Opassande

Prenumerera på innehåll
Webbadress: http://opassande.se
Uppdaterad: 27 min 9 sek sedan

Privata plattformar, censur och yttrandefrihet

3 juli, 2015 - 08:34

På forumet Sweddit (svenska delen av Reddit) blev det lite diskussioner angående moderatorernas beslut att inte tillåta politiktrådar över sommaren. Många använde sig av ordet censur, och för mig blir det lite konstigt att en privat driven plats på nätet skulle kunna bli anklagade för det. Jag förstår ju vad som menas, att man inte får posta vad man vill längre på den specifika platsen, men som jag förstår ordet handlar censur snarare om att man inte får posta det alls, nånstans över huvud taget.

Jag drog därför igång en tråd där jag frågade om det fanns några ställföreträdande ord för just ordet censur i ett sådant här sammanhang. Där säger flera att det är helt korrekt att använda sig av ordet censur, även om det inte är staten som tillämpar det.

Nu tror jag de flesta är med på att det behövs moderering. Detta inte minst eftersom man kan störa specifik ämnesdiskussion genom att gå in och sprida en massa struntpostningar – i sammanhanget en typ av censur då – som i praktiken dränker diskussionsutrymmet. Spam tas till exempel alltid bort, som jämförelse. Det är helt enkelt skillnad på modererat och censurerat samtal.

Problemet illustreras även nu när ytterligare problem har uppstått på Reddit – då en administratör plötsligt fått sparken. Det handlar om det populära IAMA, där folk kan ställa frågor till kändisar, politiker och så vidare. Det har varit en ovärderlig hjälp, tydligen, som bland annat inneburit att Victoria (som den avskedade heter) haft folk i telefonen och ställt frågor muntligen som folk skrivit, och så har hon skrivit deras svar. Flera forum på Reddit har nu släckt ner i protest mot företagets beslut att avskeda henne.

Här möts problemet i en salig röra. Det handlar om ett privat företag som driver Reddit, vilka jag gissar anses ha sina rättigheter, det handlar om ett offentligt utrymme som behöver modereras – i det här fallet till och med anses vara en förutsättning för att det ens ska kunna existera på ett bra sätt – det handlar även om användarnas möjligheter att kunna få påverka utrymmet de hänger på.

När jag sitter här på bloggen har jag inga som helst skyldigheter att upplåta den som plattform för andra – det tror jag att de flesta är med på. Ingen ifrågasätter säkert mina behov av att styra innehållet som jag vill, eller vilka som får skriva inlägg osv. När en plattform blir så stor att man mer eller mindre tvingas gå med på den för att kunna få ta del av både samhällsinformation och marknadserbjudanden, är det fortfarande lika självklart då?

Vad innebär det exempelvis att “alla finns på Facebook”, men det är inte samhällsregler som gäller där, utan det är Facebooks egna regler. Som vi ju vet landar väldigt tokigt. En gång i tiden försökte vi upplysa alla om vikten av att inte kunna stänga av folk från internet, då så mycket av vardagen är kopplat till en nätet. Idag börjar jag undra om en liknande debatt behöver dras igång när det gäller privata plattformar. I vilka fall ska de få stänga ute något, eller kanske rent av: ska de få stänga ute någon över huvud taget?

Samtidigt så lever vi helt klart i en nätvärld där det behöver modereras. Det är ett faktum som man inte kan rucka på, hur principiellt mycket man än ställer sig bakom “total yttrandefrihet” eller “frihet från censur” osv.

Jag tror att hur ordet censur används och tolkas är en liten ledtråd om nån slags förskjutning i det kollektiva medvetandet, om vad som ska anses vara öppet och tillgängligt för alla. Privata plattformar ses som jämförbara med statliga, ur ett rättighetsperspektiv. Samtidigt som alla vill vara fria att skapa just sin yta med sina värderingar och regler.

Det är en gammal sanning att internet består av en massa mikrodiktaturer, att var och en kontrollerar sin yta och att det i sig skapade en stark demokrati av samexistens. Men nu behöver vi handskas med makrodiktaturer och vi har landat i något nytt som behöver definieras, vad det verkar. Sättet som användare använder ordet “censur” indikerar att en slags utveckling skett som vi kanske inte är helt medvetna om, som jag ser det.

Kategorier: Pirates, arr!

Om Migrationsverket är skurkar, är vi skurkar

26 juni, 2015 - 09:23

Samira Motazedi är en författare från Iran, som 2012 dömdes till döden för äktenskapsbrott:

I ett beslut från oktober 2014, som Samira märkligt nog inte delgivits förrän nu, avfärdar Migrationsverket samtliga de asylskäl hon åberopar. De har tagit del av texter hon publicerat i dagspress och på den blogg där hon sedan drygt ett år tillbaka skriver varje vecka, liksom dokumentation från panelsamtal och uppläsningskvällar hon deltagit i. Detta inkluderar information om att Samira i anslutning till ett samtal på Göteborgs stadsbibliotek kontaktats och förhörts av iransk underrättelsetjänst. Inget av detta är för Migrationsverket skäl nog att stoppa en utvisning till Iran.

Här finns en namninsamling för henne.

Jag vet inte vad det är för fel på reglerna i Sverige. De flesta tycks vara överens om att det inte funkar, men vad skiljer sig åt rätt rejält. Jag upplever det som icke-kontroversiellt att åtminstone dra en gräns vid när man skickar människor till döden. Det är dessutom jäkligt konstigt att just den principen inte delas av svensk reglering.

Även när jag läser om Yahya Damlkhi som ska utvisas efter 11 år och Jerome Tanka Tarji, som utvisas efter 9 år i Sverige, pga byråkratiska missar blir jag missmodig. Det är kanske inte lika okontroversiellt som en gränsdragning vid död. Men nog är det väl bisarrt att sånt här händer? Om regleringar är till för att skydda människor, så upplever i alla fall jag det som att något har gått väldigt snett här.

Jerome har fast jobb som hotellstädare. Nu ska han utvisas, efter nio år i Sverige. För att arbetsgivaren inte lade ut tjänsten på Arbetsförmedlingen.

Det finns en namninsamling för Jerome också, och i framför allt Söråker engagerar sig bygden för att hjälpa Yahya, genom bl.a. namnlistor.

Jag vet emellertid inte hur mycket det hjälper med namnlistor. Uppmärksamhet brukar vara ett bra medel, så om det kan hjälpa till, drar jag härmed mitt lilla strå till den stacken. Det kanske rent av behövs en namnlista mot Migrationsverkets galenskaper?

På nåt vis blir nämligen Migrationsverket skurken i detta. Jag gissar att de inte gör sådant här för att jävlas, eller driver en egen agenda. Det är en myndighet som förvaltar de regleringar och lagstiftningar som kommer från politiskt håll. Och tanken är att vi ska rösta fram rätt politik. Om Migrationsverket är skurkar, är vi skurkar.

Vi har tillbringat många år att diskutera olika sätt att inte ge asyl till människor, och det har satt sina spår, tänker jag. Frågan är om det skulle göra skillnad om skulle skulle diskutera utifrån perspektivet “hur ska vi göra för att ge människor asyl”. Jag är hur som helst inte nöjd med den här representationen av mig som svensk medborgare.

Nånstans blir det för övrigt nästan tragikomiskt att vi som land skrivit under på mänskliga rättigheter. Men vi har väl för all del inte reglerat om det är en rättighet att få vara medmänsklig.

Kategorier: Pirates, arr!

Duckface och engagemang har mycket gemensamt

9 juni, 2015 - 08:19

Får faktiskt lite ångest av all ilska online. Orkar sällan engagera mig i allt som jag borde engagera mig i, när jag plockar upp omgivningens signaler. Jag räcker inte till, jag gör inte allt det där jag borde göra, jag kan aldrig leva upp till andras ideal.

Känns inte som jättelängesen det ramlade in analyser mellan varven om det ångestframkallande med att folk berättade om sina “fantastiska liv” på sociala medier. Jag vet att det pratades om socialt också, hur man inte stod ut med alla glada, lyckliga och kanske framför allt oviktiga uppdateringar, som verkade upplevas som fejkat rent av. Jag ser inte sånt längre, insåg jag härom dagen.

Det fotograferas antagligen mat fortfarande, antar jag, men upplever det som att genuint engagemang (i både stort och smått) har blivit grejen nu. Möjligen som nån slags backlash efter all diskussion om det ytliga och vardagliga som är ointressant för alla andra än en själv. Och det i sig börjar irritera, får jag intryck av. Det vimlar av nedsättande kommentarer om andras engagemang.

Folk är överdrivet arga, det känner onödigt djupt, de tycker onödigt starkt. Det irriteras på det provocerande i allt större utsträckning. Undrar om det kommer att dyka upp analyser och artiklar om hur det är ångestframkallande på olika sätt? För fortfarande är det väl att räkna som “livsstilsfacit för saker som är omöjliga att leva upp till”?

Tycker mig se indikationer på att ilska numer anses vara en slags fejk. Inte minst i och med att det blivit väldigt vanligt att anse att folk är “lättkränkta”. Något av en backlash på människors engagemang, tänker jag.

Så på sätt och vis har vi nu klarat av att avfärda både ytlig vardaglighet, och djupt engagemang som mer eller mindre fejk, undrar vad som finns kvar? Om vi återigen pendlar tillbaka till det vardagligt simpla, så vet vi att det inte kommer att vara lagom, det kommer att provocera. Även om jag för ögonblicket hellre skulle vilja se en övervikt av människor som gläds över sin fina rabatt i trädgården, än är arga på mig eller andra pga [anledningar].

Önskar nästan att jag kunde säga att jag minsann är annorlunda. Att jag är lagom tempurerad i alla väderlekar. Men så är det ju inte. Socialt tryck och sätt att kommunicera är vad det är, och vi är alla bara människor i det stora hela. Tror dock det är läge att sluta patrullera i andra människors uppdateringar och börja checka det egna.

För det är inte som att ditt livsstilsval kan vinna, när du bekämpar andras – det enda som händer är att det blir viktigt att vara livsstilspolis. Andra gör det du gör.

Nånstans tycker jag i alla fall att vi människor är lite roliga. Det oförargliga som provocerade ersattes av ett högt engagerat tonläge, men det dög inte det heller. Duckface och engagemang har mycket gemensamt.

