Opassande

Prenumerera på innehåll
Webbadress: http://opassande.se
Uppdaterad: 1 tim 21 min sedan

Sluta ljuga om tiggare

20 september, 2014 - 18:14

Jag är så trött på alla som ljuger om tiggare. Varför gör ni det, ni som skriver och rapporterar om fina bilar, att tiggare bajsar utanför dörrarna till affären, att tiggare knackar på dörrar och vägrar gå, att tiggare kommer och kör upp muggen i ansiktet på er och är påstridiga, osv osv. Varför ljuger ni om det? Under ett inlägg på Piratpartiets facebooksida där våldsamheter mot tiggare lyfts, sitter folk på fullaste allvar på påstår såna saker. Det är så uppenbara lögner att jag skulle nästan garva, om det inte vore för att någon nu har dött efter att ett övernattningsläger i Högdalen brändes ner.

Polisen hade missat att det existerar en hotbild mot tiggarna och har inte ens gjort en halvhjärtad utredning om händelsen. När jag läser alla hittepå-historier om tiggare – som är människor precis som oss andra och alltså består av både bra och dåliga människor, ska sägas – och ser hur de ignoreras och mytbildas kring, så blir jag fundersam över hur jävla dum i huvudet jag tycks framstå vara som förväntas tro på dem. Det är uppenbara lögner och de vägrar dö ut.

PK sägs det att det är som driver oss, vi som tycker att folk beter sig för jävligt och över alla gränser för vad som är acceptabelt. Vi är PK vi som uttalar oss, som inte förstår att det är ett nåt slags rättfärdigt krig mot tiggare som pågår. Tiggarna som avhumaniseras i textrad efter textrad i sociala medier.

SD, som kampanjat mot tiggarna, har en gång för alla gjort avsky mot tiggare PK, som jag ser det. Sverige tredje största parti, är inte kattskit. De är på toppen, de är viktigare än de flesta av oss. De sitter i riksdagen, och är en spottloska ifrån världens värsta verktyg för att kunna rensa upp bland de “icke värdiga”. Och tror ni att de inte skulle göra det, så kanske det vore bra att veta att de i princip redan gjort det. Det gäller inte bara tiggare – det vita mjölet har blivit påtagligt jämförbart med hudfärg idag.

PK är det att hata och spotta på de som har det sämre än oss andra. Det är så jävla PK att det går att mäta i procent, för hur många röster de fick till riksdagen.

Tiggare attackeras på olika sätt, och utredningar leder sällan till något. Någon på Piratpartiets fbsida orerar vitt och brett om hur vi som tycker detta är för jävligt minsann inte gör tillräckligt, vi öppnar inte våra hem och våra hjärtan, och låter dem sova i värmen, så alltså är vi hycklare när vi lyfter ämnet. Att skapa opinion kring detta blir plötsligt ytterligare bara ett bevis för hur kompakt samhället misshandlar dessa människor, för om vi inte blöder för dem, så räknas det inte. Det inbyggda dåliga samvetet verkar till och med vara ett acceptabelt vapen mot att bygga opinion och försöka förhindra att fler övergrepp sker mot dessa människor.

För det kan inte bli mer PK än att tycka att det är jobbigt med tiggare. Det är få som inte håller med om det. Även om tiggarna inte gör ett jäkla skit mer än att sitta på en filt på trottoaren med en mugg i handen. Ni behöver inte ljuga om dem eller dehumanisera dem, ni behöver inte slå dem, attackera, skära sönder deras tält eller däcken på deras bilar, kasta sten på dem eller anklaga dem för stöld eller på andra sätt göra livet ännu sämre för dem.

Nu har en tiggare dött och få bryr sig. Så PK är det, era jävla skitstövlar, som hittar på saker i kommentarsfälten runt om. Ni sparkar inte underifrån, ni sparkar neråt. Sluta ljuga för er själva åtminstone.

Kategorier: Pirates, arr!

Eftervalsanalys

15 september, 2014 - 12:06

Nu är det s.k. supervalåret över och det är dags att fundera på vad Piratpartiet gjort och borde ha gjort. Det kommer att bli långt, och antagligen bara intressant för de som är aktiva i partiet på olika sätt, men väljer att lägga det på bloggen då detta är mitt personliga perspektiv. Det finns andra som redan lagt ut funderingar, Henrik, Marcus och Torbjörn, till exempelvis, som jag rekommenderar att ni kikar in på vid tillfälle och tar med i era fortsatta funderingar, samt missa inte Anna Troberg som beskriver lite om vad som planerats framöver.

Sammanfattningsvis: Jag upplever att Piratpartiet lider av ett kroniskt dåligt självförtroende. Vi ifrågasätter allt vi gör kollektivt, tvivlar på våra utspel, tvivlar på varandra. Kanske är det helt naturligt att det är så, gudarna ska veta att vi inte får den uppmärksamhet vi emellanåt önskar och respekt som vi nästan alltid förtjänar. De nedsättande kommentarerna om Piratpartiet och dess politik (vare sig det handlar om dess breddning, eller dess varumärke som fastnat i “fildelning”) kostar på. Eftersom det är människor som kampanjar och aktiverar sig så är det ofrånkomligt att man påverkas av detta.

Det räcker inte att säga “strunta i det”, även om jag ibland hemfaller åt det. Det behövs något mer, en känsla att luta sig mot, en förvissning – kanske rent av en trygghet, som emellanåt saknas. Ett exempel på det är önskemålen om att vi skulle ta ut svängarna lite mer i valrörelsen till riksdagsvalet, gärna provocera. Det fanns en oerhörd konsensus kring det. Men nästan alla fall av provokationer bemöttes internt (så långt det nu går att se det som internt, men mer om det sen) med rädsla och osäkerhet. Att det inte var okej. Pirater vill vara schyssta – hederliga – generellt sett, och inte hemfalla åt något som kan ses som manipulation, vilket är en fin egenskap, men som ibland begränsar åt fel håll.

Saker som jag föreslår att vi gör/förändrar (bakgrund förklaras lite mer i detalj nedanför):

  • Fortbildning i vår politik.
  • Skapa en trygg plattform för internt arbete.
  • Jobba medvetet med vårt varumärke.
  • Se över ansvar och rollfördelning.
  • Gamifikation.

Styrelsen: Styrelsen har som jag ser det varit i princip osynliga under valrörelsen. Trots att en EU-kandidat och f.d. MEP gick ut med ett öppet brev där styrelsen implicit kritiserades, med saker som jag förstår varit osanning, gick den aldrig ut med ett offentligt yttrande av något slag. Brevet EU-kandidaten skrev, låg kvar obesvarad över hela sommaren, och sånär som på ett par styrelseledamöter som gjorde ett flertal försök att berätta hur saker låg till egentligen, och länkade till både beslut och handlingar, så var den skada som uppstod där och då irreparabel. Sånt sprider oro inom organisationen. Vem ska man tro på? Vad är det som händer? Vem är det som överdriver alternativt luras? Bara där hade styrelsen kunnat gjort skillnad genom att helt enkelt existera och visa att den finns, har tagit beslut som de både kan stå för och förklara.

Själva händelsen i sig illustrerar ett problem som genomsyrar organisationen, och det är att de som gör saker är ganska utelämnade till sig själva och andras godtycke. Att bli ombedd av styrelsen att göra något för partiets räkning, leder till att man står helt ensam och utan stöd när saker och ting går snett. Eller bara uppfattas gå snett. Styrelsen behöver här bli bättre på att förvalta de människor som arbetar – oftast gratis – för partiet. De måste ta smällarna när eller om de uppstår, enskilda individer som får springa gatlopp skapar inte en särskilt trevlig bild av partiet, så ansvaret behöver i större utsträckning vara tydligare.

Här är till och med jag osäker på var styrelse slutar och ledning börjar, som ändå varit med ett tag i partiet. Och är väl ytterligare en illustration över hur mycket det är som landar på individbas istället för nån slags ansvarsbas. Vi gör alla saker som individer, jobbar, fixar och donar, men när är man volontär och när är man ansvarig för något? Vilken typ av ansvarsutkrävande kan man förutsätta, när ett beslut är taget på ett medlemsmöte, vem är det som ska justera de felaktigheter och det finlir som måste till mellan varven? Det blir ett vevande åt alla möjliga håll och kanter, helt enkelt, och det är nästan alltid enskilda individer som får bära ansvaret för att försöka lösa situationer. Ledningen har varit väldigt aktiva i att försöka skydda individer från att få för mycket kritik som drabbade inte riktigt kunnat rå för, men det har då även skapat en situation av att ledningen framstått vara “mot” andra i organisationen som känt sig engagerade och haft synpunkter.

Jag skulle vilja se en kraftansträngning som går ut på nån form av “teambuilding”. Där vi helt enkelt får lära oss om varandras kompetenser och att vi kan lita på att folk vet vad de gör, även om vi på individnivå inte alltid förstår eller vet hur det behöver genomföras.

Riksdagskandidaterna: Här vet jag inte vad som hänt, men jag tänker att det kanske också är ytterligare ett exempel på att var och en ska klara sig själv. Men jag uppfattade bara att några få faktiskt kampanjade inför riksdagsvalet. Flera profilerade namn högt upp på listan syntes inte till alls. Det skapade i sig en situation, som jag ser det, som signalerar att man inte skulle kampanja även om det möjligen var oförskyllt eller handlade om bristande upplockande av bollar av organisationen i stort. De syntes helt enkelt inte till, och när några syntes till så var det inte sällan för att kritisera partiet internt, och inte mer.

Jag hade förväntat mig flera personvalskampanjer, flera politiska utspel från talespersoner och riksdagskandidater, men det saknades helt. Jag vet inte om de extra kampanjresurserna kandidater och talespersoner hade kunnat innebära, hade förändrat valresultet – jag gissar att just det hänger alldeles för mycket på saker bortom vår kontroll. Men jag har flera gånger kommit på mig själv att undra om saker inte hade kunnat varit lite bättre i vår räckvidd, hade kandidaterna gjort någon form av kraftansträngning att synas och bedriva PP-politik.

Kampanjen: Jag volonterade att ta fram kampanjen både till EU-valrörelsen och till riksdagen. EU-kampanjen styrde EU-kandidaterna över själva, då deras mandat i stort var autonoma. Detta skapade en situation av där jag kanske hade synpunkter på valstrategier, men egentligen inte hade något att “säga till om”. Varför det var så, kan jag inte riktigt svara på. Jag tänker att det antagligen är ytterligare ett exempel på “var och en får klara sig själv” i partikulturen. Vid detta tillfälle var det EU-meparna själva, som la upp sina strategier, valrörelsebudskap och sitt arbete. För riksdagskampanjen var det en något annan situation, där blev jag ombedd av ledningen att ta fram ett fullödigt material, och jag bedrev research och intervjuade flera om vad de upplevde skulle finnas med och hade lite mer att säga till om.

Det framkom några saker – vikten av att lyfta vår breddning, vara lite mer provocerande, visa att vi är ett framtids- och teknikpositivt alternativ. Det fanns några andra saker att ta hänsyn till: satsningen på kommun- och landstingsval som skulle bedrivas lokalt, och att inte begränsa deras utrymme att få “skina”. Där, återigen, var tanken att regionerna skulle “klara sig själva”, med det uttalade att jag hjälpte dem att göra det, vilket jag fått intryck av fungerat ganska bra, med något undantag.

För den centrala kampanjen hade jag egentligen tänkt att hålla workshops över sommaren, där jag tänkt presentera kampanjen, hjälpa människor att ta fram kampanjer baserat på den grafiska look jag skapat och hjälpa till med idéer och fila på argumenten. Detta blev det ingenting av, och såvitt jag förstår det, handlar det nästan uteslutande om att innan folk ens hade fått se kampanjen så gick några ut och förklarade att de under inga omständigheter tänkte befatta sig med kampanjen då den innehöll katter. Detta skedde inom loppet av ett par dagar, och mina mail som gick ut via ledningen till föreningarna förblev obesvarade.

Någon enstaka kontaktade mig privat, men något hade gjort att det kändes obehagligt för folk i största allmänhet att “våga tro på att kampanjen skulle kunna fungera”. Med tanke på hur många gånger jag delat ut material som verkligen inte tilltalat mitt estetiska sinne, var det för mig en ny grej att man faktiskt, att profilerade piratpartister kunde tänka sig att använda sig av så ytliga argument för att “vägra delta i kampanjrörelsen” och jag erkänner att jag var helt oförberedd. Kritik hade jag förväntat mig, total vägran att acceptera materialet hade jag inte förväntat mig.

Detta skapade självklart ringar på vattnet. Osäkerheten var enorm. Signalen som skickades ut alldeles för ofta var att inte lita på organisationen, lita på varandra, och det är en enormt svår grej att tackla. Det uppföljande arbetet som jag hade planerat – att informera om och utbilda kring hur det kunde användas – föll, för plötsligt var kampanjarbete för Piratpartiet kontroversiellt. Jag är osäker på vad jag som individ skulle kunna ha gjort för att förändra detta. Och, som sagt, det finns egentligen inte något i organisationen som underlättar för att hitta lösningar för den typen av kommunikativt avbrott och även nu var styrelsen som entitet tyst.

