Opassande

Prenumerera på innehåll
Webbadress: http://opassande.se
Uppdaterad: 56 min 30 sek sedan

Vad innebär det att vara hygglig?

22 april, 2014 - 08:40

Jag undrar ibland vad “att vara hygglig” innebär. Det finns nåt gammalt Tjechov-citat om att vara väluppfostrad innebär att inte se när någon spiller på duken, snarare än att undvika att spilla på duken, så att säga. Att se, men inte kommentera, fördöma eller på olika sätt etablera “jag är bättre än du”-status. Jag har alltid gillat den tanken, men har otroligt svårt att leva upp till det. Istället är jag nog den som tar en sked med sås och häller med flit på duken, bara för att den som spillt inte ska känna sig ensam. För pinsam tystnad och undvikande av att kommentera eller dela på en upplevelse med någon, kan vara ganska jobbigt för den som inser att folk är tysta av artighet. (Något som jag själv lärde mig när jag lät mina skäggtofsar på hakan växa en sommar.) Frågan är om jag är hygglig eller inte då.

För å andra sidan vill väl ingen ha ständiga kommentatorer som följer en i vardagen. När jag läser Susan Elkin i The Independent om att lärare behöver få semester från påhopp via internet av elever och lärare, så poängterar hon att ungar behöver lära sig att vara hyggliga, precis som de behöver lära sig att inte köra på folk när de lär sig cykla. Jag tror att det för de allra flesta är självklart, det finns till och med forskning som visar att föräldrar önskar att deras barn är omtänksamma, snarare än framgångsrika.

Hur omtänksam man än är är det ganska viktigt att även synas. Göra skillnad på olika sätt, och bli framlyft. Jag har skrivit spaltmetrar om hur att vara elak är något av en räkmacka att glida in i uppmärksamheten — man kan rent av få producera tv-shower. Såg nån t.ex. reklam där människor i vardagen är “radiostyrda” av några hysteriskt fnittrande män, där en person måste göra allt som de säger åt denne. Ett program jag inte nånsin kommer att titta på frivilligt, eftersom jag då skulle belöna det mobbingbeteende som förnedrings-tv så ofta handlar om. Ingenting i det signalerar hygglighet, kan man väl säga.

Samtidigt som det är populärt med förnedrings-tv, så finns det en uppsjö av exempel när motsatsen älskas och hyllas. Jag vet inte hur många gånger jag stött på fina historier online, där människor delat historien vidare, som handlar om osjälviska handlingar. Det kan vara kändisar som är hyggliga mot sina fans — det är omåttligt populärt — likväl som vanliga svenssons som gör något för dem själva normal hygglighet, men som uppfattas som ovanligt fint. Som om det är så himla ovanligt, trots att det är något som ses som eftersträvansvärt, vilka du än frågar runt om i världen.

Frågan är varför det är ett såpass stort problem, att folk är oempatiska, när att vara hygglig anses vara en av de godaste egenskaperna. Jag undrar ibland om det är en myt att folk är så jävliga mot varandra. Kanske är det bara underhållningssektorn som signalerar det, och så har det blivit en slags vardagssanning? Visst finns det oempatiska människor i vardagen, men frågan är hur pass vanligt det är. Kan hygglighet rent av misstas som elakhet? 

Kanske handlar det om att vi inte riktigt ser hygglighet. Vi känner igen översitteri och arrogans, men känner vi igen hygglighet? Vad är det att vara hygglig, är det normalt eller något ovanligt? Hygglighet är något de flesta av oss nog anser oss besitta, men samtidigt är det svårt att köpa när någon anklagar en för motsatsen. “Jag menade inget illa”, är en sån där grej som de flesta av oss känner igen. Det är inte minst en ovanligt svår balans mellan varven, mellan “varför sa du inget” och “varför kunde du inte bara hålla käften”.

Jag är inte alltid helt säker på vad hyggligt är. Vad det innebär. Hur man lär sig själv och lär andra vad det handlar om. Att vara snäll mot de som lider är självklart. Men vilka är det som lider? Och vem bestämmer det?

Kategorier: Pirates, arr!

Har hat blivit ett modernt privilegium?

15 april, 2014 - 11:10

Folk som hotar andra människor suger valballe. Lite barnsligt, men ganska tydligt sätt att uttrycka det jag känner för s.k. “näthatare”. Problemet är mest bara att människor som kan gömma sig bakom anonymitet för att hota, är priset för att låta andra människor komma till tals. Det är en ibland en omöjlig moment 22-situation. Det finns hatare som en del människor behöver få möjlighet att skydda sig från. Sen har vi såklart det bekymmersamma att inte kunna prata öppet om sin arbetsplats. Ja, ni vet, ni har läst det för, vi snurrar i den här kunskapsrondellen på regelbunden basis, ni vet att det finns massor av goda anledningar till anonymitet.

Bäst vore det naturligtvis om ingen hatade. Alls. Men, nu hatar alla, utan undantag, något eller någon i vardagen. En mänsklig egenskap som har nåt slags värde ur evolutionär synvinkel, kanske? Inte sällan är våra goda egenskaper även våra dåliga egenskaper, om man säger.

Hur som helst råder det ingen brist på folk som beter sig som svin. Ett av mina “favoritsvin” online är inte anonym, han är journalist på Expressen. Jag har tänkt på det ibland, att det kanske inte är hat då’rå, när man är kändis, eller har många följare som offentlig person. Det är liksom helt okej då. Det sinistra uppstår kanske bara i den stund någon är anonym. Jag vet med mig själv, att i den stund jag bestämde mig för att inte vara anonym med min blogg, så var det för att “räknas”.

Anonyma människor framställs i nästan alla sammanhang som skumma. Att inte behöva vara anonym är något av en lyx för ganska många, och när man har naturlig tillgång till den lyxen så har en del ingen förståelse för att det finns de som “väljer” anonymitet. Anonymitet har blivit en slags modern tids abstrakt bakelse, där folk är svältfödda på existensberättigande och bemöts med totalt oförstående. “Det är väl bara att visa vem du är? Ha lite ryggrad, och stå för saker!” Det är symboliskt för en egenskap som vi alla besitter, precis som hat, när vi är priviligerade på olika vis. Vi förstår inte varför folk har det dåligt, när det går att ha det bra, ungefär. Och missar hela kartan av nyanser och anledningar till anonymitet.

Anonymitet är något som behöver ingå i demokratiska samhället. Det är något vi lärt oss den hårda vägen. När Miljöpartiet föreslår en förändring i bbs-lagen, så är det en konsekvens som de tycks ha missat — registrering av bloggare innebär i praktiken förbjud mot anonymitet. Det är så självklart att direkta hotsituationer behöver tacklas, men det blir så konstigt när åtgärderna i sig blir ett hot mot de som har det svårast att nå ut i samhällsdebatterna. De som av nödtvång behöver vara anonyma. De vars behov, gör att vi betalar priset genom att behöva “stå ut” med att även idioter gömmer sig bakom anonymitet.

“Stå ut”, skriver jag inom citattecken, för en del i den här problematiken är att det har inte alltid varit helt tydligt vad som menas med näthat. Menas det inte när det exempelvis handlar om att en kändis uttrycker sig nedlåtande om någon eller några, men är upprörande när en anonym “näthatare” uttrycker sig på jämförbart sätt, så är det inte helt lätt. Mellan raderna andas ett slags “jag har rätt att slå ner på dig, men du har inte rätt att göra detsamma mot mig”.

Där nånstans tror jag att åtminstone en källa till problemet bor. Kändisar och hatfulla politiker online, som får vara det för att de inte är anonyma behöver ta sitt ansvar för ett allt hårdare tonfall i samhället. De bidrar till en direkt hatisk kultur. Sopa helt enkelt rent framför egen dörr, och gör det för Guds skull inte till en slags rättighet att få hata, bara för vissa grupper.

Ett exempel på när hat görs rumsrent är inte minst det där med att dagen efter Anna Troberg debatterat med Robert Aschberg på tv, utsattes hon för det här:

En snubbe på Centralen kallade mig “näthatsfitta”. Jag gissar att han är old-school och föredrar afk-hat. Jeez… #svtdebatt #dinröst

— Anna Troberg (@annatroberg) April 4, 2014

Lika viktigt är att vi alla nog dessutom borde försöka lära oss att inte vara så jäkla ömhudade alla gånger. Att någon blir förbannad på en är inte kränkande. Att bli förbannad på något är förresten inte samma sak som att vara kränkt heller. Det behöver inte ens innebära att “hat” är en relevant känsla när man ilsknar till. Vi behöver hjälpa varandra att förstå när “näthat” är ett riktigt problem. Hotar en människa någons liv? Ja, då är det allvar. Säger någon emot dig på ett hånfullt sätt? Nej, du får leva med det.

Nåväl, — Miljöpartiet lyfter särskilt ungdomar som ett problem. Just den gruppen, dock, är inte själva anonymiteten problemet vad jag förstår, de känner oftast vilka det är som mobbar en. (Friends nätrapport 2014. Där står att 8 av 10 barn och ungdomar vet vem som trakasserar dem på nätet.) Är det för att folk tror att det är okej att mobba eller bli mobba som detta inte anmäls? Eller anmäls det och inte förvaltas av polisen? Vad är det som gör att det ser ut så här? Ett problem som garanterat inte löses av att bloggare ska tvingas att registrera sig, tänker jag spontant.

Jag tror inte att det går att få bort hat med mindre än att människor lobotomeras. Men jag är övertygad om att om resurser prioriterades korrekt, så skulle många som går så långt att de hotar människor kunna plockas in. Gråzonen däremellan handlar väl om att vi som människor lär oss att både att hantera och respektera varandra socialt. Liksom, precis som vi alltid behövt göra, antar jag?

Kategorier: Pirates, arr!

Vad exakt har S och M gjort för att förtjäna att vara eviga regeringsalternativ?

