Se filmen ”The House I Live In” på SVT Play (1 tim 26 min)

Igår såg jag filmen The House I Live In på SVT. Den handlar om kriget mot drogerna, och de förödande konsekvenser som den här misslyckade politiken har.

Sedan 70-talet, när USA’s dåvarande president Richard Nixon myntade begreppet The War on Drugs, har USA lagt större och större resurser på att försöka utrota drogerna i samhället med mer poliser och hårdare straff. Det har lett till att USA har en större andel av sin befolkning i fängelse än något annat land, och till att gängkriminaliteten brett ut sig och omsätter mångmiljardbelopp.

Men det har inte lett till någon minskning av användningen av narkotika.

Rent känslomässigt kanske man tycka att ”nollvisioner” och olika former av (ännu) hårdare tag är vad som känns rätt. Men vad man än tycker och känner, är det ett faktum att den politiken inte fungerar.

USA har en ännu skadligare narkotikapolitik än Sverige, eftersom upptrappningen ”kriget” mot narkotikan har gått ännu längre där. Speciellt är de oproportionerligt långa fängelsestraffen för ganska ringa narkotikabrott ett problem där.

Men den svenska narkotikapolitiken bygger också på ett orealistisk vision om vilken politik som borde fungera, trots att den bevisligen inte gör det.

Narkotikamissbruk är ett problem som samhället måste ta tag i. Men det är ett medicinskt och humanitärt problem, inte ett polisiärt.

Piratpartiet vill se en ny narkotikapolitik för Sverige, som riktar in sig på att rädda liv och minimera skadeverkningarna av drogerna, snarare än att hålla fast vid en dogm om ”nolltolerans” för dogmens egen skull. Vi behöver en politik baserad på fakta och medmänsklighet, inte på ideologisk renhet.

Att kriminalisera och straffa människor för att de använder narkotika leder bara till ökat lidande. Piratpartiet vill avkriminalisera innehav av alla former av narkotika för personligt bruk, utan att drogerna för den skull legaliseras. Den som har problem med narkotikamissbruk erbjudas hjälp om han eller hon vill ha det, inte mötas av poliser och straff från samhällets sida.

Vi vet att en sådan politik skulle rädda liv utifrån erfarenheterna i länder som Portugal, Nederländerna och Schweiz. Där har man lagt om politiken till att sikta på skademinimering istället för ideologiska nollvisioner. Det har lett till att de länderna har en mycket lägre drogrelaterad dödlighet än vad Sverige har. På det här området kan Sverige lära och kopiera, och därmed spara liv och lidande.

Vi behöver en saklig debatt om hur vi ska hantera bruk och missbruk av narkotika, och vi måste titta på vad som fungerar och vad som inte gör det.

Filmen The House I Live In handlar visserligen om USA, men den är ett starkt inlägg i den debatten. Filmen finns att titta på på SVT Play i 28 dagar till (innan den tas bort av copyright-skäl). Den går också att ladda ner från SVT Play med hjälp av exempelvis Pirateplayer.

Together with colleagues in the European Parliament, I have now tabled 24 amendments on electronic cigarettes and snus in the ENVI committee. ENVI is the ”lead committee” on the Tobacco Products Directive, which means that it is the committee where the fate of e-cigarettes and snus will be decided.

The amendments are in favour of allowing snus (Swedish oral tobacco) and electronic cigarettes, as part of a harm reduction policy for tobacco products.

The amendments on snus were co-signed by me, Christofer Fjellner, and Chris Davies, and the ones on electronic cigarettes were co-signed by me, Christofer Fjellner, Chris Davies, and Rebecca Taylor.

The amendments are essentially the same ones I tabled in the IMCO committee some weeks ago, with some additions (am 1, 2, 15, 20, and 21) to improve consistency and clarity. You can read the amendments here.

…………

Declaration of interest: I am a snus user, which has allowed me to cut down my smoking drastically, even though I have not stopped completely yet. My wife used to smoke, but gave it up completely several years ago by switching to eucalyptus flavoured snus.

Testar en ny plugin för kommentarer; under mina poster så kan man välja att kommentera via gplus, facebook eller här på bloggen (som vanligt). Jag är lite osäker på om det verkligen är så bra som jag skulle vilja — t.ex. skulle jag helst vilja kunna lägga mitt “vanliga” kommentarsfält först, men det verkar inte finnas någon sådan inställning att göra, så det återstår en del pill och jag har inte gift mig med det riktigt än.

Dessutom så blir fonten extremt stor i det “riktiga” kommentarsfältet, och jag är inte den som vågar ge mig på att redigera i plugins-koder, om man säger… Ska ge mig på jakt efter lite mer info om hur man kan (om man kan) justera såna saker. Under tiden får du hemskt gärna hjälpa mig att testa de olika kommentarssystemen och berätta vad du tycker.

Principen är i alla fall hur bra som helst, att samla ihop kommentarer från alla möjliga plattformar. Min blogg blir navet och jag behöver inte kolla på flera olika ställen, utan allt landar här.

Jag är lite osäker, dock, på hur Facebook-tabben fungerar, så det måste undersökas om den fungerar med samma princip, eller om det mest bara är en extra kommentarsmöjlighet här på bloggen och inte “dubbelexponering” (som Gplusfältet är) på både fejjan och här. Återkommer när jag klurat färdigt på det. (Uppdatering: Tjoho, det funkade!)

Uppdatering 2: När man kommenterar direkt under blogginlägget, “som vanligt” via mitt kommentarsfält, hoppar sidan in i defaultläget efter postning – som visar Gpluskommentarerna först… inte bra.

Uppdatering 3: Nu är det vanliga kommentarsfältet inte så stort längre, la in koden .ui-widget .comment-body { font-size: 0.8em } i CSS-filen. Tack Johan! <3 //uppdatering: den senaste versionen av pluggen gjorde att detta inte funkar längre. Kommentarerna är gigantiska igen. Verkar stå med i att-göra-listan för konstruktören i alla fall.

Uppdatering 4: Pluggen är nu uppdaterad och nu kan man välja ordningen på tabbarna undertill!

Så… varför tappar inte Hulken brallorna när han sväller upp så skjortan går sönder? (I Avengers-filmen är han till exempel nästan dubbelt så vid om rumpa och höfter, som i normalläget.) Okej, jag förstår varför, och det har inget med det för Hulken skapade universumet att göra, utan de av oss som tittar på det.

Scifi och fantasy är många gånger maskering av verkligheten, som jag ser det. Serietidningar faller lite under den etiketten också, tänker jag. Det är utmärkta verktyg att belysa komplexa problem och fundera över vad som är sviktande moral och etik. Men av någon anledning har inte just nakenhet klarat av att handskas som naturligt, ens i de mest overkliga av verkligheter.

Jag gillade verkligen den detaljen i Watchmen-filmen, att Dr Manhattan faktiskt var naken, precis som i originalhistorien. Även om det inte framgick riktigt i filmen, förstod man hans progression från att försöka vara normal, tills han var så viktig för samhället att han kunde börja leva på ett sätt som kändes mer naturligt för honom. Och som ultimat innebar att han inte passade in.

Nu är jag inte naturist eller så, tycker det är helt okej att gå påklädd i vardagen. Men när jag läser om facebookregler där medicinska bilder över en kvinnas könsorgan blir modererat, så undrar jag lite hur långt vi ska låta rädslan för naket styra. Och varför det finns så lite litteratur idag, som petar på det. (I alla fall vad jag vet.)

http://motherwiselife.org/2013/03/11/an-open-letter-to-facebook/
#opassande  

Embedded Link

An Open Letter to Facebook
First I would like to start off by thanking you for creating a wonderful social networking site that brings people together with family, friends, and their community. It helps small businesses grow……

Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Watch ”Sex, Death, and the Meaning of Life” with Richard Dawkins (47 min)

(This is a continuation of the Kopimist Creation Myth, which is also available in Swedish)

Religion critic Richard Dawkins has made a three-part television series called Sex, Death, and the Meaning of Life. The first episode focuses on sex.

Dawkins notes that most of the major religions have very strong views on how people manage their sex life, but that these views are from the bronze age. Today, they quite unnecessarily make people feel shame just because they are people, and at worst provide the foundation for harassment against anyone falling outside the most narrow heteronormative lifestyle.

As a Kopimist, I can only agree with what Dawkins says in this program. He shows with statistics how the persistent propaganda against for example masturbation by the Christian churches has had no effect whatsoever on how much Christians and non-Christians actually masturbate. Those numbers were identical according to the statistics, like 95% of all men and 70-75% of all women.

The only difference was that a large portion of the Christian masturbators had a strong feeling of shame that made their lives miserable. How completely unnecessary. There can be no other activity that is so cheap, fun, and totally risk-free as masturbation, and none so natural.

Even worse is when the bronze age morality of traditional religions becomes an excuse of intolerance against certain groups. How can Western religions, that claim to bring a message of Love, suddenly condemn love when it happens between two people of the same sex?

In this regard, the big world religions should simply shape up. A majority of the world’s homosexual people live repressed in societies where they can’t show their love openly. Various churches are more often seen on the side of the oppressors than the other. This is not acceptable. When a group of people become the victim of harassment, any church worth its name should be on their side.

In the meanwhile, there is Kopimism. We don’t judge anyone because he or she has the capacity to love fellow human beings of a particular gender. All love is good love. Consenting adults can do what they want, and it’s nobody else’s business unless they are personally invited to take part.

This is the attitude that all religions should have for strict reasons of tolerance. But for Kopimism, there is an additional strong theological argument to have a positive attitude towards sex.

Sex is Kopying, and a tribute to the Fundamental Principle that has given Kopimism its name.

The ultimate purpose of sex is to pass on the miracle of life by producing new individuals. Sexual reproduction is not about making identical copies, but about remixing, which we see as the highest form of copying. Our creation myth is about how life appeared and is passed on through Kopying. It is more or less obvious that Kopimism would to see sex as something fundamentally positive.

And with this fundamentally positive view of sex, there is no reason to restrict it to only pure reproductive sex. Homosexuality, pornography, masturbation, oral sex, sex with a condom, or sex between couples that have been married for 50 years, but still like doing it even though they are no longer fertile. None of these forms of sex can produce children, but they quite obviously have to do with sex. Non-reproductive sex is also a tribute to Kopying, the first of the Four Kopimist K’s.

If you insist on placing a religious interpretation on the fact that Onan spilled his seed on the ground, then the reasonable thing would be to see it as a fertility sacrifice, and something to please the Lord. Or, you can just say that it’s his private business.

Kopimism sees sex as a gift from the God(s), and a manifestation of the power of Kopying.

And in any case we, think it’s wrong smear guilt on consenting adults who live out the fact that they are human. Dawkins is completely right on this.

A Kopimist Moral System

Religions usually contain a moral framework that separates right from wrong. For Kopimism, we can derive a moral framework directly from the Four Kopimist K’s: Creativity, Copying, Cooperation, and Quality.

