Opassande

Prenumerera på innehåll
Webbadress: http://opassande.se
Uppdaterad: 2 tim 1 min sedan

Människor kan vara rädda för journalister – men jag är räddare för SD och dess svans

31 augusti, 2015 - 22:17

En pseudonym vid namn Julia Caesar (JC) skrev om sin skräck över att ha blivit avmaskerad* av ett par journalister, som dykt upp vid hennes dörr och velat intervjua. Nu ska jag vara lite jobbig: jag tycker inte att det är konstigt att Julia Caesar är rädd för media. Aschbergs trolljägare och kvällspressens Flashbacksoutningar inte minst, har grundat för det. Jag är ledsen att behöva säga det. Många människor är rädda för media, och det är väldigt tacksamt att exploatera.

Jag tror emellertid inte för ett ögonblick på att Orrenius och Hamrud varit aggressiva i sina försök att kontakta JC. De företräder en helt annan typ av journalistik än den jag lyfter ovanför. Observera att de under ett års tid känt till kvinnans identitet utan att röja den, som exempel. Det handlar om viktig (och riktig) journalistik, om att granska maktförhållanden i Sverige.

Av någon anledning har det spridits en masspsykos kring vad man får säga och tänka om SD. Man får inte granska och man får inte kritisera. Man får inte ens ha en avvikande åsikt. Detta från en gruppering som tjatat om åsiktskorridorer och PK i så många år nu. Det som är fel för andra är rätt för dem.

Det visar intention och tankar som annars inte uttalas så tydligt: när SD-anhängarna använder sig av uthängning som metod – för det gör de, mot barn, mot oskyldiga, mot flyktingar – så är det för att skrämmas. Skrämma till tystnad. Skrämma till undfallenhet. Det är en metod de använder utan betänkligheter, trots att de protesterar mot att en kvinna känt sig hotad om att få sin identitet röjd.

De vet mycket väl vad det innebär och de använder strategin dagligen. Och vi ska helst inte påpeka det eller granska det. Anhängarna till Sveriges tredje största parti tycker inte om oliktänkande. De tror inte på yttrandefrihet. De tycker inte att människor har rättigheter.

Så mycket som jag kritiserat Aschberg och kvällspressjournalistiken, så har jag i alla fall inte känt någon tveksamhet över att göra det. Jag har aldrig fått hotbrev från Mattson, och Helin har inte skapat ett drev eller hängt ut mitt telefonnummer. Jag har kunnat kritisera dem utan risk för reella repressalier – och gudarna ska veta att jag ansett att det funnits anledningar. Medier mår precis som alla andra maktfaktorer i samhället, bra av att få mothugg mellan varven.

Men SD, och “svansen” ska jag inte få röra, är ett allt starkare budskap. För det kan innebära följder. Och jag är helt säker på att de som ägnar sig åt detta är helt medvetna om skillnaden mellan rädsla och rädsla, som jag lyfter här. Det anser jag att helgen och dagens aktiviteter har visat tydligt.

med viss nervositet klickar jag submit och hoppas på det bästa.

Uppdatering 2 september: Känns riktigt trist att behöva göra den här uppdateringen, men idag på morgonen så hängde Expressen (med Hamrud som skribent) ut Julia Caesars identitet. Mitt försvar av behovet av riktig journalistik består, men tråkigt att få det bekräftat, som jag skrev inledningsvis, med mindre kvalitativa nyhetsvärderingar.

Nyhetsvärderingen verkar vara att hon är anonym, vilket i sig hamnar i krock med tanken om att granska makt. Det blir då snarare en inlaga mot möjligheten för medborgare att förhålla sig anonyma. Man sparkar nedåt, helt enkelt. I sig ett pikant inslag när det nu i dagarna parallellt diskuteras om hur svårt det är för journalister att garantera källskydd, i och med datalagringen.

Nånstans lär inte något som säkert kommer att ses som en medial hämndaktion öka förtroendet för journalistiskt arbete. Riktig och viktig journalistik, alltså.

*Avmaskerad är ett uttryck som används emellanåt i SD-kretsar. Det fick jag lära mig härom dagen, på ett högst personligt vis, efter att jag adminnat på PPs fbsida.

Kategorier: Pirates, arr!

Jag älskar internet

22 augusti, 2015 - 11:45

Jag säger ibland att jag älskar internet, även om det ibland lämnar sittringen uppe och klämmer tandkrämstuben på mitten. Kärlek fungerar lite så, att man hanterar det som irriterar, tänker jag. Köper hela paketet, på gott och ont. På sistone har internet irriterat jättemycket. Eller det är väl egentligen inte internet, det är människorna som befolkar det. Alla dessa knäppskallar.

Det är inte alls ovanligt att se frågor och kommentarer om att lägga ner internet, för att man helt enkelt inte orkar med allt hat och alla aggressioner. Internet pendlar mellan total naiv ytlighet med roliga kattbilder, och nattsvart mörkerdjup med lögner om medmänniskor.

Men faktum är att om jag inte landat på internet, så hade jag varit en annan människa idag. Jag hade framför allt vetat mindre. Jag hade varit mer okunnig. Jag hade haft en väldigt begränsad världsbild, och jag hade antagligen haft helt andra värderingar än jag har nu. Jag är inte akademiker, kommer från en arbetarbakgrund. Inget i min omvärld uppmuntrade mig att gräva i saker, rota i tankegångar, ifrågasätta mig själv och mina slutsatser.

Idag lägger jag upp en fundering i en chatt, eller på nåt socialt medie, och får input om saker som sagts för hundratals år sedan. Något som jag kommer på själv, är något som någon sagt på en grekisk ö en gång i tiden. Internet har för mig skapat en koppling till människor som för länge sedan är döda. Jag delar något med människor som inte ens existerar längre. Och det jag bidrar med i dag, även om det antagligen aldrig kommer att handla om mig som individ, kommer att koppla ihop mig med människor som inte ens är födda ännu, i framtiden.

Kunskapen om att det finns en massa knäppskallar här i världen, inkluderar även att det finns en massa smarta människor i världen. Idag lärde jag mig t.ex. om Gerda Lerner som bekämpade nazister och dessutom har delat med sig av sin lärdom om hur kvinnor exkluderats i det historiska narrativet.

Plötsligt är jag någon att räkna med i historien, för att jag klickade på en länk på internet. Och det är internet som möjliggjort den insikten. Jag älskar verkligen internet. Den gör mig irriterad, sorgsen, arg, glad och inte minst trött. Internet är livet, det är möjligheterna, det är det som visar mig att livet är mer än “jag”, och att jag ingår i världen.

Vi kämpar med våra medfödda reflexer, där vi egentligen inte kan hantera så mycket information och så mycket mänsklighet på en och samma gång. Det kan yttra sig i att försöka göra en “by” av hela världen, för att den ska kännas överblickbar och förståelig. Det är en tillfällig begränsning vi har, tror jag. Eftersom jag själv har förändrats. Jag tror att frustrationen som existerar är ett symptom på förändringsprocessen som är oundviklig.

Det sägs att dumhet smittar. Men även kunskap smittar. Jag är en bättre människa tack vare internet. Jag vet mer. Jag vet hur lite jag vet, inte minst. Trots all dumhet jag utsatts för under vägens gång.

Kategorier: Pirates, arr!

E-hälsomyndigheten hanterar inte patientdatat på ett tryggt sätt

21 augusti, 2015 - 08:39

För några veckor sedan skrev jag, Erik Lönroth och Janne Lundstein ihop en debattartikel om problemen med att E-hälsomyndigheten använder sig av en amerikansk tjänst för att lagra och förvalta vår patientdata. E-hälsomyndigheten har tänkt sig sätta upp en tjänst, en app, där var och en av oss ska kunna komma åt våra uppgifter. För detta krävs det en teknisk lösning, och E-hälsomyndigheten har alltså valt att använda sig av Microsoft, som kommer att placera patientdatat i Nederländerna och på Irland.