Kategorier: Pirates, arr!

Inga andra än kvinnor får läsa det här inlägget

7 juni, 2015 - 21:42

Härom sistens kommenterade jag det där med att bristen på kvinnor inom it-sektorn börjar bli ett seriöst samhällsproblem. I kommentarsfältet nämnde signaturen J det där med att datorsegmentet egentligen inte var mansdominerat, förrän de första PC-datorerna började marknadsföras. Varför allt färre kvinnor programmerar går inte riktigt att sätta fingret på, men forskning har visat när antalet kvinnliga programmerare började sjunka – 1984.

Det ingår i narrativet, på nåt sätt, att kvinnor inte programmerar. Igår läste jag exempelvis att filmen om Jobs, där Kutcher spelade huvudrollen, hade filmmakarna helt enkelt kapat bort de fyra kvinnor som var med och startade Apple en gång i tiden. Nu kommer det tydligen att komma ytterligare en film om Jobs, där kvinnorna har fått plats, vilket är bra. Men att jag lyfter upp det är för att jag hade ingen aning om att det fanns några viktiga kvinnor med i utvecklingen av Apple.

Nu är jag inte tokgeekig, jag läser och lyssnar på ett ganska ytligt sätt så kanske inte så konstigt. Men å andra sidan… nåt konstigt är det väl om jag måste vara tokinsatt för att känna till att kvinnor var med? Lite hur jag än vänder mig, är arslet bak, eller nåt.

Commodore Grace M. Hopper, USN (covered).

Jobs och Wosniak har jag plockat upp längs vägen utan att egentligen vara specialintresserad – via tidningar och tvprogram. Men jag har läst mig till historian om Grace Hopper, då killar och tjejer med fördjupat intresse i datorutvecklingens historia har berättat det för mig. I mitt kommentarsfält, i andras kommentarsfält, i bloggar och så vidare. Det finns folk som berättar glatt, om det där som inte ingår i det “stora samhällsnarrativet”.

Jag tycker det är lite svårt att sätta fingret på detta – vad beror det på att det är allmänkunskap att känna till snubbarna inom it-världen, men inte kvinnorna? Och så kommer vi då till det där året jag nämnde överst, 1984. Nu säger inte jag att kvinnors namn nånsin fick samma dignitet i vardagen tidigare (för det vet jag faktiskt inte, kanske det bara inte koms ihåg idag?), men de jobbade i alla fall i industrin. Efter 1984 har siffrorna sjunkit betänkligt. Såpass att det är ett samhällsproblem.

Det handlar kanske om programmering, men inte av datorer – utan av oss människor, tänker jag. Jag undrar jag, om inte marknadsföring bär en del av skulden i detta. När PC-datorer började säljas, marknadsfördes de helt mot pojkar. Det var nämligen i stort bara en leksak. Det var en målgrupp som var lätt att rikta reklamen till, och nånstans på vägen utvecklades detta till att utesluta den som leksak för tjejer. (Vilket även borde stämma till eftertanke om situationen som uppstått i diskussioner kring genus i exempelvis datorspel.)

Visst är det skillnad mellan könen, vi är “förprogrammerade” på olika sätt, beroende på våra fysiska förutsättningar. Men det är inte större skillnader mellan könen, än det är mellan varje individ. Det vill säga – det är större skillnad mellan mig och Kajsa, och det är större skillnad mellan Olle och Armin, än det är mellan kvinnor och män. Det händer rätt ofta att jag nämner detta, när ämnet är på tapeten och de flesta håller med om det.

Jag ryser i alla fall när jag tänker på hur mycket resurser det går till forskning för att konstatera att det inte är så stora skillnader mellan kvinnor och män. Det stör mig nånstans, att vi känner ett behov av att bevisa något empiriskt som vi egentligen redan vet: De flesta av oss är idioter (åtminstone nån gång mellan varven), och det är inte det kön vi fötts med som är orsaken.

Frågan är hur mycket mer det är vi reflexmässig reagerar kring som någon av praktiskt skäl mest bara bestämt att rikta mot en specifik målgrupp. Att det kanske rent av handlar om något så krasst som sälj, i grund och botten. Och om marknader verkligen borde ha den makten över oss både som samhälle och som individer. Och hur mycket ansvar man har som säljare, att fundera över såna här saker.

För det här tankespåret börjat tränga in i alla möjliga olika saker i vardagen för mig personligen. Hur gör jag för att “sälja Piratpartiets” politik, utan att skapa grupper som i sin tur blir symboler för hur jag själv inte passar in? Hur pratar man med “alla”, så att nån över huvud taget tar åt sig? Lite av en olöslig knut, gissningsvis, men för att förenkla lite lagom grovt: vilka nyskapande idéer marknadsförs idag, kommer vara tvingande imorgon? För att det är praktiskt och leder till bäst chanser för intäkter, att rikta sig mot en specifik målgrupp.

Kategorier: Pirates, arr!

Jag är den enda sanningssägaren du ska lyssna på

2 juni, 2015 - 09:27

Anna Dahlberg skriver att vi är rädda för sanningssägare, och jag blir lite konfunderad. För precis som Karin Pettersson påpekar så är exemplen som nämns knappast människor utan plattformar. Jag kan inte låta bli att undra om Dahlberg möjligen har missförstått det där med att inte hålla med någon, eller att ifrågasätta någon, inte nödvändigtvis handlar om rädsla för ‘sanning’?

För när yttrandefrihet diskuteras, exempelvis, så behöver man allt som oftast förklara för folk att det inte riktigt är samma sak som att gå fri från ifrågasättande av det man säger. Man brukar även få förklara att yttrandefrihet inte är en rättighet som gäller överallt och alltid, du har exempelvis inte rätt att sitta i mitt kök och mässa om vad det nu är jag inte håller med om.

En annan grej är missförstånd om vad censur är – här på min blogg är det jag som bestämmer, inte staten, som exempel. När staten bestämmer att något inte får dryftas, får det inte sägas någonstans. Har du möjlighet att bedriva opinion på din egna plattform, är du inte censurerad.

Här finns det en social dimension, du kanske inte tror att din åsikt är välkommen, eller du är rädd att få för mycket mothugg vilket gör saker jobbigt. Eller så råder det nån slags konsensus i vardagen som du är rädd att framstå vara motvalls mot, vilket kan vara obehagligt. Självcensur, kallas det för, och är nog så allvarligt, och något som vi alla på sätt och vis är ansvariga för att inte orsaka, i stort och smått.

När det inte är fråga om att de som lyfts som obekväma sanningssägare blir censurerade, med möjligt undantag av självcensur som sagt, eller när deras rätt att yttra sig är fri, vad handlar kritik om åsiktskorridorer och rädsla om då? Det är en ganska konstig röd tråd som flyter runt i den här typen av diskussioner: det finns nån slags underliggande ton av… att nån slags ‘rätt att bli idoliserad’…?

Jag tycker det är lite svårt att uttrycka det, men ofta landar jag i en känsla av att det inte är rätten att yttra sig som är problemet, eller att det råder nån slags censur. Särskilt inte när det handlar om människor som har mer eller mindre obegränsad tillgång till mediala plattformar att föra ut sina åsikter på, som i ovan nämnda fall. Jag får en otäck känsla av att det handlar om att jag ska hålla käften. En slags påtvingad självcensur.

Rädsla för sanningar funkar åt fler håll, dessutom. Är någon rädd för min sanning, som inte bryr sig? Är min yttrandefrihet hotad, om ingen läser på min blogg? Är jag censurerad när jag inte blir spridd och citerad? Är det en rättighet att få vara känd och välläst?

Många gånger är det svårt att tränga igenom i bruset, och lika ofta är det oss själva det beror på som inte är kapabla att ta in nyanser, inte minst för att det råkar handla om något som vi bestämt oss för sen gammalt. Vi människor är inte perfekta på något vis i världen. Så inte så konstigt att det uppstår diskussioner om vad som är sanning. Diskussionerna handlar dock nästan uteslutande om vem jag ska lyssna på i stället för vad. Kanske för att det enda riktiga värdet idag anses vara uppmärksamhet, i praktiken, och nån vill (borde) tjäna på det?

Faktum är att jag inte är rädd för ‘sanningssägare’. Jag är emellertid rädd för sektmentalitet. Det finns en mängd olika åsiktskorridorer att välja mellan och en sanning jag gärna delar med mig av är att ingen av dessa är särskilt breda eller upplysta.

 

Kategorier: Pirates, arr!

Kanske läge att se över demokratiers rätt att förhandla om handelsavtal?

28 maj, 2015 - 08:53

Man skulle ju kunna tänka sig att det vore en bra grej att kunna förhindra länder från att ta fram egen lagstiftning om saker. Som när det handlar om att värna om mänskliga rättigheter, exempelvis. Men när det handlar om att amerikanska företag ska få marknadsfördelar så blir det – för att använda mig av klarspråk – kasst. Jag kopierar en sammanfattning:

“Då är det dags att lägga till TISA till listan av hemliga handelsavtal, vars innehåll läckt och analyserats av EFF. TISA knyter ihop TPP och TTIP och inkluderar EU-länderna samt 20 länder till och innehåller globala regleringar för internet. I detta avtal handlar det om service inte om produkter och EFF lyfter bl.a. följande detaljer:

• Avtalets text måste hållas hemligt av varje avtalsland i fem år, efter att avtalet trätt i kraft.

• Förbud mot regionala/lokala lagstiftningar som kan förhindra ”fritt flöde av information”. (Ett skydd för frihet till information uttrycks det, men i praktiken innebär det att länder själva inte får bestämma över sin lagstiftning om exempelvis begränsningar för att skydda invånares privata data, och som minst inte borde bestämmas i hemliga handelsavtalsförhandlingar.)

• Global reglering kring nätneutralitet. (Avtalet är lite luddigt – det verkar som det öppnar för att införa vissa former som bryter mot tanken mot nätneutralitet.)

• Avtalet förhindrar länder från att använda/respektera tanken bakom öppen källkod. (Viss insyn i källkod kan ibland behövas – EFF lyfter exempelvis behovet för underleverantörer att kunna laga säkerhetshål i exempelvis mjukvara för routrar.)