• Creativity
  We see creativity as the driving force behind the evolution of the world, and something positive. This means that we want to see a society built on as much freedom as possible, to let creativity bloom. We see diversity as a positive expression of creativity in the world.
• Copying
  We see it as something positive when culture and knowledge are shared, and amuse and assist people. We see sex as something positive, and a tribute to the fundamental principle of Copying.
• Cooperation
  We cherish cooperation and want to have a calm, safe, and happy society where people can live in peace. From this follow the general humanistic principles that more or less everybody agree on. Thoul shalt not kill. Violence may not be used except as a last resort in self defence. Treat others as you would want to be treated yourself. Try to be generous and helpful. Smile, and the world will smile at you. Common sense and common decency. Nothing unexpected in these rules.
• Quality
  The Abrahamic religions see their moral rules as dictated directly by God. Do they have to be, to get legitimacy? In Kopimism, we don’t think so. We say that there is a fundamental principle called Quality, that we humans have the capacity sense. We all have an inner moral compass, and we are perfectly capable of knowing ourselves what is right or wrong. Just like Richard Dawkins we Kopimists believe in humans as individuals, but thanks to Quality, we can also explain why.

No Kopimist would be very surprised by the contents of this moral system. It is freedom oriented humanism, just as one would expect. These morals are not at all unique to Kopimism, and have been expressed by many great philosophers since the Enlightenment and onwards.

In Cardamom Town, for instance, Constable Bastian has written the law for the town, and in his Law of Cardamom it says:

You may not do harm to others, you should try to act your best
Then you do as you see fit with all the rest

That summary is as good as any.

Constable Bastian believes in the good humanity, that we have an inner moral compass that points us right in most cases. He believes in a society based on tolerance, kindness, and that everyone has as much freedom as possible to lead their lives in their own ways. Many great philosophers have said the same. We Kopimists agree.

The only real surprise in this Kopimist moral framework is how easily and naturally it derives from the Four Fundamental Principles, the Four Kopimist K’s.

The moral system as such is the one that I feel is at the heart of the global Pirate movement on the internet. It is exactly the moral system that I would have wanted in a religion, and to be perfectly honest, I’m sure I would have been able to derive that moral system from more or less any set of fundamental principles.

But when I started looking at how the Fundamental Principles of Creativity, Copying, Cooperation, and Quality could be used to suggest a moral system, I was very surprised and impressed by how effortlessly exactly the moral system I wanted seemed to flow from the Four Kopimist K’s.

This is yet another indication that we are on the right track, and that Creativity, Copying, Cooperation, and Quality really are fundamental principles that deserve further study.

Copy and Share!

…………

CC-BY-NC Christian Engström

Vi som använder oss av sociala medier online gör antagligen lite olika lärdomar på vägen om hur folk fungerar och vad de är för slags typer. Jag har till exempel lärt mig att när någon kommenterar och jag tycker den framstår oförskämd på ett eller annat sätt, så har jag fel många gånger. Jag har inte kopplat, eller kanske missförstått en felsyftning, haft mitt egna humör som bagage vid tolkningen… you name it. Det är helt enkelt inte alls säkert att nån är oförskämd bara för att jag läser det som det.

En annan lärdom är att när någon faktiskt är oförskämd, på riktigt, så ångrar de sig nästan alltid. Väldigt få är heltidstroll, de allra flesta kanske mest bara ha en dålig dag. Ha missförstått vad de läst, som kanske råkat vara felsyftat, eller så. Du ser kanske hur jag uppfattar saker och ting som sammankopplade? Min häst får i princip aldrig bli så hög att jag slår mig fördärvad när jag ramlar av den. För jag ramlar av den. Och det gör du också.

Statistiskt sett, inbillar jag mig, har vi fel fler gånger än vi har rätt. Massvis med många gånger fler. Den insikten är varken matematiskt eller grammatiskt korrekt, men har hjälpt mig ganska många gånger att helt enkelt skita i att bli förbannad. Det betyder inte att jag köper vad som helst, och ibland biter jag ifrån — rejält — jag är inte mer än människa. Men det har onekligen hjälpt mig att undvika att bli ilsken i onödan.

Nu kanske jag krånglar till saker och ting, men i grunden tycker jag dessutom inte att det är så förbannat allvarligt att ha fel. Vi gör fel för att i slutändan kunna göra rätt, om du förstår vad jag menar.

Att göra fel online skapar mellan varven verbala språkbruk som närmast låter som “de tar gården från mig”. Proportionaliteten i reaktioner om vad omgivningen tar sig för är alldeles för ofta helt uppåt väggarna. Millimeterrättvisa tar sig inte sällan uttryck i millimeterorättvisa dessutom, en sån där samtidsspaning som jag tycker är obehaglig. Ett öga för ett öga, blir inte sällan heller “ett liv för någon annans grus i ögat”, om man kollar in språkbruket.

Jag satt och käkade lunch med några kompisar och vi snackade om hat. För mig är hat ett oerhört starkt ord. Även om man i talspråk kan säga sig hata bruna bönor, så blir värderingen en annan om man säger sig hata en människa. Hat är en farlig känsla, och ger man sig själv tillåtelse att hata någon är jag osäker på exakt vad det är man gett sig själv tillåtelse till.

Där jag kan tillåta mig själv att bli förbannad en och annan gång, och som i grunden är ett ganska egoistiskt beslut, så blir det krångligare att fundera över vilka jag tillåter mig själv med att hata. (Det är ett fåtal, men de existerar.) Nu är jag rätt säker på att jag skulle göra allt för att hjälpa någon, om jag hade möjlighet, i en livshotande situation och aldrig i helvete skulle jag dansa på någons grav.

Jag skickade till exempel blommor till Åsa Linderborg efter hennes artikel om det hot som hon lever under i sin vardag. Jag håller väldigt sällan med om vad hon skriver — på rak arm kan jag inte påminna mig att jag någonsin gjort det ens? Men jag ville på något vis manifestera att jag inte hatade henne för det.

Flera kritiserade mitt val att göra det. En tanke, som jag uppfattade det, var för att detta då skulle uppmuntra henne att tro att det är okej att fortsätta skriva om saker — och ha fel. Samtidigt kunde jag i mitt stilla sinne inte låta bli att fundera på hur konstigt det blir att å ena sidan vara emot hot, men å andra sidan hålla käften om det och därmed uppmuntra dess existens. För tystnad är många gånger samtycke. Det går helt enkelt inte att välja rätt och då gör jag hellre fel än inget alls.

Att tiga ihjäl saker är effektivt, absolut. Men det är liksom lite försent, när “alla” redan pratar om något. Det är självfallet det vi inte ser, eller debatterar, som inte får någon uppmärksamhet. Jag har många gånger skrivit om hur fullständigt urkassa vi är på att lyfta bra saker i samtiden. Ibland undrar jag om vi inte har något språk kvar, om vi inte har det arga att förhålla oss till. Och kanske är det en förklaring att vi så ofta läser kommentarer som arga.

Det är det arga som är värt något, på gott och ont. Språkbruket blir ett enda stort vargen kommer-fenomen, och till slut tar man inget på allvar. Alldeles för många hatar, där de egentligen bara mycket hellre skulle vilja ha pannkakor än bruna bönor.

Här en liten lista av saker som jag påminner mig själv om ibland, och som du kanske också kan ha glädje av:

>> Du är inte själv logisk, bara för att du uppfattar någon annan som ologisk.

>> Det du far efter är antagligen “konsekvent”, som ord. (Observera att ingen människa är någonsin helt konsekvent.)

>> Jorden går inte under när någon har fel. (Bevis: din väckarklocka ringer varje morgon.)

>> Du är väldigt sällan drabbad på riktigt i någon verklig mening, av någon annans “åsiktsmisstag”. (Du tycker dessutom inte exakt samma idag som du gjorde för tjugo år sedan.)

>> Sparkar du, försök att rikta det uppåt. (Kom ihåg hur mycket du avskyr översittare.)

>> Är du verkligen säker på att du förstått det där ordet/den där formuleringen? (Kom ihåg hur länge du trodde att liberalism betydde något helt annat än det gör.)

>> Var det riktat till dig som person, eller har du missförstått?

>> Gör det något om den där personen är en idiot? Gör det verkligen det?

>> Ligger något bakom detta uttalande, som du behöver känna till?

>> Är du säker på att du “hatar” just nu? Kan du uttrycka det bättre?

>> Proportionalitet, proportionalitet, proportionalitet. (Andreas Ekström är faktiskt inte så jävla viktig.)

Uppdatering: Cazmir Wihlstrand gav mig en grej till att lägga till på listan i en kommentar:

>> Vad står det i texten egentligen? Du är väl inte på väg att debattera det som inte står i texten?

The God Delusion is a sharp and funny book, and an excellent starting point for thinking about religions

(This is a continuation of the Kopimist Creation Myth, which is also available in Swedish)

Kopimism is a new religion that was officially recognized as a church in Sweden in 2011. You can read the work in progress Kopimism Level 1: The Creation here.

Richard Dawkins is an evangelist for an atheist and scientifically based worldview, as opposed to religion. In his book The God Delusion, he totally trashes God, at least the Christian god that we are used to (and the related variants within Judaism and Islam). The God Delusion is a sharp and funny book, and an excellent starting point for thinking about religions.

We can look at how the Kopimist faith would stand up to the criticism that Dawkins levels against all religions (even though most of his examples are from Christianity).

To start with, Dawkins dislikes the idea of God as the creator of the universe. He doesn’t think it makes sense, and he’s right: it doesn’t. The creation myth in the Old Testament, which is shared by Christianity, Judaism, and Islam, is severely illogical.

If God created the world, then he must have been even more complicated than the world he created, and must have existed before the creation. Where did he come from?

Instead of having to explain how the world came into being, we now have to explain how something even more complicated did. Thanks a lot, but that’s not much of a help. Here, Dawkins is absolutely right. This is the wrong direction.

But the Kopimist creation myth, how would it stand up to Dawkin’s criticism of the Old Testament?

The Kopimist creation myth begins:

In the beginning, the world was a stinking mess of ammonia, methane gas, and nasty toxic chemicals. The atmosphere was alight with flashes of pure energy. Something wanted to be born.

In ways and for reasons that remain to be explored, the ribosomes appeared, who could copy. This was the beginning of Life. We therefore see Copying as the first manifestation of the Divine Spirit.

What would Dawkins have to say about this?

Kopimism avoids the problem of having to explain where God came from, since he or she hasn’t entered the story yet. There is a manifestation of a Divine Spirit, so we suspect there may be a God lurking around somewhere, but since s/he hasn’t appeared yet, we don’t need to concern ourselves with where s/he came from, at leas not yet. So far, everything is okay according to strictly scientific atheist principles. God does not yet exist.

The only prerequisite is an Earth in primeval state, but it is assumed to have appeared in the customary way.

Here we have a well defined starting point that Kopimism and Science can agree on. This is not a demand that Dawkins explicitly makes, but I think it will please him anyway. The main theme of The God Delusion is how poorly (the Abrahamic) religions fit with science.

Kopimism does better. Before the story has even started, we have already found a connecting point that fits perfectly with both the proposed religion and with science.

The Kopimist creation myth in itself is perhaps not enough to make Kopimism qualify as a religion. A religion should have a little more than just a creation myth to offer. As mentioned, we haven’t actually seen any Kopimist God yet, and this is a demand that at least Dawkins makes.

