Rick Falkvinge skriver om att man ska ge fan i att samla in uppgifter i onödan, eftersom de kommer att missbrukas. Det finns mycket, bland annat sunt förnuft, som talar för att han har rätt. Följande tre notiser ger mer kött på benen ur ett lokalt perspektiv:

Jag lyssnar på ett inslag i P1:s "God morgon världen" från 21 september i fjol. Där pratar man om det fallande medlemstalet i de politiska partierna. Det svåra i att engagera ungdomarna. Socialdemokraterna och moderaterna har inte ens hälften så många medlemmar nu som för femton år sedan. Alla partier utom "det relativt unga miljöpartiet" har tappat medlemmar. Detta är en krisfråga. Arbetarkommunen i Hallstahammar konstaterar att medelåldern bland de aktiva är runt 50. Medlemsvärvning är en högprioriterad fråga.

JO ger Näringsdepartementet en smäll på fingrarna för att de är söliga med att lämna ut allmänna handlingar. Journalisten Jesús Alcalá (med reservation för min stavning) begärde hösten 2007 ut handlingar från Näringsdep. Bland annat handlade det om försäljningen av statliga bolag.

Riksdag och Departement har i ett av sina senare nummer en artikel om att Yttrandefrihetskommittén (Alfapet, anyone?) tycker att meddelarskyddet bör stärkas. Bra tänkt, men kanske lite för lite och lite för sent och lite för patetiskt i sammanhanget.

En god vän skrev en gång "spräng allt och ät resten!" när han var på extra dåligt humör. Ibland känner jag att han nog hade en poäng där, det vore kanske läge att riva en del saker helt och bygga nytt från grunden i stället för att försöka lappa ihop och fixa brister en bit i taget.

Rick Falkvinge har skrivit en utmärkt betraktelse över att det gamla gardet inte begriper hur deltagarkulturen fungerar. Det är ett sätt att arbeta som är så främmande för de som är vana vid fasta strukturer att det är som att se någon förklara ett korttrick för en hund.

Jag har varit utslagen sedan strax efter jul. Huvudsakligen ett haveri i ryggen som hindrat mig från att sitta framför en dator mer än en kvart i taget. På en kvart blir det inte mycket gjort. Det blir till exempel inget bloggat.

Nu är det något bättre, och jag kan sitta någon timme innan allt rasar ihop och jag måste lägga mig. Det blir inte mycket gjort på en timme heller, men en sak som hände nyss var så intressant att jag måste nämna den, även om det blir kort.

Under rubriken "Många mindre ändringar i nytt grundlagsförslag" skriver Riksdag & Departement om de ändringar som partierna vill göra. Sju eniga partier står bakom förslaget, vilket betyder att medborgarna inte har en chans att yttra sig.
Eftersom man har en så kallad bred konsensus kan vi inte ens rösta bort de sittande partierna för att hindra förslaget om vi inte gillar det. Sånt händer, när politikerna lyckas separera sig från folket och bli en helt egen socialgrupp med egna regler. Det blir lite si och så med det folkliga inflytandet.

Tullverket ger sin personal en förfalskad iPod i julklapp, kan man läsa i mängder av tidningar. Så snyggt. Så talande.

I DN kunde vi häromdagen läsa att "Stockholm kan få en litterär kanon". Ingen är förvånad. Sedan andra dagen Göran Persson tog över socialdemokraterna har de fört en rakt igenom folkpartistisk politik, i sin iver att ta mittfåran och göra sig populära hos allmänheten. Alla svenska partier med en handfull undantag slåss i den där mittfåran. Det kallas "mångfald". Samma gröt, fem olika förpackningar.