• Förhinder för lagstiftning för att spara data lokalt i ett land, av ex. säkerhetsskäl. (Gissningsvis för att tjänster som erbjuds från andra länder inte ska behöva oroa sig för lokal konkurrens, men skulle i så fall göra det svårt att ha en ordentlig debatt kring, och möjlighet till regional lagstiftning för hur vi exempelvis hanterar känsliga patientdata.)

• Alla länder som ingår i avtalet måste införa lagstiftning mot spam. (Spam är dåligt, men anti-spam-lagar är inte nödvändigtvis bra för det, som EFF uttrycker det.)

Sammantaget innebär handelsavtal av det här slaget en möjlighet att kringgå regional lagstiftning – och låsa fast medlemsländernas möjligheter att genomföra ny lagstiftning. Detta görs dessutom i hemlighet, utan insyn.”

Detaljerna är kanske oväsentliga i det stora hela – det är det grundläggande, att man verkligen har mandat att på olika sätt sitta och förhandla, i hemlighet, om saker i syfte att förhindra länder från att genomföra lagstiftning regionalt. TISA, TPP och TTIP är tre olika ben på en handelsavtalsplattform som går ut på att kringgå transparens, öppen debatt och dialog och kunskap om vad saker handlar om i praktiken. Hur kan detta vara acceptabelt, över huvud taget?

Kategorier: Pirates, arr!

Nyspråk

24 maj, 2015 - 14:09

Genom boken 1984 lärde jag mig om fenomenet nyspråk. Hur ord får ändrad betydelse, i syfte att förtrycka och försämra människors tankeutrymme. Det är någon eller några som helt enkelt bestämmer vilka ord som ska användas, och vad de ska betyda. Ord och ordförståelse har alltså betydelse, och påverkar hur man i slutändan tänker.

Jag blir ofta påmind om detta när jag följer och ingår i diskussioner, då ord ganska ofta får olika betydelser beroende på vem som använder det och i vilket syfte. Nyspråk verkar vara en nästan undermedveten grej, en slags förutsättning för att få ’rätt’ i vad det nu kan handla om.

Det sägs exempelvis vara för vår trygghet som övervakning sker allt mer invasivt – och det har börjat bli en sanning: vi bjuder på våra privatliv för att vårt samhälle ska bli tryggare. Då vi tidigare identifierat intrång i våra privatliv med otrygghet – och skrivit lagar om det – är vi idag inte trygga om vi inte låter intrång begås. Jag vet inte om det är något som specifikt planerats som strategi, eller om det i den retoriska djungeln uppstått undermedvetet. Men förändrats har attityderna, och jag är ganska övertygad just med hjälp av nyspråks-fenomenet.

Ett annat ganska intressant exempel är vad rasism betyder. När är man rasist eller inte – och är det ens dåligt idag att vara rasist? Det var det bara för några år sedan, men jag är inte lika säker på att det är så idag. När jag påpekar att det blir ganska rasistiskt att förbjuda tiggeri för en specifik grupp, möts jag ofta av argument om att rasism slarvigt används som skällsord, och att det därmed förstör alla möjligheter till en konstruktiv diskussion om hur man löser problemet. Få av dessa tycks förstå att argumentet därmed cirkulerar tillbaka till samma problematik – jag får alltså inte se rasism som en problemformulering att lösa.

Feminism är något som även det betyder något helt annat i den offentliga diskussionen än jag personligen har kommit att känna ordets betydelse som. Jag har många gånger anpassat mig, undvikit att använda ordet feminism men försökt att föra in feministiska funderingar ändå i olika diskussioner och samtal. Det går ju liksom inte att fastna i själva ordet, tänker jag, själva grundtankarna är ju viktigare. Men samtidigt så ingår jag då i en form av nyspråksförfarande som jag undrar vad den gör med tankeutrymmet i längden. Här blir problemet detsamma som med ordet rasism – jag får inte använda mig av en problemformulering som ur ett samhällsperspektiv kan vara viktig att lösa.

Härom sistens pratade jag om samförståndskultur i en diskussion om debattklimat, vilket någon tolkade som att jag förespråkade konformism. Att skapa samsyn är en viktig egenskap, särskilt om man tänker sig att man ska ingå i en grupp som tillsammans ska utföra saker. Det är väsentligt att undvika groupthink, men försiktigheten får inte riskera leda till att man aldrig hittar till en gemensam grund att stå på. Att tycka olika om detaljer behöver inte betyda att man inte kan hitta samförstånd, och nyanserna mellan ytterligheterna tycks inte få existera som tankemodell i debatterna. Men nånstans har väl samförstånd används som motivation för att förneka någon något, och vips har vi inget ord för samförstånd, vilket förhindrar oss i praktiken jobba tillsammans mot ett gemensamt mål.

Det vimlar av såna här problem i stort och smått. När man hittar på ord för att göra en språklig skillnad mellan människor på ett eller annat sätt. När etiketter får förändrad betydelse och inte blir innehållsförteckningar längre, utan blir propaganda med olika syften. Ord blir färgade och betyder en massa saker som det egentligen inte betyder, men som ska förstås. Och nånstans måste det kanske vara så? Men frågan är hur man undviker att ingå i nyspråksfenomen som handlar om att förtrycka vår förmåga att tänka fritt. Även om det nu inte ser exakt ut som i Orwells roman.

Många kritiserar åsiktskorridorer, men det slår mig som lite intressant att samma människor tenderar att på olika sätt i praktiken förbjuda mig att använda vissa ord. Kanske rent av för de har förändrat betydelsen på dessa själva. De sitter ibland i maktposition av det mer traditionella slaget – tidningar, riksdag och företag. Men allt oftare även genom intressegrupper online, som består av helt vanliga människor som jag själv. Orden som anses farliga och inte ska få användas skiljer sig, men grundtanken är densamma – du ska, eller ska inte, tänka så här.

Kategorier: Pirates, arr!

Hej då, mormor

22 maj, 2015 - 21:01

Nu är mormor borta. Tio över åtta i morse, dog mormor efter nån veckas halvt medvetslöst tillstånd. Mamma som var där, berättade att mormor lämnade oss med ett vrål, vilket nästan höll på att skrämma slag på hennes barn. Nånstans, mitt i all bedrövelse, så kan jag inte låta bli att dra på mungiporna så smått. Min mormor var drottningen, hon var matriarken, den dramatiska – alltid en självklar mittpunkt och stark, bestämd och drog sig aldrig för att ta plats.

Min starkaste minnesbild av mormor är när jag sov över en gång där som barn. Vid frukostbordet satt morfar och åt en tallrik plommon med mjölk. Lite morgontysta satt vi där, morfar och jag, och så kommer mormor runt bakom morfar och skruvar på radion som stod i fönstersmygen bakom honom. Lite musik strömmade ur högtalarna och så vänder hon sig om, lutar sig fram lite bakom morfar och stryker honom över ena kinden och sen ger honom en riktigt mysig puss på på den andra.

Morfars ögon liksom mjuknade och han så sådär nöjd ut, som bara morfar kunde göra. Jag tror inte ens att han tittade upp på henne. I sin nattsärk och sina papiljotter gick hon och ställde sig och började stöka vid diskbänken, sådär som hon alltid gjorde.

Mormor och morfar. De var “århundradets kärlekspar”, sa mormor. De var gifta i nästan 60 år, innan morfar plötsligt gick bort. Mormor drog sig aldrig för att prata om morfar. Om deras äktenskap. Om deras kärlek. “Jamen visst var jag med barn när vi gifte oss. Inte kunde vi vänta, tok heller.” Om deras sexliv, till och med… hon gillade att chockera lite, kan man väl säga. Hon var urtypen av “tanter som tar för sig”, och jag kan bara älska den attityden.

En av mina favorithistorier om henne var när hon berättade att hon brukade hyra porrfilm åt morfar. “Han har blivit lite gammal, behöver lite hjälp.” När jag nyfiket frågade hur hon brukade göra, så berättade hon att hon tog bussen till Tjällmo där det fanns en videobutik, och bad personalen plocka ut nåt bra. När jag chockerat frågade henne “bad du personalen välja åt dig?!”, så svarade hon lite oskyldigt, “Jamen visst, det är ju deras jobb? Jag bara bad dom om filmer utan en massa suga och skit.”

Den skräckblandade skrattsalvan när jag föreställde mig mormor, en tvärhand hög som med skorrande ‘ärr’ ger sig in i byns videobutik, tillhör nog en av mina topp tio i livet. Men hon var sån. Det var skitjobbigt för vissa, när hon ställde krav och hade förväntningar med sin emellanåt nästan egoistiska världsbild. Men det var nästan alltid roligt, efter att initiala chocken lagt sig.

Min mormor och morfar utförde inga stordåd. De var varken bättre eller sämre än andra. Men de levde. Och de älskade varandra. Ibland så mycket att det nästan var svårt för alla familjemedlemmar att få plats i kärleken. Det var inte deras mening, det var liksom bara så. Efter att morfar gått bort, undrade vi nog alla, hur länge det skulle dröja innan mormor gav upp.

Det dröjde. Det visade sig att det fanns andra friare i trakten. Mormor gick och blev med pojkvän ett antal år efter morfars död. “Jomen, vi ligger inte med varandra eller så”, sa hon till mig när jag glatt efterlyste lite information om denne man. Ursnäll som han var, och gott sällskap som de var tillsammans. De åkte på turer, åt tillsammans, tittade på tv tillsammans och skapade sig en tillvaro, där de båda som förlorat sina äkta hälfter kunde hitta lite mening tillsammans.

För ett par år sedan dog även han. Då blev det riktigt jobbigt. Då började det märkas att hon kände sig klar med livet. Fortfarande alldeles för stark för att dö, det dröjde ända till nu. Förra söndagen fick hon akut köras in till sjukhuset, där hon opererades – och läkaren sa att det antagligen inte skulle vara så lång tid kvar för henne. Och det tog över en vecka innan han fick rätt. Vid det laget ville vi alla att hon skulle få somna in, få slippa vakna till smärta och ovisshet.

Och idag dog hon. Äntligen. För hennes skull alltså. Jag sitter här och försöker skriva av mig lite. Det är jobbigt, alla minnen. Som när hon kom till Stockholm och hade med sig virkade grytlappar. Och krokar att hänga dem på. Och tassar till stolar och skåpsluckor. Som flyttade om allt i mina skåp och hängde upp saker, rumsterade om och fixade och donade. Och som sa till mina väninnor på middagen där hon var den självklara medelpunkten, såklart, att “Jomen, Marie kommer att ändra tillbaka allt när jag åkt hem, så det är nog inga problem.”