Det finns flera problem med detta – hur ska exempelvis svenska myndigheter kunna kontrollera att datat hanteras så som vi lagstiftat? Kan vi exempelvis skicka ner Datainspektionen till Nederländerna, och förvänta oss att insyn ges? Kan vi om detta är möjligt, förlita oss på att eventuella överträdelser åtgärdas, när det handlar om ett annat land, med egen lagstiftning?

Problemen stannar inte vid den typen av frågeställning. Tekniken kräver att väldigt många människor på vägen ges full tillgång till patientdatat. Inte bara Microsoft (som väl iofs inte är så “bara”), deras underleverantörer kommer också behöva det. Själva arbetsgången kräver alltså att datat görs tillgängligt för en lång kedja av människor.

Sen fortsätter det att dyka upp saker som vi behöver fundera på i sammanhanget. Som det där med att amerikanska myndigheter anser sig ha rätt att få tillgång till data som amerikanska företag samlar in. Även om platsen för det sker i ett annat land.

For U.S. federal prosecutors now consider that virtually all data stored overseas may be theirs for the taking with a simple warrant. The cloud provider need not even be American. So long as it is subject to U.S. jurisdiction, the prosecutors believe they can compel the provider to rifle through its overseas sites and hand over any data.

Microsoft, och liknande företag, får antagligen inte ens berätta för sin kund att de amerikanska myndigheterna inhämtat uppgifter från datainsamlingen, även om de skulle vilja. Detta har framkommit i rapporterna kring en rättslig process som pågått, där Microsofts servrar i Irland är på tapeten. Irland, ett av de länder som vår patientdata placeras.

Det är oerhört svårt för regionala leverantörer av sådana här tjänster att konkurrera i pris med de amerikanska jättarna. Men frågan är om vi inte behöver ta den kostnaden. För värdet av vår rätt till privatliv borde smälla högre.

Privatliv är inte en hög prioritet i dag. Varken hos myndigheter, stat eller för allmänheten, vad det verkar, som inte reagerar på detta. Kanske handlar det om att man inte förstår tekniken, jag vet inte. Men det är faktiskt jäkligt läskigt att detta genomförs utan att detta lyfts som ett problem i större utsträckning.

Hjälp oss gärna att bråka om detta lite mer. För när det uppdagas att sjukvårdspersonal kikat in i journaler som de inte haft med att göra, så har faktiskt folk blivit förbannade tidigare. Om det är ett problem, så är det här problemet hundra gånger värre.

Kategorier: Pirates, arr!

Politiker: Sluta vara hemliga med TTIP

8 augusti, 2015 - 20:17

Det är verkligen jätteknepigt det där, med privatliv. Att önska förhålla sig privat är mer eller mindre ett tecken på att man är halvkriminell som minst. Lustig människa, även om nu de flesta förstår konceptet med en låst dörr till toaletten. Samhällsfacit är att man inte ska ha något att dölja, helt enkelt.

Därför är det utomordentligt märkligt att våra politiska representanter kan sitta och förhandla om handelsavtal i hemlighet. Varför är det viktigt att de ska få kringgå demokratiska spelregler som insyn och information, när vi som privatpersoner inte ska få ha den rätten?

Jag tänker såklart på TPP, TTIP och Tisa – de tre hemliga förhandlingarna som i slutändan kommer att leda till handelsavtal som påverkar vår lagstiftning.

När diskussionen kommer komma igång i medierna, handlar antagligen om färdiga resultat. Då när det i praktiken är försent. Jag gissar att medierna inte riktigt har något att skriva om – det enda som finns tillgängligt är läckt material, som kan förändras, exempelvis. Det finns heller ingen arg opposition, det verkar råda nån slags konsensus bland riksdagspartierna som gör att det inte skapas något medialt intresse.

Bland vanligt folk diskuteras detta desto mer. Inte brett, för då skulle det finnas politiskt och medialt intresse (röster att försöka få till). Men bland många som hänger med i informationspolitiska frågeställningar. Hur ska vi göra, undrar en del. Finns det något intresse för demonstrationer, sådär som det gjorde för Acta, och som vi lyckades sänka, undrar andra. Jag vet inte, blir svaret.

Acta sänktes, men nya avtal letar sig fram med samma innehåll. Intresset för att stympa internet, privatliv och yttrandefrihet är alldeles för starkt från både kommersiella intressen och stat.

Varje gång jag lyfter detta, måste jag förklara vad det är. Vad de här handelsavtalen innebär. Det finns ett enormt kunskapsglapp i samhället som är oroväckande. Det är lätt att glida ut i stora komplicerade förklaringar om handelsavtal, om EU, om globala samarbeten och intressen, om politik som ska matchas mot marknad och vice versa. Det är enorma trösklar för vanligt folk.

Men egentligen är det skitenkelt: politiker och tjänsteman ska under inga omständigheter förhandla i hemlighet.

Detaljerna i handelsavtalen kan sen diskuteras fritt, de kanske är bra i någons ögon, och kassa i någon annans. Men det mest grundläggande är i vilket fall som helst att den här typen av förhandlingar inte ska ske i hemlighet. Om det hoppas jag fler skriver under på och hojtar till om.

Om man som jag finner lite glädje i att muttra lite sarkastiskt ibland, kan ni ju passa på att påpeka att de ser kriminella ut, som döljer saker för oss…

Kategorier: Pirates, arr!

Du ser lat ut när du använder höger och vänster som skällsord

7 augusti, 2015 - 19:40

Ibland hamnar jag i diskussioner med människor om varför så många i spelvärlden låter så hatiska när deras intresse är på tapeten. Många säger att det är en jargong, ett sätt att diskutera som snöbollar ut i helgalna diskussioner i andra sammanhang. Men frågan är om det verkligen stämmer. Är det verkligen specifikt för spelvärlden, är det inte ganska vanligt i alla debatter överlag?

Jag är till exempel trött på att så många av er använder höger och vänster som skällsord. Ni hjälper tyvärr inte till i samhällsdebatten. Debatterna utarmas och skapar ekokammare där man på förhand redan ska tillhöra ett lag och “veta” vilket man tillhör. Ibland undrar jag om avsikten är att fördumma människor. Oftast landar jag dock i tanken att ni är lata, vilket är enormt trist.

Alldeles för många går ut i vänster- högerbashing, och talar på så vis om för folk vad det är man ska vara mot. Inte varför, utan vad. För vi anses tydligen ägas av höger eller vänster. Tycker jag si är jag vänsterpöbel. Tycker jag så är jag plötsligt en minion till Gudmundson. Min åsikt ägs och definieras av andra. Det är en jättemärklig attityd av människor som annars tycker att “äggskallar på twitter” är för enkelspåriga.

Jag vet inte hur många gånger jag suckat över att ni kritiserat andras ekokammare utan en tanke på att ni är precis lika kassa själva. Kan det underlätta att berätta att vi finns, vi som inte sålt våra förstfödda till varken vänster eller höger? Som gärna vill få chansen att få tillgång till kunskap som hjälper oss att ta våra egna beslut?

Detta gäller särskilt ledarskribenter, men även profilerade tyckare i sociala medier. Ni tillför inget, när ni går ut med höger- och vänster som skällsord, ni gör verkligen inte det. Ni kanske inte tror det heller, det kanske är andra saker som gör att ni tar till de uttrycken. Men det börjar bli lite för mycket nu. Den där skivan har hackat i samma spår alldeles för länge.

Det är nämligen som så att ni nästan alltid ser ut som de ni kritiserar, när ni gör det. Om ni vill att jag ska känna förtroende för just ert bidrag behöver ni fundera på exakt hur ni säljer er expertis. Jag vill kunna känna förtroende för din synpunkt. Jag vill kunna luta mig mot din kunskap. Och jag vägrar tro att jag är ensam om detta.

Börja inkludera istället för att exkludera. Och kanske följer andra debatter efter. Kanske letar sig hederligheten in i fler sammanhang, om den används i större utsträckning i samhället, rent av.

Samhällsdebatten är inte en tävling du kan vinna. Men du skulle kunna vinna mitt (och säkert andras) förtroende, om du undviker att smälla igen dörrar, med en lat etikett på, i ansiktet på mig.

