Opassande

Prenumerera på innehåll
Webbadress: http://opassande.se
Uppdaterad: 1 tim 50 min sedan

Runka snippan?

7 november, 2014 - 13:09

Jag och brorsan var på bio och såg filmen “Me, myself and Irene” med Jim Carrey, och en scen där Carrey kissade ner ett helt badrum (och därför insåg att hans inre alter ego hade haft sex på natten) rev ner värsta skrattsalvorna i biomörkret. Jag fattade ingenting, vänder mig till brorsan som torkar skratt-tårar och frågar vad tusan det var som var roligt. Lite lagom generad fick han förklara för sin storasyster om vissa fysiska följder av en orgasm i samband med kisseriet. Det finns helt enkelt vissa fysiska skillnader. Konsekvenser som uppstår pga kroppsligheter. Så det är inte som att jag säger att män och kvinnor är precis samma, att vi inte kan ha olika upplevelser, jag vill vara fullständigt tydlig med det.

Dock ser jag ingen som helst anledning till att det behövs ett annat ord än runka för att beskriva onani, för både kvinnor och män. Ja, alltså, kärt barn får såklart ha många namn, men jag personligen, förvånades lite av mina funderingar av RFSUs kampanj för att hitta ett bra ord för kvinnlig onani, sådär som runka fungerar som ord för män.

Pulla existerar sen gammalt, vilket är ett ord jag absolut bara totalvägrar att använda, då nån äckelgubbe besudlade det rejält i min tidiga ungdom, som regelmässigt lyfte det genom att fråga “pullar du, nåt då?”. Och det säger väl kanske en del om problemet – det är inte helt lätt att förhålla sig till onani som kvinna. (Kvinnors sexualitet är ju ofta till förnöjelse för andra, inte för en själv eller nåt, på nåt märkligt plan.) Så när frågan uppstod, vilket ord ska man använda, så kände jag spontant – varför kan inte alla få runka, ba’ liksom?

Ibland dyker det upp kommentarer i trådar jag följer där någon berättar att de “gråtrunkat“, av en eller annan anledning. Det är faktiskt något som jag som kvinna absolut kan känna igen, inte något mysterium alls på det vis som kissande Carrey var. Jag inser ofta att man antar att en tjej inte ska fatta, genom att lägga in “sånt som killar förstår”, som hintar. Gissningsvis finns motsvarande när tjejer snackar om saker. Det är ett socialt bygge nånstans, kanske, snarare än nån äkta skillnad på hur våra sexorgan fungerar individuellt?

Jag har nämligen gråtrunkat, inbillar jag mig, långt innan jag än sett det existera som ord. För att inte tala om att jag “mensrunkat” (fortfarande oslagbart som painkiller när man har kramper, och något som jag fick lära mig i ett halvviskande samtal med min mamma en gång i tiden). Att runka är liksom inte liktydigt med – eller ens alltid “istället för” – sex, utan något som har sitt alldeles egna värde, och inte alls behöver vara särskilt fluffigt, fint, känslosamt eller så, som jag ser det.

Efter att ha slängt upp frågan, varför egentligen det behövs ett nytt – eget – ord för tjejer, så tänkte någon att det kanske “är annorlunda för tjejer”. Nu är det säkert annorlunda för tjejer. Det är definitivt annorlunda mellan individer, så även bland män gissar jag. Attitydsmässigt så händer det sällan att nån tjej suckar och säger att hon “gråtonanerat” nån kväll när hon känt sig ymlig, eller “såsat med snippan” för att kunna sova, men det vette fanken om det handlar om själva ordet, ärligt talat?

Riskerar inte ett eget ord bli bara en ytterligare särskiljning som befäster kvinnors sexualitet som något annorlunda, och därmed något man måste leva upp till i ytterligheter och stereotyper? Jag har ingen aning! Spontant tänker jag att äckelgubben från mina tidiga tonår antagligen inte kunnat påverka mig lika mycket om han varit tvungen att uttrycka sig med “runkar du, nåt då?”, eftersom det är ett ord som ägs av alla, och har fler… uhm, ambassadörer eller nåt.

Tror nån verkligen att det kommer att kunna hända? Att snacka om att runka mellan kvinnor (och varför inte kvinnor och män) som en slags social byggsten, så som runka kan fungera för män? (Avundsvärt, kanske, om man bortser från det där som kallas “runka bulle” jag för några år sedan hörde talas om…) Det krävs nog mer i längden, om man nu ska vara lite seriös.

Så när jag nu känner att detta riskerar framstå som om jag är lite besläktad med de där människorna som blir kränkta över att säga chokladboll, eller inte vill acceptera ordet “hen”, så vill jag bara lägga till en disclaimer att jag verkligen inte är upprörd, det har varit en kul tankeprocess nånstans, och varit kul att läsa andras kommentarer. De av er som känner er taggade av ett nytt eget ord, kör hårt! Själv röstar jag på runka – en mening jag aldrig trott att jag nånsin skulle skriva.

Kategorier: Pirates, arr!

I natt mördades en mamma

5 november, 2014 - 20:04

I morse tuggade jag på en macka framför datorn, och klickade på en tråd på Reddits frontpage och upp dök en skärmdump från 4chan, med en kvinna som var död. Strypt av postaren, som dessutom berättade att det var svårare än hen trott att det skulle vara. En kvinna i trettioårsåldern, som visade sig ha en son i 7-8-årsåldern, som hittade henne när han kom hem från skolan. Mördaren planerar en så kallad “suicide by cop” – dvs, begå självmord, genom att bli skjuten av polis.

Historien (som inte är en historia, utan verklighet) har spökat för mig hela dagen, och jag har gjort lite sökningar då och då, för att se hur det utvecklat sig. Läste nyss om styvmamman till kvinnan, som förtvivlat postat på Facebook att dottern är död. Läst några kommentarer av arga anhängare av 4chan som upprörs över att mördaren nu eventuellt hotar sidans fortsatta tillvaro(!). Läst andra kommentarer från folk som “önskar de vore mer uppbragda”, och, ptjaa det har redan ordvitsats om händelsen kan jag meddela.

Här sitter jag och skriver ett inlägg jag egentligen inte vill publicera, eftersom jag tänker att det möjligen nånstans, innerst inne, känns som att den mördade kvinnan hade levt idag, var det inte för lusten att imponera på det allt mer empatilösa sociala bygge som sidor som 4chan och liknande, bidragit med till mänskligheten. Genom att skriva om detta, riskerar jag bidra till de inbillade krigslinjer mellan könen – gamergates, feminism, quinspiracys osv – som jag sedan en tid har varit rädd för ska leda till något fasansfullt.

Det här är fasansfullt, som jag ser det, och jag gör en känslokoppling helt klart, men jag ser mordet som ett symptom på något alldeles vedervärdigt som pågår på internet. De allra flesta människor som varit involverade i den alltmer ökande oron för “kvinnomakt” på olika sätt, är inte psykopater. Men jisses, psykopater har fått sig en rejäl lekpark att härja i. Det har skapats en nisch där kvinnor slutat vara människor. Människor som upplever sig som rättfärdiga har blivit nyttiga idioter för något mörkare, värre, än de antagligen trott varit möjligt, får jag ibland känslan av.

Mördaren kanske skulle ha mördat ändå. Det är ju inte som att det är ett nytt påfund. Men vad jag försöker beskriva är känslan av att det möjligen, kanske, är som så att kvinnan hade varit vid liv idag, hade det inte funnits en publik att tillgå. Som dagligen spottar ur sig vedervärdigheter. Där empatilöshet är något av en statussymbol. Jag kan inte skaka av mig den känslan. Ett utrymme för skådespel med villig publik skapat av ett hittepåkrig mellan könen.

Nån som läser detta kommer tänka att jag “skyller” på någon, på män kanske rent av (om man tar åt sig av att ha varit delaktig i företeelserna jag nämnde ovanför, eller så). Men det här är en förklaring, inte en anklagelse. Det är en beskrivning av rädslan i maggropen. Av rädslan vad allt detta hat, all denna ilska, kommer ta sig uttryck i i längden. Oro. Sorg.

Existerar inte ett enda dugg av det hat som rapporteras om, finns det inte ett enda belägg för den hatiska stämning som piskas upp kring kvinnor, är det fullständigt hittepå att män agerat empatilöst och dehumaniserat kvinnor, någonsin, så är det fortfarande en verklighet. Den här rädslan är sann. Den är äkta. Den existerar.

Idag åt jag frukost ackompanjerad av bilder på en mördad kvinna online. Den dök upp mellan en bild på tre jättesöta hundar och ett recept, på det som kallas för “internets front page”. Må detta bli viktigt nog för nån slags förändring, för det här är inte hållbart. Användaren som blev arg över mordet, för att 4chan nu kan hotas av nedstängning har väl i och för sig anledning att vara orolig för det. Jag har nog anledning till det också, nånstans – även om jag just nu mest dröjer mig kvar vid det faktum att mördaren visste att den unga sonen snart skulle komma hem och hitta sin mamma död. Och kanske, möjligen, är det lite mitt fel, som ju ingår i den här världen.

Kategorier: Pirates, arr!

Fildelningen är död

4 november, 2014 - 14:49

Men, om nu fildelning är död, varför satsar branschorganisationen på att utmåla exempelvis en fildelningssida som The Pirate Bay som “ett hot mot de mänskliga rättigheterna”? Fildelning är ju död som frågeställning, varför lägger fortfarande industrin tid och pengar på det här viset? Jag tycker själv att “fildelning är död som fråga” utifrån perspektivet, att det på något vis är omöjligt att stoppa tillbaka tandkrämen i tuben som nån sa. Teknologin är här för att stanna, eller nåt. Samtidigt som vi matas med att fildelningen är död och inte behövs som debattörer, fortfarande jagas vi och blir som grädde på moset utnämnda till “ett hot mot mänskliga rättigheter”, no less.

Funderar lite på hur det sett ut hittills. För tiotalet år sedan var det populärt att prångla terroristkortet på fildelare, minns ni? Tillsammans med argumentet att branschen inte kunde tjäna några pengar. Ja, alltså, att fildelare var egentligen terrorister som “finansierade bombdåd”, ungefär. Idag vet vi ju att branschen överdrev problemet en smula, det har deras egna årsredovisningar visat med sina rekordresultat.

Jag tänker på hur mycket det är som förändrats – och hur lite det är som förändrats – när jag läser ett PM om att Fredrik Neij, en av grundarna till The Pirate Bay nu fängslats i Thailand. Några andra av de som jag själv såg som grundare, har prestigefyllda profiler inom media, någon jobbar till och med med Carl Bildt, nån forskar, flera är sakkunniga om internefrågor – och några sitter i fängelse. Det framstår mig som slags godtycklighet nånstans. Tur nästan, även om det antagligen är ett visst mått av skicklighet på individnivå. Men tur att man har karriär och inte sitter i fängelse i stället, ungefär.

Nåväl. Så nu när industrin tjänar pengar och fildelningen är död som frågeställning, så kan man undra varför det ändå engageras i att slås på fildelning. Det är marknadsföring tänker jag. Det blir antagligen “värt mer” att satsa på några profilerade personer/saker, det är inte så mycket som att det handlar om att bekämpa nån slags kriminalitet, det handlar om att skapa grogrund för sina egna intressen, få ett övertag på en marknad osv. (En parallell till detta är exempelvis historien om kvinnan som brände sig på McDonaldskaffe, och det lyckades bli allmänt känt som att kvinnan antagligen var lite rubbad i huvudet, se dokumentären om hur marknadsföring och PR kan fungera. Rekommenderas att ses.)

Fildelning är inte bara fildelning, det är ju en upphovsrättsfrågeställning. Det ingår i en slags helhet. Som att museum måste genomföra en protest för att upphovsrätten förhindrar dem att ställa ut brev från döda soldater, för att inte tillräckligt lång tid har gått sedan första världskriget. Bibliotekens vara eller inte vara? Ska blinda få tillgång till böcker? Föräldralösa verk, hur borde det funka? Ska man verkligen licensiera “Happy birthday”-sången? Borde statligt finansierad forskning vara tillgänglig för alla? Hur skiljer man åt mellan ett plagiat och en kopia, är det ens nödvändigt att fundera på det? Är det fel att göra satir och använda sig av andras material? Ska man få remixa? Vad gör det om någon bäddar in nån annans film på sin sida? Vad gör man när upphovsrätt används för att censurera människor? (Nu senast reflexreagerade Åsa Romson, MP med att lyfta upphovsrätt till en tidnings rätt att publicera en artikel.) Får lärare använda sig av upphovsrättsskyddat material hur som helst? Har organisationer verkligen rätt att ta ut en platt avgift och “ge bort” andras rättigheter?

