Opassande

Prenumerera på innehåll
Webbadress: http://opassande.se
Uppdaterad: 2 tim 3 min sedan

Världen i mitt flöde

23 juli, 2014 - 10:28

Det är inget konstigt att några minuter innan jag läser om en ny intressant tv-serie så har jag läst en artikel om alla människor som dör i Palestina just nu. Precis just nu. Eller det är ju konstigt, orden jag letar efter kanske snarare är att det inte är ovanligt. Jag ser några tweets om att det är överjävligt i Syrien just nu. Blir påmind om att den största oroshärden i dödsfall räknat i världen just nu är i Kongo-Kinshasa. Ser någons bara fötter på instagram, som just ska dricka fin-fina drinken, ser fint ut.

Kontrasterna i världen är liksom så himla nära inpå – hela tiden. Just nu är det alldeles för varmt ute, jag delar tydligen problemet med svullna fötter och vader med andra vad jag kunnat se i flödet. Edward Snowden borde kunna få asyl här i Sverige, enligt lag och praxis, men folk som kommenterar tror inte på det. Sverige som land uppfattas av de egna som ohederligt sedan ett par egyptier utelämnades till USA för ett antal år sedan. I affären där jag går och handlar muttrar vi om vädret såklart, men även om reparationen av tvärbanespåret som stör både trafik och det vanliga lugnet.

Först läser jag en artikel om en Ukrainsk separatist som erkänner att de sköt ner planet i Ukraina i förra veckan. När jag läst klart — mage och hjärta i uppror — ser jag en artikel i högermenyn, med en topplista av de 8 konstigaste fallen i “Morden i Midsomer”. Jag tänker lite på det tvära kastet, är det ett behov jag har, nu när jag läst något förfärligt, att jag blev sugen på att läsa något lättsamt? Kanske. Undrar ibland vad det gör med en. Artikeln om att NSA påverkar våra flöden var intressant, och oroväckande. Undrar vad det betyder?

Någon drunknade i Trekanten, bilder på söndersprängda barn i Palestina snurrar förbi i flödet, några förlustar sig på Liseberg, söta ungar hoppar genom vattenstrilen i trädgården, kvinnor stenas till döds i Irak, kurder kämpar mot ISIS, en lista på de tio sötaste katterna nånsin, en musikdiskussion, kollar in en kompis tips om sommarläsning… tar ett stort glas saft med massor av is i, tänker att jag kanske ska sluta scrolla i flödet, på vilken plattform det nu råkar vara jag fastnat i.

Kanske är det letargin, som gör att jag nästan reflexmässigt snart sitter och scrollar och läser igen. Vänta, såg jag inte något bra recept – var var det? På vägen dyker det upp andra grejer, sen landar jag i ett ormbo av misogyna hatare som anser att kvinnor är förfärliga som “inte ger dem sex regelbundet”, hamnar i en rondell av roliga memer baserat på ämnet, läser en postning av killen som misstänker att hans tjej ligger med sin pappa…

Världen händer precis här och nu, precis samtidigt som jag scrollar, och grannen terroriserar mig genom att köra samma spellista för femte gången idag. Nåja, bättre än när han drog igång halv fyra härom natten. Det är för varmt. Orkar inte göra något, men samtidigt är det skönt att slappa. Jag har förtjänat det. Jag har det bra. Kan det verkligen vara lagligt att SD har en massa namn på sin valsedel i Gävle som inte valt att stå på den? Vet vi något om det? Jag känner att jag har en massa åsikter om det, men släpper det när jag läser om kvinnor som säljs som slavar i Göteborg för att polisen inte har tid att klara upp den sortens brottslighet. Gängkrigen tydligen.

Prioriteringarna, ständigt dessa prioriteringar. Jag fixar en lättare lunch, helt omöjligt att äta något ordentligt i den här värmen. Glömde bort att köpa glass, men orkar nog inte ta mig till affären igen. Tar ett stort glas saft med massor av is i, igen. Sprayar lite kallt vatten på fötterna, känns skönt i tio sekunder, sen fortsätter de att bulta. Storbritannien ska nöja sig med att “bara” skicka ut varningsbrev – högst fyra om året – till folk som fildelar olagligt. Fildelning är prioriterat. I Storbritannien dör folk i förtid pga fattigdom, ser jag nu.

Jag sitter mitt i hela världen och ser det hända hela tiden. Borde jag göra något? De enda alternativet är att inte se det, att skita i att klicka. Det är inte ett alternativ. Jag sätter mig och skriver en bloggpost, kan inte skada att försöka fokusera tankarna på ett ämne, en stund. Tom Paris och B’lana kommer att vinna rejset, moraliskt, det vet jag ju redan. Det är nån slags trygghet i det antar jag. Orkar inte tänka på det motsvarande otryggheten att tro mig veta vad allt annat innebär. Det är för varmt för det. Sen så vet jag faktiskt inte allt heller. Jag kan ha fel.

Om jag hade en superkraft vad skulle jag vilja vara då? Kanske skulle jag vilja ha kraften att ge människor självförtroende och lugn. Thor ska tydligen bli en kvinna i nåt seriealbum framöver. Landar i nåt misogynt träsk igen. Det är normalt att vara man, men genusglasögon när man skriver ur kvinnoperspektiv, skriver en kvinnlig författare. Intressant, har inte tänkt på det, känns i magen som att det ligger något i det, kanske värt att fundera lite på.

Undrar om jag inte ska ge min granne förslag på lite nya låtar till spellistan. Skriva ut en lista och lägga i hans brevlåda… Tipsa om hörlurar kanske. Nån annan dag. Öppnar ett nytt fönster. Den där jävla Breivik. Terrorist eller galning. Norge röstade in främlingsfientliga i sitt parlament nåt år efter. Förstår det fortfarande inte. Varför ser vi inte vad som händer? Vad är det för fel på oss? En politiker tänker tydligen slänga ut sin tv genom fönstret. Jahapp. Undrar om jag kommer kunna sova i natt? Det är väldigt varmt nu.

Kategorier: Pirates, arr!

Träning i konsten att luras online

21 juli, 2014 - 11:49

Ingen av oss undgår att påverkas av det vi ser runt omkring, och det här går naturligtvis att exploatera på olika sätt. Vi ser det ofta genomföras av olika intressenter online, plötsligt har artiklar en väldans massa kommentarer under sig, som alla drar åt ungefär samma håll, osv. Säger man något på twitter kan man råka ut för rejäla kampanjer som kan trötta ut även den mest tålmodige.

Det här är en sån där grej som ibland sorterar under näthat, andra gånger under spam. Potentialen är enorm: likväl som att man påverkas, kan man påverka andra. Man kan med lite tur skapa ordentliga opinionsvindar och det är få som inte försöker få till engagemang på gott och ont.

Men vad händer när statliga myndigheter använder sig av den metoden? Det är något som avslöjats i just Snowdenläckan att det görs, i dokumentet “The Art of Deception: Training for Online Covert Operations”. Tanken är att grupper som exempelvis Anonymous, som bedriver internetaktivism – genom att bland annat störa ut trafiken till vissa hemsidor – bekämpas med sin egna medicin. Men om man nu tänker sig att man skulle kunna vara flexibel med att sånt görs, så finns det anledning att tänka ett varv till.

“The broader point is that, far beyond hacktivists, these surveillance agencies have vested themselves with the power to deliberately ruin people’s reputations and disrupt their online political activity even though they’ve been charged with no crimes, and even though their actions have no conceivable connection to terrorism or even national security threats.”

Att bedriva verksamheter utanför det rättsliga systemet är aldrig en bra grej på ett principiellt plan och skrämmande när det utförs av statliga myndigheter. Att bedriva den här typen av verksamheter endast baserat på politisk tillhörighet är riktigt, riktigt läskigt, då det med största sannolikhet handlar om att bevara egen makt i slutändan. Detta har det spekulerats om länge om det genomförs, och i en radda dokument från brittiska GHCQ bekräftas det nu att det är ett verktyg som existerar. Att medvetet gå in och sprida missinformation och underminera politiska rörelser och människors – och företags(!) – trovärdighet.

“But these GCHQ documents are the first to prove that a major western government is using some of the most controversial techniques to disseminate deception online and harm the reputations of targets. Under the tactics they use, the state is deliberately spreading lies on the internet about whichever individuals it targets, including the use of what GCHQ itself calls “false flag operations” and emails to people’s families and friends. Who would possibly trust a government to exercise these powers at all, let alone do so in secret, with virtually no oversight, and outside of any cognizable legal framework?”

Det går inte att lita på regeringar som använder sig av de här metoderna, som jag ser det. Återstår om FRA – som samarbetar nära med GCHQ och NSA sysslar med sådan här också, särskilt med tanke på att de sägs pyssla med “cyberhot” numer. Den som reflexmässigt nu tänker att jag möjligen sträcker mig lite onödigt långt efter foliehatten ska komma ihåg att alla misstankar om FRAs verksamhet visade sig vara helt sanna, om inte ännu värre, än vi larmade om 2008. Jag utesluter inte att det här är något som FRA har i sin arsenal också, för att förhålla sig konkurrensmässiga.

Läs gärna originalartikeln i sin helhet, den är visserligen på engelska, men det är superviktigt att försöka sätta sig in i det här. Eftersom Facebook så gentilt lånade ut sig för att genomföra forskning om hur man påverkar människor online, så vet vi att det här fungerar. Du påverkas av sånt här – på riktigt.

Kategorier: Pirates, arr!

Den perfekta feministen finns inte – för människor är inte perfekta

17 juli, 2014 - 12:01

Jag får frågan ibland varför jag kallar mig feminist. Jag kallar mig feminist, ibland nästan av samma anledning jag kallar mig pirat – för att andra tar sig för vana att definiera mig utifrån sina intresseområden när de har synpunkter på eller om mig. Jag kallar mig feminist för att det inte bara ska handla om att specifika intressen reglerar mig eller nedvärderar min betydelse eller värde pga mitt kön.

Det finns massor av anledningar att vara feminist. Men det finns antagligen lika många anledningar att inte vara med i Feministerna. En del anledningar kanske rentav är desamma.

Jag fascineras ständigt av denna oerhörda lust att smeta på människor etiketter, som stundtals är misstänkt likt munkavlar. Att kalla sig feminist har alltid varit problematiskt, till och med under den tiden som vissa idag kallar tider av “god feminism”. Det har alltid varit smått kontroversiellt och rent av provocerande. Det provocerande i att kalla sig feminist inbegriper dessutom andra feministers syn på ens rätt att kalla sig det, eller använda sig av feministiska problemformuleringar.