Kategorier: Pirates, arr!

Det är lagligt att titta på strömmat material online

29 juli, 2015 - 22:49

I dagarna meddelade administratören till Swefilmer att de kommer att stänga ner sin sida (som i och för sig redan är uppe igen på ny adress) som strömmar filmer och tvprogram, efter att ha genomgått en husrannsakan. Rättegång väntas och jag blev jätteförvirrad av artiklarna i medierna när jag försökte få veta med vilken brottsrubricering. Som vanligt får lobbyorganisationer fritt utrymme att göra en massiv PR-kampanj i egen sak och rapporteringen grumlas något enormt av opinionsbildningen som sker istället, via nyhetsartiklarna.

Jag bad till slut om hjälp i sociala medier för att få reda på vad som gällde. Pengatvätt nämndes, bland annat, och en massa “antog att det handlade om upphovsrättsintrång”, utan att veta säkert när jag bad om källor. Folk har varit enormt hyggliga och hjälpt mig försöka rodda i detta, och en kille på twitter kunde till slut berätta att han fått information via en utredare, som inte ville “flagga det utåt”. Det sägs handla om rubriceringen upphovsrättsintrång, och någon ytterligare person som inte är svensk medborgare är dessutom anklagad för penningtvätt.

Under hela processen slogs jag av hur jäkla vanligt det är att opinion blandas med nyhetsrapportering när det gäller upphovsrättsintrång. Få undviker tillfället att skapa illusionen att titta på strömmat material på nätet skulle vara olagligt. Men det är det inte. De senaste åren har intresset ökat för att få fram lagstiftning som förbjuder det. Under tiden skapas direkt felaktiga bilder via nyhetsmedierna, som alldeles för ofta okritiskt för det vidare. Det är en enorm fördel att en lobbygrupp har denna tillgång till nyhetsspalterna.

Som exempel: 2009 uppmärksammade SR att människor inte visste om att de har rätt att skapa kopior av upphovsrättsskyddat material, och ge bort till andra. Detta är lagligt. Men ändå lever många under missuppfattningen att man helt enkelt inte får göra det. Det är symptomatiskt för hur den här sortens marknadsföring fungerar.

Man kallar något för illegalt och får plats i medier, som okritiskt sprider det, utan att ifrågasätta. Det finns hur många artiklar som helst där upphovsrättslobbyns representanter efterlyst lagstiftning mot strömmat material, genom att kalla det “olagligt”. Om man är lite noggrann när man läser, så förstår man strategin bakom: något är alltså inte olagligt, men man vill att det ska vara det, och slipper anmärkningsvärt nog frågor om saken.

Att göra inskränkningar i folks äganderätt och yttrandefrihet med upphovsrätt, för att några få stora bolag – framför allt i USA – ska kunna äga marknader borde vår lagstiftande församling hålla sig för god för. Och medierna borde verkligen avhålla sig från att upplåta sina nyhetsredaktioner att agera PR-avdelning åt egenintressen.

Samhället behöver inte dessa lagar. Fildelning via internet har existerat sedan 1999 och det finns gott om forskning som visar att rädslan är obefogad. Vi har under åren inte lyckats hitta något samband mellan förlorade intäkter och fildelning. Många forskare har försökt, och det man med säkerhet kunnat komma fram till är att fildelare är kulturälskare – och köper mer upphovsrättskyddat material än någon annan grupp.

Frågan medierna behöver ställa till talespersoner för upphovsrättslobbyn är: Varför vill de inte skapa den typ av tjänster som visat sig vara framgångsrika, för exempelvis musikindustrin? Kan de bevisa, empiriskt, att de förlorar några intäkter? Hur kommer det sig att de under de senaste 15 åren visat allt större vinster, i samma takt som fildelning och strömmat material ökat?

När man ändå är i farten och skriver om upphovsrättslagstiftning, så kan man ju även passa på att kolla upp vad som sägs om det rent allmänt. Marknadsföringspotentialen via strömmat material har till exempel visat sig vara enorm för framtida tv- och filmproduktioner, för målgrupper som kan vara svåra att nå. Det är inte streaming och fildelning som är problemet, det är branschens ovilja att ta fram vettiga lösningar för konsumenter.

Om nu nyhetsredaktionerna envisas med att upplåta utrymme för lobbyister, så kan de väl ändå passa på att ställa frågorna, visa nyanserna. Det finns inget sakligt som backar upp behovet av en allt starkare upphovsrättslagstiftning. Det handlar enbart om rätt att få dominera marknaden, snarare än att ingå i en sund marknad, som jag ser det. Men nyhetsredaktioner får gärna bortse från min teori, bara de rotar vidare och slutar springa upphovsrättslobbyns ärenden.

Lösningarna finns redan, det är bara för branschen att steppa upp. Och skit i att ta omväg i deras marknadsföringsrondeller vars avsikt verkligen inte handlar om samhällsintresse, vilket borde vara mediernas primära fokus. Vi har sett det tidigare, det gick jättebra att fixa musikstreaming-tjänster, så det är bara att flytta om kulorna från advokaterna och lobbygrupperna till teknikerna. Det blir nog till och med några kronor över. Dessutom: konsumenterna finns redan, allt är bäddat och klart, vi väntar ivrigt.

Under tiden tycker jag att det är väsentligt att folk förstår att de inte bryter mot några lagar när de tittar på strömmat material online. Alls. Det är inte ens omoraliskt, om du frågar mig, då branschen mår utmärkt och en fascinerande symbios till och med uppstått.

Det är upp till var och en vad de vill tycka om piratkopiering. Men medierna hjälper inte säkert till att sortera ut marknadsföring, PR och sakkunskap åt dig, så du behöver göra det jobbet själv, tyvärr.

 

Kategorier: Pirates, arr!

Är tanken att vi ska lära oss leva med att data hackas?

22 juli, 2015 - 18:02

Rätt många nyheter om hack, på sistone. Bland annat har en sajt för otrohet hackats. Det är inte själva kontona, utan själva kontokortsuppgifterna som tydligen förvarats oansvarigt, om jag förstått saken rätt. Det sidan tjänar pengar på är folk betalar för att få sina konton raderade, och betalningsinformationen fanns tydligen kvar. Nu verkar debatterna runt detta vara att de “som varit otrogna förtjänar det”, vilket är en helt bisarr slutsats om ni frågar mig. Men miljontals människor är i alla fall drabbade av detta hack.

En annan sak som snurrat runt är hur lätt en bil idag kan hackas. En journalist på Wired lät sin bil bli hackad när han satt vid ratten, och det är en ganska läskig erfarenhet att göra. Han har ingen kontroll alls, och detta är lite extra uppseendeväckande då bilindustrin blivit informerad om dessa svagheter redan 2013, men fortfarande inte lyckats täppa till säkerhetshålen.

Ytterligare en nyhet har letat sig ut – enligt läckta mail mellan organisationen Hacking Team och Insitu, ett dotterbolag till Boeing: drönare som hackar datorer uppkopplade till wifi de flyger förbi, kan snart bli verklighet. Nyligen kunde vi även läsa om alla dessa miljoner statsanställda amerikanare vars uppgifter läckte ut, och även om nu Kina beskylldes för händelsen, kanske det är läge att fundera på om tillgången till data även innebär att data kan manipuleras. Det finns rätt många såna här nyheter från senaste året, där globalt spionage blandas friskt med “intressegrupper” och hack-kollektiv.

Här hemma håller vi förresten på att bygga ett patientdataregister som till stora delar verkar vara designat utan tanke på den här problematiken. Det datat ska dessutom skickas utomlands, utom räckhåll för svensk lagstiftning, för det är var leverantören till tjänsten finns placerad. E-hälsomyndighetens projekt “Hälsa för alla” är en på många sätt behändig slutprodukt för användare, men kanske lite väl naiv vad gäller respekt för vår integritet och trygghet i längden. Som vi skrev på Nyheter 24 – man skulle lika gärna kunna lägga upp datat på Pirate Bay.