I tisdags fyllde hon 95 år. Hon var nog antagligen inte riktigt medveten om det. Eller så var hon det, och med sin envisa jävlar anamma bara beslutade sig för att nu får det vara slut. Jag satt och funderade på om jag skulle blommografera. Skicka ett kort med gratulationer på födelsedagen. Vilket blev en anledning att skratta – vad är den sociala kutymen för att gratta någon som ligger på sin dödsbädd? “Det var ju tråkigt det här, men grattis.” Det gick liksom inte.

Jag vet att mormor skulle skratta högt och hjärtligt åt mina vedermödor i tisdags, hade jag haft möjligheten att berätta om det för henne. Hennes skratt. Det studsade mellan väggarna och var helt ohämmat. Hon kastade huvudet bakåt och vrålgarvade. Hon gjorde ingenting tyst eller försynt. Hon tog plats. Och därför är det så konstigt fint på nåt vis, att hon vrålade när hon dog. En sista chock. En sista “jag skäms inte för mig”.

Hej då, mormor.

Kategorier: Pirates, arr!

Gästinlägg: “Jag söker en lösning till hemlösheten”

14 maj, 2015 - 13:48

Andreas Palmqvist gör ett återbesök här på bloggen, och lyfter frågeställningen om hemlöshet. //emma

GÄSTINLÄGG: Det är helt fantastiskt hur många ideella krafter det finns i det här landet. Allt från Frälsningsarmén till Svenska kyrkan. Alla gör ett sjuhelsikes bra jobb för att lindra situationen för landets många tusen hemlösa. Det är väldigt bra att dessa helt underbara organisationer finns. Missförstå mig inte. Jag hyllar dem gärna. Vad jag dock saknar är långsiktiga lösningar för landets över 30 000 hemlösa.

I Karlstad och i Örebro öppnades Vintervärme respektive Vinternatt som en tillfällig lösning för de många EU-migranter och inrikes födda hemlösa som annars skulle sova utomhus under den kalla vintern. Återigen, jag hyllar de initiativen. Vad jag dock nu när båda stängt undrar över är vart tar de tillfälliga härbärgenas många besökare vägen när de stänger för säsongen? I Örebro finns det mer hemlösa än det finns plats på härbärgena och likaså i Karlstad.

Nej jag söker febrilt efter en slagkraftig lösning som utrotar masshemlösheten i landet. För nog tusan har Sverige råd att hjälpa de över 30 000 hemlösa med en mer värdig lösning än en eventuell plats på ett härbärge någonstans i landet?

Vad är då lösningen på sikt? Jag önskar se att ”Bostad först” blir till norm i Sverige. Det vore väldigt bra om den idén tillämpades över hela landet inte bara i enstaka kommuner. Vidare skulle jag önska se förenklade byggregler. Det behöver byggas billiga bostäder som är till för de som idag står utanför den ordinarie bostadsmarknaden. Det är tyvärr så att de bostäder som byggs nu är på tok för dyra för att en hemlös ska ens ha en gnutta av en chans att få in foten. Socialtjänsten har möjlighet att gå in och stötta men inte till vilket pris som helst. Nej det behöver byggas billiga bostäder. Små ettor på cirka 20 kvadrat behöver inte kosta skjortan. Istället för att bygga dyra bostäder för de som redan befinner sig på bostadsmarknaden tycker jag att kommuner på uppdrag av sittande regering kan bygga enkla bostäder som är till för hemlösa.

Vi behöver också börja tala mer högljutt om de hemlösa i landet. Vi behöver en högljudd debatt. Stigmatiseringen måste upphöra. Idag är det nästan bara de ideella krafterna som hörs. Stefan Löfven hade en gyllene chans att ta tag i problemet i regeringsförklaringen. Han kunde ha meddelat att han vill tillsätta ett eget departement för dessa boendefrågor. Men inte gjorde han det. Nej debatten handlar enkom om hur vi ska skapa jobb. Jobb, jobb och åter jobb. Det är helt irrelevant. Automatiseringen har gått så långt att vanliga jobb försvinner och vi kommer snart inte behöva jobba. Men vi behöver leva. Och vad behöver en för att leva? Jo ett eget hem. Social trygghet, mat i magen och en dräglig tillvaro. Det är dags att vi börjar snacka om hemlösheten som ett problem vi löser tillsammans. Det är dags att ifrågasätta varför politikerna låter debatten handla om allt annat än hemlöshet.

Låt oss en gång för alla enas. Låt liberaler, borgare, feminister, socialister, kommunister och alla andra förenas och skandera högt att nu får det vara nog. Låt oss alla enas om att det inte är okej att det i vackra Sverige finns människor som sover utomhus oavsett årstid. Låt oss enas nu!

~Andreas Palmqvist

Kategorier: Pirates, arr!

Den här gången fick jag åtminstone veta att jag manipulerats

12 maj, 2015 - 17:39

Igår berättade ett band på Reddit hur deras musikvideo blivit rippad och använts av ett magasin, till och med fått sitt bandnamn bortklippt. Massor med klick på filmen, vars annonsintäkter därmed landade i någon annans ficka. Arga och engagerade läsare hjälpte till att sprida filmen – orginalvideon – överallt.

Detta engagerade mig så smått, jag har många gånger stört mig på hur jag ser videor i mina flöden ena dagen, som någon dag eller två senare ligger på framförallt kvällstidningarnas förstasidor. Lite omklippta, och kanske med nån redaktionell berättarröst pålagd. Jag har aldrig någonsin sett dem kredda youtube-filmen i original, eller så. Så jag klickade in på originalvideon och tummade upp, jag också. “Credit where credit is due.”

Idag är vi arga av en helt annan anledning. En PR-byrå hade iscensatt hela grejen och bandet har ett skivbolag i ryggen med arméer av advokater. Sällan har jag sett ett så lyckat exempel på hur vi kan manipuleras. Där vår hygglighet blir själva grundbulten i att få till viralitet. Visserligen var det “vanliga människor” som synade händelsen i sömmarna, som gjorde att de blev påkomna. Men mest beror det på att de var klantiga, i nån egentlig mening.

Att jag fick veta att detta var påhittat var lite av en flax – men om folk blir lika arga och engagerade som de blev igår, så sprids det förhoppningsvis i liknande omfattning. Om de (vi) inte är för generade idag för att ha gått på en sån grej och lånat ut sig till detta, eller så. Eller rent av landar i prestige och säger sig “varit med på det hela” och sen kanske försvarar det? Man kan aldrig veta, vi människor är ju som vi är.

Det ska i alla fall bli intressant att se om skivbolaget får till nån bra PR-stunt för att folk ska komma över detta, så att det inte ligger bandet i fatet framöver. Och om jag då kommer att märka av det också. Det vore riktigt smart, om de tänkt på det också menar jag. Men men, gissningsvis var nog tanken att inte bli påkomna. Och det var ju inte som att jag märkte av att något inte var som det skulle…

Kategorier: Pirates, arr!

Mänskliga rättigheter, motherfucker

6 maj, 2015 - 07:37

Det händer att jag konstaterar att mänskligheten inte är i synk med utvecklingen. En tanke som jag får när exempelvis folk inte riktigt kan hantera att någon tycker annorlunda än en själv. Eller är svår att identifiera sig med – har fel kön, sexualitet, intresse eller vad det nu kan vara. Passar man inte in, kan man till och med få hela mobbar på sig. Eller upplevs man inte passa in, kanske jag ska skriva. Det är inte sällan ganska godtyckliga “regler” som triggar raseri.

Vi har väldigt svårt att undvika att ingå i lynchmobbar, eftersom de är så lika nödvändigt, starkt opinionstryck från en allmänhet när det behövs. Samma verktyg, kan man säga, där det åt ena hållet mer eller mindre är skadligt, och åt andra hållet mer eller mindre är oumbärligt. Och allt däremellan.

Den moderna människan har i det digitala till sitt förfogande ett verktyg som är lika mycket destruktivt vapen som livsavgörande nödvändighet. Och vi är inte riktigt i synk med det alla gånger, även om jag känner viss förhoppning att vi kommer att klara av det.

Det kan kännas hopplöst ibland, men i längden kommer vi att fixa det. Vi är inte mer än människor, och vi har därför som människor oerhört kraft och potential att lära oss. För att lära oss behöver vi vada genom våra tillkortakommanden. Det bara är så. Så kassa som vi är att hantera förändring eller olikheter, behöver vi det trasiga för att hitta till motivationen att laga det – eller till insikten att det faktiskt inte var trasigt bara för att vi inte visste hur det fungerade.

Förändringar kan göra ont och ett mänskligt sätt att reagera mot smärta är att veva. Så funkar vi som människor. Och människor är vi alla. Det finns inga undantag – det existerar inte några supermänniskor som är bättre, klokare, starkare än alla andra. Visst kan vissa sticka ut åt nåt håll, men skillnaden mellan den allra bästa och den allra sämsta i samhället är oerhört mycket mindre än vi tänker.

Vi vill ha våra hjältar. Våra obefläckade. Men vi vet att de egentligen inte finns. Så vi vill även ha förståelse när vi gör fel, även om vi tycker att det är en “annan sak” när någon annan gör fel och man far ut. Under en livstid blir det en lärdom. Men vägen till lärdomen är inte Ajaxdoftande renhet. Vi är inte konsekventa, vi är inte så smarta som vi tror oss vara, och vi är begränsade. Så är vi alla. Varenda människa.

Det är människor som sitter på säkerhetsorganisationerna. Det är människor som tar fram saker som “Google for voice”. Dvs, omvandling av ord till text som sen är sökbart. Det är människor som alltid kommer att handskas med detaljerna ur ditt privatliv. Det är människor vi väljer till våra riksdagar, och det är människor som sorterar ut våra data på FRA och bestämmer vad det är som är acceptabelt eller inte. Varken bättre eller sämre än du.

Vi har kollektivt alltid åsikter om andra och deras liv och livsstilsval. Vi kan inte hjälpa det, och vi gör det för att vi är människor. Det är därför våra privatliv måste förbjudas från att kränkas.