För mig betyder ägaranspråk på definitionen av feminism, ägaranspråk på mig i längden. Så länge dessutom en stor del människor bygger halmgubbar och hittar på saker om min feminism och mig, eller hittar på målbilder som jag måste leva upp till, så kommer det att fortsätta vara viktigt för mig att kalla mig feminist. Varje gång de av er som dömer ut mig som individ utifrån det, så ger ni mig rätt till att det är viktigt att fortsätta hålla i det, oavsett om ni röstar F! eller tjatar om att feminism är farligt.

Jag har själv alltid makat på mig när jag insett att folk behöver utrymme. Jag förväntar mig att bli bemött likaledes hänsynsfullt. Ni är dock oändligt många som definierar mig och har synpunkter på mig, på alla möjliga olika sätt, både uttalat och underförstått. Det går inte att göra er alla nöjda – ibland tänker jag att er definition går ut på att jag aldrig kan vara tillräckligt för er. (Där finns för övrigt en fin-fin feministisk problemformulering att grunna på.) Därför nöjer jag mig med att göra det som funkar för mig. Jag gör tillräckligt, för mig. Kanske har någon annan glädje av det också? Jag hoppas det.

Feministiska problemformuleringar behövs, som jag ser det. Det är inte alls som så att bara för att någon kallar sig för feminist, eller döper sitt parti till det, så äger de problemformulering och lösning, eller inbegriper alla de feministiska perspektiv som är relevanta. Och därför blir det nånstans ännu viktigare för mig att kalla mig feminist. Det är nästan en jämlikhetskamp i sig, att det uttrycket inte kan proprieteras av någon specifik intressegrupp vars syfte är att styra upp andra. För mig har rätten att få kalla sig feminist, blivit en feministisk kamp i sig – på individnivå. Jag tänker att detta eviga stöpande i färdiga former går tvärtemot vad alla behöver ur nån slags jämlikhetssträvan.

Människor är olika, och det är så tröttsamt att det läggs så mycket värderingar utifrån om hur man ska vara, se ut, eller säga för att räknas med eller respekteras. Den största ironin av dem alla kanske, är detta allmänmänskliga behov av att försöka tvinga in andra att vara “som de själva är”, alldeles oavsett om de själva är feminister, liberaler, vänster, höger eller fan och hans moster. Att navigera enklast genom grupper av individer kanske behöver etiketter i nån mån, men liiite fokus på innehållsdeklarationerna vore smakligt.

Hur som helst krånglar jag säkert till saker för en och annan nu. Bra, tänker jag. Ju mer man blir påmind om att man inte äger initiativ, desto närmare kanske vi kommer nån slags slutlig insikt och lära sig förstå att man själv kan vara problemet många gånger, när man stör sig på andra. Människor är inte perfekta, konsekventa eller ens likriktade, på gott och ont.

I mitt social-liberala, feministiska piratsinne framstår det som fullt möjligt att inte värdera människor olika för det. ;)

Kategorier: Pirates, arr!

Ett år med Snowdenläckan

15 juli, 2014 - 10:10

För lite över ett år sedan laddade Edward Snowden ner 1,5 miljoner filer från NSA, som han arbetade för, flög till Hong Kong och lämnade över materialet till den brittiska journalisten Glenn Greenwald. Snowden hamnade så småningom i Ryssland där han fick en årslång asyl, som med största sannolikhet nu kommer att förlängas. Glenn Greenwald har sedan han blev förvaltare av läckan tagit sig till Brasilien och ägnar sig nu, tillsammans med sin partner, på heltid åt att gå igenom och lägga ut materialet.

Den senaste läckan visar hur brittiska GHCQ har olika programvaror designade att samla in och spara offentliga postningar och skapa automatiska postningar på flera sociala medieplattformar och även kommentarsfält under bloggar. Det blir nästan komiskt i all sin bedrövlighet, när det även står att det kan handla om att rigga omröstningar online. Att styra informationsflödet är själva grejen, och har de inte mjukvaran på listan så kan de “bygga det som behövs”, för vilka ändamål det nu kan handla om.

Jag kom på mig själv med att fundera på hur många grejer som dykt upp i och med Snowdenläckan, och det är en hel del. Det går inte att helt lätt göra nån slags översikt över det, men det finns en och annan tidslinje att scrolla igenom i alla fall.

Mängden material som publicerats är massivt, och har i USA lett till flera stora offentliga debatter där NSA inte bara konstaterats ljuga för politikerna utan även bryta mot lagar. Svenska FRA har implicerats, brittiska GHCQ och flera andra nationella säkerhetsorganisationer pekas ut i materialet som samarbetspartners på olika vis. I Sverige har dock inte motsvarande debatter dragits igång, trots att man funnit att FRA ljugit om huruvida de deltagit i aktiva dataintrång. Här är det i princip tvärtyst.

Politiker som tillfrågats om FRAs delaktighet i detta har uttryckt det som att de inte har någon anledning att tro att FRA gör dumma saker, för övrigt. Nu tillhör jag den kategori av människor som antagligen är lite väl naiv och tror på människors godhet i det stora hela, men till och med jag, blir illa berörd av den här sortens naivitet. Det finns inget ansvarsutkrävande från FRA. Det förekommer nån slags kontroll från Siun som FRA prickas av mellan varven, men en prick i det här sammanhanget innebär precis ingenting. Det är helt upp till FRAs goda vilja att leva upp till vad det nu kan vara. Det är en helt bisarr situation.

Jag ser kommentarer ibland om att det på något vis skulle vara Piratpartiets ansvar att detta får fortgå: nån slags oförmåga att lyfta frågeställningen på ett tillräckligt engagerande sätt så att man en gång för alla kan sätta stopp för den här utvecklingen. Mot västvärldens största, rikaste och mest informerade säkerhetsindustrier, läggs alltså underförstått ansvaret där? När regeringen tiger, säger en del att Piratpartiet är inte tillräckligt smarta, tillräckligt whatever. Det är Piratpartiet som failar, inte du själv, inte regering och riksdag, utan PP. Är det inte att göra det lite väl lätt för sig? Särskilt i en värld där ens informationsflöde så lätt kan påverkas och som i sin tur påverkar dig, ska väl tilläggas.

Frågan hur kan man “misslyckas i sina valrörelser när Snowden har varit på tapeten i ett helt år”, kvarstår dock. Jag har inte en jäkla aning. För mig är det tveklöst en prioriterad fråga, varför det inte är det hos andra har jag jättesvårt att begripa. Kanske är det så vidrigt enkelt att man inte tror att det är så allvarligt så länge man inte har någon i sin närhet man bryr sig om (eller en själv) drabbas, skadas, eller rent av dör… Det är en rysare att försöka analysera och inte särskilt uppbyggligt vad gäller grundläggande respekt för mänskligheten, helt ärligt.

Så jag är trots allt mer intresserad av att få veta hur man kan lyckas öka intresset i de här frågorna. Jag skulle jättegärna vilja se lite mer idéer och tankar kring hur man åstadkommer det. När allt kommer omkring är det oförmågan att sätta tryck i opinionen som skapat det här problemet från första början, så berätta gärna vad som ska till för att du ska tycka att det är viktigt — för det är du som är opinionen. Sitt inte där och spela svårflörtad, berätta vad du vill ha. Vad det ska till för att du ska rösta med integritetens förtecken, som allra minst åtminstone för att sätta tryck på de partier i riksdagen som idag kränker den.

För samtidigt sitter det ett gäng folkvalda i riksdagen som efter valet kommer att bestämma sig för om det ska fortsätta samlas in data om våra telefonsamtal, om vad vi läser och tycker. För trots att datalagring förklarats vara olagligt, så vill majoriteten där (oavsett med S-styre eller M-styre) fortsätta lagringen. Så lite betyder det för dessa människor, för de har fått intryck av att så lite betyder det för dig.

Hur som helst kan man nog räkna med att man alltid är bevakad på ett eller annat sätt. Alltid. Få är de som har den tekniska kompetensen (eller orken) att gömma sig med diverse verktyg. Andra tröstar sig med att de inte har något att dölja, förfärande nog. Skitsamma om sådana här system när de används i diktaturer handlar om att sätta press på medborgare. Där människor pressas att hänga ut sina vänner, för annars kan dennes pappa förlora sitt uppehälle. Vi säljer för övrigt sån här övervakningsutrustning till diktaturer. Om vi nu för ett ögonblick kände oss lite bättre än andra.

Det går utmärkt att ta hänsyn till sånt när man lägger sin röst i valet i höst. Låt gärna de som behöver, få veta det.

Kategorier: Pirates, arr!

Har du generaliserat idag?

11 juli, 2014 - 12:10

På sistone har jag insett att jag dömer ut folk som använder ordet “vänster” eller “liberal” som skällsord. Det här har dragit igång lite tankar hos mig, om generaliseringar. Nu är jag personligen inte fri från det, men jag tänker att det inte handlar om att man aldrig någonsin får generalisera, utan snarare att när man gör det uppstår det konsekvenser.

Ett exempel som jag noterade, är ilskan över Romsons uttalande om vita, medelåldersmän som nån slags miljöbandit, där generaliseringarna som följde imploderade i sig själva. Hon var fel ute, men det var hon som var fel ute. Det var inte feminister, det var inte kvinnor… det var hon som uttryckte sig plumpt generaliserande. Det torde inte vara några problem att förstå den distinktionen även om det antagligen är en gråzon där någon talar för ett parti, men för flera av de som jag såg anmärkte på Romsons uttalande, blev det en retorisk plattform att dra växlar till hela grupper helt okopplade från henne.

Ironiskt nog så blev den typ av generaliseringar hon gjorde sig skyldig till plötsligt helt i sin ordning att använda sig av själv, när man uttryckte sig. Det blev oerhört svårt att känna något slags engagemang, när det uppstår en retorik som på sina ställen går ut på att kvinnor är galna. Eftersom jag är en själv. Kvinna, alltså. Det här är ett jättevanligt fenomen. Någon säger något, och nån annan säger ungefär “typiskt [insert valfri grupp]“. Man tänker sig bygga nån slags sammanhållning där ett stort antal människor stängs ute från gemenskapen — ofta helt utan att förstå det, gissar jag.

Det vimlar av jättearga människor som blir förbaskade varje gång “män” generaliseras kring. Varför är det då så svårt att sluta generalisera själv? Nånting måste ge med sig, för det blir inte trovärdigt i längden. Det är just det här som gör att jag tappar lite respekt för folk ibland — tycker man att någon är ute och cyklar som drar alldeles för många över samma kam, så har man själv satt en gräns, och då borde man föregå med gott exempel. Där nånstans drar jag ett streck i sanden.

Men det finns även andra problem med den här typen av tillhörighetsretorik, som när man används som alibi för extrema element. Där man hamnar i situationer av att anses behöva försvara någon som helt klart går över gränserna för var som ska anses vara okej ur ett demokratiskt perspektiv. Att jag är emot rasism innebär inte att jag ska behöva försvara de antirasistorganisationer som agerar auktoritärt. Jag måste få ha möjlighet att slippa räknas in i den sortens grupperingar.