But the creation myth at least provides a starting point for a religion that doesn’t immediately run into any of the inconsistencies that Dawkins point out in other religions.

This is a good starting point for Kopimism, I think Dawkins would agree.

We then add the four fundamental principles, the Four Kopimist K’s of Kreativity, Kopying, Kooperation, and Kwality. It is true that these additions constitute metaphysics rather than science (since there isn’t a lot of scientific data to back them up, at least not yet). But the addition is nevertheless done in the same way that new scientific theories are added to the body of existing science, by adding the hypotheses that these Four Fundamental Principles represent important aspects of the universe we live in.

There is no conflict between recognizing that science is valid and believing that Creativity, Copying, Cooperation, and Quality are forces that exist and drive evolution on. Kopimism suggests an addition to science, not a replacement for it.

I hope Richard Dawkins would find this to be and acceptable religion, even from his perspective.

Copy and Share!

…………

CC-BY-NC Christian Engström

Jag var rätt sen med att skaffa mig mobiltelefon. 2007 gav jag efter, och flera av mina vänner kan än idag inte riktigt komma över att jag sitter och pular med den nu när vi ses. Eller tar kort med den ständigt.

Egentligen har inget i grunden förändrats — jag tycker fortfarande att det är något lätt onaturligt över att ständigt gå att fås tag på “live”. Så kanske är det inte konstigt att jag är den där typen som blir lite irriterad när telefonen avbryter mig mitt i ett wordfeud eller så…

Överlag har jag insett att jag är något av en “varannan innovation” typ av konsument. Vinylskivor har jag massvis av, men inte en enda cd-skiva, till exempel. Mp3-biblioteket växte i några år, men streamingen föll mig inte på läppen. Jag brukar skoja och säga att jag antagligen blir early adopter av nästa innovation i musikbranschen…

Eftersom jag använt både windows, macintosh och diverse linuxinstallationer på mina burkar hemma och i arbetsliv, har jag fått ett rykte om mig att vara ganska tekniskt kunnig. Det är något av en schimär, ska väl sägas. Man ber alltså kunniga människor om hjälp att sätta ihop något, sen ändrar man inga inställningar, är ungefär strategin. Det funkar generellt sett då. Min vän Gert är väl medveten om den närmast hyperventilerande frustration jag drabbas av när “terminalfönster” kommer på tal. Men jag är en användare. Jag gillar att använda saker, även om jag inte förstår exakt hur de fungerar. För spel funkade windows bäst, för design passar mig macken bäst — och att ha en någotsånär stadig hemsida på en server, underlättas av Linux.

Nåväl… vid det här laget är det ganska känt att jag inte hängde på när Facebook blev populärt. Däremot så gled jag sömlöst in i Google Plus utan några större problem. Jag har dock märkt att när någon lagt upp något av mina inlägg på Facebook så får jag fler läsare. Ganska många fler. Och jag är inte en bättre människa, än att jag gärna vill att fler läser och diskuterar mina inlägg.

Så därför tog jag efter långt om länge beslutet att skapa en Facebook-sida för bloggen. Just för ögonblicket känns det inte särskilt troligt att jag skulle ha tid och kapacitet att sitta och göra statusuppdateringar i största allmänhet som person, men vill väldigt gärna göra bloggen tillgänglig för de som valt och föredrar att hantera sina flöden via den plattformen.

Så, har du mig redan på din rss-läsare, eller följer mig på twitter eller Google Plus, så är det här antagligen ovidkommande. Men om det underlättar för dig att mina inlägg dyker upp på Facebook, så är det här grejen för dig. Inläggen kommer inte att läggas upp “automagiskt” utan jag kommer att sköta det manuellt. Och jag blir jätteglad och tacksam om du tycker att det är en så bra idé att du tipsar andra om det! :)

Jag kommer att hålla koll på sidan och delta i diskussionerna (självklart) men jag kommer inte att ha ett “emma marie andersson-konto där jag berättar om min vardag”-typ av konto. Sånt gör jag på Google Plus om du är intresserad. Och på Twitter… många plattformar blir det… jag menar, det är ju inte helt otänkbart att jag bloggar om min dag också. Även om det nog då med största sannolikhet handlar om nån politisk vinkel eller samhällsspaning i största allmänhet.

Hur gör ni, förresten, följer ni samma människor på olika plattformar, eller ser det sociala nätverken annorlunda ut? Pratar ni om samma saker på olika platser?

Click to read the earlier parts of Kopimism: The Creation

(This is a continuation of the Kopimist Creation Myth, which is also available in Swedish)

Perhaps we shouldn’t be surprised that the laws of nature are just depressing when you read them. We do, after all, call them ”laws”, and laws tend to be rather depressing and miss out on all of the fun.

If you had never been to a pub but had read all the laws that regulate it, you would probably not feel very keen to visit one. You would have read pages and pages of legal laws to deal with drunkenness, disorderly behavior, fistfights, food poisoning, and watered-down beer. If this was the whole truth about an evening over drinks together with friends, you would do well to avoid it.

But of course, the laws that regulate a night at the pub don’t tell the whole truth. They set out the restrictions that the involved parties have to follow, but they make no or little mention of the magic of spending a pleasant evening together with friends.

The laws that regulate a theater are the same. There are lots of rules on how theater building should be constructed and how the emergency exits should be located, but (at least in a free society) there are very few laws that regulate what goes on on stage, and no mention at all of the magic you can experience in the audience when you see a great play.

The laws for the theater set the stage, but leave it open what happens on that stage.

The laws of nature, in the same way, provide a foundation and set the stage for interesting things to happen on the next level. It is true that the laws themselves are just a bunch of restrictions on what can happen in the world, but the fact that they are a depressing read doesn’t mean that we need to feel depressed about the meaning of the universe.

No matter how restricted we might feel by the laws of nature, we can take comfort in the fact that everything that is not expressly forbidden, can and will be seen as a possibility.

According to Newton’s (or Einstein’s) theory of gravity, and apple and a rock will fall to the ground in exactly the same way, at exactly the same speed. Does this mean that science says that apples and rocks are the same? Are you the victim of unscientific superstitions if you enjoy eating an apple, but refuse to eat a rock?

No, of course not. To claim that would be a complete misunderstanding of how scientific laws work, and what they do and don’t say. It is true that the theory of gravity makes no distinction between apples and rocks, as it does not recognize ”taste” as a factor. But this does not mean that the theory of gravity refutes or denies the concept of taste. It is just silent on the subject. This means that it doesn’t rule it out, so it can very well be.

When a snowboarder is doing a jump, the theory of gravity will very accurately predict how her center of gravity will move through the air. But it will say noting at all about the flips and spins that she and the audience are interested in. Those are described by other physical laws of motion, that don’t contradict the law of gravity, but supplement it. No matter what kind of movements a snowboarder does, she will not be able to suddenly remain suspended in mid-air in defiance of the law of gravity. But there are a lot of other pretty amazing things that she can do without breaking any laws of nature.

The law of gravity places no restrictions whatsoever on anything that it does not explicitly claim to predict. As far as it is concerned, anything is possible on any subject that is outside the scope of the law, from the flips and spins the snowboarder is doing, to the mental attitude that she had when she won the gold medal.

The snowboarder’s rotations around her center of gravity can be described by other basic physical laws, and the mental attitude of a winner cannot, but as far as the law of gravity is concerned, both these situations are okay. As long as there are no claims that with the right mental attitude you could defy gravity and start levitating, the basic physical laws have no opinion at all on the importance or existence of mental attitudes. They don’t confirm it, but they certainly don’t deny it.

Another example would be the laws of chemistry that we learned in school. Those laws say that some atoms feel they are missing some electrons, and others feel that they have too many. This attracts them to each other if they get a chance to even things out.

An oxygen atom feels it is two electrons short, and hydrogen atoms feel that they each have one too many. This makes them very keen (as in hydrogen gas explosion) to join forces whenever they get the chance, and the resulting compound (water) is very stable. This is all according to the basic laws of chemistry.

The same basic laws say that carbon atoms equally feel that they have four electrons too many or too few, which makes them happy to build molecules together with other atoms of their kind. The basic laws of chemistry don’t place any restrictions on how complex those carbon based molecules can be, but they also don’t say whether there will actually be a lot of very complex carbon based molecules, or how those molecules would look if they did exist. The basic laws of chemistry don’t predict the existence of self-replicating double helices of breathtaking complexity, they just don’t deny the possibility.

This is how all scientific theories and formulas work.

Scientific theories claims to tell the truth and nothing but the truth. But no scientific theory ever claims to tell the whole truth.

The underlying laws of nature place certain restrictions on what can happen on the next level of complexity. Atoms can’t break the basic laws of chemistry. A snowboarder can’t levitate. You can’t walk on water.

But apart from these and similar restrictions, anything else goes.

The whole idea with the metaphor of the Giant’s shoulders is that you’re allowed to stand on them, and add whatever you want, as long as it doesn’t contradict the foundation you are standing on.

We can add more science, in the way that biochemistry was added to basic chemistry. Since the biochemical laws that describe DNA molecules don’t contradict the basic chemical laws for carbon atoms, they are free to put whatever they want on those shoulders, and everybody is perfectly happy with the relationship between basic chemistry and advanced biochemistry.

The laws of advanced biochemistry adds magic and miracles in a space where the basic laws of chemistry just said ”that’s random”. We know now that the shapes of complex proteins are not at all random, even if this is what science said when basic chemistry was all the chemistry that had been invented.

When a scientific theory says ”random”, this does not mean ”Move on folks, there is nothing to see here!”. In fact, it very often means the opposite: ”This is unregulated space, so here magic may appear!”. To add things to the body of known science is the very essence of the scientific philosophy.

Alternatively, we can add metaphysics or religion to the foundation provided by the giants of science. The result will be metaphysics or religion rather than science, since the additions won’t fulfill the criteria of science (like being supported by a lot of scientific evidence). But as long as the additions don’t contradict the laws of science, we don’t have to make a choice between science and religion.

This is what Kopimism sets out to do. We accept that the laws of nature are by and large a good description of those aspects of the universe that they actually describe. But on those shoulders, we add the Four Kopimist K’s — Creativity, Copying, Cooperation, and Quality — to give meaning and direction to the evolving universe. Even if what we are adding is not science, but metaphysics or religion, we play within the rules for adding things to science.

We take note of the fact that although the laws of nature known are great at explaining a whole lot of things, they make no claim whatsoever to describe everything knowable, not even taken together.

According to science, there can be no God that can make apples fall upwards just because he feels like it. That would violate the laws of nature. But there can very well be a God out there that touches the minds of humans and (at least sometimes) inspires them to do great things. A God of that kind wouldn’t have to violate any laws of nature to be effective.

Richard Dawkins and other critics of religion are right when they point out that there is a conflict between the Abrahamic God described in the Bible and the laws of science as we know them. Virgins giving birth, and prophets walking on water and resurrecting people from the dead, are phenomena that contradict science. A religion that insists on those miracles being real, cannot be reasonably be reconciled with what science teaches. If you want to believe in the God of Abraham in a literal way, you either have to renounce science as false, or live with the fact that you have an inconsistent worldview.

