Pirate Parties: This week, the end of May 2013, the European Elections are exactly one year out, and as things stand today, Pirate representation in the European Parliament can be expected to triple. This would follow a Swedish re-election, a German entry, and a Finnish entry following Peter Sunde’s candidacy. While the Pirate movement is still nascent, tripling representation would obviously advance the movement.

One year from the European Elections, we can take a quick look at the lay of the land, country by country for the Pirate Party.

In Sweden, it is reasonable that the Pirate Party defends (at least) one seat of its current two. Seeing that Sweden has twenty seats in the European Parliament, you theoretically need 5% of the vote total per seat in Parliament. (Here, we can also observe that the Swedish Pirate Party’s two seats for 7.13% was a rounding error working heavily in the party’s favor – hence, with a repeated result of 7%, one seat can be expected. In fact, anywhere between 4% and 9% will probably yield one seat.)

In Germany, the Piratenpartei is currently polling at between 3% and 4%. It’s possible that this is enough to get to 5% on September 22 of this year, when Germany has its national election, which would be a huge boost to the movement. But even without such a success, 3%-4% is enough for four German seats in the European Parliament (out of Germany’s 99) in the elections in May 2014.

In Finland, it has been announced that Peter Sunde is running for the European Parliament on a Pirate Party ticket, and his fame could quite probably carry his candidacy all the way.

So the Pirate representation in the European Parliament can be expected to triple in two ways – both in terms of countries represented (one to three) and in terms of Members of the European Parliament (two to six).

Additionally, seeing that there are Pirate Parties in 70 countries and counting, there are a number of dark horses that could break through between now and then, particularly among the Pirate Parties in Eastern Europe.

Onward to a brighter future!

Exchange of views with Commissioner De Gucht on transperency in the upcoming TTIP negotiations

The new TTIP agreement between the EU and the US will be negotiated in the same secrecy as the ACTA agreement was, EU trade Commissioner Karel De Gucht told the European Parliament on Wednesday evening.

I reminded him about how the Commission had failed with the ACTA agreement, largely because of the secrecy and lack of transparency in the negotiations. But when De Gucht answered (in a 3 minute reply to my 1 minute question), he made it clear that he was not willing to conduct the negotiations in a more transparent way with TTIP.

Here is the parliament’s transcript of what we said in plenary yesterday:

Christian Engström, Member of the European Parliament:
– Mr President, I would like to remind the Commission about the ACTA agreement that this Parliament rejected less than one year ago. There were a number of reasons why the Parliament said no to the ACTA agreement that the Commission had negotiated, but at the very heart of it was the lack of transparency. It makes me very disappointed that the Commission is setting itself up for exactly the same kind of failure once again.

The positive thing about the whole ACTA affair was that there are now hundreds of thousands of European citizens who have, at least once, been demonstrating on the streets of various European cities against the trade agreement. There are lots of citizens now who take an interest in these agreements.

This is a very positive thing, but by insisting on the same kind of secrecy – only handing out secret documents to the members of the INTA Committee – the Commission is setting itself up for the same kind of failure. I would urge you to re-think this and become transparent.

Karel De Gucht, Member of the Commission:
…
Secondly, continuing on the subject of openness, I have no problem saying what we are doing and what we want to achieve and, when not speaking in public, how I want to achieve this. But you are all politicians. So you should know – and I think you do know – that you cannot negotiate openly. You do not do that in your parties either; you do not do that in your constituencies. You need to focus – and yes, of course we have to report on what we are doing, explaining why we are doing things and why we are making some concessions; we will have to make concessions in the course of these negotiations. But you need a certain degree of confidentiality in negotiations. You also need it because your counterpart is asking for it; if not, you cannot negotiate.

It is interesting that it seems that there is a copy of one of the drafts of the negotiating mandate. So what? It is a draft. The Presidency has, of course, to make sure that they come to an agreement within the Council, so they put forward possible ways to get out of any difficulties that we have to deal with. Immediately, very vocal Members of this Parliament say that this is a scandal and that we are traitors and cannot be trusted. Of course you can trust me, because in the end you can say ‘No’. You have done so in the past. You said ‘No’ to ACTA: I am still not convinced that it was the right choice, but you decided to do so and that was how it was. You have the final word.

But a parliament is not created to negotiate. It is not its job. I think I have been in a parliament for a longer time than most of you –25 years. Maybe there are some who have been in a parliament as long – Mr Brok has already left, but he has certainly been in a parliament for more than 25 years – but not very many. I have never sought to negotiate an agreement from within a parliament because it simply does not work.

What you have to do – and you do it in an eloquent way – is indicate the important points that you want to mention, that you want me to look at and which you will question me about. You will scrutinise me and in the end will vote against me if I do not do that. But a parliament cannot negotiate, because a parliament only exists as a body when it votes. Outside of voting you take up individual positions. You cannot negotiate with 20, 30 or 50 different positions. That is not possible. You need to negotiate on the basis of a mandate, and then, of course, you have to demonstrate that you have been following your mandate.

Video of my exchange of views with Commissioner De Gucht (4:23)

En ny förkortning har seglat upp på listan över pågående åtgärder som hotar internets infrastruktur: TPP — the Trans-Pacific Partnership Agreement. Vi börjar kunna den här dramaturgin nu — förhandlingar hålls utan insyn, och läckta dokument letar sig ut.

Jag kan ibland tycka att det är besvärligt att läsa och förstå engelska texter, så det händer att jag sätter mig och översätter för att få ett grepp om vad det handlar om, vilket jag gjort även denna gång. Tänkte att ni kanske också skulle ha glädje av det; i en översikt skriven av EFF, så sammanfattas följande åtgärder:

“Det läckta amerikanska IP-kapitlet inkluderar flera detaljerade krav som är mycket mer restriktiv än nuvarande internationell standard och skulle kräva signifikanta ändringar i andra länders upphovsrättslagar. Dessa inkluderar skyldighet för länder att:

Öka ansvaret hos internetförmedlare: TPP skulle tvinga antagandet av den amerikanska DMCA i sin helhet. Till exempel skulle det krävas att Chile skriver om hela sin framtidsblickande upphovsrättslag från 2010 som för etablerat en juridisk varning-och-ta-ner-regel, vilket tillhandahåller ett bättre skydd för internetanvändares privatliv och yttrandefrihet, än DMCA gör.

Reglera temporära kopior: Behandla tillfälliga reproduktioner av upphovsrättsskyddat material utan innehavarnas tillåtelse som upphovsrättsintrång. Detta diskuterades och förkastades under den internationella diplomatiska konferensen 1996, som genererade två nyckelavtal för upphovsrätt — WIPO Copyright Treaty och WIPO Performances and Phonograms Treaty.

Uppföra ett “trestegstest”-språk, som begränsar s.k. Fair Use: USTR (amerikanska handelsrepresentanter) sätter “fair use” i fara, med sitt restriktiva språk i TPPs imaterialrättskapitel. USA och Australien föreslår båda en restriktiv text, och Peru är villiga att godkänna det dåliga språket.

Utöka upphovsrättsvillkoren: Skapa upphovsrättsliga begränsningar som går långt över de internationellt överenskomna villkoren i 1994 års Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights (TRIPS). Livstid + 70 år för arbete skapade av individer och en uppföljande överenskommelse i the US-Oman Free Trade Agreement, antingen 95 år efter publicering eller 120 år efter skapandet för företagsägda arbeten (som Musse Pigg).