Vänster är en fördelningspolitisk benämning. Jag skrev lite om det härom sistens, och Christian Engström har utvecklat det i tre olika inlägg som jag rekommenderar att du tittar in på. Liberal är inte samma som höger, men används som det återkommande. Vänster eller höger duger inte som skällsord när det exempelvis handlar om de extrema element som vill sätta demokratin ur spel för att få som de vill. Hade vi ordentliga perspektiv för skillnaden mellan kontroll och rätt att tänka annorlunda, så skulle det inte blandas ihop nån slags lojalitet med om huruvida de kontrollerande intressegrupperna var rotade i höger eller i vänster, misstänker jag.

Jag uttrycker mig själv generaliserande om det dåliga i att tänka auktoritärt. Det innebär att när jag själv drabbas av “alla andra är idioter”-fenomenet (jodå, det har du också tänkt ibland), så vet jag att jag i grund och botten antagligen är nån annans idiot. Jag har inte alltid rätt, bara för att jag vet vad som är rätt för mig. Det är den stora skillnaden mellan att tänka auktoritärt eller inte, för mig personligen.

Hur som helst har generaliseringar konsekvenser — ett slags stereotypiskt bygge helt utan grund som jag undrar om folk verkligen förstår att de bidrar till. De som förstår kan nog exploatera den här sortens språkliga tvång till tillhörigheter, men jag undrar om det verkligen inte behövs genomskådas lite mer. Jag vet bara inte riktigt hur man gör det. Som det är nu så är det helfel med vissa generaliseringar, men helt okej med andra. Det säger rätt många på olika sätt i debatterna, men vi ser inte några tendenser på att det minskar.

Under tiden generaliserar jag friskt i tanken, om de som använder sig av språkvarianter som vänstermuppar och högersvin. Det är en generalisering om åsiktstillhörigheter som jag en gång i tiden antagligen förstod, men som idag blivit något av en barometer för en människas förmåga att kommunicera — och i längden dennes intelligens. Go figure, liksom.

Kategorier: Pirates, arr!

Man måste våga för att vinna, även om det kostar på

9 juli, 2014 - 13:26

Jag erkänner rakt av att jag blev i stort ganska nöjd med reportaget över ilskan över det nya kampanjmaterialet för Piratpartiet på Nyheter 24. Jag tog inte fram den för att folk inte skulle reagera, om man säger. Förhoppningen är att folk ska se och reagera, och om det måste ta vägen via uppblåsta rapporter om eventuellt drama, so be it. Dels får folk reda på att den (och partiet) ens existerar, och är de nyfikna kan de kolla in kampanjen själva och skapa sig sin egna uppfattning.

Problemet nånstans är självklart det där med att sånt påverkar hur man uppfattar att man ska känna om saker. Du ska inte tycka att det är bra (eller motsvarande dåligt ur ett allmänt perspektiv) är budskapet. Någon har bestämt det, och beroende på individ har det bäring på vad man sen faktiskt tycker, ingen av oss går fri från att påverkas. Det här är en ganska stor allmänmänsklig grej som vi hanterar både i stort och smått, dagligen, i våra liv.

Man ska vara, tycka, tänka, se ut si eller så. Och som det hampar sig var just det ett starkt metavärde när jag och Göran Widham spånade fram temat. Nu skulle jag vilja claima kattidén som min alldeles egna — på sätt och vis var det min idé, men egentligen har katter alltid varit en välsedd budskapsbärare i det digitala. (Piratpartiet hade till och med en affisch redan förra året, med två katter och budskapet “goda vänner delar med sig”, som var väldigt omtyckt både internt och externt.)

Men såklart, man använder sig helt enkelt inte av katter i en valkampanj. Det är inte norm på något sätt i världen. Och det ger ett utmärkt pedagogiskt tillfälle att lyfta det där med hur normer, att vara “normal till varje pris”, är något som är till nytta för exempelvis säkerhetsindustrin. Vore det så att det inte var “onormalt” att vara si eller så, hade säkerhetsorganisationerna inte så mycket information att samla in och använda som valuta. För de flesta av oss idag så är det t.ex. fullständigt normalt att vara homosexuell, men det anses ändå i det stora hela vara tillräckligt “onormalt” för att en organisation som FRA ska få undantagsregler och samla in sådan information. Till vilken nytta är den sortens information? Den frågan måste våga ställas.

Det går att lyfta det här med hur det som anses vara “normalt” används för att förtrycka människor på flera olika sätt. Ta bara s.k. “slutshaming”. Kvinnor som anses vara lösaktiga, eller på andra sätt inte uppfylla nån slags norm för hur de ska bete sig sexuellt hängs ut och hånas ohämmat. Kyskheten, och värdet som är lagt till det annars är man en sämre människa, är ett maktmedel mot halva mänskligheten. Vore det inte för att vi alla går omkring med nån slags inbyggd norm för hur kvinnor ska vara, skulle inte slutshaming få något fotfäste. Det skulle inte finnas någon publik.

Att våga vara annorlunda kommer med ett högt pris i samhället idag. Jag välkomnar därför gräl om att Piratpartiets kampanj är orimlig ur synvinkeln “så gör man bara inte”. Vem har bestämt det egentligen och vem tjänar på det, hoppas jag att allt fler börjar tänka. Och det är en kärnfråga, luras inte att tro något annat. För att tackla många av de integritetskränkningar som sker, behöver man inse att väldigt mycket handlar om att sociala rättigheter ges att tillåta att någons integritet är mindre värd än någon annans. För att de anses vara annorlunda.

Våga vara annorlunda är inte en floskel, det är en högst ambivalent anmodan. Vågar du? Vågar du gå utanför de inritade fotstegen i livet, när de leder till för individen fel mål? Hur många tvångsmedel ska ett samhälle tolerera i form av morallagstiftningar, som inte handlar om något annat än personliga värderingar om norm och “hur folk borde vara”? Att våga vara annorlunda kommer med ett pris, ibland alldeles för högt.

De närmaste tio åren kommer att innebära stora förändringar. Många av dessa kommer att ses som onormala och stretas emot i onödan trots att det är bra för samhället. Andra kommer knappt märkas av och sen plötsligt vara en del av våra liv som vi måste förhålla oss till utan att vi haft möjlighet att påverka det. Som med övervakningsindustrin, exempelvis. Vi har lärt oss den hårda vägen att vi har anledning att fortsätta förhålla oss informerade och fundera över konsekvenser och proportionalitet — och inte minst hur pass invasivt det får vara i våra privatliv. Då får vi inte vara rädda för att synas. Att våga vara annorlunda.

Kategorier: Pirates, arr!

Bombs away

5 juli, 2014 - 17:31

Obs – varning för svordomar.

Eftersom jag ett par dagar innan Amelia postade sitt inlägg hade snackat med henne, så var det inte någon överraskning eller så när det dök upp. Jag visste ju att hon tänkte så här, och mina försök att förstå och hitta en lösning var inte intressant för henne. Hon vill vara “ung och arg” som hon skriver på något ställe. Hela situationen är i ett slags dödläge, kan man konstatera när Anna Trobergs föredömligt konfrontationsfria olivkvist, inte mottas särskilt välvilligt av Amelia. Det är som det är, folk tycker olika, tänkte jag, trots att jag felaktigt blev indragen i postningen med en formulering som uttryckte nåt slags ansvar hos mig för att ha påverkat vilka som anställts av partiet under valrörelserna.

Men ju mer jag tänker på det, desto mer förbannad blir jag. Kalla mig “gammal och arg” rent av. Jag känner möjligen ett behov av att vara mer sakligt korrekt i mitt uttryck av min irritation, men tänkte försöka släppa det för en gångs skull och dra till med icke lösningsorienterade vilda sparkar omkring mig. Gudarna ska veta att jag flera gånger genom åren haft behov av att hänga ut idioter som medvetet gått in för att mobba, antasta och vara allmänt vedervärdiga mot sina partikamrater, men har valt att se det som att det inte skulle hjälpa och försökt rodda mer lösningsorienterat inom partiet efter bästa förmåga.

Vad irriterar jag mig på? Att folk på allvar verkar tycka att det är “uppfriskande att någon våga säga ifrån”. Uppfriskande. Som om det nånsin varit en hysch-hysch-kultur i partiet. Som om det nånsin handlat om att försöka få till lösningsorienterade dialoger. Det har alltid varit ett jävla liv i partiet, från vissa håll. De har alltid — helt öppet — kritiserat och nedvärderat det arbete som genomförs av en rad volontärer. Helt utan hämningar. Ohemult med tid har gått till att sitta fast i diskussioner vars avsikt aldrig varit att hitta en lösning. Uppmärksamhetspotentialen har traditionellt sett inom Piratpartiet varit enorm i att köra grandstanding och vråla ut sitt missnöje. Offentligt.

Inget är hemligt i Piratpartiet. Inte ett jävla dugg. Det rasas helt ohämmat varstans, och det “tycks” friskt runt om. Det har aldrig någonsin handlat om att man inte får kritisera i Piratpartiet. Det har alltid kritiserats. Orelevant likväl som relevant, men det har alltid kritiserats. Det har varit personpåhopp av rejäla mått, helt öppet, och regelmässigt, trots det, dyker det upp folk som anser det vara “uppfriskande att nån vågar”. Sanningen är att få vågar vara normala och mogna i organisationen. För de går i stort sett ohörda.

Ta tjommen som nu är anmäld till styrelsen för ett uteslutningsärende. Jag glömmer aldrig när jag satt i en kanal och han — på allvar — frågar en tjej som nominerats till styrelsen, vem “hon hade knullat med” för att bli nominerad. Folk blev upprörda, såklart, men det bisarra var att situationen ledde fram till att tjejen fick sitta och förklara att hon inte legat med någon, innan jag bröt in och förhindrade det. Hon hade inte ett jävla skit att förklara, och jag kan inte tänka mig att den händelsen ledde till ett särskilt inspirerat engagemang från henne efter den händelsen. Tjommen som nu fått ett uteslutningsärende öppnat, på jävla tiden vill jag säga, antas av flera — inklusive Amelia Andersdotter — handla om hans åsikter. Att de är kritiska. Han används till och med som ett slags bevis för att något är fel på ledningen. Tanken svindlar, fanimig.

Varför i helvete skulle det handla om hans åsikter? Sen när har det någonsin varit aktuellt att kasta ut medlemmar för att de kritiserar ledning eller styrelse? Det har absolut påverkat deras möjligheter att samarbeta med andra. Självklart. Ger du mig en smäll på käften regelbundet, vill jag inte jobba med dig, det behöver man inte vara hjärnkirurg för att begripa. Det är en sak. Ett uteslutningsärende däremot, lär handla om värre saker än att det sitts och kritiseras partipolitik på en facebooksida, är jag helt säker på. Särskilt när det är något av en vardaglig publiksport. Varför antar smarta människor, att det är kritik av ledning det handlar om, i vilket jävla parallellt universum har de befunnit sig i?