Nu går det antagligen inte att skydda data helt, alldeles oavsett ska sägas. Kanske är det därför det smyger sig in en slags krasshet i detta, som går ut på att man måste stå ut med alla dessa läckor och säkerhetsbrister som i grunden beror på att internet är trasigt. Det sker mer eller mindre omedvetet, kan man väl säga. Det är lätt att få intryck att det här får vi leva med, och få av oss vet hur man ifrågasätter det. Särskilt när vår bekvämlighet sätts som pris för eventuellt säkerhetstänk.

Jag har i alla fall sett en artikel där det resoneras om hur man journalistiskt ska (eller inte ska) använda sig av olika läckor. Det är väl bra att någon funderar på att sätta upp nån slags praxis i det här som blivit så vanligt nu. Funderar lite på hur motsvarande “beredskapsövningar” skulle kunna läggas upp för allmänheten.

Just nu verkar det i alla fall vara brandväggar mellan kunskapen om hur lätt något är att hacka, och att dra igång tjänster. Oavsett om det är privata initiativ eller myndigheter som står bakom. Och kanske är det inte där brandväggarna gör mest nytta.

Kategorier: Pirates, arr!

Rösträttsålder och mognad

8 juli, 2015 - 08:46

PP antog för några år sedan politik om att sänka rösträttsåldern, att vara densamma som åldern för när man blir straffmyndig. Tanken är att om någon har skyldigheter så ska denne även ha rättigheter, som att exempelvis kunna påverka lagstiftning via politiska val. När jag kör snabbgallups i vardagen gör de flesta en koppling mellan åldersgräns för att få delta i val, och ålder för när man blir straffmyndig, så det är kanske inte konstigt att det återkommande dyker upp artiklar om att sänka rösträttsåldern.

Men vad är det egentligen som avgör, när man sätter åldersgränser ur ett statligt perspektiv? När jag försöker ta reda på det, så får jag rätt många gissningar – och en uppsjö av åsikter – men varför det sätts olika gränser för olika företeelser är lite svårt att hitta information om. Och rimligen borde man väl veta orsaker bakom, innan man kritiserar. Inte minst blir det ju ett mer informerat debattklimat, och man kan argumentera mot riktiga saker, än saker som man tror.

När jag frågade på twitter om varför, fick jag inga faktasvar om varför – men flera passade på att lyfta andra åldersgränser som de inte riktigt fattade värdet av.  Man får gifta sig och dricka sprit vid 18-årsgränsen, men gå på systemet måste man vänta med tills man blir 20 år. Varför får man inte hyra en bil förrän man är 25, frågade till och med någon.

Jag lyfter det sistnämnda, för att varför det är åldersgränser när man hyr bil kunde jag googla fram – det verkar ha med försäkringar att göra, så vissa bolag erbjuder hyrbilar med extra avgift pålagd för de som är mellan 18 och 25. Om det är en bra eller dålig anledning spelar inte så stor roll här, poängen är att jag åtminstone kunde ta reda på varför en marknad valt att göra så, vilket jag har problem med när det gäller våra statliga regler.

Många börjar dessutom snacka om mognad, vilket är ett lagom abstrakt (och inte minst subjektivt) ämne. Om mognad är ett rekvisit, lär ju knappast åldern vara ett särskilt betryggande riktmärke, kommer jag på mig själv att tänka. Men alldeles oavsett om man ser åldern som en mognadsindikator, så rimmar det inte.

Det existerar en godtycklighet, vad det verkar, som jag upplever som smått fördummande (“för det bara är så”) och då blir det ännu orimligare att snacka om mognad. Försvarar man en reglering utan att ens veta varför den existerar, och som en del gör, lutar sig mot fördomar och okunnigt personligt tyckande, har man inte gjort utslag på nån slags mognadsmätare.

Nu säger jag inte att reglerna om åldersgränser är dåligt underbyggda, för det är ju just det som är grejen: jag vet ju inte. Trots att jag är vuxen och mogen. Men även om orsakerna bakom skulle råka vara goda eller dåliga, vill jag få möjlighet att peta på det ur ett något sånär insatt perspektiv. För det är inte en ny grej, att vi förändrar och moderniserar lagar – som inte sällan baserats på gamla hierarkiska strukturer.

Har vi helt enkelt glömt bort motivationerna bakom, kan det rent av innebära att de inte är relevanta längre. Om vi lutar oss mot ett system som inte bara är utdaterad utan även godtycklig behöver vi som är “vuxna och mogna” föregå med gott exempel och ta tag i det.

Kategorier: Pirates, arr!

Privata plattformar, censur och yttrandefrihet

3 juli, 2015 - 08:34

På forumet Sweddit (svenska delen av Reddit) blev det lite diskussioner angående moderatorernas beslut att inte tillåta politiktrådar över sommaren. Många använde sig av ordet censur, och för mig blir det lite konstigt att en privat driven plats på nätet skulle kunna bli anklagade för det. Jag förstår ju vad som menas, att man inte får posta vad man vill längre på den specifika platsen, men som jag förstår ordet handlar censur snarare om att man inte får posta det alls, nånstans över huvud taget.

Jag drog därför igång en tråd där jag frågade om det fanns några ställföreträdande ord för just ordet censur i ett sådant här sammanhang. Där säger flera att det är helt korrekt att använda sig av ordet censur, även om det inte är staten som tillämpar det.

Nu tror jag de flesta är med på att det behövs moderering. Detta inte minst eftersom man kan störa specifik ämnesdiskussion genom att gå in och sprida en massa struntpostningar – i sammanhanget en typ av censur då – som i praktiken dränker diskussionsutrymmet. Spam tas till exempel alltid bort, som jämförelse. Det är helt enkelt skillnad på modererat och censurerat samtal.

Problemet illustreras även nu när ytterligare problem har uppstått på Reddit – då en administratör plötsligt fått sparken. Det handlar om det populära IAMA, där folk kan ställa frågor till kändisar, politiker och så vidare. Det har varit en ovärderlig hjälp, tydligen, som bland annat inneburit att Victoria (som den avskedade heter) haft folk i telefonen och ställt frågor muntligen som folk skrivit, och så har hon skrivit deras svar. Flera forum på Reddit har nu släckt ner i protest mot företagets beslut att avskeda henne.

Här möts problemet i en salig röra. Det handlar om ett privat företag som driver Reddit, vilka jag gissar anses ha sina rättigheter, det handlar om ett offentligt utrymme som behöver modereras – i det här fallet till och med anses vara en förutsättning för att det ens ska kunna existera på ett bra sätt – det handlar även om användarnas möjligheter att kunna få påverka utrymmet de hänger på.

När jag sitter här på bloggen har jag inga som helst skyldigheter att upplåta den som plattform för andra – det tror jag att de flesta är med på. Ingen ifrågasätter säkert mina behov av att styra innehållet som jag vill, eller vilka som får skriva inlägg osv. När en plattform blir så stor att man mer eller mindre tvingas gå med på den för att kunna få ta del av både samhällsinformation och marknadserbjudanden, är det fortfarande lika självklart då?

Vad innebär det exempelvis att “alla finns på Facebook”, men det är inte samhällsregler som gäller där, utan det är Facebooks egna regler. Som vi ju vet landar väldigt tokigt. En gång i tiden försökte vi upplysa alla om vikten av att inte kunna stänga av folk från internet, då så mycket av vardagen är kopplat till en nätet. Idag börjar jag undra om en liknande debatt behöver dras igång när det gäller privata plattformar. I vilka fall ska de få stänga ute något, eller kanske rent av: ska de få stänga ute någon över huvud taget?

Samtidigt så lever vi helt klart i en nätvärld där det behöver modereras. Det är ett faktum som man inte kan rucka på, hur principiellt mycket man än ställer sig bakom “total yttrandefrihet” eller “frihet från censur” osv.

Jag tror att hur ordet censur används och tolkas är en liten ledtråd om nån slags förskjutning i det kollektiva medvetandet, om vad som ska anses vara öppet och tillgängligt för alla. Privata plattformar ses som jämförbara med statliga, ur ett rättighetsperspektiv. Samtidigt som alla vill vara fria att skapa just sin yta med sina värderingar och regler.