Det finns hur mycket som helst, som är tokaktuellt, och som lika gärna berör viktiga demokratiska aspekter, såväl som praktiska mindre saker i vardagen (man helst inte vill hamna i fängelse för). Detta diskuteras inte i särskilt stor omfattning. När det rapporteras om The Pirate Bay är inte The Pirate Bay en egen liten grej i nåt slags eget universum orelaterat till allt annat i samhället. Det är en bit av det stora upphovsrättspusslet. En bit av en hel bild som verkligen inte borde vara död, om man tycker att samhällsvärde är ett perspektiv att ta hänsyn till.

Om vi vill att fildelningen ska vara död som fråga, om vi verkligen vill det, så går det utmärkt att låta den dö. Nån borde tala om det för lagstiftarna så kan de omgående skrota Acta, kloning av Acta, TTP, TTIP, Sopa och kloning av Sopa och nya akronymer som alla går ut på att äga en del av allmänningen och kunna äga både människor och utveckling på kuppen, med fildelning som argument till varför de ska få som de vill.

Personligen har jag ganska svårt att “sluta jämställa antipiratåtgärder med censur”, som branschen citeras vädja medborgare i länken överst, särskilt när åtgärderna faktiskt kan jämställas med censur. Sen så kan det såklart vara enormt höga tongångar mellan varven. Eller rättare sagt, det kunde vara det, förr, innan fildelningen dog och slutade vara ett problem. Nu är det gamla fördomar det handlar om, möjligen. Det är ganska intressant att PR-modellen “frågan är död” verkligen har slagit igenom med kraft, och jag hoppas verkligen att det blir en backlash mot detta så småningom.

Kategorier: Pirates, arr!

Kommer man kunna få vara utan digitalt förflutet i framtiden?

28 oktober, 2014 - 22:09

Hamnade i en diskussion med en användare som inte var så noggrann med vad han kallade folk för något när han ansåg dem dumma, som gav mig en sidofundering: när jag har gjort korkade saker i livet så har jag sluppit en massa “herregud vad dum i huvudet jag var”-spår på internet. Det har varit illa nog att köra en invärtes “groan” när jag plötsligt påminns om något osedvanligt dumt jag gjort… Fortfarande kan jag vara korkad såklart, man lär så länge man lever, och det finns helt klart ett och annat blogginlägg eller inlägg i nåt kommentarsfält som jag inte är superstolt över precis.

Men idag växer kidsen upp med mobiltelefoner och precis allt dokumenteras. Plötsligt kommer jag på mig själv med att tänka ”vilken tur att jag var vuxen när jag började internetta”. När saker landar på nätet så försvinner det liksom aldrig, på sätt och vis. Jag kom på mig själv att tänka att när den där killen nån gång framöver inte riktigt vill framstå som världens största idiot, så kanske man börjar radera gamla kommentarer eller så, och då slog det mig: hur kommer det att se ut när ens internetprofil plötsligt inte finns mer än något eller några år tillbaka?

Ju längre vi lever med internet, desto mer förväntas man finnas på google, eller facebook eller vilka plattformar det nu kan handla om framöver. Det kommer kanske att se konstigt ut – misstänksamt rent av – att inte ha digitala fotspår, kanske rent av ända från barndomen. Man kan ju se varianter av det redan idag, som bekanta som ifrågasatts som inte funnits på fb, och jag har själv har varit med om det flera gånger, “för det är så praktiskt att ha alla där”. Men i förlängningen, kan det få konsekvenser? Hur fanken kommer det att påverka i längden?

Tänker att det knyter an lite till det där med att vi snart antagligen inte kommer vara tillåtna att kryptera saker. Anonymitet nosas det på att försöka få slut på, med jämna mellanrum. Det är inte av helt värdelösa skäl, ska sägas, men konsekvenserna är tämligen oproportionerliga om du frågar mig. Hur långt kan den här redovisningsivern komma att gå? De som är unga idag och beter sig som fullständiga idioter för att det ger nån slags credd i kompisgänget, och då pratar jag inte näthat eller så, utan vanlig normal dumhet som kan vara nog så irriterande. Kan de riskera behöva leva och ses som oansvariga idioter för resten av sina liv?

Själv har jag alltid tänkt att i takt med att vi har öppna liv där en och annan fyllebild kan bli googlingsbar, taggad och klar med ens identitet, så kommer vi som människor behöva vara mer toleranta för att vi inte är sådär jäkla skitperfekta jämt. Och i grupper som vi identifierar oss med, är det nog inte så jättesvårt att tänka sig att man har den förståelsen inbyggt, men i de grupper man inte identifierar sig med – kan man lära sig det då?

Har man fått avsmak för någon, så är det väldigt svårt att bryta det intrycket. Då hamnar man nog snarare i tänket “alla gör dumma saker ibland, med nåt jäkla dumt har jag i alla fall inte gjort”. Särskilt vi som är lite äldre och inte behövt påminna oss själva om dumheter via raderingsprocesser… vår hjärna är ju högst behjälplig med minnesluckor när det behövs, om man säger.

Hur som helst kan jag inte riktigt skaka av mig tanken på att ungdomar idag skulle antagligen behöva lite stöd och hjälp som vi i vuxengenerationerna antagligen inte har någon referens eller kunskap för. De kommer dock vara suveräna föräldrar sen, och veta bra mycket mer än min generation, det är jag säker på. Funderar på om man som förälder ska förbereda två konton och lära kidsen att lägga det rumsrena för vuxenlivets kontrolliver på ett, och lajja lite friare på ett annat.

Jag vet inte. Det bara slog mig i alla fall, att så korkad som jag tyckte tjommen jag nämnde inledningsvis var, så är det inget han borde behöva straffas för i all tid och evighet. Men men, jag kanske är orolig i onödan – kidsen hittar kanske nya vägar? Det är ju inte som att det är nåt nytt att nya behov skapar nya möjligheter. Hmm… det blir nog bra trots allt, tills slut. Vi säger så.

 

Kategorier: Pirates, arr!

Vad är en framtidsminister och vad gör den?

27 oktober, 2014 - 10:20

Sverige har i och med den nya regeringens tillträde en framtidsminister. Jag vet vad jag lägger för innebörd på titeln, som är helt ny för mig, det är dock inte första gången den titeln använts. När jag rotar runt bland länkarna på Socialdemokraternas hemsida bland sökresultaten för “framtidsminister” hittar jag t.ex. att Ingvar Carlsson var framtidsminister samtidigt som han var vice statsminister, 1982–86. Ingvar fick medalj och kallades partiets “ständige framtidsminister”, 2012, av Stefan Lövén:

“Fast än du inte har posten längre, så är du vår ständiga framtidsminister, och en av de yngsta socialdemokraterna i sinnet. Du har ständigt drivit på för en modern och ung socialdemokrati, och därför blir det så symboliskt att vi får möjlighet att ge dig den här medaljen i samband med ett seminarium om partiets föryngring.”

I Socialdemokraterna är uttrycket etablerat som något som handlar om att driva på för socialdemokratin in i framtiden, läser jag citatet som. Och därför är det väl inte så konstigt att när företrädare i Jämtland kommenterar tillsättningen, så används ordet “framtidstro”, i samband med publiceringen av regeringen:

“Nu startar arbetet för mer av framtidstro i Sverige. Regeringsförklaringen pekar ut vägen till jobb och företagande, bättre utbildning, välfärd och miljö i hela landet.”

Jag vet som sagt på ett ungefär vilken slags betydelse jag lägger i ordet framtidsminister. Och kanske är det därför inte konstigt att den nya framtidsministerns smått utdaterade syn på sociala medier, skapar viss munterhet runt omkring. Nu ska jag säga att jag faktiskt inte anser att “alla måste finnas på twitter” som politiker, så länge de har goda kommunikationskanaler med folk ändå, det är väl mest bara själva inställningen som osar lite “oframtidsaktigt” när man inte ens är med i samtiden, så att säga.

Efter att ha rotat runt lite så inser jag emellertid att det möjligen inte betyder samma sak för regeringen som det gör för mig och några till. En framtidsminister handskas inte med vår framtid, nödvändigtvis, utan med socialdemokratins framtid. Kanske är det därför lite överraskande för framtidsministern att folk tycker det är konstigt att hon inte är på sociala medier?

Det ska bli intressant att se om allmänhetens förväntningar kommer att påverka den rollen på ett för framtidsministern helt oväntat sätt. Vi får se. Jag blir i alla fall gärna positivt överraskad, men ett hett tips är att reda ut eventuell begreppsförvirring med allmänheten som minst, i alla fall.

* * *

Edit: Blev tipsad om den här länken, en transkribering av ett tal av Kristina Persson: Det är alltså inte enbart framtidsminister hon är, utan “minister för strategi, framtid och nordiskt samarbete”. Här verkar just framtids-etiketten handla om just framtidstro, som lyfts ovanför, och själva arbetet sammanfattar Kristina Persson med: “Det är samarbetsregeringens uttryckliga vilja att Sverige ska vara en global förebild, genom vårt sätt att organisera samhället och driva på för en hållbar utveckling, kort sagt visa ledarskap.” Mitt intryck är att posten handlar om demokratiska värderingar (vilket inte är fy skam), snarare än förberedelse för framtida förändringar via exempelvis teknologi, en association åtminstone jag lägger på själva titeln.

Kategorier: Pirates, arr!

Ständigt övervakad, men aldrig sedd

23 oktober, 2014 - 07:42

Till alla pirater: Jag har en jättejobbig fundering, som jag tänkte att någon kanske har fler infallsvinklar för. När vi navelskådar oss själva som parti, har jag ofta försökt ta positionen att vi måste vara lite hyggliga mot oss själva, ur ett kollektivt perspektiv. Att vi behöver lära oss att lita på varandra, att vi inte kommer att ta oss nånstans om vi hela tiden förutsätter att vi suger. Jag tänker dock ofta att jag är lite orättvis som lägger detta på oss, eftersom samhället i stort faktiskt går ut på att inte lita på andra.

Allt, i princip allt, runt omkring oss går ut på att misstänkliggöra varandra, och det är en trend som pågått länge. Jag vet inte om ni läst/lyssnat på reportageserien om arbetsgivare som övervakar sina anställda, men det tillsammans med hur vi övervakas i sociala sammanhang, arbetet, och ptjaa, livet i största allmänhet av precis alla som har möjlighet påverkar ju självklart oss människor.

En kollega till mig berättade hur hennes son tyckte att det var skitkonstigt av henne att tycka att övervakning var fel – han har växt upp i en skola där en kamera ständigt har funnits. För ungar finns det liksom inte några nyanser av att “stå ut med något”, de måste acceptera, och det blir en verklighet. Hela generationer växer nu upp med att det är fullständigt självklart att vara övervakad.

Olika grupper kontrolleras och övervakas på olika sätt, visserligen har det “alltid” varit så, men verktygen idag är ju som bekant lite mer närgångna. Lite skarpare. Kvinnor har ständigt varit något att “titta på”, det har alltid handlat om att bete sig “rätt”. Barn ska kontrolleras (min barndom känns oerhört annorlunda än det liv som barn har idag, t.ex). Äldreomsorgen tar hjälp av övervakningskameror. Anställda ska övervakas och kontrolleras. Bidragstagare måste registreras och kontrolleras. Medborgare behöver registreras och kontrolleras. Medborgarskap måste kontrolleras.

Vissa av oss passar in på flera av de här grupperna, men det som är intressant är att vi alla även passar in i grupper där vi har intresse av att kontrollera andra, att de gör rätt. Säger rätt saker, ser rätt ut, osv. Det är liksom inte bara att kontrolleras, det är även ett enormt behov av att kontrollera.

Detta skapar som sagt en slags samhällspsykologi som jag gissar att väldigt få klarar av att sätta sig över. Vi ingår alla i den, på gott och ont. Hur ska vi som parti undvika att nagelfara varandra, när hela samhället går ut på att nagelfara varandra, ungefär. Det är ju normen, det är det normala, det är mänskligt nästan.