Semestrar inleddes, sen smög några igång kampanjandet, och de sista två veckorna har den använts frekvent, vissa har till och med uttryckt ett visst “trots” mot kritikerna av kampanjen, vilket är en ganska spejsig situation inom ett parti, där vi nånstans för rätt länge sen snackat om “klart skepp” i såna här situationer. Jag hade till en början ingen möjlighet att bemöta kritiken, eller informera om hur den var tänkt att användas, då det mesta skedde på en plattform jag inte hade tillgång till. Facebook. Det har jag förstått lett till situationer jag nämnde ovanför, där aktivister upplevt sig illa behandlade av ledningen, vars motivation varit att försvara mig och de som varit involverade i att ta fram materialet.

Kommunikationsplattformar: Vilket föranleder en liten analys om det problemet i sig. Det blandas väljare, volontärer och partiledningssnack om vartannat. Det som sägs i syfte att informera volontärer och aktivister är inte alls säkert är vad som ska höras av väljare. Det som handlar om att opinionsbilda internt för att förändra Piratpartiets arbete, likaså. Utveckling av politik och ifrågasättande om varför vi inte har den eller den frågeställningen är såklart viktigt, men fick företräde för viktiga diskussioner om hur volontärer och aktivister bäst skulle kunna jobba, och dra nytta av varandras lärdomar.

Över huvud taget är det en soppa, kort sagt, för vem det kommuniceras med eller för, och i vilket syfte. Varför existerar forumet, vem är det till för, vad är den tänkt att fylla för syfte? Ingen vet, den liksom bara simmar runt där, och finns man inte där är man “utanför”. Där har människor vars uppenbara syfte varit att störa i valkampanjen suttit. Där har människor befunnit sig som inte är mer än nyfikna väljare. Där har människor befunnit sig som haft behov av daglig kontakt med resterande organisation för att lägga upp arbetet med att nå ut till väljare. Där har det grälats om ovidkommande saker, och där har människor ruttnat för sista gången på kraftuttryck som bara existerar på sociala medier för att det är så svårt att nå ut i bruset.

Facebookgruppen har i sig stulit oerhört mycket energi, och då flera volontärer och aktivister som varit runt och jobbat och helt enkelt skitit i det forumet, så har inte exempelvis ledningen haft den lyxen. Det förutsätts att de ska sitta där och besvara frågeställningar, finnas tillgängliga, och om svar dröjt några timmar har till och med det skapat oro och spekulationer. Det har varit en ohållbar situation där flera aktiva och viktiga nyckelpersoner suttit gisslan i diskussioner som från början aldrig var tänkta att vara lösningsorienterade.

Jag skulle gärna se att Facebookgruppen skrotas helt, men det kommer då garanterat leda till att vi tappar mycket av den levande diskussion som pågår. Ett externt forum där saker kan arkiveras, sökas i, och där inte minst frågeställningar inte börjas om hela tiden för att man kan läsa “bakåt” på ett sätt som inte fb klarar av exempelvis, kommer att göra att några få kommer att dominera samtalet helt, då de flesta vill ha sina egna flöden. Bekvämligheten, att bli pingade i sin app, är av stort värde för de flesta av oss och ska inte underskattas. Det kommer att kräva ett enträget arbete, att motivera människor att delta på en extern plattform, och hade inte varit görbart under ett valår. Det kan därför vara av värde även att fundera på hur man lyfter communityaspekten på själva facebooksidan för partiet, i den viktiga dialogen med andra än “varandra”.

Politiken: Vi har som parti lagt ribban ganska högt i vårt breddningsarbete. Den är per definition inte lätt att kommunicera kring av den anledningen. Det går, men det måste vi hjälpas åt med. För att kunna hjälpa till med annat än “varför skiter vi inte i den politiken” för att man inte är insatt eller ser kopplingen till Piratpartiets kärnfrågor, så behöver folk få möjlighet att vara lite mer insatta i frågeställningar. Det kan vi försöka hjälpa till med lite mer, som jag ser det. Jag la märke till hur lite jag själv visste, när det var dags att besvara frågor från väljare och det kan kanske vara värdefullt att vi nån gång om året har “politik-workshops” eller så, där vi provar argumenten och känner efter om något är dåligt eller bra. (I ett sådant sammanhang kan vi dessutom hitta människor som kan bli talespersoner i olika ämnen?)

Vi behöver känna oss trygga i vår politik och kunna vara stolta över den. Det är vi själva som satt den (även om nu det låga antalet medlemmar på medlemsmötena är en nivå här som behöver finnas med i funderingarna). Det går helt enkelt inte an att partirepresentanter börjar på en valplattform som vår fbsida, exempelvis, debattera med andra partister om huruvida det är en bra eller dålig politik, mitt under brinnande valrörelse. Många gånger för att man inte förstått vad politiken handlar om, eller blivit missinformerad av de som har ett intresse av att se oss misslyckas, som haft fri tillgång till oss.

HBTQ-politiken är ett utmärkt exempel på detta. Det satt alltså partiofficiella som på fullaste allvar tyckte att vi “pratade för mycket HBTQ”. Ingen som helst stolthet för att ha blivit utsedda av RFSL som det parti med den bästa politiken för det. Ingen tanke på att just den frågan gav oss uppmärksamhet och inbjudningar att delta i debatter. En del tycktes tro att eftersom vi har bra politik där, så innebär det att vi inte kan ha bra politik på andra områden. Det är en helt bisarr slutsats, och den sortens tunnelseende går helt enkelt bort i en valrörelse, som jag ser det.

Kommunikation: Partirepresentanter behöver stöd i hur man skiljer på intern opinionsbildning, och extern representation för partiet. Jag kan inte nog trycka på hur viktigt detta är – kunskapen om att veta vem man pratar med, och var, och på vilka sätt är helt enkelt superviktig. Konsten att lyssna och respektera andra innebär dessutom inte att man måste anse sig själv vara kass, om någon har kritik som grundinställning när de pratar med en. Vi bör vara trygga med vår politik, trygga nog att acceptera att andra tycker annorlunda, och att det är det som gör att vi faktiskt är ett parti: vi skapar ett alternativ.

I detta innebär tolerans när någon gör fel, internt, men kraft att externt be om ursäkt för felaktigheter utan att för den sakens skull späka våra ryggar blodiga. På fb lades det upp en valsida för rätt länge sedan, där man mörkade att avsändaren egentligen var “pirat”. Personerna bakom fick ganska mycket kritik för det, men jag måste slänga in en liten propå om att det faktiskt inte var så jätteallvarligt. Det var omdömeslöst, men det stora problemet här var inte själva idén, utan det var genomförandet. Om man kommer ihåg att man pratar till väljare, de som vi vill ska känna förtroende för oss, kunde man gott och väl använt sig av idén. Istället för att “tjohej, nu blev du allt förvånad va” så hade man kunnat prata om hur viktigt det är med källkontroll, hur manipulerade vi ofta är, och hur viktigt det är vad som händer online, osv. Det var alltså inte något fel på idén, stress, kortsiktighet och allmänt “dumt som händer ibland” gjorde att det landade fel.

Det enda som egentligen skapar röster för ett parti är mötet. Det är det absolut viktigaste verktyget, att prata med människor, att vara en representant – en trygg punkt i det politiska landskapet att navigera efter. Vi behöver som parti skapa uppmärksamhet, och då behöver man fundera på vad som kan skaka om tillräckligt i bruset, utan att skapa fiender av de vars stöd vi vill ha. Det är en tämligen slak lina att balansera på, men det är något som måste göras. Det mänskliga mötet är A och O och där känner i alla fall jag att vi behöver lite hjälp mellan varven. Och det ska man inte behöva vara rädd för att be om, ej heller ska man behöva vara rädd för att göra fel.

Gamifikation: Igår under kvällen pratades det en del på valvakan (såklart) om vad man skulle vilja se mer av. Vi konstaterade alla hur fantastiskt arbetet genomförts med valsedlarna, exempelvis. Och hur det tilltalar en viss typ av människor som verkligen går igång på att “checka av listor” och göra något handfast. Detta är en bit bort ifrån att stå och “sälja politik” det är att jobba mot ett mål, och kunna säga “det här och det här har jag gjort”, inför sig själv och andra. Där skulle man kunna tänka sig att dra igång ett system som funkat som valsedelsbokningen; där människor kan boka olika postnummeradresser och lägga ut material i brevlådor, exempelvis. Där man kan låsa upp achievements på olika sätt. Det är en idé som tilltalar mig. För så insnöad som jag själv är på kommunikation, är detta verkligen också guld värt och får inte glömmas bort.

I det stora hela behöver vi hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Det är oerhört viktigt med medmänsklig aktivistvård, det är superviktigt med bra och kunskapsbaserade strategier (kunskap som ställs mot resurser som finns och är tillgängliga), det är superkul och viktigt med utveckling av vår politik, och de stundtals jätteintressanta diskussionerna om vad som är kärnfrågor och vad som är helt utanför det. Vi behöver lite storytelling som jag vet att någon sitter och filar på på sin kammare, vi behöver känna vår plats i vad som är pirat och vad som är samhällsengagemang. Vi behöver ledarskap och ta reda på vad det innebär för oss. Vi behöver fundera på vart vi är på väg, och vart vi varit. Vi behöver allt det där, och vi behöver förstå att inget nödvändigtvis utesluter det andra. Vad som behövs är nån slags ordning så att det slipper drunkna i ett brus som leder till ingenting alls.

Jag tror att mycket börjar och slutar i styrelsen. Vissa saker kanske faller på plats i och med att det blir en tydlig roll- och ansvarsfördelning, som alla kan relatera till. Där kan också ett fokuserat grundarbete läggas inför en medveten varumärkesplattform läggas. För ett varumärke är mer än en logga – det är sättet vi behandlar varandra på, sättet vi behandlar andra på, vad vi har för värdegrund och hur transparenta vi är exempelvis. Alla såna där saker som liksom “får sköta sig själva” nu, och som behöver fångas upp och få ett helhetsgrepp.

Nåväl, några av mina tankar i alla fall.

Kategorier: Pirates, arr!

Gästinlägg: “Dags att komma till rätta med bidragsfifflet”

11 september, 2014 - 13:48

Lars är på dåligt humör idag, och det kanske vi ska tacka för..? Om inte annat, tack för att jag fick återposta detta här på bloggen, Lars. ;) //emma

* * *

GÄSTINLÄGG: Jag tror vi behöver ett Transparensinstitut för att komma till rätta med bidragsfifflet.

Det ska ha rätt att kolla politikers privatekonomi, kartlägga vilka de talar med i telefon och brevväxlar med, logga vilka internetsidor de går in på, registrera deras sexualvanor och om nödvändigt gå in i deras bostäder och kontrollera om det finns tecken på oegentligheter.

Sånt här kan ibland av känsliga personer uppfattas som integritetskränkande, så för att minska sådan oro sätter vi upp en rådgivande insynskommitté som består av fem hemliga personer som tillsätts av GTI (Gruppen för Tillsättande av Insynskommittén, som består av mig och fyra kompisar som ni inte behöver veta namnen på). De rapporterar till mig, så det inte blir några oklarheter.

Transparensinstitutet får inte dela med sig av den insamlade informationen till utomstående, om de inte uttryckligen ber om det.

Transparensinstitutet får en operativ budget på 80 miljoner i starten, med reservation för att den kan behöva ökas beroende på hur många oegentligheter som hittas. Eftersom behovet av Transparensinstitutet uppstått på grund av bidragsfiffel bland politiker är det också politikerna som i första handen ska betala kostnaderna, vilket görs med 25% avdrag på deras löner och arvoden baserat på senaste taxeringsunderlag. Retroaktivt i ett år.

Om någon ser ett problem med det här är ni välkomna att tiga om saken.

Ja, jag är på dåligt humör i dag. :-/
Sorry.

~Lars Holmqvist

Kategorier: Pirates, arr!

Den som hatar mest vinner

10 september, 2014 - 19:45

“Det är ett jävla liv på liberalhögern på Twitter nu.”citeras Martin Fredriksson på Researchgruppen säga, angående det där med att de påstår sig ha  tillgång till Flashbacks databas, med hundratals användaruppgifter. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag får väl antas vara en sån där “liberalhöger”, då’rå, för jag tycker det här är tämligen förfärligt. “Inte lika illa som FRA, väl?” som nån skrev till mig, och jag tror inte riktigt att jag förstår den frågeställningen eftersom jag nånstans ser det som ett symptom på samma sjuka.