Det är en gammal sanning att internet består av en massa mikrodiktaturer, att var och en kontrollerar sin yta och att det i sig skapade en stark demokrati av samexistens. Men nu behöver vi handskas med makrodiktaturer och vi har landat i något nytt som behöver definieras, vad det verkar. Sättet som användare använder ordet “censur” indikerar att en slags utveckling skett som vi kanske inte är helt medvetna om, som jag ser det.

Kategorier: Pirates, arr!

Om Migrationsverket är skurkar, är vi skurkar

26 juni, 2015 - 09:23

Samira Motazedi är en författare från Iran, som 2012 dömdes till döden för äktenskapsbrott:

I ett beslut från oktober 2014, som Samira märkligt nog inte delgivits förrän nu, avfärdar Migrationsverket samtliga de asylskäl hon åberopar. De har tagit del av texter hon publicerat i dagspress och på den blogg där hon sedan drygt ett år tillbaka skriver varje vecka, liksom dokumentation från panelsamtal och uppläsningskvällar hon deltagit i. Detta inkluderar information om att Samira i anslutning till ett samtal på Göteborgs stadsbibliotek kontaktats och förhörts av iransk underrättelsetjänst. Inget av detta är för Migrationsverket skäl nog att stoppa en utvisning till Iran.

Här finns en namninsamling för henne.

Jag vet inte vad det är för fel på reglerna i Sverige. De flesta tycks vara överens om att det inte funkar, men vad skiljer sig åt rätt rejält. Jag upplever det som icke-kontroversiellt att åtminstone dra en gräns vid när man skickar människor till döden. Det är dessutom jäkligt konstigt att just den principen inte delas av svensk reglering.

Även när jag läser om Yahya Damlkhi som ska utvisas efter 11 år och Jerome Tanka Tarji, som utvisas efter 9 år i Sverige, pga byråkratiska missar blir jag missmodig. Det är kanske inte lika okontroversiellt som en gränsdragning vid död. Men nog är det väl bisarrt att sånt här händer? Om regleringar är till för att skydda människor, så upplever i alla fall jag det som att något har gått väldigt snett här.

Jerome har fast jobb som hotellstädare. Nu ska han utvisas, efter nio år i Sverige. För att arbetsgivaren inte lade ut tjänsten på Arbetsförmedlingen.

Det finns en namninsamling för Jerome också, och i framför allt Söråker engagerar sig bygden för att hjälpa Yahya, genom bl.a. namnlistor.

Jag vet emellertid inte hur mycket det hjälper med namnlistor. Uppmärksamhet brukar vara ett bra medel, så om det kan hjälpa till, drar jag härmed mitt lilla strå till den stacken. Det kanske rent av behövs en namnlista mot Migrationsverkets galenskaper?

På nåt vis blir nämligen Migrationsverket skurken i detta. Jag gissar att de inte gör sådant här för att jävlas, eller driver en egen agenda. Det är en myndighet som förvaltar de regleringar och lagstiftningar som kommer från politiskt håll. Och tanken är att vi ska rösta fram rätt politik. Om Migrationsverket är skurkar, är vi skurkar.

Vi har tillbringat många år att diskutera olika sätt att inte ge asyl till människor, och det har satt sina spår, tänker jag. Frågan är om det skulle göra skillnad om skulle skulle diskutera utifrån perspektivet “hur ska vi göra för att ge människor asyl”. Jag är hur som helst inte nöjd med den här representationen av mig som svensk medborgare.

Nånstans blir det för övrigt nästan tragikomiskt att vi som land skrivit under på mänskliga rättigheter. Men vi har väl för all del inte reglerat om det är en rättighet att få vara medmänsklig.

Kategorier: Pirates, arr!

Duckface och engagemang har mycket gemensamt

9 juni, 2015 - 08:19

Får faktiskt lite ångest av all ilska online. Orkar sällan engagera mig i allt som jag borde engagera mig i, när jag plockar upp omgivningens signaler. Jag räcker inte till, jag gör inte allt det där jag borde göra, jag kan aldrig leva upp till andras ideal.

Känns inte som jättelängesen det ramlade in analyser mellan varven om det ångestframkallande med att folk berättade om sina “fantastiska liv” på sociala medier. Jag vet att det pratades om socialt också, hur man inte stod ut med alla glada, lyckliga och kanske framför allt oviktiga uppdateringar, som verkade upplevas som fejkat rent av. Jag ser inte sånt längre, insåg jag härom dagen.

Det fotograferas antagligen mat fortfarande, antar jag, men upplever det som att genuint engagemang (i både stort och smått) har blivit grejen nu. Möjligen som nån slags backlash efter all diskussion om det ytliga och vardagliga som är ointressant för alla andra än en själv. Och det i sig börjar irritera, får jag intryck av. Det vimlar av nedsättande kommentarer om andras engagemang.

Folk är överdrivet arga, det känner onödigt djupt, de tycker onödigt starkt. Det irriteras på det provocerande i allt större utsträckning. Undrar om det kommer att dyka upp analyser och artiklar om hur det är ångestframkallande på olika sätt? För fortfarande är det väl att räkna som “livsstilsfacit för saker som är omöjliga att leva upp till”?

Tycker mig se indikationer på att ilska numer anses vara en slags fejk. Inte minst i och med att det blivit väldigt vanligt att anse att folk är “lättkränkta”. Något av en backlash på människors engagemang, tänker jag.

Så på sätt och vis har vi nu klarat av att avfärda både ytlig vardaglighet, och djupt engagemang som mer eller mindre fejk, undrar vad som finns kvar? Om vi återigen pendlar tillbaka till det vardagligt simpla, så vet vi att det inte kommer att vara lagom, det kommer att provocera. Även om jag för ögonblicket hellre skulle vilja se en övervikt av människor som gläds över sin fina rabatt i trädgården, än är arga på mig eller andra pga [anledningar].

Önskar nästan att jag kunde säga att jag minsann är annorlunda. Att jag är lagom tempurerad i alla väderlekar. Men så är det ju inte. Socialt tryck och sätt att kommunicera är vad det är, och vi är alla bara människor i det stora hela. Tror dock det är läge att sluta patrullera i andra människors uppdateringar och börja checka det egna.

För det är inte som att ditt livsstilsval kan vinna, när du bekämpar andras – det enda som händer är att det blir viktigt att vara livsstilspolis. Andra gör det du gör.

Nånstans tycker jag i alla fall att vi människor är lite roliga. Det oförargliga som provocerade ersattes av ett högt engagerat tonläge, men det dög inte det heller. Duckface och engagemang har mycket gemensamt.

Kategorier: Pirates, arr!

Inga andra än kvinnor får läsa det här inlägget

7 juni, 2015 - 21:42

Härom sistens kommenterade jag det där med att bristen på kvinnor inom it-sektorn börjar bli ett seriöst samhällsproblem. I kommentarsfältet nämnde signaturen J det där med att datorsegmentet egentligen inte var mansdominerat, förrän de första PC-datorerna började marknadsföras. Varför allt färre kvinnor programmerar går inte riktigt att sätta fingret på, men forskning har visat när antalet kvinnliga programmerare började sjunka – 1984.

Det ingår i narrativet, på nåt sätt, att kvinnor inte programmerar. Igår läste jag exempelvis att filmen om Jobs, där Kutcher spelade huvudrollen, hade filmmakarna helt enkelt kapat bort de fyra kvinnor som var med och startade Apple en gång i tiden. Nu kommer det tydligen att komma ytterligare en film om Jobs, där kvinnorna har fått plats, vilket är bra. Men att jag lyfter upp det är för att jag hade ingen aning om att det fanns några viktiga kvinnor med i utvecklingen av Apple.

Nu är jag inte tokgeekig, jag läser och lyssnar på ett ganska ytligt sätt så kanske inte så konstigt. Men å andra sidan… nåt konstigt är det väl om jag måste vara tokinsatt för att känna till att kvinnor var med? Lite hur jag än vänder mig, är arslet bak, eller nåt.

Commodore Grace M. Hopper, USN (covered).