But this does not mean that every potential religion has to be in conflict with science.

Science does not disprove the existence of magic, miracles, or metaphysical structures that add purpose or direction to the creation. After all, any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic, so if science was fundamentally incompatible with every form of magic, it would mean that no major scientific advancements would ever be possible. This is clearly not the case.

The Kopimist religion adds four fundamental principles to the description of the world that science provides us with. These are the Four Kopimist K’s: Creativity, Copying, Cooperation, and Quality.

These principles do not contradict science in any way. The are extra-scientific, meaning that they go beyond what (today’s) science teaches. But they are not anti-scientific, since they do not cause any conflicts with the existing body of science, or the philosophical principles that form the basis for science.

As Kopimists we believe in science, since it quite obviously works and is incredibly useful. But we also believe in a world full of magic things, patiently waiting for our senses to grow sharper.

We Kopimists believe that the Four K’s of Creativity, Copying, Cooperation, and Quality provide a perspective that will let us see magical things and get a deeper understanding of the world we live in. Time will tell if we are right in this. But right or wrong, we have at least shown that there is nothing anti-scientific about our beliefs.

The chasm between science and religion, that opened up with Isaac Newton and has continued to present day, can in fact be bridged quite easily. All it takes is for Science to show a bit of humility, and not claim to be explaining more than it actually does, and for Religion to show bit of common sense, and not insist on miracles that are quite clearly in breach of underlying laws of nature. There is ample room in the universe for all the magic you could ever wish for anyway.

”Watch with glittering eyes the whole world around you because the greatest secrets are always hidden in the most unlikely places. Those who don’t believe in magic will never find it,” author Roald Dahl reminds us in a top rated quote.

The religion of Kopimism aims to do this.

Copy and Share!

…………

CC-BY-NC Christian Engström

Känsliga läsare varnas för invektiv.

Jag tycker att det är viktigt att det finns utrymme för anonymitet. Så viktigt att jag till och med upplever det vara en omistlig del av en demokrati — finns inte det, så eroderas demokratin. Att det är en rättighet verkar alla vara med på, men frågan är vad exakt det är för slags rättighet man uppfattar sig inneha?

När jag läser artikeln på Nyheter 24 om en osedvanligt envis stalker som gör livet surt för flera som har konton på Facebook, slås jag av hur kommentarsfältet andas fullständig empatilöshet.

Så här skriver till exempel användaren Anus(!):

man fan förlorar hopp om mänskligheten när folk tar illa upp av att någon anonym helt okänd person skriver något om en på internet, en kromosom för lite? känner du dig så jävla kränkt gå ur internet och kom inte tillbaka det är ingen plats för överkänsliga dumma människor

Ironin över att nån blir upprörd över att nån annan blir upprörd är ganska vanligt förekommande online. Här handlar det om att man ska klaga över rätt saker, annars är man en jävla idiot som förtjänar att… ptjaa… klagas på. Solklart. Fattar ju vem som helst.

Humanapes69 läser mellan raderna och tänker sig att det är nån inbyggd “det är synd om kvinnor”-psykologi.

Hållkäften tjejer och sluta gnäll på att folk hatar er på internet, det handlar inte om att ni är kvinnor, det handlar om att folk vill testa gränser anonymt. Det förekommer överallt på internet, i forum, på spel, på knullkontakt och på värdelösa aftonbladet. Folk som vistas i det offentliga rummet där vem som helst kan säga i princip vad som helst till vem som helt helt utan konsekvenser kommer att bli hatad. Dra ut sladden från datorn om du är för dum i huvudet för att förstå detta.

Detta är även det en vanligt förekommande ironi — att förstå att det handlar om att testa gränser, men när de testen skapar reaktioner bli… förvånad? Jag menar, man testar ju för att få reaktioner är ju själva grundtanken här, om Humanapes69s kommentar följer nån slags logik här.

Emelie är lösningsorienterad:

Vilket gnäll. Sätt högsta sekretess på profilen och plocka bort honom/henne som vän, problemet är löst… Eller plocka bort kontot, skapa ett nytt och börja om från scratch med bara vänner IRL eller som på annat sätt kan bekräftas vara äkta konton. Välkommen till nätet, det är tyvärr såhär det ser ut.

“Välkommen”-biten är ofta förekommande online, som jag ofta blir lite full i skratt åt — som om internet liksom är något helt annat än resten världen befolkat av andra än människor. Nåväl, det handlar om att “ta seden dit man kommer”, tror jag. Att försöka undvika se det som är ovant, som farligt. Samtidigt som det är relevant både på och utanför internet, så slås jag av gnäll-epitetet. Nånstans här är alltså värderingen att det är ett jävla gnäll — inte att det är kasst beteende online som har lösningar, utan… gnäll. Tuff ska man vara online.

Carl tackar gud i sin kommentar:

Tacka gud att folk ser igenom smutsig propaganda likt denna som används i syfte att strypa yttrandefriheten på internet. Detta är 2013, “problem reaction solution” receptet fungerar inte längre. Folk genomskådar desperata försök likt detta! Vidrigt.

Flera kommentarer under verkade gå ut på att Nyheter 24 är en ljugarblaska överlag. Själva motsatsen till det de andra ovanför skriver är slutsatsen — problemet existerar inte alls. Att ifrågasätta om det verkligen är ett stort eller särskilt allvarligt problem är i min värld ganska relevant. Dock så brukar kommentatörer själva visa att det nog är så, trots allt, att det går att skärpa till sig i tonen.

Som Carlos:

Jävla propaganda. Fuck alla skrivelser angående näthat. Man vill bara ha lagar mot anonymiteten på Internet. Jag är för ett fritt Internet. Facebook är inte verkligheten. Sluta gnälla…

Observera att Carlos inte bara föredömligt kort avfärdar trovärdigheten i artikeln inledningsvis, sen lyckas säga emot sig själv på sätt och vis och avsluta med lite gnäll på gnället. Facebook är inte verkligheten. Jag har stött på den där kommentaren ibland och blir lika förvånad varje gång.

Varför i alla jävlars namn är du inne och kommenterar upprört under en artikel då, om inget är sant eller på allvar?

Det verkar vara nån slags grundläggande hänvisning till att man “inte fattar reglerna”. Dvs, de som tar det på allvar är de som har fel, för Facebook är inte på riktigt — det vet ju alla. Trots att man själv tydligen tar det på allvar och sätter sig och kommenterar något. Budskapen är som bäst förvirrande och dubbeltydiga.

Det jag saknar från nästan alla är uttryck där nån slags grundläggande värdering om varför anonymitet är viktigt syns. De flesta verkar ju fokusera på att man ska tuffa till sig, inte vara så jävla känslig när man får verbalt pisk — eller stalkas. Samtidigt som det konsekvent påstås att det är inbillning att folk utsätts och det är helt i sin ordning att man då är känslig för vad som skrivs.

Ingen av dessa är särskilt bra ambassadörer för anonymitet — tvärtom är de antagligen en gåva för de krafter som motsätter sig anonymitet. Där de gnäller över gnällarna, ifrågasätter trovärdigheten i “propagandan” som är designad för att ta bort den rättigheten anonymitet innebär, låter de sig gärna användas som bevis för att kraftansträngning behövs. Snacka om att göra allt för att deras profetior ska besannas, tänker jag ibland.

Jag skulle väl egentligen skita i alla de där, som inte tänkt igenom ordentligt hur deras insats för att skydda yttrandefrihet och anonymitet ser ut. Men som sagt, nu är det lite problematiskt att jag tagit beslutet att försvara anonymitet som en grundläggande rättighet som behövs för att motverka orättvisor i samhället.

Visst behöver några ha lite mer skinn på näsan ibland, och visst är det så att det är lätt att missförstå varandra och fatta saker fel. Men det enorma tryck som går till att medmänniskor ska tolerera skit borde faktiskt lika gärna kunna vara ett enormt tryck på att folk som beter sig illa skärper sig. Att de förstår att vad de gör är mot deras egna intresse — att få fortsätta vara anonym online.

Var inte så jävla överkänsliga, alla ni som “försvarar anonymiteten”. Ni slutar nämligen tänka ordentligt och gör fel saker då. Dra ur sladden om du är så jävla dum att du inte fattar det hot du utsätter våra demokratiska fundament för. Internet är på-jävla-riktigt, försök att få in det i skallen.

Swarm Management: People’s friends are better marketers toward those people than you, for the simple reason that they are those people’s friends, and you are not.

Swarmwise chapters – one chapter per month
1. Understanding The Swarm
2. Launching Your Swarm
3. Getting Your Swarm Organized: Herding Cats
4. Control The Vision, But Never The Message (this chapter)
5. Keep Everybody’s Eyes On Target, And Paint It Red Daily (Jun 1)
6. Screw Democracy, We’re On A Mission From God (July 1)
7. Surviving Growth Unlike Anything The MBAs Have Seen (Aug 1)
8. Using Social Dynamics To Their Potential (Sep 1)
9. Managing Oldmedia (Oct 1)
10. Beyond Success (Nov 1)

The actual book is expected to be available by June 15, 2013.

In the last chapter, we talked a lot about formal structures of the swarm. We talked about keeping the working groups to seven people in size, and about splitting the informal groups that approach 150 people in size into two groups. This kind of advice will have come as a surprise to some, who would believe and maybe even insist that a swarm must be leaderless and fully organic.

I do not believe in leaderless organizations. We can observe around us that change happens whenever people are allowed to inspire each other to greatness. This is leadership. This is even leadership by its very definition.

In contrast, if you have a large assembly of people who are forced to agree on every movement before doing anything, including the mechanism for what constitutes such agreement, then you rarely achieve anything at all.

Therefore, as you build a swarm, it is imperative that everybody is empowered to act in the swarm just on the basis of what he or she believes will further its goals — but no one is allowed to empower himself or herself to restrict others, neither on his or her own nor through superior numbers.

This concept — that people are allowed, encouraged, and expected to assume speaking and acting power for themselves in the swarm’s name, but never the kind of power that limits others’ right to do the same thing — is a hard thing to grasp for many. We have been so consistently conditioned to regard power as power, regardless whether it is over our own actions or over those of others, that this crucial distinction must be actively explained: there is a difference between the ability to empower yourself to perform an action and the ability to restrict others from performing that action. In the swarm, people have the former ability, but not the latter. We will return to explore this mechanism in more detail in chapter 6, as we discuss how to create a sense of inclusion and lack of fear as we shape the general motivations and internal culture of the swarm.

As a result of this far-reaching mandate, somebody who believes the swarm should take a certain action to further its goals need only start doing it. If others agree that the action is beneficial, then they will join in on that course of action.

The key reasons the swarm should not be leaderless are two. You will notice that I refer to “its goals.” Those come from you, the swarm’s founder. If the swarm were allowed to start discussing its purpose in life, then it would immediately lose its power to attract new people — who, after all, feel attracted to the swarm in order to accomplish a specific goal, and not out of some general kind of sense of social cohesion. If the goal is vague or even under discussion, the swarm will not attract people — because they wouldn’t see the swarm as a credible or effective vehicle for realizing their goal. After all, the goal of the swarm is uncertain and unclear if it is under discussion, so what goal would we be talking about in the first place?