Klart, jag ser ju Researchgruppen som något som medier använder sig av – företrädesvis Expressen – och när det här dök upp i mina flöden drog mina tankar direkt över till hur det gick för News of the World i Storbritannien, som efter att det uppdagats att de betalat poliser för att få tillgång till material som enligt lag datalagrats, till slut fick lov att stänga ner tidningen. Kanske det är läge att dra igång en etisk debatt av tidningarna och för tidningarna på sin pressklubb…

Det är inte riktigt vem som gör det, även om jag helt klart intellektuellt sett kan se att det finns en skillnad nånstans där man som individ kan tycka att ändamål helgar medlen – anonymousrörelsen måste väl vara superambivalenta en dag som denna, exempelvis.

Faktum är att ett stort antal halvtrasiga system gör att FRA, likväl som Researchgruppen som Anonymous kan fånga upp innehåll i databaser som de trålar efter. Datalagringsdirektivet tvingar nätoperatörer att samla in all möjlig tänkbar information om oss, och är en sån där databas som väl får antas vara något av en gyllene gås i trålarnas ögon. Allt hänger liksom ihop. Det är trådar som knyter samman allt det här som är rätt jobbiga att fundera på i största allmänhet. Allt som behövs är egentligen att någon är tillräckligt motiverad, och sen är det försent.

En ganska stark motivation är hat. Ett ord som används alldeles för frekvent för min smak, men men. Igår hatades “jag” för att jag var feminist, pga några i sig hatiska feminister som samlats i ett inlägg och spreds. Idag hatas jag för att jag är liberalhöger och försvarar en skitsite som Flashback. Eller, det senare är ju inte riktigt sant, jag försvarar ju inte Flashback, jag har åkt på rejäla dängar på den plattformen, men jag har å andra sidan även vänner som haft otrolig hjälp av Flashback när de haft olika problem i livet. Flashback är väl lite som stockholm. Ryktet om stockholmsjävlarna övertrumfar i retoriken kanske majoriteten av stockholmare, som inte är ett dugg jävliga. Jag försvarar principen om att låta människor få vara anonyma.

Hur som helst så funderade jag på vad jag skulle kunna bli hatad för i morgon, pga etikett som verkar lämplig för tillfället. Och visst råder det seriös valrörelsetourettes för ögonblicket, men handen på hjärtat, det var varit inne att hata rätt länge. Man ska känna saker rejält, inga nyanser för det är fegt. Såga dom jävlarna längs med fotknölarna – vilka dom jävlarna nu råkar vara. Vänsterjävel, kanske. Jag är ju socialliberal, och har mina rötter i det solidariska nånstans. Det har jag ju onekligen fått rejält med skit för genom livet.

Det finns lite för många anledningar att hata mig, inser jag, när jag funderar på alla hatetiketterna som valsar runt. Nu kanske det här låter som att jag tycker synd om mig själv eller nåt, men det gör jag inte. Än. Jag lider egentligen väldigt lite av när andra hatar (tycker det är vansinnigt jobbigt när jag kommer på mig själv att göra det dock, eftersom det är så nedbrytande). Det är dessutom oerhört få som attackerar mig med sitt hat, ingen fara.

Men svängutrymmet blir liiite, liiite trängre varje dag. Toleransen försvinner från alla möjliga håll och kanter, och kvar finns knappt utrymme för att få vara människa. Man ska hata rätt, äta rätt, säga rätt saker, se rätt ut, annars jävlar hänger vi ut dig. Allt ackompanjerad av en alltmer invasiv övervakning som används till gud vet vad. Så nog hänger det ihop alltid, attityden av att människor helt enkelt inte riktigt förtjänar privatliv.

Det är nog inte sådär jättestort värde i vem det är som tycker sig ha rätten att kika in i våra huvuden och hjärtan den digitala vägen. Det är att det börjar bli så normalt att man kan göra det – och gör det utan betänkligheter.

Som den socialliberala, feministiska, pirat, köttätare, stockkholmsjävla överviktiga rökare jag är så undrar jag när jag  jag ska sluta våga föra ett jävla liv. Vem vet vad er rättfärdiga ilska kan motivera er till.

Kategorier: Pirates, arr!

Årets valfråga: Paradise hotell?

8 september, 2014 - 23:05

En kollega på jobbet idag ställde en rätt rolig fråga – “tror du att M och S kommer att börja samarbeta nån gång, och bilda regering tillsammans?” Jag garvade lite, men tänkte att han hade en poäng. Jag såg siffror på, t.ex. att S och M röstade samma i runt 40 procent av frågorna i nån statistik framtagen förra året, eller så. Hur som helst så tycker jag det är en kul frågeställning och illustrerar lite hur folk tolkar av mediatäckningen av valet. Det är Stefan vs. Fredrik som är själva storyn – vem är mest duglig att leda landet, ungefär, fast gömt lite under “bäst i debatten”. Baserad på nån slags traditionell tanke om att de båda partierna är de största och därför har nån slags rätt i det, men en storhet som är på väg bort (som jag ser det) och såklart, det är väl inte så konstigt då att folk funderar lite fritt.

Frågan ledde till lite mer funderingar, om vad som varit årets stora valfråga. ”Paradise Hotell” kom jag på mig själv att tänka. För har inte Stefan och Fredrik tronat på framsidorna i kvällspressen när jag kikat in, har Paradise Hotell gjort det. Uppblandat med en och annan kriminell KDare och SDare. Och fotboll, såklart. Som har ett egendomligt liknande upplägg som själva valet, lattjo nog.

Nu har jag varit ganska upptagen med att hjälpa Piratpartiet i sitt arbete, tagit hand om frågor, försökt fixa material, plockat upp relevanta texter osv så har nog egentligen varit lite bortkopplad från valrörelsen i stort. Har verkligen inte varit inne och lusläst, och har definitivt inte tittat på några partiledardebatter. Twitterrecensionerna har fått räcka, tillsammans med rubriker om utkorande av ”segrare” i tidningar när jag skrollat igenom lite halvfokuserat.

Så det hänger antagligen på mig att jag inte uppfattat riktigt vad det har varit för valfrågor, den här valrörelsen. Kan inte komma på så många. M vill bygga kringfartsled runt Stockholm, har jag märkt på affischerna när jag tagit mig till och från jobbet, och Björklund (som numer aldrig visar sina tänder på bild, är inte det konstigt?) ska justera upp skolan.

Jag har inte heller fått så jättemycket känsla för vad som kan antas vara valfrågor i mitt flöde. Där har det mest debatterats om saker och ting är odemokratiska. Om vandalisering av affischer. Först var det Dror Feiler V, vilket inte var lika upprörande som när nu Fi gått och gjort något liknande. För att inte tala om vanliga svennar som ritat mustach på affischer när de väntat på bussen. Det jag blir fascinerad över är såklart att detta får oerhörd uppmärksamhet, av de arga, och därför blir alldeles fullgoda knep att ta till i valrörelser, ironiskt nog.

Det är ungefär vad jag noterat. Jag har inte riktigt pejl på vad valfrågorna är – och de frågor som jag hjälpt till att besvara för PPs räkning är ingen ledtråd heller – de handlar om precis allt möjligt. Allt från om vi vill sänka rösträttsåldern till vad vi tycker om lönerna inom vården. Och en jätteintressant filosofisk diskussion med en kille som varken visste in eller ut vad han skulle rösta på, och jag via PP-kontot helt enkelt fick lov att sluta vara ”valarbetare” tyckte jag, eftersom det var viktigare att förmedla att partier är till för honom, inte tvärtom, och att han ska rösta efter vad som är bäst för honom, och byta parti när de failar honom i hans behov.

Det har varit otroligt givande, och ibland smärtsamt när folk berättar om sina vedermödor i livet, och inte kunnat erbjuda nån bra politisk lösning för det. Det här kommer väl att fortgå i några dagar till. Fram till på fredag nånstans (på lördag ska jag hänga med mamma, och lyssna på henne när hon är ledsen om att hennes vedermödor inte lyfts alls i valrörelsen. Som att hon vårdar sin man hemma som är sängbunden, trots att hon är 75 och känner sig dessutom lurad på sin pension vars villkor förändrades lagom tills det var dags för henne att sluta jobba.)

Massor är de människor därute, som känner att deras röst är något alla partier vill ha – men att bli hörda är knappast något som är sådär jätteeftertraktat. Det är inte våra prioriteringar som genomsyrar valrörelsen precis – det är politikernas.

Kategorier: Pirates, arr!

Hur mycket vet du om FRA?

7 september, 2014 - 18:05

Piratpartiet ställde 14 frågor på lika många dagar under taggen #dfraga på Twitter, Facebook och Google Plus, baserat på det lilla vi vet i kombination med saker vi fått reda på via det material som Edward Snowden läckte. Hur mycket vet du om FRA?

Har FRA några resultat de behöver uppnå? Vilka är de, i så fall? Vilka sätter dem?
Vi vet inte så mycket om FRAs arbete. Det finns en underliggande tanke om  att samla information som har bäring för militära ändamål, men allt annat som det framkommit att de gör föranleder frågan vad det är för målbilder de arbetar efter.

Ser FRA regeringen som beställare/kund eller ansvariga?
Från början var det bara regeringen som skulle ha tillgång till FRAs verktyg, men numer är det ett antal myndigheter som också kan använda sig av dem. När nu regeringen inte är de enda, vilka är det egentligen som är ansvariga för spaningsarbetet? Beställaren? FRA? Regeringen?

Vilka uppdrag får FRA från Polis­myndigheterna och hur vanligt är det?
Den av bland andra Datainspektionen och Advokatsamfundet kritiserade lagen om att ge polismyndigheter tillgång till FRA, trädde i kraft den 1 januari 2013, och möjliggjordes av ett samarbete mellan Socialdemokraterna och regeringspartierna.

Har FRA fått uppdrag som tjänar kommersiella intressen?
Det  har visat sig att möjligheter att störa diskussioner online – till och  med möjligheten att manipulera omröstningar online, är en tjänst man  tillhandahåller inom säkerhetsindustrin FRA verkar inom. Varför detta  anses vara användbart och i vilka syften, är okänt.

Hur mycket av FRA:s data anses användbar inrikes och hur mycket anses enbart ha värde för tredje part?
Eftersom FRA bedriver byteshandel med andra säkerhetsorganisationer som amerikanska NSA och brittiska GHCQ, skulle det vara intressant att veta vilka volymer det handlar om.

Varför behöver FRA kunna samla in information om en människas sexuella läggning?
När FRA byter information och data med andra länder, så behöver de tydligen rätten att kunna inkludera information om människors sexualitet, såväl som etnicitet och politisk tillhörighet. Det innebär den specialversion av personuppgiftslagen som FRA önskat sig och fått.

När har FRA tänkt att fixa de problem som Siun påpekat, och hur kommer FRA gå till väga?
Vem är ansvarig när FRA gör fel? Detta är en återkommande fråga, då FRA lika återkommande prickas av Siun. Det saknas helt ansvarsutkrävande av FRA.

Hur många terrorister har FRA lyckats hitta? Om FRA har hittat några terrorister, när ställdes de inför rätta och i vilken domstol?
Det går inte att komma ifrån att terrorism användes som primärt argument för att införa FRA-lagarna, trots stora protester. Var är resultatet av det då argumenterade behovet?

Var FRA involverade i attackerna mot Belgacom?
FRA hjälpte till att sprida spionprogram till utsedda mål i en hemlig underrättelseoperation som kallas Winterlight. Målet för den typen av attacker är att infektera datorer med spionprogram eller annan skadlig kod, för att bland annat ta del av eller manipulera information.

Hur mycket får signalspaning kosta?
Mellan 2008–2012  höjdes FRAs budget med 39 procent – en ökning från 590 miljoner kronor  2008 till 822 miljoner kronor år 2012. 2013 höjdes det ytterligare, och  idag ligger årsbudgeten på 860 miljoner.

Vad hände med den etiska kommittén kallad Kontroll­station 2011 som var ett löfte när FRA-lagarna drogs igenom?
Kontrollstationen skulle  bestå av neutrala medlemmar och ha insyn in FRAs verksamhet av  integritetsetiska skäl, lovades det ett flertal gånger när folk  protesterade 2008 mot lagarna. Kommittén upprättades aldrig.

FRA får avlyssna maximalt 2,2 miljoner svenska hushåll vid en given tidpunkt. Hur ofta har den rätten använts?
Det bor i genomsnitt drygt 2 personer per hushåll så 2,2 miljoner hushåll är halva svenska folket. Försvarsunderrättelsedomstolens ordförande Runar Viksten sa i ett uttalande att ytterst få svenskar spanas på. Vilket syfte har då det här taket?

Hur kommer man åt problemet med att FRA aktivt ljuger för riksdagsledamöter?
FRA har avslöjats göra saker som bryter mot uppsatta lagar och regler (Uppdrag Granskning, dec 2013), men viftas bort av riksdagsledamöter som väljer att tro på FRA när de säger att allt är i sin ordning.

Vad används FRAs insamlade information till?
Det primära argument till att signalspaning behövs har varit att avslöja terrorister. Trots att medborgare nu bevakas hela tiden, händer dock saker i världen som underrättelseorganisationerna inte tycks kunna förhindra. Vad är det de gör?