Jag har många gånger tänkt att det är därför så många inte verkar bry sig om den här samhällstrenden. Den har växt fram ur något naturligt, allmänmänskligt, vi har alla behov av att kontrollera andra, så accepterar att vi i viss mån blir kontrollerade själva. Att lägga nåt slags ansvar på enskilda pirater, att vi internt nånstans skulle klara av att sätta oss över detta, att göra bättre, att visa att genom att lita på varandra så får vi ett bättre klimat överlag, är av den anledningen smått orättvist, som jag ser det.

Men ändå finns behovet av det där. Spelet är ju riggat, som jag brukar säga. Det är ju meningen att vi inte ska kunna ta ut svängarna, kontrollaspekten handlar inte enbart om att vi ska se till att vissa inte gör dumma grejer, det är ju även att se till att vi inte gör FÖR ANDRA dumma grejer. Distinktionen är att det inte finns några självklarheter om vad som är dumt, om man bortser från renodlad brottslighet. Och bortser från renodlad brottslighet gör nästan alla, i princip, när det handlar om övervakning och kontroll som man har behov av i ett egenintresse.

Hur ska vi som organisation klara av det samhället i stort inte klarar av att göra. Att lita på folk i största allmänhet?

Kategorier: Pirates, arr!

Det här kommer inte att förändra ditt liv

21 oktober, 2014 - 19:48

Har suttit och funderat på varför jag inte är ett dugg intresserad av ubåtsjakten i skärgården. Det är iofs kul med en del av memerna som dyker upp i kölvattnet (höhö), men annars är jag fullständigt ointresserad av ämnet. Det liksom betyder inte ett dugg, och nånstans tänker jag att det är konstigt att jag inte bryr mig.

Sen slog det mig, det är inte ubåtsjakten per se som är ointressant, det här är nån slags vargen kommer-backlash. Kvällspressen brassar på med sina krigsrubriker, om det så är ubåtar, Paradise Hotell eller kändisbröllop, och de har gjort det lite för många gånger. Jag tar signalerna de skickar från sidan som att det handlar om att lura mig att klicka. Det har satt sig nånstans i hjärnbalken.

Det skaver lite, men bara lite, inte tillräckligt för att jag ska få dåligt samvete. Men funderar på hur pass skadade vi är av klickonomin när rubriker av typen “den här filmen kommer att förändra ditt liv” dyker upp dagligen, och ptjaa, inte förändrar ens liv. När saker har potential att verkligen förändra våra liv har jag svårt att se att vi kommer att lägga märke till det. Ja, alltså, vi och vi, jag får väl tala i egen sak här. Andra kanske är bättre på att skilja agnarna från vetet än jag.

Okej, båda kvällstidningarna försöker åtminstone med olika layout-knep signalera att den här gången, nu, för en gångs skull, är det allvar. Men det tycks som om mina synapser har bestämt sig för att det är för lite och försent. Där ser man.

Btw, har ni läst det där om att svenska banker ska hjälpa USA att kartlägga svenska bankkunder? Det skulle nog kunna rubriksättas bra mycket mer intressant. Och jag undrar jag, om inte detta kommer att påverka våra liv mer än det mesta som rapporteras i dagarna?

Kategorier: Pirates, arr!

Andras integritet är inte mindre viktig än din egna

14 oktober, 2014 - 07:43

Nedanstående är en remix av ett antal inlägg jag skrev som kommentarer i en tråd på Facebook, där en diskussion uppstod med anledning av att nakenbilder läckts på kändisar. Väldigt många – obehagligt många – tycker att det hela kokar ner på att personerna som tagit dessa privata bilder har sig själva att skylla som använt sig av molntjänster. Men jag gillar inte “skyll dig själv”-argumentationen, särskilt när den sker under ett politiskt tak, där man tagit ett ansvar för att försvara privatliv och integritet. Detta behöver diskuteras ordentligt, som jag ser det.

Jag vill berätta om den skammens rodnad som bränner på mina kinder när jag läser igenom den sortens diskussioner och ser pirater delta i den. Skulle nån av de, som suttit och nedvärderat en människas rätt till integritet pga dennes kön eller det faktum att hen är “kändis”, skulle nån drabbas skulle jag tveklöst dra en lans till dennes försvar och er rätt till privatliv. Jag skulle ställa upp för er alldeles oavsett om ni är kvinnor, män, var ni kommer ifrån, har för sexualitet eller vilken etikett man än kan tänka sig. Jag skulle kämpa för er och er livsviktiga rätt till att få besluta om era egna kroppar och era egna identiteter. För det är det jag gör med mitt engagemang i Piratpartiet. Det är det mitt engagemang grundar sig på.

Det finns nyanser här – bristande kunskap om säkerhetstänk, bristande förmåga att ta ansvar för egna handlingar, bristande insyn i lagstiftning och dess konsekvenser, bristande kunskaper rent allmänt. Men i den stund du gör de som drabbas av övergrepp till skyldig, så sviker man den viktigaste av Piratpartiets kärnfrågor: allas rätt till integritet. Detta måste folk förstå, en gång för alla. Integritet är inte förhandlingsbart, det är i själva verket den sortens attityd som Piratpartiet valt att bedriva politisk verksamhet kring, och det är ur det perspektivet fruktansvärt pinsamt att detta ens diskuteras.

Var ska vi dra gränsen för när man får “skylla sig själv”? Ska vi skylla oss själva för FRA? Ska vi skylla oss själva för datalagringsdirektivet? Ska vi lägga oss ner och självdö, och skita i att bedriva politiskt arbete för mota bort den sortens kränkningar som sker DAGLIGEN, varje minut, varje sekund, mot våra privatliv och vår integritet, och acceptera skulden för den själva? När/om dina privata tankar eller bilder (eller varför inte ditt bankkonto) sprids, så kommer jag att försvara dig också, och inte säga till dig att du får skylla dig själv som över huvud taget “väljer” att använda dig av digitala verktyg i din vardag. För det är vårt löfte i Piratpartiet. Kämpar för din rätt att få ha hemligheter. Det gäller även de som tar privata nakenbilder.

Jag tänker att det hela kokar ner på “vem man identifierar sig med”. Som pirat måste man försöka släppa den mycket allmänmänskliga begränsningen att inte uppleva människor som “människor” om de inte har samma identifikationsmarkörer som en själv. Det måste till mer än att kunna identifiera sig med någon som får sin integritet kränkt om man engagerar sig politiskt i frågor kring just privatliv och integritet.

Alldeles för ofta ser jag ursäkter göras för att slippa ta hänsyn till någons rätt att ta beslut i sina liv, för att man helt enkelt inte identifierar sig med denne. Detta är en brist, en diskvalificerande brist ur ett politiskt perspektiv, om man säger att det gäller “alla” och bara menar några få. Jag vill verkligen att alla tar sig en ordentligt funderare över sitt engagemang mot övervakning och privatlivskränkningar, och sträcker ut den att verkligen inbegripa alla och inte bara “de som är som jag själv”.

Detta är en princip som är oomkullrunkelig för Piratpartiet, inga ursäkter, inga men, inga krumbukter. Vi är här för att försvara den personliga integriteten, vi har tagit på oss det ansvaret. Vi ber människor rösta på oss av den anledningen. Det går inte att välja och vraka och sen tro att man ska på något vis framstå som särskilt valbar, konsekvent eller ens hederlig, om man börjar förhandla om vilka grupper som har rätt till ett privatliv.

Detta är skitviktigt och handlar om hela vår politiska trovärdighet.

Det finns definitivt en aspekt av skambeläggande, som egentligen inte borde ingå i ett modernt samhälle om din invändning handlar om att om det inte var skamligt med naket skulle det inte vara några problem. Och det finns det alldeles särdeles goda skäl att kämpa mot. Men det handlar inte om nakenbilder i sig, det handlar om att göra ett intrång för att man kan och för att det ger en makt över människor. För att vända på det: om det var helt skuldbefriat att vara naken, om det var helt okej med nakna människor överallt, så är det fortfarande det egna, personliga, fria valet som är grejen. När saker “läcker” är det utanför ens kontroll och per definition en överträdelse.

Vi kan inte å ena sidan varna för att saker läcker och vara emot datainsamling av människors privatliv, för att i nästa ögonblick – när det händer – säga att det är de som drabbats av läckan har sig själva att skylla. Det bor en jättedissonans där som var och en verkligen behöver fundera över.

Denna överträdelse kan vara ursäktlig när det handlar om hemligheter som inte borde hållas, av politiker gentemot väljare, till exempel. Det är inte som att det aldrig är ursäktligt att begå dataintrång, så att säga. Att begå övergrepp mot andra, att göra något mot deras uttryckliga vilja, när det handlar om personliga saker av privat natur är däremot ett problem och inte ursäktligt.

Ponera att det inte handlar om skam för det nakna. Ponera att kändisen är helt okej med sin nakenhet och inte skäms för det. Ponera att vad det handlar om är att det gjordes en kränking av dennes privatliv. Att någon grävde fram något djupt personligt och privat, och spred det vidare. Förresten, du behöver inte ponera det, det var precis vad som hände. Det är helt enkelt två olika saker här – och inte motstående. Ja, det är för jävligt att det är skämmigt med nakenhet. Men ja, det är alldeles åt helvete att ge sig in i någons privatliv och hänga ut personliga saker för sitt höga nöjes skull.

Vad jag försöker säga är att det är inte ditt fel när systemen failar dig. Det är inte de som drabbas när de som vet mer och/eller har mer makt använder sig av dig och ditt privatliv. Min poäng är att som engagerad i Piratpartiet, så är det inte enskilda individers fel att världen ser ut så här som den gör, och att vårt engagemang borde inte gå till att skuldbelägga människor som drabbas, utan helt enkelt vara de föredömen som så akut behövs politiskt.

Integriteten är något vi som parti sagt oss vilja ställa upp som beskyddare för. Det finns liksom inte några omständigheter där det är “okej” att integritet och privatliv kränks. Det är inte den som drabbas som bär skulden – såklart det är bra att veta hur man krypterar av den anledningen, det är bra att veta att man bör undvika Facebook, det är bra att tänka sig för vad man delar vidare, men det är fortfarande inte de individers fel som beslutat sig för att lita på olika tjänster att oetiska grejer görs mot en.

Det är som att man försöker separera en princip från sig själv, och det fungerar helt enkelt inte. Nån gång försöker någon smeta på dig att du får skylla dig själv, som finns på Facebook. Eller har digitalt bankkonto. Eller har något digital över huvud taget, för du borde veta bättre, borde ha gömt ditt liv under en analog madrass. Varför är detta ett så svårt koncept att förstå?

Ibland måste det vara lite skit i hörnen för att man inte ska behöva leva i ett rent helvete. Paparazzis är ett bra exempel på hur svårt det är att få till lagstiftning som fungerar utan att bli skadligt för samhället i stort, men för den sakens skull så anser nog få att deras offer har sig själva “att skylla”. Precis som folk antagligen borde fundera på att inte köpa den typen av skvallertidningar som göder den marknaden, borde folk antagligen fundera på att inte köpa reflexen att de som drabbas av intrång har sig själva att skylla.

Själv ser jag den här reflexen som vi sett prov på i de här diskussionerna, som en variant av “rent mjöl i påsen”. Om man inte har något att dölja, alternativt, om man varit alldeles för dålig på att dölja saker. Hela gejmet blir riggat, du har aldrig rätt, alldeles oavsett. Döljer du saker är du fel ute och antagligen skum, döljer du inte saker ordentligt är du fel ute och antagligen dum.

Hur man än gör går det inte att få respekt eller förståelse, och jag tycker det är allvarligt, som sagt, att denna situation uppstår och den efterföljande diskussionen nästan helt handlar om att man inte ska “tycka synd om sig själv” eller rent av skylla sig själv, som får sin integritet trampad på. Pirater värnar om integriteten och ska vi tas på allvar behöver vi leva upp till det på riktigt. Det finns alldeles för många krafter i samhället som vill sätta hela grupper på undantag – hela befolkningar till och med – och det borde vi hålla oss för goda för att delta i.

Kategorier: Pirates, arr!

Att måla över sina misstag

6 oktober, 2014 - 11:04

Som jag ser det finns det tveklöst anledning att problematisera kring piratkopiering och fildelning. Men problemen som går att finna i den typen av företeelse kan exempelvis inte motivera förbud av privatliv. Det här är superviktigt att förstå, när upphovsrättsreform är på tapeten. Upphovsrätt är inte så viktigt att det överstiger andra viktiga principer i samhället. Eller borde inte vara, i alla fall.