Det kanske är så här i alla partier. Alla har antagligen sin Lars Beckman eller Tommy Rådberg, som mer eller mindre sätter sina partier i dålig dager genom att vara helt genom usla företrädare för mänskligheten. Gud vet vad partierna anser sig få ut av den här sortens representanter, men de utesluter dem inte heller. Precis som Piratpartiet inte gör det. Jag gissar att det är ett pris man betalar för nån slags yttrandefrihet, eller nåt slags “high road”-tänk. Men jag undrar jag, hur många det är som blivit förbannade och kanske ännu värre, sårade, över deras tilltag, utan att visa det utåt. Kanske finns en förståelse för det när det sker i etablerade partier. Förstålsen för när det sker i PP verkar dock vara lägre.

Idag är det få som kan hålla saker internt. Internet är här, sociala medier är här — och generellt sett är det lite lagom kittlande med lite drama här och var för att pigga upp i vardagen. Visst finns det människor som aldrig växer upp, som aldrig mognar eller lär sig kommunicera med andra människor. Än mindre hittar nån slags förmåga att samarbeta med andra. Men vad är det som gör att dessa människor är “uppfriskande” i sin warpade sanning? “Tjoho, nån beter sig som en jävla dåre — vad bra, vilken sanningssägare, vad befriande.” Vad säger det om oss, som läser och hejar på? Utan att själva idka nån form av kritiskt tänkande gå in och stötta en rage-postning, utan att ifrågasätta?

Jag blir så jävla arg på Amelia som inte tar chansen att tillföra något, som vevar vilt omkring sig och nöjer sig med det. Jag blir ännu mer illamående arg av svansen som hejar på helt okritiskt, sprider det vidare och vräker ur sig konspiratorisk rappakalja i kölvattnet. Det blir konsekvenser av det. Varken hennes eller mitt inlägg hjälper valrörelsen ett jävla skit, men om det nu är uppfriskande med sanningar så varsågoda. Amelia må vara “ung och arg” och frusterad över att hon inte får sitta i EU-parlamentet och därför vevar vilt. Men vad är er andras anledning? Vad säger ert beteende om er?

Allt sker öppet i Piratpartiet. Det kritiseras jämt. Man hade önskat att världen var mogen för den sortens totala transparens, men så är det inte. Det är såna som ni som får Piratpartiet att framstå som oseriösa pajaser. För ni hittar på, ni skriver dumheter och beter er som att ni inte har någon impulskontroll alls. Vill man företrädas av den typen av människor politiskt? Not so much. Det blir så jävla magstarkt att ni sitter och pratar ledarskap när ni beter er så illa som ni gör och inte minst vägrar samarbeta med folk.

Nu bryter jag min vana att hålla god min, det slutar nämligen vanligtvis med att jag och några till måste försöka få jobbet att fungera i partiet för den stora majoritet av människor som tror på PP men ständigt ignoreras. Det här har hänt förr, folk har gjort det här massor av gånger, så det börjar bli nästan rutinartat. Nu  kritiserar jag er i min tur istället. Vad har ni gjort för att jobba ihop med volontärer och aktivister? Har ni sagt saker som att “de har knullat någon” när de volonterar för något? Har ni kallat folk för idioter som inte haft möjlighet att vara din egna lilla bitch och göra precis som du vill? Har ni kritiserat helt utan kunskap i ämnet, när någon försökt bidra med något? Har du kritiserat när någon försökt bidra, punkt slut? Ser er omkring, vilka volontärer och aktivister är kvar idag? Hur mångas kreativitet har du, personligen, strypt för att du är en jävla uppmärksamhetsknarkare?

Det är alldeles åt helvete för många som inte bidrar med annat än skitkommentarer. Det är en sörja av okunskap att vada genom — och det är särskilt ironiskt när det inte handlar om något annat än att det finns en konsensus om att det finns problem som behöver lösas. Det är inte en enda människa som jobbar mer eller mindre regelbundet med partirelaterade grejer som påstått att saker är problemfria. Skillnaden mellan skrikarna och de som stretar är att de senare försöker göra något, bygga vidare och förändra. Jag är skittrött på att skyffla skit efter er, ni byskrikare som sitter nånstans och leker besserwissers med andra volontärer, med närmast mobbingartade attityder.

Ni borde avgå, varenda jävel.

Det finns massor av suveräna volontärer och aktivister som bryter ryggen av sig, och gör så jävla mycket att mitt hjärta nästan exploderar av kärlek när jag tänker på det. Men det är aldrig de som syns i såna här sammanhang. Om det nu är som så att den skara människor som inte kan sluta se fel överallt inte klarar av sluta pissa på de volontärer som jobbar som fan, så kan åtminstone de som läser deras nedsättande inlägg försöka komma ihåg att inte belöna dem för det. De som skriker högst har inte per automatik rätt.

Det kan allt finnas ett behov av att skrikas ibland, det är mänskligt, jag köper det. Men det är inte uppfriskande, eller värdigt, eller moget, eller ens särskilt genomtänkt — särskilt inte när det sker återkommande och aspirationen är att representera väljare i riksdag, kommun och landsting så småningom. Ta och kamma till er, be om ursäkt, var en jävla medmänniska som omväxling. Låt det som är bra få synas nån endaste gång.

* * *

Uppdatering: Anledningen till “ung och arg”-referensen härrör alltså från en kommentar Amelia själv skrev, och som förvånade mig. Detta handlar alltså inte om att jag har problem med att hon är ung, utan att hon själv väljer att uttrycka det på det viset. Se skärmdump nedan.

Kategorier: Pirates, arr!

Positionera eller liera?

1 juli, 2014 - 13:43

Det här är en lösryckt slumpartad sidofundering jag kom in på, efter inlägget jag skrev igår.

Har läst och sett ett par intressanta inlägg om stalking de senaste dagarna. På bloggen “Vardagsrasismen” har inlägget “Jag kommer att följa dig tills jag dör” fått lite smygande uppmärksamhet här och var. Det är inget som tokdelats på min horisont, men har sett den lyftas här och var som kommentar till något annat. Jag vet inte så mycket om bloggen, tyckte att inlägget var läs- och tänkvärt (har själv haft liknande “shit, vad obehagligt” när andra varit översvallande och tyckt något varit romantiskt eller kul), men har ingen aning om agenda eller tillförlitlighet vad gäller bloggen.

Vet inte heller något om STHLM Panda, som gjort den här filmen, men tyckte den var lite tänkvärd, utan att sen för övrigt hålla med om deras mission, vad den nu kan vara. De letar upp folk på plats som postat något på sociala medier och kan sen närma sig dessa och berätta en massa om dem, vilket de flesta tycker är ganska obehagligt. Även om videon är tänkvärd så tycker jag samtidigt att den fallerar på att ta nåt slags ansvar. Vad ska man göra om man utsätts för en stalker? Skratta och gå vidare, eller sluta posta saker online? Båda valen känns lite fail.

Fortfarande är det så att vi separerar online med “in real life” som en del säger. In Real Life är inte mindre existerande på sociala medier. Några säger istället AFK (Away from Keyboard) för att illustrera att saker är inte mindre verkliga mellan det digitala och utanför det digitala. Ett lite existentiellt jag existerar oavsett. Jag tycker att båda exemplen ovanför berör det där lite, hur väldigt många inte ser på förehavanden online som nåt som är “på riktigt”. De här gränserna suddas dock ut alltmer.

Tänkte du förresten på hur jag uttryckte mig inför presentationerna av de här tipsen? Det är nämligen en sån där grej som känns som något som blivit allt viktigare de senaste åren: att akta sig för att framstå hålla med, stötta eller på något vis visa nåt som kan uppfattas med nån slags lojalitet med det man pekar på.

Kanske är det extra vanligt att se den här sortens språkliga krumbukter när det är valår: jag tyckte det här var intressant, men avsäger mig alla former av tillhörighet. Frågan är hur andra då ska finna något intressant på ens rekommendation om man genom språket signalerar att man inte riktigt vågar rekommendera men ändå vill lyfta. Märkliga sociala problem vi har idag. Det enklaste av allt är väl att inte lyfta alls, vilket nog väldigt många förhåller sig till. Som igår, när jag vägrade nämna Siewert Öholm.

Det började nån gång med vikten av att positionera sig, som jag ser det. Nu kanske det mer handlar om att “liera sig”? (Eller inte.) Jag vet inte, men tycker det är lite spännande att se hur själva språkmönstret har förändrats, sakta men säkert, i flödena.

Kategorier: Pirates, arr!

Data kan göra en både glad och ledsen

30 juni, 2014 - 13:54

Jag skrev härom dagen om det där med att vi nog behöver fundera på om man ska reglera marknaden för data, på ett eller annat sätt. Inte sådär jätteförvånande så blev det inte särskilt stor spridning på det inlägget, det är nåt med det här ämnet som är svårt att greppa inte minst. Men det finns även en ganska utbredd inställning om att exempelvis företag som samlar in data på olika vis, har “rätt” till dessa, ur nåt slags marknadsperspektiv.

Till exempel var det en av reaktionerna kring forskning som har bedrivits på Facebook av Cornell och University of California–San Francisco, om hur man kan manipulera människor att bli glada eller ledsna, genom att styra upp deras flöden. Att Facebook gjort detta tyckte några var helt rimligt, det är deras data och deras rättighet. Det kan dessutom – även om praxis är att människor som används i forskning att så sker med deras explicita medgivande – vara lagligt då det står med en formulering i användaravtalet man ingår med Facebook om att ens data kan användas så här.

När Slate skriver om detta påpekar de det oetiska i att låta knappt 690 000 människor ingå i ett experiment, utan deras vetskap. Ett experiment som dessutom går ut på att manipulera deras känslotillstånd. I en diskussion under mitt inlägg om datamarknaden behöver regleras nämner jag just forskning som ett område där jag själv antagligen skulle vara benägen att tacka medvetet ja, hade jag den möjligheten, men jag håller med om att det är ett etisk gungfly som det här handlar om. Det är faktiskt skillnad på att frivilligt gå med på något, eller ovetande manipuleras lite hipp som happ.

Jodå, människor påverkas av känslotemperaturer i flödet var slutsatsen. Sån här forskning är nog antagligen dessutom intressant att driva för att se hur det fungerar när vi hamnar i “spridningseuforier” såväl som “spridningsskräck”. Det kan ha ett samhällsvärde i längden, men frågan är hur pass hållbart det är när den sker utan människors vetskap eller tillstånd. Att klicka “går med på” ett användaravtal skrivet på luddig advokatiska är inte riktigt samma sak, som jag ser det.