Utöka skydd för digitala lås: Det kommer också tvinga länder som skriver under att skapa lagar som förbjuder att kringgå digitala lås (teknologiska skydd eller s.k. TPM) eftersom det speglar DMCA och behandlar överträdelser av TPM som separat brott, även i de fall man inte begår ett upphovsrättsintrång. Detta skulle göra att länder som Nya Zeeland måste skriva om sin innovativa upphovsrättslag från 2008, såväl som åsidosätta Australiens noggrant utarbetade TPM 2007 som innehåller undantag för regionskodade filmer på DVD, videospel och spelare, och för inbäddad mjukvara i utrustning som begränsar tillgång till material och service för utrustningen — en genomtänkt ansträngning av Australienska lagstiftare med syfte att undvika de fallgropar de amerikanska digitala låsen skapat. I USA har konkurrenter använt sig av DMCA för att försöka förhindra bläckåterfyllningsutrustning till skrivare, konkurrerande garageportöppnare och försök har gjorts att låsa mobiltelefoner till enskilda nätaktörer.

Förbjuda parallellimport: Förbud mot parallellimport av autentiska varor inhämtad från andra länder utan tillåtelse från upphovsrättsinnehavare.

Införa kriminella påföljder: Införande av kriminella påföljder för upphovsrättsintrång som är gjorda utan kommersiella motiv, baserat enligt the US No Electronic Theft Act från 1997.

I korthet — länder skulle behöva överge alla ansträngningar att lära sig från misstag gjorda i USA med sitt DMCA över de senaste 12 åren, och tvingas införa några av de mest kontroversiella aspekterna av amerikansk upphovsrättslagstiftning i sin helhet. Samtidigt håller man tillbaka de fördelar som finns, som exempelvis s.k. Fair Use som har gett visst utrymme för yttrandefrihet och teknologisk innovation att växa i USA. Det inkluderas endast en platshållare för undantag och begränsningar. Detta väcker en allvarlig oro för andra länders autonomitet och möjlighet att genom nationella lagstiftningsförsamlingar skapa sina egna lagar och regler för att sköta sina regionala prioriteringar.”

Ovanstående ska inte blandas ihop med TTIP om jag förstår det hela hela korrekt (rätta mig gärna, hade lite svårt att reda ut det) — det är en annan fin lite förkortning. Hojta också gärna till om något av det jag översatt kan ha en bättre formulering.

Uppdatering: Fått en lite bättre förklaring av Christian Engström om TPP och vilka det angår:

TTIP är mellan USA och EU, och har inte börjat förhandlas ännu, utan vi diskuterar just nu EU-kommissionens förhandlingsmandat och hur öppna förhandlingarna ska vara TPP står för “Trans-Pacific Partnership” och är mellan USA och en massa asiatiska länder runt stilla havet. Det är någonstans i slutfasen efter att ha förhandlats en massa år.

När det brinner i förorterna till Stockholm slås jag av hur lite det angår mig. Min vardag fortsätter som vanligt, jag ruttnar på vägbygget på Lilla Västerbron som korvar ihop trafiken, velar om vilken lunch jag ska välja, funderar på hur jag ska lösa de olika jobbrelaterade uppgifterna jag har framför mig. Husby, och alla andra förorter det brinner i, är “nån annanstans”. Visst är det förfärligt, men det är inte i min verklighet. Det är anmärkningsvärt att vi kan bo och leva på samma plats och ändå existera i så skilda världar.

På de ställen Husby diskuterats och jag deltagit har jag erkänt att jag inte är helt benägen att liksom se det som att de som bränner bilar är helt fel ute. Visst, det är fel ute på ett teoretiskt principiellt plan, men samtidigt så finns ju den där känslan av att jag inte är förvånad. Och blir jag inte förvånad, så säger det ju sig själv att jag antagligen har anledning att välja mindre bombastiska fördömanden, så att säga.

Lars Lindström skriver i Expressen om hur vi till och med kan förvänta oss att det händer igen. Jag vet inte varför det här händer, även om jag nånstans i magen antagligen vet ändå. I vintras skrev jag en fundering om hur vi lägger ansvaret på arbetssökande där vi kollektivt bestämt oss för att använda oss av ett system som kräver arbetslösa. Jag upplever det som att det är lite samma sorts psykolog här: underförstått är det de som lider i våra bristfälliga system som ska betala för det. För att systemet ska fungera, på sätt och vis.

Så när jag sitter här och är lagom priviligierad — t.ex. så skulle det vara en överreaktion av guds nåde, om jag själv skulle dra ut på gatorna och bränna bilar, i protest mot nån av de hjärtefrågor som jag engagerat mig i — kan jag inte med gott samvete påstå att mina förutsättningar är facit. Mitt största problem till daglig dags just nu är ju att Stockholms stad förbättrar körbanan på Lilla Västerbron…

Nånstans där, är väl svaret på varför sånt här händer.

DN presenterar bisarra argument mot en realistisk narkotikapolitik

Måndagens DN-ledare ”Två fel blir inte ett rätt” mot legalisering av lätta droger är märklig. Man gör ett antagande om att svenska folket förmodligen inte skulle dricka mindre sprit även om cannabis vore lagligt att inneha och att bruka. Utifrån denna spekulation bygger man sedan ett antal halmgubbar.

DN tycks mena att man med resonemang om skademinimering lika gärna kan legalisera barnprostitution. Tidningen odlar myten om haschpsykoser (vars själva existens är omtvistad). Man pekar på att det i länder med en cannabiskultur ändå förekommer våld. Orimligt, fel och långsökt är ord som faller mig in, efter att ha läst denna ledare.

DN:s ledarredaktion slår knut på sig själv, i sina försök att få sina argument att gå ihop. Jag citerar “Sett ur våldsperspektivet är säkert cannabis bättre. Ur samma perspektiv skulle heroin vara ännu bättre. Men den kopplingen gör igen debattör.” Det är helt sant att ingen debattör gör den kopplingen. Men det beror på det är ett fullständigt bisarrt argument som ingen utom DN tycker hör hemma i en seriös debatt.

Vad DN däremot inte gör är att diskutera skademinimering. Blir något bättre av att icke-problematiska brukare (som inte skadar någon annan) görs till brottslingar? Blir något bättre av att missbrukare jagas istället för att få vård? Blir något bättre för att missbruk reduceras till en fråga om symptom istället för att man ser till dess orsaker? Blir något bättre av att en vanligt förekommande verksamhet utövas under jord, bortom samhällelig insyn och kontroll?

Piratpartiet har en frihetligt humanistisk inställning i drogfrågan. Vi anser att innehav och användning av narkotika för eget bruk skall avkriminaliseras, utan att drogerna i sig för den sakens skull skall legaliseras.

På så sätt vill vi se en politik som riktar sig på mot de verkliga problemen. Från drogmoralism – till att ge sjuka människor vård. Från att polisen kan använda drogkortet för att trakassera i stort sett vem som helst – till att istället ta tag i den organiserade brottsligheten. Från okänslig repression – till skademinimering. Från att staten lägger resurser på att förfölja icke-problematiska brukare – till att skydda och hjälpa människor som befinner sig i en situation där de är svaga och utsatta.

Efter 40-50 år av misslyckad politik är det dags för lite sunt förnuft i den svenska drogdebatten.

Civil Liberties: The Swedish Minister of Foreign Affairs Carl Bildt has claimed that the blanket net wiretapping already being performed by the Swedish government is completely compatible with freedoms of speech and expression, as it is “performed discreetly”. This remarkably Orwellian statement was made in a panel at the Stockholm Internet Forum today, where Bildt is trying to portray himself as net-friendly. The Swedish government’s credibility is below zero in these matters among activists, as the recently-enacted FRA law mandates the government to wiretap all traffic online in bulk without a warrant, if it happens to cross a country border (which you can’t know in advance if yours does).

Rasmus Fleischer ifrågasätter i ett inlägg varför inte domännamnskriget uppmärksammats av Piratpartiet generellt, och av mig specifikt.

Vi måste fråga oss varför det är nästintill helt tyst om den stora nätpolitiska konflikt som just seglat upp i Sverige: statens försök att konfiskera domännamnet thepiratebay.se. En konflikt som tar sig den juridiska formen av att staten stämmer staten i Stockholms tingsrätt.