När så Åsa Romson omedelbart lyfter upphovsrätt, om hennes bilder som visar att hon använt sig av förbjudna medel, så tycker jag att det på ett ypperligt sätt visar varför upphovsrätten behöver reformeras av fler anledningar. Det handlar inte om fildelning, det handlar om granskning av makt, om rätt till privatliv, om samhällsvärden som hela tiden hamnar på undantag när kommersiella särintressen vill försöka få till inskränkningar. Det låter så jäkla pompöst, men det är inte mindre sant för det.

Miljöpartiet samregerar nu med S, och det är väldigt symboliskt att detta dyker upp: de har som parti profilerat sig hårt som ett valbart alternativ till exempelvis Piratpartiet, pga att de “driver samma frågor”. Hur det är ställt med prioriteringarna hintades det om redan om (och senare förklarades vara ett misstag): när Romson föreslog att man skulle förbjuda anonyma bloggar. Nu samregeras det med S och inte ett ord har sagts om datalagringsdirektivet heller. Romson vill dessutom gömma sig – och kan – bakom upphovsrätt, när hon inte lever som hon lär. Det är inte en jättesnygg informationspolitisk bild som målas upp.

Mehmet Kaplan, som jag absolut har största respekt för, var väldigt uttalat mot FRA under protesterna 2008, lär som IT-minister inte kunna påverka FRA-lagarna heller. Och det faktum att jag inte ens kan lyfta S som särskilt profilerande i de här frågeställningar, trots ett par vallöften några val bakåt angående FRA, är också nedslående. Sammantaget så läggs en oproportionerligt stor andel av diskussionerna kring hur mycket musikindustrin riskerar förlora, än vad vi som människor riskerar förlora. Och kanske ännu värre, redan har förlorat.

Det finns absolut, utan tvekan anledning att problematisera kring piratkopiering. Absolut. Men det finns ännu större anledning att problematisera kring upphovsrättslagstiftningen som orsakar renodlade demokratiproblem. De ytlagren av färg har krackelerat för länge sen, men ändå så är det ingen som vill eller har förmåga att tag i det.

Kategorier: Pirates, arr!

Pippi och trillingnöten

2 oktober, 2014 - 09:04

Jag missade det mesta om trillingnötter och Pippi Långström, eftersom jag varit fokuserad på andra (möjligen viktigare) saker. När jag försökt att läsa ifatt om Pippi-historien har en förväntad (och som Sanna Rayman skriver, helt befogad) debatt om censur, vikten av att vårda kulturhistoria och det lite underliggande “vem äger verket”, på nåt vis, förekommit. Saker som både Pippi och Aladdin-chokladen har gemensamt, tänker jag.

Hur redo är vi att pensionera saker, egentligen? Faktum är att sånt som så att säga är dött, och får sägas vara kulturhistoriskt, är saker som är… ptjaa… döda. Det är borta ur vardagen, det kan vara historiskt intressant och relevant, och kanske något som någon specialintresserad lyfter i något sammanhang – kanske på utbildningar? Men i stort inte något som man förhåller sig till längre. Det är gammalt, det är borta.

Det jag blir lite nördigt förtjust i är i fall när trillingnötter och Pippis pappa debatteras, är hur sakerna fortfarande lever, men är på väg bort. Själva skiftet vi befinner oss i.

När det gäller Pippi så finns det såklart intressen av att låta det kulturarvet få leva, vara kommersiellt gångbart kanske man helt krasst ska ta och se det som. Det är här som jag tycker det blir extra intressant – de som försvarar Pippis rätt att få kalla sin pappa som det står skrivet i ursprungstexten, av nån slags kulturhistorisk kärlek, riskerar skynda på processen som leder till att hon står lämnad kvar på nån dammig hylla för att hon helt enkelt är för gammaldags.

När Aladdin vill förnya sig och ger sig på min favorit i lådan – trillingnöten – kan jag tycka mig se ett visst mått av kommersialism bakom också, om man säger. (Förnyar de, eller provocerar de i marknadsföringssyfte, kanske man ska fråga också?) Ändamålet är i alla fall att sälja lådor med choklad. Frågan är om bristen på trillingnöt kommer att sälja fler kartonger än ett normalt år. Bättre profilering som “ett måste under julsäsongen” får man nog leta efter i alla fall, detta är marknadsföring som inte går att köpa för pengar.

Så på ett sätt kan krav om att bevara tingens ordning riskera att sätta något på historiska hyllan för evigt, eller öka försäljningen av den – jag tycker det är jätteintressant! När alla sitter och diskuterar principer, traditioner och viktiga saker som yttrandefrihet, censur och konsumentmakt sitter jag och funderar på hur mycket av detta det är som gömmer vanlig, hederlig kommersialitet.

Kategorier: Pirates, arr!

Sluta ljuga om tiggare

20 september, 2014 - 17:14

Jag är så trött på alla som ljuger om tiggare. Varför gör ni det, ni som skriver och rapporterar om fina bilar, att tiggare bajsar utanför dörrarna till affären, att tiggare knackar på dörrar och vägrar gå, att tiggare kommer och kör upp muggen i ansiktet på er och är påstridiga, osv osv. Varför ljuger ni om det? Under ett inlägg på Piratpartiets facebooksida där våldsamheter mot tiggare lyfts, sitter folk på fullaste allvar på påstår såna saker. Det är så uppenbara lögner att jag skulle nästan garva, om det inte vore för att någon nu har dött efter att ett övernattningsläger i Högdalen brändes ner.

Polisen hade missat att det existerar en hotbild mot tiggarna och har inte ens gjort en halvhjärtad utredning om händelsen. När jag läser alla hittepå-historier om tiggare – som är människor precis som oss andra och alltså består av både bra och dåliga människor, ska sägas – och ser hur de ignoreras och mytbildas kring, så blir jag fundersam över hur jävla dum i huvudet jag tycks framstå vara som förväntas tro på dem. Det är uppenbara lögner och de vägrar dö ut.

PK sägs det att det är som driver oss, vi som tycker att folk beter sig för jävligt och över alla gränser för vad som är acceptabelt. Vi är PK vi som uttalar oss, som inte förstår att det är ett nåt slags rättfärdigt krig mot tiggare som pågår. Tiggarna som avhumaniseras i textrad efter textrad i sociala medier.

SD, som kampanjat mot tiggarna, har en gång för alla gjort avsky mot tiggare PK, som jag ser det. Sverige tredje största parti, är inte kattskit. De är på toppen, de är viktigare än de flesta av oss. De sitter i riksdagen, och är en spottloska ifrån världens värsta verktyg för att kunna rensa upp bland de “icke värdiga”. Och tror ni att de inte skulle göra det, så kanske det vore bra att veta att de i princip redan gjort det. Det gäller inte bara tiggare – det vita mjölet har blivit påtagligt jämförbart med hudfärg idag.

PK är det att hata och spotta på de som har det sämre än oss andra. Det är så jävla PK att det går att mäta i procent, för hur många röster de fick till riksdagen.

Tiggare attackeras på olika sätt, och utredningar leder sällan till något. Någon på Piratpartiets fbsida orerar vitt och brett om hur vi som tycker detta är för jävligt minsann inte gör tillräckligt, vi öppnar inte våra hem och våra hjärtan, och låter dem sova i värmen, så alltså är vi hycklare när vi lyfter ämnet. Att skapa opinion kring detta blir plötsligt ytterligare bara ett bevis för hur kompakt samhället misshandlar dessa människor, för om vi inte blöder för dem, så räknas det inte. Det inbyggda dåliga samvetet verkar till och med vara ett acceptabelt vapen mot att bygga opinion och försöka förhindra att fler övergrepp sker mot dessa människor.

För det kan inte bli mer PK än att tycka att det är jobbigt med tiggare. Det är få som inte håller med om det. Även om tiggarna inte gör ett jäkla skit mer än att sitta på en filt på trottoaren med en mugg i handen. Ni behöver inte ljuga om dem eller dehumanisera dem, ni behöver inte slå dem, attackera, skära sönder deras tält eller däcken på deras bilar, kasta sten på dem eller anklaga dem för stöld eller på andra sätt göra livet ännu sämre för dem.

Nu har en tiggare dött och få bryr sig. Så PK är det, era jävla skitstövlar, som hittar på saker i kommentarsfälten runt om. Ni sparkar inte underifrån, ni sparkar neråt. Sluta ljuga för er själva åtminstone.

Kategorier: Pirates, arr!

Eftervalsanalys

15 september, 2014 - 11:06

Nu är det s.k. supervalåret över och det är dags att fundera på vad Piratpartiet gjort och borde ha gjort. Det kommer att bli långt, och antagligen bara intressant för de som är aktiva i partiet på olika sätt, men väljer att lägga det på bloggen då detta är mitt personliga perspektiv. Det finns andra som redan lagt ut funderingar, Henrik, Marcus och Torbjörn, till exempelvis, som jag rekommenderar att ni kikar in på vid tillfälle och tar med i era fortsatta funderingar, samt missa inte Anna Troberg som beskriver lite om vad som planerats framöver.

Sammanfattningsvis: Jag upplever att Piratpartiet lider av ett kroniskt dåligt självförtroende. Vi ifrågasätter allt vi gör kollektivt, tvivlar på våra utspel, tvivlar på varandra. Kanske är det helt naturligt att det är så, gudarna ska veta att vi inte får den uppmärksamhet vi emellanåt önskar och respekt som vi nästan alltid förtjänar. De nedsättande kommentarerna om Piratpartiet och dess politik (vare sig det handlar om dess breddning, eller dess varumärke som fastnat i “fildelning”) kostar på. Eftersom det är människor som kampanjar och aktiverar sig så är det ofrånkomligt att man påverkas av detta.

Det räcker inte att säga “strunta i det”, även om jag ibland hemfaller åt det. Det behövs något mer, en känsla att luta sig mot, en förvissning – kanske rent av en trygghet, som emellanåt saknas. Ett exempel på det är önskemålen om att vi skulle ta ut svängarna lite mer i valrörelsen till riksdagsvalet, gärna provocera. Det fanns en oerhörd konsensus kring det. Men nästan alla fall av provokationer bemöttes internt (så långt det nu går att se det som internt, men mer om det sen) med rädsla och osäkerhet. Att det inte var okej. Pirater vill vara schyssta – hederliga – generellt sett, och inte hemfalla åt något som kan ses som manipulation, vilket är en fin egenskap, men som ibland begränsar åt fel håll.

Saker som jag föreslår att vi gör/förändrar (bakgrund förklaras lite mer i detalj nedanför):

  • Fortbildning i vår politik.
  • Skapa en trygg plattform för internt arbete.
  • Jobba medvetet med vårt varumärke.
  • Se över ansvar och rollfördelning.
  • Gamifikation.

Styrelsen: Styrelsen har som jag ser det varit i princip osynliga under valrörelsen. Trots att en EU-kandidat och f.d. MEP gick ut med ett öppet brev där styrelsen implicit kritiserades, med saker som jag förstår varit osanning, gick den aldrig ut med ett offentligt yttrande av något slag. Brevet EU-kandidaten skrev, låg kvar obesvarad över hela sommaren, och sånär som på ett par styrelseledamöter som gjorde ett flertal försök att berätta hur saker låg till egentligen, och länkade till både beslut och handlingar, så var den skada som uppstod där och då irreparabel. Sånt sprider oro inom organisationen. Vem ska man tro på? Vad är det som händer? Vem är det som överdriver alternativt luras? Bara där hade styrelsen kunnat gjort skillnad genom att helt enkelt existera och visa att den finns, har tagit beslut som de både kan stå för och förklara.

Själva händelsen i sig illustrerar ett problem som genomsyrar organisationen, och det är att de som gör saker är ganska utelämnade till sig själva och andras godtycke. Att bli ombedd av styrelsen att göra något för partiets räkning, leder till att man står helt ensam och utan stöd när saker och ting går snett. Eller bara uppfattas gå snett. Styrelsen behöver här bli bättre på att förvalta de människor som arbetar – oftast gratis – för partiet. De måste ta smällarna när eller om de uppstår, enskilda individer som får springa gatlopp skapar inte en särskilt trevlig bild av partiet, så ansvaret behöver i större utsträckning vara tydligare.