The second reason the swarm should not be leaderless is these very mechanisms, the swarm’s culture of allowing people to act. These values will be key to the swarm’s success, and those values are set and established by you as its founder. If the swarm starts discussing its methods of conflict resolution, putting the swarm in a state where there is no longer any means to even agree whether people have arrived at an agreement, then the necessary activism for the end goal will screech to a halt.

Therefore, I believe that leaderless swarms are not capable of delivering a tangible change in the world at the end of the day. The scaffolding, the culture, and the goals of the swarm need to emanate from a founder. In a corporate setting, we would call this “mission and values.”

That said, I also believe in competition between many overlapping swarms, so that activists can float in and out of organizations, networks, and swarms that best match the change they want to see in the world. One swarm fighting for a goal does not preclude more swarms doing the same, but perhaps with a slightly different set of parameters from a different founder. This is fundamentally good for the end cause.

So the sum of this little introspective reflection at the start of the chapter is that the vision of the swarm’s end goal comes, and must come, from you — its founder. However, as we shall see, this doesn’t mean that you can control the message being told to every single being, or that you should even try to do so. Rather, you should encourage the opposite.

YOU DO THE VISION, THE SWARM DOES THE TALKING

Traditional marketing says that a message needs to stay constant to penetrate. My experience says that’s not very effective when compared to swarm techniques.

It may certainly be true that you can influence routine buying patterns or even routine voting patterns with simpleton messages of the one-size-fits-all type. But if you want energized activists, people who walk an extra mile to make a difference, then it’s a different ballgame entirely.

You don’t want a routine pattern when you’re looking for activists. You want people who are passionate, who feel like kings or queens of the world, and who can’t wait to make a difference with their bare hands.

Try to do that with centrally designed TV ads. You can’t. No matter how many millions you spend on an ad, it cannot be done. (This disregards the fact that swarms form in cash-strapped environments in the first place.)

“A man does not have himself killed for a half-pence a day or for a petty distinction. You must speak to the soul in order to electrify him.” — Napoleon Bonaparte

Our language is a social marker. Our choice of words matters, as do minute details in their pronunciation and timing. Our language is a marker of group inclusion, and, more importantly, of group exclusion.

If somebody comes up to you and tells you a factual statement in a language that you identify as that of a group you dislike, you are very likely to discard that message as false, no matter whether it’s true or not when analyzed rationally. In the same vein, if somebody that dresses, speaks, and acts in a manner consistent with your social standards tells you a factual statement, then you are likely to accept it as plausible and maybe examine it on its own merits later.

The recipe is ridiculously straightforward: communicate your vision to everybody, and let the thousands of activists translate your vision into words that fit their specific social context. Don’t make a one-size-fits-all message that everybody has to learn. It will be one-size-fits-none.

This sounds obvious in hindsight. It has been used in some legacy product marketing, like that of Tupperware’s plastic containers, but never on an Internet scale and time. Some political campaigns try to tailor their messages to demographics, but have to abide by general demographic guesses rather than actual social presence.

Let me give a tangible example. When I speak about the opportunities associated with the obsolescence of the copyright industry, I can do so in many different languages. If I were to speak about this before a liberal entrepreneur crowd, I would say something like this:

“There is tremendous opportunity in the cutting of this link from the value chain. The copyright industry intermediaries no longer add value to the end product or service, and so, in a functioning market, they are going to die by themselves. There is a problem here, as their statutory monopoly prevents that. Therefore, we must assist in this cutoff, as removal of their overhead allows for growth of the overall market, future opportunities for the artist entrepreneurs, and for new jobs that take the place of the obsolete ones.”

However, speaking to dark-red communist groups that celebrate the Red Army Faction as heroes, I would choose a different language:

“I think it is glorious that the cultural workers have finally assumed control over their means of production, and that we finally have the ability to throw off the middlemen parasite capitalists who have been profiting for decades off of the workers’ hard labor. We should help our brothers and sisters to make this transition happen, and help them turn the captured middlemen profits into new jobs for our culture.”

Factually, these two statements are completely identical. I am saying the exact same thing. But one wording would not work for the other group; you would get thrown out of the room, and any curiosity about your swarm would be discarded for good.

Granted, these two settings are extreme contrasts to make a point. But even a subtle sign of not belonging can be enough to get your idea and vision discarded in a conversation.

This is why you need the activists — thousands of them — to translate your vision into as many different social contexts as you have activists. Only then will you be able to electrify their friends with your vision, as that vision is clad in the language of their respective social contexts.

Don’t think you can do this yourself for every setting. You can’t master every nuance of language and social code. Nobody can. I may be able to switch languages rudimentarily from years of training in different settings, but I can’t easily change appearance. If I arrive in a suit at a location where I am to give a presentation, and the people there turn out to be laid-back hippie types, then that’s it. No word I say after that can change their perception of me.

It is also important, and imperative, that your activists not only are encouraged to translate your vision, but also to interpret and apply it to specific scenarios. In a political swarm, for example, that means they need to be able to translate general principles into specific policy on the fly, and express it in appropriate language for the context — always without asking permission. The previously mentioned three-activist rule can apply here, or you can empower everybody individually straight off the bat. When this starts to happen without any central planning and control, the swarm starts to really fly.

There will be people in the swarm who object to others’ interpretations of the vision and general principles, of course. This brings us back to the distinction between empowerment of the activist self versus the power to crack down on the work of others. The golden rule of the net springs to life: “If you see something you don’t like, contribute with something you do like.”

This rule is absolutely paramount, and it is you who must enforce it.

One of the worst things that can happen to the swarm is the emergence of a backseat driver culture, where those who take initiatives and risks are punished for it — and it is your responsibility to make sure that people who do things are rewarded, even when you think they weren’t exactly on the money. It is especially crucial that peers in the swarm don’t fear other people being angry with the swarm, and punish the risk-taker as a result. After all, people getting angry with you is a symptom that you’re starting to cause change, that you’re starting to succeed in your mission. This is expected and should not be feared.

This is so important — the swarm lives or dies with this — that it deserves repetition:

When people in the swarm get criticized by the public and by influential people, that is a sign you’re on the right track. This is not something to fear, this is something to celebrate, and everybody in the swarm must know this. People must be rewarded by their peers for taking risks, and you must make sure that other people in the swarm reward other people for taking risks, even when things go bad (or just don’t produce the expected results). If people see something they don’t like, the rule must be that their response is to contribute themselves with something they do like.

In contrast, if, out of fear for being criticized by the public, people start cracking down on one another when they take initiatives, a backseat driver culture will emerge that punishes the activists who take risks and do things they believe in. If a backseat driver culture emerges, risk taking and initiatives don’t happen, because activists become shell-shocked from constant peer criticism whenever they try something. If this pattern develops, the swarm dies.

You need to celebrate every time somebody does something you feel goes in the right direction and that initiative is criticized by somebody influential outside the swarm. “Well done,” you need to say visibly. “These influential people say we’re morons. You’re doing something right.” Lead by example and teach others to celebrate when this happens.

We’ll talk more about that in chapter 9: if you’re not making anybody outside the swarm angry at all, you’re probably doing things the wrong way, and before people outside the swarm get angry, they will always try ridiculing those activists in the swarm who threaten their influence. If somebody says you’re all morons and clowns, that’s a sign you’re on the right track. If they get angry with you, that’s even better.

This doesn’t mean you can’t listen to feedback and learn from it. But it should never, ever, be feared. This is paramount.

HELP THE SWARM REMIX THE MESSAGE

The previous chapter discussed the vertical communication in the swarm. The horizontal communication is even more important to the swarm’s success.

Activists must have the ability to inspire and learn from one another without you as a bottleneck in between them. They need to be in control of the message, as translated from your vision.

What you need to provide for the swarm is some kind of work area where the activists can share work files with one another: posters, flyers, blog layouts, catchy slogans, campaign themes, anything related to spreading your ideas and vision. Also, they must have the ability to comment on and discuss these work files between them.

When you do, you will be amazed at the sheer brilliance many will show in translating your vision into words and images. Not all the posters and flyers will be great, of course, but those that are will be used in a lot more places and situations than the one they were originally made for. All without you interfering.

What’s more, the swarm will remix its own posters and flyers all by itself — it will keep evolving them into something better. Some attempts will fall flat on their face. Those that the swarm recognizes as great will live on and be used in new situations, and be remixed yet again.

The ability for the swarm to work horizontally like this, across all boundaries and all scales, is crucial for success. Speaking of flyers and posters, by the way, we arrive at the next vital part:

TAKE TO THE STREETS

Going back to the social mechanisms of accepting ideas, it is not really enough that people hear the swarm’s message from their friends, in particular their friends and acquaintances online.

We come back to the importance of inclusion and exclusion, and how vital it is for people to meet somebody they can identify with who carries the ideas visibly. Group psychology is everything here. When this happens, the ideas can carry over to the new individual.

The keys here are two: “meet” and “identify with.” People need to see the swarm in the streets on their way to work or school, and in random places in their daily life. They need to understand that this is something that takes place online and offline, in other places than just in their circle of friends.

This is not as impossible as it may sound.

Let’s take a look at how a competing political party experienced the events leading up to the success of the Swedish Pirate Party in the European elections of 2009:

“Our election workers all paint the same image: the Pirate Party was on practically every square in the entire country, talking to passersby, handing out flyers, and flying their bright colors.” — election analysis from the Social Democrats, 2009

Now, knowing the actual level of activity in the European election campaign that the above quote refers to, I know that “on practically every square” is a stark exaggeration of the actual events that took place. However, the above quote is the subjective impression of reality from a competing political party who had tons of resources and people everywhere. Therefore, it is not far-fetched to say that this represents the actual public impression.

Thus, you should know that it is perfectly possible to give the above impression without any resources, money, or fame — just using swarm techniques.

We’ll return to leadership styles that help accomplish this in the next chapter. For now, it’s enough to note that there are four classical ways to take to the streets — handing out flyers, putting up posters, having tables or similar in squares, and staging rallies.

Each of these carries its own techniques and experiences. Let’s look at them one by one.

Most people who hand out flyers have little or no training in doing so. You’ll all too often see people tasked with handing out flyers for various causes, but who look just lost, standing on their own in a corner of the street, huddling in the shadows, holding out a piece of paper to passersby who have no interest in their existence whatsoever. This is a waste of money, brains, and time. Over six years, we have learned a couple of simple techniques that make flyer handouts work in practice. It is your duty to teach this initially, and teach others to teach it in turn. (Of course, you need not follow this experience to the letter. Copy and remix to your needs and desires.) This technique takes about five minutes to demonstrate ahead of every flyer handout activity, and should be demonstrated ahead of every flyer handout.

Let’s start with the flyer design. It needs to look professional, but need not be perfect nor packed with information: the key thing when handing out flyers is that people see the swarm’s symbol and colors and an easily absorbable message, with a link where they can get more information.

In the same vein, the people handing out flyers should be wearing clean and nice-looking clothes with the swarm’s symbol and colors. Polo shirts are better than T-shirts here. For the same reason, in cold climates, handing out flyers in summer and spring is much preferable to doing so in winter.