13 april, 2014 - 13:06

Jag har inte varit ensam om att undra över det totala fiasko både riksdag och media stått för, som i stort ignorerat EU-valet. Det har vara handlat om riksdagsvalet i höst, och det har varit tragikomiskt att se etiketten “supervalåret” användas i samband med det, mellan varven. Man kan spekulera och fundera över varför det är så här, men att ställa frågan högt är förenat med vissa problem. Nåt som jag associerar till jante — man ska inte tro att man är något. Att fråga, att reagera, kan lätt tolkas som att man tror att man är mer än vad man är.

Det är en ganska klurig avvägning det där, visst är det bra för Piratpartiet specifikt om de nämns i relevanta sammanhang medialt. Det är en oerhört viktig kanal marknadsföringsmässigt, och underskattas nog inte av någon. Det är emellertid lite viktigare med hur Sverige förvaltar sitt medlemsskap i EU över huvud taget. Det är inte en ursäkt, eller hitte på — det är dominobrickor av konsekvenser att behandla EU som att det är oviktigt. För alla. Dras nån slags växel igång nu, känns det redan som för sent. Plikttroget nästan — inte minst för att det har varit ganska kraftig kritik kring det här problemet i sociala medier.

Sen är ju frågan om mediers relevans möjligen överskattas. En lite annan fundering är det där om vad det innebär om nu Piratpartiet blir invalda igen till EU-parlamentet efter månader (år till och med) av bristfällig EU-granskning. Vad betyder det för mediers relevans då? Vad händer i det ögonblick alla inser att det inte är så viktigt att synas i etablerade media längre? Det råder ingen brist på folk som kommenterar med den andemeningen heller. För vissa är det bäst att hålla käften, och inte anmärka på den ojämna politiska diskussionen av och med politiska representanter i etablerade media, eftersom samtiden sprungit ifrån dem och det är bara en tidsfråga innan de blir obsoleta.

Själv tycker jag att saken dras till sin spets när Göran Greider ber de som engagerat sig i F! att istället rösta på det rödgröna blocket. Hans mardröm är att partiet exempelvis får 3,5 procent, dvs under riksdagens gräns. 3,5 procent kan vara några hundra tusen röster som gör skillnaden att hans parti inte får makten. Jag känner igen det där, vi som röstat på Piratpartiet har tvångsmatats med den där retoriken sedan flera år. Uppenbarligen kan man slösa bort sin röst om man inte röstar som makten vill. Känns varken socialistiskt eller liberalt, om du frågar mig, ideologier som vilar på demokratiska lagrar traditionellt sett.

Som jag ser det är det inte tillräckligt stora skillnader mellan S och M för att man ska köpa att det är viktigt att det ena hålls borta som regeringsalternativ. Det var nog länge sedan, till och med, som det var det. Båda blocken kämpar om mittenrösterna, och båda blocken behöver appellera samma människor. Det är oftast schimärer det handlar om, ett låtsaskrig á la Crips och Bloods i den amerikanska hip-hop-världen. Samma saker är viktiga. Det börjar bli alltmer uppenbart för svenska väljare. Det är lite som att se tjänstemän eller förvaltare gå till strid med vem som är bäst lämpad att hantera saker, på inget annat än yta.

Allt det här får mig att undra varför så många vill att vi ska rösta antingen på Socialdemokraterna eller Moderaterna, med kringpartier. Och hur 4-procentsspärren är helt designad för att det ska fortsätta vara så. Vad exakt har de gjort för att förtjäna att vara eviga regeringsalternativ? Vad exakt inom nån slags demokratisk tanke, passar den slentrianmässiga normen att det måste antingen vara S eller M som sitter vid spakarna? Vad har vi för skyldigheter att alltid förhålla oss till det, vad det än gäller?

Så vi har ett starkt etablissemang, som det kallas, som håller hårt i tyglarna, så hårt att de tror att de finns där naturligt. Att det är en slags naturlag att det måste vara S eller M, och trots att det dyker upp alternativ som har tydliga, profilerade skillnader så anses det inte vara relevant. Det anses till och med att man ska vänta med utvecklingen av politiken, för att skydda det gamla som misslyckats med att hänga med i förändringarna. Och inser inte själva hur konstigt det låter.

Jag är personligen helt övertygad om att Piratpartiet återigen kommer att bli invalda i EU-parlamentet. De har gjort ett bra jobb där, varit tydliga, öppna och fått till förändringar som för väljare varit viktiga. Det har inte de som läst tidningarna fått information om nödvändigtvis, men väl de som har tillgång till ett konto på sociala medier. Frågan är vad det innebär, som sagt, för relevansen i de politiska mediala diskussioner som förs. När jag angriper EU:s demokratiunderskott, både ur perspektivet hur det fungerar i praktiken och hur vi regionalt hanterar vårt medlemskap — så är det helt enkelt bra mycket större än Piratpartiet. Och det vill jag helst slippa skämmas för. Jante hör helt enkelt inte hit.

Kategorier: Pirates, arr!

Piratpartiets EU-valskampanj

8 april, 2014 - 08:40

Jag har formgett Piratpartiets EU-valskampanj. Och jag har haft god hjälp — till exempel satt Göran Widham och jag och spånade fram det där med att ingen kan höra en när man skriker i soffan, och det var den himla duktiga fotografen Ulrica Zwenger som tog bilderna på toppkandidaterna för EU-valslistan för PP. Materialets texter har ledningen tagit fram, dessutom.

Det finns nu affischer, broschyrer, flyers och ett gäng saker du kan “piratpynta” din personliga sida med, om du vill vara med och stötta partiet i sitt valarbete. Överlag har det varit jättekul att kunna bidra — helt ideellt — till en kampanj som bygger både på kunskap och engagemang.

Partiet bestämde tidigt att själva röda tråden i valarbetet skulle handla om demokratin i EU. Det har visat sig vara ännu viktigare än partiet själv trodde, nånstans, när man ser sig omkring och noterar den i stort avsaknade valrörelsen kring EU-frågeställningar ännu så länge.

Efter att jag gjort klart materialet som skulle tryckas har jag vid två tillfällen blivit kontaktad från andra länder i Europa som vill ha tillgång till materialet på olika sätt. I Tyskland, så ville man ha en affischstorlek på foldern (bilden överst), t.ex. som skulle hängas upp lite överallt för att folk ska få känslan av att det som sker nu — valet — är en Europeisk angelägenhet, och att det kampanjas över hela Europa. I Danmark ska det göras en utställning lagom runt valet, och jag har skickat dem affischer som de tänkt sig ställa ut, även de har tänkt sig lyfta det där med att EU är stort.

Jag hoppas i alla fall att folk får glädje och användning av materialet som tagits fram och att det gör nytta! Kom ihåg att gå och rösta den 25 maj, EU-valet är viktigare än man skulle kunna tro.

Kategorier: Pirates, arr!

Varning för två tankar samtidigt

7 april, 2014 - 22:43

Allteftersom Jimmy Åkessons valturné på arbetsplatser runt om i Sverige fortsätter, fortsätter folk att protestera mot besöken. Det kan tyckas vara orättvist mot SD att de behandlas så, att släpper man in ett parti på arbetsplatsen ska alla partier få plats. Det är en bra och objektiv inställning, en slags grundläggande baslinje. Jag håller med om att man inte ska diskriminera mot invalda representanter i riksdagen på det viset, principiellt.

Samtidigt kommer några av oss från generationer av frågor om hur i helskotta rasismen kunde få ett så starkt grepp i Europa, med nazismen. Jag minns hur vi hade långa och många diskussioner i min barn- och ungdom, hur oförklarligt det var att det kunde få fäste. Hatet som ledde till systematiskt mördande av miljoner människor. Varför var det ingen som sa ifrån, undrade vi, och många lovade sig själva att säga ifrån när man ser den här typen av utveckling växa fram. Det löftet tror jag personligen är något som väldigt många försöker leva upp till idag. Ett löfte som man försöker hålla till sitt barnjag, rent av.

Här står vi nu mellan ett slags önskemål om en objektivitet och något vi lärt oss var vägen till helvetet. Som vi behöver bemöta så subjektivt vi bara kan trots att vi vet att objektivitet är viktigt och rättvisebärande. Vi behöver protestera, vi behöver säga ifrån, vi behöver tydligt visa att det inte är okej. Vi har ju lärt oss det, vi har pratat om det i flera årtionden. Vi vet att hat mot hela grupper kan leda till fruktansvärda konsekvenser. Vi har ju lovat att inte glömma. Men vi vill heller inte förtrycka någons åsikter, det ska gå att tycka olika, rätten att tycka det värsta tänkbara behöver skyddas, eftersom det i förlängningen skyddar vår egna rätt att tycka lite mindre kontroversiella saker. Allas rätt är individens rätt, det går inte att separera de två.

Vi vet att vi har rätt att protestera, att vi har en moralisk plikt att protestera. Protesterna bemöts med mordhot, och ett parti i riksdagen får inte några frågor om det. De volonterar inte heller ett starkt tryck emot de här fenomenen. Partiets tysta budskap har nått fram, och en brandkårs personal som protesterar gör det under falska namn för att försöka undvika att hamna i den situation andra anställda på besökta arbetsplatser runt om i landet hamnat i. Där hotbilden ansetts vara så pass stark, att denne varken kan gå till sitt jobb eller vara hemma. För att ha protesterat mot ett besök av ett riksdagsparti. Ett riksdagsparti.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av de här motsägelsefulla strömmarna. Att vara objektiv och schysst, men samtidigt vara stark och visa ett subjektivt motstånd. Det blir särskilt jobbigt när det framstår vara enskilda individer mot SD. Brandmän, läkare, skolelever… Går det över huvud taget att göra rätt när situationen är som den är? Jag tror inte det. Frågan är vad som blir minst fel. Och vad det kommer att ha kostat oss när det är dags att reparera det sen.