Och det är därför just du borde bry dig om detta, även om det känns abstrakt och långt bort. För du känner människor du också. Du har kanske fått några taskiga mentions på nån plattform eller två rent av, som påminner dig om det. Och som antagligen bekräftar för dig att det finns ingen annan som är bättre lämpad för dina val i livet och ditt privatliv än du själv.

Säkerhetsindustrin består av människor. Precis som du och jag. En del lite sämre, en del lite bättre. Men de blir aldrig tillräckligt mycket bättre människor för att ha ohämmad tillgång till våra liv, tankar och samtal. För såna supermänniskor existerar inte som kan hantera det ansvaret.

Det var därför vi en gång kom överens om att vi helt enkelt inte ska ha rätt till oinskränkt tillgång till människors privatliv. För vi har lärt oss det om oss själva – vi kan inte hantera det.

Kategorier: Pirates, arr!

Kommer äganderätt att bli kriminellt?

27 april, 2015 - 08:06

Kanske har du läst om att bilindustrin vill sortera sina produkter under upphovsrättslagstiftning i USA? Det är vad rubriker som “vill förbjuda ägaren att meka med bilen” betyder. Traktorproducenten John Deere har även de gått ut med upphovsrättsligt utspel, och vill att folk ska förstå att även om du köpt en traktor av dem, så äger du den inte. Upphovsrätt är att göra undantag från äganderätt, nämligen.

Upphovsrättsdiskussionerna dröjer sig fortfarande kvar vid tanken om fildelning, och alla försök att kritisera lagstiftningen som växt upp kring detta slås allt som oftast ner med tanken på att folk vill ladda ner musik. Intressant nog har John Deere med det i sin retorik – den elektronik som används i traktorerna kan göras om för att piratkopiera musik. (Nej, jag skojar inte, läs själv får du se.)

Frågan är hur många det är som kommer att vända sig till lagstiftare för att få upphovsrättslagstiftningen justerad? Idag upplever jag de flesta direkt funderar på hur man kan kringgå lagstiftningen istället. Hitta andra vägar runt. Nog för att man vill fixa problemet, men väldigt lite förtroende verkar finnas kvar om att det ska vara möjligt.

Man kan se exempel på det när man läser kommentarerna kring rättegången mot domännamnet thepiratebay.se som dras igång idag. Åklagaren vill att namnet inte ska kunna registreras. Visserligen kommer det inte stoppa fildelning, men det är en viktig signal, anser han. När jag läser kommentarer runt den här nyheten så snackas det om lösningar runt det åklagaren försöker göra. Hur man tekniskt kan peka vilket namn som helst och folk landar rätt.

Som jag förstår det används alltså svenskt rättssystem i PR-syfte, och man är helt öppen med det, och mottagarna av budskapet drar sina slutsatser utifrån det. Kanske är det då inte långsökt att tänka sig att få kommer vända sig till lagstiftare när det är något som inte existerar för allmänheten utan mot allmänheten. Och samhällskulturen drar genast igång funderingar kring hur man ska klara sig förbi lagstiftning?

Nånting i hela den här nya framväxande kulturen landar i att alla människor är eller blir kriminella, tänker jag. Till och med när du köper en bil och behöver reparera den.

Kategorier: Pirates, arr!

Är kommersialismen verkligen viktigare än vår rätt att lagstifta?

21 april, 2015 - 19:19

Jag har vid tillfällen när frågan dykt upp om jag inte är rädd för “islamiseringen” av samhället, försökt att förklara att jag ser det som att organiserad religion är mer eller mindre döende som företeelse. Som en filosof uttryckte det – religionerna växer inte, den har blivit kraftfull i sin dödskamp. Men frågan är om inte en ny typ av religion smugit sig in och tagit in den mark som förlorats? Förr var det viktigt att ha kyrkan med sig. Nu är det viktigt att ha amerikanska korporationer med sig.

Kommersialismen genomsyrar det mesta här i världen, känns det som. Man kan räkna om det mesta i antal klick och försäljning, och när det nu till och med är en “naturlig” del av handelsavtal att länders lagstiftning kan bli åtalade om de förändras så förväntade vinster inte nås, känns det som att vi gått ganska långt. Handelsavtalen TTP och TTIP innehåller alltså den typen av klausuler, under rubriceringen “Investor-State Dispute Settlements“.

Nån förklarade att man som företag kan behöva nån typ av försäkring från länder man tänkt att investera i, att lagar inte förändras så att pengar som plöjts ner inte går förlorade. Jag funderar på om det även inkluderar utvecklingsländer som har låga kostnader för arbetskraft, om de skulle lagstifta för minimilöner som väsentligt förbättrar deras inkomster, om det skulle vara åtalbart i längden? Eller om något konstateras vara giftigt/dåligt för miljön, och förbjuds, så är det åtalbart?

Det händer redan idag, som John Oliver så förtjänstfullt rapporterar angående tobaksindustrins globala rättsliga manövrar. I Uruguay så står man inför en stämning, där man vill lägga in varningar på cigarettpaketen, sådär som det är i nästan alla länder i västvärlden. En rad olika exempel finns redan, så frågorna är inte hypotetiska. Moralen som behövs för att avkräva den sortens ansvar från olika länder, som skyddar deras investeringar verkar helt enkelt inte finnas.

Nu ska det sägas att jag egentligen är en sån där som “tror” på kapitalism – när den är sund och baseras på nåt slags socialt ansvar som vi enas om kollektivt. Men något har slagit över. “Marknaden” är allt, det är det som ska skyddas och det är det som man får känslan av får jorden att snurra. Snudd på meningen med livet, nästan. Vilket är en anledning till att jag får närmast religiösa vibbar av det hela.

När jag läser artikeln om att korporationer lobbat in klausuler i TTIP, som i princip går ut på att amerikanska företag ska ha rätt att granska andra länders lagstiftning ur sina vinstperspektiv, så inser jag att något väldigt viktigt har tagits bort från vanliga människor. Det kallas för “regulatory cooperation” (lagstiftningssamarbete) och “regulatory exchange” (lagstiftningsutbyte) och handlar om att amerikanska intressen ska få lov att säga sitt, när vi stiftar lagar.

“Laws will be evaluated on whether or not they are compatible with the economic interests of major companies. Responsibility for this screening will lie with the ‘Regulatory cooperation body, a permanent, undemocratic, and unaccountable conclave of European and American technocrats.”

Jag tycker det är hisnande. Det är lite av en ironi i samtiden att så mycket energi läggs på att vara rädd för islam, när vi snabb takt via EU håller på att förhandla bort vår rätt till egen lagstiftning. Förhandlingar som dessutom sker i hemlighet, och det enda vi känner till är det som läcks ut till allmänheten.

Nånting har gått väldigt fel här.

Kategorier: Pirates, arr!

Gästinlägg: “Hemlöshet ur ett nordiskt perspektiv”

19 april, 2015 - 18:59

Dagens gästbloggare heter Andreas Palmqvist, piratpartist som engagerar sig djupt i frågor om hemlöshet. Här nedan har han spaltat upp lite information om hur det fungerar i Norden. //emma

* * *

GÄSTINLÄGG: Sverige är ett fint land ur många aspekter. Landet har stora naturtillgångar, vacker miljö, vänliga människor och många organisationer som jobbar för en bättre värld. Det råder inga som helst tvivel om att Sverige gör ett gott arbete på många plan.

Jag skulle dock kunna kritisera många delar av landets politik. Jag skulle kunna kritisera den nuvarande regeringen för massvis med saker. Men istället tänker jag lägga min tid på att jämföra hur Sverige presterar inom ett specifikt område jämfört med övriga nordiska länder.

Området som har blivit min hjärtefråga inom politiken handlar om hemlöshet, eller om du så vill kalla det, bostadslöshet. Människor som trots att det är en mänsklig rättighet att ha ett eget hem, befinner sig olika långt ifrån den ordinarie bostadsmarknaden är mitt huvudfokus i det politiska spelet.

Sverige

För enkelhetens skull så kan jag börja med Sverige. Sedan ska jag gå igenom de andra nordiska länderna. Sverige är ett land med cirka 9 miljoner invånare. Vad många kanske inte riktigt känner till är att i Sverige finns det över 30 000 hemlösa medmänniskor. 2011 gjordes en stor rapport kring problemet och Socialstyrelsen lyckades registrera 34 000 hemlösa. Hur många det är i verkligheten är svårt att säga, det antas vara betydligt fler. Det är nämligen helt omöjligt att finna alla som saknar hem bland 9 miljoner människor.

Lägg därtill tusentals EU-migranter så får du en siffra som orsakar magont i min humanistkropp. Socialstyrelsen gör i sin stora rapport 2011 distinktioner kring vilka som är hemlösa. De delar in hemlösa i olika kategorier för att visa på att det inte finns en ”typisk hemlös”. Det finns fyra kategorier där akut hemlöshet är den absolut värsta, de så kallade uteliggarna.

Norge

Hur Norges motsvarighet till Socialstyrelsen gör sin distinktion kan skilja sig något men även där gör man skillnad på hemlösa och hemlösa. Den kategorin med hemlösa som sover på gatan är i Norge betydligt mindre än Sveriges dito. Det är istället vanligare att en hemlös löser sin situation genom att sova hos vänner. Då kanske du tänker att hen ju har tak över huvudet och inte bör ses som hemlös. Men det stämmer helt enkelt inte. Bara för att du löser din situation på en väns soffa betyder inte det att du inte är hemlös. Du saknar ju fortfarande en egen dörr att stänga om dig.

Intressant är att Stadsmissionen i Sverige 2010 ansökte om bistånd från Norge för att bekämpa problemet i Sverige. Detta tyder på att Norge gör någonting bättre än vad vi gör i Sverige för att lösa problematiken med hemlöshet. I Norges huvudstad Oslo har antalet hemlösa halverats på 10 år. Det är en utveckling som är väl värd att följa. 1996 fanns det i Oslo 2500 hemlösa, 2006 var siffran nere på 1200. Under samma period ökade antalet hemlösa i Stockholm med hela 40 %. Framgången i Oslo och Norge som land stavas Housing First, eller ”Bostad först”. Städer i Sverige så som Malmö har också testat den lösningen med varierad framgång.

