Osynlighet och att ta plats

Göran Pettersson, riksdagsledamot för M, beskriver gårdagens Högtidliga öppnande såhär: "Det var många olika demonstrationer utanför riksdagen. Mest uppmärksamhet fick nog den om barnens rättigheter. Demonstrationen mot FRA var avsevärt mindre än vad som hade förutspeglats, istället för flera tusen rörde det sig om något hundratal i Gamla Stan och kanske femhundra vid Segels Torg."
Jag förmodar att ni alla sett de massiva demonstrationerna för barnens rätt i tidningar och TV?

Vissa saker är bra, andra är dåliga. Att gå ut med en spekulation om att det kommer att dyka upp tusentals var inte så himla genomtänkt eftersom det fick många att tänka "men då behöver ju inte jag gå ut i kylan, då räcker det med de andra" och stanna hemma. Att över huvud taget få ut så många som kom var en prestation med tanke på väder, vardag och vankelmod. Många har gett upp tanken på att någonsin få "våra" politiker att agera ansvarsfullt i den här frågan. De har haft skygglappar hela sommaren, och det har inte blivit bättre på höstkanten.
Faktum är att många av dem har insett att den här lagen är orimlig och måste rivas upp. Det är dessa som vi ska se till att rösta på i nästa val, om det är så att vi känner ett tvång att rösta på ett redan stort parti.

Det finns också en massa politiker som Göran P nu gjorde sig till representant för. De som ser världen ur sitt eget perspektiv, som kan ha med verkligheten att göra men som absolut inte har det som ett krav. Göran ser hundra demonstranter där andra ser tusen. Det är bra att han är rak och ärlig, precis som hans husse Carl Bildt, och faktiskt säger sanningen. Det gör att vi numera vet att för att över huvud taget nå fram till honom så krävs det att vi faktiskt är flera tusen. Han är inte kapabel att ta en mindre folkmassa än så på allvar. Med en teknisk term kan man säga att han har väldigt dålig upplösning. Göran är en en-megapixelperson i en sju-megapixelvärld.

Göran tar inte protesterna på allvar, för det vore skadligt för honom själv. Efter en massa år av partiarbete har han nu handen i syltburken och det skall inte äventyras av några rättighetskramare som kommer och tycker att brevhemligheten är viktigare än hans goda relationer med partiledningen. Göran är alltså ett praktexempel på den sortens politiker som vi inte ska rösta på i nästa val. Eftersom vi inte har möjligheten att verkligen stryka honom är det säkraste sättet att rösta på ett parti som han inte är med i. Jag säger inte att någon måste byta sida, men fundera på om det verkligen är värt risken att få in de här personerna med tunnelseende en mandatperiod till. Nog måste det finnas alternativ?

Det är en stund till nästa val, så det här är inget omedelbart problem. Vi kan ju inte förklara misstroende mot enskilda ledamöter. Än. Däremot kan vi göra det bästa av situationen och komma ihåg att det gäller att skrika högt om vi skall göra oss hörda i den tunna luften högst upp där Göran och hans kompisar sitter kring syltburken. Alla måste vara med. Det räcker inte att du går ut på gatorna och protesterar, du måste ta med din bror och dina kompisar också. Om vi inte är många tar de oss inte på allvar, och vi förtjänar att tas på allvar. Det är VI som är uppdragsgivarna, och DE som är våra anställda. Det står faktiskt så i grundlagen.

Trackback URL for this post:

http://webhackande.se/trackback/70

Kommentarer

Skriv ny kommentar

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Mer information om formateringsmöjligheter