymden inom 200 år för att kunna överleva som mänsklighet, inser jag att jag inte har så mycket mer än glada tillrop till de som kan “matematik”, att bidra med. Nånstans är det ju tacksamt om de med hög IQ slår sina kloka huvuden ihop och fixar till saker här i världen.

Men det är lite som med religion, kommer jag på mig själv med att tänka. Om de nu är så smarta, varför har vi så stora problem i världen fortfarande, ungefär. Så vad är intelligens? Och varför anses det vara så himla mycket bättre än att vara medelmåttig? Var kommer värderingen ifrån, och förtjänar värderingen att finnas? Är kunskap samma sak som intelligens? Är kunskap viktigare än intelligens rent av? Jag, i min begränsade(?) medelmåttighet blir ofta förvirrad när jag landar i de där tankebanorna.

Hur som helst tänker jag på allt det här när jag kollar på en ny serie som heter Scorpion. Som handlar om ett gäng superintelligenta människor, som har med sig en “vanlig människa” i gruppen för att lära sig att vara… människor. Eller filmen om Alan Turing, som valde att ta sitt liv då han inte fick vara människa. Och det är väl just det där jag fingrar på i tanken – jag vill inte vara en “omänniska”, supersmart och omöjlig att umgås med. Varför i hela fridens namn skulle det vara eftersträvansvärt någonsin? Var kommer statusen att vara intelligent är bra ifrån, när det är ett så pass högt pris kopplat till det?

Kanske är tanken att jag ska känna mig nöjd med min begränsade intelligens. Kanske är det mitt sätt att undermedvetet välja att vara lite dummare än jag annars skulle kunna ha potential för. Kanske är det ett sätt att förhindra att jag söker kunskap. Jag vet inte. Men det blir nästan som att välja trygghet och anonymitet. Men men, om jag var jätteintelligent säger fördomen att det här inte borde förvirra mig, ironiskt nog. Var det ett tecken på intelligens att jag funderar ihjäl mig över saker, så vette fanken om det är så jäkla smart det heller.

Intelligens verkar helt enkelt inte räcka till. Vad det nu är tänkt att användas till.

Kategorier: Pirates, arr!

Kan vi lagstifta bort lite fler störande saker i vardagen?

18 februari, 2015 - 09:25

Tycker det är svårt varje gång rökning på offentliga platser är på tapeten. Eftersom jag är rökare själv. Tycker det är svårt när den nya folksjukdomen fetma är på tapeten. Eftersom jag är fet själv. Jag funderar ibland varför det är så, varför jag drar mig för att ha en åsikt eller “lägga mig i” när mina laster debatteras. Är det för att jag inte är objektiv? Det är jag väl aldrig, när jag tycker till? Ingen är objektiv när de uttrycker sina åsikter, kan man till och med säga. Man har ju sina anledningar att tycka det man tycker.

Vad är det då som gör att jag känner enormt tveko att tycka till i just de här ämnena? De som jag rimligtvis förväntas ha en åsikt kring? Jag tänker att det kanske är för att jag nånstans köper tanken på att jag är fel ute, som röker och äter choklad. (Ibland till och med samtidigt.)

Jag tänker på hur min “rökarvardag” ser ut. Hur jag fimpar cigaretter under skosulan för att kunna slänga dem i papperskorgar. Hur jag alltid går undan från hållplatser när jag röker. Hur jag alltid har våtservetter i väskan, för att kunna göra rent händerna som luktar förfärligt efter att jag rökt. Hur ofta jag tvättar händerna av samma anledning. Hur jag hänger min jacka på annan plats på jobbet, för att mina ytterkläder inte ska stinka ner mina icke-rökande kollegors kläder. Jag är en sån människa. Som tar hänsyn.

Till exempel så tränger jag mig aldrig in i vagnar eller bussar utan att släppa av folk först. Eller ställer mig längst fram och surfar så folk får stå som gamar runt chauffören för det går inte att gå bakåt då någon hittat en bekväm plats att luta sig mot och sträcka ut benen. Håller åt mig på sätet, särskilt med tanke på att jag är en tjockis. Jag tar hänsyn, för mina livsstilsval inte ska störa andra. Jag gör detta mer eller mindre omedvetet. Det går på automatik.

Det är ju jag som gör fel som röker. Och inte motionerar tillräckligt mycket. Mina laster syns, och jag har dem inte för att jävlas med andra. Det finns de som är långt mindre hänsynsfulla såklart. Som röker i busskuren (fattar inte hur de tänker). Som tränger sig före i köer, trampar en på fötterna, tutar ilsket när alla är i samma trafiksituation. Som knuffas, vrålar i sina telefoner, luktar illa om käften, fiser i smyg på bussen, dunkar in sina ryggsäckar i ansiktet på folk i t-banan. Smetar sina prillor lite varsomhelst, och bor man nära en krog så får man snubbla över deras ölflaskor på morgonen.

När man bor i en stad så “drabbas man” av andra människor hela tiden. Ibland är det irriterande. Alltid är det ofrånkomligt. Jag tar hänsyn. Skulle jag sluta röka i morgon, och utveckla motivation och styrka att skippa sockret i mitt liv, skulle jag fortfarande ta hänsyn, för jag är sådan som människa. Men gissningsvis kommer ingen lagstiftning i världen kunna rädda oss från att vi störs av våra medmänniskor i vardagen, ens om de tar hänsyn. Alltid är det något som stör.

Nåja, jag är sak i målet, så jag borde nog hålla käften. Tänker i ett egenintresse, så min synpunkt är i sig inte riktigt lika värdefull.

Men om det nu är acceptabelt att försöka tvinga in förändring där man stör sig på människor så kanske det finns ett antal andra lagstiftningar man skulle kunna tänkas fundera på. Förbud mot hundar kanske? Eller frigående katter som äter upp alla fina fåglar? Förbjuda personbilstrafik i innerstan…? Jag bara undrar. Jag är inte part i målet för någon av dessa företeelser, och jag råkar dagligen ut för den nedskitning i näromgivningen som dessa saker orsakar, och som ibland varit nära att ta mitt liv till och med. Kan vi få till några lagar om det…?

Kategorier: Pirates, arr!

Ni behöver min åsiktskorridor

15 februari, 2015 - 15:39

Härom dagen så fick jag ett smärre utbrott av trötthet på alla idioter. Varför, varför ska man behöva försvara idioters rätt att vara idioter, ständigt, varför kan de aldrig hjälpa till. Ungefär. Frustrationen gick över ungefär lika fort som det tog att skriva och posta, men själva grundtanken har dröjt sig kvar. Jag twittrade en tanke som utkristalliserats ur detta; Det är ditt ansvar att du väljer att provocera. Det är mitt ansvar att inte förbjuda provokationer.

Jag får bli trött på alla idioter. Jag får tycka att folk är idioter. Men jag får inte under några omständigheter förbjuda människor från att vara idioter. Där nånstans går brytpunkten. Eller som Piratkatten skrev:

“Nej, du får inte skjuta honom i huvudet, hur dumt detta huvud än må vara”

— Nom le chat (@piratkatt) February 15, 2015

Frågan är hur man retoriskt förhåller sig till de nödvändiga gränser man måste ha för att få kalla sig ett demokratiskt samhälle, som när går ens ilska över i hets, exempelvis. Men det slår mig för att denna avvägning ska kunna existera alls, behövs de så kallade åsiktskorridorerna. Det nya ordet för politisk korrekthet.