Här är till och med jag osäker på var styrelse slutar och ledning börjar, som ändå varit med ett tag i partiet. Och är väl ytterligare en illustration över hur mycket det är som landar på individbas istället för nån slags ansvarsbas. Vi gör alla saker som individer, jobbar, fixar och donar, men när är man volontär och när är man ansvarig för något? Vilken typ av ansvarsutkrävande kan man förutsätta, när ett beslut är taget på ett medlemsmöte, vem är det som ska justera de felaktigheter och det finlir som måste till mellan varven? Det blir ett vevande åt alla möjliga håll och kanter, helt enkelt, och det är nästan alltid enskilda individer som får bära ansvaret för att försöka lösa situationer. Ledningen har varit väldigt aktiva i att försöka skydda individer från att få för mycket kritik som drabbade inte riktigt kunnat rå för, men det har då även skapat en situation av att ledningen framstått vara “mot” andra i organisationen som känt sig engagerade och haft synpunkter.

Jag skulle vilja se en kraftansträngning som går ut på nån form av “teambuilding”. Där vi helt enkelt får lära oss om varandras kompetenser och att vi kan lita på att folk vet vad de gör, även om vi på individnivå inte alltid förstår eller vet hur det behöver genomföras.

Riksdagskandidaterna: Här vet jag inte vad som hänt, men jag tänker att det kanske också är ytterligare ett exempel på att var och en ska klara sig själv. Men jag uppfattade bara att några få faktiskt kampanjade inför riksdagsvalet. Flera profilerade namn högt upp på listan syntes inte till alls. Det skapade i sig en situation, som jag ser det, som signalerar att man inte skulle kampanja även om det möjligen var oförskyllt eller handlade om bristande upplockande av bollar av organisationen i stort. De syntes helt enkelt inte till, och när några syntes till så var det inte sällan för att kritisera partiet internt, och inte mer.

Jag hade förväntat mig flera personvalskampanjer, flera politiska utspel från talespersoner och riksdagskandidater, men det saknades helt. Jag vet inte om de extra kampanjresurserna kandidater och talespersoner hade kunnat innebära, hade förändrat valresultet – jag gissar att just det hänger alldeles för mycket på saker bortom vår kontroll. Men jag har flera gånger kommit på mig själv att undra om saker inte hade kunnat varit lite bättre i vår räckvidd, hade kandidaterna gjort någon form av kraftansträngning att synas och bedriva PP-politik.

Kampanjen: Jag volonterade att ta fram kampanjen både till EU-valrörelsen och till riksdagen. EU-kampanjen styrde EU-kandidaterna över själva, då deras mandat i stort var autonoma. Detta skapade en situation av där jag kanske hade synpunkter på valstrategier, men egentligen inte hade något att “säga till om”. Varför det var så, kan jag inte riktigt svara på. Jag tänker att det antagligen är ytterligare ett exempel på “var och en får klara sig själv” i partikulturen. Vid detta tillfälle var det EU-meparna själva, som la upp sina strategier, valrörelsebudskap och sitt arbete. För riksdagskampanjen var det en något annan situation, där blev jag ombedd av ledningen att ta fram ett fullödigt material, och jag bedrev research och intervjuade flera om vad de upplevde skulle finnas med och hade lite mer att säga till om.

Det framkom några saker – vikten av att lyfta vår breddning, vara lite mer provocerande, visa att vi är ett framtids- och teknikpositivt alternativ. Det fanns några andra saker att ta hänsyn till: satsningen på kommun- och landstingsval som skulle bedrivas lokalt, och att inte begränsa deras utrymme att få “skina”. Där, återigen, var tanken att regionerna skulle “klara sig själva”, med det uttalade att jag hjälpte dem att göra det, vilket jag fått intryck av fungerat ganska bra, med något undantag.

För den centrala kampanjen hade jag egentligen tänkt att hålla workshops över sommaren, där jag tänkt presentera kampanjen, hjälpa människor att ta fram kampanjer baserat på den grafiska look jag skapat och hjälpa till med idéer och fila på argumenten. Detta blev det ingenting av, och såvitt jag förstår det, handlar det nästan uteslutande om att innan folk ens hade fått se kampanjen så gick några ut och förklarade att de under inga omständigheter tänkte befatta sig med kampanjen då den innehöll katter. Detta skedde inom loppet av ett par dagar, och mina mail som gick ut via ledningen till föreningarna förblev obesvarade.

Någon enstaka kontaktade mig privat, men något hade gjort att det kändes obehagligt för folk i största allmänhet att “våga tro på att kampanjen skulle kunna fungera”. Med tanke på hur många gånger jag delat ut material som verkligen inte tilltalat mitt estetiska sinne, var det för mig en ny grej att man faktiskt, att profilerade piratpartister kunde tänka sig att använda sig av så ytliga argument för att “vägra delta i kampanjrörelsen” och jag erkänner att jag var helt oförberedd. Kritik hade jag förväntat mig, total vägran att acceptera materialet hade jag inte förväntat mig.

Detta skapade självklart ringar på vattnet. Osäkerheten var enorm. Signalen som skickades ut alldeles för ofta var att inte lita på organisationen, lita på varandra, och det är en enormt svår grej att tackla. Det uppföljande arbetet som jag hade planerat – att informera om och utbilda kring hur det kunde användas – föll, för plötsligt var kampanjarbete för Piratpartiet kontroversiellt. Jag är osäker på vad jag som individ skulle kunna ha gjort för att förändra detta. Och, som sagt, det finns egentligen inte något i organisationen som underlättar för att hitta lösningar för den typen av kommunikativt avbrott och även nu var styrelsen som entitet tyst.

Semestrar inleddes, sen smög några igång kampanjandet, och de sista två veckorna har den använts frekvent, vissa har till och med uttryckt ett visst “trots” mot kritikerna av kampanjen, vilket är en ganska spejsig situation inom ett parti, där vi nånstans för rätt länge sen snackat om “klart skepp” i såna här situationer. Jag hade till en början ingen möjlighet att bemöta kritiken, eller informera om hur den var tänkt att användas, då det mesta skedde på en plattform jag inte hade tillgång till. Facebook. Det har jag förstått lett till situationer jag nämnde ovanför, där aktivister upplevt sig illa behandlade av ledningen, vars motivation varit att försvara mig och de som varit involverade i att ta fram materialet.

Kommunikationsplattformar: Vilket föranleder en liten analys om det problemet i sig. Det blandas väljare, volontärer och partiledningssnack om vartannat. Det som sägs i syfte att informera volontärer och aktivister är inte alls säkert är vad som ska höras av väljare. Det som handlar om att opinionsbilda internt för att förändra Piratpartiets arbete, likaså. Utveckling av politik och ifrågasättande om varför vi inte har den eller den frågeställningen är såklart viktigt, men fick företräde för viktiga diskussioner om hur volontärer och aktivister bäst skulle kunna jobba, och dra nytta av varandras lärdomar.

Över huvud taget är det en soppa, kort sagt, för vem det kommuniceras med eller för, och i vilket syfte. Varför existerar forumet, vem är det till för, vad är den tänkt att fylla för syfte? Ingen vet, den liksom bara simmar runt där, och finns man inte där är man “utanför”. Där har människor vars uppenbara syfte varit att störa i valkampanjen suttit. Där har människor befunnit sig som inte är mer än nyfikna väljare. Där har människor befunnit sig som haft behov av daglig kontakt med resterande organisation för att lägga upp arbetet med att nå ut till väljare. Där har det grälats om ovidkommande saker, och där har människor ruttnat för sista gången på kraftuttryck som bara existerar på sociala medier för att det är så svårt att nå ut i bruset.

Facebookgruppen har i sig stulit oerhört mycket energi, och då flera volontärer och aktivister som varit runt och jobbat och helt enkelt skitit i det forumet, så har inte exempelvis ledningen haft den lyxen. Det förutsätts att de ska sitta där och besvara frågeställningar, finnas tillgängliga, och om svar dröjt några timmar har till och med det skapat oro och spekulationer. Det har varit en ohållbar situation där flera aktiva och viktiga nyckelpersoner suttit gisslan i diskussioner som från början aldrig var tänkta att vara lösningsorienterade.

Jag skulle gärna se att Facebookgruppen skrotas helt, men det kommer då garanterat leda till att vi tappar mycket av den levande diskussion som pågår. Ett externt forum där saker kan arkiveras, sökas i, och där inte minst frågeställningar inte börjas om hela tiden för att man kan läsa “bakåt” på ett sätt som inte fb klarar av exempelvis, kommer att göra att några få kommer att dominera samtalet helt, då de flesta vill ha sina egna flöden. Bekvämligheten, att bli pingade i sin app, är av stort värde för de flesta av oss och ska inte underskattas. Det kommer att kräva ett enträget arbete, att motivera människor att delta på en extern plattform, och hade inte varit görbart under ett valår. Det kan därför vara av värde även att fundera på hur man lyfter communityaspekten på själva facebooksidan för partiet, i den viktiga dialogen med andra än “varandra”.

Politiken: Vi har som parti lagt ribban ganska högt i vårt breddningsarbete. Den är per definition inte lätt att kommunicera kring av den anledningen. Det går, men det måste vi hjälpas åt med. För att kunna hjälpa till med annat än “varför skiter vi inte i den politiken” för att man inte är insatt eller ser kopplingen till Piratpartiets kärnfrågor, så behöver folk få möjlighet att vara lite mer insatta i frågeställningar. Det kan vi försöka hjälpa till med lite mer, som jag ser det. Jag la märke till hur lite jag själv visste, när det var dags att besvara frågor från väljare och det kan kanske vara värdefullt att vi nån gång om året har “politik-workshops” eller så, där vi provar argumenten och känner efter om något är dåligt eller bra. (I ett sådant sammanhang kan vi dessutom hitta människor som kan bli talespersoner i olika ämnen?)

Vi behöver känna oss trygga i vår politik och kunna vara stolta över den. Det är vi själva som satt den (även om nu det låga antalet medlemmar på medlemsmötena är en nivå här som behöver finnas med i funderingarna). Det går helt enkelt inte an att partirepresentanter börjar på en valplattform som vår fbsida, exempelvis, debattera med andra partister om huruvida det är en bra eller dålig politik, mitt under brinnande valrörelse. Många gånger för att man inte förstått vad politiken handlar om, eller blivit missinformerad av de som har ett intresse av att se oss misslyckas, som haft fri tillgång till oss.

HBTQ-politiken är ett utmärkt exempel på detta. Det satt alltså partiofficiella som på fullaste allvar tyckte att vi “pratade för mycket HBTQ”. Ingen som helst stolthet för att ha blivit utsedda av RFSL som det parti med den bästa politiken för det. Ingen tanke på att just den frågan gav oss uppmärksamhet och inbjudningar att delta i debatter. En del tycktes tro att eftersom vi har bra politik där, så innebär det att vi inte kan ha bra politik på andra områden. Det är en helt bisarr slutsats, och den sortens tunnelseende går helt enkelt bort i en valrörelse, som jag ser det.

Kommunikation: Partirepresentanter behöver stöd i hur man skiljer på intern opinionsbildning, och extern representation för partiet. Jag kan inte nog trycka på hur viktigt detta är – kunskapen om att veta vem man pratar med, och var, och på vilka sätt är helt enkelt superviktig. Konsten att lyssna och respektera andra innebär dessutom inte att man måste anse sig själv vara kass, om någon har kritik som grundinställning när de pratar med en. Vi bör vara trygga med vår politik, trygga nog att acceptera att andra tycker annorlunda, och att det är det som gör att vi faktiskt är ett parti: vi skapar ett alternativ.

I detta innebär tolerans när någon gör fel, internt, men kraft att externt be om ursäkt för felaktigheter utan att för den sakens skull späka våra ryggar blodiga. På fb lades det upp en valsida för rätt länge sedan, där man mörkade att avsändaren egentligen var “pirat”. Personerna bakom fick ganska mycket kritik för det, men jag måste slänga in en liten propå om att det faktiskt inte var så jätteallvarligt. Det var omdömeslöst, men det stora problemet här var inte själva idén, utan det var genomförandet. Om man kommer ihåg att man pratar till väljare, de som vi vill ska känna förtroende för oss, kunde man gott och väl använt sig av idén. Istället för att “tjohej, nu blev du allt förvånad va” så hade man kunnat prata om hur viktigt det är med källkontroll, hur manipulerade vi ofta är, och hur viktigt det är vad som händer online, osv. Det var alltså inte något fel på idén, stress, kortsiktighet och allmänt “dumt som händer ibland” gjorde att det landade fel.

Det enda som egentligen skapar röster för ett parti är mötet. Det är det absolut viktigaste verktyget, att prata med människor, att vara en representant – en trygg punkt i det politiska landskapet att navigera efter. Vi behöver som parti skapa uppmärksamhet, och då behöver man fundera på vad som kan skaka om tillräckligt i bruset, utan att skapa fiender av de vars stöd vi vill ha. Det är en tämligen slak lina att balansera på, men det är något som måste göras. Det mänskliga mötet är A och O och där känner i alla fall jag att vi behöver lite hjälp mellan varven. Och det ska man inte behöva vara rädd för att be om, ej heller ska man behöva vara rädd för att göra fel.