Jobs och Wosniak har jag plockat upp längs vägen utan att egentligen vara specialintresserad – via tidningar och tvprogram. Men jag har läst mig till historian om Grace Hopper, då killar och tjejer med fördjupat intresse i datorutvecklingens historia har berättat det för mig. I mitt kommentarsfält, i andras kommentarsfält, i bloggar och så vidare. Det finns folk som berättar glatt, om det där som inte ingår i det “stora samhällsnarrativet”.

Jag tycker det är lite svårt att sätta fingret på detta – vad beror det på att det är allmänkunskap att känna till snubbarna inom it-världen, men inte kvinnorna? Och så kommer vi då till det där året jag nämnde överst, 1984. Nu säger inte jag att kvinnors namn nånsin fick samma dignitet i vardagen tidigare (för det vet jag faktiskt inte, kanske det bara inte koms ihåg idag?), men de jobbade i alla fall i industrin. Efter 1984 har siffrorna sjunkit betänkligt. Såpass att det är ett samhällsproblem.

Det handlar kanske om programmering, men inte av datorer – utan av oss människor, tänker jag. Jag undrar jag, om inte marknadsföring bär en del av skulden i detta. När PC-datorer började säljas, marknadsfördes de helt mot pojkar. Det var nämligen i stort bara en leksak. Det var en målgrupp som var lätt att rikta reklamen till, och nånstans på vägen utvecklades detta till att utesluta den som leksak för tjejer. (Vilket även borde stämma till eftertanke om situationen som uppstått i diskussioner kring genus i exempelvis datorspel.)

Visst är det skillnad mellan könen, vi är “förprogrammerade” på olika sätt, beroende på våra fysiska förutsättningar. Men det är inte större skillnader mellan könen, än det är mellan varje individ. Det vill säga – det är större skillnad mellan mig och Kajsa, och det är större skillnad mellan Olle och Armin, än det är mellan kvinnor och män. Det händer rätt ofta att jag nämner detta, när ämnet är på tapeten och de flesta håller med om det.

Jag ryser i alla fall när jag tänker på hur mycket resurser det går till forskning för att konstatera att det inte är så stora skillnader mellan kvinnor och män. Det stör mig nånstans, att vi känner ett behov av att bevisa något empiriskt som vi egentligen redan vet: De flesta av oss är idioter (åtminstone nån gång mellan varven), och det är inte det kön vi fötts med som är orsaken.

Frågan är hur mycket mer det är vi reflexmässig reagerar kring som någon av praktiskt skäl mest bara bestämt att rikta mot en specifik målgrupp. Att det kanske rent av handlar om något så krasst som sälj, i grund och botten. Och om marknader verkligen borde ha den makten över oss både som samhälle och som individer. Och hur mycket ansvar man har som säljare, att fundera över såna här saker.

För det här tankespåret börjat tränga in i alla möjliga olika saker i vardagen för mig personligen. Hur gör jag för att “sälja Piratpartiets” politik, utan att skapa grupper som i sin tur blir symboler för hur jag själv inte passar in? Hur pratar man med “alla”, så att nån över huvud taget tar åt sig? Lite av en olöslig knut, gissningsvis, men för att förenkla lite lagom grovt: vilka nyskapande idéer marknadsförs idag, kommer vara tvingande imorgon? För att det är praktiskt och leder till bäst chanser för intäkter, att rikta sig mot en specifik målgrupp.

Kategorier: Pirates, arr!

Jag är den enda sanningssägaren du ska lyssna på

2 juni, 2015 - 09:27

Anna Dahlberg skriver att vi är rädda för sanningssägare, och jag blir lite konfunderad. För precis som Karin Pettersson påpekar så är exemplen som nämns knappast människor utan plattformar. Jag kan inte låta bli att undra om Dahlberg möjligen har missförstått det där med att inte hålla med någon, eller att ifrågasätta någon, inte nödvändigtvis handlar om rädsla för ‘sanning’?

För när yttrandefrihet diskuteras, exempelvis, så behöver man allt som oftast förklara för folk att det inte riktigt är samma sak som att gå fri från ifrågasättande av det man säger. Man brukar även få förklara att yttrandefrihet inte är en rättighet som gäller överallt och alltid, du har exempelvis inte rätt att sitta i mitt kök och mässa om vad det nu är jag inte håller med om.

En annan grej är missförstånd om vad censur är – här på min blogg är det jag som bestämmer, inte staten, som exempel. När staten bestämmer att något inte får dryftas, får det inte sägas någonstans. Har du möjlighet att bedriva opinion på din egna plattform, är du inte censurerad.

Här finns det en social dimension, du kanske inte tror att din åsikt är välkommen, eller du är rädd att få för mycket mothugg vilket gör saker jobbigt. Eller så råder det nån slags konsensus i vardagen som du är rädd att framstå vara motvalls mot, vilket kan vara obehagligt. Självcensur, kallas det för, och är nog så allvarligt, och något som vi alla på sätt och vis är ansvariga för att inte orsaka, i stort och smått.

När det inte är fråga om att de som lyfts som obekväma sanningssägare blir censurerade, med möjligt undantag av självcensur som sagt, eller när deras rätt att yttra sig är fri, vad handlar kritik om åsiktskorridorer och rädsla om då? Det är en ganska konstig röd tråd som flyter runt i den här typen av diskussioner: det finns nån slags underliggande ton av… att nån slags ‘rätt att bli idoliserad’…?

Jag tycker det är lite svårt att uttrycka det, men ofta landar jag i en känsla av att det inte är rätten att yttra sig som är problemet, eller att det råder nån slags censur. Särskilt inte när det handlar om människor som har mer eller mindre obegränsad tillgång till mediala plattformar att föra ut sina åsikter på, som i ovan nämnda fall. Jag får en otäck känsla av att det handlar om att jag ska hålla käften. En slags påtvingad självcensur.

Rädsla för sanningar funkar åt fler håll, dessutom. Är någon rädd för min sanning, som inte bryr sig? Är min yttrandefrihet hotad, om ingen läser på min blogg? Är jag censurerad när jag inte blir spridd och citerad? Är det en rättighet att få vara känd och välläst?

Många gånger är det svårt att tränga igenom i bruset, och lika ofta är det oss själva det beror på som inte är kapabla att ta in nyanser, inte minst för att det råkar handla om något som vi bestämt oss för sen gammalt. Vi människor är inte perfekta på något vis i världen. Så inte så konstigt att det uppstår diskussioner om vad som är sanning. Diskussionerna handlar dock nästan uteslutande om vem jag ska lyssna på i stället för vad. Kanske för att det enda riktiga värdet idag anses vara uppmärksamhet, i praktiken, och nån vill (borde) tjäna på det?

Faktum är att jag inte är rädd för ‘sanningssägare’. Jag är emellertid rädd för sektmentalitet. Det finns en mängd olika åsiktskorridorer att välja mellan och en sanning jag gärna delar med mig av är att ingen av dessa är särskilt breda eller upplysta.

 

Kategorier: Pirates, arr!

Kanske läge att se över demokratiers rätt att förhandla om handelsavtal?

28 maj, 2015 - 08:53

Man skulle ju kunna tänka sig att det vore en bra grej att kunna förhindra länder från att ta fram egen lagstiftning om saker. Som när det handlar om att värna om mänskliga rättigheter, exempelvis. Men när det handlar om att amerikanska företag ska få marknadsfördelar så blir det – för att använda mig av klarspråk – kasst. Jag kopierar en sammanfattning:

“Då är det dags att lägga till TISA till listan av hemliga handelsavtal, vars innehåll läckt och analyserats av EFF. TISA knyter ihop TPP och TTIP och inkluderar EU-länderna samt 20 länder till och innehåller globala regleringar för internet. I detta avtal handlar det om service inte om produkter och EFF lyfter bl.a. följande detaljer:

• Avtalets text måste hållas hemligt av varje avtalsland i fem år, efter att avtalet trätt i kraft.