Jag är i stort politiskt korrekt. Förhåller mig till flera åsiktskorridorer som jag tycker leder nånstans. Jag ser exempelvis inget som helst behov av att få rita nidbilder på Muhammed, eller skriva scenarior till datorspel med radiopratare man inte gillar. Jag känner till och med ett djupt motstånd mot att tala om för folk vad de ska tycka. Eller att generalisera. Eller att köpa stereotyper som det vore naturligt. Jag har inte ens behov av att välja sidor i debatter, blir mest bara trött av tävlingspisserier. Jag är lyhörd för grupper som jag inte tidigare identifierat mig med eller förstått, när de försöker förklara hur de kan bli sårade av okunskaper som sprids.

Traditionellt sägs det att de som provocerar är de som vågar, och att de som tycker att man “inte säger vissa saker” är fega. Men när jag gång på gång hamnar i situationer där jag ändå försvarar en princip trots att de som symboliserar problematiken är praktarslen – så är det inte av feghet. Jag inser att jag är modig som vågar förhålla mig känslig till andras känslor, öppen för kunskap om andra gruppers problem, stark som tar idioter i försvar. Jag inser att jag behöver bidra med det smalare spåret. Jag behövs. Lika mycket som satiriker och konstnärer som provocerar.

Så för ovanlighetens skull så tänker jag nu provocera medvetet: Ni behöver mig. Ni behöver min PK. Ni behöver min känsla för att inte trampa på folk i onödan. Det vore nog inte så dumt med fler som är som jag. Som strävar att tycka utifrån kunskap och respekt för människor, tar hänsyn till deras olika försättningar och respekterar de problem som följer med det – utan att för den sakens skull förbjuda förekomster av knäppskallar. Ni som avskyr åsiktskorridorer och politiskt korrekthet behöver mig mer än nånsin.

För så lite som jag förstår behovet av att vara ett arsel, så mycket förstår jag behovet av att det är tillåtet att vara det. Och vi behöver vara många fler, innan vi plötsligt hamnar i ett samhälle där det blir jävligt svårt att tycka nåt alls, över huvud taget.

Kategorier: Pirates, arr!

Så jävla trött på idioter

10 februari, 2015 - 09:45

Jag kom på mig själv igår med att känna mig enormt jävla skittrött på att försvara idioters rätt att vara idioter. Jag är så trött på det fula i mänskligheten och att behöva förvara det. När försvarade Flashback mänskligheten senast? När gjorde de något för världen och samhället, något som förbättrade och gjorde livet lite ljusare? När ställde Flashback upp för Sverige, på riktigt?

Det är naturligtvis jätteorättvist av mig, eftersom så många olika människor hänger där. Men jag kan inte hjälpa känslorna som väller upp. De som är “goda krafter”, passar samtidigt på att bära och stötta de dåliga krafter som Flashback är alldeles åt helvete för närvarande i, i den svenska samhällsutvecklingen. Jag är helt enkelt skittrött på alla som å ena sidan tycker att en nioåring är skyldig själv till att få huvudet dunkat i marken för att ha gjort en sån jävla skitsak som att planka, å andra sidan sitta och böla om att det är synd om folk på Flashback.

Folk som är läkare, politiker och avlönas av skattepengar, ska sägas. Det är de som outtas, Aftonbladet är inte dummare än att de ger sig på de som på ytan förtjänar det. En jäkla balans mellan manipulation och demokratiskt grundläggande förutsättningar, här.

Därmed sagt så kommer jag aldrig att byta åsikt om vikten av anonymitet. Eller yttrandefrihet.  Jag är bara så inni helvete jävla skittrött på att försvara alla jävla svin och idioter som är översittare, trots att de har det rätt bra. Problemet är inte Flashback, problemet är människor. Och just nu är det jävligt ansträngande att vara en.

Kategorier: Pirates, arr!

När nånannanismen landar på en nioåring, vad gör vi då?

9 februari, 2015 - 22:42

Nånting som jag återkommer till ofta är ansvar. Vem tar ansvar, och för vad? Det kan vara småsaker – som att man är försenad till något och är ett praktarsel mot en taxichaufför, som underförstått ska både bära ansvaret och lösa problemet genom att köra in minustiden som kunden själv orsakat. Vardagen är fylld av småsaker som handlar om att ta hänsyn, men slutar i nån annans ansvar. Ibland undrar jag om det är en tidsrelaterad grej. Att vi på nåt vis befinner oss i en tidsålder där vi lider av nån slags kollektiv hybris, och ser ansvaret som något som andra bär? Eller om det alltid varit så?

När en nioårings huvud dunkades mot marken av några väktare, såg jag till min förvåning hur folk faktiskt tyckte att nioåringen hade nåt slags ansvar. Det pratas om att nioåringen var efterlyst, för att ha avvikit från sitt flyktingboende – men inte bara för att ha avvikit, utan för att ha varit “kriminell”. Så kommenterar Jernhusen, företaget som anlitat säkerhetsföretaget vars personal filmats göra, vad som för mig ser ut som ett renodlat övergrepp på ett barn.

Nioåringen är kriminell säger Jernhusen och de som tycker det är kanon med lite ordning och reda. Kriminell. Nånstans går mitt hjärta sönder lite. Ungar kan vara utomordentligt jävla jobbiga. Jag kan förstå de föräldrar som ibland förbannar att det inte är tillåtet att lappa till dem, och som jag lika mycket beundrar för att de inte ger efter för den reaktionen. Barn, det är liksom vårt ansvar att ta hand om. Ungar är brutala tålamodsmaskiner, och det är därför vi behöver vara vuxna.

Vi som är vuxna ska ta hand om kidsen. Jag vet inte när den magiska gränsen går där det är dags att ställa krav på barn. Lära dem om ansvar. Men det slår mig att det måste vara svårt när vi lever i en vardag där väldigt få steppar upp och tar ansvar. Det är oftast nån annans fel. Det är det som hörs mest. Exakt när lever vi som vi lär? I vilket läge lär sig ett barn att ta det ansvar vi som samhälle anser att de borde ta?

Med facit i handen har vi här minst två företag, Jernhusen och vaktbolaget, tillsammans med en jäkla massa tyckare online, som i praktiken anser att en nioåring bär ansvaret – om inte hela, så åtminstone en stor del. Tillräckligt för att de själva inte ska behöva ta något. Det slår mig som rejält ironiskt – alldeles oavsett om detta är en ny företeelse eller om det alltid varit såhär – att man avkräver av ett barn det vi som vuxna inte klarar av. Att ta ansvar.

Kategorier: Pirates, arr!

Vaccinering eller autism?