Så här skrev jag i en kommentar under:

Tycker nästan att du besvarar varför i ditt inlägg, faktiskt — hur skapa ett tryck som “känns av”, inte minst medialt, när intresset är så lågt? Jag blir nästan lite larvigt glad över att du efterlyser varför just jag inte skrivit något om det, till och med. Nu har inte det tåget gått för mig personligen, det gäller mest att hitta till orden, men det har inte ens föresvävat mig att någon satt och väntade på att jag skulle skriva något.

Så lågt som intresse och feedback är (till och med från dig och andra som i normalfallet är intresserade) från allmänheten, så har det helt enkelt känts meningslöst — jag har till och med skrivit saker som “pliktskyldigast” fram till en punkt när jag insåg att jag inte pallade det längre. På ett helt personligt plan har det helt enkelt inte känts som att det haft någon betydelse, även om ämnet är viktigt.

När det gäller Piratpartiet som helhet har ämnet (självfallet) diskuterats en hel del. När Henry skriver att det diskuterats på de sociala medieplattformarna stämmer det, och jag tycker du gör lite dumt i att avskriva det, eftersom det är där eventuella idéer om vad som kan göras dyker upp. Där får man den feedback om eventuellt engagemang finns. Det är superviktigt t.ex. att det där delas vidare information och opinionsbildning.

Men när den feedbacken är låg (det är ju onekligen ett enormt brus att konkurrera med) är det svårt att se exakt hur man gör för att synas bättre. Svärmen är rejält viktig, och jag upplever det som att till och med svärmen är trött i största allmänhet. Det är onekligen en farlig psykologi.

Som jag skriver i min kommentar under inlägget, så har jag uppfattat det som att det inte är någon som lyssnar, att det rentav är meningslöst. Tystnaden från de som till och med är intresserade av frågeställningarna har varit tämligen kompakt. Den feedback jag väl får är “jamen är du förvånad” eller “det är meningslöst” och jag har kanske påverkats av det? Jag vet inte. Jag visste i alla fall inte att det faktiskt var så att någon förväntade sig att jag skulle skriva något om det, eller att det skulle leda till något.

En fråga jag fick återkommande tidigare var “hur orkar du?” när mitt engagemang i internetrelaterade frågeställningar var på tapeten. Svaret är egentligen “det gör jag inte”. Det låter mer depressivt än det är egentligen, men det är i alla fall sant. Jag orkar inte, men på sätt och vis försöker jag hitta vägar att orka med den insikten mer eller mindre framgångsrikt.

När jag som person får kritik för att jag inte gör tillräckligt mår jag oftast dåligt, men i längden så är inte det här ett ensamrejs som hänger på vad jag gör. Det är orealistiskt att tro att just jag kan förändra sakernas tillstånd, när det är något som måste ske gemensamt med andra. Det är mer nedbrytande att stå i ett rum och skrika där ingen lyssnar eller reagerar, än att ta några steg tillbaka och vänta in bättre lägen.

Men det här är meta. Ta och läs länkarna i Rasmus inlägg ordentligt — det är en superviktig frågeställning och även om uppmärksamheten tar vägen via anklagelser om vem som behöver göra vad, så är den viktig att lägga på domännamnskriget.

Seminarium om CRM-direktivet i EU-parlamentet igår

Det måste bli mer ordning och reda och mer öppenhet i insamlingssällskapen, alltså STIM och alla dess systerorganisationer i Sverige och Europa. Det är innebörden i ett EU-direktiv som sakta men säkert håller på att antas i EU-parlamentet. Målsättningen är att det ska vara färdigbehandlat i det ansvariga utskottet innan sommaruppehållet.

Insamlingssällskapen är en viktig del av den upphovsrättsekonomi vi har idag. Vi pirater har en hel del synpunkter på hur de lagarna ska reformeras, men det är en annan fråga. När det nu är så att det finns organisationer som STIM (och en ryslig massa andra bokstavskombinationer) som samlar in pengar för att ge till artister och kompositörer, då ska de också betala pengarna vidare till artisterna och kompositörerna på ett snabbt och korrekt sätt.

Hittills har det ofta varit lite si och så på den punkten. Kanske inte alla, men väldigt många av insamlingssällskapen i Europa har stora brister när det gäller att betala ut pengarna de har samlat in, och när det gäller att kunna visa vart alla pengar går. Enligt uppgift ruvar insamlingssällskapen i Europa tillsammans på 5,7 miljarder euro, 50 miljarder kronor, i pengar som de samlat in men inte betalt ut till artisterna, i vart fall inte ännu.

Flytta på dig Smaug, här kommer de stora grabbarna!

Den 6 juni är det ”deadline för amendments i JURI” som man säger på Brysselsvengelska. Det innebär att det är sista dagen att lägga ändringsförslag i det rättsliga utskottet JURI på det här direktivet. JURI är ansvarigt utskott eller huvudutskott (”lead committee” på svengelska) för direktivet Collective Rights Management, ofta förkortat CRM-direktivet. (På sidan för EU-parlamentets ”prodedure file” kan man se att det egentligen ett ännu längre namn, men det orkar jag inte ens kopy-pejsta. CRM-direktivet är vad folk säger.)

När ett EU-direktiv (alltså en lag på EU-nivå) ska antas av parlamentet är det alltid en viss tågordning som gäller. Man utser ett huvudutskott, som kommer att bestämma vad det blir som läggs fram för hela parlamentet att ta ställning till. Men innan huvudutskottet (i det här fallet JURI) gör det, hämtar de in synpunkter från andra utskott som också har med frågan att göra. De kallas för sidouskott.

För CRM-direktivet har JURI bett att få synpunkter (”opinions”) från de här sidoutskotten:

• IMCO — utskottet för inre marknad och konsumentskydd
• ITRE — utskottet för industri, forskning och energi
• INTA — utskottet för internationell handel
• CULT — kulturutskottet

Deadline för att lägga ändringsförslag i sidoutskotten har redan varit.

Jag har lagt ändringsförslag i IMCO (inre marknad), som är det sidoutskott där jag sitter, förutom huvudutkottet JURI. Amelia Andersdotter har lagt ändringsförslag i ITRE (industri och forskning) och INTA (internationell handel), där hon sitter med i bägge. Det finns några smärre skillnader mellan vad vi har lagt i olika utskott, mest för att skapa lite variation, för vår huvudlinje är helt klar:

Det måste bli ordentlig redovisning, ordentliga databaser och ordentlig öppenhet i insamlingssällskapen. De ska inte få fortsätta samla in pengar på lösa boliner och sedan behålla en stor del av pengarna på ännu lösare boliner.

I det fjärde sidoutskottet CULT har vår Gröna kollega Helga Trüpel lagt ett antal ändringsförslag som även de går i samma riktning, och som ofta är identiskt formulerade med dem som jag och Amelia lagt i våra utskott. Amelias politiska assistent Ulf Pettersson har gjort ett jättebra jobb med att sammanställa ändringsförslagen och synka mellan de inblandade kontoren.

Igår var Amelia och jag värdar för ett halvdagssemiarium om CRM-direktivet, tillsammans med Helga Trüpel och ytterligare en kollega ur den Gröna gruppen som också är engagerad i den här frågan, Eva Lichtenberger från Österrike. Det här seminariet man se som lite av en sista genomgång med de olika parterna innan det konkreta arbetet i utskotten tar fart på allvar. Vi hade både insamlingssällskap och olika representanter för artister som är kritiska till hur insamlingssällskapen sköts idag. Det blev en stundtals livlig debatt mellan dem, vilket förstås var både kul och upplysande, om man uttrycker det så.

Nästa steg är att ändringsförslagen som vi och andra politiska grupper har lagt blir sammanställda av sekretariatet. Sedan börjar diskussioner mellan de olika ”skuggrapportörerna”, alltså de personer i utskotten som representerar partigruppen i utskottet på just den här frågan. På Brysseljargong säger man att Amelia är skuggrapportör på CRM-direktivet i ITRE och INTA, att jag är skugga i IMCO och JURI, och vår tyska kollega är skugga i CULT.