Det finns inga självklarheter här och det skrämmer mig mer än något annat. Det är är fel att protestera mot SDs rätt att besöka arbetsplatser i sin valturné när andra partier använder sig av den strategin och är välkomna. Men, det är oproportionerligt och direkt motbjudande att de som protesterar blir mordhotade med ett riksdagspartis goda minne, en attityd som ekar av historiska vingslag vi sagt oss ha lärt oss något av.

Jag väljer att tycka att det är viktigare att folk får protestera och vägra stötta SD, än att vårda den jämförelsevis passiva objektiviteten. Även om jag nu inte släpper att det fortfarande är viktigt att folk ska få tycka “fel” och det även i offentliga sammanhang, eftersom vi annars landar där vi börjar. Det borde ju till och med vara ganska okomplicerat att kombinera de två. Mordhota inte de som tycker annorlunda än du gör. Inget ursäktar det, inte ens när andra gör fel.

Kategorier: Pirates, arr!

Det är skillnad på hat och hat, antar jag, men…

4 april, 2014 - 08:11

Om man inte visste det innan, så var svallvågorna runt gårdagens SVT Debatt ett ganska bra exempel på hur hat föder hat. Anna Troberg och Robert Aschberg debatterade näthat, och den senare gick ut hårt och teatraliskt med att de vidriga kräken som näthatar minsann inte är värda något annat än avsky. Både med ord och attityd. Den där rättfärdigheten känns lätt igen när man sett det förr — näthatare känner sig precis lika manade och motiverade. Såklart.

Det Piratpartiets ledare sa var att vi behöver ha ett fungerande rättsväsende, men det tolkades både av Aschberg och av en del twittrare som att Troberg försvarade näthat. “Är du inte med oss så är du mot oss”, och då är det underförstått frikort att säga lite vad som helst. Det var inte överdrivet många som var sansade och förhöll sig till “jag håller inte med”, om man säger. (Men de fanns. Det var rätt fint att se!)

#Piratpartiet “försvarar” inte #näthat. Ja till fungerande #rättsväsende, nej till #medborgargarden & #pöbelmentalitet. #svpol #Trolljägarna

— Ann Markström (@Annoula64) April 3, 2014

SVT Debatt är en skriktävling. Hela formatet är upplagt för drama på 20 minuter eller så, där folk hetsas och hetsar. Det är inte ett lugnt samtal, precis, där man går igenom ett problems omfattning och nyanserat diskuterar olika metoder av lösningar. Det är själva programmets upplägg. Det blir nästan som ett exempel på vad det är som är fel över huvud taget på attityder och tonfall. På bästa sändningstid ska du hata mest eller bäst för att “vinna” eller “förlora” en debatt. Avsikten är inte att lösa ett problem, avsikten är att underhålla.

Jag kan allt tycka att det finns ett värde med sociala tryck. Att tydligt visa att något är alldeles åt helvete, när någon gör något kan vara oerhört värdefullt. Man behöver inte prata om doftljus eller vara en mes. Men det saknas i stort föredömliga alternativ till att skvätta saliv i skrikmatcher. Det är det formatet som syns och — vare sig man vill det eller inte — så sätter det ribban för hur saker fungerar överallt. Det är roligt att vara översittare. Det är lönsamt att vara hatisk.

När Anna Troberg var tillbaka på plats vid sin dator efter debatten, så gjorde hon i alla fall ett gediget jobb med att vara ett föredöme, och visa att det finns alternativ till hur man kan bete sig. Efter programmet gick hon nämligen in och besvarade en stor del av kritiken, genom att vara nyanserad och lugn — och passade dessutom på att påpeka för de som hatat Aschberg under programmet, att han är en hygglig prick och visserligen förtjänade mothugg, men inte hat.

@annatroberg Och du kallar dig partiledare. Seriöst?!

— Niklas Svensson (@niklassvensson) April 3, 2014

Det är hur som helst något av ett dilemma att mediepersonligheter ska respekteras när de agerar översittare, och helst ska vi springa med bakom ryggen på dem med greparna i ett fast grepp, när de manar till konflikt. Niklas Svensson är en sån, till exempel. Han har vid ett flertal tillfällen mellan-raderna-hotat Anna Troberg på twitter bland annat. När han igår gick i clinch med Anna så andas tonfallet inte respekt, precis.

Jag tror att många rättfärdigar sitt hat med att det är ett försvar för någon annans hat. Ganska många. Kanske rent av varenda en. En självförsörjande gren, på många sätt, i de olympiska hatspelen. (Sen finns det såklart riktiga troll, de som sitter och garvar när de fått igång andras ilska.) Det borde nog ändå vara rätt värdefullt att se till sitt egna ansvar och hur man bidrar till en direkt dålig situation, många gånger om man menar allvar med att man vill förändra situationer. Det känns lite som att svensk debatt behöver parterapi.

@anderslindberg Vinkeln att förespråka ett fungerande rättsväsende framför medborgargarde borde vara tämligen okontroversiell. #svtdebatt

— Anna Troberg (@annatroberg) April 3, 2014

 

Kategorier: Pirates, arr!

EU är större än riksdagen

3 april, 2014 - 08:33

”Urvalet av partier som bjuds in till skolan måste göras objektivt. Det anses som objektivt om skolan bjuder in alla partier som är representerade i riksdagen eller i kommunfullmäktige.”

Så står det i Skolverkets informationsmaterial angående hur skolor ska hantera politiska partiers önskemål att få tillgång till skolan och informera om sin politik. Tanken är att antingen ska alla partier som representeras parlamentariskt få tillträde, eller så ska inga partier få det. Gott så. Men varför står inte EU-valet med?

I Västerås byggs valstugor åt partier, som sedan ställs ut i staden. Inför EU-valet så får bara riksdagspartier tillgång till dessa, inte Piratpartiet, som är representerade i EU-parlamentet. Men väl Sverigedemokraterna, som inte är representerade i EU. Det är riksdagsrepresentationen som räknas, även i valrörelsen inför EU-valet. (edit: det är möjligt att PP får en valstuga, efter att det uppmärksammades.)

När SVT Agenda anordnar ett av sina årliga partiledardebatter, tre veckor innan EU-valet, några dagar innan poströstningen öppnar, stängs återigen Piratpartiet ute, med hänvisning till att programmet endast avser lyfta riksdagsangelägenheter. Vad som är extra graverande här är att programmet använde sig av inramningen EU-valet först, men ändrade sedan informationen då många protesterade mot det som kan ses som en grov miss att underlåta bjuda in ett parti som representerar svenska väljare i EU-parlamentet.

Hur kommer det sig, att EU, som står för mer än hälften av svensk lagstiftning på olika sätt, behandlas som att det inte existerar? Beslutet att gå med i EU var inte lätt att komma fram till — det krävdes en folkomröstning. De största partierna ville att vi skulle gå med, det var en nödvändighet, fick vi veta.

När vi nu står här med facit i hand så verkar EU sannerligen inte vara särskilt nödvändigt alls. Det samlade ointresset kombinerat med mediers allmänna oförmåga att rapportera kring EU-frågeställningar, gör att hela det demokratiska spektrumet svajar.

Av någon anledning så handlar inte riksdagen om EU, en riksdag som dagligen hanterar EU-relaterad politik. Av någon anledning handlar inte EU om Sverige i politik och debatt. Trots att vi har allt färre områden där vi “bestämmer själva”.

Riksdagen har vid ett antal tillfällen förklarat sig vara tvungna att genomföra lagändringar, pga EU-bestämmelser. De har försämrat offentlighetsprincipen, en princip som var ett vallöfte inför folkomröstningen om vi skulle gå med, aldrig skulle rubbas. Vi har infört Datalagringsdirektivet, ett massivt övervakningsverktyg, för att riksdagen inte kunde säga nej.

EU har blivit en utmärkt plattform att föra in ovälkommen lagstiftning i Sverige. Man kan gå runt väljare, genom att peka neråt Bryssel. Handelsavtal förs bakom stängda dörrar som så småningom påverkar svensk lagstiftning, helt utan insyn.

När handelsavtalet Acta läckte, mobiliserades protester genom hela Europa, så även i Sverige, och avtalet kunde via Europaparlamentet stoppas. I den stund vi hade kunskap, och skapade opinion, kunde vi påverka. Det är ofantligt stort, när man ser det i sitt större sammanhang där EU knappt räknas i det politiska medvetandet.

Det visar att vi behöver vara informerade och insatta — och inte dra oss för att påverka. Det är inte okej att EU osynliggörs på detta systematiska vis vi sett genom åren, både av politiker och media. Det är alldeles för få som vinner på den inställningen, och det är garanterat inte svenska väljare.

Kategorier: Pirates, arr!

Objektiviteten och demokratin

1 april, 2014 - 20:19

Låt mig börja med att säga att jag inte tror att det går att vara objektiv som människa. Det är omöjligt, som jag ser det, eftersom det kräver ett slags intellekt som jag föreställer mig är förbehållet maskiner. Objektivitet går däremot att sträva efter, som att försöka rota utanför den sfär som bekräftar ens egna uppfattning och hitta till ny och nyanserande information som målar lite mer fullständiga bilder. Denna strävan tror jag att det handlar om när man diskuterar objektivitet inom mediahuset för SVT och SR, men nånting har gått fel.

Sveriges Television (SVT): Låt piratpartiet delta i SVT:s partiledardebatt! http://t.co/75K8q3WAM7 via @Change

— Rasmus Kaj (@rasmus_kaj) April 1, 2014

 

Tre veckor innan EU-valet ska SVT sända en partiledardebatt. Ursprungligen var temat bl.a. det nära förestående EU-valet, men artikeln har formulerats om, (skärmdump på ursprungsartikeln) då de glömde att bjuda in Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet som innehar två mandat i EU. Två fler än SD, kan man vara fräck nog att påpeka. Såklart behövde artikeln då formuleras om. Det gick väl inte helt att undvika att prata om EU-frågor så nära EU-valet, kan jag tänka mig att de (helt riktigt) resonerade när de började justera i texten. Det blev inte mer objektivt, och problemet kvarstår.