6 februari, 2015 - 10:42

Jag tar lite risken här att låta som en dumskalle: Det är en sak som jag undrar över – hur farligt är det att vara autist, egentligen? Tanken slår mig när Malou blandar bajsdrinkar som ska “bota autism” eller när jag läser rapporter om ökande motstånd mot vaccinering i bland annat USA för man tror att barn får autism av det. Och hur mycket jag än läser om det, så kan jag inte se nånstans vad det är som gör autism så mycket värre än att barn dör i mässlingen? Om man nu köper att det finns ett samband mellan vaccination och autism, alltså. Autism används som ett slagträ upplever jag det, lite som en “boogeyman” och det skaver ganska obekvämt. Även om det alldeles säkert inte är en dans på rosor att leva med sjukdomen. Är det vaccinering som är problemet här, eller är det autism, kan jag inte låta bli att undra. Nyansen är kanske subtil, men som jag ser det ganska viktig.

Kategorier: Pirates, arr!

Varför förklarar folk saker som jag redan sagt och vet?

5 februari, 2015 - 22:07

Nu blir det meta. Det är en sak som jag ofta stöter på, som jag inte riktigt får grepp om. Det är när jag lyfter ämnen här på bloggen (eller för all del på andra plattformar), och så får jag kommentarer som i princip förklarar för mig, det jag redan skrivit om. Ungefär, jag skriver att jag inte gillar röda karameller, för att… och så dyker någon upp och förklarar för mig att jag inte borde äta röda karameller för att… fast med andra ord.

Ibland tänker jag att jag är lite för otydlig, kanske, i mitt inlägg. Jag tillhör ju den där minimala gruppen som i stort vägrar tala om för folk vad de ska tycka. Jag är helt nöjd med att berätta vad jag tänker, och baserar mina beslut på, och håller alltid en dörr öppen för att ha fel. Det här är något som kan uppfattas som ett svaghetstecken, har jag förstått. Men själv letar jag ofta och mycket efter skribenter i olika ämnen jag är nyfiken på, som förhåller sig precis så. Så få pekpinnar som möjligt, och gärna med lite färdigt fotarbete som det är upp till mig att fortsätta vidare på för att skapa mig min egna uppfattning. De som inte skriver mig på näsan, eller beställer reaktioner eller aktioner av mig, är de jag respekterar mest själv.

Det är ju onekligen det allra vanligaste, att vara tydlig och peka med hela handen. Det är en slags norm. Och jag ska säga att jag inte tycker att det är dåligt, det är bara överrepresenterat. Och hamnar oftare i högen “agenda”, än sorterar som upplysande eller informativt.

Jag har stött på ordet “mansplaining” ibland, som jag tycker är lite roligt ord för det här inte helt ovanliga fenomenet (som jag inte tror är något bara män gör, kanske ska tilläggas). Jag blir dock lika förvånad varje gång. Och nästan alltid tar jag en vända i rondellen och undrar om det är mig det beror på, som inte varit tillräckligt tydlig. Samtidigt kan jag tycka att när jag tar på mig det ansvaret, så har jag underförstått gjort bedömningen att människan i fråga inte riktigt hänger med. Något som tangerar med att vara nedsättande ironiskt nog. Och det försöker jag undvika som pesten. Det finns för många messerschmidts här i världen.

Oftast handlar det nog om att vara hjälpsam, tänker jag. Men samtidigt är det ganska tråkigt att uppleva känslan av att inte blir “hörd”. Att nån verkligen inte läst eller lyssnat, utan använder mig som avstamp för att propellera sitt egna. Och, nånstans där blir det krångligt, eftersom jag ju med flit inte pekar med hela handen. Tanken är ju att folk ska kunna ta till sig och förkasta vad det nu än handlar om.

Vill det sig riktigt illa, så kan jag ibland till min förvåning se mina ord och idéer användas i olika sammanhang, och när jag poängterar det så är det inte sällan så att den som lånat mina ord glömt bort att det var jag som sa det. Jag tror att det är naturligt. Det jag skriver, säger och gör, är ju påverkat nånstans ifrån. Ingen av oss går omkring och är superunika, precis. Jättars axlar, och allt det där.

För att höras måste jag i vart fall förhålla mig till andras förväntningar om hur saker ska uttryckas och i vilka sammanhang. Ibland är det självklarheter. Vi använder ju oss av ord för att kommunicera till exempel. Skulle ju bli körigt om man använder sig av ett helt annat språk, om man säger. Samtidigt så kan samma språk, samma ord, bli helt olika upplevelser. Skillnaden mellan min avsikt i det jag skriver, och vad som förväntas, och sen slutligen förstås som, kan ibland vara enorma.

Jag blir inte arg när folk förklarar för mig utan att förstå att det är precis vad jag skrivit eller sagt redan. Jag tänker att baslinjen ligger på en slags önskan att dela med sig av kunskap, och det är bra. Men det tär faktiskt lite grand varje gång. Varje gång blir jag lite mindre hörd, lite mindre respekterad, och jag tror att ett sätt att bekämpa den sortens förslitning är att försöka ta reda på vad det är som gör att folk förklarar saker för mig som jag redan vet. (Och de borde veta, eftersom jag sagt det. Ibland flera gånger.)

Har du erfarit det här? Har du kanske kommit på dig själv, rentav, att “mansplaina”?

Vad är det jag behöver förstå egentligen, här, som inte handlar om min kunskap som jag ju har lite mer koll på. Jag blir ställd när det dyker upp kommentatörer här på bloggen som med sina ordval får det att låta som att de inte håller med, men visar sig ändå dra samma slutsats. Blir jättekonfys. Undrar ibland om det här inte är en ganska viktig kommunikativ nöt att knäcka. Jag vet bara inte vad det är som triggar det där. Vet du? Och ja, lite ironiskt blir det väl att jag frågar! ;)

Kategorier: Pirates, arr!

Fejkade gräsrötter

5 februari, 2015 - 09:04

Sitter och läser om “Putins soldater på nätet” i DN. I korthet; människor anställs för att låtsas vara något de inte är, i syfte att påverka opinionen online. Det här är inte ett ovanligt grepp, det har till och med ett namn, astroturfing, konstgräs, istället för gräsrötter. Det är naturligtvis förfärligt på alla sätt, särskilt när det benämns som “soldater på nätet”, tänker jag spontant när jag läser artikeln.

Men varför kallas de för soldater, undrar jag? Det handlar ju om opinion. Om PR, om att manipulera och kontrollera. Lobbygrupper kanske kan kallas soldater också? Missförstå mig rätt, jag vill på inget vis i världen försvara det helt klart oetiska beteendet som det här är ett exempel på, men det slår mig att det blir en vinklig i själva språket här som på sätt och vis ingår i den stora gråskalan av manipulation och opinionsbildning. Språket. Samma som används av de där soldaterna på nätet.

På sistone har det handlat ganska mycket om IS förfärliga terrorverksamhet, bland annat har jag sett massor av tweets där man ber människor att inte sprida deras propaganda. Det vill säga, inte sprida videor där människor avrättas för att föra fram IS budskap. Någon kallade det till och med för “lyckad marknadsföring” i nån tidning. Det är marknadsföring, PR. Opinionsbildning medelst skräck och förfärligheter.