Gamifikation: Igår under kvällen pratades det en del på valvakan (såklart) om vad man skulle vilja se mer av. Vi konstaterade alla hur fantastiskt arbetet genomförts med valsedlarna, exempelvis. Och hur det tilltalar en viss typ av människor som verkligen går igång på att “checka av listor” och göra något handfast. Detta är en bit bort ifrån att stå och “sälja politik” det är att jobba mot ett mål, och kunna säga “det här och det här har jag gjort”, inför sig själv och andra. Där skulle man kunna tänka sig att dra igång ett system som funkat som valsedelsbokningen; där människor kan boka olika postnummeradresser och lägga ut material i brevlådor, exempelvis. Där man kan låsa upp achievements på olika sätt. Det är en idé som tilltalar mig. För så insnöad som jag själv är på kommunikation, är detta verkligen också guld värt och får inte glömmas bort.

I det stora hela behöver vi hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Det är oerhört viktigt med medmänsklig aktivistvård, det är superviktigt med bra och kunskapsbaserade strategier (kunskap som ställs mot resurser som finns och är tillgängliga), det är superkul och viktigt med utveckling av vår politik, och de stundtals jätteintressanta diskussionerna om vad som är kärnfrågor och vad som är helt utanför det. Vi behöver lite storytelling som jag vet att någon sitter och filar på på sin kammare, vi behöver känna vår plats i vad som är pirat och vad som är samhällsengagemang. Vi behöver ledarskap och ta reda på vad det innebär för oss. Vi behöver fundera på vart vi är på väg, och vart vi varit. Vi behöver allt det där, och vi behöver förstå att inget nödvändigtvis utesluter det andra. Vad som behövs är nån slags ordning så att det slipper drunkna i ett brus som leder till ingenting alls.

Jag tror att mycket börjar och slutar i styrelsen. Vissa saker kanske faller på plats i och med att det blir en tydlig roll- och ansvarsfördelning, som alla kan relatera till. Där kan också ett fokuserat grundarbete läggas inför en medveten varumärkesplattform läggas. För ett varumärke är mer än en logga – det är sättet vi behandlar varandra på, sättet vi behandlar andra på, vad vi har för värdegrund och hur transparenta vi är exempelvis. Alla såna där saker som liksom “får sköta sig själva” nu, och som behöver fångas upp och få ett helhetsgrepp.

Nåväl, några av mina tankar i alla fall.

Kategorier: Pirates, arr!

Gästinlägg: “Dags att komma till rätta med bidragsfifflet”

11 september, 2014 - 12:48

Lars är på dåligt humör idag, och det kanske vi ska tacka för..? Om inte annat, tack för att jag fick återposta detta här på bloggen, Lars. ;) //emma

* * *

GÄSTINLÄGG: Jag tror vi behöver ett Transparensinstitut för att komma till rätta med bidragsfifflet.

Det ska ha rätt att kolla politikers privatekonomi, kartlägga vilka de talar med i telefon och brevväxlar med, logga vilka internetsidor de går in på, registrera deras sexualvanor och om nödvändigt gå in i deras bostäder och kontrollera om det finns tecken på oegentligheter.

Sånt här kan ibland av känsliga personer uppfattas som integritetskränkande, så för att minska sådan oro sätter vi upp en rådgivande insynskommitté som består av fem hemliga personer som tillsätts av GTI (Gruppen för Tillsättande av Insynskommittén, som består av mig och fyra kompisar som ni inte behöver veta namnen på). De rapporterar till mig, så det inte blir några oklarheter.

Transparensinstitutet får inte dela med sig av den insamlade informationen till utomstående, om de inte uttryckligen ber om det.

Transparensinstitutet får en operativ budget på 80 miljoner i starten, med reservation för att den kan behöva ökas beroende på hur många oegentligheter som hittas. Eftersom behovet av Transparensinstitutet uppstått på grund av bidragsfiffel bland politiker är det också politikerna som i första handen ska betala kostnaderna, vilket görs med 25% avdrag på deras löner och arvoden baserat på senaste taxeringsunderlag. Retroaktivt i ett år.

Om någon ser ett problem med det här är ni välkomna att tiga om saken.

Ja, jag är på dåligt humör i dag. :-/
Sorry.

~Lars Holmqvist

Kategorier: Pirates, arr!

Den som hatar mest vinner

10 september, 2014 - 18:45

“Det är ett jävla liv på liberalhögern på Twitter nu.”citeras Martin Fredriksson på Researchgruppen säga, angående det där med att de påstår sig ha  tillgång till Flashbacks databas, med hundratals användaruppgifter. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag får väl antas vara en sån där “liberalhöger”, då’rå, för jag tycker det här är tämligen förfärligt. “Inte lika illa som FRA, väl?” som nån skrev till mig, och jag tror inte riktigt att jag förstår den frågeställningen eftersom jag nånstans ser det som ett symptom på samma sjuka.

Klart, jag ser ju Researchgruppen som något som medier använder sig av – företrädesvis Expressen – och när det här dök upp i mina flöden drog mina tankar direkt över till hur det gick för News of the World i Storbritannien, som efter att det uppdagats att de betalat poliser för att få tillgång till material som enligt lag datalagrats, till slut fick lov att stänga ner tidningen. Kanske det är läge att dra igång en etisk debatt av tidningarna och för tidningarna på sin pressklubb…

Det är inte riktigt vem som gör det, även om jag helt klart intellektuellt sett kan se att det finns en skillnad nånstans där man som individ kan tycka att ändamål helgar medlen – anonymousrörelsen måste väl vara superambivalenta en dag som denna, exempelvis.

Faktum är att ett stort antal halvtrasiga system gör att FRA, likväl som Researchgruppen som Anonymous kan fånga upp innehåll i databaser som de trålar efter. Datalagringsdirektivet tvingar nätoperatörer att samla in all möjlig tänkbar information om oss, och är en sån där databas som väl får antas vara något av en gyllene gås i trålarnas ögon. Allt hänger liksom ihop. Det är trådar som knyter samman allt det här som är rätt jobbiga att fundera på i största allmänhet. Allt som behövs är egentligen att någon är tillräckligt motiverad, och sen är det försent.

En ganska stark motivation är hat. Ett ord som används alldeles för frekvent för min smak, men men. Igår hatades “jag” för att jag var feminist, pga några i sig hatiska feminister som samlats i ett inlägg och spreds. Idag hatas jag för att jag är liberalhöger och försvarar en skitsite som Flashback. Eller, det senare är ju inte riktigt sant, jag försvarar ju inte Flashback, jag har åkt på rejäla dängar på den plattformen, men jag har å andra sidan även vänner som haft otrolig hjälp av Flashback när de haft olika problem i livet. Flashback är väl lite som stockholm. Ryktet om stockholmsjävlarna övertrumfar i retoriken kanske majoriteten av stockholmare, som inte är ett dugg jävliga. Jag försvarar principen om att låta människor få vara anonyma.

Hur som helst så funderade jag på vad jag skulle kunna bli hatad för i morgon, pga etikett som verkar lämplig för tillfället. Och visst råder det seriös valrörelsetourettes för ögonblicket, men handen på hjärtat, det var varit inne att hata rätt länge. Man ska känna saker rejält, inga nyanser för det är fegt. Såga dom jävlarna längs med fotknölarna – vilka dom jävlarna nu råkar vara. Vänsterjävel, kanske. Jag är ju socialliberal, och har mina rötter i det solidariska nånstans. Det har jag ju onekligen fått rejält med skit för genom livet.

Det finns lite för många anledningar att hata mig, inser jag, när jag funderar på alla hatetiketterna som valsar runt. Nu kanske det här låter som att jag tycker synd om mig själv eller nåt, men det gör jag inte. Än. Jag lider egentligen väldigt lite av när andra hatar (tycker det är vansinnigt jobbigt när jag kommer på mig själv att göra det dock, eftersom det är så nedbrytande). Det är dessutom oerhört få som attackerar mig med sitt hat, ingen fara.

Men svängutrymmet blir liiite, liiite trängre varje dag. Toleransen försvinner från alla möjliga håll och kanter, och kvar finns knappt utrymme för att få vara människa. Man ska hata rätt, äta rätt, säga rätt saker, se rätt ut, annars jävlar hänger vi ut dig. Allt ackompanjerad av en alltmer invasiv övervakning som används till gud vet vad. Så nog hänger det ihop alltid, attityden av att människor helt enkelt inte riktigt förtjänar privatliv.

Det är nog inte sådär jättestort värde i vem det är som tycker sig ha rätten att kika in i våra huvuden och hjärtan den digitala vägen. Det är att det börjar bli så normalt att man kan göra det – och gör det utan betänkligheter.

Som den socialliberala, feministiska, pirat, köttätare, stockkholmsjävla överviktiga rökare jag är så undrar jag när jag  jag ska sluta våga föra ett jävla liv. Vem vet vad er rättfärdiga ilska kan motivera er till.

Kategorier: Pirates, arr!

Årets valfråga: Paradise hotell?

8 september, 2014 - 22:05

En kollega på jobbet idag ställde en rätt rolig fråga – “tror du att M och S kommer att börja samarbeta nån gång, och bilda regering tillsammans?” Jag garvade lite, men tänkte att han hade en poäng. Jag såg siffror på, t.ex. att S och M röstade samma i runt 40 procent av frågorna i nån statistik framtagen förra året, eller så. Hur som helst så tycker jag det är en kul frågeställning och illustrerar lite hur folk tolkar av mediatäckningen av valet. Det är Stefan vs. Fredrik som är själva storyn – vem är mest duglig att leda landet, ungefär, fast gömt lite under “bäst i debatten”. Baserad på nån slags traditionell tanke om att de båda partierna är de största och därför har nån slags rätt i det, men en storhet som är på väg bort (som jag ser det) och såklart, det är väl inte så konstigt då att folk funderar lite fritt.

Frågan ledde till lite mer funderingar, om vad som varit årets stora valfråga. ”Paradise Hotell” kom jag på mig själv att tänka. För har inte Stefan och Fredrik tronat på framsidorna i kvällspressen när jag kikat in, har Paradise Hotell gjort det. Uppblandat med en och annan kriminell KDare och SDare. Och fotboll, såklart. Som har ett egendomligt liknande upplägg som själva valet, lattjo nog.

Nu har jag varit ganska upptagen med att hjälpa Piratpartiet i sitt arbete, tagit hand om frågor, försökt fixa material, plockat upp relevanta texter osv så har nog egentligen varit lite bortkopplad från valrörelsen i stort. Har verkligen inte varit inne och lusläst, och har definitivt inte tittat på några partiledardebatter. Twitterrecensionerna har fått räcka, tillsammans med rubriker om utkorande av ”segrare” i tidningar när jag skrollat igenom lite halvfokuserat.

Så det hänger antagligen på mig att jag inte uppfattat riktigt vad det har varit för valfrågor, den här valrörelsen. Kan inte komma på så många. M vill bygga kringfartsled runt Stockholm, har jag märkt på affischerna när jag tagit mig till och från jobbet, och Björklund (som numer aldrig visar sina tänder på bild, är inte det konstigt?) ska justera upp skolan.

Jag har inte heller fått så jättemycket känsla för vad som kan antas vara valfrågor i mitt flöde. Där har det mest debatterats om saker och ting är odemokratiska. Om vandalisering av affischer. Först var det Dror Feiler V, vilket inte var lika upprörande som när nu Fi gått och gjort något liknande. För att inte tala om vanliga svennar som ritat mustach på affischer när de väntat på bussen. Det jag blir fascinerad över är såklart att detta får oerhörd uppmärksamhet, av de arga, och därför blir alldeles fullgoda knep att ta till i valrörelser, ironiskt nog.

Det är ungefär vad jag noterat. Jag har inte riktigt pejl på vad valfrågorna är – och de frågor som jag hjälpt till att besvara för PPs räkning är ingen ledtråd heller – de handlar om precis allt möjligt. Allt från om vi vill sänka rösträttsåldern till vad vi tycker om lönerna inom vården. Och en jätteintressant filosofisk diskussion med en kille som varken visste in eller ut vad han skulle rösta på, och jag via PP-kontot helt enkelt fick lov att sluta vara ”valarbetare” tyckte jag, eftersom det var viktigare att förmedla att partier är till för honom, inte tvärtom, och att han ska rösta efter vad som är bäst för honom, och byta parti när de failar honom i hans behov.

