Sjuk hälsovård

Idag publicerades en debattartikel i DN som jag varit med och skrivit (notera att vi pirater skriver (skapar) själva, vi varken avlönar något skrivarhjon för att skriva nåt välljudande fluff som vi kan signera, eller får betalt för att skriva under prefabricerade tokartiklar) om hur Piratpartiets linje om integritet och ID-kontroller kan påverka sjukvården. Vi skrev den själva, tillsammans. Deltagarkultur.

Den handlar i korthet om att ID-kontroller är myndighetsutövning som bara ska få utföras när det verkligen behövs eftersom vi ser en risk med att slentrianmässigt samla in identifierbara data om var vi är och vad vi gör eftersom vi är oerhört sårbara för den information om våra liv som kan härledas ur det. I Piratpartiets principprogram skriver vi:

"Varje medborgare skall tillförsäkras den anonymitetsrätt som idag förutsätts i grundlagen och den enskildes rätt att bestämma över sina egna personuppgifter måste stärkas."

Ord och inga visor. Men vi står mitt i en integritetskris där vi alltmer blir långsamt kokade grodor, där vi varje dag måste acceptera ännu ett litet steg mot ett samhälle som vi egentligen inte vill ha. Varje steg för sig kan säkert motiveras, men sammantaget så beskriver alla dessa små steg en väg som leder till ett mycket otrevligt ställe.

Eller som Emma skrivit:
"-- ju mer vi sammankopplar integritetshämmande åtgärder med praktiska lösningar, desto mindre tappar vi känslan för vad integritet är och vad vi kan förvänta oss att ha för rättigheter. Ungdomsgenerationer växer upp med den fullständigt naturliga inställningen att de inte äger sig själva, inte har rätt att ta initiativ eller fundera över sina val i livet -- det är förutbestämt. Slentrian med personnummer ger helt enkelt slentrian för integriteten."

Med det sagt har jag (förstås) funderat lite på den praktiska lösningen i just det här fallet. Lite otippat så menar jag att Frankrike har en del av lösningen. Där har man sedan 1988 haft ett nationellt system för sjukförsäkring och journalhantering (Sesam Vitale) som baserar sig på dels en central databas med sjukjournaler och personuppgifter under hård sekretess och ett smartkort som patienten bär med sig. Hos varje vårdgivare finns en kortläsare med två kortplatser; en för vårdgivaren och en för patienten. Vårdgivarens kort bestämmer vilken nivå på tillgång som systemet ska ge; om det t.ex. är en assistent hos en försäkringsagent så ser denne inte alls mycket mer uppgifter än översiktlig statistik, om det är en vårdgivande läkare så ser hon alla uppgifter. Men, patientens kort måste också finnas där för att de överhuvudtaget ska se något av journalen. Om patienten inte vill ha något journalfört så kan denne bara låta bli att ta med sig kortet.

Patientsäkerhetsutredningen har kommit fram till att vi bör ha ett nationellt journalhanteringssystem och jag tror att de kan göra betydligt sämre än att kika på fransmännens system: Stränga regler för informationsinsamling och -hantering, rimliga nivåer på vad som ska vara tillgängligt för vårdgivarna vid varje tidpunkt och att den slutliga kontrollen och makten ligger hos vårdtagaren.

Trackback URL for this post:

http://webhackande.se/trackback/215

Kommentarer

Skriv ny kommentar

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Mer information om formateringsmöjligheter