Det är den sortens vardag vi lever i, inom sociala medie-kretsar. Det är alldeles för ofta omöjligt att veta vem som är på riktigt, eller vem som trollar, eller vem som driver en kampanj. Där blir språket extra intressant. Ordvalet. Putins soldater på nätet, SD har även de använt sig av den här metoden, organisationer över huvud taget vill försöka få till “arméer” av ambassadörer för att pusha för deras budskap, varumärke eller produkt. Arbetsplatser har inte minst börjat tala om sin personal som potentiella ambassadörer.

Möjligen behövs Putins soldater på nätet finnas som språklighet för att vi ska förstå allvaret. Själv fastnar jag i en fundering om var gränsen går mellan en soldat och en ambassadör. Eller när man är nyttig idiot, när man är en helt vanlig människa som vill tipsa om något man själv bryr sig om och vill att andra ska få veta.

Jag tror inte att särskilt många blir förvånade över att läsa ett sådant reportage. I flödet pågår som sagt ständig “utbildning” i vad som förtjänar uppmärksamhet och behovet av att lära sig att inte ge uppmärksamhet, som minst lika viktigt. Vi kommer nog aldrig att lyckas undvika helt att låta oss luras – ibland vill vi ju till och med att saker ska vara sanna, för att bekräfta våra världsbilder. Men förhoppningsvis hjälper artiklar om Putins soldater oss att lära oss att vara lite försiktigare. Även när det inte går att klistra en rysk militärisk etikett på det.

Kategorier: Pirates, arr!

Hjälpa till att bekämpa brott genom att uppge sitt medborgarskap?

29 januari, 2015 - 10:23

Gissningsvis är inte jag den enda som känt obehag över informationen som banken vill ha om en. Det här är uppgifter som sen skickas till USA, för att de ska kunna kontrollera att det inte bor folk här i Sverige och struntar i att betala skatter, sägs det. Nu tvivlar jag på att det stämmer – för när några har rapporterat att de får frågor om eventuell politisk aktivism, och då handlar det knappast om att hitta till skattskyldiga medborgare.

Nordea kommenterar i den länkade artikeln att det bara berör kunder som tillkommit efter 1 juli 2014. Och några enstaka andra. Undrar om jag är en såndär enstak andra? Nu fick jag inte frågor om politisk aktivitet, men jag fick frågor om vilket land jag är född i. (Som varit kund i det som kom att bli Nordea, sen tonåren.) Och det ska jag göra för att förhindra brottslighet, skriver Nordea på sin frågesida.

Mitt medborgarskap är alltså väldigt viktig komponent i bankernas brottsförebyggande arbete…? Jahapp. Det var nog i och för sig ganska länge sedan ett brott krävde nån form av utredning, snarare än att försöka hitta kriminella via “brist på information från banken” om dem, eller allmän flaggning för att man råkar vara från nåt specifikt land.

Tiderna vi lever i är väldigt intressanta, för att uttrycka det diplomatiskt. Vi har stora diskussioner om hur vi kommer bort från rasism, och banken kontrollerar vårt medborgarskap, för att fånga brottslingar. Jag tycker i alla fall att det skapar nån slags dissonans som är lite läskig, ur ett samhällsperspektiv.

Nånting här känns skapligt olustigt helt enkelt. Nordea varnar mig som kund att “brottslingar kan försöka utnyttja” mig. Men det är amerikansk lagstiftning kring skattesmitning, som i nån slags förhandling som knappt synts till, manifesterats i svensk reglering. Som sen utvecklats till något frågeformulär av lite olika modeschanger, beroende på när man blev kund, och slutar med att alla får frågor alldeles oavsett när det blev kunder? Och medborgarskap kopplas ihop med brottslighet i svepande termer, som grädde på moset. Det är inte specifikt brottslingar som jag associerar ordet till, som jag känner mig utnyttjad av här.

Kladdigt, om ni frågar mig. Kort sagt, jag fattar ingenting av detta, och känner mig i det stora hela lite misstänksam, faktiskt.

Kategorier: Pirates, arr!

Låt oss sätta en prislapp på våra data

28 januari, 2015 - 21:22

Det är dags att ta betalt för allt data som vi delar med oss av. Big Data är en enorm industri, det känner de flesta till vid det här laget. Och de använder sig av våra data. Vi, vanliga privatpersoner, tillhandahåller en av vad jag gissar är de största tillväxtmarknaderna vi har i världen. När svenska telekomföretag säljer privata data, så ser jag inte riktigt varför vi som privatpersoner skulle låta bli att ställa krav på quid pro quo.

Kan man patentera växtrike, sniffa på att patentera vårt DNA, ljuga sig till marknadsandelar, så finns det egentligen inte några moraliska eller etiska begränsningar för att vi patenterar våra personliga data. Kan man ta betalt för precis vad som helst, finns det en marknad för precis vad som helst, så finns det ingen anledning för oss vanliga människor att låta bli att ta för oss. Våra användardata skapar enorma inkomster, och det vore ju nästan lite korkat av oss, att inte börja förhandla fram lite vettiga prislistor.

Människors privatliv är hårdvaluta, och det är dags att ta betalt. Det skulle kunna ske i former av skatter. Ska FRA ha tillgång till vår personliga kommunikation? Ja, då ska vi ha skattelättnader. Datalagring är ett måste, trots att EU-domstolen konstaterat att det bryter mot de mänskliga rättigheter vi skrivit under på? Ja, det ska kosta. När telekomföretag säljer våra uppgifter till gud vet vem, ja då ska vi ha en del av kakan.

Låt oss ta betalt för våra data. Låt oss nämna det så ofta vi kan, på alla möjliga olika plattformar. Vi vill ha något för något. Ja, även Facebook. Ge oss något för besväret. Ge oss kompensation. Var öppna med hur den här relationen fungerar. Vi tillhandahåller något alldeles fantastiskt användbart och det förtjänar vi erkännande för.

Låt oss sätta en prislapp på våra data. Det vimlar redan av prislappar på det, som vi inte är involverade i, eller ens anses förtjäna känna till. Systemet är redan uppe, det är bara att ställa krav på att produkten – vi – värderas rätt och riktigt. Sluta smussla med våra tillgångar, ge oss en bit av kakan. Vi har större rätt till den än någon annan. Låt oss räkna på hur mycket pengar vi luras på, varje dag, av big data-marknaden.

Kategorier: Pirates, arr!

Till den det vederbör

22 januari, 2015 - 10:46

Hejsan, jag har nu tagit bort blockeringen av dig, men skulle vilja att du är medveten om varför jag gjorde det. När du lägger ett ansvar på mig som går ut på att hålla dig på gott humör, skriva på ett sätt som du gillar (och helst inte för mycket heller), så gör du en tankevurpa. Dina förväntningar är inte mitt ansvar. Det hade varit enklare om du hade blockerat mig, om du inte klarar av mina texter, men eftersom du inte klarade av det själv så gjorde jag det åt dig.