Det har varit otroligt givande, och ibland smärtsamt när folk berättar om sina vedermödor i livet, och inte kunnat erbjuda nån bra politisk lösning för det. Det här kommer väl att fortgå i några dagar till. Fram till på fredag nånstans (på lördag ska jag hänga med mamma, och lyssna på henne när hon är ledsen om att hennes vedermödor inte lyfts alls i valrörelsen. Som att hon vårdar sin man hemma som är sängbunden, trots att hon är 75 och känner sig dessutom lurad på sin pension vars villkor förändrades lagom tills det var dags för henne att sluta jobba.)

Massor är de människor därute, som känner att deras röst är något alla partier vill ha – men att bli hörda är knappast något som är sådär jätteeftertraktat. Det är inte våra prioriteringar som genomsyrar valrörelsen precis – det är politikernas.

Kategorier: Pirates, arr!

Hur mycket vet du om FRA?

7 september, 2014 - 17:05

Piratpartiet ställde 14 frågor på lika många dagar under taggen #dfraga på Twitter, Facebook och Google Plus, baserat på det lilla vi vet i kombination med saker vi fått reda på via det material som Edward Snowden läckte. Hur mycket vet du om FRA?

Har FRA några resultat de behöver uppnå? Vilka är de, i så fall? Vilka sätter dem?
Vi vet inte så mycket om FRAs arbete. Det finns en underliggande tanke om  att samla information som har bäring för militära ändamål, men allt annat som det framkommit att de gör föranleder frågan vad det är för målbilder de arbetar efter.

Ser FRA regeringen som beställare/kund eller ansvariga?
Från början var det bara regeringen som skulle ha tillgång till FRAs verktyg, men numer är det ett antal myndigheter som också kan använda sig av dem. När nu regeringen inte är de enda, vilka är det egentligen som är ansvariga för spaningsarbetet? Beställaren? FRA? Regeringen?

Vilka uppdrag får FRA från Polis­myndigheterna och hur vanligt är det?
Den av bland andra Datainspektionen och Advokatsamfundet kritiserade lagen om att ge polismyndigheter tillgång till FRA, trädde i kraft den 1 januari 2013, och möjliggjordes av ett samarbete mellan Socialdemokraterna och regeringspartierna.

Har FRA fått uppdrag som tjänar kommersiella intressen?
Det  har visat sig att möjligheter att störa diskussioner online – till och  med möjligheten att manipulera omröstningar online, är en tjänst man  tillhandahåller inom säkerhetsindustrin FRA verkar inom. Varför detta  anses vara användbart och i vilka syften, är okänt.

Hur mycket av FRA:s data anses användbar inrikes och hur mycket anses enbart ha värde för tredje part?
Eftersom FRA bedriver byteshandel med andra säkerhetsorganisationer som amerikanska NSA och brittiska GHCQ, skulle det vara intressant att veta vilka volymer det handlar om.

Varför behöver FRA kunna samla in information om en människas sexuella läggning?
När FRA byter information och data med andra länder, så behöver de tydligen rätten att kunna inkludera information om människors sexualitet, såväl som etnicitet och politisk tillhörighet. Det innebär den specialversion av personuppgiftslagen som FRA önskat sig och fått.

När har FRA tänkt att fixa de problem som Siun påpekat, och hur kommer FRA gå till väga?
Vem är ansvarig när FRA gör fel? Detta är en återkommande fråga, då FRA lika återkommande prickas av Siun. Det saknas helt ansvarsutkrävande av FRA.

Hur många terrorister har FRA lyckats hitta? Om FRA har hittat några terrorister, när ställdes de inför rätta och i vilken domstol?
Det går inte att komma ifrån att terrorism användes som primärt argument för att införa FRA-lagarna, trots stora protester. Var är resultatet av det då argumenterade behovet?

Var FRA involverade i attackerna mot Belgacom?
FRA hjälpte till att sprida spionprogram till utsedda mål i en hemlig underrättelseoperation som kallas Winterlight. Målet för den typen av attacker är att infektera datorer med spionprogram eller annan skadlig kod, för att bland annat ta del av eller manipulera information.

Hur mycket får signalspaning kosta?
Mellan 2008–2012  höjdes FRAs budget med 39 procent – en ökning från 590 miljoner kronor  2008 till 822 miljoner kronor år 2012. 2013 höjdes det ytterligare, och  idag ligger årsbudgeten på 860 miljoner.

Vad hände med den etiska kommittén kallad Kontroll­station 2011 som var ett löfte när FRA-lagarna drogs igenom?
Kontrollstationen skulle  bestå av neutrala medlemmar och ha insyn in FRAs verksamhet av  integritetsetiska skäl, lovades det ett flertal gånger när folk  protesterade 2008 mot lagarna. Kommittén upprättades aldrig.

FRA får avlyssna maximalt 2,2 miljoner svenska hushåll vid en given tidpunkt. Hur ofta har den rätten använts?
Det bor i genomsnitt drygt 2 personer per hushåll så 2,2 miljoner hushåll är halva svenska folket. Försvarsunderrättelsedomstolens ordförande Runar Viksten sa i ett uttalande att ytterst få svenskar spanas på. Vilket syfte har då det här taket?

Hur kommer man åt problemet med att FRA aktivt ljuger för riksdagsledamöter?
FRA har avslöjats göra saker som bryter mot uppsatta lagar och regler (Uppdrag Granskning, dec 2013), men viftas bort av riksdagsledamöter som väljer att tro på FRA när de säger att allt är i sin ordning.

Vad används FRAs insamlade information till?
Det primära argument till att signalspaning behövs har varit att avslöja terrorister. Trots att medborgare nu bevakas hela tiden, händer dock saker i världen som underrättelseorganisationerna inte tycks kunna förhindra. Vad är det de gör?

Vi önskar vi hade svaren. Så fortsätt ställa frågor. Piratpartiet vill riva upp alla delar av FRA-lagen, inklusive FRAs specialversion av Personuppgiftslagen. Riv upp, gör om, gör rätt.

Kategorier: Pirates, arr!

Vad i jösse namn var det där för nyhet, om terrorister och Säpo?

3 september, 2014 - 17:55

Aftonbladet avslöjade idag att Säpo avstyrt två terrordåd i Sverige. Jag klickade in och läste artikeln och blev lite förvånad över hur lite det handlade om att Säpo avstyrt två terrordåd, och hur mycket det handlade om att de sa att de hade avstyrt det. Eftersom det stod rubricerat som “Aftonbladet avslöjar” hade jag nog förväntat mig något annat än ett mötesvariant av ett omhashat pressmeddelande, som ibland letar sig ut och låtsas vara journalistik.

Wolfgang Hansson spekulerar i en uppföljande artikel om varför Säpo väljer att bjuda in Aftonbladet (visserligen efter att ha blivit uppringda av tidningen) och berätta om det här, vilket gjorde att den initiala känslan blidkades en aning. Han avslutar dock det inlägget med att skriva:

Risken finns givetvis att media utnyttjas i ett spel. Men avgörande är ändå om Säpo talar sanning. Har de verkligen förhindrat två terrordåd är det värt att berätta. Och gräva djupare i. Ännu har jag inga indikationer på att Säpo ljuger.

Och det är väl här nånstans som man som allmänhet behöver identifiera ett problem: vad betyder det att inte ha några indikationer på att Säpo ljuger? Vilka är de indikationer som krävs? För ur mitt perspektiv så saknas det indikationer på att de talar sanning, nämligen. Det där som grävet hade varit en bra grej för.

Som exempelvis det där med att vi varken sett eller hört talas om några rättsfall. Ingen dokumentation inom rättsväsendet skapar dessutom en skapligt oroväckande tanke: om det är sant det de säger, vad har då hänt med rättsstaten? Det framstår mig finnas hur mycket som helst att göra här, för att kunna presentera journalistiskt arbete vi som allmänhet skulle kunna ha någon glädje av.

Vi ska alltså tro på Säpos ord, och sen så ska vi tro på en journalists ord. Sen avrundar de med en artikel om en italiensk terroristexpert som säger att Sverige har anledningar att vara rädda i största allmänhet, ingen går säker i vår oroliga värld. Ungefär. Under nån slags premiss han utgår från, att svenskarna känner sig trygga från sånt, vilket jag själv inte ens har en aning om det verkligen stämmer. Sammantaget ska vi vara rädda, någon borde gräva i det och ptjaa…? Det hela känns som nyhetsteater och jag känner mig skapligt manipulerad.

Så, vem ska gräva i detta, sitter jag och undrar nu.

Kategorier: Pirates, arr!

Är det inte integritetskränkande om det går att onanera till?

2 september, 2014 - 11:46

Har ni läst någonting om kändisarna vars privata nakenbilder sprids på nätet? Har råkat på det i lite olika format runt omkring. Det skrivs om flera olika aspekter av detta, som det otrygga i molnlösningar, eller hur man tekniskt går till väga för att försäkra sig om att sånt inte händer osv. och är helt klart viktigt att lyfta. Jag tipsar exempelvis gärna igen om inlägget som berättar om vår i stort sett trasiga infrastruktur som möjliggör för datainsamling av det mer privata slaget, till exempel. Det är lurendrejeri när säkerhet hintas, fast själva strukturen gör att det inte går att garantera.

Men det som framstår mig som mest intressant för ögonblicket är bristen på empati, som dyker upp lite för ofta. Emma Watson skrev på twitter om detta, och surprise, ett av svaren konfirmerar just det där med bristen på empati. Som kändis ska man stå ut, är väl tanken, kanske rent av är de till för det. Men något stör mig i den här enkelspårigheten. Nu behöver man kanske inte ”rasa” mot det, men varför anses det vara acceptabelt? Naturligt rent av? Det hö-hö-höandet man sett här och var är inte särskilt fräsch helt enkelt, och det borde vara ganska lätt att avhålla sig från att gilla eller sprida, generellt sett?

@EmWatson FUCKING PISS ON ME — sam (@fIaccid) September 1, 2014

Sen är det ju nästan lite komiskt, det där med att det är så fantastiskt ”lätt” att hitta en publik för nakna kändisbilder. Det system som går att exploatera för NSA och de som känner sig sugna på att se en kändis naken, finns ju naturligtvis tillgängligt för andra ändamål också, i så fall. Där verkar intresset vara något lägre, kan man väl säga.

Kan inte människor avhålla sig från att exploatera trasiga system för att få sig en självisk stund med handen mellan benen, vad ska man då anta att organisationer som systematiskt tittar in i våra liv gör? Snowden berättade tidigare i år om hur de privata bilder som ramlade in när de genomför spaningsarbete, ses som något av en löneförmån till och med. De är inte mindre människor än nån annan.

Detta verkar inte oroa allmänheten i den utsträckning jag hade trott att det skulle göra. Kanske, tycker jag mig kunna läsa mellan raderna, är det rent av naturligt att vilja kolla på nakenbilder – av framför allt tjejer – lite förståeligt till och med? Är det okej med intrång i privatliv för att det är relativt oskyldigt i sig att onanera till en bild, eller rent av har ett egenintresse av att göra det, är en fråga jag måste ställa efter att ha sett flera kommentarer kring detta runt omkring? Gäller inte principen längre då?

Som sagt, jag är inte intresserad av nån slags moralraseri, jag tycker inte ens att det ska behöva vara en skam att nakenbilder på en letat sig ut i offentligheten, de som utsätts har inget att skämmas för, ämnet kräver nog sin nyansering i det stora hela. För de som spridits nu riskerar ju alltid vara framstå lite skitiga som varit sexuella på nåt sätt, är ju en aspekt som borde funderas på.

Kopplingen till ointresset för att respektera det privata för egen vinnings skull, är dock väsentlig. Varför snackas det om detta med ett skratt, en blinkning, en armbåge i sidan i den stora utsträckning det gör?

Vi navigerar i en ny värld, kan man väl säga. Men vissa saker är ganska gammelunkna, kan man väl också säga. Kanske behovet av att slippa skämmas för sin sexualitet och ironiskt nog då gör det genom att avhumanisera de objekt som göder den, krockar med behovet av nån slags människorespekt som för den sakens skull inte ska leda till moralpanik och sexualfientlighet.