Vi önskar vi hade svaren. Så fortsätt ställa frågor. Piratpartiet vill riva upp alla delar av FRA-lagen, inklusive FRAs specialversion av Personuppgiftslagen. Riv upp, gör om, gör rätt.

Kategorier: Pirates, arr!

Vad i jösse namn var det där för nyhet, om terrorister och Säpo?

3 september, 2014 - 18:55

Aftonbladet avslöjade idag att Säpo avstyrt två terrordåd i Sverige. Jag klickade in och läste artikeln och blev lite förvånad över hur lite det handlade om att Säpo avstyrt två terrordåd, och hur mycket det handlade om att de sa att de hade avstyrt det. Eftersom det stod rubricerat som “Aftonbladet avslöjar” hade jag nog förväntat mig något annat än ett mötesvariant av ett omhashat pressmeddelande, som ibland letar sig ut och låtsas vara journalistik.

Wolfgang Hansson spekulerar i en uppföljande artikel om varför Säpo väljer att bjuda in Aftonbladet (visserligen efter att ha blivit uppringda av tidningen) och berätta om det här, vilket gjorde att den initiala känslan blidkades en aning. Han avslutar dock det inlägget med att skriva:

Risken finns givetvis att media utnyttjas i ett spel. Men avgörande är ändå om Säpo talar sanning. Har de verkligen förhindrat två terrordåd är det värt att berätta. Och gräva djupare i. Ännu har jag inga indikationer på att Säpo ljuger.

Och det är väl här nånstans som man som allmänhet behöver identifiera ett problem: vad betyder det att inte ha några indikationer på att Säpo ljuger? Vilka är de indikationer som krävs? För ur mitt perspektiv så saknas det indikationer på att de talar sanning, nämligen. Det där som grävet hade varit en bra grej för.

Som exempelvis det där med att vi varken sett eller hört talas om några rättsfall. Ingen dokumentation inom rättsväsendet skapar dessutom en skapligt oroväckande tanke: om det är sant det de säger, vad har då hänt med rättsstaten? Det framstår mig finnas hur mycket som helst att göra här, för att kunna presentera journalistiskt arbete vi som allmänhet skulle kunna ha någon glädje av.

Vi ska alltså tro på Säpos ord, och sen så ska vi tro på en journalists ord. Sen avrundar de med en artikel om en italiensk terroristexpert som säger att Sverige har anledningar att vara rädda i största allmänhet, ingen går säker i vår oroliga värld. Ungefär. Under nån slags premiss han utgår från, att svenskarna känner sig trygga från sånt, vilket jag själv inte ens har en aning om det verkligen stämmer. Sammantaget ska vi vara rädda, någon borde gräva i det och ptjaa…? Det hela känns som nyhetsteater och jag känner mig skapligt manipulerad.

Så, vem ska gräva i detta, sitter jag och undrar nu.

Kategorier: Pirates, arr!

Är det inte integritetskränkande om det går att onanera till?

2 september, 2014 - 12:46

Har ni läst någonting om kändisarna vars privata nakenbilder sprids på nätet? Har råkat på det i lite olika format runt omkring. Det skrivs om flera olika aspekter av detta, som det otrygga i molnlösningar, eller hur man tekniskt går till väga för att försäkra sig om att sånt inte händer osv. och är helt klart viktigt att lyfta. Jag tipsar exempelvis gärna igen om inlägget som berättar om vår i stort sett trasiga infrastruktur som möjliggör för datainsamling av det mer privata slaget, till exempel. Det är lurendrejeri när säkerhet hintas, fast själva strukturen gör att det inte går att garantera.

Men det som framstår mig som mest intressant för ögonblicket är bristen på empati, som dyker upp lite för ofta. Emma Watson skrev på twitter om detta, och surprise, ett av svaren konfirmerar just det där med bristen på empati. Som kändis ska man stå ut, är väl tanken, kanske rent av är de till för det. Men något stör mig i den här enkelspårigheten. Nu behöver man kanske inte ”rasa” mot det, men varför anses det vara acceptabelt? Naturligt rent av? Det hö-hö-höandet man sett här och var är inte särskilt fräsch helt enkelt, och det borde vara ganska lätt att avhålla sig från att gilla eller sprida, generellt sett?

@EmWatson FUCKING PISS ON ME — sam (@fIaccid) September 1, 2014

Sen är det ju nästan lite komiskt, det där med att det är så fantastiskt ”lätt” att hitta en publik för nakna kändisbilder. Det system som går att exploatera för NSA och de som känner sig sugna på att se en kändis naken, finns ju naturligtvis tillgängligt för andra ändamål också, i så fall. Där verkar intresset vara något lägre, kan man väl säga.

Kan inte människor avhålla sig från att exploatera trasiga system för att få sig en självisk stund med handen mellan benen, vad ska man då anta att organisationer som systematiskt tittar in i våra liv gör? Snowden berättade tidigare i år om hur de privata bilder som ramlade in när de genomför spaningsarbete, ses som något av en löneförmån till och med. De är inte mindre människor än nån annan.

Detta verkar inte oroa allmänheten i den utsträckning jag hade trott att det skulle göra. Kanske, tycker jag mig kunna läsa mellan raderna, är det rent av naturligt att vilja kolla på nakenbilder – av framför allt tjejer – lite förståeligt till och med? Är det okej med intrång i privatliv för att det är relativt oskyldigt i sig att onanera till en bild, eller rent av har ett egenintresse av att göra det, är en fråga jag måste ställa efter att ha sett flera kommentarer kring detta runt omkring? Gäller inte principen längre då?

Som sagt, jag är inte intresserad av nån slags moralraseri, jag tycker inte ens att det ska behöva vara en skam att nakenbilder på en letat sig ut i offentligheten, de som utsätts har inget att skämmas för, ämnet kräver nog sin nyansering i det stora hela. För de som spridits nu riskerar ju alltid vara framstå lite skitiga som varit sexuella på nåt sätt, är ju en aspekt som borde funderas på.

Kopplingen till ointresset för att respektera det privata för egen vinnings skull, är dock väsentlig. Varför snackas det om detta med ett skratt, en blinkning, en armbåge i sidan i den stora utsträckning det gör?

Vi navigerar i en ny värld, kan man väl säga. Men vissa saker är ganska gammelunkna, kan man väl också säga. Kanske behovet av att slippa skämmas för sin sexualitet och ironiskt nog då gör det genom att avhumanisera de objekt som göder den, krockar med behovet av nån slags människorespekt som för den sakens skull inte ska leda till moralpanik och sexualfientlighet.

Det känns i vilket fall som helst som att det är läge för föräldrar att snacka med sina tonåringar om de här aspekterna i vår nya samtid och kanske behöver det tacklas hos vissa vuxna också. Såna här saker blir inte okej bara för att sex är okej, om man säger. Men kanske är jag gammelunken själv, som anser det vara en etisk kompass att förhålla sig till, om människors privatliv. Alla människors.

Sen skulle det inte skada om systemen kunde funka bättre. Men något som vi närmast kan justera är oss själva, tänker jag. Som exempelvis fundera lite på vad integritet är och när den kränks. Eller när vi “utnyttjar” svagheter för vår egen vinning. Eller när vi väljer att engagera oss och på vilket sätt. Det är i alla fall spejsigt att det växt fram nån slags sätt att välja sida i detta, i en allmänna diskussionen. Och att det finns folk som försvarar läckan, för att de gissningsvis har en drift att försvara att de onanerar.

Kategorier: Pirates, arr!

Tänk om du har fel om SvP?

1 september, 2014 - 08:43

Johnny tipsade om ett inlägg (på engelska) med titen: Den mest deprimerande upptäckten om hjärnan nånsin. Jag har tipsat om den här forskningen i tidigare inlägg, men kan nog vara idé att lyfta det igen. Nu tycker jag i och för sig inte att det är deprimerande, nödvändigtvis, om än jag många gånger känner den frustration Marty Kaplan, som skrivit inlägget, redovisar. Att vi människor blir dumma av politik.

Har vi bestämt oss för en politisk inriktning så tenderar vi att ignorera logik och rationalitet — vid experiment där man skulle genomföra en simpel matematik gick det utmärkt att räkna rätt om ämnet avhandlade politiskt neutrala ämnen, men när samma sorts matematik skulle användas i en fråga man tagit ställning till, började testsubjekten räkna fel, för att få rätt…

Sammanfattningsvis kan man säga att det spelar ingen roll hur många bevis du har, i den mån det är möjligt, den som har bestämt sig kommer inte att ta det till sig. Och det gäller såklart även dig själv. Det du har bestämt dig för stämmer, gör att din hjärna kommer att motarbeta varje försök att ta in bevis för att du möjligen har fel. Ingen är immun från detta, helt enkelt. Intressant nog, om de fick möjlighet att skriva några rader om en erfarenhet som gjorde att de kände sig bra om sig själva, ökade benägenheten för att ändra sin åsikt efter att ha introducerats med bevis.

Något som jag själv är insnöad på är självinsikt. Att inse sina begränsningar, och för all del styrkor, tycker jag är väldigt viktigt. Det är därför det inte nödvändigtvis är deprimerande med den här typen av forskning, det är ganska bra att vi vet om att vi faktiskt inte är bättre än så här.

Det här känns väldigt relevant när det diskuteras vems våldsamhet som är mer eller mindre acceptabel, bland annat i relation till demonstrationerna mot SvP – svenskarnas parti. I en diskussion med någon, så avfärdade någon möjligheten att vi kanske har missat att vi tagit på oss ett ansvar för att inte tillåta den här typen av rörelser demonstrationer, i och med ett åtagande med FN. Detta för att informationen jag stött på, fanns i en artikel på Aftonbladet. Tidningen går inte att lita på och vill endast sälja lösnummer. Det sista är i och för sig en sanning jag helt köper, men betyder det att tidningen i sig aldrig nånsin har rätt?

Om det är rätt eller fel att demonstrationstillstånd ska få ges (och därmed polisbeskydd) till ett gäng uttalade nazister, om det strategiskt är bättre att tiga ihjäl dem istället för att protestera är inte riktigt grejen här. Det jag undrar över är en eventualitet där vi själva bryter mot regler vi en gång satt upp, och om det i så fall är något vi borde fundera på.

Personligen finner jag diskussioner om människor som kravallar till vänster eller mördar till höger är “värre än de andra” ganska obehagliga. Det handlar inte om att båda är lika goda kålsupare som någon uttryckte det, det handlar om att jag antagligen skulle känna mig precis lika våldförd på alldeles oavsett om den som attackerar mig, är vänster eller höger och om detta tankesätt kan utsträckas till att även inkludera demokratin. (Lite som en del verkar driva tanken att det är mer acceptabelt att bli våldtagen av en svensk än en invandrare, men kanske borde fokuset ligga på själva övergreppet, punkt slut.)

Kanske är detta ett uttryck av att jag nånstans bestämt mig för att höger-vänster inte är viktigt längre. Kanske är det ett uttryck för att höger-vänster fortfarande är något som individer bestämt sig för att det är viktigt. Antagligen lite av båda. Jag är inte hundra på vem som har rätt i vad, eller ens om jag själv har rätt. Frågan är var vi begår våld på demokratin – genom att tillåta att människor som vill rensa ut olika grupper ur samhället att demonstrera, eller genom att inte tillåta dem att göra det. Jag vet faktiskt inte. Jag tycker att alla (som idkar nån form av rationell förmåga när de snackar om detta) har vettiga synpunkter. Men jag vet inte. Jag känner det som att alldeles oavsett sida här så behöver jag kompromissa om något viktigt.

Å ena sidan behöver jag kompromissa om min känsla för demokrati och yttrandefrihet – det är inte de “goda åsikterna” som skyddas med den sortens princip. Eftersom en åsikts godhet är något som bestäms av någon annan och den sortens godtycklighet kan förhindra mig från att ha en åsikt. Å andra sidan behöver jag kompromissa med min inbyggda tro att nazism och rasism alltid behöver bekämpas. Jag har växt upp med “hur kunde det hända” och “vi ska aldrig glömma”. För mig är det ett oerhört svek att inte sätta ner foten när den här sortens tendenser rör sitt fula huvud.

En tendens för övrigt, som jag tycker mig se till både “höger” och “vänster”. Att man ska vara lydig, underdånig och förtjänar nån form av bestraffning om man inte tycker rätt. Kanske är det min hjärna som förhindrar mig att se vad som är rätt, för att jag tycker det är rätt att motsätta sig översittare i alla former. Kanske är det andras hjärnor som förhindrar dem att se att de inte klarar av att göra rätt. Antagligen är det lite av båda, som sagt.

Polispatrull ryckte ut för att avbryta pågående våldtäkt. Fick avbryta utryckningen då däcken var sönderskurna. https://t.co/zp4ve2GTZs

— YB Södermalm (@YB_Sodermalm) August 31, 2014

Detta är otroligt meta att sitta och fundera på under en valrörelse, och kanske inte sådär jätteuppbyggligt. Men jag tycker ändå att det är värdefullt. Vi är alla dumma i huvudet, på sätt och vis, vår hjärna klarar inte av att vara mottagliga för relevant information nödvändigtvis. Vi behöver veta det här om oss själva. Självinsikt är inte så dumt, ändå.