Samtidigt med att de ändringsförslag som redan är lagda börjar diskuteras i sidoutskotten, närmar sig sista datum för att lägga ändringsförslag i huvudutskottet JURI. Det är den 6 juni, och då kan man säga att huvudmatchen i parlamentet börjar.

…………

Foto av Hax (Henrik Alexandersson), fritt för publicering CC0.

Ofta när jämställdhet är på tapeten verkar flera anta att det handlar om att “alla ska vara likadana”. Rätt nyligen fick jag något av en aha-upplevelse när jag förstod att ordet “hen” uppfattas som ett vapen i en strategi vars syfte att göra samhället könlöst, till exempel. Det tas ganska mycket för givet från de olika sidorna i debatten, kan man säga generellt sett och det är lite bekymmersamt. Den som lagt den värderingen äger problemformuleringen och bestämmer sedan i lugn och ro om vad andra handlar om, upplever jag det som.

Där hen är en språklig grej som kan vara lite bekväm för att variera uttryck som “hon eller han”, så är det ändå intressant att ordet även kan användas för att klistra på egenskaper hos den som använder det, som inte nödvändigtvis är sanna. Den perfekta bakdörren för att slippa sätta sig in i vad någon specifikt tycker eller tänker, till och med. Någon har redan tagit något för givet — och har ursäktat sig själv debatt-tekniskt.

Personligen är jag väldigt mån om att folk ska få vara som de är, slippa inrätta sig i obekväma former och utrymmen. Det handlar om värderingen, inte skillnaden. När man ofta i genusfrågor diskuterar kvinnors rättigheter så sägs det att (helt riktigt) att kvinnor har det så oerhört mycket bättre idag — till exempel kan kvinnor klä sig i byxor utan att nån skulle höja ett ögonbryn — och drar slutsatsen att feminismen är därför något som inte behövs längre. (FMSJ skriver tänkvärt om den aspekten här.)

Det som gör att jag drar en annan slutsats än FMSJ och andra är för att män inte kan ha en klänning på sig till vardags. Vad det gör, är att tala om för mig att det finns en värdering av det s.k. kvinnliga, som anses sämre och det i sin tur borgar för att det fortfarande finns ett existensberättigande för den feministiska analysen. Det är i sin ordning att kvinnor ska och kan aspirera på att göra saker som är traditionellt manliga, men så länge det anses att vara sämre att vara “kvinnlig”, finns det ett problem i värderingen som genomsyrar rätt mycket i samhället.

Så för mig handlar det verkligen inte om att sträva mot ett könlöst, robotifierat samhället befolkat av människor som är McDonaldifierade — helt tvärtom. Man måste få vara kvinna, kvinnlig, och göra kvinnliga saker utan att det nedvärderas på olika sätt. Även som man, kan jag tycka. När jag säger leve mångfalden, så menar jag verkligen det.

Vi är nog som människor mer lika än vi tror, även om vi ofta säger saker som att “vi är olika”. Skillnaderna är antagligen mycket mindre kontrasterande än vi nånstans behandlar det retoriskt, gissar jag. Ändå så är det något av ett problem att vi är lite obenägna att “tillåta” annorlunda i samhället. Att sträva mot något som är bättre är inte fel, men att bestämma vad som är bättre kollektivt, landar ofta galet. Ilskan över att andra bryter mot reglerna kan till och med vara ett uttryck för att man själv jobbar hårt på att passa in.

Jag såg en tjej som gjorde en uppdatering där hon skrev att vissa dagar kräver läppstift. “The world is a battlefield and lipstick is my weapon”, skrev hon. Jag blev påmind om hur det värkt till i hjärtat ibland av att män inte får tänka så. De får inte välja bland roliga färger, de får och ska inte vara annat än män. Generellt sett. En del jobbar runt systemet, och har sina små privata och inte fullt så synliga vardagsrebell-tendenser. I stort får män emellertid anpassa sig till sin grupps uniform, om det så är kostym eller grunge. Klär de sig efter kvinnliga förtecken så handlar det om könstillhörighet, för det allmänna, bristfälligt nog.

Striden och stressen en man behöver ta för att bryta igenom den värderingen är inte att leka med. Därför blir jag glad och lycklig när jag läser om exempelvis Bronies (män som är fans av animationen My Little Pony). Jag blir alldeles varm i magen när jag ser killar som sminkar sig eller använder kjol helt naturligt (vilket händer sällan, men ibland så..). Så sakteliga börjar fördämningarna brista åt det hållet också, men är i stort en ganska eftersatt rörelse.

Ord får förändrad betydelse med tiden. För en del innebär det att själva ordet måste släppas, för andra betyder det att analysen behöver justeras för att vara i samklang med tiden. För mig är det det senare. Själva ordet feminism är fortfarande en bra indikator på hur värderingarna ändå fortfarande lever och frodas. Ordet sätter specifikt fingret på just den värdering som handlar om att kvinnligt är sämre än manligt, för mig.

För även om ordets betydelse och analys omvärderas, så består det faktum att det som är eftersträvansvärt — värt något till och med — är det manliga, i det stora hela. Och det är inte helt oproblematiskt, vare sig för kvinnor eller män. Har vi inget ord för det, blir det ännu svårare att tackla, som jag ser det.

Copyright Monopoly: Prosecutors in Sweden have sued the root domain registry of .SE domains to kill the domain name of The Pirate Bay. The root registry fights back heavily. This case is important to watch, as it can have thoroughly chilling results for the Internet’s domain name system if criminal secondary liability is established at the DNS level.

Nobody can say that the prosecutors are after justice – they are after results. In the initial lawsuit against IIS, the foundation that manages the root .SE domains, they insisted on an ex parte decision – meaning that they demanded the court to issue a domain seizure order, a final decision in this case, without allowing the accused to speak in their defense. That is not any normal kind of justice.

Just so we’re clear – this is not your average domain registrar, like GoDaddy, EuroDNS, or DomainDiscover. This is the domain registry, the root database of .SE domains, managed by the Swedish Internet Foundation (the IIS), which is the technical back-end to all those domain registrars you see. This makes the prosecutor’s actions even more jaw-dropping.

UPDATE
For the really technically minded, the registry referred to here is the top-level .SE ccTLD, managed by the IIS foundation. It is popularily described as Sweden’s root registry, but calling it a “root registry” would not be appropriate in the purest of technical settings, where it would be called a “top-level ccTLD” instead.

The IIS tells its side of the story, saying that;

In the eyes of the prosecutor, .SE’s catalog function has become some form of accomplice to criminal activity, a perspective that is unique in Europe as far as I know. There are no previous cases of states suing a registry for abetting criminal activity or breaching copyright law. Anyhow, Sweden strives to be the best and first in terms of the Internet, even if the country’s track record for this is highly questionable.

And they want to do it quickly as well. Right before the Ascension holiday, we received the petition with two weeks to respond. The time to respond have now been prolonged until the beginning of June. The prosecutor believes that this is so pressing that the district court would be able to make a decision on the matters without deliberations.

The IIS is having none of it, of course, and are fighting back. This angers the prosecutor even more, who went on record in the newspapers saying this:

Ingblad [the prosecutor] also states that the foundation makes itself guilty of aiding and abetting assistance of criminal copyright monopoly infringement by not de-registering piratebay.se.

“No charges have been filed”, says Ingblad, “but objectively, they are charging money to maintain a domain name for an activity that they know is criminal.”

This takes secondary liability, not to mention criminal secondary liability, to a whole new level.

(Fredrik Ingblad is one of Sweden’s two prosecutors that are dedicated to persecuting sharers of culture and knowledge, which is itself a questionable priority of judicial resources, seeing how confidence in Sweden’s judicial system is dropping like a rock.)

Even the mere hint of criminal secondary liability at the DNS root registry level for everything that happens on the web is nothing short of catastrophic for the Internet infrastructure and future economic development.