Men det stora grundläggande problemet här är faktiskt inte SVTs brist på objektivitet. Eller att de på det här viset tycker det är fullständigt normalt med en slags politisk medial mobbing av ett parti 225 915 svenska väljare la sin röst på 2009. Det värsta är att detta bara är ett, visserligen stort, tecken på det demokratiska problem som vi har. Denna fullständiga ignorans när det handlar om EU.

Supervalåret, som medierna glatt använder sig av som uttryck och bara pratar riksdagsangelägenheter. EU hanteras på undantag och hjälper till att bidra till det djupt demokratiska underskott som EU lider av. När jag följer de politiska taggarna nämns sällan eller aldrig EU. När jag lyssnar på radio, läser tidningar eller kollar tv-tablåerna, nämns EU sällan eller aldrig.

När Västerås bara tillåter riksdagspartier — SD inkluderat — att använda sig av valstugor, är det bara ytterligare ett symptom på detta. Den totala okunskapen om det massiva intryck som EU gör på vår lagstiftning. Medierna vet inte hur man bevakar EU, och riksdagen bryr sig inte. Det senare kan man se genom att de inte bryr sig när deras representanter i Bryssel inte gör som partiet bestämt.

Det är möjligt att friheten som partierna har i kommunerna färgat av sig. Det är dock skillnad när partier i regionerna samarbetar eller motarbetar varandra politiskt för det drabbar det inte rikspolitiken eller den allmänna lagstiftningen. Det är en frihet som till och med är lite praktisk, de som bor och verkar på plats har större kännedom om vad som funkar och är realistiskt, kan man med lite god vilja säga.

Så är det emellertid inte med EU-frågeställningar. Det är större och viktigare än vi själva är. Och ändå behandlas det som oväsentligt. Och det är ett bra mycket större problem än att public service här inte vet vilket ben de ska stå på när de försöker vara objektiva. Det är så oerhört ironiskt att Piratpartiets valplattform inför EU-valet handlar om demokratifrågor. Men kanske också förklarligt.

Kategorier: Pirates, arr!

Sverige, vi har ett problem.

29 mars, 2014 - 22:30

Vi har  ett riksdagsparti som inte behöver berätta för svenska medborgare, att de tar direkt avstånd från “svansen”, som den kallas, och dess metoder med mordhot. En såpass allvarlig företeelse, att en man som velat förhindra Jimmy Åkesson från att jaga väljare på ett äldreboende, rekommenderas att hålla sig undan, han kan råka illa ut annars. För att han motsätter sig ett riksdagsparti, ett parti som inte ens tillfrågas vad de anser om den typen av hot mot deras meningsmotståndare. För det spelar ingen roll sägs det, och normaliserar användning av mordhot i vad som ska föreställa demokratiskt valarbete.

Att vi är blasé, att vi inte anser att saker spelar någon roll, syns överallt. Edward Snowden håller sig gömd i Ryssland efter att ha läckt det absolut mest häpnadsväckande om vår övervakade vardag. Det är här, fantasierna har seglats förbi — miljarder telefoner följs aktivt i realtid och beslut tas från den här verksamheten som vi inte känner till. Vi peakar teknologiskt och informationspolitiskt och är mindre informerade än någonsin om vad makten gör och baserar sina beslut på, som vanliga medborgare. Eller varför inte lyfta kombinationen av att ha ett riksdagsparti som i allt väsentligt stöttar romantiseringen av stöveltramp, och en i övrigt handfallen riksdag som varit med och accelererat övervakningssamhället. Men det spelar ingen roll. Det verkar inte finnas något att göra åt det hela.

På sistone har jag dessutom med stigande förtvivlan sett precis hur mycket Sverige skiter i EU. Trots att vi är med och påverkas av vad som händer där, mycket på grund av att de stora riksdagspartierna ville ha det så. Eller vad sägs om det där med att riksdagen har fördelat skattepengar till partierna för att “öka på intresset för att rösta” och väljer att hoppa över EU-valet i praktiken? Inte mycket, det spelar nog inte någon roll att tycka något om sådant man inte kan påverka.

Och ni vet vad som kommer — jo, det spelar jävligt stor roll. Alla fattar ju det. Det är skitviktigt. Demokratin har börjat glida helt ur våra händer. Vi är helt förlorade utan den. Men vi verkar inte veta hur vi ska kunna påverka. Hur kan det vara ett problem? Hur kan det ens vara en tankegång i ett demokratiskt samhälle? Och det är det som är problemet. Om du redan gett upp vet du att demokratin är trasig.

Rösta, för helvete, rösta medvetet och med förstånd. Rösta, skriver jag utan att få så mycket som en jävla spänn från riksdagen. Det finns alternativ, när du ser dig omkring. Du är den enda som står mellan ett totalt maktfullkomligt EU-parlament och riksdag. Du är den enda som kan stå emellan en maktfullkomlig riksdag och deras tillgång till ditt privatliv. De själva verkar inte bry sig och framstår räkna med att du inte ska bli förbannad nog den här gången heller.

Det är faktiskt fruktansvärt att såpass viktiga grejer känns för svåra eller meningslösa att tackla. Jag orkar inte heller vara arg i längden, även om jag nu råkar vara det i det här inlägget. Men — ska vi resignera då? Är det verkligen ett alternativ?

Du är den enda personen som kan göra skillnad, inte en käft kommer att göra det åt dig. Även om du röstat på dem i tidigare val. Tidningarna kommer inte att hjälpa dig, de behöver inte vinna val heller, det spelar ingen som helst roll för dem. Det finns absolut ingen annan än du, som kan göra skillnad via din röstsedel. Är vi några stycken så kanske folk börjar bry sig. Det behöver inte vara jobbigare än att gå och rösta. Du behövs och du behöver orka. På riktigt. Belöna inte ett rött eller blått lag — belöna dig själv för en gångs skull.

Herregud vad illa jag mår av att publicera den här postningen. Jag vet inte vilket som är värst — att folk läser den och jag riskerar få SD-svansen efter mig, eller att få läser eller orkar bry sig.

Kategorier: Pirates, arr!

Är det skillnad på en “skön tjej” och en “skön kille”?

29 mars, 2014 - 11:51

Det har varit lite diskussioner om “sköna killar i tv”, på sistone i mediakretsar. Tanken är att det är så få kvinnliga duos som lyfts fram, och det ena paret killar efter det andra säljs in i kanalerna. En diskussion leddes av Aftonbladets valprogram Partiprogrammet, där två män(!) bjöds in på frågan “är män roligare än kvinnor?”. En grej som jag funderat på tidigare. En intressant diskussion överlag — men det som blivit ett metaspår för mig personligen är uttrycket “sköna killar” som används som etikett på fenomenet.

Började fundera på om det är nån skillnad mellan “sköna killar” och “sköna tjejer”. Jag insåg att om jag skulle höra någon säga “skön tjej” skulle jag omedelbart förutsätta att det handlade om ett barn. En skön tjej är en frejdig unge, som tar sig ton och sticker ut på nåt vis. Kanske rent av är något av en pojkflicka, tar för sig, bryter normen. En skön kille är en man i underhållningssektorn. Jag är osäker på när det blev så, att jag gör de här associationerna. Eller varför?

Klicka för större version.

En “skön kvinna” är inte ett uttryck jag träffat på alls. Associationen letar sig möjligen in i bekantskapsannonsernas sfär och när jag på kul googlade för att se om det används, var en av de första träffarna ett citat: “Mogen skön kvinna. Den gamla paddan doppar man inte kuken i frivilligt.” Det bekräftade väl något av min association, men det fanns andra träffar också, som citatet ur ordspråksboken: “En skön kvinna vinner ära, och våldsverkare vinna rikedom.”  En “skön man” är inte heller ett uttryck jag stöter på normalt. Skön snubbe, absolut, eller skön kille. När jag snabbgooglade på det, så dök uttryck “vad skön man är” upp, snarare.

Klicka för större bild.

Att vara skön är nog ett ord som har nån flytande åldersgräns neråt generellt sett om själva ordet som läggs ihop med skön indikerar något. Tjej och kille, snubbe, brud… det är kanske inte så konstigt att jag associerar som jag gör. Nu verkar det emellertid som att vi har en språklig tendens att tillåta sköna snubbar att vara lite högre upp i åldrarna, än sköna brudar. Lite intressant hur vårt språk och våra associationer berättar mer än vi kanske tänker på till vardags. Nu är det här min subjektiva tolkning. Hur är det med dig, är det skillnad på “skön kille” och “skön tjej”, när du hör uttrycken? Hur associerar du?

Kategorier: Pirates, arr!

Att vägra ta in information är inte samma sak som att ifrågasätta

25 mars, 2014 - 22:31

Bland det svåraste som finns är att ta emot information eller åsikter som man från början tänker sig är något man inte håller med om. Eller, det är i alla fall något som jag upplever som bland det svåraste som finns. Ska jag läsa en text av Jimmy Åkesson ska det mycket till. Jag har redan från början bestämt mig för att den människan inte har något att tillföra. I det läget ifrågasätter jag inte, jag motsätter mig alla försök att få mig att tänka på något annat vis.

Det är ganska många som blandar ihop kritiskt tänkande, ifrågasättande, men just den magkänslan. En känsla man kan känna av fysiskt. Att ha bestämt sig för att inte glänta på dörren för något är inte att ifrågasätta. Det är inte att tänka kritiskt. Men ofta dyker just de argumenten upp i diskussioner online som handlar om att man vägrar släppa in en annan åsikt i sin världsbild. Jag tycker att det är bekymmersamt.