Det känns i vilket fall som helst som att det är läge för föräldrar att snacka med sina tonåringar om de här aspekterna i vår nya samtid och kanske behöver det tacklas hos vissa vuxna också. Såna här saker blir inte okej bara för att sex är okej, om man säger. Men kanske är jag gammelunken själv, som anser det vara en etisk kompass att förhålla sig till, om människors privatliv. Alla människors.

Sen skulle det inte skada om systemen kunde funka bättre. Men något som vi närmast kan justera är oss själva, tänker jag. Som exempelvis fundera lite på vad integritet är och när den kränks. Eller när vi “utnyttjar” svagheter för vår egen vinning. Eller när vi väljer att engagera oss och på vilket sätt. Det är i alla fall spejsigt att det växt fram nån slags sätt att välja sida i detta, i en allmänna diskussionen. Och att det finns folk som försvarar läckan, för att de gissningsvis har en drift att försvara att de onanerar.

Kategorier: Pirates, arr!

Tänk om du har fel om SvP?

1 september, 2014 - 07:43

Johnny tipsade om ett inlägg (på engelska) med titen: Den mest deprimerande upptäckten om hjärnan nånsin. Jag har tipsat om den här forskningen i tidigare inlägg, men kan nog vara idé att lyfta det igen. Nu tycker jag i och för sig inte att det är deprimerande, nödvändigtvis, om än jag många gånger känner den frustration Marty Kaplan, som skrivit inlägget, redovisar. Att vi människor blir dumma av politik.

Har vi bestämt oss för en politisk inriktning så tenderar vi att ignorera logik och rationalitet — vid experiment där man skulle genomföra en simpel matematik gick det utmärkt att räkna rätt om ämnet avhandlade politiskt neutrala ämnen, men när samma sorts matematik skulle användas i en fråga man tagit ställning till, började testsubjekten räkna fel, för att få rätt…

Sammanfattningsvis kan man säga att det spelar ingen roll hur många bevis du har, i den mån det är möjligt, den som har bestämt sig kommer inte att ta det till sig. Och det gäller såklart även dig själv. Det du har bestämt dig för stämmer, gör att din hjärna kommer att motarbeta varje försök att ta in bevis för att du möjligen har fel. Ingen är immun från detta, helt enkelt. Intressant nog, om de fick möjlighet att skriva några rader om en erfarenhet som gjorde att de kände sig bra om sig själva, ökade benägenheten för att ändra sin åsikt efter att ha introducerats med bevis.

Något som jag själv är insnöad på är självinsikt. Att inse sina begränsningar, och för all del styrkor, tycker jag är väldigt viktigt. Det är därför det inte nödvändigtvis är deprimerande med den här typen av forskning, det är ganska bra att vi vet om att vi faktiskt inte är bättre än så här.

Det här känns väldigt relevant när det diskuteras vems våldsamhet som är mer eller mindre acceptabel, bland annat i relation till demonstrationerna mot SvP – svenskarnas parti. I en diskussion med någon, så avfärdade någon möjligheten att vi kanske har missat att vi tagit på oss ett ansvar för att inte tillåta den här typen av rörelser demonstrationer, i och med ett åtagande med FN. Detta för att informationen jag stött på, fanns i en artikel på Aftonbladet. Tidningen går inte att lita på och vill endast sälja lösnummer. Det sista är i och för sig en sanning jag helt köper, men betyder det att tidningen i sig aldrig nånsin har rätt?

Om det är rätt eller fel att demonstrationstillstånd ska få ges (och därmed polisbeskydd) till ett gäng uttalade nazister, om det strategiskt är bättre att tiga ihjäl dem istället för att protestera är inte riktigt grejen här. Det jag undrar över är en eventualitet där vi själva bryter mot regler vi en gång satt upp, och om det i så fall är något vi borde fundera på.

Personligen finner jag diskussioner om människor som kravallar till vänster eller mördar till höger är “värre än de andra” ganska obehagliga. Det handlar inte om att båda är lika goda kålsupare som någon uttryckte det, det handlar om att jag antagligen skulle känna mig precis lika våldförd på alldeles oavsett om den som attackerar mig, är vänster eller höger och om detta tankesätt kan utsträckas till att även inkludera demokratin. (Lite som en del verkar driva tanken att det är mer acceptabelt att bli våldtagen av en svensk än en invandrare, men kanske borde fokuset ligga på själva övergreppet, punkt slut.)

Kanske är detta ett uttryck av att jag nånstans bestämt mig för att höger-vänster inte är viktigt längre. Kanske är det ett uttryck för att höger-vänster fortfarande är något som individer bestämt sig för att det är viktigt. Antagligen lite av båda. Jag är inte hundra på vem som har rätt i vad, eller ens om jag själv har rätt. Frågan är var vi begår våld på demokratin – genom att tillåta att människor som vill rensa ut olika grupper ur samhället att demonstrera, eller genom att inte tillåta dem att göra det. Jag vet faktiskt inte. Jag tycker att alla (som idkar nån form av rationell förmåga när de snackar om detta) har vettiga synpunkter. Men jag vet inte. Jag känner det som att alldeles oavsett sida här så behöver jag kompromissa om något viktigt.

Å ena sidan behöver jag kompromissa om min känsla för demokrati och yttrandefrihet – det är inte de “goda åsikterna” som skyddas med den sortens princip. Eftersom en åsikts godhet är något som bestäms av någon annan och den sortens godtycklighet kan förhindra mig från att ha en åsikt. Å andra sidan behöver jag kompromissa med min inbyggda tro att nazism och rasism alltid behöver bekämpas. Jag har växt upp med “hur kunde det hända” och “vi ska aldrig glömma”. För mig är det ett oerhört svek att inte sätta ner foten när den här sortens tendenser rör sitt fula huvud.

En tendens för övrigt, som jag tycker mig se till både “höger” och “vänster”. Att man ska vara lydig, underdånig och förtjänar nån form av bestraffning om man inte tycker rätt. Kanske är det min hjärna som förhindrar mig att se vad som är rätt, för att jag tycker det är rätt att motsätta sig översittare i alla former. Kanske är det andras hjärnor som förhindrar dem att se att de inte klarar av att göra rätt. Antagligen är det lite av båda, som sagt.

Polispatrull ryckte ut för att avbryta pågående våldtäkt. Fick avbryta utryckningen då däcken var sönderskurna. https://t.co/zp4ve2GTZs

— YB Södermalm (@YB_Sodermalm) August 31, 2014

Detta är otroligt meta att sitta och fundera på under en valrörelse, och kanske inte sådär jätteuppbyggligt. Men jag tycker ändå att det är värdefullt. Vi är alla dumma i huvudet, på sätt och vis, vår hjärna klarar inte av att vara mottagliga för relevant information nödvändigtvis. Vi behöver veta det här om oss själva. Självinsikt är inte så dumt, ändå.

Kategorier: Pirates, arr!

Det var inte bättre förr, men har det inte gått för långt nu?

22 augusti, 2014 - 22:11

När blev det viktigare att rösta för att se till att andra partier än de man delar åsikt med, inte får makt? Jag ser det lite varstans – röstar man si ger man en röst till SD, är ett ganska vanligt förekommande argument till exempel. Nu har jag i och för sig all förståelse för att man kanske inte vill se SD i riksdagen, men… vill man det MER än att rösta på det partiet man tycker bäst företräder det man anser är viktigt? Det har nog alltid funnit ett element av det historiskt, att man “taktikröstar” på olika sätt. Men jag undrar lite vilka det är som tjänar på det i längden, väljare eller partier?

Jag känner mig många gånger naiv som inte riktigt har med det perspektivet när jag funderat på vilka jag ska rösta på, genom livet. Det har alltid varit en självklarhet att välja det parti som jag upplever är bäst lämpade att företräda mig, även om det aldrig någonsin existerat ett alternativ som är perfekt på alla sätt. Inte ens nu, när jag är jätteaktiv i Piratpartiet och till och med valkampanjar, så är jag inte 100 procent piratpartist, såtillvida att PP är Bäst På Allt TM. Kanske är det bra att jag förhållt mig avvaktande till att ta steget in och bli fullfjädrad politiker, som inte riktigt fixar att lova bort min förstfödde.

Det har helt klart handlat om prioriteringar. De har förändrats något genom åren, vissa saker kommer jag aldrig att släppa men känns inte akuta, andra saker kommer jag på mig själv med att undra vad i jösse namn jag ens tänkte när det begav sig. De gånger jag röstat av gammal vana, för att jag “tillhört laget”, eller de gånger jag gjort fruktlösa försök att sätta mig in i det lite bättre, bara för att konstatera att jag helt enkelt inte begriper vad som snackas om. Och röstar på en fråga, en frågeställning som sticker ut, och den företrädare som gjort starkast och mest förtroendeingivande intryck.

Jag skojade lite om crips och bloods härom sistens, och det är inte som att den känslan klingat av. Jag ifrågasätter starkt varför S och M ska vara de eviga regeringsalternativen. En status de äger, men som jag upplever det är på upphällningen. Det är marknadsföringen. Det är nån slags varumärke som sitter där – som en slags abstrakt krona som ärvts med tiden, utan nån egentlig förankring i samtiden. Man äger rollerna i de politiska debatterna.

Nu vimlar det av affischer i stan — eller, ptjaa, fläckvis. Det är viktigt att synas, budskapen på affischerna är inte sådär jätteviktiga, vi väljare behöver mest bara påminnas om att de finns. Affischer vinner inga val, men tydligen är det lönsamt nog för att det ska satsas en del pengar på det. Det satsas till och med på att riva ned affischer, såpass viktiga är de till och med för valrörelser. Affischer. Med så snabba budskap på att du inte hinner se dem.

Så snabba att M till och med nöjer sig med att köra nån getto-svengelsk BOOM-variant. Det känns nästan som de skämtar direkt till mig, som skrev om det i gängkrigstermer. “Hahahaha, du trodde du tog i, kolla bara vår makt, så här funkar det, vi kan minsann nöja oss med att vara andefattiga, för vi äger den här plattformen!”

BOOM – vi finns, säger affischerna. De säger inget om varför de finns, det behövs inte, tydligen. BOOM. Folkpartiet Liberalerna bedriver valrörelse “för skolan”. För skolan. Som om nån var “mot” skolan. De behöver inte utveckla ämnet — de behöver bara äga det. De finns, med hjälp av affischerna, de äger en fråga. Det är andefattigt, men ändå tillräckligt viktigt för att det ska klistras upp överallt, och rivas ner av rivaliserande gäng. Eller partivänner, menar jag.

Så när valkampanjer kokar ner på BYE BYE-nivå, och jag personligen ibland läser kommentarer om att Piratpartiets kampanj är “för svår” (det är alltså jag som varit med och tagit fram den), så tänker jag nånstans stolt att jag åtminstone förutsatt att folk tänker och känner saker lite djupare. Jag har haft en större respekt för människor än de partier som sitter i riksdagen idag. Men som sagt, jag har aldrig taktikröstat. Jag har aldrig sett behovet.

Att rösta är för mig en djupt personlig och viktig grej. Det är bland det värdefullaste vi har, och jag skriver ofta om hur vi ska undvika att belöna det som vi i längden anser är dåligt. Våra röster är inte svarta kameler, där man röstar bort partier. Man röstar in partier, inte ut. Jag undrar när det blev såhär. När det blev viktigare att se till att försöka få bort deltagare ur Ö-rådet? När blev det viktigare att vara publik till politik än känna delaktighet i det? Det känns som vi måste vinna tillbaka valrörelserna, på nåt sätt. Jag vet inte om de nånsin var särskilt fräscha, men har inte gränserna stretchats lite väl långt nu?

Budskapen känns i allt högre utsträckning förfärande. Man ska inte rösta på något som är visionärt eller skapar nån slags tillförsikt — man ska rösta så att andra inte kan komma till makten. Som är förfärliga och farliga. Som sagt, det kanske alltid varit såhär. Jag vet inte, det är skitsvårt att sätta fingret på. Men någon slags gräns har gåtts över, jag vet bara inte när. Eller hur mycket jag bidragit till det själv, som gett upp tidigare när jag försökt sätta mig in i frågor och valt det enklaste och mest medryckande? Jag tycker i alla fall det är obehagligt att fundera på.

Jag tänker inte rösta strategiskt i år heller. Jag vet nog inte ens hur man gör när man röstar strategiskt. Jag kommer att rösta efter mitt hjärta. Det tror jag de flesta gör, faktiskt. Frågan är bara vad valrörelser gör med både hjärta och hjärna i längden.

Kategorier: Pirates, arr!