If secondary liability is established at the DNS level, not to mention criminal secondary liability, I predict the Internet community will drop DNS as a backbone protocol like a bad habit, and replace it with something different that is resilient to lawsuits and prosecutors. This would not be unprecedented, even for a backbone standard; it has happened many times before when technology has proven to be vulnerable to legal action, such as when the mature and ubiquitous Gopher protocol was dropped in favor of the new and untested HTML as hints of Gopher license requirements surfaced, when PNG was developed as a replacement for the suddenly lawsuit-riddled GIF format, and perhaps most pertinently, when BitTorrent replaced the vulnerable Napster protocol.

The IIS comments end on a quite relevant note:

This will be an expensive process and, although our lawyers will find it an interesting case, these are funds that we would rather spend on our investments in schools or digital inclusion.

See also the IIS’ own blog post (in English) on the case, as well as recent TorrentFreak coverage.

Ladda ner den läckta rapporten från Malta Today

I oktober 2012 avgick EU-kommissionären John Dalli plötsligt, efter att det uppdagats att en nära bekant till honom hade försökt få företaget Swedish Match att betala 500 miljoner kronor i muta för att få EU-förbudet mot snus upphävt.

När Swedish Match fick erbjudandet tackade de nej och anmälde istället försöket till EU’s anti-korruptionsenhet OLAF. OLAF gjorde en utredning som de presenterade för EU-kommissionens president José Barroso. Det ledde till att John Dalli fick gå på dagen.

OLAF’s utredning har varit och är fortfarande hemlig, men för ett par veckor sedan läckte den, och publicerades av tidningen Malta Today. Det är möjligt att det rapporterades i svenska media och att jag missade det, men nu i veckan blev jag i alla fall medveten om att rapporten finns att tillgå.

OLAF-rapporten är över 200 sidor lång inklusive alla bilagor, och jag har inte läst hela i detalj. Sidorna 14 och 15 saknas i den läckta rapporten, och jag vet inte om de innehåller något viktigt eller intressant. Men nu när rapporten är läckt är det i alla fall möjligt för intresserade medborgare att själva bedöma vad OLAF kom fram till.

Huvudpersonen i den här härvan är en maltesisk restaurangägare som heter Silvio Zammit, och är nära vän till John Dalli. Som jag uppfattar det är det framför allt tre fakta (som är obestridda) som är graverande för John Dalli:

• Den 20 augusti 2010 träffade John Dalli en representant för en lobbyorganisation för snus, men Dalli rapporterade aldrig det till kommissionen, vilket han var skyldig att göra enligt kommissionens regler (det finns särskilda regler just för möten med lobbyister från tobaksföretag, så den här punkten är allvarligare än den kanske låter). [sid 9 i pdf:en]
• Den 29 mars 2012 begärde John Dallis nära vän Silvio Zammit 10 miljoner euro i muta som en första avbetalning från Swedish Match i ett telefonsamtal. Det telefonsamtalet spelades in på band av representanten för Swedish Match, så det är helt ostridigt vad som sas. [från sid 67 i pdf:en]
• Vid flera tillfällen i samband med att Silvio Zammit hade haft olika kontakter med Swedish Match pratade han med kommissionär Dalli i telefon före och/eller efter kontakten med Swedish Match. Det skedde även i samband med det inspelade samtalet där Zammit bad om 10 miljoner euro. Vad de sa till varandra kan förstås ingen veta säkert, men att de pratade i telefon med varandra framgår av telefonloggarna, och är alltså också ostridigt. [sid 9 och framåt i pdf:en]

Det här räckte för EU-kommissionens president Barroso skulle kalla till sig John Dalli och be honom avgå omedelbart, vilket Dalli alltså gjorde. Men senare har Dalli hävdat att han är oskyldig och att det var olagligt att ge honom sparken.

I OLAF-utredningen påpekas det mycket noga redan på första sidan att det inte finns några bindande bevis för att kommissionär Dalli var direkt inblandad eller hjärnan bakom operationen. Men, säger utredningen, det finns ”unambigous and converging circumstantial evidences” som pekar på att Dalli i vart fall kände till vad hans vän höll på med.

Om det nu är så att Dalli visste att en vän till honom gick runt och försökte kassera in mutor genom att använda Dallis namn, men inte gjorde någonting åt det eller rapporterade det, då är förstås redan det tillräckligt för att han inte kunde vara kvar som EU-kommissionär.

Nu när utredningen har läckt kan var och en skaffa sig en egen uppfattning om bevisen för att Dalli var olämplig som kommissionär var tillräckliga. Jag har, som sagt, inte läst korruptionseneten OLAFs rapport noga. Jag ser fram emot kommentarer.

Seminarium i EU-parlamentet om det kommande TTIP-avtalet mellan EU och USA

TTIP är den nya bokstavsförkortningen att hålla ögonen på för alla som följde eller deltog i protesterna som stoppade ACTA-avtalet förra året. TTIP står för Transatlantic Trade and Investment Partnership, och är tänkt att bli ett stort ”frihandelsavtal” mellan EU och USA.

Frihandel är någonting jättebra, men som vi vet från ACTA-avtalet (som ju också kallades för ett handelsavtal) används den rubriken gärna på avtal som inte har något med vare sig handel eller frihet att göra. ACTA var bara ett försök att smyga in lagstiftning bakvägen genom att förhandla bakom stängda dörrar och sedan ställa de folkvalda lagstiftarna (riksdag och EU-parlament) inför mer eller mindre fullbordat faktum.

Vi lyckades stoppa ACTA tack vare en kombination av intensivt arbete inne i EU-parlamentet och ett stort antal engagerade medborgare som protesterade mot avtalet genom att demonstrera på gatorna i isande vinterkyla och kontakta sina parlamentariker och berätta sin mening. Det var en stor seger.

Men lobbyisterna som vill inskränka friheten på nätet ger aldrig upp.

Det nya TTIP-avtalet ska precis börja förhandlas mellan EU och USA, så det är ännu väldigt tidigt i processen. Det är bra. Ju tidigare vi kommer in i den politiska processen, desto större chans har vi att påverka och vinna.

Förhandlingarna har inte börjat ännu, utan det som diskuteras just nu är hur förhandlingsmandatet ska se ut och hur förhandlingarna ska gå till.

Idag var jag på ett seminarium om TTIP, ordnat av den holländska EU-parlamentarikern Marietje Schaake.

Det var ett mycket bra seminarium, där bland annat en representant från EU-kommissionen som kommer att sköta förhandlingarna deltog. Han försäkrade upprepade gånger att ”IP-kapitlet” i det nya TTIP-avtalet inte alls kommer att vara som ACTA, utan vara fullständigt harmlöst på alla sätt.

Men TTIP-förhandlingarna kommer att skötas bakom stängda dörrar på precis samma sätt som ACTA-avtalet.

EU-kommissionen ber oss alltså lita på dem, men tänker inte offentliggöra några förhandlingsdokument, precis som man inte gjorde med ACTA.

Både jag, Marietje Schaake, två av de andra panelisterna och flera företrädare för olika aktivistorganisationer påpekade att det kommer att bli mycket svårt för EU-kommissionen att undvika att upprepa ACTA-fiaskot om de fortsätter vara lika hemlighetsfulla som förra gången.

Det är inte acceptabelt att internationella avtal som påverkar friheten på internet förhandlas fram i hemlighet.

Och det räcker inte med att EU-kommissionen säger trevliga saker muntligt, samtidigt som de vägrar att visa dokumenten. Tyvärr är vi inte så många som litar på EU-kommissionen i de här frågorna, efter våra erfarenheter från ACTA.

Det är möjligt att det som EU-kommissionen säger är sant. Men får vi inte se pappren kommer vi aldrig att kunna veta det förrän det är för sent.

Måste vi döda det här avtalet också så gör vi det, skrev jag i en debattartikel i The Parliament Magazine för någon månad sedan.