När du dessutom avrundar med att skriva att du ofta ger dig, i diskussioner du haft med mig, måste jag förfärat inse att du innehar nån slags känslomässig värdering, där jag inte ens har något minne av att ha diskuterat med dig. Jag känner i och för sig igen ditt namn, men jag kan tyvärr inte påminna mig någon specifik diskussion med dig. Du lägger i praktiken en dimension av ansvar på mig, som jag är helt ovetande om, och som jag absolut inte medverkat till med annat att jag har deltagit i offentliga diskussioner och haft åsikter.

Alla kan inte gilla alla. Men jag har hittills inte haft det minsta registrerbara problem med dig. Även om jag valde att göra en illustrativ poäng att blocka, för att visa hur enkelt det är om inget annat funkar, att slippa någons input. Det är nämligen så jag förstår dina inlägg som handlar om mig som person. Att jag ska leva upp till en förväntning som du har, snarare än något jag lovat att göra.

Jag upplever det du skriver som att du har en förväntning när det gäller mig och mina insatser, som helt enkelt inte har med mig att göra. Jag har inte volonterat att fylla upp dina specifika ideal, det enda jag har att göra är att leva upp till mina egna.

Detta är helt säkert jätteförvirrande cirkelargumentation i dina ögon, så som du bemött mig i diskussionen ger du mig ingen anledning att tro att du är villig att förstå det här. Men jag vill verkligen vara tydlig med detta:

Om jag råkat trampa dig på tårna, skrivit på sätt som du inte förstått, sagt eller tänkt saker som du inte är med på – så är det inte för att jävlas med dig. Du är inte min nemesis, du är en helt vanlig person som jag ibland ser till i diskussioner, som ibland har bra saker att säga, och ibland saker som jag inte håller med om. Du är varken mer eller mindre viktig än någon annan.

Mina beslut att tycka och tänka saker är helt bortkopplade från dina förväntningar. Kanske kan det göra det enklare för dig i diskussioner där vi båda deltar, om du förstår att jag utgår från mig själv, mina tankar, åsikter och funderingar. För att uttrycka det bildligt: jag syr helst min egen rock och undviker modellarbete där andra får hänga sina kläder på mig.

Jag kan inte lova att det aldrig kommer att hända igen, att jag irriterar dig, men jag kan lova att det i princip aldrig är min avsikt. Jag är inte en provokatör. Så när du upplever att jag “gör saker som irriterar dig”, så kan du kanske behålla i minnet att då det är helt okej att du stör dig, är det din irritation, inte mitt ansvar.

Kategorier: Pirates, arr!

Underhållningsvåld blir lite bättre om den förbjuds

16 januari, 2015 - 11:55

Det känns som att det är läge att gratulera Jonatan Söderström och Dennis Wedin, skaparna av spelet Hotline Miami 2: Wrong Number som förbjudits i Australien. Det är nämligen den enda anledningen jag ens hört talas om spelet. Att det blivit förbjudet är för att spelet innehåller en våldtäktsscen. En kvinna (i bikini, no less) blir skjuten och kravlar sig bort, och det sägs att hon blir våldtagen, som grädde på moset.

Nu har inte jag googlat på precis varenda publicerad bild eller information om spelet, men mitt intryck är att detta är ett jäkligt våldsamt spel. Liksom, våldsamt av den typen som man kan återfinna i filmer som 300 som är staljade blodsprutande grafiska poser, fast i fallet med Hotline Miami 2 så handlar det om retrodesign, blodet splattar i fyrkanter, typ.

Jag tilltalas i och för sig av när saker har en grafisk tanke. Jag rekommenderade exempelvis filmen John Wick till min kollega – inte för att det är en “bra film”, utan för att den är så grafisk, plattityderna avlöser varandra och den är så himla medvetet stereotypisk och snygg att det blir roligt på flit. “Vi har gjort den här för att det är kul”-känslan är jätteviktig när man ser saker. Nån slags grundläggande kärlek till mediet. Som när Pulp Fiction kom till stan.

Så underhållningen i Hotline Miami är att man mördar och lemlästar, som när Quentin Tarrantino använde mer än 1700 liter fejkblod i Kill Bill. Jag undrar så smått vad det är som gör att just våldtäkten i spelet uppfattas som “näe, där går gränsen”, i ett sammanhang där man väljer en motorsåg som vapen och går in och mejar ner karaktärer i ett datorspel. (Även om jag inte kan utesluta att det var en naken rumpa och att något kunde ses som “sexuellt” kan vara en bidragande orsak till beslutet.)

Gränsdragningsproblematiken är alltid närvarande för såna här grejer. Vi lever exempelvis i en tid när det blivit väldigt tydligt att det krävs nån form av attitydförändring kring våldtäkter. Så visst kan jag på nåt vis förstå Australiens regelverk där. Men, visst vill vi få bukt med våld och hot också? Det vimlar av det i böcker, serietidningar, teaterföreställningar – till och med operor, som ofta är dramatiska och inte minst blodiga. Det kanske kan behövas en attitydförändring där också, måste man ju som djävulens advokat genast fråga sig.

Våldsamma mord är väl egentligen inte mindre våldsamma än våldtäkter. Jag påminns om våldtäktsscenen i Erik the Viking, där hjälten inte vill våldta en kvinna och situationen leder till att hon, med ett svärd genom kroppen säger: “Thank you for saving me from a fate worse than death”, när hon dör. Det är fascinerande varför just våldtäkten i spelet skulle vara så mycket värre än allt annat våldsamt.

Inte för att jag vill utsätta någon för varken det ena eller andra, men det är intressant att det här beslutet att förbjuda spelet sammanfaller med en global diskussion kring yttrandefrihet. Vi har våra begränsningar, vi människor. Yttrandefrihet är ett av de svåraste koncepten att leva efter, är det nog bara att inse. Frankrike har till och med lyckats med konststycket att plocka in en komiker i fängelse för något han skämtade om på Facebook.

Hur som helst – det är obehagligt att våld är så pass underhållande som det är, men det är väl lite lattjo nånstans att det även skapas en många gånger lukrativ marknad när gränser sätts upp. Kanske är även det en (omedveten) anledning för den till synes godtyckliga gränsdragningen vi ser så ofta. Vem vet, kanske den franske komikern med det av franska staten ogillade skämtet på Facebook även han, ska tacka sin lyckliga stjärna, i längden? Lite brrr-varning även på det, tycker jag.

Plötsligt framstår godtyckliga gränsdragningar vara bra för ekonomin. Go figure.

Kategorier: Pirates, arr!

Spegel, spegel, säg mig vem som dummast i världen är

13 januari, 2015 - 12:44

Som vanligt när jag får såna här utbrott svär jag en del i nedanstående postning, du får ta det för vad det är.

Dumhet. Jag har funderat mycket på det. Till exempel så tror jag inte längre att det bor nån slags intellektuell styrka i organisationer av och för människor. Säg, FN. Jag tror att de som ingår i den organisationen är precis lika jävla dumma i huvudet, missunsamma och elaka som resten av oss i världen. Jag tror inte att det är extra begåvade människor ur ett intelligent perspektiv som sitter i riksdagen. Jag tror det är helt vanliga jävla medelmåttor som resten av oss i landet.