Ideally, a handout lasts about ninety minutes over a weekday lunch, or over a couple of hours shopping midday on Saturday or Sunday, and has about ten people participating.

The people handing out flyers walk slowly in patrols of two, side by side, some three to five meters (ten to twenty feet) apart, up and down a designated part of a street or mall. Three to five meters is close enough to look organized to people they meet, but not close enough to cause individuals on the street to feel threatened in a two-against-one situation. Nobody hands out flyers alone, ever: this will look like an “end of the world, end of the world, end of the world, somebody please take my flyer and read about the end of the world” crazy who people will want to just cross the street to avoid.

The individual hander-out uses three phrases in a specific order when he or she meets people walking slowly down the street or mall: “Hello” to get eye contact; “Here you are, sir/ma’am” with a smile as he or she hands over a folder or flyer faced so the person may read it at a glance before deciding whether to take it or not; and then “thank you” whether they take it or not. This is simple, effective, and works in all parts of Sweden.

(Perceptions vary somewhat. In the slower-paced northern parts of the country, like Lapland, people may think you’re a bit impolite for not at least staying for coffee after having addressed them. In the higher-paced capital of Stockholm, people may think you’re a bit impolite for addressing them at all. But the technique works.)

If they don’t accept the flyer, the hander-out puts it at the bottom of the stack and offers a fresh flyer to the next person. Nobody will accept a flyer that he or she saw being rejected by the person right in front of him or her.

Ideally, the handers-out carry two stacks of items to hand out: one flyer, which is the main event of the day, and one folder with more information about the swarm to give to people who ask for more information. Some will.

One person needs to stay with the stockpile of flyers and other equipment so that handers-out can refill their stacks periodically. Another person needs to organize the event and be formally responsible in case there’s trouble, someone whom the handers-out can point at to deal with any complaints. This person also designates the locations of the patrols of two people each in a pattern which causes most people who are out that day to pass at least two patrols: somebody who sees the same flyers being handed out by two different groups of people will get a positive impression of a well-organized activity.

It is quite common for people accepting flyers to start asking questions to the activists handing them out. In this case, make sure that the activists are comfortable responding to the most common questions about the swarm. Having that folder with more information as a backup for the flyer helps in this scenario, too.

As for planning of print runs, a general guideline is that just over a thousand flyers per hour are handed out when working in a group like this.

Finally, some people will inevitably crumple up the flyer or tear it to pieces and throw it with contempt in the street. Make sure that everybody in the activity picks up such litter and throws it in proper trash cans — otherwise, people will register the swarm’s colors and symbol as trash in the street, and associate negatively from there.

Putting up posters is somewhat less elaborate, but needs to be done with respect for the person who will be tearing down the posters. Never superglue posters to façades unless your swarm needs to be associated with vandalism, for instance.

In general, our experience says that posters should be put up by patrols of three activists. The first activist holds the poster to the wall, the second affixes it there using masking tape, and the third explains what the poster and the swarm is about to the passersby who will invariably stop in curiosity.

A good guideline is that a one-hundred-poster campaign is a large and quite visible campaign for a suburb or the center of a small city, but it will not last for long: a few days at the most, maybe just a few hours. So choose the timing well. It is better to have rotating teams in a town putting up one hundred posters between them once a week, rather than spending a whole day putting up five hundred posters once that are all gone the next day.

When it comes to hosting book tables or other semifixed installations in streets or open-air trade shows, it is less of a science. Have plenty of materials to give out, make sure that there are always people to man the station, and have the swarm’s symbol and colors flying everywhere. You will probably not be able to afford umbrellas and similar elaborate merchandise at this stage, but a couple of flags for display come cheaply at print-on-demand stores.

A tip is to hand out helium-filled balloons with the swarm’s colors and symbol to parents who pass by with kids. The kids love it, the parents will tie the balloon to the stroller, and they become a walking billboard for your swarm. People on all sides of your table will start noticing balloons several hundred meters away. (Teenagers, on the other hand, love the balloons for running around the corner with them to inhale the helium, laugh at their funny voices for a breath or two, then come running back for more. There’s a fine line in choosing who to give balloons to.)

Finally, rallies and street protests. Arrange a speaker list with six to ten speakers, and make sure that the rally as a whole doesn’t last longer than an hour. Police permits may be required for PA equipment (and you do need that). You may be able to gain a wider audience by inviting speakers from neighboring swarms or other organizations sympathetic to your cause.

Your choice of venue matters. You want to fill a square with people to make effective media imagery. If you pick a large square and get 500 people to attend, they will look like a speck in the middle of an empty square. In contrast, in a small square, that same crowd will look almost like an angry, unstoppable mob. It is hard to estimate how many will attend your swarm’s rally before even having announced it, but you must do so before choosing where to hold it.

Rallies can be very effective when people are really angry about something that has just happened, compared to staging rallies as a “just because” activity. When people are angry, they will tend to want to share, show, and vent that in groups. This also gives the speakers at the rally a relatively easy task; they basically just have to describe how angry they are at what has just happened, in the most colorful and provocative of terms, to draw thunderous applause at the rally.

This requires quick reactions and turnarounds. A rally the day after or the weekend after an unjust high-profile verdict could be a very effective example. As verdicts are generally predictable in time (but not in content), you and the swarm are able to plan for the possibility of needing such a rally and get the necessary police permits weeks in advance. You may not use those plans, but they should be ready at hand.

When you’ve made the go decision for a rally, make sure that the media know about the rally in advance (send press releases the previous day or the day before) and put the speakers you want to be seen in media as faces for your swarm in the first and second speaker slots. Media will arrive at the rally, get their pictures and footage, and leave; they do not stay for the full duration.

Make sure to get your own footage and photos from the rally as well. Later down the road, TV stations and newspapers will ask you for cutaway footage and activity images to go with their stories about you. If you can’t provide that, they will make a story about somebody else, so this is quite important. For video footage, use a tripod and an HD camera. You can’t get broadcast-quality images when using a camera handheld. If you don’t have somebody with professional experience in filming, don’t try to get moving and panning scenes; it takes a lot of experience to get such scenes usable for broadcast. Instead, just get good footage showing a large crowd from several angles, footage where the camera doesn’t move in the scene itself.

As the rally disperses, do close with telling the people of a gathering spot afterward for those who want to get to know one another and just hang out. This helps reinforce friendships in the swarm, and therefore the organization as a whole. Also, new activists are frequently recruited when this happens. In summertime, you may want to bring blankets, picnic baskets with bread, cheese, salami, grapes, and such, and a couple of bottles of wine, to head for a grass spot in a nearby park. That makes for a very friendly hangout after the rally.

Again, in cold climates, avoid rallies in winter altogether. Odds are you’ll just get a couple of dozen huddling, freezing people that look terrible on the evening news. (There are exceptions. Don’t count on being one of them.)

In any case, limit any winter rally to about thirty minutes.

SCALE OUT, OUT, OUT

A key concept of the swarm is “scaling out.” This refers to the process of moving every activity as far out toward the edges of the swarm as possible, involving as many people as possible — and, while we’re doing so, scaling out the swarm’s operating costs along with the activity.

Scaling out is an IT term. When something grows in size, in the language of the IT industry, you can scale up or out your server park. Scaling up means that you replace the servers currently doing the work with more expensive servers. Scaling out means that you keep the low-cost servers currently doing the job, and add more such low-cost servers. We’re adding more activists. Many more activists. We’re scaling out our work.

If all operating costs of the swarm were to be paid centrally, they might come together to a substantial sum. If done by an activist at the edge of the swarm, just covering his or her portion of the activity, the cost might be so small that the activist may not even think of it in terms of a cost. This is a positively huge benefit of scaling out.

One example could be the flyers we just discussed. If you have an activist swarm with reasonable geographical coverage on the ground, and were to distribute flyers to households, the traditional way of doing so would be to purchase the printing and mailing of the flyers. But with a swarm, you don’t need to do that.

Rather, think in terms of making an A5-size or half-letter-size PDF for the flyer and asking your activists to print two hundred copies each and distribute them to their neighbors. It’s not only OK to do so, it’s even quite expected. Sure, you might not get 100 percent coverage on the ground compared to paying for printing and distribution, but let’s do the math here, just for fun.

Assume we have ten thousand activists and that 5 percent of them take us up on this particular request, which is a fair guesstimate for such a request. That means we get one hundred thousand flyers distributed to households near where our current activists live (also suggesting that those places are demographically the right locations to recruit more activists to our swarm).

The total cost to you for achieving this reach is three to four hours of work designing the PDF in question and an energizing, encouraging mail to your activists to print and distribute it. The cost is even less if you have good designers in the swarm who like making flyers, or if you’re picking one of the existing remixes of your vision in flyer format.

The total cost in a traditional nonswarm organization, on the other hand, is on the order of forty thousand euros to achieve the same result with paying for address lists, printing, packing, and postage — and quite probably with more work hours spent, too, in just the administrative work in placing the necessary orders.

It’s not hard to see the very tangible benefits of scaling out.

You can easily apply this principle to printing flyers, too, especially at the early stages of the swarm (the first year or couple of years, before there is a predictable and significant income). Encourage your activists to pick their favorite flavor or flavors of flyer among all the activist remixes of your vision, print some five hundred copies in their printer, and just head out in town and hand them out. All without asking anybody’s permission.

Posters are somewhat harder to scale out due to their nonstandard large size, but a surprisingly large number of activists have access to A3-style printing gear somewhere in their daily routines. It doesn’t take large print runs when it comes to posters. As already mentioned, a one-hundred-poster campaign is considered a large one in a suburb or small city.

If it goes well, encourage activists to take photos and share when they do activism in the streets. That encourages more people to do the same kind of activism and breeds a friendly competition. We can also use such photos for internal competitions with fun and silly prizes. This helps motivate the swarm as a whole, and also serves to show other people that the swarm is active — potential recruits and adversaries alike.

In the next chapter, we’ll take a deeper look at self-organization and making things happen.

 

This is the fourth chapter of Swarmwise, a book arriving this summer. Did you like it? It’s going to be free to share (it, like this excerpt, is CC-BY-NC), but you can also buy it hardcover.

 

EXCERPT FROM UPCOMING BOOK

This is a part of the upcoming book Swarmwise, due in the summer of 2013. It is an instruction manual for recruiting and leading tens of thousands of activists on a mission to change the world for the better, without having access to money, resources, or fame. The book is based on Falkvinge’s experiences in leading the Swedish Pirate Party into the European Parliament, starting from nothing, and covers all aspects of leading a swarm of activists into mainstream success.

Ladda ner ”En reformerad upphovsrätt” som länksatt pdf

Nu har jag levererat 349 exemplar av boken ”En reformerad upphovsrätt” till riksdagen, för vidare distribution till alla ledamöter. Boken är skriven av Piratpartiets grundare Rick Falkvinge och mig, och handlar om hur Piratpartiet vill reformera upphovsrätten och göra fildelning lagligt.

Jag skickade med det här följebrevet till riksdagsledamöterna:

Kära kollega,

Legaliserad fildelning, kortare skyddstider och vettigare regler för sampling, citat och parodier.

Det är huvuddragen i Piratpartiets förslag till reformerad upphovsrätt, som den Gröna gruppen i EU-parlamentet också har antagit som sin officiella linje.