Det är visserligen flera år tills det (eventuellt) kommer att finnas något färdigt avtal att ta ställning till och/eller protestera mot. Men det är nu i början av processen som EU och USA har chansen att välja ett annat upplägg än de hade för ACTA.

Jag hoppas att EU-kommissionen tar sitt förnuft till fånga och berättar för USA att det inte funkar politiskt att försöka köra samma hemlighetsmakeri en gång till.

…………

Andra om ämnet: FFII

Problemet med att debattera med människor som har fundamentalistiska attityder är att man då förhåller sig till “det värsta”. Många framstår kanske som mer fundamentalistiska än de är, ska sägas, kanske för att det är retoriskt enklare att förhålla sig till absoluter. Men svart-vita resonemang leder till svart-vita lösningar, om de leder nånstans alls. För att utveckla: kompromissar du med en fundamentalist för att hitta en konsensus, hamnar du alldeles för långt ifrån nån slags median för att det ska vara en bra eller relevant kompromiss.

Det här tror jag de flesta känner undermedvetet — man vill inte liera sig eller förhålla sig alltför medgörlig till “fel” saker. Vilket ironiskt nog leder till precis samma problem; en blir själv fundamentalistisk utan att man förstår det.

Till exempel: I mina diskussioner med människor som är livrädda för feminism har jag förhållit mig till en ytterlighet att min inställning — “Piratpartiet behöver inte erkänna sig till feminismen” — i praktiken blivit en slags kompromiss som sviker en grundläggande princip i partiet: allas lika rättigheter och vikten av att förhålla sig till de mänskliga rättigheterna, vilket blev påtalat för mig i går i en chatt med medlemmar. Jag har i ett slag, debattekniskt, kompromissat bort en rättighet, som röstats fram som viktig princip på Piratpartiets medlemsmöten, om än det är underförstått.

Till alla i Piratpartiet vill jag härmed be så mycket om ursäkt. Det var självfallet inte min mening. Att jag lyfter detta får belysa problematiken med att diskutera där “det värsta” är navet för diskussionen. Varken jag eller nån annan har rätt att åsidosätta det vi under medlemsmöten och många års framtagande av principer och piratideologi kommit fram till. Även om det är bra för “husfriden” på sociala medieplattformar att ligga lågt eller rent av inte låtsas om vissa aspekter i samhället, så är det PPs principer som gäller.

Partiet har gemensamt kommit fram till att vi tror på upprätthållande av mänskliga rättigheter. Det är rätt och riktigt, precis så ska det vara. Det är därför tråkigt att några få förvandlat den offentliga debatten till något som vi ju i praktiken inte är och tagit beslut om: motståndare till feminism.

En förklaring till att jag tappade bollen var att jag drabbades av att en styrelseledamot skrev formellt till Piratpartiets styrelse och klagade på att jag diskuterade ämnet på PPs plattformar (Google Plus där jag sammanställde diskussionen med mina egna och andras inlägg i ämnet). Jag vill naturligtvis inte förstöra för andra, tänker jag, och har sedan dess inte lyft mina inlägg för partiet. Dessvärre innebär det i praktiken att jag dessutom undvikit att skriva om PP-relaterade ämnen. (En ytterligare sorts backlash, som jag väl också behöver tackla framöver.)

Tyvärr känner jag mig föranledd att lyfta det här problemet eftersom det ju i praktiken är ett exempel på hur snett det kan gå när man förhåller sig till det extrema. Jag vet inte hur många fler än jag det är som tacklats på det här viset, heller. Även om jag inte kan uppfattas som nån slags feminist-extremist på något vis i världen, får jag det i knät av andra som påstår att det är jättevanligt överallt och måste försvara mig och berätta vad jag inte är. Till människor som följt mina inlägg i åratal och torde veta vad jag är för en slags människa.

Det är en uthållighetskamp som dragit mig på avvägar, helt enkelt. Jag blev förblindad i det allmänna bruset, vilket ledde helt fel. Återigen: Jag ber tusen gånger om ursäkt för detta. Det var egoistiskt av mig och jag vill verkligen att alla förstår att jag ställer mig bakom Piratpartiets principprogram och tycker det är en otroligt fin och välgenomtänkt grund att stå på.

Debatterna på Piratpartiets plattformar i den här frågeställningen är inte representativ. Få orkar ge sig in och skänka nyans och balans i frågeställningarna och åsiktsspammarna som bara har sitt egna bästa för ögonen, dominerar i hög utsträckning.

Det möter en annan princip, den om yttrande- och åsiktsfrihet. Vi kan inte tysta de som tycker annorlunda. Vi ska och får inte göra det. Men det som är rätt, det genuina och det som faktiskt har nån slags konsensus behöver synas tydligare. Faktum är, det behöver synas alls, över huvud taget. Det går inte an att behöva leta efter den verkliga nerven i partiet, den som säger bra saker om människors lika värde.

Vi lever mitt i hur yttrande- och åsiktsfrihet funkar i praktiken. Så här ser den ut. Den enes rätt till åsiktsspam skapar tystnad för den andre — och även om jag får, så är jag inte tillåten att ha en åsikt som baseras på en feministisk analys. Vilket syns genom handling när till och med protestbrev inlämnas till styrelsen. Av en styrelseledamot. (Som inte lett någonstans vad jag vet, jag har i alla fall inte fått någon officiell tillsägelse eller så.) Även om jag får, är jag inte tillåten i praktiken.

Nu kommer det alltid att finnas antifeminister — vare sig de är piratpartister eller inte. Men det som är viktigt här är att Piratpartiet och vad det står för är vad som syns minst lika tydligt, som de som vill motarbeta vissa gruppers rättigheter. Piratpartiet är inte anti-feministiskt. Och kommer antagligen aldrig att bli det, för att majoriteten sagt det på olika sätt genom åren. Alla påståenden som låter påskina något annat är direkt felaktiga. Alla försök att försöka dra partiet i den riktningen har misslyckats och kommer att misslyckas. Ett stort mörkertal av medlemmar anser till och med att Piratpartiet per definition i exempelvis ställningstaganden kring mänskliga rättigheter, de facto är feministiskt.

Mångfalden och nyanserna behöver i rättvisans namn synas tydligare. Hjälp mig.

* * *

Här är förresten ett exmpel (eller 33 exempel) på definition av feminism, kolla gärna in det.

Uppdatering: Anton och Dennis gav mig tillåtelse att lägga ut ett litet utsnitt ur vår diskussion i går kväll där ämnet diskuterades, så har uppdaterat inlägget med den bilden.

Peter Sunde i Europaparlamentet

Torrentfreak rapporterar att Peter Sunde, tidigare talesman för The Pirate Bay, kommer att kandidera till Europaparlamentet i valet 2014 för finska Piratpartiet.

Det är mycket goda nyheter.

Jag kommer själv kandidera för det svenska Piratpartiet, och jag hoppas verkligen att vi kommer bli kollegor i EU-parlamentet efter valet den 25 maj 2014.

Stödet för en reformerad upphovsrätt växer sakta men säkert i Europaparlament, och jag känner mig förhoppningsfull om att det kanske ska gå att få en majoritet för legaliserad fildelning i Europaparlamentet nästa mandatperiod. Men för att det ska hända måste det väljas in pirater i parlamentet som kan fortsätta driva på utvecklingen.

Om Peter Sunde blir invald för finska Piratpartiet kommer det innebära en stor knuff framåt för en positiv digital agenda för Europa.

Läs mer hos Torrentfreak och på Peter Sundes blogg

Från och till idag har jag gått och funderat över varför i jösse namn jag blev så rörd av den här videon.

Det är Cmdr Chris Hadfield som gör en cover (med delvis egen text) av Space Oddity, från rymden. Det är en vacker sång, texten är lite svårmodig i orginalet, och kanske beror det på det, tänkte jag. Men sen snubblade jag över en artikel där Hadfield via twitter frågat Richard Attenborough vad han skulle göra, om han fick chansen att sitta i rymdstationen en kväll, och får svaret:

“I’d just sit and watch the Earth go by – it’s a perspective I’ve never had.”