Vad som också är intressant men även skrämmande med Norge är deras syn på fattiga människor. I februari i år skrev Daily Mail om att Norge planerar ett förbud mot att hjälpa utsatta människor. De menar att fängelse är rimligt om du hjälper en hemlös med mat, pengar, kläder och så vidare. Detta rimmar inte riktigt väl med det goda arbetet Norge som land gör på området. Tiggeriförbud löser inte problematiken.

Finland

Hemlösheten i EU ökar dramatiskt men vår granne i öst Finland gör uppenbarligen någonting rätt. De visar i rapport efter rapport på minskad hemlöshet. Imponerande. Även Finland har använt ”Bostad först”-modellen. Tanken är att man erbjuder bostad först och sedan sätter in sociala åtgärder. Istället för tvärtom.

Finland med något mer än 5 miljoner invånare har med lyckade insatser minskat antalet hemlösa dramatiskt. På 80-talet fanns det 18 000 hemlösa i landet, men så sent som 2014 var siffran nere på 7000. Det är imponerande statistik. Juha Kaakinen som är en av människorna bakom Bostad först-modellen kommenterar arbetet. Han menar att modellen är bra för att den vänder på hela sättet att tänka. ”Om du är hemlös ska du lösa dina problem för att kunna få bostad. Verkligheten ser inte ut så, ett boende är en bra start för att lösa andra problem”.

Något som Sverige borde ta efter är Y-stiftelsens strategi med bostäder. Stiftelsen erbjuder bostäder till de som står långt ifrån den ordinarie bostadsmarknaden. De köper upp bostadshus och bygger billiga sådana. Lägenheterna hyrs ut till enkom hemlösa.

Island

Island är ett litet land med få invånare. Hemlöshet är inte ett jättestort problem där. De jobbar med flera lösningar. I huvudstaden Reykjavik finns flera långsiktiga lösningar utöver härbärgen. Finanskrisen för några år sedan tros ha orsakat att fler hamnat i hemlöshet men antalet hemlösa i Reykjavik är nere på låga 100. Det finns dock saker som tyder på att mörkertalet är stort på Island.

Anledningen till mörkertalet är att många på Island väljer att bo i tält istället för på härbärgen, stödboenden och så vidare. Att många bor i tält gör det svårt att ”fånga in” de hemlösa för berörda myndigheter.

Under dagarna håller många hemlösa i Reykjavik till vid busstationen eller vid kaféer i centrum. Om nätterna tältar många alltså. På grönområden.

Danmark

Sydsvenskan rapporterade i maj 2013 om att antalet hemlösa i Danmark har ökat de senaste två åren. En halv miljard danska kronor har satsats för att få bukt med problemet men antalet hemlösa har ändå ökat från 5300 till 6000. Det är sannolikt ett visst mörkertal även där. Klart är alltså att Danmark misslyckats med att få bukt med problemet. De följer efter övriga EU, med undantaget Finland.

Ask Svejstrup från organisationen Sand går så långt att han kallar Danmarks hemlöshetspolitik en skandal. ”Det är skandal att det blir fler hemlösa i en period där man haft som mål, och spenderat en massa pengar, på att få ned antalet. Och att så många av dem är unga”, säger han.

~Andreas Palmqvist

Foto.

Kategorier: Pirates, arr!

6 punkter om övervakning och datalagring som kan vara bra att känna till

15 april, 2015 - 20:17

Ibland hamnar jag i samtal med folk om datalagring. Avlyssning. FRA, NSA, Facebook och Ica blandas i en salig röra och de allra flesta verkar ha sina funderingar i ämnet. Att nån kan lyssna, som inte borde det, osv. När är datainsamling bra, när är det dåligt, när vet jag ens om att det sker. Det är ganska stora ämnen, som vi som svenssons får sköta tämligen själva i det stora hela. Och mytbildningen som uppstår ska inte underskattas. Så jag tänkte punkta upp några saker som kanske kan vara bra att ha som grundläggande tankegods, som vanlig svensson när ämnet är på tapeten:

1. Vår trasiga infrastruktur. FRA/NSA – statliga organisationer inom säkerhetssektorn är inte superteknologiska, futuristiska eller ligger i framkant med teknologiska tjuvlyssningsmackapärer. De är i grund och botten framgångsrika pga att våra digitala infrastrukturer i princip är trasiga. Säkerheten har inte varit högsta prioritet när vi byggt upp saker, vilket nånstans nästan är en lite trevlig egenskap hos oss, men bristen på bra lås på dörrar gör helt enkelt att det är lätt att ta sig in varstans på servrar.

2. Vår personliga hygglighet. Försök att låta bli att tänka/säga att du inte har något att dölja, även om det är helt sant. För du tänker antagligen ur ett perspektiv “saker som i så fall är viktiga för att fånga terrorister” vilket du inte är involverad i, men vi vet faktiskt inte vad datat används till. Ett problem med att vara retoriskt generös på det här viset, är i längden att privatliv nånstans blir likställt kriminalitet. Att få/kunna stänga dörren om sig och dölja något innebär inte att det är något kriminellt man tänkt göra. Ett annat problem är att vi i narrativet “spär ut” det tryck som behöver finnas på makthavare att redovisa ordentligt vad detta handlar om.

3. Vår möjlighet att påverka. Vitt mjöl i påsen är inget som du kan påverka eller avgöra. Det är alltid någon annans bedömning av ditt mjöl. Som exempel, kan du – har du – haft någon möjlighet att vara med och påverka vad som är “vitt mjöl” nånsin, i något sammanhang alls? Ens i val? Många är exempelvis helt ovetande om att FRA får samla in information om en individs sexualitet, politiska åsikt och andra saker som vi tar för givet stater inte har med att göra annars – och t.o.m. skicka till andra länder (för de byter data med varandra).

4. Politiker ska representera oss. Offentlighetsprincipen har i flera steg försämrats medan genomlysningen av våra privatliv och personliga kommunikation har ökat lavinartat. Det har skett en slags maktförskjutning som är viktig att hålla ögonen på. Hur bra är det egentligen när politiker vet allt om oss, men vi vet väldigt lite om politiker och politik? Det behöver inte vara skadligt för oss enskilda individer här och nu, men de flesta av oss har nog en förståelse för hur problematiskt detta antagligen blir i längden.

5. Konsumentmakt. Det börjar bli allt större anledning att ställa lite krav på hur våra data används. En slags konsumentmakt vad gäller felaktigt behandlade data. Läckande servrar, trasiga system och skrala skydd behöver i större utsträckning tas ansvar för, av de som tillhandahåller tjänster. Visserligen kan man göra dumma saker av ren okunskap som individ, men ofta upplever jag det som att man i branschen lutar sig mot sagda okunskap för att smita undan ansvar.

Det är inte helt orimligt att tänka sig att om Big Data-företag riskerar att behöva böta när deras system visat sig vara undermåliga, kan det motivera till tryggare lösningar, som exempel. Som idé kanske den inte är perfekt, men vi behöver glida in på de här spåren i tankarna, snarare än att alltid landa i att vi är “offer”, som om det är en naturkatastrof vi talar om. Makt över våra egna data behöver kännas av mer som alternativ, när vi diskuterar och funderar.

6. Insamling av data är inte nödvändigtvis dåligt. Det här är riktigt klurigt – man kan t.ex. tänka sig att tycka att det vore kanon att kunna hjälpa till med forskning på olika sätt. Forskningen idag skulle till och med behöva mer möjligheter att kunna “byta data” med varandra, vilket de ofta inte kan. Det är även ganska bra att kunna få erbjudanden som passar en, och varför inte tips om var man kan hitta till läsbart som intresserar en. Att utkräva ansvar av politiker eller bransch innebär inte säkert att det måste handla om förbud av att samla in data, rakt av. Det kan handla om behov av att reglera olika marknader. Vettiga insatser för att fixa transparens. Ökad information och tydlighet. Möjlighet för oss som individer att engagera oss i vad vi vill göra med våra data, rent av.

* * *

Ovanstående lista är mina egna slutsatser som jag dragit efter åratal av omvärldsbevakning i de här ämnena. Den har säkert sina brister. Men den grundläggande poängen är att försöka undvika att hamna i de retoriska återvändsgränder, och myterna, som är designade att hålla oss i okunnighet. Att försöka hitta bra, konstruktiva vägar ut ur det här med att vi som medborgare måste bjussa på allt, för att det påstås inte finnas några alternativ.

För det stämmer helt enkelt inte. Och det är viktigast av allt, när vanliga människor funderar på detta, att de inte blockeras av psykologin bakom PR och marknadsföring. Utan faktiskt landar i en förvissning om att vi som individer och medborgare har rättigheter. Och påstår branscher och politiker att de inte klarar av att leva upp till det, så har vi åtminstone justerat ansvaret dit där det ska ligga.

Nån gång framöver hoppas jag på en lite mer jämlik debatt angående våra data. Där branscher och politikers behov av att hålla saker hemliga av konkurrensskäl inte går ut över samhällets och människors behov av transparens, kunskap och möjligheter att göra informerade val.

Kategorier: Pirates, arr!

Se mig!

9 april, 2015 - 12:04

Utseenderelaterade fenomen på sociala medier är inte något som jag är jätteintresserad av, men jag blir förvånad över den fientlighet som ofta dyker upp i sammanhang när det diskuteras. Det tycks inte som att duckface är något som kan tänkas vara okej.

Jag tänker att kritiken kommer från flera olika åsikts- och kulturella läger i samhället. Å ena sidan att tjejer är mer än sitt utseende. Ska vara mer än sitt utseende. Å andra sidan att fenomenet bara illustrerar att tjejer inte är djup, bara yta, och bekräftar att tjejer inte är värda nåt. Gemensamt är i alla fall att utseendeselfies är dåligt, ungefär. Men jag upplever det som en slentrianåsikt, som baseras på något vi inte riktigt verkar vara medvetna om.

Så här skrev jag när jag gjorde min första spaning av Amal Clooney i svensk media:

Nu lånar jag visserligen retoriken från Poehler och Fey, men men. Amal Clooney är bland annat specialist på internationell lag, mänskliga rättigheter och brottsmålsadvokat. Hon representerar Julian Assange, och har även representerat ukrainska premiärministern Yulia Tymoschenko. När jag för första gången ser henne lyftas i svensk media är det för att se bilder på vilken fin klänning hon har. Och så undrar folk varför tjejer är så “menlösa” och sitter med duckface på instagram.