Nånstans vill jag nog påstå att det faktiskt inte alltid är rätt av företag att använda sig av de data vi lämnar över “frivilligt” (omedvetet). Jag undrar om det inte måste bli som så, så småningom, att företag kommer att anse det vara viktigt att inte lura sina kunder, även när det handlar om data. En mer medveten användarskara lär nog tippa över en redan nu ganska påtaglig trend av att vara transparenta och öppna som en viktig del i sin varumärkesvård. Det ska bara till att vi lär oss lite mer om såna här saker, och reagerar.

För mig handlar det inte så mycket om att förbjuda si eller så, snarare skulle jag vilja se en ökad medvetenheten så att utvecklingen har lika många värdehöjande egenskaper till samhälle såväl som marknad. En medvetenhet jag själv behöver träna på, även om jag nu implicit framstår ta en auktoritetsroll, vilket jag förstår en del tolkar det som när jag skriver såna här inlägg. Som sådan förväntas jag föregå med gott exempel (godtyckligt satt av vem som helst), men att föregå med gott exempel kan dock innebära helt olika saker för olika människor.

Det finns ingen reell kollektiv kunskap att plocka upp “självklarheter” från när detta diskuteras exempelvis. Du ska kryptera, du ska inte vara med på sociala medieplattformar, du ska hela tiden se till att vara rätt klädd och ute på rätt tider för att inte riskera att bli våldförd på, är en inte helt ovanlig men begränsande inställning. Som att datamarknaden är en djurisk best som inte går att tygla eller förstå. Och som sprider missförståndet att människor inte bara är rättslösa, det är oundvikligt att de är det. Det måste vara så, säger den attityden. Jag håller inte riktigt med.

Det finns självklart alltid oetiska element, men generellt sett är de som hanterar data professionellt inte mindre mänskliga än resten av oss. De kan påverkas av flödena, precis lika mycket som vi andra. Det vore onekligen dumt att ge dem intryck av att de är en naturkraft som inte behöver idka impulskontroll eller ha några etiska eller moraliska värderingar, när de handskas med våra liv och i många fall, vårt innersta. De ingår i samma samhälle som resten av oss, och borde väl helst förhålla sig till samma etiska och moraliska avvägningar som resten av oss, tänker jag.

Nåväl, väldigt många tänker nog inte på detta komplexa ämne alls, så det skadar inte att prata om det i alla fall. Rättigheter till data borde även betyda skyldigheter till hur de hanteras.

Kategorier: Pirates, arr!

Gästinlägg: “Angående datalagringsdirektivet i Sverige”

28 juni, 2014 - 22:41

Användaren Etaro på Sweddit skrev en förklarande postning om situationen kring datalagringsdirektivet just nu i den svenska lagstiftningen. Jag fick lov att återposta den i sin helhet här på bloggen, mot att jag poängterar att Etaro är en lekman och inte kallar sig expert. Titta gärna in i ursprungsinlägget för att ställa frågor direkt, läsa vidareutveckling av postningen, eller varför inte ge en upvote. //emma

GÄSTINLÄGG: Då det är mycket snack just nu både på Sweddit och i media på sistone angående datalagringsdirektivet tänkte jag sakligt försöka klara upp hur det ligger till, och slå hål på viss misinformation som florerat i debatten. Tanken är att ge en neutral och saklig summering av som som hänt, och vad som nu kommer att hända.

Först en summering vad som hänt:

  • 8 april kommer domen från EU-domstolen som underkänner EUs direktiv angående datalagring. [1]
  • 10 april meddelar Post och Telestyrelsen (PTS) att man på grund av detta inte känner att man kan tillsyna den svenska implementeringen av lagen. [2]
  • Detta tvingar regeringen att den 29 april tillsätta en utredning för att klargöra hur detta påverkar den svenska implementeringen av direktivet. [3]
  • 13 juni svarar utredare Sten Heckscher att den svenska implementeringen av direktivet uppfyller EUs regler för integritet och öppnar för fortsatt datalagring.[4]
  • 27 juni meddelar PTS att de förelägger Tele2 att återuppta datalagringen. Tele2 svarar direkt att de kommer följa föreläggandet men överklaga det till förvaltningsrätten. [5] [6]

Där är vi alltså idag. Nu följer min analys av vad som skett med hjälp av input från både personer på PTS och i branschen jag talat med.

Först är det viktigt att förstå att ett EU-direktiv i sig inte är en lag. Ett direktiv innebär att man måste införa en nationell lag som uppfyller vissa punkter i direktivet. Man måste därför skilja på datalagringsdirektivet och den svenska implementeringen av denna (“Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål”). De skiljer nämligen en del både i formulering och i integritetsskydd.

När PTS meddelade att de inte kommer tillsyna lagen var det för att deras jurister tyckte att vår lag var såpass lik datalagringsdirektivet på flera punkter att man inte kunde säkerställa om lagen följde EU:s integritetsskydd (justitiedepartementet var INTE glada när PTS fattade detta beslut). Man hoppades att våra politiker skulle riva upp lagen eller stryka den helt. Detta gjordes inte. Istället tillsattes en “neutral” utredning som föga förvånande konstaterar att vår lag är finfin och att datalagring kan fortgå. När både regeringen och en “neutral” utredning påstår att lagen är laglig finns det egentligen inget rum för PTS som tillsynsmyndighet att inte tillsyna lagen. Man tvingade alltså mer eller mindre PTS att återuppta tillsynen av lagen, vilket nu gjorts via föreläggandet av Tele2.

PTS har vetat hela tiden att Tele2 skulle överklaga, och har välkomnat det. Det är nämligen enda sättet att ta detta ärende vidare. En domstol kan nämligen, oavsett vad våra politiker säger, ogiltigförklara lagen. Systemet fungerar dock på det viset att en domstol inte kan ta upp ärendet förrän det finns ett föreläggande att överklaga. Man kan inte överklaga och få prövning om det inte finns ett beslut att överklaga. Det naturliga steget var alltså att tvinga fram en prövning i rätten eftersom våra politiker inte är villiga att på egen hand riva upp lagen. Detta är något vi alla bör välkomna. Oavsett vad förvaltningsrätten säger kommer PTS eller Tele2 överklaga detta till kammarrätten, vilket är den högsta instansen i Sverige. Om kammarrätten underkänner lagen är allt frid och fröjd. Datalagringen kan avbrytas. PTS kommer med största säkerhet inte överklaga detta till EU-domstolen. Vinner PTS lär Tele2 dra det EU-domstolen, där de med största sannolikhet kommer att få rätt. Min kontakt på PTS hoppas dock att de svenska domstolarna skall besluta om att lagen inte gäller så att de kan sluta tillsyna den.

Det är våra politiker som tvingat oss i det läget vi är i nu. PTS har gjort vad de kunnat för att försöka bromsa lagen, men har nu slut på verktyg.

Till sist vill jag höja ett varningens finger för Tele2 (där jag själv för övrigt är kund). De skiter fullständigt i oss som kunder. Varför de driver frågan är för att de vill kunna ta ut så höga avgifter de möjligen kan från polisen för att lämna ut uppgifter, något som lagen i fråga förhindrar. Sen passar de på att vinna lite goodwill genom att framställa det som att de bryr sig om vår integritet. Enligt min kontakt på PTS är Tele2 sjukt sviniga i denna fråga, till skillnad från Bahnhof som genuint motsätter sig lagen för sina kunders skull.

Faktum är att Tele2 lagrar mer eller mindre ALLT som lagen tvingar dem till oavsett vad som händer med datalagringsdirektivet. Detta har även skett under denna period då det sagt att de “inte följer datalagringsdirektivet”. För dem handlar det om att tjäna pengar på att lämna ut uppgifter, inte om att skydda oss. Grejen är att även om denna lag underkänns måste de lämna ut ALLA uppgifter de har lagrade på begäran av polisen, och då de lagrar allt så spelar det egentligen ingen roll. För oss som Tele2-kunder spelar det alltså absolut ingen roll alls vad som händer med direktivet. Snarare tvärtom då mer av våra offentliga pengar kommer behöva spenderas av polisen för att få ut samma uppgifter. Vi kommer inte få utökad integritetsskydd om lagen underkänns. För er som har Bahnhof så finns det dock massor att vinna på att direktivet blir underkänt.

~Etaro

Kategorier: Pirates, arr!

Dags för en ny typ av konsumentverk för data?

24 juni, 2014 - 11:36

Har ni tänkt på att det alltid ska gå att tjäna pengar på folk? Ur individuella perspektiv är det ganska långt bort ifrån nån slags vardag, men ur ett samhälls- och marknadsperspektiv, så ska man alltid kunna tjäna pengar på folk. Ibland blir det jättetydligt, som det där som Amelia skriver om, att kvinnor av olika orsaker tydligen mår lite sämre på söndagskvällar och måndagsmornar och därför är utmärkta mål att kränga saker genom att sänka självförtroendet lite ytterligare och skapa ett behov.

Det spelas mexikansk musik när det ska krängas tacos i affären, det ställs saker som ska uppmuntra till spontaninköp när man köar till kassan. Vi är alla medvetna om det, men låter oss förföras, på gott och ont. Vår reflex är inte att förbjuda den här sortens strategier, det ingår liksom. Det är bra för samhället, eller nåt, att vi låter oss manipuleras utan att ställa till med bråk eller börja protestera. Vi nöjer oss på nåt vis med att veta om det, och försöka motstå det lite till mans av olika principiella skäl.

Andra gånger är det inte så tydligt. Spelreglerna är inte helt klara här, även om det nu finns nån slags reglering för hur reklam får se ut. Hur manipulation får fungera, har vi ju liksom ingen specifik mening om. Som sociala medie-plattformar, exempelvis. De flesta som hängt med något sånär i debatter kring sociala medier vet att när något är gratis är man själv produkten. Det finns någon slags balans av att “få något” för besväret, i det här fallet en social gemenskap eller så.

I slutändan handlar det om att man ska kunna tjäna något på ens medlemskap på vilken plattform det nu råkar handla om. Man kan välja att inte vara med, sa vi i många år, men det har inte varit riktigt sant de senaste åren. Det är ett högt pris att stå utanför social gemenskap.

Facebook, exempelvis, har nu börjat använda din webhistorik för att “bättre kunna anpassa annonsmaterial” till dig. Nu är inte vi nödvändigtvis konsumenter när vi besöker hemsidor, så det principiella övertrampet här är ganska rejält. Det kommer antagligen inte som en överraskning för de som följer Facebooks utveckling, det finns säkert många som redan nu surfar privat – det finns webbläsare som erbjuder den möjligheten. Andra, som jag, använder tjänster som Adblock, för att helt enkelt stänga av möjligheterna till direktreklam. Det är en hygienfaktor, som jag ser det.