Den här boken förklarar vad det är vi vill göra, varför det är viktigt, och hur reformen kommer att gynna både konsumenter, artister och samhället i stort.

Jag hoppas du tycker boken är intressant, och jag svarar gärna på frågor och kommentarer.

Sharing is caring!

Christian Engström
Europaparlamentariker för Piratpartiet

Om du också vill läsa boken kan du ladda ner den här, eller beställa den på papper för 29:- (inklusive frakt) från Piratshoppen. Lokalföreningar i Piratpartiet kan beställa boken gratis i lådor om 100 ex från Piratshoppen.

Boken finns också på engelska med titeln The Case for Copyright Reform att ladda ner eller beställa på papper.

Jag hoppas att så många som möjligt av riksdagens ledamöter ledamöter faktiskt läser boken, åtminstone lite översiktligt. Dagens försök att hejda fildelningen med hårdare straff och fler fildelningsdomar fungerar inte. Sverige och Europa måste lägga om kursen.

I EU-parlamentet växer stödet för en reform av upphovsrätten i linje med vad Piratpartiet vill. Den Gröna gruppen har antagit Piratpartiets ståndpunkt som sin officiella linje. Vänstergruppen är i praktiken ombord, och ett antal ledamöter ur andra mindre grupper också.

Den stora Socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet arbetar intensivt med frågan. Jag ser det bara som en tidsfråga innan de också anslutit sig till att stödja reformen, och när det väl händer behöver vi bara lite spridda konservativa ledamöter, exempelvis från de forna östländerna, för att vi ska ha en majoritet i parlamentet.

Piratpartiets copyright-reform är något som kommer att hända, och min gissning är att det kommer att hända nästa mandatperiod, om Piratpartiet blir omvalda till EU-parlamentet i valet 2014.

Nu har den svenska riksdagens ledamöter chansen att slippa bli tagna på sängen.

Jacob Hallén i Piratpartiet har skrivit en föredömlig serie bloggposter där han beskriver de olika droger (lagliga och olagliga) som vi har i samhället, och hur lagen ser på dem:

• Del 1, introduktion
• Del 2, koffein
• Del 3, nikotin
• Del 4, alkohol
• Del 5, GHB
• Del 6, Cannabis
• Del 7, Amfetamin
• Del 8, Kokain
• Del 9, Heroin
• Del 10, Diverse droger
• Del 11, Skademekanismer
• Del 12, Anpassad lagstiftning

Det här är ett utmärkt bakgrundsmaterial.

Narkotikapolitiken i Sverige har länge styrts, och styrs fortfarande, mer av dogmer och orealistiska nollvisioner än av fakta och konsekvensanalyser. Det gör att människor dör i onödan, när de skulle ha kunnat leva vidare med en mer human narkotikapolitik som fokuserade på att minimera de skador som drogerna förorsakar, och på att inte göra situationen för de värst utsatta missbrukarna ännu värre genom att hetsa dem med polis.

I länder som Schweiz, Portugal och Nederländerna har man lagt ner ”kriget mot narkotikan” och istället infört en ny humanare politik där missbrukare med problem inte längre behandlas som kriminella, utan erbjuds vård och hjälp istället. Det har både lett till att antalet människor som dött av drogmissbruk sjunkit radikalt, och att de missbrukare som inte har lyckats göra sig kvitt missbruket åtminstone fått ett lite mindre nedbrytande liv.

Sverige borde också följa den här vägen, och lägga om till en faktabaserad narkotikapolitik med skademinimering och humanism som främsta mål.

Piratpartiet vill avkriminalisera användning och innehav av narkotika för personligt bruk (utan att drogerna i sig för den skull legaliseras). Vi tycker att människor som har problem med att de fastnat i narkotikaberoende ska få hjälp och stöd av samhället, istället för att hetsas och trakasseras av polisen.

Det är dags att vi avslutar ”kriget mot narkotikan”, och börjar diskutera narkotikapolitik utifrån fakta istället för dogmer.

I det isländska valet till alltinget (riksdagen) i söndags tog det isländska Piratpartiet tre mandat. Det var första gången i världen som ett piratparti tog mandat i en nationellt parlament med proportionella val.

Grattis och tack, isländska pirater!

Island är det fjärde landet där Piratpartiet är representerat på nationell eller regional nivå. Sedan tidigare hade vi Sverige (2 EU-parlamentariker), Tyskland (fyra delstatsparlament) och Tjeckien (en senator som valdes in på Piratpartiets valsedel med stöd av en koalition av andra partier).

Segern på Island är ytterligare ett tecken på hur den politiska piratrörelsen inte är någon modefluga som dök upp och försvann, utan en global politisk rörelse på tillväxt.

Andra som skriver om det isländska valet:

Rick Falkvinge: Icelandic Pirate Party WINS, Enters Parliament
Torrentfreak: Pirate Party Enters Iceland’s National Parliament After Historic Election Win
Piratpartiet: Valsuccé för det isländska Piratpartiet
Pirate Times: History Made by a Hair’s Breadth
Ars Technica: Pirate Party wins 3 seats in Icelandic parliament for its best result worldwide

Det är antagligen en lite för dystopisk läsning, så här en solig måndag när våren verkar ha kommit för att stanna. +Lennart Regebro  tipsade mig om sitt inlägg där han spekulerar om en händelsekedja som kan leda till att Sverige blir en diktatur: http://lennartregebro.wordpress.com/2013/01/09/sveriges-vag-mot-diktatur-tva-ar-senare/

Jag kommer på mig själv att inte vilja sprida inlägget vidare, eller ens säga något om det. Inte för att det är ett dåligt inlägg, eller saknar relevans — utan för att det är så himla svårt att lyfta en sån här frågeställning utan att framstå som en domedagsprofet. Och som sagt, solen skiner ju. Livet är ju ganska fint.

Det är lite problemet med att tackla trenden som pekar mot ett allt mer auktoritärt samhälle över huvud taget, och jag har skrivit om det förr: hur tusan gör man att lyfta sånt här, utan att sänka folk?

När jag står och borstar tänderna och fortfarande inte kan släppa det där med att min omedelbara reflex var att ignorera, så tänker jag på hur jag noterade att twitterflödet igår fylldes av kommentarer pga att Jimmie Åkesson satt på Agenda igår och tydligen ville ta bort aborträtten för kvinnor. Motdebattören, Maria Arnholm (M) hade tydligen gjort ett bra jobb, enligt twitterbruset. http://www.svtplay.se/agenda Men det är en såndär typisk detalj i tiden, att kvinnors rättigheter zoomas in på. Själv har jag inte sett det ännu, det var flödet av kommentarer som fångade min uppmärksamhet.

Åkesson står även för en annan ledtråd i samtiden som har varit vanligt förekommande historisk, när samhällen dragits mot ett mer auktoritärt styre: att välja ut hela grupper och göra dem ansvariga för sviktande ekonomi. Såna här tecken är emellertid inte Åkesson ensam om, även om jag erkänner att det är oerhört lockande att i min tur, utse honom som en bad guy och stanna där.

Det handlar om ett tryck som vi alla är med och applicerar och som skapar en grogrund för övervakning och fördömanden. En känsla av att "det inte går att göra något" som följer på detta, och när någon framstår göra något, känns det välkommet. Hur lite det än löser de långsiktiga problemen. Det bor en viktig psykologi i den här utvecklingen som vi alla på ett eller annat sätt deltar i.

Solen skiner (med lite tur) även i länder där friheten är kraftigt begränsad. Lennart har antagligen inte rätt i alla sina förutsägelser, kanske gör jag det till och med för viktigt som lyfter det, men det betyder inte att han har fel att vi nånstans är på väg mot något som vi som samhälle inte kommer att må särskilt bra av. Och min reaktion är så symptomatisk. Många av oss behöver tro på något som får en att vilja kliva upp på morgonen.

Det duger helt enkelt inte med hjälplöshet, så här sitter jag nu och funderar på hur man undviker det, när man informerar om våra felsteg i samtiden. Rädslan åt båda hållen — att hjälpa till att skrämmas eller att hjälpa till att dölja något folk behöver se — är onekligen väldigt handikappande.

#opassande

Google+: Reshared 4 times
Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Pirate Parties: The Icelandic Pirate Party has entered Parliament. This is clear as all the votes have been counted, with the Pirate Party at 5.1% as final result, just above the five-percent barrier to entry.

UPDATE AT 1000 UTC
During the night, the support for the Icelandic Pirate Party briefly fell below the five-percent barrier to entry, making the outcome uncertain and the polls wrong. As of 1000 UTC, with all the votes counted, the Pirate Party’s support is at 5.1% with three seats. Article text has been updated to reflect this.

The Icelandic election campaign for the Alþing, the Icelandic parliament (pictured), had been bulging back and forth in support for the major parties. One thing that looked consistent was that the nascent Icelandic Pirate Party kept growing, polling between 6.5% and 9.0% in recent polls.

As the first MP was announced for the Pirate Party from the Iceland Southwest constituency, where the party initially held a full 8.3% of the votes, the roof lifted at the Pirate victory dinner celebrations in a posh seafood restaurant in the center of Reykjavik.

The Icelanders are something of a phenomenon, even within the quickly-growing Pirate Party movement. The Icelandic Pirates were founded a mere nine months ago, and got seats in the Alþing today – three seats, as per current projections. That is a speed record by any measure.

This makes the Icelandic Pirate Party the first in the movement to enter a national, proportional parliament! Heartfelt congratulations. Achievement unlocked. After this victory, there are no further governmental levels where the movement is not represented.

The Icelandic Pirate Party didn’t start from nothing, though. They were lucky enough to have very seasoned activists bootstrap the party – such as Birgitta Jónsdóttir (of Wikileaks and of the Icelandic Modern Media Initiative, et al) and Smári McCarthy (similarly involved in IMMI and other projects). We don’t know yet which pirates get the actual seats in the Alþing – that will depend on vote distribution among constituencies and such.

Regardless, there will no doubt be a lot of work to do in the Alþing – even though Iceland has been very progressive with its ideas, fewer of those ideas have been implemented in law. Having legislators in Iceland may facilitate that; there’s a lot of work up ahead.

But not tonight.

Tonight, we party and salute our glasses of rum to our Icelandic brothers and sisters in the movement. Well done!

Tycker Hanna Fahl har en rätt bra poäng, när hon kommenterar den senaste tidens förlöjligande av Justin Bieber-fansen i Sverige. Den som kulminerade i något av det elakaste jag hört på länge, i underhållningssyfte av radiostationen NRJ. En ung tjej lurades att tro att hon skulle få träffa sin idol och när hon förstod att de skämtat med henne, började gråta i direktsändning. (edit: hela grejen var tydligen ett påhitt.)

Att motsvarande fandom av mestadels killar, kommer undan förlöjliganden helt som Fahl beskriver, stämmer nog inte. Men jag gissar att det är enklare, att vara överlägsen mot småtjejer än att skratta överlägset åt en huligan som inte drar sig för att slå folk på käften.