Själv tror jag att det är oerhört värdefullt att inse att det är precis det man gör. Stänger dörren för något. Det är på gott och ont. Något man måste göra i den eviga balansen mellan rätten att höras och rätten att slippa höra. Det kan hända att det ligger kilometervis av god research, bra analys och efterforskning bakom ett beslut att inte släppa in annat än det man bestämt sig för gäller. Men det är fortfarande inte kritiskt tänkande eller sunt ifrågasättande när man väl är där.

Ifrågasättande är något som behöver börja hos en själv, tänker jag. Det är något av en underskattad rättighet nästan. Att få ifrågasätta det inlärda, att förändra tankegångarna, att släppa in annat. Det handlar om att få tankebanorna att fungera i flera olika perspektiv, testa dem, utveckla dem och rent av skrota dem vid behov. Har man slutat göra det, har man slutat tänka.

Det finns gråzoner mellan vad som kan antas vara kunskap och åsikter. Kunskap och åsikt är inte samma sak. Många saker tycker vi reflexmässigt, för att vi lärt oss det på ett eller annat sätt genom livet. Det kan handla om att passa in i ett socialt sammanhang, ta intryck av någon man beundrar, osv. En av mina favoritlärdomar kring detta var att jag var pinsamt långt förbi 20-strecket, när jag äntligen fattade att min tappade tand inte hade lösts upp i coca colan, utan något som min pappa iscensatt.

Jag kan ibland tycka att det är svårt att skilja mellan kunskap och åsikt. Till och med när jag läser eller hör den från andra. Jag har inte bara med mig mitt egna bias, jag behöver också förstå förmedlaren av budskapets bias, för att kunna ifrågasätta på ett intelligent sätt. Jag kan inte alltid lita på mig själv när jag tar intryck och jag kan inte lita på att andra är ärliga varken mot sig själva eller mig. Det förhindrar inte att när jag läser andras tvärsäkra ställningstaganden kan jag nästan bli lite avundsjuk. Vad underbart, liksom, att vara så trygga i sin åsikt eller kunskap. Men det handlar i grund och botten om stängda dörrar.

Vi har alla såna dörrar. För det är faktiskt lite viktigt att kunna stänga av för intryck, i syfte vara fokuserad ibland, eller varför inte bara få lite lugn och ro. Men det är även viktigt att man förstår att det är just det man gör. Att man sorterar bort sig själv från det kritiska tänket.

Att utestänga Jimmy Åkesson och hans parti från mina intryck är en hygienfaktor. Jag har bestämt mig. Precis som de som vägrar se den sjuka partikulturen inom SD som avslöjats de senaste dagarna. Jag vet om att jag avvikit från den kritiskt tänkande vägen, och varför, men jag undrar om jag är lite ensam om den förmågan?

 

Kategorier: Pirates, arr!

Vi har det ju rätt bra

21 mars, 2014 - 11:29

Idag bröt solen fram efter några dagars snöande. Det är vår nu, det är vackert, och vi kisar oss genom promenaderna med ett litet leende på lur. Jag älskar den här tiden på året, när man verkligen känner av förändring, och det gör att man verkligen uppskattar det som är bra här i livet.

Vi har det ju rätt bra, när man tänker efter. Radion körde ett reportage i morse om människor som på vinst och förlust tog sig till Brasilien för att få ett jobb. Det är svårt att föreställa sig den situationen, när man tar ett beslut att ta sig till ett främmande land, i förhoppning om försörjning. Det är en nivå av att leva som jag inte riktigt kan föreställa mig. Vilken lyx, egentligen, att inte kunna föreställa sig det.

Vi har det verkligen jättebra, när man funderar på det. De flesta av oss har jobb, vi har fungerande infrastrukturer, vi har sjukvård, vi har skola. Det kunde ju vara som så att vi behövde ha minsvepare med oss, när vi tar barnen till skolan i nån utbombad byggnad nånstans. Eller så kanske vi satt i kläm mellan stormakter på nån halvö nånstans och räknade ner dagarna tills det smäller. Solen skiner även på såna ställen, men deras livssituationer livas nog inte upp av att solen tittar fram efter en lång vinter. Möjligen är man kanske tacksam över att inte behöva frysa längre, om man överlevt vintern ur ett mer bokstavligt perspektiv.

Nä, vi har det riktigt jäkla bra här. Det spritter både i magtrakt och mark, och affärerna vi går och handlar i har det mesta att bjuda. Det svåraste är nästan att försöka hitta rätt ibland överflödet. Det finns de som analyserat samtiden och sett att det kan vara en källa till en slags modern stress, det där överflödet, förresten. Idag, en fredag, visserligen inte lönehelg men det kan man väl leva med när solen skiner, så känns inte överflödet som ett problem. Vi har överlevt vintern. Visserligen mer symboliskt än bokstavligt, men ändå.

Vi har det skitbra här — vi har det så bra att vi är rädda för vad som skulle hända om vi skulle låta andra ha det så här bra. Kanske skulle vi få det lite sämre då. Kanske skulle vintrarna vara ännu hårdare, om man skänker en slant till tiggaren utanför Ica. Nu existerar det visst forskning som beskriver hur vi som människor mår bra av att vara hyggliga mot varandra, men det kanske man inte ska lita på. Vi har det ju så bra här, så det vore ju synd att riskera motsatsen.

Ja, vi har det verkligen skitbra. God mat, tak över huvudet, livet leker och grogg framför tv-n. Saker och ting fungerar, ett strömavbrott kan till och med inspirera till några glada skratt grannar emellan, för vi vet ju att någon kommer att laga det snart nog. Bara inte grannarna sitter och skrattar glatt lite försent en kväll, och stör insomningen, så är ju livet ganska förträffligt.

Vi har det nog så himla bra, att det nog är lite girigt att vilja ha det ännu bättre. So what att vi övervakas ständigt, och ska övervakas ännu mer. Vi har det ju så himla bra, ändå, nästan lite otacksamt att kvirra om en sån skitdetalj. Det är ju dessutom jättebra att andra tar hand om saker där nere i Bryssel, de är så självgående så det vore ju nästan lite dumt att lägga sig i genom att ställa frågor om EU-arbetet eller det kommande valet. Det är nog säkert rätt tråkigt också, liksom, alla vet ju att politik är tråååååkigt. Och har man det tråkigt har man det inte bra.

Mm, livet är allt bra gött ibland. Jag tänker inte ha dåligt samvete över att njuta en härlig vårdag, om nu det kan tolkas som det. Jag missunnar varken mig själv eller andra den lyxen.

Kategorier: Pirates, arr!

Problemet med att vara fokuserad

18 mars, 2014 - 22:20

När vi lever i en verklighet där resurser inte finns att lösa verkliga brott i vardagen, eller plan till synes kan försvinna ut i tomma intet, så undrar en och annan såklart om det ohämmade stirrandet in i vår privata kommunikation skymmer sikten. För viktiga saker. Jag påminns om den här videon, där man ska räkna hur många gånger en boll passas mellan ett antal personer. Om du inte sett den redan, gör det vettja. Den sätter fingret på en egenhet hos oss människor.

Exakt hur mycket och vad missar vi, när vi fokuserar på “fel saker”? En grej som jag kan tycka är besvärlig är att försöka besvara frågan om vilken typ av säkerhetspolitik som behövs. Om nu slentrianmässig övervakning av alla medborgare inte är bra, vad behövs istället? Jag brukar prata om fler poliser, å ena sidan, och om det där med att det finns faktiskt brottslighet som vi inte kommer åt hur övervakade vi än är, å andra sidan. Men visst, jag inbillar mig att det behövs nån form av säkerhetspolitik. Jag vet bara inte hur det skulle se ut. Jag vet inte vad som behövs. Jag vet inte.

Vi har inte någon medveten, ärlig och öppen diskussion om vad det skulle behöva innebära. Vi har i vår tur serverats basketbollar att räkna passningar med. Vi har till exempel serverats historier om hur det skulle fånga in terrorister, vilket visat sig vara en osanning. Vi har fått höra att det ska lösa grov kriminalitet, vilket inte statistik eller brottsrapportering ger vid handen har gett några resultat. Vi har fått veta att vår FRA-lag kan vara ett beställningsjobb från USA. Vad datainsamlingarna används till redovisas inte, men jag gissar att det kommer till användning.

I det uppblåsta tillstånd som säkerhetsindustrin befinner sig i så lär det ha hittats användningsområden, men inget som vi får vara delaktiga i eller ha en synpunkter kring. Under tiden försvinner som sagt stora flygplan ut i tomma intet. Inget har förändrats, utom allting. Allting i bakgrunden där, medan basketbollen passas runt, en verklighet växer upp vi inte har någon insikt i.

Vi verkar inte kunna leva utan den där säkerhetspolitiken, som vi inte vet ett skit om, är inte det märkligt? Det stör mig och det bor nån slags ironi i att vi kanske sitter med en inflaterad säkerhetsindustri som i sin tur sitter och kollar på andra basketbollar. Inte minst för att de ska kunna motivera sin existens över huvud taget nu för tiden. Det kan finnas hur många gorillor som helst, när man kollar på fel saker. Frågan är väl hur man gör när man gör rätt.

En grej kan nog vara att inte alltid vara så lydig och titta dit andra pekar, tänker jag.

Kategorier: Pirates, arr!

Potten eller pottan

18 mars, 2014 - 10:13

Vi har inte råd att utveckla oss som människor, vi har inte råd med empati eller förståelse, säger typ alla på olika sätt. Vi måste välja. Det är, enligt min mening, en ganska generell attityd från de flesta politiker. Att resonera utifrån andra perspektiv än att någon är förlorare, är naivt, vad jag förstår. Resurserna är ändliga — hur ändliga de är vet vi såklart inte, men vi köper premissen.