Kategorier: Pirates, arr!

Det var inte bättre förr, men har det inte gått för långt nu?

22 augusti, 2014 - 23:11

När blev det viktigare att rösta för att se till att andra partier än de man delar åsikt med, inte får makt? Jag ser det lite varstans – röstar man si ger man en röst till SD, är ett ganska vanligt förekommande argument till exempel. Nu har jag i och för sig all förståelse för att man kanske inte vill se SD i riksdagen, men… vill man det MER än att rösta på det partiet man tycker bäst företräder det man anser är viktigt? Det har nog alltid funnit ett element av det historiskt, att man “taktikröstar” på olika sätt. Men jag undrar lite vilka det är som tjänar på det i längden, väljare eller partier?

Jag känner mig många gånger naiv som inte riktigt har med det perspektivet när jag funderat på vilka jag ska rösta på, genom livet. Det har alltid varit en självklarhet att välja det parti som jag upplever är bäst lämpade att företräda mig, även om det aldrig någonsin existerat ett alternativ som är perfekt på alla sätt. Inte ens nu, när jag är jätteaktiv i Piratpartiet och till och med valkampanjar, så är jag inte 100 procent piratpartist, såtillvida att PP är Bäst På Allt TM. Kanske är det bra att jag förhållt mig avvaktande till att ta steget in och bli fullfjädrad politiker, som inte riktigt fixar att lova bort min förstfödde.

Det har helt klart handlat om prioriteringar. De har förändrats något genom åren, vissa saker kommer jag aldrig att släppa men känns inte akuta, andra saker kommer jag på mig själv med att undra vad i jösse namn jag ens tänkte när det begav sig. De gånger jag röstat av gammal vana, för att jag “tillhört laget”, eller de gånger jag gjort fruktlösa försök att sätta mig in i det lite bättre, bara för att konstatera att jag helt enkelt inte begriper vad som snackas om. Och röstar på en fråga, en frågeställning som sticker ut, och den företrädare som gjort starkast och mest förtroendeingivande intryck.

Jag skojade lite om crips och bloods härom sistens, och det är inte som att den känslan klingat av. Jag ifrågasätter starkt varför S och M ska vara de eviga regeringsalternativen. En status de äger, men som jag upplever det är på upphällningen. Det är marknadsföringen. Det är nån slags varumärke som sitter där – som en slags abstrakt krona som ärvts med tiden, utan nån egentlig förankring i samtiden. Man äger rollerna i de politiska debatterna.

Nu vimlar det av affischer i stan — eller, ptjaa, fläckvis. Det är viktigt att synas, budskapen på affischerna är inte sådär jätteviktiga, vi väljare behöver mest bara påminnas om att de finns. Affischer vinner inga val, men tydligen är det lönsamt nog för att det ska satsas en del pengar på det. Det satsas till och med på att riva ned affischer, såpass viktiga är de till och med för valrörelser. Affischer. Med så snabba budskap på att du inte hinner se dem.

Så snabba att M till och med nöjer sig med att köra nån getto-svengelsk BOOM-variant. Det känns nästan som de skämtar direkt till mig, som skrev om det i gängkrigstermer. “Hahahaha, du trodde du tog i, kolla bara vår makt, så här funkar det, vi kan minsann nöja oss med att vara andefattiga, för vi äger den här plattformen!”

BOOM – vi finns, säger affischerna. De säger inget om varför de finns, det behövs inte, tydligen. BOOM. Folkpartiet Liberalerna bedriver valrörelse “för skolan”. För skolan. Som om nån var “mot” skolan. De behöver inte utveckla ämnet — de behöver bara äga det. De finns, med hjälp av affischerna, de äger en fråga. Det är andefattigt, men ändå tillräckligt viktigt för att det ska klistras upp överallt, och rivas ner av rivaliserande gäng. Eller partivänner, menar jag.

Så när valkampanjer kokar ner på BYE BYE-nivå, och jag personligen ibland läser kommentarer om att Piratpartiets kampanj är “för svår” (det är alltså jag som varit med och tagit fram den), så tänker jag nånstans stolt att jag åtminstone förutsatt att folk tänker och känner saker lite djupare. Jag har haft en större respekt för människor än de partier som sitter i riksdagen idag. Men som sagt, jag har aldrig taktikröstat. Jag har aldrig sett behovet.

Att rösta är för mig en djupt personlig och viktig grej. Det är bland det värdefullaste vi har, och jag skriver ofta om hur vi ska undvika att belöna det som vi i längden anser är dåligt. Våra röster är inte svarta kameler, där man röstar bort partier. Man röstar in partier, inte ut. Jag undrar när det blev såhär. När det blev viktigare att se till att försöka få bort deltagare ur Ö-rådet? När blev det viktigare att vara publik till politik än känna delaktighet i det? Det känns som vi måste vinna tillbaka valrörelserna, på nåt sätt. Jag vet inte om de nånsin var särskilt fräscha, men har inte gränserna stretchats lite väl långt nu?

Budskapen känns i allt högre utsträckning förfärande. Man ska inte rösta på något som är visionärt eller skapar nån slags tillförsikt — man ska rösta så att andra inte kan komma till makten. Som är förfärliga och farliga. Som sagt, det kanske alltid varit såhär. Jag vet inte, det är skitsvårt att sätta fingret på. Men någon slags gräns har gåtts över, jag vet bara inte när. Eller hur mycket jag bidragit till det själv, som gett upp tidigare när jag försökt sätta mig in i frågor och valt det enklaste och mest medryckande? Jag tycker i alla fall det är obehagligt att fundera på.

Jag tänker inte rösta strategiskt i år heller. Jag vet nog inte ens hur man gör när man röstar strategiskt. Jag kommer att rösta efter mitt hjärta. Det tror jag de flesta gör, faktiskt. Frågan är bara vad valrörelser gör med både hjärta och hjärna i längden.

Kategorier: Pirates, arr!

Privatliv och offentlighetsprincip i en enda röra

15 augusti, 2014 - 08:36

I dagens Expressen kan man läsa att S i Stockholm har begärt ut skolborgarrådet Lotta Edholms, FP, mailkonversationer, jag antar via offentlighetsprincipen – det står dock inte. Det antagandet fick mig i alla fall att fundera rejält på ett sätt som antagligen inte var meningen, i vad som verkar vara en inlaga i “håll på rätt lag”-mentaliteten i valkampanjen. Jag saknar överlag problemformulering i artikeln. Är problemet att tillgänglig information potentiellt kan användas av vem som helst i vilket syfte som helst? Är problemet att ett samtal via mail mellan medborgare och politiker inte borde ligga under offentlighetsprincipen? Det två sakerna är fundamentaler, som kräver sin jämkning helt klart.

Jag uppskattar självklart att reaktionen är att anse det vara fel att privat kommunikation (som det ju kan handla om ur ett individuellt brevskrivarperspektiv, även om det etiketteras som personligt i texten) kan användas av tredjepart. Det är något som de allra flesta känner instinktivt, nästan, det ska helt enkelt inte fungera så. Men lika instinktivt tror jag att människor anser att offentlighetsprincipen är en viktig tillgång för samhället i längden. Att det är viktigt med insyn för att inte minst kunna förlägga ansvar där det hör hemma, när makthavare gör fel. Jag utesluter inte heller att en brevskrivare haft offentlighetsprincipen i bakhuvudet och skrivit med syfte att det åtminstone ska finnas registrerat nånstans, när de känner sig drabbade av illa förd politik.

Uppmärksamhetsbehov för utsatta, brist på privat kommunikation, brist på önskan om öppen redovisning av existande problem, tillgång till information som inte är syfteslåst… allt blandas ihop i en enda röra. Det känns som att det brister i etik från alla möjliga håll och kanter här. Ska sägas att det är inte som att jag tror att S kommer att lösa de här individernas problem, eller att de använt sig av offentlighetsprincipen i samhällets tjänst. Det handlar såklart om egna vinstsyften.

Här används människors problem för att maximera röstetal, upplever i alla fall jag det som. Fast den cirkel av moraliska kantbollar som uppstår här, färgas dessutom av min försiktighet när det gäller uppluckrandet av offentlighetsprincipen, som skett utspritt över ett antal år. Mindre saker än sånt här har utvecklats till ursäkter för att fila ner det medborgarinflytandet.

Hela händelsen är i alla fall något som jag ser i skenet av den allt starkare trenden i samhället av att kontrollera och manipulera människor. Nånstans är ju faktiskt det här något som vi egentligen “drabbas av” dagligen. Tillgången till vår personliga information och syftet hos den som letar upp informationen för att använda den. Där skiljer sig inte alls uppfattningen mellan S och Alliansen ett principiell plan, och är varför det inte ens är en valfråga. De är rörande överens om att vårt privatliv är något som de ska ha tillgång till.

Hur som helst känns det som att jag blir rökt på en uppsättning rättigheter alldeles oavsett vilket lag jag väljer här, vilket antagligen inte var Expressens avsikt. Ge upp privatliv och finna mig utnyttjad i partisyften för väljarmaximering, eller ge upp offentlighetsprincip som är en viktig dörr till insyn i makten. Go figure, liksom. Valrörelser är dock intressanta lackmustest för politikers prioriteringar, det måste man väl ändå säga.

Kategorier: Pirates, arr!

Vila i frid, Robin

12 augusti, 2014 - 22:36

Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag tagit Robin Williams självmord så hårt. Hela dagen har varit färgad av händelsen, och hela dagen har jag liksom hållit tillbaka. Varit glad och tjimmig när situationen påkallat det, för att i nästa stund bli riktigt, riktigt ledsen och försöka hålla tillbaka tårarna. Varför? Han är ju — var ju — “bara” en kändis? En komiker? Skådespelare? Det är ju alltid sorgligt när sånt här händer, men liksom det finns ju gränser.

Försökte förklara den här konstiga känslan av att försöka hålla tillbaka, med känslan man har när man förlorat ett husdjur, för några vänner. Man ska liksom inte tappa fattningen, eller sörja sådär jättedjupt, för det är ju “bara ett djur”. Just den kulturella attityden kanske har förändrats genom åren, men är något som lever kvar i mig, sen när jag i min barndom lärde mig att min avgrundsjupa sorg över att mina kära, fina tax Buster hade dött, inte var riktigt… i sin ordning.

Känslan i kroppen är besläktad med det fenomenet, lattjo nog. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. När sorgen är på något konstigt sätt obefogat stor, men ändå på riktigt nånstans. Jag hade ingen aning om att han betydde så mycket för mig. Hade du frågat mig för ett par dagar sedan, hade han varit precis lika jämförbar med vilken kändis som helst. Ja, de stora och begåvade alltså. Plötsligt, nu, så inser jag att han liksom smugit sig in i mitt hjärta på ett sätt bara väldigt nära vänner och familjemedlemmar kan få plats annars.

Det är dessutom en känsla jag verkar dela med väldigt, väldigt många när jag läser runt. Och jag önskar att han hade vetat det. Men som sagt, inte ens jag visste det, förrän idag.

Kategorier: Pirates, arr!

Världen i mitt flöde

23 juli, 2014 - 10:28

Det är inget konstigt att några minuter innan jag läser om en ny intressant tv-serie så har jag läst en artikel om alla människor som dör i Palestina just nu. Precis just nu. Eller det är ju konstigt, orden jag letar efter kanske snarare är att det inte är ovanligt. Jag ser några tweets om att det är överjävligt i Syrien just nu. Blir påmind om att den största oroshärden i dödsfall räknat i världen just nu är i Kongo-Kinshasa. Ser någons bara fötter på instagram, som just ska dricka fin-fina drinken, ser fint ut.

Kontrasterna i världen är liksom så himla nära inpå – hela tiden. Just nu är det alldeles för varmt ute, jag delar tydligen problemet med svullna fötter och vader med andra vad jag kunnat se i flödet. Edward Snowden borde kunna få asyl här i Sverige, enligt lag och praxis, men folk som kommenterar tror inte på det. Sverige som land uppfattas av de egna som ohederligt sedan ett par egyptier utelämnades till USA för ett antal år sedan. I affären där jag går och handlar muttrar vi om vädret såklart, men även om reparationen av tvärbanespåret som stör både trafik och det vanliga lugnet.

Först läser jag en artikel om en Ukrainsk separatist som erkänner att de sköt ner planet i Ukraina i förra veckan. När jag läst klart — mage och hjärta i uppror — ser jag en artikel i högermenyn, med en topplista av de 8 konstigaste fallen i “Morden i Midsomer”. Jag tänker lite på det tvära kastet, är det ett behov jag har, nu när jag läst något förfärligt, att jag blev sugen på att läsa något lättsamt? Kanske. Undrar ibland vad det gör med en. Artikeln om att NSA påverkar våra flöden var intressant, och oroväckande. Undrar vad det betyder?