• Förbud mot regionala/lokala lagstiftningar som kan förhindra ”fritt flöde av information”. (Ett skydd för frihet till information uttrycks det, men i praktiken innebär det att länder själva inte får bestämma över sin lagstiftning om exempelvis begränsningar för att skydda invånares privata data, och som minst inte borde bestämmas i hemliga handelsavtalsförhandlingar.)

• Global reglering kring nätneutralitet. (Avtalet är lite luddigt – det verkar som det öppnar för att införa vissa former som bryter mot tanken mot nätneutralitet.)

• Avtalet förhindrar länder från att använda/respektera tanken bakom öppen källkod. (Viss insyn i källkod kan ibland behövas – EFF lyfter exempelvis behovet för underleverantörer att kunna laga säkerhetshål i exempelvis mjukvara för routrar.)

• Förhinder för lagstiftning för att spara data lokalt i ett land, av ex. säkerhetsskäl. (Gissningsvis för att tjänster som erbjuds från andra länder inte ska behöva oroa sig för lokal konkurrens, men skulle i så fall göra det svårt att ha en ordentlig debatt kring, och möjlighet till regional lagstiftning för hur vi exempelvis hanterar känsliga patientdata.)

• Alla länder som ingår i avtalet måste införa lagstiftning mot spam. (Spam är dåligt, men anti-spam-lagar är inte nödvändigtvis bra för det, som EFF uttrycker det.)

Sammantaget innebär handelsavtal av det här slaget en möjlighet att kringgå regional lagstiftning – och låsa fast medlemsländernas möjligheter att genomföra ny lagstiftning. Detta görs dessutom i hemlighet, utan insyn.”

Detaljerna är kanske oväsentliga i det stora hela – det är det grundläggande, att man verkligen har mandat att på olika sätt sitta och förhandla, i hemlighet, om saker i syfte att förhindra länder från att genomföra lagstiftning regionalt. TISA, TPP och TTIP är tre olika ben på en handelsavtalsplattform som går ut på att kringgå transparens, öppen debatt och dialog och kunskap om vad saker handlar om i praktiken. Hur kan detta vara acceptabelt, över huvud taget?

Kategorier: Pirates, arr!

Nyspråk

24 maj, 2015 - 14:09

Genom boken 1984 lärde jag mig om fenomenet nyspråk. Hur ord får ändrad betydelse, i syfte att förtrycka och försämra människors tankeutrymme. Det är någon eller några som helt enkelt bestämmer vilka ord som ska användas, och vad de ska betyda. Ord och ordförståelse har alltså betydelse, och påverkar hur man i slutändan tänker.

Jag blir ofta påmind om detta när jag följer och ingår i diskussioner, då ord ganska ofta får olika betydelser beroende på vem som använder det och i vilket syfte. Nyspråk verkar vara en nästan undermedveten grej, en slags förutsättning för att få ’rätt’ i vad det nu kan handla om.

Det sägs exempelvis vara för vår trygghet som övervakning sker allt mer invasivt – och det har börjat bli en sanning: vi bjuder på våra privatliv för att vårt samhälle ska bli tryggare. Då vi tidigare identifierat intrång i våra privatliv med otrygghet – och skrivit lagar om det – är vi idag inte trygga om vi inte låter intrång begås. Jag vet inte om det är något som specifikt planerats som strategi, eller om det i den retoriska djungeln uppstått undermedvetet. Men förändrats har attityderna, och jag är ganska övertygad just med hjälp av nyspråks-fenomenet.

Ett annat ganska intressant exempel är vad rasism betyder. När är man rasist eller inte – och är det ens dåligt idag att vara rasist? Det var det bara för några år sedan, men jag är inte lika säker på att det är så idag. När jag påpekar att det blir ganska rasistiskt att förbjuda tiggeri för en specifik grupp, möts jag ofta av argument om att rasism slarvigt används som skällsord, och att det därmed förstör alla möjligheter till en konstruktiv diskussion om hur man löser problemet. Få av dessa tycks förstå att argumentet därmed cirkulerar tillbaka till samma problematik – jag får alltså inte se rasism som en problemformulering att lösa.

Feminism är något som även det betyder något helt annat i den offentliga diskussionen än jag personligen har kommit att känna ordets betydelse som. Jag har många gånger anpassat mig, undvikit att använda ordet feminism men försökt att föra in feministiska funderingar ändå i olika diskussioner och samtal. Det går ju liksom inte att fastna i själva ordet, tänker jag, själva grundtankarna är ju viktigare. Men samtidigt så ingår jag då i en form av nyspråksförfarande som jag undrar vad den gör med tankeutrymmet i längden. Här blir problemet detsamma som med ordet rasism – jag får inte använda mig av en problemformulering som ur ett samhällsperspektiv kan vara viktig att lösa.

Härom sistens pratade jag om samförståndskultur i en diskussion om debattklimat, vilket någon tolkade som att jag förespråkade konformism. Att skapa samsyn är en viktig egenskap, särskilt om man tänker sig att man ska ingå i en grupp som tillsammans ska utföra saker. Det är väsentligt att undvika groupthink, men försiktigheten får inte riskera leda till att man aldrig hittar till en gemensam grund att stå på. Att tycka olika om detaljer behöver inte betyda att man inte kan hitta samförstånd, och nyanserna mellan ytterligheterna tycks inte få existera som tankemodell i debatterna. Men nånstans har väl samförstånd används som motivation för att förneka någon något, och vips har vi inget ord för samförstånd, vilket förhindrar oss i praktiken jobba tillsammans mot ett gemensamt mål.

Det vimlar av såna här problem i stort och smått. När man hittar på ord för att göra en språklig skillnad mellan människor på ett eller annat sätt. När etiketter får förändrad betydelse och inte blir innehållsförteckningar längre, utan blir propaganda med olika syften. Ord blir färgade och betyder en massa saker som det egentligen inte betyder, men som ska förstås. Och nånstans måste det kanske vara så? Men frågan är hur man undviker att ingå i nyspråksfenomen som handlar om att förtrycka vår förmåga att tänka fritt. Även om det nu inte ser exakt ut som i Orwells roman.

Många kritiserar åsiktskorridorer, men det slår mig som lite intressant att samma människor tenderar att på olika sätt i praktiken förbjuda mig att använda vissa ord. Kanske rent av för de har förändrat betydelsen på dessa själva. De sitter ibland i maktposition av det mer traditionella slaget – tidningar, riksdag och företag. Men allt oftare även genom intressegrupper online, som består av helt vanliga människor som jag själv. Orden som anses farliga och inte ska få användas skiljer sig, men grundtanken är densamma – du ska, eller ska inte, tänka så här.

Kategorier: Pirates, arr!

Hej då, mormor

22 maj, 2015 - 21:01

Nu är mormor borta. Tio över åtta i morse, dog mormor efter nån veckas halvt medvetslöst tillstånd. Mamma som var där, berättade att mormor lämnade oss med ett vrål, vilket nästan höll på att skrämma slag på hennes barn. Nånstans, mitt i all bedrövelse, så kan jag inte låta bli att dra på mungiporna så smått. Min mormor var drottningen, hon var matriarken, den dramatiska – alltid en självklar mittpunkt och stark, bestämd och drog sig aldrig för att ta plats.

Min starkaste minnesbild av mormor är när jag sov över en gång där som barn. Vid frukostbordet satt morfar och åt en tallrik plommon med mjölk. Lite morgontysta satt vi där, morfar och jag, och så kommer mormor runt bakom morfar och skruvar på radion som stod i fönstersmygen bakom honom. Lite musik strömmade ur högtalarna och så vänder hon sig om, lutar sig fram lite bakom morfar och stryker honom över ena kinden och sen ger honom en riktigt mysig puss på på den andra.

Morfars ögon liksom mjuknade och han så sådär nöjd ut, som bara morfar kunde göra. Jag tror inte ens att han tittade upp på henne. I sin nattsärk och sina papiljotter gick hon och ställde sig och började stöka vid diskbänken, sådär som hon alltid gjorde.