Lägg om fördelningspolitik till tv-shower, där man tävlar om det stora priset. “Vilka ska få dela på den här potten?” Eller kanske det är lite mer catchigt med “Potten eller pottan?” Det är ju redan i praktiken mycket av vad som sker redan. Pensionärer, sjuka, funktionshindrade, bidragstagare överlag, välj mellan A, B, C, D. En livlina i det programmet kan ju bli riktigt spännande genomfört. Olika kändisar väljer sina favoriter och uppträder för att dra in poäng till dem och vinnaren får sedan tårögt tacka för förtroendet att få ha det nästan lika bra som alla andra, tills nästa gång det är dags att slåss om potten.

Jag tror att det är lösningen på rasismen i samhället. Formalisera konkurrensen om pengarna i ett smakligt format istället, så slipper vi skita ner oss och ta till gatmobbens logik. Det finns mycket att vinna på att lägga den logiken på tv-mobben istället. Vilka ska ha det bra och vilka försämrar “för alla andra” genom att ha det bra. Du får vara med och bestämma. Låt oss ta klickonomin till sitt logiska nästa steg. Kanske finns det rent av lite pengar att tjäna där.

Nu kör vi! Alla ska med!

Kategorier: Pirates, arr!

Vilka är det som behöver tigas ihjäl, här egentligen?

12 mars, 2014 - 09:03

Har nån ansvarig politiker uttalat sig om det här: “[FRA-lagen] skrevs i samråd med jurister från den amerikanska spionorganisationen NSA och brittiska GCHQ. Den svenska riksdagen drevs att offra svenska folkets rätt till privatliv för ett beställningsjobb från USA.”? Jag hörde själv talas om det först igår, så det kanske är lite för tidigt att förvänta sig nån slags reaktion. Men ändå, har någon ansvarig uttalat sig kring detta över huvud taget?

Jag sitter och föreställer mig hur politiker skulle besvara frågan om att svenska riksdagen genomförde ett beställningsjobb från USA. Kanske något om att “vi ofta samarbetar med andra länder, det är bra att det är så”? Det var exempelvis Beatrice Asks svar, när det visade sig att en utredare blivit anställd av utländska affärsintressen som var involverade i ett svenskt rättsfall. Kanske kryddat med lite att det är i vårt intresse. Och visst, det är väl bra med samarbete eller nåt, rent allmänt, men det är väl mindre bra att regeringen inte var öppna med det. Och strategin att få det att låta som att vi är lite dumma som ifrågasätter verkar ju fungera.

En annan grej kan vara att “USAs och Storbritanniens input var begränsad”. Det var inte så mycket påverkan, kanske. Frågan är då hur mycket är mycket, och vilka det är som ska avgöra om det är “för mycket” eller inte. Carl Bildt lär väl säga något, om han säger något, av typen att vi alla är lite korkade och inte vet vårt bästa och vi borde verkligen inte ifrågasätta något regering eller han gör, eftersom de vet bäst. Vi vet inte riktigt vad vi pratar om, och av någon förfärlig anledning verkar det vara en acceptabel slutnotering.

Men, men. Här sitter jag och mest bara föreställer mig vad de skulle säga. De säger ju ingenting. Visst, det är väl inte förvånande att det är tyst om det hela, det är ju “business as usual”. Det är emellertid inte okej att det är så tyst om det här. Den stora tystnaden. Det är så tyst att det är obehagligt. Jag har många gånger försökt klura ut hur det kan komma sig att framför allt den svenska regeringen inte ställs till svars för de här problemet. Kanske handlar det om att de inte tar något ansvar utåt, och då blir alla förfrågningar tandlösa?

Hur pass allvarligt är det att en regering kan komma undan helt enkelt genom att hålla käft? Det är vi som har ett ansvar att vara bättre insatta med en regering som håller käften om vad de gör. Cirkelargumentationen är bedövande och verkar vara väldigt svår att bryta av eller sätta fingret på.

Frågeställningen runt svensk integritetspolitik oroar mer än man skulle kunna tro när man läser runt i olika medier. Medierna i sig är nog inte tysta för att de tycker att det är okej med den svajjiga grund som FRA står på. Det är mest bara att de inte har så mycket mer att skriva. Det går inte som att i en blogg som denna, tjata om ett ämne rakt ut, utan att det studsas mot ansvariga politiker. Det rinner ut i sanden, och det har uppstått en slags olycklig situation av att det går att få intryck av att det möjligen inte är en så stor grej. För att det går att manipulera de mediala insatserna så här, relativt enkelt. Visst skulle jag uppskatta nån slags ansträngning — nån slags medial kampanj om tystnaden — men… ptjaa…

Det är tyst, eftersom ingen kan stå och tjata om samma sak utan att uppfattas som tröttsam till slut. Regering och riksdag tiger ihjäl frågeställningarna, och inte ens det kan de ställas till svars för. Rätt rysligt, när man funderar på det. Vi behandlas som forumtroll. Frågan är mest bara vilka det är som spricker när de dras ut i ljuset. Nu när det är valår, så vill gärna riksdag och regering ha din uppmärksamhet dock. Kanske läge att ställa frågorna, ändå.

I hur pass stor omfattning var amerikanska och brittiska jurister inblandade i framtagandet av FRA-lagarna? Varför? Vad är syftet? Vad ska göras åt de överträdelser som FRA gjort? Hur pass långtgående är samarbetet med NSA och GCHQ? I vilken utsträckning gör vi oss skyldiga att bryta mot de mänskliga rättigheter vi som land sagt oss vilja respektera och följa? Varför kapprustar världen med övervakning — där det till och med visat sig att regeringar övervakas av de instanser de tillsatt — när det inte påverkar brottslighet eller terrorism? Vad gör ni med all information, vad används den till? Vad har ni för långsiktiga planer med informationsinhämtande om vanliga människor som aldrig gör en fluga förnär? Vad vill ni egentligen, ni som sitter i regering och riksdag? Bara ha våra röster? Varför behandlar ni oss på det här viset? Vad har vi gjort för att förtjäna det här? Varför tar ni inget ansvar?

Men faktum är nånstans, att i och med att man ställer frågorna, så frånskjuter vi oss makten. Egentligen är det kanske bara bra att det är tyst. Så kan de som arbetar öppet, transparent och ärligt politiskt få vårt förtroende och våra röster istället. Kanske är det dags att tiga ihjäl regering och riksdag.

Kategorier: Pirates, arr!

Nya tider, nya partier

11 mars, 2014 - 08:49

För några år sedan snackade jag mycket om hur jag tror att det kommer att bli alltmer nischade politiska partier. Dels i och med att Piratpartiet drog igång, och dels i och med att F! drogs igång. Båda partierna “specialister”, på sätt och vis, med tydligt profilerande grundläggande frågeställningar. Ett tag var det på gång att bli ett renodlat liberalt alternativ i Liberaldemokraterna, även om det verkar ha stannat av. Sen såg jag inte till något nytt på ett tag. Jag begravde i alla fall tankegången, men så i dagarna har jag stött på några nya spirande partier och mina funderingar kring det här dammades av.

Normaldemokraterna — helt fantastiskt partinamn, måste jag säga, har alltid varit förtjust i meta! Normaldemokraterna satsar först och främst på att bli invalda i Göteborg, och har funktionshinder som specialnisch. En ganska eftersatt väljargrupp i Sverige, kan man väl säga, och jag blev jätteglad av att se det! (Sen har de lagt ner en massa krut på presentationen på sin hemsida som är väl värd att gotta sig lite i.)

För att inte tala om det Kristna Värdepartiet som dök upp härom sistens. Nu är det väl kanske inte ett politiskt alternativ som får mig att baxna av glädje precis, eftersom det framstår handla om ganska reaktionära värderingar i största allmänhet, som att förbjuda abort och lite annat smått och gott. Detta har provocerat såpass att det dragits igång ett fejkat twitterkonto med deras namn, och hade det inte hänt, hade jag nog aldrig hört talas om partiet.

Ett annat parti som kanske kan bli något — eller kanske inte, vem vet, men det är kul att det tas lite initiativ — är Pragmatiska partiet. Finns ännu endast som Facebookgrupp om jag förstår det hela korrekt, och har som avsikt att nischa in sig på “vår tro på att vetenskaplig prövning och rationella resonemang borde vara den självklara grunden för ens politiska ställningstaganden”. Min personliga tolkning av det här initiativet är ett behov av mindre populism.

Det finns säkert fler gryende rörelser, såväl som gamla organisationer, som exempelvis Direktdemokratirörelsen, som stretat på i skrymmena som väntar på sin möjlighet att ta fart. Det dyker upp alternativ ibland, så här, i politiken — och jag tycker i det stora hela att det är ett sundhetstecken nånstans. Nånting har hänt dock, det är inte lika “Kalle Anka” som det varit tidigare, där nya politiska alternativ inte ens verkat ta sig själva på särskilt stort allvar. Kanske är det inte bara jag, kanske är det en allmän växande trend? Där Ny Demokrati inte levde upp till den standard som ansågs “rätt” då, verkar SD kunna kroka sig kvar, på något vis. Även om jag inte gillar det partiet, kan det ses som ett tecken på att det finns utrymme. Riksdagen är inte heligt och för de etablerade partierna allena.

Nu tror jag inte att det här är något som kommer att påverka hur saker och ting ser ut omgående, ganska mycket agnar som måste sållas från vetet, men jag inbillar mig att det ändå är som så att höger-vänster håller på att självdö som ideologier, och existerar mest bara som ett slags etiketterande namn på olika lag. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att Socialdemokraterna skulle kunna bli ett såpass “litet” parti som det är idag, i jämförelse med hur det var när jag växte upp. Ej heller var det länge sedan ett nytt parti som Miljöpartiet introducerades, även om det känns väletablerat idag. Förändringen har smugit sig på, sakta men säkert.