Det visar ju inte minst händelsen som fick både tränare och styrelseordförande för DIF att avgå. Händelsen som till och med inspirerade statsministern att ta det unika beslutet att kommentera samtiden i en extrainkallad presskonferens.

DIFs tränare berättade att han fick ett hotfullt samtal och det i kombination med att bli uppsökt på träningsanläggningen av tre stycken helt enkelt gjorde att han prioriterade trygghet för sig och familjen, framför träningsjobbet.

Nu är det inte bara tjejer som kan känna sig förnedrade, de tre som besökte DIF-tränaren upplever sig orättvist bedömda — även om jag nånstans lite fördomsfullt hade trott att dessa tillhört kategorin som kritiserar människor för att vara “för lättkränkta”. Enligt en Aftonbladetintervju, så var det deras “demokratiska rätt som medlemmar i Djurgården”, att framföra sina åsikter och vidhåller att de inte hotat tränaren.

Kränktheten, förresten, visste inga gränser i och med amnings-videon häromsistens, som visserligen var rätt kasst utformad, men som tydligen hotade den ack så viktiga potensen bland svenska män. Där organisationen som skapat videon till och med fick dödshot förmedlade via kommentarsfälten.

Allt det här händer ungefär samtidigt. Lite ska man tåla/har du ingen humor-fenomenet har gått rätt långt här i världen. Så långt att jag inte riktigt kan se vilka det är som är alldeles åt helvete för lättkränkta, längre.

Electronic cigarettes and snus can help reduce the number of smoking related deaths in Europe

I have now tabled 19 amendments to the Tobacco Products Directive in the European Parliament Committee for the Internal Market and Consumer Protection IMCO.

The amendments are in favour of allowing snus (Swedish oral tobacco) and electronic cigarettes, as part of a harm reduction policy for tobacco products. My aim is to give current smokers the choice of giving up smoking in favour of the considerably less dangerous alternatives snus or e-cigarettes.

You can read the Commission’s proposal for a revised Tobacco Products Directive here (the Articles start on page 23), and my amendments here. The European Parliament’s Legislative Observatory Procedure file is here.

Snus is currently banned in the EU, but allowed in Sweden. This has made Sweden a great success story in terms of tobacco harm reduction. Thanks to snus, Sweden has half as many smokers (13%) as the EU average (28%). As a consequence, we have half the number of yearly deaths from smoking, in a very straight-forward correlation. Contrary to fears, Sweden does not have a higher prevalence of oral cancer than the rest of the EU.

The main objectives of my amendments on snus (Am 1 – 7 & 18) are:

1. The ban on characterising flavours should only apply to tobacco products for smoking (Am 2 & 3). Flavours are integral to smokeless tobacco products and used in 70% of products, but only in 5% of cigarettes. Smokeless tobacco products are a much lower risk alternative to cigarettes and it is important to ensure smokeless tobacco products are not disadvantaged relative to cigarettes, and that smokers are incentivised to switch.  Given the low rates of smoking and smoking related disease in Sweden, and that this is largely attributable to oral tobacco only available in Sweden, it would be wrong for the EU to legislate for changes that apply to oral tobacco if the government of Sweden is opposed, especially in the absence of any evidence that this will have a beneficial effect rather than undermine the pronounced health benefits arising from the oral tobacco experience in Sweden.
2. Let Member States decide for themselves if they want to continue to ban snus or not (Am 5). If a member state believes it is culturally accepted and makes a valuable contribution to public health, then surely it is a matter for the member state – in other words, each member state should have the right, but not the obligation to do what Sweden has done.  Even if there is no intent to lift a ban now, the flexibility to do it in future is valuable.   Different treatment may be justified in different member states because of different cultures and differing estimates of public health impact in different cultural contexts.
3. Set maximum limits for toxic or carcinogenic substances present in smokeless tobacco products (Am 6, 7 & 18). This replaces a ban on oral tobacco with a product quality standard for all smokeless tobacco. Rather than banning the least hazardous smokeless tobacco products (i.e.: snus), this will have the effect of removing the most hazardous from the market, and it is therefore consistent with the health objectives of the internal market. This section reproduces the regulatory recommendations of the WHO Study Group on Tobacco Product Regulation – Report on the Scientific Basis of Tobacco Product Regulation, WHO Technical Report Series, no. 955. (2010)
4. Update the health warning on snus (Am 4) to read:
   

   This tobacco product can damage your health and is addictive, but presents substantially lower risks to your health than smoking

   It is more important to provide information about relative risk than make unquantified statements about harm.   The proposed message gives a clear evidence-based signal to tobacco users.

Taken together, my amendment 1-7 and 18 would allow (but not force) member states to lift the ban on snus, and provide a common regulatory framework if they do.

Electronic cigarettes are currently not regulated by any specific legislation, but only by the general product safety and consumer protection legislation (of which there actually is quite a lot, see below). The Commission’s proposal is to regulate e-cigarettes as medicines (making them subject to a time-consuming and expensive authorisation procedure), and to lower the maximum nicotine yield to a level that would be too low to make them a viable alternative for many smokers who might otherwise consider giving up smoking in favour of e-cigarettes.

My amendments on electronic cigarettes (8 – 17 and 19) aim to do the following:

1. Only products marketed as medicines should be placed under the medicines directive 2001/83/EC (Am 8 – 11, 13 – 15). The distinction between whether medicines regulation or consumer regulation is applied should rest on whether a therapeutic health claim is made, not on an arbitrary threshold on nicotine yields. This limits the application of medicines regulation to those vendors making health claims consistent with the medicines regulation definition, and ensures that the Tobacco Products Directive applies to all other nicotine-containing products. It rules out member states classifying nicotine-containing products as medicines under Article 1.2(b) of the medicine directive 2001/83/EC – the ‘functional’ definition based on changes to physiology – an approach that has been repeatedly struck down in courts in Europe and clearly does not apply to the dominant nicotine product, cigarettes.
2. Evaluate existing legislation (Am 12 & 19) and how it is applied in the member states, to provide data for a Commission review of the regulatory framwork for electronic cigarettes (Am 16). Nicotine containing products are potentially a huge market and vital for public health as an alternative to cigarettes.  It is important that regulation is designed with care and is legally robust – not to be excessively burdensome or too general to capture any specific risks arising from the products.

All the amendments that I have tabled were originally drafted by anti-smoking activist Clive Bates, who published his suggestions in a blog post titled Amending the Tobacco Products Directive – how to fix the harm reduction agenda. That blog post contains further explanations and justifications for the amendments. In order to keep the number of amendments down, I have only tabled the most important ones for snus and e-cigarettes.

Tobacco smoking causes 700.000 premature deaths per year in the European Union. If we could bring smoking prevalence in the EU down from its current level of 28% to the Swedish level of 13%, we would save 350.000 lives per year.

The amendments I have tabled aim to make this harm reduction agenda a reality in Europe.

…………

Declaration of interest: I am a snus user, which has allowed me to cut down my smoking drastically, even though I have not stopped completely yet. My wife used to smoke, but gave it up completely several years ago by switching to eucalyptus flavoured snus.

Picture by Christian Engström, free for publication CC0

Ordväxlingen i videon nedan är från en av de mest citerbara filmerna nånsin, The Big Lebowski, använd i en mem som snurrat runt rätt länge. Tycker den sätter fingret på en sån där grej som jag uppfattar som en slags tröskel varstans i diskussioner – som i en diskussion igår. https://plus.google.com/u/0/110979618766827447332/posts/Now6BZoVLVX

Där tar jag upp ett ämne som oroar mig, att kronofogden numer samarbetar med trafikpolisen, och länkade till en Aftonbladetartikel där en kille blev utslängd i vägrenen med sina barn för att kronofogden ville beslagta bilen. +Mattias Winbladh (som jag hoppas ursäktar att jag använder honom som exempel) kommenterade den med att skriva att han vägrar läsa Aftonbladet och tror inte på ett ord de skriver.

Det är inte utan att var och en borde fundera på att undvika kvällspressen, det skulle säkert fler behöva göra. Samtidigt så är det så att artikeln tar upp en ganska allvarlig detalj i vår nuvarande samhällstrend – som inte är ett påhitt av Aftonbladet. Och min irritation växer när jag mest bara märker av olika varianter av att slippa bry sig, som konsekvensen blir. I det här specifika fallet så berörs inte ens ämnet jag tar upp.

I det stora hela är det här en ganska vanlig grej i diskussioner. Trender som bildar olika mönster i samhället, som behöver funderas över i stora drag, kidnappas av för ämnet ovidkommande (om än i sak helt riktiga) detaljer. I ett slag blir den rättfärdiges kritiska tankegång ett medel att förhindra andra, viktiga, tankegångar vars syfte är att vara kritiska också.

Ofta kan man läsa om hur folk upplever det som att man inte får säga saker – särskilt om man säger emot. Och det är väl en intressant fundering som inte är helt utan meriter. Spelar ingen roll om någon så att säga är en "good guy" eller inte, upplevelsen är att man inte får tycka annorlunda eller utmana det som sägs från alla möjliga håll och kanter.

Det är mycket enklare att fokusera på detaljer – det s.k. "cykelskjul-fenomenet". http://en.wiktionary.org/wiki/bikeshedding Samtidigt så tror jag att det i sig måste utmanas. I den stund snuttifiering och förytling av samhället sker av exempelvis kvällstidningar så är det för att det är den sortens förenkling vi belönar och inte minst använder oss av själva i såna här situationer.

Att dra ner stora principiella diskussioner på populistiskt detaljstadie är att använda sin alldeles egna kvällstidningsmetodik. Jag önskar att det kunde bli lite mer utbredd förståelse för att det inte är Aftonbladet eller Expressen som gör fel nödvändigtvis – det är vi själva som gör fel, som t.o.m skapar grunden till behovet för enfaldig kommunikation och använder oss av den själva. Tidningar ekar det problem vi själva måste stå för, om det finns någon form av seriös analys och tanke bakom. Vi behöver i större utsträckning leva som vi lär, annars sker aldrig den utveckling och förändring vi efterlyser.

*

I sammanhanget ska sägas att "du har inte fel, du är bara en skitstövel" (min översättning av Lebowski-citatet) passar in på både kronofogden och Mattias i det här läget, vilket är en lite kul humor-effekt. ;) Observera dessutom att det inte är något fel på Mattias, eller så, han fick mest bara stå som ofrivilligt exempel för en debatt-teknisk trend jag sett många exempel av. Och som jag själv, antagligen, ingår i. Alltid enklare att se det hos andra…

#opassande  

Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

Fram tills nyligen har jag, tydligen ogrundat, betraktat företaget Ipsos Observer i Härnösand som ett seriöst undersökningsföretag.

Det gick över i samma sekund som jag insåg att ett artigt "nej, jag vill inte vara med i er undersökning" inte är ett godtagbart svar. På en dryg vecka har de nu ringt mig vid ett halvdussin tillfällen, ibland med några timmars mellanrum, trots att jag varje gång -- men med fallande artighet och ökande irritation -- förklarat mig fullständigt ointresserad av att delta i vad de nu gör för undersökning.

Alla gör misstag, men så här många misstag på så här kort tid kan inte betyda någonting annat än ett grovt systemfel. Jag kommer att sluta svara när 0611-344200 ringer.