Mormor och morfar. De var “århundradets kärlekspar”, sa mormor. De var gifta i nästan 60 år, innan morfar plötsligt gick bort. Mormor drog sig aldrig för att prata om morfar. Om deras äktenskap. Om deras kärlek. “Jamen visst var jag med barn när vi gifte oss. Inte kunde vi vänta, tok heller.” Om deras sexliv, till och med… hon gillade att chockera lite, kan man väl säga. Hon var urtypen av “tanter som tar för sig”, och jag kan bara älska den attityden.

En av mina favorithistorier om henne var när hon berättade att hon brukade hyra porrfilm åt morfar. “Han har blivit lite gammal, behöver lite hjälp.” När jag nyfiket frågade hur hon brukade göra, så berättade hon att hon tog bussen till Tjällmo där det fanns en videobutik, och bad personalen plocka ut nåt bra. När jag chockerat frågade henne “bad du personalen välja åt dig?!”, så svarade hon lite oskyldigt, “Jamen visst, det är ju deras jobb? Jag bara bad dom om filmer utan en massa suga och skit.”

Den skräckblandade skrattsalvan när jag föreställde mig mormor, en tvärhand hög som med skorrande ‘ärr’ ger sig in i byns videobutik, tillhör nog en av mina topp tio i livet. Men hon var sån. Det var skitjobbigt för vissa, när hon ställde krav och hade förväntningar med sin emellanåt nästan egoistiska världsbild. Men det var nästan alltid roligt, efter att initiala chocken lagt sig.

Min mormor och morfar utförde inga stordåd. De var varken bättre eller sämre än andra. Men de levde. Och de älskade varandra. Ibland så mycket att det nästan var svårt för alla familjemedlemmar att få plats i kärleken. Det var inte deras mening, det var liksom bara så. Efter att morfar gått bort, undrade vi nog alla, hur länge det skulle dröja innan mormor gav upp.

Det dröjde. Det visade sig att det fanns andra friare i trakten. Mormor gick och blev med pojkvän ett antal år efter morfars död. “Jomen, vi ligger inte med varandra eller så”, sa hon till mig när jag glatt efterlyste lite information om denne man. Ursnäll som han var, och gott sällskap som de var tillsammans. De åkte på turer, åt tillsammans, tittade på tv tillsammans och skapade sig en tillvaro, där de båda som förlorat sina äkta hälfter kunde hitta lite mening tillsammans.

För ett par år sedan dog även han. Då blev det riktigt jobbigt. Då började det märkas att hon kände sig klar med livet. Fortfarande alldeles för stark för att dö, det dröjde ända till nu. Förra söndagen fick hon akut köras in till sjukhuset, där hon opererades – och läkaren sa att det antagligen inte skulle vara så lång tid kvar för henne. Och det tog över en vecka innan han fick rätt. Vid det laget ville vi alla att hon skulle få somna in, få slippa vakna till smärta och ovisshet.

Och idag dog hon. Äntligen. För hennes skull alltså. Jag sitter här och försöker skriva av mig lite. Det är jobbigt, alla minnen. Som när hon kom till Stockholm och hade med sig virkade grytlappar. Och krokar att hänga dem på. Och tassar till stolar och skåpsluckor. Som flyttade om allt i mina skåp och hängde upp saker, rumsterade om och fixade och donade. Och som sa till mina väninnor på middagen där hon var den självklara medelpunkten, såklart, att “Jomen, Marie kommer att ändra tillbaka allt när jag åkt hem, så det är nog inga problem.”

I tisdags fyllde hon 95 år. Hon var nog antagligen inte riktigt medveten om det. Eller så var hon det, och med sin envisa jävlar anamma bara beslutade sig för att nu får det vara slut. Jag satt och funderade på om jag skulle blommografera. Skicka ett kort med gratulationer på födelsedagen. Vilket blev en anledning att skratta – vad är den sociala kutymen för att gratta någon som ligger på sin dödsbädd? “Det var ju tråkigt det här, men grattis.” Det gick liksom inte.

Jag vet att mormor skulle skratta högt och hjärtligt åt mina vedermödor i tisdags, hade jag haft möjligheten att berätta om det för henne. Hennes skratt. Det studsade mellan väggarna och var helt ohämmat. Hon kastade huvudet bakåt och vrålgarvade. Hon gjorde ingenting tyst eller försynt. Hon tog plats. Och därför är det så konstigt fint på nåt vis, att hon vrålade när hon dog. En sista chock. En sista “jag skäms inte för mig”.

Hej då, mormor.

Kategorier: Pirates, arr!

Gästinlägg: “Jag söker en lösning till hemlösheten”

14 maj, 2015 - 13:48

Andreas Palmqvist gör ett återbesök här på bloggen, och lyfter frågeställningen om hemlöshet. //emma

GÄSTINLÄGG: Det är helt fantastiskt hur många ideella krafter det finns i det här landet. Allt från Frälsningsarmén till Svenska kyrkan. Alla gör ett sjuhelsikes bra jobb för att lindra situationen för landets många tusen hemlösa. Det är väldigt bra att dessa helt underbara organisationer finns. Missförstå mig inte. Jag hyllar dem gärna. Vad jag dock saknar är långsiktiga lösningar för landets över 30 000 hemlösa.

I Karlstad och i Örebro öppnades Vintervärme respektive Vinternatt som en tillfällig lösning för de många EU-migranter och inrikes födda hemlösa som annars skulle sova utomhus under den kalla vintern. Återigen, jag hyllar de initiativen. Vad jag dock nu när båda stängt undrar över är vart tar de tillfälliga härbärgenas många besökare vägen när de stänger för säsongen? I Örebro finns det mer hemlösa än det finns plats på härbärgena och likaså i Karlstad.

Nej jag söker febrilt efter en slagkraftig lösning som utrotar masshemlösheten i landet. För nog tusan har Sverige råd att hjälpa de över 30 000 hemlösa med en mer värdig lösning än en eventuell plats på ett härbärge någonstans i landet?

Vad är då lösningen på sikt? Jag önskar se att ”Bostad först” blir till norm i Sverige. Det vore väldigt bra om den idén tillämpades över hela landet inte bara i enstaka kommuner. Vidare skulle jag önska se förenklade byggregler. Det behöver byggas billiga bostäder som är till för de som idag står utanför den ordinarie bostadsmarknaden. Det är tyvärr så att de bostäder som byggs nu är på tok för dyra för att en hemlös ska ens ha en gnutta av en chans att få in foten. Socialtjänsten har möjlighet att gå in och stötta men inte till vilket pris som helst. Nej det behöver byggas billiga bostäder. Små ettor på cirka 20 kvadrat behöver inte kosta skjortan. Istället för att bygga dyra bostäder för de som redan befinner sig på bostadsmarknaden tycker jag att kommuner på uppdrag av sittande regering kan bygga enkla bostäder som är till för hemlösa.

Vi behöver också börja tala mer högljutt om de hemlösa i landet. Vi behöver en högljudd debatt. Stigmatiseringen måste upphöra. Idag är det nästan bara de ideella krafterna som hörs. Stefan Löfven hade en gyllene chans att ta tag i problemet i regeringsförklaringen. Han kunde ha meddelat att han vill tillsätta ett eget departement för dessa boendefrågor. Men inte gjorde han det. Nej debatten handlar enkom om hur vi ska skapa jobb. Jobb, jobb och åter jobb. Det är helt irrelevant. Automatiseringen har gått så långt att vanliga jobb försvinner och vi kommer snart inte behöva jobba. Men vi behöver leva. Och vad behöver en för att leva? Jo ett eget hem. Social trygghet, mat i magen och en dräglig tillvaro. Det är dags att vi börjar snacka om hemlösheten som ett problem vi löser tillsammans. Det är dags att ifrågasätta varför politikerna låter debatten handla om allt annat än hemlöshet.

Låt oss en gång för alla enas. Låt liberaler, borgare, feminister, socialister, kommunister och alla andra förenas och skandera högt att nu får det vara nog. Låt oss alla enas om att det inte är okej att det i vackra Sverige finns människor som sover utomhus oavsett årstid. Låt oss enas nu!

~Andreas Palmqvist

Kategorier: Pirates, arr!