Folk börjar kanske bli lite mer öppna för nya alternativ rent allmänt, på gott och ont. Förväntningarna ligger inte där det förväntas, kan man kanske rent av säga. Det har skapats ett behov för alternativ, och min initiala spaning om att partipolitiken blir alltmer nischad tror jag är en normal reaktion på ett system som går allt mer mot det “röda” eller “blå” laget, snarare än ideologier om hur samhället ska utvecklas och se ut. Frön sås till nya ideologier lite varstans, och gamla partiers ideologier stagnerar.

Tryggheten hittades en gång i det etablerade, men det är inte lika självklart längre. I en svensk politisk verklighet där väljare är valuta och folk i allt högre utsträckning börjar känna sig osynliga, är det kanske läge för att det växer fram rörelser med ny(gaml)a ideologier och idéer. Vad kommer att bli viktiga principer, vad kommer drömmarna om vad för slags samhälle vi ska fortsätta utvecklas in i vara, vilka nya konstellationer kommer att uppstå?

Jag har självfallet ingen aning. Men jag hoppas mycket på att Piratpartiet (såklart) ska komma in i riksdagen och även F! som jag tycker har en för tiden relevant plattform — sen blev jag som sagt förtjust i Normaldemokraternas så kommer att heja på dem framöver. Vem vet, kanske kommer det en dag uppstå ett behov av att kunna fördela sin röst på flera olika partier? Gränserna för hur många procent som krävs kanske kommer att förändras, för att folk vill ha det så? Ett slags smörgåsbord av mer eller mindre nischade politiska värderingar.

En sak är klar dock, jag kommer att tänka på det här när jag ser argumentet “bortslösade” röster dyka upp framöver. Det känns urmodigt och framstår alltmer som ett sätt att hänga sig kvar i något som faktiskt inte riktigt lever längre. Det gör däremot folks engagemang för att ta både sig och Sveriges demokratiska utveckling framåt, i allt högre utsträckning. Det kommer att vara en slags verbal milstolpe om att något håller på att förändras, något som säkert inte kommer att vara helt smärtfritt ens för mig. Förändring gör ofta ont men det betyder sannerligen inte att det inte behövs.

Kategorier: Pirates, arr!

Tankeställare

10 mars, 2014 - 22:34

Härom dagen knivskars en demonstrationsdeltagare svårt av högerextremistiska krafter. Erik Almqvist anser att det borde vara en tankeställare när “vederbörande själv drabbas”. Jag läser det som att han anser att det är någon form av “han får skylla sig själv”-retorik i görningen här. Typ, att killen som skadats allvarligt, helt enkelt fått det han dishar ut själv. Det här blir en slags kulmen på någon veckas funderingar om det där med att hamna i kläm, men ändå förutsätts tillhöra en specifik sida i olika situationer.

Alla vi som sitter i kläm. Vi som inte fattar vad själva stridslinjen går ut på, och varför det är värt att spilla någons blod? Jag har de senaste veckorna sett olika varianter på temat — till och med i diskussioner kring utvecklingen i Ukraina, om man är för eller emot Ryssarnas intåg på Krimhalvön eller för eller emot att vara med i Nato, eller för eller emot USA-insats… jag vet varken ut eller in. Jag försöker följa med, och känner mest att det är en jävla massa människor i kläm.

Tongångarna kan kännas igen i rätt många saker — du är antingen för eller emot. Men sanningen är ju att en överväldigande majoritet är i kläm.

På nåt vis ska jag försöka se mitt egna intresse i vad det nu kan handla om, och det vimlar självklart av människor som mer än gärna talar om för mig vad det är som gäller och vad jag borde tycka. Jag har på grund av detta inte känt mig särskilt sugen på att blogga. För det jag gör här på min lilla plattform i universum är ju även det att skicka ut opinionsbildande ringar på vattnet. Jag mår lite illa när jag ser mig omkring och har nästan av hygienskäl avhållit mig från att lägga till mer.

När Erik Almqvist drar till med den där retoriken så bubblar allt det här upp till ytan. Alla vi som faktiskt tar nån slags hänsyn till vår omgivning. Alla som är i kläm på olika sätt och ses som förrädare för att vi inte hoppar med i nån tunna. Vi som ska skylla oss själva för att vi tycker att demonstrationsrätten är något fint och värt att vårda. Vi som inte nödvändigtvis tycker samma som de vi tillfälligtvis går bredvid för en enskild fråga, och fixar det. Vi som kanske blir huggna av en kniv, för att vi tror på demokratin som koncept, även om den har sina brister.

Alla som tar till våld utsätter människorna som står emellan dem och den fiende de anser sig ha. De som står emellan blir per definition fienden. För de har inte “valt” rätt. Tänk om det var så enkelt som det är på Nordkorea, där 100% röstar på samma person och står eniga, som en, utan problem. Där tycker alla rätt, tänk så bra de har det. Det är bara att slå ihjäl de som inte tycker sammalunda, så blir det lugn och ro till slut.

För den som mot förmodan tror att jag menar allvar med att Nordkorea är ett föredöme, så vill jag bara vara tydlig med att jag på det här viset vill försöka förmedla en helt annan sorts tankeställare, helt enkelt.

Kategorier: Pirates, arr!

Vems fel är det när politiker är svinaktiga?

27 februari, 2014 - 09:21

Besvikelsen jag upplever när enskilda individer, denna gång en riksdagsledamot för Moderaterna, avskyr de människor de är valda att representera är påtaglig. Varför sitter en priviligierad, folkvald människa och vräker ur sig såna här saker? Den enda anledningen jag kan se, handlar om att dehumanisera arbetslösa människor som icke-förtroendeingivande och i princip människor som får skylla sig själva för sin situation. Och detta då från en riksdagsledamot som ingår i den beslutsfattande organisation som på olika sätt ska förvalta vår trygghet.

Kanske handlar det om en — för all del väldigt mänsklig egenskap — om att inte vilja se sina egna misslyckanden, ta sitt ansvar. Att lägga ett ansvar på arbetslösa tar ju onekligen bort en del av tyngden från de egna axlarna. Jag tänker på det när jag läser Tomas Tobés utsvävningar i det där med att skolbarn inte borde spela dataspel. Han uttrycker sig inte lika vedervärdigt som Lars Beckman, men andemeningen finns där: “det är barnens/föräldrarnas fel att Pisa-resultaten sjunker”. Språkligt är det inlindat i en slags lösningsorienterad attityd, men i praktiken handlar det om att skylla ifrån sig, som jag ser det.

När jag läser runt om olika misslyckanden så slås jag av hur ofta själva tonen landar i att de som drabbas har något slags ansvar. Billström var nästan föredömligt ödmjuk i sitt svar till några piratpartister om homosexuella flyktingar från Uganda, som riskerar att skickas tillbaka med rådet att hålla tyst om sin läggning. Men… det är handläggarna, som är problemet skriver Billström. De svenska lagarna är bra, fattar jag det som att han anser.

Jag utesluter inte att nån eller några folkvalda politiker har rätt i att det inte är deras fel, mellan varven. Det kanske rent av är andras ansvar en och annan gång. Det är väl det där med att retoriken andas “det får aldrig vara vårt fel”. Och det är nog inte en attityd som alliansen är ensamma om, jag gissar att det bor nån slags PR- och mediaskola bakom. Det är dåligt, eller nåt, gissar jag. Jag upplever den som en påklistrad strategiskt kunskap om “hur man uttrycker sig retoriskt för att aldrig framstå som ansvarig, men ändå håller kraftigt i tyglarna och är ledare”.

Strategin framstår mig ha lett fram till en nisch av förfärlig människosyn i största allmänhet. Det är helt okej att anklaga olika grupper i samhället för att vara lata eller rent av orsakat problemen de lever i själva. Det har blivit en sanning. När till och med någon som förutsätts vara något sånär insatt i komplexiteten i ett fungerande samhälle som Lars Beckman köpt en strategisk mediahantering som sanning, och upplyft sig själv som den överlägset bättre människan än andra, så är det en symptom på hur stort det här problemet är.

Jag vill inte enbart anklaga politiker för att ha skapat det här problemet — vi “politikkonsumenter” har väl inte tagit vårt ansvar…

* * *

edit: Lägger in den här konversationen, som blev lite metarelevant:

Kategorier: Pirates, arr!

Varför skapas inga mansförbund inom politiska organisationer?

25 februari, 2014 - 13:31

När jag läser artikeln om eleven på ett college, som även är en porrstjärna, skriva om de påhopp hon fått utstå, så slås jag av vilken usel talesperson jag antagligen skulle vara för hennes “sak”, och hon lyfter även det besvärliga i att den feministiska rörelsen inte gjort mycket för den grupp hon representerar. Det hon snackar om, och dessutom det hon gillar och känner sig okej med och därför borde bli respekterad för, har jag ingen erfarenhet i.

Mitt perspektiv är och kommer med största sannolikhet alltid att vara ett utanförperspektiv. Det räcker inte att jag är kvinna, i det här sammanhanget även om det finns gråzoner. Den expertis som jag kan bidra med, inbegriper inte nödvändigtvis den som en sexarbetande kvinna kan bidra med. Och sexarbetande kvinnor (och män för den delen) har det väldigt besvärligt att hitta in i debatter pga, ptjaa ett moment 22; de är sexarbetare liksom.

Det här gäller naturligtvis alla möjliga olika grupper, utan att dra några jämförelser med sexarbetare annars.