Det ska gå att mäta intelligens, så kallad IQ. Det finns även nånslags empatimätare i EQ. Olika skalor och på nåt vis så går det är mäta hur smarta vi är och vilken begåvning vi besitter. Såklart, de som genomför de här texterna är precis lika jävla dumma i huvudet, missunsamma, snåla och elaka som resten av oss. Visst finns det folk som är matematiska genier, som kan bygga raketer, fundera på svarta hål, om rymden osv. Men de är inte mer människor än resten av oss. De är precis lika jävla dumma i huvudet som resten av oss.

Precis hur dumma är vi egentligen, som mänsklighet? Även om vi kan skicka en robot till Mars, håller på att automatisera halva arbetsmarknaden, osv, så är vi aldrig mer än människor. Och människor är per definition extraordinärt mycket dummare än vi tror om oss själva. Ungefär sådär som att alla bilförare tror sig vara väldigt duktiga, och alla andra är idioter. Internet har outat oss en gång för alla – vi är inte särskilt intelligenta.

Vi är taskiga mot varandra, vi är översittare, vi är missunsamma, misstänksamma och jävligt usla generellt sett. Det finns ingen rim eller reson bakom intelligens eller dumhet. En utveckingsstörd person kan många gånger vara mycket trivsammare att umgås med, än den mest välbetalda höjdaren på något svenskt storföretag. Eftersom det nånstans är att föredra att hänga med avspända, opretentiösa människor som menar vad de säger, istället för uppblåsta viktigpettrar som ser sig som bättre än sin omgivning.

Det finns värden. Vi har själva satt upp dom. Vi säger att visa kvaliteter är mer värda än andra kvaliteter. Jag vet inte om det finns något system för att mäta det. Skulle i och för sig inte förvåna mig. Men det sitter nån självupptagen jävel, som subjektivt går igenom det och “analyserar” efter godtyckliga formler. Som att vi ska vara snälla. Visserligen ska vi inte vara så snälla så vi är dumma, men vi ska vara snälla. Om vi inte är dumma när vi är det. Och vi är väldigt dumma om vi inte är snälla mot de som vet bättre.

Jag är så trött på att alla tror att de är så jävla smarta. Kunskap kan man suga in, men frågan är om man någonsin kommer vara så intelligent som man tror själv att man är. Jag sa härom dagen att om mänskligheten var hälften så smart som den tror sig vara, skulle vi ha långt mindre problem med fattigdom, utanförskap, småsinthet och rent av mordiska tendenser, än vi har idag. Tänk om vi agerade efter vår intelligens på riktigt, hur mycket prestige vi skulle slippa.

Alltså, läs kommentarerna under inlägg. Läs inläggen. Läs vad som sägs på de sociala plattformarna. Ribban ligger inte särskilt högt, även om de som har nåt slags anlag för att vara underhållande, klarar sig bättre på såna platser. Men det är bara rök och speglar, som jag ser det. Spelar ingen roll om du är rolig – baslinjen är att vara dum. Att ha tunnelseende. Att vara elak, missunsam och taskig. Och betänk att människor i regeringen inte är ett dugg bättre (bara bättre på att servera sig själva säljbart), eller att FNs säkerhetsråd är precis lika dumsnåla som du själv är. De är varken mer eller mindre människa än du.

Det gäller alla. Det finns inga smarta människor i nån egentlig mening, ens när det handlar om hög IQ eller EQ eller vilken måttsticka man nu tar till. Alla är korkade jävla idioter ur ett kollektivt perspektiv. Det är mindre frustrerande än man kan tro att ha kommit fram till denna världsbild.

Jag behöver inte känna överdriven respekt för någon, känner jag mig dum vet jag att det bara är en schimär och jag är varken dummare eller sämre än de som råkar vara i ljuset där och då. Jämlikhet på riktigt, eller nåt, snarare än översitteri, som det antagligen går att tolka det som.

Allt går att tolka. Och tolka negativt. Och missförstå. Men faktum är att kejsarna har sällan några kläder och du är inte så jävla välklädd du heller.

Kategorier: Pirates, arr!

Dumma frågor är bra valplattform

13 januari, 2015 - 11:30

Vi lever i intressanta tider när premiärminister David Cameron går till val på att förbjuda kryptering (via appar som snapchat exempelvis). Det är hans löfte som reaktion på händelserna i Paris. Den händelse som inspirerat miljontals att lyfta vikten av att ha oinskränkt yttrandefrihet, ironiskt nog.

Jag undrar i alla fall vilka Cameron menar med “vi”, när han undrar om “vi verkligen vill tillåta kommunikation mellan människor”? För låt er inte luras av att han snitsar till det med att det skulle handla om terrorister. Du kan inte inskränka yttrandefrihet och privatliv litegrand. Det är alla eller inga. Det är antingen tillåtet med kryptering eller inte. Det är antingen tillåtet med privatliv eller inte. Där finns inga respektabla gråzoner i nån praktisk mening. Det ligger väl i linje med tidigare förd politik – vi ska inte glömma att Camerons regering besökte en tidning och slog sönder hårddiskar, efter Snowdenläckan. Gissningsvis för vår “trygghets skull”.

“In our country, do we want to allow a means of communication between people which […] we cannot read?”

Helt galet att vi på den här sidan om millenieskiftet kan råka på en sån frågeställning från en västerländsk, politisk ledare. Men det värsta är nog inte att Cameron går till val på att förbjuda privata samtal. Det värsta är nog att han upplever att det är en bra politisk plattform att få röster genom. Skräck säljer, eller nåt. Vill vi verkligen tillåta privata samtal som land? Det skär i hjärtat att man ska behöva besvara frågeställningen med ett “ja, snälla, låt oss vara tillåtna till det”.

* * *

Missa för övrigt inte listan av andra politiska makthavare som demonstrerat för yttrandefriheten de senaste dagarna. Dessutom tycker jag ni ska kika på PEN-institutets undersökning som visar att journalister censurerar sig själva.

Kategorier: Pirates, arr!

Det är dumjävla idioter som sätter yttrandefriheten på prov

9 januari, 2015 - 20:48

Jag var med om en riktig rysare igår – jag kom på mig själv med att uppleva att Birro har en poäng, när han lyfter att han mer eller mindre hamnat på undantag på grund av sina åsikter. Nu finns det massor av detaljer i hans resonemang som gör det lätt att avfärda – inte minst det där egotrippade  – men han har en poäng. I Sverige är vi faktiskt inte så “fria”, som man skulle kunna tro när man följer mediernas rättmätiga vrede över terrordådet mot satirtecknarna.

Ta Dan Park, som exempel. En svensk konstnär, och det mesta han producerar som jag sett till är renodlad skit. Det är rejält rasistiskt, hatfullt – såpass att han blivit dömd för hets mot folkgrupp. Det är alltså inte tillåtet att göra sig lustig över folkgrupper på det vis som man nu ser opinionen lyfta som en viktig princip att få göra i ett fritt samhälle. Jag har ingen större lust att försvara Dan Parks specifikt. Inte ens Lars Vilks. Jag upplever dem båda vara provokatörer som går ut på att skapa schismer mellan grupper i samhället, snarare än nån önskan om att utveckla den.