Det finns såklart de som anser att man på något vis “lurar marknaden på pengar” som inte släpper igenom annonser. Det har till och med använts argument som går ut på att man på något vis beter sig omoraliskt som inte släpper igenom annonser. När plattformar som Facebook beslutar sig för att kika in på ens webbhistorik, är det inte många som pratar om moral. I alla fall tycks de inte ha några moraliska problem själva, med att ta den sortens beslut.

Vi är tämligen rättslösa när det gäller marknadens rätt att tjäna pengar på oss i det stora hela när det handlar om datainsamling. Det som görs för att öka kunskapen om hur vi manipuleras och styrs lever en ganska undanskymd tillvaro. När man dessutom kombinerar den här sortens datainsamling med samarbeten med NSA (och FRA) så behöver man fundera lite på konsekvenserna.

Stat och marknad har en direktlina in i ditt liv och det är nog på tiden att fundera över hur det borde regleras. Ännu så länge har all offentlig diskussion gått ut på hur vi medborgare måste ställa upp på att vara helt transparenta, både för poliser och marknad. Vi ska inte fildela, vi ska inte förhålla oss privata. Vi ska liksom inte ifrågasätta behovet av tillgången till våra data över huvud taget.

Allt är inte värdelöst i industrierna som byggs upp runt omkring oss, många tycker nog det är kanon att få specialerbjudanden från Ica. Men det tåls att fundera över vilka som kan ta sig in i våra liv via våra telefoner och datorer inte minst. Databrickan som öppnar porten kanske inte ensamt är värdefullt, men samlat till allt annat är det en guldgruva. Vänta bara tills ditt brandlarm kan lägga till information. Din bil är redan på gång att göra det. Vi behöver bli minst lika medvetna om detta som vi är om när mariachi-musik spelar i speceriaffären, om inte mer.

Nu tycker jag det är fin-fint med marknader som får fart på ekonomin osv — men jag tror det är dags att ställa lite krav på de industrier som använder oss som produkt, vare sig vi gått med på det frivilligt eller inte. Vi är nämligen helt rättslösa idag, och har ingen aning om vilka som tillgodogör sig vilka data. Eller i vilka syften. Eller som konstateras i nedanstående reportage – du är benägen att betala ett högre pris om du måste köpa en flygbiljett för att besöka din sjuka förälder.

Kategorier: Pirates, arr!

Varför har politiker större rätt att slippa granskning än medborgare?

17 juni, 2014 - 13:02

Härom dagen röstades ett förslag ned angående att ha lite koll på lobbyismens inverkan på politiker. Här handlar det om att vara transparenta, att analysera värden och eventuella negativa effekter av lobbyismen, men det anses inte behövas. Någon kommenterar till och med att det är deras jobb att låta sig påverkas av olika intressegrupper, utan att fördjupa sig mer i ämnet. Jag tycker att det här är ganska intressant när man jämför med svängarna kring exempelvis datalagringsdirektivet. Där alla medborgare ska redovisa sig på kommando, genom att ständigt dokumenteras och finnas tillgängliga för analys.

Efter domen i EU-domstolen, om att datalagring faktiskt är olagligt, har framför allt Socialdemokraterna och Moderaterna indikerat att de nog helst ändå vill fortsätta datalagra. Det handlar om att försöka göra det så lagligt som möjligt, eftersom det upplevs finnas något slags värde i att kunna ha öppna kataloger till alla svenskars liv. Oavsett om de har begått något brottsligt eller inte.

Ja, ni märker kanske lite vart jag vill komma. Varför vill inte svenska politiker granskas? Är inte de redovisningsskyldiga? Vi har sett försämringar av offentlighetsprinciper, vi ser ointresse av att analysera lobbyism som påverkar lagstiftare, och till och med är ett marknadssegment man sen hittar nya jobb i som politiker… Vi ser vänskapskorruption i stort och smått som inte kommenteras eller ens verkar spela nån roll, men medborgare ska redovisa varenda liten detalj av sina liv, om utifall att. Kort sagt, vi ser representanter som förutsätter att medborgare ska vara helt transparenta, men de själva ska inte redovisa sig.

Lattjo det där. Den sammantagna attityden är faktiskt jäkligt intressant att fundera på. Och läskig.

Kategorier: Pirates, arr!

Vem har rätt här, egentligen?

12 juni, 2014 - 11:44

När Stanley Kubrick fick veta att det planerades en uppföljare till 2001 så skrev han detta brev. Nu tyckte jag att det var rätt roligt skrivet och så, och hotet kom han inte så långt med, med tanke på att uppföljaren, 2010, sen gjordes. Kubrick gick så långt att han förstörde alla modeller som hade skapats till den första filmen, för att det inte skulle komma till användning i uppföljaren – allting fick återskapas med hjälp av att titta på bilder, sägs det.

Jag funderar lite på det där, lite likartad fundering när det gällde skaparen av Mary Poppins, P L Travers, som i stort lurades helt, när hon gav Disney rättigheter, och sen till råga på allt gjordes en film om, hur hon lurades. Två gånger pengarna, eller nåt.

Walt Disney hade visserligen rätt i att hans vision [Mary Poppins som vi känner till filmen] skulle bli en hit. Men det är något extraordinärt cyniskt över hela historien. Särskilt när det visar sig att Travers, fram till sin död var benhård om att Disney aldrig någonsin igen fick röra någon av de efterföljande böckerna. Genom att göra den här filmen, hittade de ett ytterligare sätt att tjäna pengar på henne, i praktiken. Det är något väldigt fult med hela den här historien, måste jag säga.

Jag är själv jäkligt glad att 2010 gjordes, tycker mycket om den filmen, och kan väl tycka att Kubrick hade fel i att den inte skulle ha gjorts. (Ryktet säger att han var okej med att Hyams gjorde filmen, till slut.) Hade det nånstans haft ett värde av att låta filmen vara “hans”? Det är åtminstone ur det perspektivet som upphovsrätt oftast diskuteras. Artisternas rätt över sina skapelser. Enligt min mening var 2001 definitivt hans. Inte filmbolagets, utan hans. Och kanske — faktiskt — lite min också.

Kubrick och Travers hade på sätt och vis fel om filmernas kvaliteter och rätt till plats i filmhistorien, men hade de fel att känna att de inte ville bjuda på mer än de gjort redan? Skillnaden mellan Travers och Kubrick är att den förra handlade om hennes egna bok, Kubrick gjorde film på någon annans berättelse. Kubrick kan ju egentligen aldrig kräva något ägarskap då, när han själv lånat berättelsen och gjort den till sin.

Nånstans är det lika viktigt för oss, samhället, kulturen, som det är för dem själva att få “äga” sina verk och den här avvägningen ser lite olika ut beroende på vem det är som gör den. Vi har en industri som sällan beter sig så moraliskt rakryggat som de uppfattar att vi andra borde. (Industrierna förtjänar etiketten pirater, rent av, med tanke på historiken.) Jag saknar ofta den här typen av nyanseringar när “fildelning”, som har kommit att bli ordet för all upphovsrättslig principdiskussion, är på tapeten.

  • Var drar man gränserna för vad som är okej att “tvinga” skapare till?
  • Var drar man gränsen för vad som är okej att “tvinga” användare av kultur till?
  • Vad kan anses vara ett slags kulturlån, som man faktiskt får anse att samhället har rätt att få återanvända som de vill?
  • När är upphovsrätten en samhällsförsämrare/samhällsförbättrare?
  • Om upphovsrättsinnehavare/skapare alltid har rätt till sina verk, varför görs det inget åt den stora mängd kulturarbetare som drabbas av själva industriernas övertramp?

Hur navigerar man helt enkelt, i de här lite olika trådarna. Där inte minst den ena gruppen kallas “tjuvar och banditer” trots att de inte tjänar ett öre på det, och den andra gruppen som tjänar miljarder till och med får pipeline till lagstiftare över hela världen.

Jag är helt för att reformera upphovsrätt och se över frågeställningen som helhet, men det slår mig att godtyckligheten om vad som skiljer smart affärsverksamhet och intrång i någons upphovsrätt är oerhört små. När Disney antastar Travers upphovsrätt, kan jag tycka att de nånstans borde få göra det, åtminstone efter nån rationell tid även om jag har full förståelse för att hon inte känner så. En historia ägs liksom inte bara av skaparen i längden, den ägs av oss alla, det är en inbyggd både magi och motsättning i allt skapande som har en publik.

När Disney antastar de som omarbetar deras material, lägger sin tolkning eller remixar det, så visar det på en dubbelmoral som jag upplever som svårbegripligt att det är såpass accepterat. Och det är liksom inte enstaka företeelser, hela Hollywood grundas på den här typen av manövrar. Ironin är ganska påtaglig. Hur kritisera Hollywood när jag mest bara försöker hävda människors rätt att få göra samma sak som de gör.

edit: Kubrick-brevet är tydligen en spoof, men som tur är påverkar det ju inte själva tanketråden i det här inlägget.

Kategorier: Pirates, arr!

Vad är problemet?

9 juni, 2014 - 08:49

F! – patriarkatet kommer att driva oss i fördärvet. MP, klimatet kommer att förgöra oss. SD – muslimerna kommer att förstöra vårt land. V varnar för kapitalet som inte vill oss väl. S och M varnar oss för att om inte just DE tar hand om oss, kommer det gå åt helvete. C:s dystopirecept har en nypa klimat det också. FP säljer hela ungdomsgenerationer som problematiska. PP säljer övervakningsdystopier.

Det var Elin Andersson som började räkna upp saker, som jag själv fyllde i i tanken, när vi satt och chattade om alla förfärligheter som säljs politiskt. Den dystopi som skrämmer flest, vinner. Jag tycker hon har en poäng i det. För att vinna på riktigt, behöver problemen ha sina lösningar också. Miljöpartiet upplevs ha lösningar för miljön. F! för orättvisor mot kvinnor. SD, ptjaa svårt att missa deras problemformulering och tillhörande lösningar… När jag tänker på Piratpartiet, till exmpel, har det bara hunnit med att peka ut och identifiera problem, men inte befästa sig som det parti som har svaren på lösningarna.

Ett sjunkande intresse för partier kan indikera att antingen problemet de kränger inte ses som ett problem – eller kanske rent av har de tappat initiativet som problemlösare. M och S har tappat enormt som problemlösare när det gäller jobben, till exempel. I sprickorna som uppstått får de lite mer nischade varianterna plats med sin spinn – bättre miljölösningar skapar fler jobb som en MP-väljare sa till mig härom sistens.

Många gånger slås jag av att jag inte ens riktigt är med på vad problemen är. Till exempel har jag själv börjat se ett växande behov av att se arbetslösa som en resurs i samhället istället för en belastning. Vi kommer att ha allt färre jobbtillfällen framöver, med hjälp av automatisering osv, och vi behöver fundera på det. Vad jag kan se så har inga partier än nischat in sig på att öka människovärdet hos människor, hitta ekonomiska modeller där välfärd inte alls måste knytas så hårt till avlönat arbete. Man är viktig för samhället, även om man inte uppbär lön från en arbetsgivare, som jag ser det.