Med tanke på att Attenborough sett alla möjliga perspektiv av djur, natur och liv i världen grep svaret mig. Och jag insåg efter ett långt samtal med Anna Troberg om livet, universum och allting — att det handlar om kärlek. Kärleken till mänskligheten. Den förbannade akilleshäl jag drar omkring med, som ändå nånstans är det som ger mig styrka och motiverar mitt engagemang. Utan det ena, finns inte det andra.

Jag tar ett samhällsansvar, på riktigt. Det är inte bara ord, det är en stark och varaktig känsla som jag ibland hatar och ibland vårdar. Som med allt annat finns det flera sidor av saker. Jag älskar den här lilla blåa planeten och dess människor, på gott och ont.

När Anna och jag pratar om det så kom vi in på det där med varför man gör saker. Vad är det som motiverar en att engagera sig politiskt, t.ex. Jag har många gånger muttrat över lagmentaliteten inom politiska debatter, det är ingen hemlighet att jag känner stor motvilja mot stora delar av psykologin och kulturen kring det parlamentariska. Samtidigt är jag rejält och emotionellt förankrad i “Team Världen”. Jag vill göra det som är rätt.

Just nu yttrar sig det i att engagera mig i Piratpartiet. Jag älskar inte Piratpartiet på det vis jag älskar mänskligheten — långt ifrån. Men jag engagerar mig i PP för att det är rätt att göra det. Jag vet inte hur länge jag kommer att göra det, jag vet inte hur länge det kommer att kännas rätt. Men just nu, så gör jag det för att det är rätt sak att göra.

Det låter kanske lite konstigt att dyka ner så djupt under alla sakfrågor och lyfta något som väl egentligen till största delen är en känslomässig förklaring. Fast, utan den känslomässiga förankringen — att göra vad som känns rätt — så är ens engagemang ingenting. Och jag känner att jag ofta saknar synligheten av den känslan i politiska debatter. “Jag gör det här för att det är rätt sak att göra.” Jag tror många av oss tolkar saker som görs, som “dealar”, strategier, kompromisser, positioneringar och diverse aktiviteter som mer känns som ett rollspel, än ett genuint samhällsengagemang och -ansvar.

Jag är en ganska lättköpt konsument av ärlighet. Jag tror gärna på folk, kanske inte för att jag upplever dem som trovärdiga per se, men för att de behöver mitt förtroende där och då. Jag ställer inga frågor, jag ställer upp när jag uppfattar att det är viktigt att jag gör det för att ge förbättring och förändring en chans. Det förhållandet har jag med världen, trots alla skavanker och trasiga relationer. Jag tror på den, för att den behöver det. Ibland ger mig inte omgivningen särskilt många halmstrån att hänga upp förtroendet på. Okej, ibland känns det som rätt sällan, till och med.

Men där nånstans finns svaret i alla fall, på min fundering på varför i jösse namn jag blev så rörd av videon. Det är jag inte ensam om att bli, så tänkte att jag kanske inte är ensam om att tänka så här heller. Jag älskar vår jord och oss alla som bebor den. Och det gör mig ibland väldigt lycklig och ibland väldigt sorgsen.

Copyright Monopoly: In a remarkably ignorant statement, the Swedish National Prosecutor has appealed a culture-sharing sentence to the Supreme Court with the motivation that sharing culture and knowledge “funds terrorism”. This follows a verdict from the Appeals Court that would have put an end to the witch-hunt of people sharing culture in Sweden, as it had handed out a sentence that was effectively too low to justify further persecution. In appealing to the Supreme Court, Kerstin Skarp of the Swedish National Prosecutor’s Office has shown every conceivable bit of ivory-tower ignorance.

The man had been sentenced to a fine of SEK 8000 (about 900 euros) for sharing 57 movies, a fine that had been raised by the Appeals Court. Normally, that would be the end of it, and people would move on with their lives, clenching their fists in their pockets in anger that people were persecuted at all for the good deed of sharing culture and knowledge (even if the risk of being indicted remains lower than being struck by lightning).

However, this verdict posed a problem for the copyright monopoly extremists, as it prevented the police from raiding ordinary people’s homes to collect evidence of sharing culture: only crimes that carry a jail sentence are proper grounds for a search warrant in Sweden. This verdict was a fine, not a jail sentence. Thus, this verdict carried a promise that it would mean an end to the persecution of the 250 million Europeans and 150 million Americans that do the good act of sharing culture and knowledge – well, at least, it would mean an end to the persecution in Sweden, unless somebody would voluntarily confess to this non-crime on the rare occasion.

Deputy National Prosecutor (vice riksåklagare) Kerstin Skarp would have none of it. In a remarkably ignorant appeal to the Supreme Court, sent directy from the office of the National Prosecutor, she urges the Supreme Court to overturn the verdict of the Appeals Court and issue a jail sentence, so that the persecution can continue. She justifies this with the opinion that sharing culture is a crime that is dangerous to the fabric of society (Swedish samhällsfarlig), a word normally reserved for system-threatening crime such as Hells Angels and large-scale police bribery. But she doesn’t stop there. Apparently, people sharing movies with one another is what funds terrorism. From the appeals document (in Swedish):

“Accordingly, it is of particular weight that courts regard this type of crime seriously, as it is nowadays commonly tied to international organized crime, funding terrorism, etc., and also results in substandard or dangerous products coming to market.”

I don’t know where to start. The logic of how a generous act of sharing, where no money is involved, is able to fund anything at all (which, you know, requires money in the first place?) is completely absent from the reasoning. It is a paper filled to the brim with corporate scaremongery bullshit, deliberately trying to tie honest people sharing knowledge and culture with one another to terrorists killing children for political gain.

This individual – Kerstin Skarp – is seriously dangerous to Swedish society, for real, in her position as Deputy National Prosecutor. She needs to step down or be fired immediately, having shown this kind of disastrously bad judgment, and there probably needs to be picketing outside her house until that happens.

If anybody should desire to discuss this issue further with Deputy National Prosecutor Kerstin Skarp (which I would encourage), she can be reached at e-mail registrator@aklagare.se (writing in the body text that the mail is addressed to Kerstin Skarp) or by phone, to the switchboard of the National Prosecutor’s Office at +46 10 562 50 00.

Shame, Kerstin Skarp. Seriously – your actions draw shame over your office, your person, and your country.

Activism – Travis McCrea: Security theatre is dangerous, not only to our civil liberties but also to our individual safety. I am going to outline some of the methods I know which could be used to bypass all TSA (and probably other national equivalents) security restrictions, that way you can realize just how silly they are. These are methods in which you can purposely circumvent security, fellow contributor Andrew Norton shows other circumstances where TSA fail and let people go through the exit because they are too busy reading a book or let a simulated bomb through… the scanners.

I refuse to put a disclaimer up about how you use this information, I will say this: These are just a few things that I had easily figured out how to bypass, and I have no desire to harm another person. If someone has deep seeded ideological reasons to want to harm others, they would have figured these and other things out.

Take your shoes off
Because of the shoe bomber, TSA asks us that everyone removes their shoes and have them scanned (thank goodness he wasn’t a pants bomber, eh?). This does not apply to children (12 or younger) or people over 75, which means that any person who was attempting to put a device inside a shoe just needs to use their child, or be an older person. Good thing there are no elderly terror suspects.

This is one of the security measures which is 100% to make people “feel better”, and I don’t believe TSA is naive enough to actually believe they are going to stop any person with this.

No liquids over x ounces
This one is so simple: You are allowed to exit the secured area, and then go through TSA screening as many times as you would like. This also means that each time you go through, you could bring more liquids (assuming they do not realize what you are doing and stop you, unlikely). Have two people, keep one on the other side with your bags and just go back through with more liquids.