Det är inget fel att Clooney är välklädd. Hon kanske har det som hobby, i ett annars ganska krävande liv av hög intellektuell kapacitet och kunskap. Min syrlighet handlar om en generell (i det här fallet medial) omgivning där det är utseendet som belönas och lyfts, kontinuerligt, och då kan man kanske inte sätta sig på några höga hästar när unga tjejer tar till duckface.

Handen på hjärtat – i vårt samhälle är det ganska vanligt förekommande att man som tjej aldrig nånsin kan göra saker riktigt rätt. Som jag skrev i en diskussion på gplus, de kan inte göra rätt även när de lever upp till stereotypen av sig själva som tjejer, ens.

Jag tänker ofta på de här reflexerna när mina bidrag i det dagliga bruset, som varken är ytliga eller kombinerade med bekräftelse och är av samhällsinriktad natur, ignoreras generellt. Jag vet vad du tänker, ”men vaddå, så jäkla bra är du inte” – och det jag ifrågasätter är just din reflex, här och nu att tänka så.

Saker som jag funderar på är viktiga, men jag som person är antagligen inte viktig för dig. Distinktionen där är viktig att känna till och känna igen. En del har till och med svårt att förstå mig eller anse mig viktig, för att jag är kvinna och den självinsikten börjar blir akut att ta till sig.

Klicka på bilden.

Nu är det antagligen så att flera av er som läser detta tänker att jag menar män. Att män specifikt inte riktigt fixar att se mig som nån slags auktoritet att respektera. Men det handlar om alla. Om mänskligheten. Att vi till och med tar ljusa röster på mindre allvar än mörka. Att det är såpass ingrävt i hjärnan att vi inte ens märker när vi gör de här värderingarna, och lägger sen ansvaret för det på individen vi bedömer.

En del i detta är såklart problemet att jag inte kan lyfta detta utan att låta bitter eller så. Även om jag skriver här och nu att jag inte är det. Tvärtom, det är ganska skönt ibland att veta att vi som människor verkligen inte kan hjälpa eller är medvetna om detta, och gör att jag orkar fortsätta ett tag till. För det handlar inte om mig som person.

Det handlar om en struktur som man helt enkelt behöver förhålla sig till, som bara ”finns där”. Jag vet att jag inte ignoreras i stort för att jag har eller gör fel. Ibland är det för att jag har fel kön. Ibland är det för att jag inte är kändis. Osv. Nu för tiden är det ju dessutom enorm konkurrens om uppmärksamheten.

Om jag fick önska mig något så är det en större medvetenhet hos folk, individuellt, att det är viktigt att lyfta Bra Grejer TM. Alla vet detta antagligen, men av sociala skäl så är det roligare att slänga upp exempel på dårskaper, idioter och galet beteende.

Ibland blir jag bisarrt nog nästan avundsjuk på kvinnor som anses representera extrema feministiska åsikter. För att de får den allra största andelen av uppmärksamhetskakan. De får en plattform att agera från. Det är närmast strategiskt vettigt att vara extrem och hatisk, om man behöver få uppmärksamhet ur andra perspektiv än det slentrianmässigt ytliga, som kvinna.

Att hitta en gemensam nämnare i att tycka att någon är idiot är dock en av de bästa sätten att skapa grupptillhörighet och ha något att prata om. Jag anser inte ens att det är mänskligt att begära att man ska sluta med det. Men det behöver blandas upp med annat.

Jag skulle vilja se att folk generellt lyfter fler goda exempel. Och då inte med texten ”här ett gott exempel på vettig kvinna” (eller motsvarande gruppering man själv inte representerar), så denne då framstår vara ett undantag från en regel. Utan lika naturligt som man lyfter vilka andra människor som helst man anser är tänkvärda eller värda uppmärksamhet.

Och uppskattning. Jag saknar det något enormt. Inte för mig som person, utan generellt som tonläge i flödena. Ett parallellt flöde av bra och tänkvärda insatser i samhället som uppskattas. Saknar på riktigt länktips till icke-posörer, av blandade valörer. Alla de som lyfter sånt gör mig (och gissningsvis hela samhället) en jättetjänst som de antagligen inte tackas för ordentligt.

Att göra rätt idag är på sin höjd att inte bli näthatad på har jag inspirerats att tänka lite för ofta. Att slippa verbal bestraffning är inte liktydigt med att vara respekterad. Att tystnad är medhåll (som jag ofta får höra), skulle funka om det inte var så att jag ser mina egna tankar remixade och lyfta av andra hyllade som ”briljant tanke”, nån eller några dagar senare.

Och jag ser det som ett exempel på hur mätinstrumenten mellan kvinnor och män skiljer sig på ett generellt plan, men många gånger sker omedvetet. Som i längden indikerar att man aldrig kan göra riktigt rätt som kvinna, eftersom män så ofta behandlas annorlunda. Och jag vill vara väldigt tydlig med att jag inkluderar mig själv i den här problemformuleringen.

Det är i alla fall en för mig lite lattjo kuriositet i samtiden – att de som gör rätt (lever upp till stereotypen) ändå gör fel, och de som gör fel kanske gör rätt ändå trots allt. Tycker hur som helst att alla överlag gott kan vara lite mer överseende med tjejer (och killar!) som tar selfies. Kanske det är läge för oss alla att göra lite ”invärtes-selfies” regelbundet, om våra reflexer kring sånt här.

För det är som sagt inte fel att Amal Clooney är välklädd. Det anmärkningsvärda här är inte att hon lyftes som stilikon, utan att hon sannolikt inte lyfts alls annars. Trots eller på grund av att hon gör det mesta rätt, kan man fråga sig.

Sen är det såklart symptomatiskt att jag ens tänker på detta ur perspektivet göra ”rätt” eller ”fel”…

Kategorier: Pirates, arr!

När man läst om både tiggare och it-lagstiftning på samma dag…

7 april, 2015 - 19:49

Jag har ganska dålig koll på hur en lag kommer till, hur den ändras, eller kanske rent av tas bort. Jag vet inte heller hur pass detaljerad en lag behöver vara för vad som är avsikten. När folk föreslår lagar mot tiggeri (vilket uppstår oroväckande ofta i samtal runt om i vardagen), menas även barn som säljer majblommor? Eller crowdfunding? Alla former av tiggeri, men vissa lite mer glamourösa än andra? Man kan ju välja att tänka på skänkta pengar som sponsring. Men för mig personligen kan det då lika gärna vara att jag sponsrar tjejen utanför apoteket som tigger… var ska gränsen dras?

Hur en lagstiftning mot tiggare skulle behöva se ut, så att den inte förhindrar en själv från att tigga “rättfärdigt”, har jag ingen aning om. Jag vet inte ens om det går att skriva lagar så specifikt. Som typ, “man får inte tigga pengar om man är romsk”. Låter närmast rasistiskt – och inbillar mig att majoriteten i den lagstiftande församlingen skulle uppleva som problematisk. Så det gäller väl att skriva det lite lagom generellt, och framför allt kanske, rättvist. Lagen ska ju vara lika för alla.

För oss i samhället så är det enklare om vi förstår principerna bakom lagar, tror jag. Ponera att vi alla skulle tycka det vore bra att bli av med specifikt rumänska tiggare, så skulle vi kanske acceptera att låta bli att skänka pengar till andra välgörande ändamål. Även om barnens klassresa inte kan sponsras (lagligt) då, eller nåt. Kanske är det “värt det”. För vissa alltså. Jag tycker inte det, ska sägas. Det pågår något jättekonstigt i samhället, där vi inte vill se det jobbiga och som tar sig uttryck i snack om lagar och försök att mota bort hemlösa medelst design.

Å andra sidan har vi en del lagar som bara efterlevs ibland, om ens alls. Amelia Andersdotters polisanmälan av DN som bryter mot kaklagen, uppfattar jag som ett bra exempel på lagar som gäller ibland och ibland inte. Det är en helknasig lag, kaklagen, som jag har fattat den. Jag tror inte den riktigt förstås av allmänheten, heller. Polisen tycker i alla fall inte att DN begått nåt brott, som inte agerat enligt lagen, enligt artikeln i länken.

Gissningsvis tänker de att det är en okynnesanmälan, rent av. Ett sätt att skapa uppmärksamhet och inte behöver tas på allvar. Kanske beror det på vem som anmäls och i vilket subjektivt syfte man tycker sig kunna läsa in i det? Den sortens inställning kanske skulle vara Frälsningsarméns smala lycka, om de skulle polisanmälas för tiggeri när de är ute med sina bössor. Såvida nu inte opinionens vindar skulle råka blåsa mot dem.

Men helt oviktigt är det inte att poliser viftar undan it-relaterade brott, som ju DN lyfter själva. I artikeln kallas det för hemlig kod som spionerar på våra surfvanor. Och jag riskerar outta mig själv som en fullständig idiot nu, som visserligen uppfattar det som helt riktigt (låter förfärligt), men ser ingen jätteskillnad mellan DN och programmet de lyfter som värre än det andra. Eller vilka andra program som helst. För en simpel användare som jag, ser allt likadant ut. Herrregud, till och med staten envisas ju med att vilja datalagra mina digitala förehavanden via datalagringsdirektivet.

Jag upplever det personligen som närmast omöjligt att greppa. Alla vill åt data, data är kung. Nästan som man känner sig som en spelbricka i nåt slags konkurrenskrig, där till och med stater deltar. Vid vilket tillfälle är någons “spionage” av mig dåligt, och vid vilket tillfälle är det acceptabelt? Vilka lagar tacklar detta? Nån lag som gäller alla generellt, eller “bara vissa”?

Nåväl, jag vet som sagt inte så mycket om lagstiftning. Som minstaläge skulle jag i alla fall vilja se att det är något som alla måste leva efter, och att det är bra lagar som folk förstår och kollektivt inte upplever som särskilt svåra att leva upp till. Jag får hur som helst känslan av att it-lagstiftning många gånger fungerar sådär som folk verkar anse att tiggerilagstiftning borde funka: den varken kan eller ska gälla för alla. Det gäller väl bara att veta när man lagstiftar så?

Kategorier: Pirates, arr!