Människor med funktionshinder har ett unikt perspektiv som grupp, och inom gruppen har de unika perspektiv på olika problem som betyder mer eller mindre beroende på den individuella expertisen. Det är liksom inte för att stänga ute de som inte har funkishinder, det är för att göra något med den kunskap och unika perspektiv de har. På sistone har det dessutom uppstått kritik runt feministrörelsen i Sverige som inte tagit tillvara den expertis som kvinnor med invandrarbakgrund kan bidra med, och aktualiserar behovet av att organisera sig utom det redan organiserade eftersom man inte får plats där naturligt. Jag har svårt att provoceras av det, det är kunskap, det är perspektiv, det är skitintressant och många gånger en aha-upplevelse när man läser om andra människors perspektiv. Självklart kan och vet jag inte allt påminns jag om, det är välkommet att bli informerad och lära sig saker.

Det finns inte nån one size fits all-lösning på saker och ting, helt enkelt. När Piratpartiet spred en meme häromsistens med arabisk text (som jag iofs tyckte var rätt tänkvärd), så visste jag inte om den var “okej”. Inte det där med att jag inte visste om det var en korrekt översättning, utan för att jag inte vet om eller hur det fungerade. Jag insåg att jag inte hade en susning om det där kunde tas som en oförskämdhet, en slags manifestation av det överlägsna, där folk “utanför” tar sig rätten att formulera ett problem för en annan grupp. Att det sen naturligtvis kan tas emot olika beroende på vem som läser budskapet inom en grupp, tar jag för självklart. Men det finns inget självklart i min bedömning i om huruvida det där var en bra meme eller inte.

Jag tror rent allmänt att lite fler behöver respektera den expertis som specialinriktade grupperingar besitter. Det handlar inte om att stänga ute, det handlar om att förvalta en viss sorts kunskap, ett visst perspektiv, som man som utomstående antagligen missat helt. Det handlar om att skapa en plattform som informerar och folkbildar. Skapa lite nya infallsvinklar.

Jag skriver det här på grund av en sidodiskussion som uppstod på Facebook i och med att någon tänkt sig motionera för en struktur som skulle underlätta för medlemmar som skulle vilja dra igång ett kvinnoförbund eller hbtq-förbund. “Varför är det ingen som skapar ett mansförbund?” frågar någon. Det är faktiskt, om man skalar bort stigmat att frågan tenderar att dyka upp när någon tänkt sig nischa i kvinnofrågor, en intressant fråga.

Varför skapas det inga specifika “mansförbund” inom de politiska organisationerna? Jag tänker att det förutsätts att det manliga perspektivet är det som man förhåller sig till, till vardags. Det finns nog de som skulle argumentera att det är den ultimata specialiserade nisch som vi alla förhåller sig till hela tiden, ungefär. Även om jag kan förstå den synpunkten, så tänker jag att det är i så fall inte helt okomplicerat att det förutsätts rakt av — både av män och kvinnor.

Det finns antagligen behov av nån slags problemformulering som drunknar i den stereotypa rollfördelning vi lever i, idag. Det är ju nånstans helt normalt, välkommet till och med, att grupper som är utsatta på olika vis, samlar ihop sig. Män som intressegrupp, not so much. Är det avsaknad av “riktiga problem” eller ett symptom på hur starkt stereotypen lever? Jag misstänker det senare.

Grejen är att jag kommer inte att dra igång ett mansförbund inom PP. Ingen, gissar jag, som drar igång specialiserade organisationer inom förbundet, tar sig an “andras specialiteter”. Inte bara är det att förminska den frågeställning som avses lyftas, det är även respektlöst mot den kunskap som krävs, inklusive den för “mansfrågor”. Det skulle se lika illa ut som om jag talade för sexarbetare, eller andra grupper som jag i så fall bara skulle riskera framstå som nån slags överlägsen tolkare för.

Jag tror att det är väldigt lätt att landa i nån slags “jamen, det är orättvist om man inte lyfter alla”. Men bara för att det är lätt att dra den slutsatsen, så betyder det inte att det är rätt.

Man vänder sig till de som är specialister på sina saker i andra fall; du går till skomakaren för att laga dina skor, bilmekanikern med bilen och terapeut alternativt präst för att plåstra om ditt inre. Nu utesluter jag inte att en bilmek skulle kunna klura ut hur man sular ett par skor eller vara en god lyssnare med några goda råd – men där är det inte det minsta frestande att tänka att det är en one size fits all, att någon som reparerar en grej ska kunna reparera allt. Det är så självklart, nånstans.

Ibland måste man låta expertis och kunskap få vara precis vad det är. Jag vet att det är frestande att skoja om People’s front of Judea, jag har gjort det själv mellan varven — men nånstans behöver man ändå förstå att vi enskilt inte kan och vet allt, och att vi omedvetet gör livet lite sämre för olika grupper av ren dumhet helt utan att mena det.

Personligen skulle jag tycka det vore intressant att se någon dra igång ett “mansförbund” i politiska partier. Vilka problemformuleringar de skulle välja att fokusera på och sprida kunskap kring, skulle inte minst vara lärorikt. För att ställa en teoretisk fråga; är det okej om män drar igång ett förbund som har fokus “unga pojkars sjunkande betyg i skolan”, eller måste det vara mammor som gör det..? Vilka frågeställningar är egentligen “mansfrågor” som behöver drivas politiskt? Den riktiga frågan är i alla fall varför “mansförbund” inte dras igång, så som frågan ställs, inte varför andra grupper inte tar sig an just den nischen. Även om det väl är intressant även att fundera på varför ofta den reflexen ofta dyker upp i den typen av diskussioner.

Det viktiga är i alla fall nånstans att man gör det man kan och vet något om, i syfte att förbättra världen, inte att försämra för andra. Det tror jag nånstans att alla som engagerar sig ideellt i olika typer av specialiserade organisationer lever för, främst. Resten av oss kan antingen reagera med nyfikenhet och välkomna lite mer kunskap, eller så… ja, jag vet faktiskt inte riktigt om det finns nåt vettigt alternativ till det? Strunta i det, kan man ju göra — men man ska nog försöka låta bli att provoceras av det.

Kategorier: Pirates, arr!

Det där med att vi inte firar att någon är heterosexuell

18 februari, 2014 - 09:25

Anna Troberg skrev ett inlägg med några småfinurliga frågor med syftet att testa sig själv om man är homofob. Det gjorde hon efter att hon deltagit i samma diskussion som jag nu tillbringat flera dagar i. Det där om att Ellen Page kom ut. Det är några stycken som väldigt envist hävdar att det är konstigt att homosexualitet lyfts, firas rent av, det borde ju verkligen inte spela någon roll. Och i och med att detta lyfts så frekvent, så skickar det budskapet att det på något vis blir just fel, att komma ut som homosexuell.

Ett återkommande argument går ut på att man inte “firar heterosexualitet”, så därför borde inte homosexualitet firas. Nu handlar inte detta om att fira Ellen Pages sexualitet, det vi möjligen firar här, vi som tycker det är kul och vill stötta henne, är hennes mod. För tyvärr är det fortfarande ett ganska omfattande steg att ta, att vara öppet homosexuell — även om saker har blivit bättre fläckvis. Men även om det nu var som så att vi firar av ingen annan anledning än att hon är homosexuell, so what?

För heterosexualitet firas hela tiden. Vi viftar med flaggor längs med gatorna, när någon i kungahuset beslutar sig för att ligga med någon exklusivt lite hårdraget, som jag skrev i tråden. Det firas förlovningar, bröllop och frierier inte minst har en kultstatus inom film och tv. Det jublas och fälls till och med en tår eller två av glädje när två heterosexuella människor beslutar sig för att göra en så simpel sak som att leva tillsammans med juridiskt bindande kontrakt. Något som de allra flesta gör, och en del till och med flera gånger i livet. Manifestationer av heterosexualitet är anledning till fest och klang, varje dag.

När kompisar och bekanta i flödet meddelar att de gifter sig, förlovar sig eller kanske “bara” flyttar in tillsammans så efterföljs det av en rad glada grattis-tillrop. Ingen som skriver att “var det verkligen nödvändigt att göra en så big deal av det här?”, ingen skriver att man inte ska tro sig själv vara bättre än alla andra som slå ner sina bopålar med andra. Om man känner så, hoppar man möjligen av gratulationsfloden och håller tyst. Skulle någon få för sig att säga något dylikt så lär den personen få det rätt hett om öronen. Få skulle väja att säga sin mening till denne, är jag rätt säker på, processen skulle göras rätt kort med den typen av glädjedödare.

Nu tycker jag att det är helt i sin ordning att fira när människor hittar till kärleken, och jag hänger gärna med i gratulationskörer och applåderar med tårar i ögonen för de som tar steget in i tvåsamheten, även om det både fundamentalt och statistiskt är bland det mest vanliga man kan göra i form av livstilsval. För de gör något som de vill, de älskar någon och vill tillbringa sina liv med denne. Att jag själv inte är det minsta intresserad av att hitta “den rätte”, är ovidkommande. Jag gläder mig åt andras lycka, lika mycket som jag vårdar min egna.

Men nu sitter vi här med en tråd, där ett antal människor uppfattar det som att Ellen Page “firas för sin sexualitet” och att det är skämmigt att det lyfts när man minsann aldrig “blir firad som straight”. De verkar helt glömma att heterosexualitet firas dagligen, och att det inte alls är anledning att ta till jante och dispensera “tror du att du är nåt”, då. Och de förstår inte hur olikt de behandlar en situation som de med ord säger inte borde spela nån roll. Att alla borde vara lika. Och behandlar någon fundamentalt olikt, för att denne är homosexuell.

Så, om det nu var som så att det inte var modet specifikt som applåderades, modet att komma ut i en industri där stereotyper och normer är starkt cementerade och det bara handlade om stående ovationer för en manifestation för homosexualitet — so what? Om det nu verkligen inte ska spela någon roll, att det är ett mål att uppnå att det inte är så viktigt — gör det inte så viktigt genom att skriva såna där grejer, då.

På det här viset blir det i alla fall väldigt tydligt att det spelar roll och att vi har en bit kvar.

 

Kategorier: Pirates, arr!