Jag tycker helt enkelt inte om vad de gör, gillar inte deras bidrag i samhället och tycker verkligen inte att det de gör är viktigt eller roligt. Man skulle kunna argumentera, “men du har inte ihjäl dem, i alla fall”, vilket såklart är en poäng. Jag tar specifikt inte till vapen och tar livet av dem, för att jag inte gillar vad de gör. Men hur ska man förhålla sig till ett samhälle där man har en lag och ett regelverk som går ut på att tysta människor av den här typen i alla fall, när allt kommer omkring?

Ambivalensen kring just Hets mot folkgrupp-lagstiftningen, dyker upp med jämna mellanrum och jag vet inte riktigt vilken fot jag ska stå på. Ur ett principiellt perspektiv så är det helt bisarr lagstiftning. Vi borde vara tillräckligt starka, etiska och moraliska i samhället för att inte oroa oss över att ge fotfäste åt den sortens usla åsiktsspridning som lagen är tänkt att tackla. Ur ett praktiskt hänseende, så måste man försöka skapa ett samhälle som är drägligt för de som är målet för hetsarna. Människor ska inte behöva leva i rädsla, och är särskilt viktigt nu när vi har ett rasistiskt parti i riksdagen.

Det blir ganska specifikt när Veronica Palm (s) polisanmäler Björn Söder (sd) för Hets mot folkgrupp, samtidigt som hela världen håller andan och följer jakten på de terrorister som skjutit människor för deras åsikters skull. Jag har sannerligen ingen lust att försvara Björn Söder heller, om man säger. Jag tycker att han har fullständigt vidriga åsikter, och det är helt klart otäckt att han sitter som talman och vräker ur sig det han gör.

Men att vårda yttrandefrihet handlar inte om att vårda det som ska anses vara rätt åsikter. Det är ju det som är kruxet. Yttrandefrihet handlar om att ge de där människorna rätt att säga och tänka det de gör, som inte är särskilt trevliga. För vad händer den gång jag har en åsikt som andra anser vara vedervärdig? Dealen är att få tycka fel. Galet. Uppåt väggarna. Och gå fri. Det är det yttrandefrihet handlar om, och det är det som vi som samhälle explicit syftar till när vi stormar mot terrorism av det här slaget.

När “vad ska man få skoja om” kommer på tal, så brukar jag säga att man får skämta om precis allt. Men man har ingen skyldighet att tycka att allt är roligt. Det är lättare sagt än gjort. När jag inte tycker att något är roligt har det till och med hänt att folk blivit aggressiva över det. Jag tycker mig märka det i flödena nu. Satir som snurrar runt och som jag upplever är osmaklig och inte det minsta rolig. Nästan översittaraktig och helt klart rasistisk mellan varven, men det finns ett värde i att det syns.

Frågan är när den principen övergår i andra principer, när det gäller oss själva. Jag har exempelvis ingen som helst lust att hjälpa till att sprida bilder som jag nånstans i själ och hjärta upplever som rasistiska eller tveksamma, även om jag för den sakens skulle inte ställer mig på nån barrikad och förespråkar förbud av dem. Men jag upplever det som likaledes problematiskt att försöka försvara yttrandefriheten på riktigt, när det handlar om Birro, Söder eller Parks.

Som vanligt blir jag smått avundsjuk på de som bara kan ta ställning för det ena eller andra, rakt upp och ner. Tvärsäker om vad som är rätt och riktigt för en frisk och sund yttrandefrihet och i förlängningen ett sunt samhälle där människor känner sig trygga och fria från hot och hat, kan i alla fall inte jag känna mig.

Det är oftast dumjävla idioter som sätter yttrandefriheten på prov. Men det är inte bara yttrandefriheten, utan även oss som individer och samhällsbyggare.

Kategorier: Pirates, arr!

Jag är inte rädd för terrorister

8 januari, 2015 - 15:53

Vi kommer vara döda längre än vi kommer att leva, som Louis CK sa. Vi är alla otroligt oviktiga. Vi har ingen “mätbar” plats i universumet, vi är helt oviktiga på en skala som inte ens snuddar vid nån slags värdering, utan är renodlat faktual. Vi är ingenting, vi människor. Jorden har till och med genomgått radikala klimatförändringar genom årmiljonerna, utan att vi ens haft med det att göra, för att slå an till en samtida oro för mänsklighetens tillkortakommanden och makt.

Så går mina tankebanor när jag drabbas av nån slags ambivalens av min reflex att skriva något om terroristerna som mördade 12 människor i Frankrike igår. Jag vill säga något om orättvisor, om avtrubbning, kanske om hopp till och med. Om riskerna av att tycka en själv vara viktigare än liv och utveckling. Men allt blir så jäkla pompöst, när jag formulerar mig.

Allt jag läser, till och med, låter pompöst i mina öron. Grandiosa utspel, helt rätt ord, men av någon (för mig) oförklarlig anledning ryser jag och upplever det som precis så självrättfärdigande som de som tog till mord som medel.

Jag brukar säga att vi har alla tillgång till ett begränsat antal verktyg, som vi använder för olika saker. Jag måste kunna hantera likheter, för vi har inga andra verktyg att tillgå. Men nånstans kan jag inte släppa att min ambition och mina ord ekar i takt med den sorts förvissning som driver människor att begå mord i syfte att opinionsbilda. Vad är det för skillnad på min förvissning i jämförelse med andras, kommer jag på mig själv att tänka.

Vi är alla ingenting, som försöker göra någonting. Men jag undrar vad detta “någonting” ska vara för att det ska få ett riktigt värde. Och hur det i så fall mäts.

Jag är inte rädd för terrorism i alla fall. Jag bävar möjligen för de politiska utspel som kommer att dyka upp i kölvattnet, det är ju en lärdom vi gjort sen gammalt. Men jag är inte rädd för terrorism. Däremot är jag lite rädd för mig själv, och mina känslor just nu. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Kategorier: Pirates, arr!

Framtiden är både spännande och läskig

30 december, 2014 - 02:38

Läste ni artikeln där Bill Gates säger att en massa jobb kommer att försvinna? Han tror att vi inom 20 år kommer att se en stor förändring på arbetsmarknaden, där arbetskraft kommer att ha ersatts av mjukvaror. Han tror även att vi i samhället inte är riktigt förberedda för den här typen av förändring.

Nu är han inte ensam om att konstatera problemet. Om ni inte sett TED-föreläsningen med Jeremy Howard, så kan jag rekommendera det. Han pratar om vad som händer när vi lär datorer att lära sig själva, och vad vi behöver förbereda oss för i en utveckling som går fortare än vi kanske är medvetna om.

-

Det börjar synas på flera olika sätt, förändringarna. 2015 kommer exempelvis Google lansera sina självkörande bilar som i längden innebär att yrkesgruppen chaufförer kommer att minska drastiskt. Diskussionerna dyker numer upp regelbundet i åtminstone Piratpartiet, om vad man behöver göra för att möta den här utvecklingen på bästa sätt. Alla människor kommer inte kunna få jobb. Arbetsmarknaden kommer inte, vi vet det redan, inte kunna svälja alla som behöver arbete. Och vi pratar inte om hundratals år, vi pratar om en tjugoårsperiod, berättar experterna.