Bristen på kvinnor inom it-sektorn är ett samhällsproblem

2 april, 2015 - 10:16

It-branchen hotas av brist på kvinnor, kan man läsa i en artikel i DN. Det är inte nödvändigtvis bara ett jämställdhetsproblem i sig:

I framtiden kan bristen på kvinnor inom it-sektorn bli ett akut problem, inte nödvändigtvis ett jämställdhetsperspektiv. Jan Gulliksen pekar på EU-kommissionens prognos att det i slutet av året kommer att saknas närmare en miljon personer inom it-sektorn i EU.

Som jag förstår det, kommer det alltså inte finnas tillräckligt med programmerande män, för att fylla framtida behov? Sen är det retoriskt genomgående ett jämställdhetsproblem när det här ämnet tacklas i artikeln i övrigt. Alla som på något vis skulle kunna påverka “har ett ansvar” både säger de själva, och får höra av sin omgivning. Samhälle, företag och utbildningssektorer har ett ansvar att försöka förbättra “jämställdheten” inom it-sektorn, helt enkelt.

Jag tänkte att det är ett ganska stort ansvar som läggs på it-sektorn, som i stort inte backas upp av samhälle och marknader i stort runt omkring. Hur ska en sektor kunna göras jämställd om inte resten av samhället hänger med, kommer jag på mig själv att tänka. Det vill säga det underliggande – att det till varje pris måste vara skillnad på kvinnor och män. Så till den milda grad att leksaksaffärer är indelade i kill- och tjejavdelningar.

Det genomsyrar allt, runtomkring oss, tänker jag. Det är superviktigt att det är skillnad på killar och tjejer. Och med det kommer dessutom nedvärderingen av endera kön beroende på perspektiv. Vi är inte bara olika vi är dessutom kassa.

It-sektorn, som inte består av annat än människor som precis överallt annars, ska alltså tackla ett problem som inga andra av oss tycks ha nån fallenhet för att tackla. Känns onekligen ganska hopplöst. Jag tänker att it-sektorn har ett ansvar, men det är inte en ansvar som kan enbart läggas på dem utan att vi andra tar ett ansvar också.

Ansvaret är dock lite lurigt. Jag tänkte på det när jag läste artikeln om festivalen Sommarrocken, som inte lyckats hitta några kvinnliga artister i nåt nämnvärt antal. Närmare bestämt bara 1 av 84 artister är kvinna, skriver Sydsvenskan. Det finns mycket att reagera på i artikeln, men det som dröjde kvar var festivalgeneralens brist på integritet. Det är “publiken som vill ha det så här”, menar han.

Om vi bortser från “kvinnor lönar sig inte” som ligger där och skvalpar nånstans, så tänkte jag att det måste vara ett ganska andefattigt arbete att inte kunna ta med sig sig själv in i sitt arbete. Som i det här fallet handlar om att hitta ett bra gäng artister till en festival. Att man själv inte har något att säga till om, för att publiken “vill ha det så”. Så som han uttrycker det så har han inget att tillföra, för det som säljer säljer. Ingen glädje att tala om, eller yrkesstolthet. Han har egentligen inget ansvar här, tycks han säga.

Publiken kanske tycker såhär. Samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka på Nokia, som var jättebra med sina kunder och frågade dem vad de ville ha – men det föll i längden på att ingen visste att de ville ha smartphones. Eftersom de inte visste att det fanns som alternativ. Smartphones kommer så småningom att gå samma öde till mötes, om tillverkarna av dessa inte tänker framåt och innovativt och försöker få till nya saker, som vi “inte visste att vi behövde”.

Det är inte som att tiden står still. Det är inte att man som kunnig och insatt måste göra precis som publiken vill. Särskilt om man sitter i en position där man har möjlighet. Det går utmärkt att introducera oss för nya grejer, som vi kommer att vilja ha mer av.

Det känns lite som att alla väntar på något som andra ska göra. Inom företagsvärlden är man nog inte alltid så jäkla sugna på att ligga i framkant, de vill väl ha lugn och ro och sälja som vanligt. Det märks ju inte minst på storföretagen i USAs lobbyverksamheter, där man påverkar lagstiftare att stanna klockan och få tjäna pengar på det “man alltid gjort”, utan att behöva anstränga sig.

Runt omkring oss finns ett system som inte alltid gagnar samhället eller samhällsutvecklingen, och var och en av oss har antagligen möjlighet att påverka lite. Men vi tycker nog inte riktigt att det är vårt ansvar att göra. Det är antagligen någon annans.

Jag tror i alla fall att ett bra ställe att börja på, är om vi ger fan i att tvinga barn att tänka att det är så himla stor skillnad mellan pojkar och flickor. För oss i vuxenvärlden är det nästan försent, men vi skulle kunna ge ungarna en chans. Frågan är vems ansvar det är. Många har i alla fall möjlighet att skapa positiv förändring den vägen. Sen så småningom kanske vi kan lära oss att individuella skillnader inte är könsbetingade. Och inte farliga. Och inte behöver värderas olika.

För jag tror det är ett stort problem att människor tvingas in i annorlundaskap. De flesta vill och behöver känna samhörighet. Även när vi är olika på ett eller annat sätt.

Kategorier: Pirates, arr!

Den bisarra yttrandefrihetsdebatten i skogen

30 mars, 2015 - 20:42

Jag säger egentligen inget om att Ung Pirat kunde ha varit vassare moderatorer. Ställt bättre frågor eller så. Styrt upp debatten och gjort den mer intressant. Det kunde kanske ha skötts mycket proffsigare. Jag hoppas verkligen inte att Åsa Linderborg var irriterad på dem för att de var ungdomar?

För jag fick den associationen. Var det arrangörernas ålder som var problemet, eller att en konstnär bevakas av beväpnade poliser och att en debatt inte fick ta plats på något bättre ställe än i en skog(!). Jag vet inte, men det är ett kvardröjande intryck av hennes redogörelse av den (fullständigt bisarra) debatten hon och Peter Sunde var inbjudna att delta i.

Själv upplever jag det som lite väl höga krav, att ett gäng ungdomar i Sverige borde ha fattat vilken enorm kostnad det skulle innebära att debattera om yttrandefrihet. Att det skulle krävas tokbeväpnade poliser, och värsta spionromansupplägget för att prata i en husbil. De har lärt sig något om vuxenvärlden, om världen och politik, som jag aldrig behövde förhålla mig till i min uppväxt. Det är nästan lite läskigt att tänka på.

Nu var jag inte där, jag vet inte. Kanske var Ung Pirat jätteklantiga och borde ha vetat både det ena och det andra bättre. Men det är något med hela den där historieupplägget, att Ung Pirat är klandervärda, som skaver obekvämt. Nånstans är det ju till och med lite märkvärdigt i sig att ett gäng unga människor är de enda som försöker få till debatten, som inte fick plats nån annanstans.

Jag tänker att det inte är unga piraters fel att den här galna, kostnadskrävande situationen kunde uppstå. Men som sagt, det var kanske inte så Linderborg menade.

Kategorier: Pirates, arr!

Zlatan och Sarkeesian kanske hänger i nån IRC-kanal nånstans?

25 mars, 2015 - 00:34

Jag råkar i princip aldrig ut för näthat. Ja alltså, det händer att folk hatar på mig, men inte så till den milda grad att jag får hot-mail eller så. Överlag kan mitt internet vara ganska trevligt, där jag tjötar med folk lite överallt ifrån, och där jag och andra kan mötas och nörda ner oss i saker som vi har gemensamt där och då. Om Anita Sarkeesian nånsin har den glädjen av nätet, tar jag för osannolikt. Om hon inte har något sidokonto eller så, där hon kan få vara sig själv med hjälp av anonymitet.

Sarkeesian hade en åsikt, och rent sakligt, så får man vara beredd på att folk har synpunkter eller egna åsikter att bidra med. Vad jag själv kunnat se runt om dock är inte riktigt vad man brukar föreställa sig när man snackar om att vara beredd på att andra har synpunkter. Jag behöver inte ha tillgång till hennes inbox, för att veta att jag kan förstå att hon försöker minimera sig själv som måltavla så mycket som möjligt, genom att aldrig visa känslor eller skoja, eftersom det då kan användas som slagträ mot henne, som hon berättar i länken ovanför.

Detta är inte något som endast drabbar henne. Zlatan Ibrahimovic, vår svenska stolthet, behöver lära sig hålla tand för tunga och inte visa känslor. Den spaningen gör Croneman, när han kommenterar den rådande övervakningsmentaliteten i samhället. Kändisskap är en ursäkt för att gå över alla möjliga gränser för oss i publiken, det vet vi ju sen gammalt. Och nu tillåter teknologin oss att krypa rejält under skinnet på människor vi antingen beundrar eller är sura på.

Både Zlatan och Anita har säkert stora behov av att slippa känna sig övervakade och påpassade. Men de har båda valt att finnas i det offentliga. Att ta plats, att provocera. De ingår i en ny stor grupp vi behöver vårda rätten till att få vara anonym online för, tänker jag. För jag missunnar verkligen inte någon möjligheten att förfäras över flygplanskrascher utan att någon drar växlar av det. Eller glädjas över att X-files ska spela in en ny säsong i sommar, utan att förlöjligas som ytlig eller rent av dum som gillar serien när det finns andra, mycket viktigare saker… och så vidare.

Det är många som patrullerar i det offentliga, synar i sömmar och bedömer och dömer ut. Snart får ingen vara människa utan att riskera skit, på ett eller annat sätt. Eller kanske är det redan för sent?

Hur som helst började jag fnissa för mig själv, när jag funderade på att de som jagas och vars aktiviteter hotar möjligheterna till anonymitet online till vardags, möjligen blir vankelmodiga vid tanken på offentliga personers behov att “gömma sig”. Kanske, rent av, finns det ett och annat anonymt troll därute som tycker att det borde vara förbjudet för kändisar att vara anonyma online. I vår emellanåt galna värld full av rättfärdiga, skulle det inte förvåna mig.

Under tiden så funderar jag på om det möjligen är så att det bor en liten judge Judy i alla, och det är varför integritetsdebatterna får så lite utrymme. Som en ferengi (Star Trek DS9) svarade på kommentaren om att de behandlades förfärligt på arbetsplatsen: “It’s every Ferengi’s dream to become the oppressor.”

Kategorier: Pirates, arr!