Jag vet egentligen inte den sammanlagda bilden av alla problem som behöver lösas, jag vet bara det som de partier tacklat och gjort till sina. En del uppfattar jag inte ens som problem, helt ärligt. Jag köper exempelvis inte SDs problemformuleringar. Jag känner mig tveko till F!s lösningar även om jag i några saker håller med om deras problemformuleringar. Jag är inte alls övertygad om att MPs politik är den bästa för miljön när den börjar närma sig utvecklingsfientliga uttryck.

Jag undrar ganska ofta vad som ska anses vara samhällsproblem och vilka det är som avgör det. När medier drar igång, exempelvis, så är jag inte alltid övertygad om att det är just samhällets bästa, det handlar om i grund och botten. Alla har sina agendor, kan man väl säga, och var och en står sig själv närmast. Och efter en tids bearbetning av opinionen så framstår man inte bara äga problemformuleringen utan antas även sitta på lösningarna.

Vissa problem kanske inte mår bra av att “ägas”. Kanske är det direkt farligt för samhället, rent av, om inte alla känner att de äger den. Hur som helst, så undrar jag i alla fall vad problemet är. Eller problemen — det är ju onekligen rätt mycket konkurrens om att försöka profilera fram ett Problem TM som alla förhåller sig till. Kanske är det problemet i sig.

Kategorier: Pirates, arr!

Jag kan inte nå flera amerikanska sajter

6 juni, 2014 - 10:18

Har sen igår eftermiddag upplevt hur det känns att vara avstängd från stora delar av internet. Kan till exempel inte nå Facebook ordentligt, kan inte uppdatera Instagramappen, kan inte besöka Reddit, kan inte besöka ebay och så vidare. Kan inte komma åt någon av Apples tjänster alls, ens via de inbyggda funktionerna i min dator, för att göra uppdatering av datorns operativsystem. Amerikanska nyhetsförmedlare tycks det vara omöjligt att nå, och vissa svenska tidningar verkar ha drabbats också: kunde inte dra igång en film på Aftonbladet, och vissa sidor hänger sig/vägrar ladda när jag klickar in och jag misstänker att de använder nån amerikansk tjänst nånstans på sidan.

När man har såna här problem tipsas man om VPN-möjligheter (ett sätt att ta sig via tunnlar förbi begränsningar) och så vidare. Det är först när väggarna åker upp, som nån slags incitament skapas för att ta sig förbi dem. Ironiskt nog skapar begränsningar grogrunden för att lära sig mer om teknik, hur det fungerar och vad man har för möjligheter att “laga trasiga saker”, som farthinder och avstängda vägar upplevs som.

Jag skojade lite med supporten för Bredbandsbolaget när jag ringde för att felanmäla om att det är så här det kommer att bli när amerikanarna lyckas sumpa nätneutraliteten. Som mindre värd “kund” skulle jag antagligen inte prioriteras på nättjänsterna, om man säger. Som det är nu garvar jag mest, men det är med ett litet underliggande sting.

Det är jättevanligt i världen att man försöker stänga av människor från olika delar av nätet av vilka anledningar de nu har för det — ibland av politiska auktoritära skäl, ibland av marknadens lika auktoritära skäl osv. Ett tekniskt fel är en annans möjligheter att nischa marknader, kunskap och information. Om du är nyfiken på vad nätneutralitet är och innebär och varför den är hotad, så kan jag rekommendera den här videon, där saken gås igenom väldigt underhållande av John Oliver. Själv ska jag invänta ett sms från Bredbandsbolaget som de lovat skicka när de löst problemet. Önskar det var lika lätt vad gäller det övergripande problemet.

edit: Sådär – ett dygn tog det, och nu är det löst.

Kategorier: Pirates, arr!

Dags att uppgradera kunskaperna om internet

5 juni, 2014 - 08:46

När vi som inte har sådär jättestor teknisk förståelse föreställer oss hur digitalt spionerande sker så handlar det nog för de flesta av oss att se det som något sofistikerat. Smarta människor som lyckas “knäcka” säkerhetsanordningar, coola programvaror som klarar av att göra coola saker. Vi tänker nog “Mission Impossible”-artat, även om vi inser att det är hittepå eftersom det är film. Det ligger liksom närmast att associera till, som vanlig människa, tänker jag.

Egentligen handlar det dock om en infrastruktur som i stort är trasig och gör att det är lätt att tillgodogöra sig information som egentligen är privat. När FRA lyssnar i kablarna så krävs det inte mer sofistikerad teknologi än att sätta ett stetoskop på bröstet på någon för att lyssna av hjärtat. Eller, i det här fallet skulle man antagligen rent av kunna säga att en läkare inte ens skulle behöva ett stetoskop för att bröstet är genomskinligt.

Quinn Norton skrev ett längre inlägg där hon försöker beskriva precis hur trasig den digitala verkligheten är – hur infrastrukturen består av ganska bräckliga byggen, och som i sig då skapar en situation där organisationer som FRA och NSA kan exploatera all information som flyger omkring. Deras verksamhet är helt beroende av trasiga applikationer.

Det här är en grej som jag själv saknar ganska mycket kunskap om och det är jag antagligen inte ensam om. Det konsumenttryck som skulle behövas här, för att öka på motivationen hos mjukvaruskapare att även agera utifrån ett trygghetsperspektiv, saknas i princip helt. Många mjukvaruutvecklare jobbar dessutom mot beställare, där det absolut inte lämnas något utrymme för säkerhetstänk.

Många applikationer, som jag förstår det, är dessutom beroende av hur andra applikationer är uppbyggda. Det är många som ska samsas om utrymmet, och en duktig utvecklare som även har med säkerhetsperspektivet, kan “saboteras” av en plattformsekologi där det i slutändan inte spelar någon roll.

Som konsument — och ibland beställare — av mjukvaror och smarta tekniska lösningar, så behöver man vara mer medveten om det här problemet. I ett försök att öka kunskaperna, har det av den här anledningen dragits igång en aktion kallad Reset The Net, som går ut på att många stora företag tillsammans med andra lovar att lyfta säkerhetsaspekter bättre och tydligare.

Som jag förstår budskapet så handlar det om att förstå att säkerhetsperspektivet behöver öka, generellt sett, när det handlar om digital utveckling. Jag erkänner att jag inte riktigt kan skaka av mig känslan av att det inte riktigt angår mig. Att det är så “sofistikerat” och svårbegripligt, att jag inte riktigt ser vad jag skulle kunna bidra med i någon praktisk mening. Sen slog det mig att jag ju faktiskt inte vet hur bromsar i bilar fungerar heller, men har inga problem att både förvänta mig och förutsätta att de installeras och fungerar.

Så… här ett litet försök att lyfta något ur ett absolut icke-tekniskt perspektiv: jag kan inte ett skit om mjukvaror, men jag vill att de ska fungera även ur ett säkerhetsperspektiv. Mitt behov av att twittra överstiger inte andras behov av att kunna kommunicera säkert med sitt bankkonto. Hela infrastrukturen behöver genomsyras av fungerande säkerhetstänk.

Kategorier: Pirates, arr!

Att vara annorlunda

30 maj, 2014 - 11:06

Jag satt och snackade med Göran Widham en stund i går kväll, där vi spånade lite om kampanjer inför riksdagsvalet för Piratpartiet. Vi snackade lite med utgångspunkt från Anna Trobergs inlägg, där hon spaltar upp målen, och där hon även passar på att slå ihjäl några myter. Vi kom in på det där med att det är så otroligt svårt att se skillnad på de andra partiernas politik och upplägg. Något jag ofta hör i bekantskapskretsen dessutom, vad är det för skillnad på partierna?

Jag fortsatte fundera och det är inte första gången jag stört mig på hur mycket det är som är strömlinjeformat och hur det är lätt att få intryck att alla trendbrott kan vara lite farliga, nästan. Att vara som alla andra har nåt slags värde — och då det är ett slags socialt hjälpmedel att inte vara alltför apart, slår det alldeles för ofta över i nåt slags tvång i hur alla måste vara. Toleransen för “annorlundahet” är alldeles åt helvete för låg.

Det går att hitta den här formen av grupptryck ständigt, varje dag. Läste precis Amanda Palmer, t.ex. som skriver om det där med att raka benen och under armarna, då en funktionshindrad tonårstjej i Australien fått sina armhålor tvångsrakade av skolan, för att hon inte ska bli mobbad. Jupp, man tvingar alltså någon, med auktoritet, att göra något de vill, för att denne inte ska utsättas för mobbing. Vad är då mobbing, måste man ju fråga sig?

Häromdagen läste jag dessutom den här artikeln om hur Aftonbladets kampanj “Vi gillar olika” borde vara “Vi gillar lika”. Jag ska vara ärlig — jag gillar ingen av de där alternativen. Båda har problem. Påminn mig gärna om att det är bra att vara tolerant mot andra, eftersom det i längden innebär mer frihet för mig själv att ta mina beslut. Jag gissar att det är den grundläggande tanken under, i båda fallen. Eller borde vara, i alla fall.

Personligen gillar jag den där handen med budskapet Rör inte min kompis, mycket bättre än “gilla olika”. Jag har allt lägre tålamod med att man hela tiden påtalar olikheter. Olikheter är vad som i slutändan används som ursäkt för att omyndigförklara någons personliga val. Man ska passa in, vara lik, annars är det något fel på en. Vilket diskvalificerar budskap om att vara lika.

Det handlar såklart om en slags språklighet — man menar att det är okej att vara olik, men å andra sidan så påpekar man ständigt att någon eller något är “olikt”, per nån definition som handlar om att inte vara inkluderande. Jag inser att det är svårt att komma runt det här, och det gnager i mig rätt ofta.

Precis hur annorlunda eller olik man får vara bedöms hela tiden, av samma tidning som driver kampanjen. Det dyker ofta upp artiklar om folk som opererat om sig, och är allmänt knäppa i huvudet (antagligen) för att de gjort det. Udda, utanför och lite knepiga. Nyhetsvärdiga för att det liksom är okej nånstans att vara lite bättre än dessa. Så här gör du för att bli en bättre människa-artiklar saknas det inte heller. Sminktips, bantningstips, klädtips, vad du ska säga i anställningsintervjuer, vad du inte ska säga i anställningsintervjuer, hur du ska uttrycka dig, se ut eller bete dig.

Vår omgivning består i en lång radda facit som vi ska leva upp till, så kom inte och snacka skit om att vi gillar olikt. “Vi” gillar inte olikt, “vi” gör allt för att signalera hur du ska bära dig åt för att passa in.