Någon drunknade i Trekanten, bilder på söndersprängda barn i Palestina snurrar förbi i flödet, några förlustar sig på Liseberg, söta ungar hoppar genom vattenstrilen i trädgården, kvinnor stenas till döds i Irak, kurder kämpar mot ISIS, en lista på de tio sötaste katterna nånsin, en musikdiskussion, kollar in en kompis tips om sommarläsning… tar ett stort glas saft med massor av is i, tänker att jag kanske ska sluta scrolla i flödet, på vilken plattform det nu råkar vara jag fastnat i.

Kanske är det letargin, som gör att jag nästan reflexmässigt snart sitter och scrollar och läser igen. Vänta, såg jag inte något bra recept – var var det? På vägen dyker det upp andra grejer, sen landar jag i ett ormbo av misogyna hatare som anser att kvinnor är förfärliga som “inte ger dem sex regelbundet”, hamnar i en rondell av roliga memer baserat på ämnet, läser en postning av killen som misstänker att hans tjej ligger med sin pappa…

Världen händer precis här och nu, precis samtidigt som jag scrollar, och grannen terroriserar mig genom att köra samma spellista för femte gången idag. Nåja, bättre än när han drog igång halv fyra härom natten. Det är för varmt. Orkar inte göra något, men samtidigt är det skönt att slappa. Jag har förtjänat det. Jag har det bra. Kan det verkligen vara lagligt att SD har en massa namn på sin valsedel i Gävle som inte valt att stå på den? Vet vi något om det? Jag känner att jag har en massa åsikter om det, men släpper det när jag läser om kvinnor som säljs som slavar i Göteborg för att polisen inte har tid att klara upp den sortens brottslighet. Gängkrigen tydligen.

Prioriteringarna, ständigt dessa prioriteringar. Jag fixar en lättare lunch, helt omöjligt att äta något ordentligt i den här värmen. Glömde bort att köpa glass, men orkar nog inte ta mig till affären igen. Tar ett stort glas saft med massor av is i, igen. Sprayar lite kallt vatten på fötterna, känns skönt i tio sekunder, sen fortsätter de att bulta. Storbritannien ska nöja sig med att “bara” skicka ut varningsbrev – högst fyra om året – till folk som fildelar olagligt. Fildelning är prioriterat. I Storbritannien dör folk i förtid pga fattigdom, ser jag nu.

Jag sitter mitt i hela världen och ser det hända hela tiden. Borde jag göra något? De enda alternativet är att inte se det, att skita i att klicka. Det är inte ett alternativ. Jag sätter mig och skriver en bloggpost, kan inte skada att försöka fokusera tankarna på ett ämne, en stund. Tom Paris och B’lana kommer att vinna rejset, moraliskt, det vet jag ju redan. Det är nån slags trygghet i det antar jag. Orkar inte tänka på det motsvarande otryggheten att tro mig veta vad allt annat innebär. Det är för varmt för det. Sen så vet jag faktiskt inte allt heller. Jag kan ha fel.

Om jag hade en superkraft vad skulle jag vilja vara då? Kanske skulle jag vilja ha kraften att ge människor självförtroende och lugn. Thor ska tydligen bli en kvinna i nåt seriealbum framöver. Landar i nåt misogynt träsk igen. Det är normalt att vara man, men genusglasögon när man skriver ur kvinnoperspektiv, skriver en kvinnlig författare. Intressant, har inte tänkt på det, känns i magen som att det ligger något i det, kanske värt att fundera lite på.

Undrar om jag inte ska ge min granne förslag på lite nya låtar till spellistan. Skriva ut en lista och lägga i hans brevlåda… Tipsa om hörlurar kanske. Nån annan dag. Öppnar ett nytt fönster. Den där jävla Breivik. Terrorist eller galning. Norge röstade in främlingsfientliga i sitt parlament nåt år efter. Förstår det fortfarande inte. Varför ser vi inte vad som händer? Vad är det för fel på oss? En politiker tänker tydligen slänga ut sin tv genom fönstret. Jahapp. Undrar om jag kommer kunna sova i natt? Det är väldigt varmt nu.

Kategorier: Pirates, arr!

Träning i konsten att luras online

21 juli, 2014 - 11:49

Ingen av oss undgår att påverkas av det vi ser runt omkring, och det här går naturligtvis att exploatera på olika sätt. Vi ser det ofta genomföras av olika intressenter online, plötsligt har artiklar en väldans massa kommentarer under sig, som alla drar åt ungefär samma håll, osv. Säger man något på twitter kan man råka ut för rejäla kampanjer som kan trötta ut även den mest tålmodige.

Det här är en sån där grej som ibland sorterar under näthat, andra gånger under spam. Potentialen är enorm: likväl som att man påverkas, kan man påverka andra. Man kan med lite tur skapa ordentliga opinionsvindar och det är få som inte försöker få till engagemang på gott och ont.

Men vad händer när statliga myndigheter använder sig av den metoden? Det är något som avslöjats i just Snowdenläckan att det görs, i dokumentet “The Art of Deception: Training for Online Covert Operations”. Tanken är att grupper som exempelvis Anonymous, som bedriver internetaktivism – genom att bland annat störa ut trafiken till vissa hemsidor – bekämpas med sin egna medicin. Men om man nu tänker sig att man skulle kunna vara flexibel med att sånt görs, så finns det anledning att tänka ett varv till.

“The broader point is that, far beyond hacktivists, these surveillance agencies have vested themselves with the power to deliberately ruin people’s reputations and disrupt their online political activity even though they’ve been charged with no crimes, and even though their actions have no conceivable connection to terrorism or even national security threats.”

Att bedriva verksamheter utanför det rättsliga systemet är aldrig en bra grej på ett principiellt plan och skrämmande när det utförs av statliga myndigheter. Att bedriva den här typen av verksamheter endast baserat på politisk tillhörighet är riktigt, riktigt läskigt, då det med största sannolikhet handlar om att bevara egen makt i slutändan. Detta har det spekulerats om länge om det genomförs, och i en radda dokument från brittiska GHCQ bekräftas det nu att det är ett verktyg som existerar. Att medvetet gå in och sprida missinformation och underminera politiska rörelser och människors – och företags(!) – trovärdighet.

“But these GCHQ documents are the first to prove that a major western government is using some of the most controversial techniques to disseminate deception online and harm the reputations of targets. Under the tactics they use, the state is deliberately spreading lies on the internet about whichever individuals it targets, including the use of what GCHQ itself calls “false flag operations” and emails to people’s families and friends. Who would possibly trust a government to exercise these powers at all, let alone do so in secret, with virtually no oversight, and outside of any cognizable legal framework?”

Det går inte att lita på regeringar som använder sig av de här metoderna, som jag ser det. Återstår om FRA – som samarbetar nära med GCHQ och NSA sysslar med sådan här också, särskilt med tanke på att de sägs pyssla med “cyberhot” numer. Den som reflexmässigt nu tänker att jag möjligen sträcker mig lite onödigt långt efter foliehatten ska komma ihåg att alla misstankar om FRAs verksamhet visade sig vara helt sanna, om inte ännu värre, än vi larmade om 2008. Jag utesluter inte att det här är något som FRA har i sin arsenal också, för att förhålla sig konkurrensmässiga.

Läs gärna originalartikeln i sin helhet, den är visserligen på engelska, men det är superviktigt att försöka sätta sig in i det här. Eftersom Facebook så gentilt lånade ut sig för att genomföra forskning om hur man påverkar människor online, så vet vi att det här fungerar. Du påverkas av sånt här – på riktigt.

Kategorier: Pirates, arr!

Den perfekta feministen finns inte – för människor är inte perfekta

17 juli, 2014 - 12:01

Jag får frågan ibland varför jag kallar mig feminist. Jag kallar mig feminist, ibland nästan av samma anledning jag kallar mig pirat – för att andra tar sig för vana att definiera mig utifrån sina intresseområden när de har synpunkter på eller om mig. Jag kallar mig feminist för att det inte bara ska handla om att specifika intressen reglerar mig eller nedvärderar min betydelse eller värde pga mitt kön.

Det finns massor av anledningar att vara feminist. Men det finns antagligen lika många anledningar att inte vara med i Feministerna. En del anledningar kanske rentav är desamma.

Jag fascineras ständigt av denna oerhörda lust att smeta på människor etiketter, som stundtals är misstänkt likt munkavlar. Att kalla sig feminist har alltid varit problematiskt, till och med under den tiden som vissa idag kallar tider av “god feminism”. Det har alltid varit smått kontroversiellt och rent av provocerande. Det provocerande i att kalla sig feminist inbegriper dessutom andra feministers syn på ens rätt att kalla sig det, eller använda sig av feministiska problemformuleringar.

För mig betyder ägaranspråk på definitionen av feminism, ägaranspråk på mig i längden. Så länge dessutom en stor del människor bygger halmgubbar och hittar på saker om min feminism och mig, eller hittar på målbilder som jag måste leva upp till, så kommer det att fortsätta vara viktigt för mig att kalla mig feminist. Varje gång de av er som dömer ut mig som individ utifrån det, så ger ni mig rätt till att det är viktigt att fortsätta hålla i det, oavsett om ni röstar F! eller tjatar om att feminism är farligt.

Jag har själv alltid makat på mig när jag insett att folk behöver utrymme. Jag förväntar mig att bli bemött likaledes hänsynsfullt. Ni är dock oändligt många som definierar mig och har synpunkter på mig, på alla möjliga olika sätt, både uttalat och underförstått. Det går inte att göra er alla nöjda – ibland tänker jag att er definition går ut på att jag aldrig kan vara tillräckligt för er. (Där finns för övrigt en fin-fin feministisk problemformulering att grunna på.) Därför nöjer jag mig med att göra det som funkar för mig. Jag gör tillräckligt, för mig. Kanske har någon annan glädje av det också? Jag hoppas det.

Feministiska problemformuleringar behövs, som jag ser det. Det är inte alls som så att bara för att någon kallar sig för feminist, eller döper sitt parti till det, så äger de problemformulering och lösning, eller inbegriper alla de feministiska perspektiv som är relevanta. Och därför blir det nånstans ännu viktigare för mig att kalla mig feminist. Det är nästan en jämlikhetskamp i sig, att det uttrycket inte kan proprieteras av någon specifik intressegrupp vars syfte är att styra upp andra. För mig har rätten att få kalla sig feminist, blivit en feministisk kamp i sig – på individnivå. Jag tänker att detta eviga stöpande i färdiga former går tvärtemot vad alla behöver ur nån slags jämlikhetssträvan.

Människor är olika, och det är så tröttsamt att det läggs så mycket värderingar utifrån om hur man ska vara, se ut, eller säga för att räknas med eller respekteras. Den största ironin av dem alla kanske, är detta allmänmänskliga behov av att försöka tvinga in andra att vara “som de själva är”, alldeles oavsett om de själva är feminister, liberaler, vänster, höger eller fan och hans moster. Att navigera enklast genom grupper av individer kanske behöver etiketter i nån mån, men liiite fokus på innehållsdeklarationerna vore smakligt.

Hur som helst krånglar jag säkert till saker för en och annan nu. Bra, tänker jag. Ju mer man blir påmind om att man inte äger initiativ, desto närmare kanske vi kommer nån slags slutlig insikt och lära sig förstå att man själv kan vara problemet många gånger, när man stör sig på andra. Människor är inte perfekta, konsekventa eller ens likriktade, på gott och ont.

I mitt social-liberala, feministiska piratsinne framstår det som fullt möjligt att inte värdera människor olika för det. ;)

Kategorier: Pirates, arr!

Ett år med Snowdenläckan

15 juli, 2014 - 10:10

För lite över ett år sedan laddade Edward Snowden ner 1,5 miljoner filer från NSA, som han arbetade för, flög till Hong Kong och lämnade över materialet till den brittiska journalisten Glenn Greenwald. Snowden hamnade så småningom i Ryssland där han fick en årslång asyl, som med största sannolikhet nu kommer att förlängas. Glenn Greenwald har sedan han blev förvaltare av läckan tagit sig till Brasilien och ägnar sig nu, tillsammans med sin partner, på heltid åt att gå igenom och lägga ut materialet.

Den senaste läckan visar hur brittiska GHCQ har olika programvaror designade att samla in och spara offentliga postningar och skapa automatiska postningar på flera sociala medieplattformar och även kommentarsfält under bloggar. Det blir nästan komiskt i all sin bedrövlighet, när det även står att det kan handla om att rigga omröstningar online. Att styra informationsflödet är själva grejen, och har de inte mjukvaran på listan så kan de “bygga det som behövs”, för vilka ändamål det nu kan handla om.

Jag kom på mig själv med att fundera på hur många grejer som dykt upp i och med Snowdenläckan, och det är en hel del. Det går inte att helt lätt göra nån slags översikt över det, men det finns en och annan tidslinje att scrolla igenom i alla fall.