Troed Spångberg skrev i en diskussion om medborgarlön (eller basinkomst som det även kallas):

Angående tidigare påstående om att teknikskiften alltid inneburit att nya jobb tagit över nära gamla automatiserats bort: Det stämmer inte. Vi har sedan industrialiseringen tog fart arbetat allt färre timmar – världen över. Det leder fram till frågan: Vad ska vi göra när det krävs 40h arbete i veckan för att försörja sig – och det inte finns 40h-jobb till alla?

De här frågorna som dyker upp är förhållandevis lätta att ställa. Att komma fram till några svar däremot, är inte helt lätt. Det finns inga garantier, inga specifika lösningar enligt formulär 1A. Gissningsvis kommer det att krävas flera överlappande lösningar. Men någon diskussion om detta existerar inte. Politiskt pratar vi fortfarande om arbetsmarknad på ett sätt som inte är relevant längre.

Jag läste en kommentar nånstans, som ekade det gamla mantrat “marknaden kommer att lösa det”. Jag har svårt att tro på det. Marknaden kommer att tackla en viss del av problematiken, absolut. Nya yrkesgrupper kommer att skapas, där gamla försvinner. Men marknaden är inte ett altruistiskt väsen, det handlar alltid om självändamål där. Så länge självändamålet gagnar alla möjliga olika intressen är det bra. Men inget av det vi ser idag, pekar på att arbetsmarknaden någonsin kommer att tillgodose alla människors behov av att försörja sig.

-

Vi lever redan i den där framtiden som det pratats om ett tag nu. Den kryper in i alla olika vindlar och vrår i våra liv och vi vänjer oss vid att det finns, men i våra diskussioner och debatter lever fortfarande gamla förutsättningar kvar. Vår framtid innebär allt färre jobb, och vi behöver fundera på vad det kommer att innebära. Hur förbereder man sig för detta som oundvikligen kommer att komma? I en chattkanal började Leffe Deldén associera:

“Nu lottar vi ut det här jobbet som kassörska på ICA i Flen. De som har slutnummer 856 kan ringa in och få chansen!”

Tycker det sätter lite fingret på hur lite vi vet och kan sätta prägel på den kommande utvecklingen. Jag tror att det måste till en diskussion om hur vi själva ska lösa detta. Men vi verkar inte riktigt vara redo för det. Jag kan faktiskt inte klandra någon för det, men det är nog viktigt att sätta på sig tänkarmössorna och brainstorma lite friare än hittills.

Tankar om medborgarlön/basinkomst och liknande, ger mig personligen hopp om en ljus framtid vad gäller försörjning. Alldeles oavsett om man håller med om det eller inte, tror jag en hel del huvuden behöver dras upp ur sanden, även om jag själv erkänningsvis haft en del sand i öronen som är svårt att skaka ur.

Det här borde vi i alla fall ha pratat om i år. Jag hoppas att vi kommer igång ordentligt nästa år! God ny framtid på er, allihopa! ;)

Kategorier: Pirates, arr!

Jag känner mig lite dum som inte förstår konsekvenserna av extravalet

27 december, 2014 - 21:32

Skillnaden mellan Socialdemokraterna och Nya Moderaterna är för mig lite som skillnaden mellan Ica och Coop. Det handlar inte om priser ens, utan nischning och varumärke. Båda siktar sin sig på samma köpare – väljare, menar jag – och båda gör det mesta för att vara tillmötesgående för sin konsumentgrupp. När man konkurrerar om samma väljare är det extraordinärt små skillnader det handlar om, som jag ser det och jag har många gånger av den anledningen pratat om “politisk teater”.

För tongångarna är minsann rätt höga mellan varven. Mellan S och M alltså – Ica och Coop har ännu så länge inte dragit igång några “turf wars”, vad jag känner till. Det vore lite intressant i och för sig att se reklamfilmer som riktas mot hur kassa de andra matvarubutikerna är i jämförelse med den egna, men de tycks ännu så länge klara sig utan att låtsas vara osams med konkurrenter.

När jag försöker hänga med i diskussionerna om extravalet (det som nu inte bli av), inser jag att det mesta jag läser handlar om ett slags perspektiv som handlar om okunskap. Delvis min okunskap om vad hela grejen handlade om (jag kan fortfarande inte släppa intrycket av att det i mångt och mycket var politisk teater för att etablera skillnader som inte finns). Delvis även om de som kommenterar det, och deras okunskap.

Ska man tänka långsiktigt behöver man antagligen förstå lite mer ingående vad som hänt, och det finns ingen välspridd kanal för information och kunskap vad jag kunnat se. Valrörelsen drog igång direkt, och analyserna kom generellt sett från egenintressen som jag uppfattade det.

Gunnar Hökmark hade en rätt bra rubrik på sitt inlägg där han kommenterar det hela: “Minoritetsregeringar måste vinna stöd, inte garanteras det”. Nånstans gick den rubriken rakt in i hjärtat. Inte av den anledning som Hökmark skriver det, utan för vad just den formuleringen betyder principiellt, och hur långt bort jag uppfattar vår politiska verklighet befinna sig från den principen. Vi har exempelvis en fyraprocentsspärr till riksdagen:

“När spärren infördes i samband med reformen av riksdagen i slutet av 1960-talet var syftet att underlätta bildandet av handlingskraftiga regeringar genom att motverka en splittring av riksdagen i många småpartier.”

Jag kan, i min erkänningsvis stora okunskap som sagt, inte riktigt se vad som gjorts för att stärka demokratin i nån egentlig mening – kanske handlar det om det berömda tillkortakommandet i hjärnan att man tenderar att “bekräfta” det man tror sig veta, snarare än att ta in verkligheten som den är. Det mesta jag ser handlar om att positionera sitt parti. Partiet har ett slags självändamål, och Sverige som helhet stöps om för att det ska kunna fungera eller rent av överleva. (Det bor nån jämförelse med underhållningsindustrin här också, men hoppar över det denna gång…) Gissningsvis lider även politiker av den begränsningen, by the way.

Jag har ingen aning om det var bra eller dåligt att extraval utlystes. Jag landade mest bara med en känsla av att alla i riksdagen failat, som jag skrev. Jag har heller ingen aning om det är bra eller dåligt att extravalet nu är avblåst. Är demokratin död eller levande? Ar blockpolitiken död eller levande? Är tvåpartisystemet á la USA på intåg..? Ptjaa, jag har ingen aning. Jag vet inte. Jag tror en massa saker, men vem fan är jag att tycka om sånt jag inte vet nåt om, liksom?

Det sägs av väldigt många nu att politikerna har lurat oss väljare. När man inte vet vad som händer, eller förstår det, så ligger det nära till hands att tro på det. Det oroar mig så smått. Å ena sidan vill jag inte tro att politikerna medvetet lurar väljare (alldeles oavsett parti), å andra sidan kan jag inte utesluta att politiker lurar sig själva och snurrat in sig för mycket i självändamål.

Men kanske värst av allt: det är inte bra om svensk politik uppfattas som för svår att förstå.

edit: Jacob skriver informativt om vad som hänt och varför.

Kategorier: Pirates, arr!