Det här är typiskt en sån där grej i vardagen som jag personligen knyter ihop med övervakningstrenden överlag i samhället. Vi översköljs av måsten av allt från ytlig karaktär om hur vi ska se ut, till vad vi ska tänka och hur vi ska reagera. Om vi är goda eller dåliga människor som gör si eller så. Dåliga egenskaper, som vissa länder exempelvis anser homosexualitet vara, är därför tillåtet för en organisation som FRA att samla ihop information om. Och använda som valuta.

Att vara annorlunda är faktiskt inte att vara farlig. Det är helt normalt, till och med.

Kategorier: Pirates, arr!

Höger-vänster fungerar inte som enda förklaringsmodell i dagens politiska verklighet

29 maj, 2014 - 12:02

Någon använde sig av mätinstrumentet på politicalcompass.org och skapade en graf där ytterligare en skala mättes, förutom höger-vänster, den vi är vana vid. Den är skapad utifrån medelvärden från tester gjorda av uppgivna partisympatitörer står det, och bilden spreds en del inför EU-valet. Får känslan av att vad den visar kanske behöver förklaras lite bättre.

När man pratar höger-vänster så handlar det om fördelning av pengar. När man pratar frihetlig-auktoritär så handar det om fördelning av personlig frihet.

Vi är ganska insatta i vad för slags fördelningspolitiska skillnader det är mellan höger och vänster. Lika naturligt förhåller vi oss antagligen inte till skillnaderna på den skala som mäter auktoritära egenskaper. I hur pass stor utsträckning ska människor få bestämma över sina egna liv, enkelt beskrivet.

Ett favoritämne bland internettyckare är att diskutera vilket som är värst, höger eller vänster. Själv upplever jag den diskussionen som tämligen orelevant mellan varven, eftersom höger-vänster inte berättar om det handlar om auktoritär eller frihetlig strävan. Både höger och vänster är acceptabel för mig, så länge det inte handlar om att ta bort självbestämmande och demokrati.

SD anklagas exempelvis ofta för att vara högerextrema, medan de i själva verket rör sig nånstans i jämnhöjd med Socialdemokraterna på höger-vänsterskalan fördelningspolitisk enligt den där bilden. De är däremot mycket mer auktoritära. Dvs, de vill i högre utsträckning ta bort beslutanderätten hos individer och styra mer över människors liv.

Det diskuteras väldigt ofta om huruvida Piratpartiet är vänster eller höger, och där kan man i grafen se hur bredden på partiet gör att det går att hitta både vänster- och högerplacerade fördelningspolitiska inslag. Men partiet ligger långt ner på den auktoritära skalan, där handlar det om att låta människor bestämma själva i större utsträckning. Det har alltid varit placeringen på just den skalan som varit det som profilerat det politiska breddningsarbetet.

För att förtydliga har jag ritat av grafen och lagt färger, som illustration över skillnaderna åt de olika hållen. Vi är vana vid vänster-höger, rött och blått — men vi behöver tänka mer på auktoritär-frihetlig, brunt till lila (som jag tog mig friheten att använda). Nu är det inte så här skarpa skillnader — precis som med höger-vänster är det lite luddiga kanter. Det gäller framför allt att få den här skalan att kännas lika naturlig att orientera sig efter, som höger-vänster.

Höger-vänster är otillräckligt som förklaringsmodell när det gäller de här sakerna. Om frihetlig-auktoritär är rätt valda ord, låter jag vara osagt. Det kanske ska stå demokrati-fascism, eller anarki rent av och fascism. Jag är inte säker på vilka uttryck som funkar bäst för att illustrera just den där skalan. Eller som Henrik beskriver det — informationsmonopol eller informationsfrihet. Att jag är osäker på det är indikativt över hur svårt det är att förhålla sig till just frihetsfördelningen. Hur mycket ska människor få bestämma själva över sina egna liv och/eller ha fri tillgång till kunskap, är en otroligt viktig värdemätare i politiken och behöver lyftas tydligare.

Att vara frihetlig eller auktoritär innebär alltså inte att det påverkar fördelningspolitiken. I båda fallen kan man vara intresserade av att skapa nån form av socialt socialt stöd i samhället, sträva mot välfärd på olika sätt. Skillnaden kan nog sägas handla om vilka och hur många det är som ska tvingas, vara kontrollerade, enligt partiets vision snarare, än något annat.

Personligen ser jag det som att auktoritära partier är farligare ju högre upp de placerar sig, särskilt när man kombinerar det med de former av övervakning som vi har tillgång i samhället i dag. Och jag är lite rädd för att om man fastnar i höger-vänsterskalan som förklaringsmodell i viktiga samhällsdebatter om det som egentligen handlar om auktoritära synsätt, blir det inte helt lätt att tackla problemen vi som strävar åt det med frihetliga, oavsett höger- eller vänsterideologi, skulle kunna ha som gemensamt mål.

Jag tror att debatten skulle må bra av att ta hänsyn till det här förhållningssättet lite bättre. Undvika att fastna i diskussioner om huruvida höger eller vänster är bra när det egentligen är frihetligt-auktoritärt beteende man diskuterar. Respekten för demokratin är väldigt viktig att förhålla sig till. Den fördelningspolitiska modellen klarar inte riktigt av att hantera dessa nyanser och åtminstone jag upplever det som att man därmed missar en massa viktiga bollar.

För en del kommer det här vara självklart. Kanske är det det för alla rent av, nånstans. Men jag har i alla fall inte riktigt märkt av det själv, så skulle gärna vilja pusha för att den här insikten i så fall används lite oftare i politiska diskussioner.

Kategorier: Pirates, arr!

Apropå det där med att det är mediernas fel att det gick dåligt för Piratpartiet

26 maj, 2014 - 10:20

Låt mig säga det direkt — det finns all anledning för Piratpartiet att fundera över sitt upplägg i EU-valskampanjen. Absolut. Och det kommer att göras, både offentligt, internt, och av proffstyckare säkerligen. Jag har själv dessutom börjat skissa upp på några erfarenheter jag gjort, och funderingar om vad som kan förbättras. Men det utesluter faktiskt inte att jag krasst konstaterar att gammelmedia fortfarande styr över mycket.

Det är inte att skylla på medierna, det är att konstatera att de verkar ha stora problem. Några tycker säkert att det är helt i sin ordning, andra — såna som jag — tycker att det råder alldeles för stor näringsbrist i de politiska debatterna, på grund av mediala felbeslut och bristande kunskap. Medvetna, såväl som omedvetna, beslut. Jag tror nämligen att det många gånger handlar om nån slags omedvetenhet i det som i praktiken blivit ett osynliggörande av partiet.

Så när jag påpekar att medierna har brustit rejält mellan EU-valen om rapportering av EU-politiska frågor och vad som händer, så är det faktiskt inte att skylla ifrån sig. När jag påpekar att medierna brustit i valrapportering så är det inte att skylla ifrån sig, medierna har faktiskt brustit, rejält. Bara debatterna i sig har varit belysande, i svårigheterna att skilja mellan riksdagspolitisk debatt och EU-politisk debatt. Medierna har inte klarat av att skilja på det.

Det har varit massor av små, små indikationer på det regelmässiga osynliggörandet. Det har handlat om skitsaker, att Piratpartiets logga “tappas” bort. Eller att färgen för Piratpartiet i de få undersökningar som lagts fram varit svart. En av mina favoriter: recension av fel film. Massvis med till synes skitsaker, men frågan är varför det blir så många “småfel” för just ett parti.

Andra saker som att ledningen blivit uppringda i sista minuten med andan i halsen för att de glömt bort att ta med Piratpartiet i sina översikter över EU-valet, kan läggas på raden av indikationer. Journalister som blivit påminda, för att folk varit förbannade på sociala medier över att SVT hoppat över att bjuda in partiledaren till en partiledardebatt, precis inför öppnandet av röstningarna, eller arga för att nån annan tidning råkat glömma. Eller varför inte det där med de där sakerna som blivit inställda: som TV4:s partiledardebatt om EU-valet, där partiledarna inte ansåg att det angick dem.

Hela vägen har det sett ut så här. Ta bara SvD:s valguide, där man blandade ihop Datalagring med Dataskydd. Det är alltså två helt olika saker. Där drabbades alla partier som svarat, några har svarat om Datalagring. Andra om Dataskydd. Och det som ska föreställa vara informativt om ett par i sig komplexa frågeställningar blir en enda röra. ETC, förresten, var den enda tidningen, som när de helt missade att ta med Piratpartiet i sin rapportering, rakt av utan prut erkände att de gjort fel. Inga omskrivningar, de klantade sig, ovanligt uppfriskande mitt i allt elände.

Så visst, Piratpartiet har en del att tackla, helt klart. Men vi kan definitivt inte tackla mediernas uppenbara problem, det måste de göra själva. Kunskapsnivån när det gäller EU-frågeställningar inom medierna är bedrövlig. Att påstå något annat är faktiskt ren verklighetsflykt. Det här behöver medierna bli bättre på, särskilt när man nu kan se att det som lyfts där, är vad som får bäst chanser att väljas in parlamentariskt.

Vi har halvskojat lite här och var, att om man nu menade allvar med att SD inte förtjänar att vara parlamentariker, då kanske de borde ha “glömt bort” att lyfta dem. Istället fick de nu draghjälp in i Europaparlamentet. Och ja, jag känner mig helt okej med att beskylla medierna för det faktiskt.

Kategorier: Pirates, arr!

Tack alla pirater!

26 maj, 2014 - 00:57

Aengeln sätter ord på det jag själv försökt att formulera en stund nu. Ja, jag är besviken. Men jag är inte besviken på Piratpartiet. Eller på er som stöttat, uppmuntrat, spridit och hjälpt till hela vägen. Det är liksom svårt att vara riktigt ledsen när jag tänker på allt det där positiva.

Men desto svårare är det att hitta något positivt i att EU-parlamentet nu kommer få ett renodlat rasistiskt inslag. Av många fler mandat än Sveriges totalt 20. Varav ett par (i skrivande stund) går till just den grupperingen.

Piratpartiet är ensamma om att kämpa emot övervakningssamhället, och jag behöver inte peka på det besvärliga i att den politiska situationen ser ut som den gör. Det är viktigare än någonsin att sträva emot att den sortens verktyg som skulle få Stasi att dregla, inte hamnar i händerna på den här typen av auktoritära maktmänniskor det handlar om.

Jag känner mig inte bara motiverad, utan nästan tvingad, att som en av få att se allvaret i vad övervakningsindustrin kan ställa till med, under de här förutsättningarna som återinträde av nazism i våra parlament innebär.

Så tack för att ni kämpat! Och jag hoppas verkligen, innerligt, att ni orkar kämpa ett tag till.

Kategorier: Pirates, arr!