Mängden material som publicerats är massivt, och har i USA lett till flera stora offentliga debatter där NSA inte bara konstaterats ljuga för politikerna utan även bryta mot lagar. Svenska FRA har implicerats, brittiska GHCQ och flera andra nationella säkerhetsorganisationer pekas ut i materialet som samarbetspartners på olika vis. I Sverige har dock inte motsvarande debatter dragits igång, trots att man funnit att FRA ljugit om huruvida de deltagit i aktiva dataintrång. Här är det i princip tvärtyst.

Politiker som tillfrågats om FRAs delaktighet i detta har uttryckt det som att de inte har någon anledning att tro att FRA gör dumma saker, för övrigt. Nu tillhör jag den kategori av människor som antagligen är lite väl naiv och tror på människors godhet i det stora hela, men till och med jag, blir illa berörd av den här sortens naivitet. Det finns inget ansvarsutkrävande från FRA. Det förekommer nån slags kontroll från Siun som FRA prickas av mellan varven, men en prick i det här sammanhanget innebär precis ingenting. Det är helt upp till FRAs goda vilja att leva upp till vad det nu kan vara. Det är en helt bisarr situation.

Jag ser kommentarer ibland om att det på något vis skulle vara Piratpartiets ansvar att detta får fortgå: nån slags oförmåga att lyfta frågeställningen på ett tillräckligt engagerande sätt så att man en gång för alla kan sätta stopp för den här utvecklingen. Mot västvärldens största, rikaste och mest informerade säkerhetsindustrier, läggs alltså underförstått ansvaret där? När regeringen tiger, säger en del att Piratpartiet är inte tillräckligt smarta, tillräckligt whatever. Det är Piratpartiet som failar, inte du själv, inte regering och riksdag, utan PP. Är det inte att göra det lite väl lätt för sig? Särskilt i en värld där ens informationsflöde så lätt kan påverkas och som i sin tur påverkar dig, ska väl tilläggas.

Frågan hur kan man “misslyckas i sina valrörelser när Snowden har varit på tapeten i ett helt år”, kvarstår dock. Jag har inte en jäkla aning. För mig är det tveklöst en prioriterad fråga, varför det inte är det hos andra har jag jättesvårt att begripa. Kanske är det så vidrigt enkelt att man inte tror att det är så allvarligt så länge man inte har någon i sin närhet man bryr sig om (eller en själv) drabbas, skadas, eller rent av dör… Det är en rysare att försöka analysera och inte särskilt uppbyggligt vad gäller grundläggande respekt för mänskligheten, helt ärligt.

Så jag är trots allt mer intresserad av att få veta hur man kan lyckas öka intresset i de här frågorna. Jag skulle jättegärna vilja se lite mer idéer och tankar kring hur man åstadkommer det. När allt kommer omkring är det oförmågan att sätta tryck i opinionen som skapat det här problemet från första början, så berätta gärna vad som ska till för att du ska tycka att det är viktigt — för det är du som är opinionen. Sitt inte där och spela svårflörtad, berätta vad du vill ha. Vad det ska till för att du ska rösta med integritetens förtecken, som allra minst åtminstone för att sätta tryck på de partier i riksdagen som idag kränker den.

För samtidigt sitter det ett gäng folkvalda i riksdagen som efter valet kommer att bestämma sig för om det ska fortsätta samlas in data om våra telefonsamtal, om vad vi läser och tycker. För trots att datalagring förklarats vara olagligt, så vill majoriteten där (oavsett med S-styre eller M-styre) fortsätta lagringen. Så lite betyder det för dessa människor, för de har fått intryck av att så lite betyder det för dig.

Hur som helst kan man nog räkna med att man alltid är bevakad på ett eller annat sätt. Alltid. Få är de som har den tekniska kompetensen (eller orken) att gömma sig med diverse verktyg. Andra tröstar sig med att de inte har något att dölja, förfärande nog. Skitsamma om sådana här system när de används i diktaturer handlar om att sätta press på medborgare. Där människor pressas att hänga ut sina vänner, för annars kan dennes pappa förlora sitt uppehälle. Vi säljer för övrigt sån här övervakningsutrustning till diktaturer. Om vi nu för ett ögonblick kände oss lite bättre än andra.

Det går utmärkt att ta hänsyn till sånt när man lägger sin röst i valet i höst. Låt gärna de som behöver, få veta det.

Kategorier: Pirates, arr!

Har du generaliserat idag?

11 juli, 2014 - 12:10

På sistone har jag insett att jag dömer ut folk som använder ordet “vänster” eller “liberal” som skällsord. Det här har dragit igång lite tankar hos mig, om generaliseringar. Nu är jag personligen inte fri från det, men jag tänker att det inte handlar om att man aldrig någonsin får generalisera, utan snarare att när man gör det uppstår det konsekvenser.

Ett exempel som jag noterade, är ilskan över Romsons uttalande om vita, medelåldersmän som nån slags miljöbandit, där generaliseringarna som följde imploderade i sig själva. Hon var fel ute, men det var hon som var fel ute. Det var inte feminister, det var inte kvinnor… det var hon som uttryckte sig plumpt generaliserande. Det torde inte vara några problem att förstå den distinktionen även om det antagligen är en gråzon där någon talar för ett parti, men för flera av de som jag såg anmärkte på Romsons uttalande, blev det en retorisk plattform att dra växlar till hela grupper helt okopplade från henne.

Ironiskt nog så blev den typ av generaliseringar hon gjorde sig skyldig till plötsligt helt i sin ordning att använda sig av själv, när man uttryckte sig. Det blev oerhört svårt att känna något slags engagemang, när det uppstår en retorik som på sina ställen går ut på att kvinnor är galna. Eftersom jag är en själv. Kvinna, alltså. Det här är ett jättevanligt fenomen. Någon säger något, och nån annan säger ungefär “typiskt [insert valfri grupp]“. Man tänker sig bygga nån slags sammanhållning där ett stort antal människor stängs ute från gemenskapen — ofta helt utan att förstå det, gissar jag.

Det vimlar av jättearga människor som blir förbaskade varje gång “män” generaliseras kring. Varför är det då så svårt att sluta generalisera själv? Nånting måste ge med sig, för det blir inte trovärdigt i längden. Det är just det här som gör att jag tappar lite respekt för folk ibland — tycker man att någon är ute och cyklar som drar alldeles för många över samma kam, så har man själv satt en gräns, och då borde man föregå med gott exempel. Där nånstans drar jag ett streck i sanden.

Men det finns även andra problem med den här typen av tillhörighetsretorik, som när man används som alibi för extrema element. Där man hamnar i situationer av att anses behöva försvara någon som helt klart går över gränserna för var som ska anses vara okej ur ett demokratiskt perspektiv. Att jag är emot rasism innebär inte att jag ska behöva försvara de antirasistorganisationer som agerar auktoritärt. Jag måste få ha möjlighet att slippa räknas in i den sortens grupperingar.

Vänster är en fördelningspolitisk benämning. Jag skrev lite om det härom sistens, och Christian Engström har utvecklat det i tre olika inlägg som jag rekommenderar att du tittar in på. Liberal är inte samma som höger, men används som det återkommande. Vänster eller höger duger inte som skällsord när det exempelvis handlar om de extrema element som vill sätta demokratin ur spel för att få som de vill. Hade vi ordentliga perspektiv för skillnaden mellan kontroll och rätt att tänka annorlunda, så skulle det inte blandas ihop nån slags lojalitet med om huruvida de kontrollerande intressegrupperna var rotade i höger eller i vänster, misstänker jag.

Jag uttrycker mig själv generaliserande om det dåliga i att tänka auktoritärt. Det innebär att när jag själv drabbas av “alla andra är idioter”-fenomenet (jodå, det har du också tänkt ibland), så vet jag att jag i grund och botten antagligen är nån annans idiot. Jag har inte alltid rätt, bara för att jag vet vad som är rätt för mig. Det är den stora skillnaden mellan att tänka auktoritärt eller inte, för mig personligen.

Hur som helst har generaliseringar konsekvenser — ett slags stereotypiskt bygge helt utan grund som jag undrar om folk verkligen förstår att de bidrar till. De som förstår kan nog exploatera den här sortens språkliga tvång till tillhörigheter, men jag undrar om det verkligen inte behövs genomskådas lite mer. Jag vet bara inte riktigt hur man gör det. Som det är nu så är det helfel med vissa generaliseringar, men helt okej med andra. Det säger rätt många på olika sätt i debatterna, men vi ser inte några tendenser på att det minskar.

Under tiden generaliserar jag friskt i tanken, om de som använder sig av språkvarianter som vänstermuppar och högersvin. Det är en generalisering om åsiktstillhörigheter som jag en gång i tiden antagligen förstod, men som idag blivit något av en barometer för en människas förmåga att kommunicera — och i längden dennes intelligens. Go figure, liksom.

Kategorier: Pirates, arr!

Man måste våga för att vinna, även om det kostar på

9 juli, 2014 - 13:26

Jag erkänner rakt av att jag blev i stort ganska nöjd med reportaget över ilskan över det nya kampanjmaterialet för Piratpartiet på Nyheter 24. Jag tog inte fram den för att folk inte skulle reagera, om man säger. Förhoppningen är att folk ska se och reagera, och om det måste ta vägen via uppblåsta rapporter om eventuellt drama, so be it. Dels får folk reda på att den (och partiet) ens existerar, och är de nyfikna kan de kolla in kampanjen själva och skapa sig sin egna uppfattning.

Problemet nånstans är självklart det där med att sånt påverkar hur man uppfattar att man ska känna om saker. Du ska inte tycka att det är bra (eller motsvarande dåligt ur ett allmänt perspektiv) är budskapet. Någon har bestämt det, och beroende på individ har det bäring på vad man sen faktiskt tycker, ingen av oss går fri från att påverkas. Det här är en ganska stor allmänmänsklig grej som vi hanterar både i stort och smått, dagligen, i våra liv.

Man ska vara, tycka, tänka, se ut si eller så. Och som det hampar sig var just det ett starkt metavärde när jag och Göran Widham spånade fram temat. Nu skulle jag vilja claima kattidén som min alldeles egna — på sätt och vis var det min idé, men egentligen har katter alltid varit en välsedd budskapsbärare i det digitala. (Piratpartiet hade till och med en affisch redan förra året, med två katter och budskapet “goda vänner delar med sig”, som var väldigt omtyckt både internt och externt.)

Men såklart, man använder sig helt enkelt inte av katter i en valkampanj. Det är inte norm på något sätt i världen. Och det ger ett utmärkt pedagogiskt tillfälle att lyfta det där med hur normer, att vara “normal till varje pris”, är något som är till nytta för exempelvis säkerhetsindustrin. Vore det så att det inte var “onormalt” att vara si eller så, hade säkerhetsorganisationerna inte så mycket information att samla in och använda som valuta. För de flesta av oss idag så är det t.ex. fullständigt normalt att vara homosexuell, men det anses ändå i det stora hela vara tillräckligt “onormalt” för att en organisation som FRA ska få undantagsregler och samla in sådan information. Till vilken nytta är den sortens information? Den frågan måste våga ställas.

Det går att lyfta det här med hur det som anses vara “normalt” används för att förtrycka människor på flera olika sätt. Ta bara s.k. “slutshaming”. Kvinnor som anses vara lösaktiga, eller på andra sätt inte uppfylla nån slags norm för hur de ska bete sig sexuellt hängs ut och hånas ohämmat. Kyskheten, och värdet som är lagt till det annars är man en sämre människa, är ett maktmedel mot halva mänskligheten. Vore det inte för att vi alla går omkring med nån slags inbyggd norm för hur kvinnor ska vara, skulle inte slutshaming få något fotfäste. Det skulle inte finnas någon publik.

Att våga vara annorlunda kommer med ett högt pris i samhället idag. Jag välkomnar därför gräl om att Piratpartiets kampanj är orimlig ur synvinkeln “så gör man bara inte”. Vem har bestämt det egentligen och vem tjänar på det, hoppas jag att allt fler börjar tänka. Och det är en kärnfråga, luras inte att tro något annat. För att tackla många av de integritetskränkningar som sker, behöver man inse att väldigt mycket handlar om att sociala rättigheter ges att tillåta att någons integritet är mindre värd än någon annans. För att de anses vara annorlunda.

Våga vara annorlunda är inte en floskel, det är en högst ambivalent anmodan. Vågar du? Vågar du gå utanför de inritade fotstegen i livet, när de leder till för individen fel mål? Hur många tvångsmedel ska ett samhälle tolerera i form av morallagstiftningar, som inte handlar om något annat än personliga värderingar om norm och “hur folk borde vara”? Att våga vara annorlunda kommer med ett pris, ibland alldeles för högt.

De närmaste tio åren kommer att innebära stora förändringar. Många av dessa kommer att ses som onormala och stretas emot i onödan trots att det är bra för samhället. Andra kommer knappt märkas av och sen plötsligt vara en del av våra liv som vi måste förhålla oss till utan att vi haft möjlighet att påverka det. Som med övervakningsindustrin, exempelvis. Vi har lärt oss den hårda vägen att vi har anledning att fortsätta förhålla oss informerade och fundera över konsekvenser och proportionalitet — och inte minst hur pass invasivt det får vara i våra privatliv. Då får vi inte vara rädda för att synas. Att våga vara annorlunda.