No knives
I am not an advocate of TSA allowing knives on an airplane, mainly for the same reason I don’t think people should be able to own handguns: easy access to the weapon makes it more likely to be used. That being said: TSA’s anti-knife policy is extreme, no pocket knives? But don’t worry, those giant knitting needles are totally okay.

3D Printed Knives or Ceramic Knives would also be easy to get through security. Just tie them to your leg or something, and you would be set to go through.

… but I am so glad that we can’t bring our multi-tool.

Access to Cockpit
Long distance flights / Flights to Alaska have many times has service for the flight crew, they open the door while a second flight attendent watches the door. If you had a group of 5 first class passengers, as soon as they did this you could rush the cabin and have access to the cockpit.

Causing General “Terror”
If you want to strike fear in a people, then you don’t need to be successful. Perhaps unsuccessful “attacks” are even more effective because they are the attacks that force the government to make people give up even MORE civil liberties. Pop the emergency exit door mid flight (if you wanted to be extra sneaky, have a parachute and see if you could survive the fall).

Anything Else
In Alaska it’s super easy to just walk onto tarmacs which have flights bound back to the lower 48 or Anchorage. While it would be a much more risky method: You could walk on the tarmac while they are boarding a flight cross over into the line of people walking onto the plane and join them. Hopefully the seat isn’t taken (or the flight is full) and you would be golden. You could also put things in the cargo bays of the planes and it would be really hard to spot.

So what is the lesson here? You can do whatever you want, but someone who has enough anger or hate will always find a way. Instead of stripping people of their civil liberties, dehumanizing them, and creating more angry people… focus on empowering people, and adjusting foreign policy to not be abusive towards other countries. Stop trying to make the world fit your little plan and fix your own problems. That is the way to minimize your risk of attack.

If you guys never hear from me again, I have been V&’d

Infopolicy: The United States Department of Defense has “claimed ownership” of CAD drawings of a plastic, printable pistol. In doing so, they apparently believe they can stop the files from existing. The result is obviously the complete opposite, which calls into strong question the judgment and ability of United States Government to set Internet policy at all.

When the public received the means of production through 3D printing, it was obvious that you could no longer regulate which objects were allowed to exist and which didn’t, just as you can no longer regulate distribution of information. Well, obvious to anybody but bureaucrats in governments who insist they cannot lose any control.

The think tank Defense Distributed has been developing 3D printer drawings for weapons parts for some time. First, they published drawings for vital parts for the AR-15 rifle (the civilian version of the military Armalite M-16) which could be printed by anybody in their homes, and then moved on to creating an all-plastic weapon which could be printed by anybody without dependence on other manufacturers, the “Liberator” in 17 parts.

This was not a matter of breaking the law of weapons regulations – this was a matter of the law having become unenforceable and obsolete through advancements in technology.

Late yesterday, the United States’ Department of Defense contacted Defense Distributed and told them that the United States government were seizing the drawings and claimed ownership of the files. This move was utterly ridiculous, as the drawings had already been published. The immediate effect was that Defense Distributed complied, and everybody else started seeding the files like wildfire. This is cause for concern – not the fact that the files exist, but that the US Government can be so completely boneheaded to think they can prevent information from existing by saying so.

The pistol drawings exist in the form of a magnet link which picks the file from whoever has them, with no central repository. The other files from Defense Distributed have also been censored by the United States government, which contain vital (printable) parts for an AR-15 and similar things, but these files are similarly available through a simple link. Predictably, their distribution has gone absolutely stratospheric.

We have long seen how the US Government is completely boneheaded and unfit to set and shape Internet policy, due to their simply not understanding of what the Internet is and how it works. This episode underscores that conclusion strongly.

Part of the reason the US doesn’t understand the Internet is because of the country’s vastly substandard infrastructure, since they have allowed cable companies and telcos to dictate what the Internet should look like (and the US is therefore far, far behind countries like Romania and Lithuania – countries that were considered near-developing countries 20 years ago, a timeframe that policymakers in Washington are apparently stuck in. We’ll be returning to that in a separate article.)

In any case, this episode shows that the US government is simply unfit to even have an opinion on shaping the future Internet.

Se filmen ”The House I Live In” på SVT Play (1 tim 26 min)

Igår såg jag filmen The House I Live In på SVT. Den handlar om kriget mot drogerna, och de förödande konsekvenser som den här misslyckade politiken har.

Sedan 70-talet, när USA’s dåvarande president Richard Nixon myntade begreppet The War on Drugs, har USA lagt större och större resurser på att försöka utrota drogerna i samhället med mer poliser och hårdare straff. Det har lett till att USA har en större andel av sin befolkning i fängelse än något annat land, och till att gängkriminaliteten brett ut sig och omsätter mångmiljardbelopp.

Men det har inte lett till någon minskning av användningen av narkotika.

Rent känslomässigt kanske man tycka att ”nollvisioner” och olika former av (ännu) hårdare tag är vad som känns rätt. Men vad man än tycker och känner, är det ett faktum att den politiken inte fungerar.

USA har en ännu skadligare narkotikapolitik än Sverige, eftersom upptrappningen ”kriget” mot narkotikan har gått ännu längre där. Speciellt är de oproportionerligt långa fängelsestraffen för ganska ringa narkotikabrott ett problem där.

Men den svenska narkotikapolitiken bygger också på ett orealistisk vision om vilken politik som borde fungera, trots att den bevisligen inte gör det.

Narkotikamissbruk är ett problem som samhället måste ta tag i. Men det är ett medicinskt och humanitärt problem, inte ett polisiärt.

Piratpartiet vill se en ny narkotikapolitik för Sverige, som riktar in sig på att rädda liv och minimera skadeverkningarna av drogerna, snarare än att hålla fast vid en dogm om ”nolltolerans” för dogmens egen skull. Vi behöver en politik baserad på fakta och medmänsklighet, inte på ideologisk renhet.

Att kriminalisera och straffa människor för att de använder narkotika leder bara till ökat lidande. Piratpartiet vill avkriminalisera innehav av alla former av narkotika för personligt bruk, utan att drogerna för den skull legaliseras. Den som har problem med narkotikamissbruk erbjudas hjälp om han eller hon vill ha det, inte mötas av poliser och straff från samhällets sida.

Vi vet att en sådan politik skulle rädda liv utifrån erfarenheterna i länder som Portugal, Nederländerna och Schweiz. Där har man lagt om politiken till att sikta på skademinimering istället för ideologiska nollvisioner. Det har lett till att de länderna har en mycket lägre drogrelaterad dödlighet än vad Sverige har. På det här området kan Sverige lära och kopiera, och därmed spara liv och lidande.

Vi behöver en saklig debatt om hur vi ska hantera bruk och missbruk av narkotika, och vi måste titta på vad som fungerar och vad som inte gör det.

Filmen The House I Live In handlar visserligen om USA, men den är ett starkt inlägg i den debatten. Filmen finns att titta på på SVT Play i 28 dagar till (innan den tas bort av copyright-skäl). Den går också att ladda ner från SVT Play med hjälp av exempelvis Pirateplayer.

Together with colleagues in the European Parliament, I have now tabled 24 amendments on electronic cigarettes and snus in the ENVI committee. ENVI is the ”lead committee” on the Tobacco Products Directive, which means that it is the committee where the fate of e-cigarettes and snus will be decided.

The amendments are in favour of allowing snus (Swedish oral tobacco) and electronic cigarettes, as part of a harm reduction policy for tobacco products.

The amendments on snus were co-signed by me, Christofer Fjellner, and Chris Davies, and the ones on electronic cigarettes were co-signed by me, Christofer Fjellner, Chris Davies, and Rebecca Taylor.

The amendments are essentially the same ones I tabled in the IMCO committee some weeks ago, with some additions (am 1, 2, 15, 20, and 21) to improve consistency and clarity. You can read the amendments here.

…………

Declaration of interest: I am a snus user, which has allowed me to cut down my smoking drastically, even though I have not stopped completely yet. My wife used to smoke, but gave it up completely several years ago by switching to eucalyptus flavoured snus.