Kategorier: Pirates, arr!

Bombs away

5 juli, 2014 - 17:31

Obs – varning för svordomar.

Eftersom jag ett par dagar innan Amelia postade sitt inlägg hade snackat med henne, så var det inte någon överraskning eller så när det dök upp. Jag visste ju att hon tänkte så här, och mina försök att förstå och hitta en lösning var inte intressant för henne. Hon vill vara “ung och arg” som hon skriver på något ställe. Hela situationen är i ett slags dödläge, kan man konstatera när Anna Trobergs föredömligt konfrontationsfria olivkvist, inte mottas särskilt välvilligt av Amelia. Det är som det är, folk tycker olika, tänkte jag, trots att jag felaktigt blev indragen i postningen med en formulering som uttryckte nåt slags ansvar hos mig för att ha påverkat vilka som anställts av partiet under valrörelserna.

Men ju mer jag tänker på det, desto mer förbannad blir jag. Kalla mig “gammal och arg” rent av. Jag känner möjligen ett behov av att vara mer sakligt korrekt i mitt uttryck av min irritation, men tänkte försöka släppa det för en gångs skull och dra till med icke lösningsorienterade vilda sparkar omkring mig. Gudarna ska veta att jag flera gånger genom åren haft behov av att hänga ut idioter som medvetet gått in för att mobba, antasta och vara allmänt vedervärdiga mot sina partikamrater, men har valt att se det som att det inte skulle hjälpa och försökt rodda mer lösningsorienterat inom partiet efter bästa förmåga.

Vad irriterar jag mig på? Att folk på allvar verkar tycka att det är “uppfriskande att någon våga säga ifrån”. Uppfriskande. Som om det nånsin varit en hysch-hysch-kultur i partiet. Som om det nånsin handlat om att försöka få till lösningsorienterade dialoger. Det har alltid varit ett jävla liv i partiet, från vissa håll. De har alltid — helt öppet — kritiserat och nedvärderat det arbete som genomförs av en rad volontärer. Helt utan hämningar. Ohemult med tid har gått till att sitta fast i diskussioner vars avsikt aldrig varit att hitta en lösning. Uppmärksamhetspotentialen har traditionellt sett inom Piratpartiet varit enorm i att köra grandstanding och vråla ut sitt missnöje. Offentligt.

Inget är hemligt i Piratpartiet. Inte ett jävla dugg. Det rasas helt ohämmat varstans, och det “tycks” friskt runt om. Det har aldrig någonsin handlat om att man inte får kritisera i Piratpartiet. Det har alltid kritiserats. Orelevant likväl som relevant, men det har alltid kritiserats. Det har varit personpåhopp av rejäla mått, helt öppet, och regelmässigt, trots det, dyker det upp folk som anser det vara “uppfriskande att nån vågar”. Sanningen är att få vågar vara normala och mogna i organisationen. För de går i stort sett ohörda.

Ta tjommen som nu är anmäld till styrelsen för ett uteslutningsärende. Jag glömmer aldrig när jag satt i en kanal och han — på allvar — frågar en tjej som nominerats till styrelsen, vem “hon hade knullat med” för att bli nominerad. Folk blev upprörda, såklart, men det bisarra var att situationen ledde fram till att tjejen fick sitta och förklara att hon inte legat med någon, innan jag bröt in och förhindrade det. Hon hade inte ett jävla skit att förklara, och jag kan inte tänka mig att den händelsen ledde till ett särskilt inspirerat engagemang från henne efter den händelsen. Tjommen som nu fått ett uteslutningsärende öppnat, på jävla tiden vill jag säga, antas av flera — inklusive Amelia Andersdotter — handla om hans åsikter. Att de är kritiska. Han används till och med som ett slags bevis för att något är fel på ledningen. Tanken svindlar, fanimig.

Varför i helvete skulle det handla om hans åsikter? Sen när har det någonsin varit aktuellt att kasta ut medlemmar för att de kritiserar ledning eller styrelse? Det har absolut påverkat deras möjligheter att samarbeta med andra. Självklart. Ger du mig en smäll på käften regelbundet, vill jag inte jobba med dig, det behöver man inte vara hjärnkirurg för att begripa. Det är en sak. Ett uteslutningsärende däremot, lär handla om värre saker än att det sitts och kritiseras partipolitik på en facebooksida, är jag helt säker på. Särskilt när det är något av en vardaglig publiksport. Varför antar smarta människor, att det är kritik av ledning det handlar om, i vilket jävla parallellt universum har de befunnit sig i?

Det kanske är så här i alla partier. Alla har antagligen sin Lars Beckman eller Tommy Rådberg, som mer eller mindre sätter sina partier i dålig dager genom att vara helt genom usla företrädare för mänskligheten. Gud vet vad partierna anser sig få ut av den här sortens representanter, men de utesluter dem inte heller. Precis som Piratpartiet inte gör det. Jag gissar att det är ett pris man betalar för nån slags yttrandefrihet, eller nåt slags “high road”-tänk. Men jag undrar jag, hur många det är som blivit förbannade och kanske ännu värre, sårade, över deras tilltag, utan att visa det utåt. Kanske finns en förståelse för det när det sker i etablerade partier. Förstålsen för när det sker i PP verkar dock vara lägre.

Idag är det få som kan hålla saker internt. Internet är här, sociala medier är här — och generellt sett är det lite lagom kittlande med lite drama här och var för att pigga upp i vardagen. Visst finns det människor som aldrig växer upp, som aldrig mognar eller lär sig kommunicera med andra människor. Än mindre hittar nån slags förmåga att samarbeta med andra. Men vad är det som gör att dessa människor är “uppfriskande” i sin warpade sanning? “Tjoho, nån beter sig som en jävla dåre — vad bra, vilken sanningssägare, vad befriande.” Vad säger det om oss, som läser och hejar på? Utan att själva idka nån form av kritiskt tänkande gå in och stötta en rage-postning, utan att ifrågasätta?

Jag blir så jävla arg på Amelia som inte tar chansen att tillföra något, som vevar vilt omkring sig och nöjer sig med det. Jag blir ännu mer illamående arg av svansen som hejar på helt okritiskt, sprider det vidare och vräker ur sig konspiratorisk rappakalja i kölvattnet. Det blir konsekvenser av det. Varken hennes eller mitt inlägg hjälper valrörelsen ett jävla skit, men om det nu är uppfriskande med sanningar så varsågoda. Amelia må vara “ung och arg” och frusterad över att hon inte får sitta i EU-parlamentet och därför vevar vilt. Men vad är er andras anledning? Vad säger ert beteende om er?

Allt sker öppet i Piratpartiet. Det kritiseras jämt. Man hade önskat att världen var mogen för den sortens totala transparens, men så är det inte. Det är såna som ni som får Piratpartiet att framstå som oseriösa pajaser. För ni hittar på, ni skriver dumheter och beter er som att ni inte har någon impulskontroll alls. Vill man företrädas av den typen av människor politiskt? Not so much. Det blir så jävla magstarkt att ni sitter och pratar ledarskap när ni beter er så illa som ni gör och inte minst vägrar samarbeta med folk.

Nu bryter jag min vana att hålla god min, det slutar nämligen vanligtvis med att jag och några till måste försöka få jobbet att fungera i partiet för den stora majoritet av människor som tror på PP men ständigt ignoreras. Det här har hänt förr, folk har gjort det här massor av gånger, så det börjar bli nästan rutinartat. Nu  kritiserar jag er i min tur istället. Vad har ni gjort för att jobba ihop med volontärer och aktivister? Har ni sagt saker som att “de har knullat någon” när de volonterar för något? Har ni kallat folk för idioter som inte haft möjlighet att vara din egna lilla bitch och göra precis som du vill? Har ni kritiserat helt utan kunskap i ämnet, när någon försökt bidra med något? Har du kritiserat när någon försökt bidra, punkt slut? Ser er omkring, vilka volontärer och aktivister är kvar idag? Hur mångas kreativitet har du, personligen, strypt för att du är en jävla uppmärksamhetsknarkare?

Det är alldeles åt helvete för många som inte bidrar med annat än skitkommentarer. Det är en sörja av okunskap att vada genom — och det är särskilt ironiskt när det inte handlar om något annat än att det finns en konsensus om att det finns problem som behöver lösas. Det är inte en enda människa som jobbar mer eller mindre regelbundet med partirelaterade grejer som påstått att saker är problemfria. Skillnaden mellan skrikarna och de som stretar är att de senare försöker göra något, bygga vidare och förändra. Jag är skittrött på att skyffla skit efter er, ni byskrikare som sitter nånstans och leker besserwissers med andra volontärer, med närmast mobbingartade attityder.

Ni borde avgå, varenda jävel.

Det finns massor av suveräna volontärer och aktivister som bryter ryggen av sig, och gör så jävla mycket att mitt hjärta nästan exploderar av kärlek när jag tänker på det. Men det är aldrig de som syns i såna här sammanhang. Om det nu är som så att den skara människor som inte kan sluta se fel överallt inte klarar av sluta pissa på de volontärer som jobbar som fan, så kan åtminstone de som läser deras nedsättande inlägg försöka komma ihåg att inte belöna dem för det. De som skriker högst har inte per automatik rätt.

Det kan allt finnas ett behov av att skrikas ibland, det är mänskligt, jag köper det. Men det är inte uppfriskande, eller värdigt, eller moget, eller ens särskilt genomtänkt — särskilt inte när det sker återkommande och aspirationen är att representera väljare i riksdag, kommun och landsting så småningom. Ta och kamma till er, be om ursäkt, var en jävla medmänniska som omväxling. Låt det som är bra få synas nån endaste gång.

* * *

Uppdatering: Anledningen till “ung och arg”-referensen härrör alltså från en kommentar Amelia själv skrev, och som förvånade mig. Detta handlar alltså inte om att jag har problem med att hon är ung, utan att hon själv väljer att uttrycka det på det viset. Se skärmdump nedan.

Kategorier: Pirates, arr!

Positionera eller liera?

1 juli, 2014 - 13:43

Det här är en lösryckt slumpartad sidofundering jag kom in på, efter inlägget jag skrev igår.

Har läst och sett ett par intressanta inlägg om stalking de senaste dagarna. På bloggen “Vardagsrasismen” har inlägget “Jag kommer att följa dig tills jag dör” fått lite smygande uppmärksamhet här och var. Det är inget som tokdelats på min horisont, men har sett den lyftas här och var som kommentar till något annat. Jag vet inte så mycket om bloggen, tyckte att inlägget var läs- och tänkvärt (har själv haft liknande “shit, vad obehagligt” när andra varit översvallande och tyckt något varit romantiskt eller kul), men har ingen aning om agenda eller tillförlitlighet vad gäller bloggen.

Vet inte heller något om STHLM Panda, som gjort den här filmen, men tyckte den var lite tänkvärd, utan att sen för övrigt hålla med om deras mission, vad den nu kan vara. De letar upp folk på plats som postat något på sociala medier och kan sen närma sig dessa och berätta en massa om dem, vilket de flesta tycker är ganska obehagligt. Även om videon är tänkvärd så tycker jag samtidigt att den fallerar på att ta nåt slags ansvar. Vad ska man göra om man utsätts för en stalker? Skratta och gå vidare, eller sluta posta saker online? Båda valen känns lite fail.

Fortfarande är det så att vi separerar online med “in real life” som en del säger. In Real Life är inte mindre existerande på sociala medier. Några säger istället AFK (Away from Keyboard) för att illustrera att saker är inte mindre verkliga mellan det digitala och utanför det digitala. Ett lite existentiellt jag existerar oavsett. Jag tycker att båda exemplen ovanför berör det där lite, hur väldigt många inte ser på förehavanden online som nåt som är “på riktigt”. De här gränserna suddas dock ut alltmer.

Tänkte du förresten på hur jag uttryckte mig inför presentationerna av de här tipsen? Det är nämligen en sån där grej som känns som något som blivit allt viktigare de senaste åren: att akta sig för att framstå hålla med, stötta eller på något vis visa nåt som kan uppfattas med nån slags lojalitet med det man pekar på.

Kanske är det extra vanligt att se den här sortens språkliga krumbukter när det är valår: jag tyckte det här var intressant, men avsäger mig alla former av tillhörighet. Frågan är hur andra då ska finna något intressant på ens rekommendation om man genom språket signalerar att man inte riktigt vågar rekommendera men ändå vill lyfta. Märkliga sociala problem vi har idag. Det enklaste av allt är väl att inte lyfta alls, vilket nog väldigt många förhåller sig till. Som igår, när jag vägrade nämna Siewert Öholm.

Det började nån gång med vikten av att positionera sig, som jag ser det. Nu kanske det mer handlar om att “liera sig”? (Eller inte.) Jag vet inte, men tycker det är lite spännande att se hur själva språkmönstret har förändrats, sakta men säkert, i flödena.

Kategorier: Pirates, arr!